pione s t
rna
kat
Anja Gatu Anna Nilsson
PÅ ROSENGÅRD
Man lever bara nio gånger
2
3
Läs mer om Anja Gatu och Anna Nilsson på wahlstroms.se
© Text: Anja Gatu 2021 © Bild: Anna Nilsson 2021 Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2021 Formgivning: Jeannette Wigren Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2021 ISBN 978-91-32-21326-7 B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts förlagsgrupp, grundad 1823
pione s t
a rn
kat
Anja Gatu Anna Nilsson
PÅ ROSENGÅRD Man lever bara nio gånger
6
7
prolog Solen sken när kaninungarna stack ut sina skära nosar ur hålan för första gången. De var så små att de ännu inte hade öppnat sina ögon, men de kunde ändå känna solljuset genom ögonlocken. Betty snusade dem försiktigt runt nosen, en i taget. – Hejdå på en stund, viskade hon. Jag ska bara fixa lite nytt hö så att jag kan bädda rent till oss. Jag kommer snart tillbaka. Så skuttade hon iväg från den trygga hålan. De små ungarna satt själva kvar i öppningen. De njöt av att känna solens värme mot nosen. En svag vind drog genom pälsen. Snart skulle de vara så stora att de fritt kunde hoppa runt i gräset. Plötsligt gick solen i moln. Det mörknade bakom ögonlocken och ungarna hann inte upptäcka faran förrän det var försent. När Betty kom tillbaka en liten stund senare var två av dem borta. 8
9
kapitel 1 Samira Karlsson såg hunden komma på långt håll. Det var första gången hon såg en hund i verkligheten, och hon spände hela kroppen. Hunden var stor och brun med långa öron och den gick med långa, lufsande steg. Samira Karlsson rös. Så såg hon att hunden var kopplad. Hon andades ut. Hunden närmade sig lägenheten där Samira Karlsson och hennes människofamilj hade flyttat in dagen innan. Den stannade utanför grinden till uteplatsen och nosade nyfiket. Sen lyfte den sitt stora huvud och tittade rakt på henne. – Ey, katten! skällde den. Dig har jag aldrig sett! Vem är du? – Schh, hyschade hundens människa. Inte skälla på katten! Samira Karlsson låtsades vara upptagen med att tvätta sin ljusa framtass. 11
– Du! fortsatte hunden. Jag pratar med dig! Vem är du? Hundens människa började dra i kopplet. – Nu går vi härifrån, Atlas, sa hon med bestämd röst. Hunden lommade snopet efter henne. Efter några meter stannade den och vände sig om. – Jag kommer tillbaka! Redan i morgon. Vi går alltid här, gläfste den. – Tyst! sa människan skarpt och ryckte i kopplet. De gick äntligen vidare. Samira Karlsson vågade sig fram till grinden. Då såg hon att hunden hade satt sig för att bajsa. Långa, bruna korvar la sig i en stor hög på gräsmattan. Samira Karlsson rynkade på nosen. Hundar var verkligen hemska. – Kra, kra! Samira Karlsson ryckte till. Hon lyssnade oroligt. Vad var det som lät? – Har vi en ny katt i kvarteret? sa någon undrande. Samira Karlsson såg sig omkring och försökte uppfatta varifrån ljudet kom. – Ser du mig inte? Jag sitter här uppe. 12
13
Ljudet kom från planket. Högst upp satt en skata med svarta vingar som glänste grönt i solskenet. Den tittade nyfiket på Samira Karlsson. – Vem är du? kraxade den. Men det blev för mycket för Samira Karlsson. Allt hon kunde se var skatans svarta ögon och stora näbb. Hon vände snabbt och sprang längs rabatten, mot dörren. Med tre stora hopp tog hon sig uppför trappan och rusade in i köket. Där försökte hon bromsa genom att spärra ut klorna, men det var försent. Samira Karlsson gled med hög fart över golvet och kraschade rakt in i ett skåp. Omtumlad låg hon kvar och pustade ut. Hon var i alla fall inne. I säkerhet. Det här med att vara utekatt var något nytt för henne, och det skulle dröja innan hon vande sig vid den främmande världen utanför hemmet.
14
kapitel 2 Amina satt med Samira Karlsson i gräset. Hon kliade henne bakom öronen och berättade om allt som fanns utanför grinden. Det verkade både spännande och lite läskigt. – Bakom dungen finns en grillplats, viskade Amina. Och bortom den hittar du en lekplats som heter Vattenlekplatsen. Den ska du akta dig för, för där finns det massor med vatten. Samira Karlsson spann och gned huvudet mot Aminas hand. – Du får gå ut, det vet du va? sa Amina och tittade Samira Karlsson i ögonen. Det är inte farligt, inte om du är försiktig och lovar att komma tillbaka. Lovar du? Samira Karlsson jamade. Hon skulle aldrig någonsin lämna sin människofamilj.
Samira Karlsson tog ett djupt andetag och pressade sig ut under grinden. Nu stod hon på gångvägen och undrade vart hon skulle gå. Om hon gick åt vänster skulle hon komma till Vattenlekplatsen. Det ville hon inte. Så hon gick åt höger. Efter en stund kom Samira Karlsson till en bilväg. Där fick hon se sig för noga innan hon snabbt sprang över. Hon travade över en gräsmatta där några bruna kaniner hoppade runt. När de fick syn på henne stannade de och spetsade öronen innan de försvann. De verkade oroliga. Tänk att de är rädda för mig, tänkte Samira Karlsson och sträckte på svansen. Utevärlden kanske inte var så farlig trots allt. Plötsligt hördes ett mullrande ljud. Marken började skaka under Samira Karlssons tassar. Hon slängde sig platt på mage och kände vibrationerna i hela kroppen. När Samira Karlsson lyfte huvudet såg hon vad som hade orsakat ljudet och skakningarna. Framför henne fanns en järnväg. Ett långt tåg rasslade förbi. Hon låg kvar tills tåget hade försvunnit och oljudet tonat bort. Försiktigt reste 16
hon sig upp. Marken var stilla under tassarna igen. – Vad leker du? Samira Karlsson hoppade till. En liten svart katt satt i gräset och tittade nyfiket på henne.
17
– Va? sa Samira Karlsson. Nej, jag låg bara och vilade mig lite. – Blev du rädd för tåget? Det kommer flera gånger om dagen. Jag tycker att det är spännande, sa den lilla katten. – Som sagt, jag bara vilade mig, sa Samira Karlsson och försökte låta övertygande. – Jag heter Salome, sa katten, och nu ska jag äta lunch! Hon skuttade iväg från järnvägen och försvann in i tunneln under den. Samira Karlsson satt kvar. Vad fanns på andra sidan tunneln? Hon bestämde sig för att följa efter Salome. Det var mörkt i tunneln. Det varma solljuset var borta och asfalten kändes kall och fuktig mot trampdynorna. Samira Karlsson rös. Lampan i tunneln var trasig och väggarna var täckta av stora målningar. Färgglada bokstäver. Hon försökte läsa vad det stod, men det var svårt. Plötsligt hörde hon ett väsande och stannade tvärt. Eftersom hon hade varit så inne i sina egna tankar hade hon inte sett att hon var på väg rakt in i en 18
gigantisk råtta. Den böjde sig över en bit grillad kyckling. Nu väste den igen och visade sina långa vassa tänder. – Försvinn, sa den hest. Samira Karlsson blev stel i kroppen. När hon inte genast sprang därifrån krökte råttan på ryggen och reste ragg. All päls stod rakt upp, vilket gjorde råttan dubbelt så stor. Den väste en gång till. – Försvinn, sa jag! Nu! Då fick Samira Karlsson fart under tassarna. Hon kastade sig förbi råttan och fortsatte ut mot andra sidan. Bakom sig hörde hon råttans väsande skratt.
19
Den lilla katten Samira Karlsson har just flyttat med sin familj till Rosengård. Allt är nytt och spännande. Men hon har ingen aning om att det finns ett hemligt nätverk av katter som vet precis vem hon är – och som vill att hon ska bli spion. En ny serie för dig som älskar djur och spänning.