INGEN BÖRJAN INGET SLUT
1. BRA DAG FÖR ETT DOPP
– Finns det ingen du kan hänga med där? Nån mystisk främling på biblioteket som bara råkar vara den snyggaste du sett?
Olivia åt godis så det smackade i högtalarna på min telefon och jag skakade på huvudet.
– Här finns inget och ingen, jag har ju sagt det, suckade jag. Dessutom kan jag inte gå till biblioteket alla dagar, snart ringer dom nog polisen och portar mig.
– Då vet jag vem det handlar om när jag läser tidningsrubriken ”Tonårigt huvudstadspervo terroriserade lokalt bibliotek”, sa Olivia och slängde in ännu en näve skumbilar.
Hennes tuggande flin tog upp hela skärmen.
– Mm, tack för den, sa jag och sjönk ner i soffan ännu mer.
Mina knän tog emot soffan på andra sidan bordet. Husvagnen var inte större än att jag nästan alltid stötte till nånting när jag rörde mig i den. Jag längtade hem till vår lägenhet i stan med stora rum och mycket luft.
Olivia gjorde en min på skärmen och sa:
– Men kom igen nu, Benny, du måste ju vilja också.
– Lätt för dig att säga, sa jag surt.
Olivia var min bästa vän. Ska jag vara helt ärlig var hon min enda vän, men också om jag hade haft andra hade hon varit den
bästa. Men nu började hon gå mig på nerverna.
– Jag fattar att det är tråkigt, men det lär ju inte bli bättre om du inte gör nåt själv. Ingen kommer att knacka på din dörr och ba ”hej, här är nåt att göra”. Jag till exempel, hittade ju popkollot helt själv, sa Olivia.
– Det är ju inte som att det finns ett popkollo här. Dessutom såg du en affisch på anslagstavlan i skolan, det är nästan som att nån knackar på din dörr, sa jag.
– Whatever! Min poäng är att du måste ut! Ut och hitta nåt äventyr NU! Jag måste ändå sluta, och vara med den här lilla skiten, sa Olivia och plockade upp sin yngsta syster i famnen.
– Hej hej Greta, sa jag och vinkade till det knubbiga bebisansiktet på skärmen.
Greta hette egentligen Victoria, men Olivia hade börjat kalla henne Greta för att hon tyckte hon såg ut som en gris och nu kallade nästan alla henne för det.
Greta gjorde ett bubblande ljud och jag och Olivia sa hej då. Efter att vi lagt på scrollade jag en stund. Jag gick in på lokaltidningens sajt för att se om det mot förmodan fanns nåt intressant, men inget. Däremot låg en artikel med pappa högt upp och jag stönade när jag såg bilden på honom. Tack och lov skulle i alla fall ingen i min skola se den, han såg ut som en riktig tönt när han stod med armarna i sidorna och log stort. Artikeln var låst, så jag kunde inte läsa den, bara rubriken. Arkeolog Philip Skog efterlyser lokala sägner och legender.
Jag undrade lite vilka slags ”sägner och legender” pappa var ute efter. Förmodligen försökte han bara få sitt jobb att låta häftigare än vad det är. Att vara arkeolog är kanske häftigt om man bor i Egypten
eller Grekland, men här hittar man sällan nåt mer spännande än grävlingsskelett, om man ens gräver nåt. Nu hade dom grävt här i flera veckor redan och jag hade inte hört om ett enda fynd.
När pappa frågade mig om jag kunde tänka mig att tillbringa några sommarveckor i en husvagn i Österbotten såg jag på honom att han skulle få panik om jag sa nej. Han skulle aldrig kunna åka om jag inte ville följa med och det fanns ingen han kunde lämna mig hos heller.
Farmor och Lena var i Spanien och spelade golf hela sommaren och jag ville inte åka dit. Pappa visste det.
Jag kunde inte bo hos Olivia och hennes familj, dom var redan för många i sin lägenhet, dessutom skulle Olivia vara på sitt popkollo. Pappa visste det också. Han ville verkligen åka, han hade alltid sagt att det var som att släppas ut på grönbete när man om somrarna fick åka på utgrävning. Han hade sett glad ut, som förr, innan mamma dog.
Så jag sa ja.
Jag hade tänkt att några veckor i husvagn i skärgården kunde vara kul. Kanske jag skulle hitta nya vänner, kanske jag skulle ha nåt häftigt att berätta när skolan började igen.
Det var vad jag hade tänkt.
Men hittills hade jag mest hängt på biblioteket och läst böcker, eller försökt övertala Olivia om att ta tåget upp hit och hänga med mig. Pappa hade erbjudit mig att komma med och hjälpa till på utgrävningen, men om det var nåt som var tråkigare än att sitta på biblioteket en hel sommar så var det att stå och gräva i skit en hel sommar.
Jag suckade. Luften var kvav, trots att vädringsluckorna stod öppna. När jag tittade ut såg jag att Carola som vanligt satt med en korsordstidning och en kaffekopp vid det lilla trädgårdsbordet.
Carola och Harald och deras hund Panko bodde i husvagnen närmast oss. Dom satt mest och löste korsord, drack vin och lyssnade på radio, men dom var snälla. Ibland lekte jag med Panko, fast hon var ungefär lika slö som sina ägare.
För ett par dagar sen hade en stor husvagn som såg ut som ett rymdskepp parkerat här. I den bodde fyra personer i tjugoårsåldern.
Dom hade alla långt hår och jag hade inte förstått om dom var en familj eller kompisar, men dom var väldigt solbrända och snygga allihop. Dom satt oftast framför sina silverglänsande datorer i varsin säckstol på husvagnens uteplats, eller så yogade dom på stranden. Pappa hade mumlat nåt surt om ”bortskämda neo-hippier” när vi såg dom första gången.
Jag hällde upp yoghurt och flingor i en skål och gick ut. Jag drog ett djupt andetag när jag öppnade dörren. Det var redan stekhett, solen värmde mina ben när jag satte mig på trappen till vår husvagn. Det hade varit varmt och kvavt nästan hela tiden vi varit här, men det var ändå bättre än inne i vagnen.
Panko låg i skuggan under bordet och viftade bara lite lojt på svansen för att visa att hon hade sett mig.
– Godmorgon Benjamin, du sov länge som vanligt, sa Carola och log.
– Mm, sa jag.
Klockan var knappt tio.
– Vilket underbart väder, fortsatte Carola, men jag undrar om vi nånsin ska få regn?
Vi tittade båda upp mot himlen. Den var blå, utan minsta moln.
– Men det är väl bra för din pappa, sa hon. Såg du att dom var på tidningen idag igen? Ett stort reportage, med en bild av din pappa. Stilig är han också, som en riktig Indiana Jones.
Carola fnissade och skakade liksom på hela kroppen, som att hon ryste av välbehag när hon tänkte på hur stilig pappa var.
– Har du tidningen? frågade jag med munnen full av flingor.
– Jo, vänta lite, jag ska se om Harald är klar med den.
Carola steg upp ur sin lilla trädgårdsstol. Draperiet i husvagnsdörren rasslade när hon gick in. Panko tittade efter henne med en stor gäspning.
– Nämen, unge herr Benjamin, har du behagat vakna denna arla morgonstund?
Draperiet rasslade till igen och Harald kom ut. Han försökte alltid låta rolig när han pratade med mig. Tyvärr lyckades han sällan.
– Och du vill låna tidningen förstår jag, sa han och satte sig i sin trädgårdsstol med ett utdraget stön.
Han kliade Panko lite bakom örat och hon slickade på hans hand.
– Jag skulle vilja läsa om pappa, sa jag.
– Givetvis, givetvis ska du det. Gör sig bra på bild, den där far din.
– Kan jag få tidningen? sa jag och försökte att inte låta otålig.
– Visst, visst, här är den. Ta en kaka också!
Jag steg upp och fick tidningen och en torr, smulig kaka. Jag gick in och kastade kakan i soppåsen. Jag tog min mobil, hörlurarna och min vattenflaska och gick ut igen. Jag rev ner handduken från torksnöret och låste dörren.
– Jag går bara till stranden, sa jag till Harald, som fortfarande satt i sin stol.
– Du behöver inte ha bråttom tillbaka med tidningen, ropade Harald efter mig.
En av neo-hippierna satt iklädd en öppen skjorta med blekt mönster och jeansshorts i en av säckstolarna och tittade upp från sin laptop när Harald ropade. Jag hade en känsla av att han var nån slags chef över dom. Han hade ett långt örhänge i ena örat och ett brett flin i ansiktet.
– Underbar dag, vad som helst kan hända, sa han och tittade ut mot vattnet.
– Visst, mumlade jag utan att le tillbaka.