Läs mer om Christina Wahldén på rabensjogren.se
© Christina Wahldén 2021
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2021
© Omslag: Sara R Acedo Omslagsbilder: Unsplash och IStock by Getty
Andra upplagan, första tryckningen
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2024 ISBN 978-91-29-74754-6
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundat 1823
Den här boken tillägnas följande personer som är i kärleksfullt minne bevarade:
Golda Eiger-Taub Finkler (1903–1991) (Kajas mamma)
Haim Yosef Finkler (1900–1943) (Kajas pappa)
Kaile Nachama Eiger Kalisz (1884–1934) (Kajas mormor)
Yermiyahu Kalisz (1873–1942) (Kajas styvmorfar)
Avrumce Kalisz (1914–1942) (Kajas mammas halvbror)
Binim Kalisz (1915–1942) (Kajas mammas halvbror)
Shaul Taub (1886–1947) (Kajas biologiska morfar)
Det är sent på kvällen, mörkt och så kallt. Hästdroskan som vi är gömda i försöker skynda sig. Vi får inte vara här. Det är mycket farligt.
Jag ligger gömd i droskan tillsammans med min morbror Binim. Han är min mammas yngre halvbror. Det är han som har ordnat allt. Han som har betalat både kusken och hon som vi hoppas väntar på andra sidan muren. Jag tycker mycket om Binim, eller Bineman, som vi kallar honom.
Hästens hovar slår mot gatan. Jag känner doften av häst.
Det luktar gott. Jag känner också Binim helt nära mig. Hans sträva rock mot min kind. Hans välbekanta doft. Han håller min hand i sin.
Jag är sju år gammal och ska smugglas ut ur Warszawas getto. Binim är 27 år.
Jag fryser. Allt måste gå fort nu. Jag vet det. Droskan saktar in. Vi är framme.
Bineman hjälper mig ut. Kylan slår emot mig. Jag tycker inte om att frysa. Jag har min fina sammetskappa på mig. Dessutom min pälshatt och muff. Mina ben är stela efter att ha legat stilla och det fladdrar av oro i magen.
Snabbt reser Binim en stege mot den tre meter höga tegelmuren som omger gettot.
Jag klättrar upp före honom och letar med fötterna för att hitta nästa steg. Det röda teglet är framför min näsa, men det är så mörkt att jag knappt ser det. Binim är strax efter. Jag känner honom som en trygg varm vägg bakom mig.
Om någon upptäcker oss nu är vi dödens. Jag försöker att inte tänka på det. Jag tänker inte på någonting. Jag måste göra det här så som vi har kommit överens om det. Det fladdrar till i magen igen.
Bineman stryker mig hastigt över håret innan han knuffar ut mig över kanten på muren. Ut från gettot. Ut i mörkret.
Fort, fort, allt måste gå så snabbt. Det svindlar för ögonen.
Jag faller ner på andra sidan muren, till utsidan där jag inte får vara. Jag reser mig upp och borstar av mig.
Tänk om ingen kommer nu? Tänk om jag är alldeles ensam här, vad gör jag då?
Men en kvinna lösgör sig ur skuggorna. Precis så som Binim sagt.
Det är en polsk, kristen kvinna som har fått betalt för att hämta mig och föra mig till min pappa som bor i Piotrków Trybunalski, en mindre stad en bit bort.
Kvinnan säger ingenting, tar bara min hand. Jag vet inte vad hon heter. Andedräkten står som rök ur våra munnar. Vi börjar att gå mot tågstationen. Jag tycker att jag hör hästens hovar när droskan vänder om där på andra sidan tegelmuren. Men kanske är det bara inbillning. Och Bineman, när ser jag honom igen?
Kvinnan och jag kommer fram till stationen och kliver på tåget. Det var länge sedan jag åkte tåg. Allt ser så fint ut här, inte alls slitet och hemskt som i gettot. Här på tåget är det som om ingenting har hänt, nästan. Det är mörkt ombord. Bara en svag lampa lyser ute på perrongen. Det sitter en ensam tant en bit bort och så en farbror tvärs över gången. Det ser ut som om han sover. Ingen lägger märke till mig. Jag och kvinnan som hämtat mig sätter oss ner. Jag tittar ut genom fönstret och tåget börjar rulla. Om någon tittar på oss ser vi ut som en kristen kvinna och hennes dotter.
Warszawa 1935-1942
Jag heter Kaja Finkler men kallas ofta för Kajusia. Jag är född i Warszawa. Det är Polens huvudstad. Fram tills att jag var fyra år bodde jag tillsammans med min mamma Golda och pappa Haim. Jag talade jiddisch med pappa och polska med mamma. Vår familj är chassidisk. Det är en ortodox form av judendomen som betonar att man ska följa de äldsta och mest ursprungliga judiska traditionerna. Både pappa, farfar och morfar är rabbiner med många följare.
En rabbin är en person som är särskilt kunnig och utbildad i tolkning av de heliga texterna och judiska lagarna. Det är en slags religiös lärare som undervisar och predikar i synagogan. På hebreiska betyder ordet mästare. Rabbinerna tar bland annat på sig shtreimlech, ett slags stora runda pälshattar, när det är sabbat eller helg eller något annat viktigt tillfälle. Till vardags är de klädda i kapota, en lång svart rock, och en svart hatt. När det är sabbat, vilodag, har de en svart rock i ett blankare
material för att vara fina. De har skägg och långa kindlockar.
På sabbaten vill morfar Yermiyahu alltid att jag ska sitta bredvid honom. Han ropar efter mig och säger:
– Var är Barnet?
Det är jag som är Barnet, det enda barnbarnet. Jag springer skrattande till honom.
Vår familj har det gott ställt och många känner väl till oss, eftersom vi har så många rabbiner i släkten. Alla som är rabbiner har också många följare, många som gillar dem. Många ser upp till oss, jag vet att det är så.
Min mamma Golda är en väldigt elegant kvinna. Hon klär sig franskt och syr både sina egna och mina kläder själv. Hon har alltid hatt när hon går ut. Som många chassidiska judiska kvinnor har hon rakat av sig sitt hår och bär istället en fin peruk. Det är för att gifta kvinnor ska täcka sitt hår. De kan ha en sjal över håret också.
Trots att vår familj är chassidisk fick mamma ändå läsa juridik vid Warszawas universitet. Det var mycket ovanligt och märkvärdigt. Dels för att hon är kvinna, dels för att hon kommer från en chassidisk familj. Men hon arbetade inte med juridik sedan.
Hon var en äldre mamma då jag föddes, 32 år. De flesta av mina vänner har yngre mammor.
Mina morbröder Binim och Avrumce är yngre än mamma, och är nästan som storebröder för mig. Båda är så stiliga. Jag tycker väldigt mycket om dem. Det skiljer bara ett år emellan
dem, men Binim, han som är min favorit, är yngst.
Min mormor Kaile dog innan jag föddes. Det är henne jag är döpt efter. Min mamma fick då ta hand om sina två yngre halvbröder. Det finns flera syskon, bland annat en bror som heter Leibel, men han utvandrade till Palestina innan jag föddes. Och så moster Basia som åkte till Sovjetunionen. Nu är det mamma och hennes två bröder kvar här. Och morfar Yermiyahu. Fast han är inte min mammas riktiga pappa.
För länge sedan skilde sig min mormor från mammas pappa och gifte om sig. Den första morfadern, mammas riktiga pappa, har jag bara träffat lite. Han heter Shaul Taub och flydde från Polen innan kriget kom.
I september 1939 tog han sig till Vilnius, Litauens huvudstad, för att försöka resa vidare till USA där han hade en bror. Tre döttrar, bland annat min mamma, ville inte följa med, men andra barn reste med honom. Han lyckades få ett visum till Japan. Det är ett papper som ger en person rätt att resa in i ett land och att vara där en viss tid. Morfar och de barn som följde med honom fick alltså rätt att åka till USA via Japan. Det var en mycket lång resa. Han och de barn som var med åkte Transsibiriska järnvägen i trettio dagar tvärs över hela Ryssland. Tyskland pressade Japan hårt för att inte ge sådana visum till judar. Sedan reste min morfar vidare till USA bara några månader innan Pearl Harbor, en hamn på Hawaii, bombades av japanerna i december 1941, och kriget blev ännu värre. Morfars andra och tredje fru dog tidigare, så nu är han gift för fjärde gången.
I alla fall: Vi bor i en stor och trevlig lägenhet på Paviagatan 16. Den ligger i ett judiskt område i Warszawa där människor har det gott ställt. Solen lyser in genom fönstren på våra fina möbler, och vi har elektricitet inomhus. Utanför huset växer stora, vackra träd. Det är inte alla som har det så bra. Mamma badar mig varje dag, vi går till parken, leker eller ser på dockteater.
Men hotet från kriget är lika för alla, oavsett om man är rik eller fattig. Osäkerheten och rädslan är densamma. Alla runt omkring oss pratar hela tiden om kriget när jag är liten. Alla i familjen, alla släktingar, alla grannar och bekanta. När det ska komma och hur. I tidningarna står det om kriget med stora svarta bokstäver. Och de pratar om det på radion. Överallt handlar det om kriget som alla tror ska komma, som alla väntar på. Jag hör det där pratet, det sipprar in från alla håll som regnvatten. Men jag förstår inte riktigt vad ett krig är.
»Stark och angelägen bok.«
Sydsvenskan
En kall natt 1942 smugglas en sjuårig judisk flicka ut ur gettot i Warszawa. Hon hoppar ut i mörkret över tegelmuren och lämnar sin mamma, sina släktingar och allt som hon känner till.
Flickan heter Kaja Finkler. Det är brinnande krig och livsfarligt att vara jude. En dag återförenas hon med sin mamma och lyckan är stor. Men den varar inte länge. Mamman förs bort, och Kaja transporteras ensam till olika läger, där en fasansfull tid väntar. Som genom ett mirakel är den svårt undernärda Kaja ändå vid liv när kriget tar slut i maj 1945, och en ny resa mot en okänd framtid tar vid.
Under lång tid pratar Kaja inte om sin bakgrund. Men efter mer än sextio års tystnad kommer här hennes egen berättelse.
Mitt käraste gyllene barn är baserad på en sann historia. Läs också Tulpanpojken och Spionen i äppelträdet.
»Upprivande men tonsäker biografi i världens svåraste ämne: om Förintelsen för unga läsare.«
Borås Tidning