BERITS CYKEL
Annica Hedin & Per Gustavsson
Annica Hedin & Per Gustavsson
BERITS CYKEL
Jag blir nästan påkörd när jag kommer ut på gården.
– Kolla Berit, nu KAN jag! ropar Nitan.
När lärde hon sig det? Hon är ju mindre än jag.
–Mm, jag ser, säger jag.
Nu har precis alla vanliga cyklar. Såna med pedaler. Absolut ingen har stödhjul.
I alla fall ingen som inte har napp.
– Kom du också, Berit! Det är askul att sladda, säger Uffe.
– Min cykel är sönder, säger jag.
Sen när ingen ser ställer jag den bakom sophuset, i en buske.
Jag vill hellre fixa i Minilandet.
Vi får odla själva där, hur mycket vi vill.
Och då ser jag: En massa grönt!
– Ni måste komma, det har vuxit!
Men de hör inte ens. För de bara plingar, smattrar, sladdar och håller på.
En dag kan precis alla barn på gården cykla. Till och med Nitan, och hon är ju mindre än Berit. – Kom du också! ropar Uffe.
Men Berit vill inte. Hon vill hellre fixa i Minilandet. – Ni måste komma, det har vuxit!
Men ingen hör. De bara plingar, smattrar, sladdar och håller på.
Jag hatar cyklar, tänker Berit. Jag vill mosa dem i en jättestor moshög.
