Läs mer om Oscar Danielson
på rabensjogren.se
© Text: Oscar Danielson 2024
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm, 2024
Omslag: Eva Lindeberg
Omslagsbilder: Shutterstock
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland, 2024 isbn 978-91-29-74594-8
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
– Nej du! sa jag.
– Vadå? sa mamma.
– Glöm att jag åker hem till den där gubben. Inte en chans.
– Han är faktiskt din morfar. Och du vet hur mycket jag har sett fram emot min resa, hur viktig den är för mig.
– Men kan jag inte bara få vara hos mormor och Lennart? vädjade jag. Snälla?
– Nej. Mormor ska opereras och Lennart kommer ha fullt upp med att ta hand om henne.
Pappa då? ville jag fråga. Fast jag redan visste svaret. Han skulle en månad till Grekland med sin nya familj. Och dessutom blev mamma alltid så ledsen när pappa kom på tal.
Hon suckade igen och jag förstod att det inte spelade någon roll vad jag sa. Det var redan bestämt.
7
FÖRSTA DELEN
I vilken vi äter pizza, besöker övergivna platser och möter en tjej som talar i gåtor
– Du skulle inte lagt ut den där trean, säger Wilma triumferande. För jag har STORSTINA!
Hon smäller ner ruter tio på bordet och jag nickar uppskattande.
– Snyggt ju. Du börjar bli riktigt bra på det här. Glöm inte att du fick en tabbe också.
– Just det, säger hon och vänder koncentrerat på det översta kortet i sin hög.
Vi har känt varandra i ungefär tio minuter. Medan jag funderar över mitt nästa drag berättar Wilma att hon är åtta år och ska börja tvåan efter sommaren.
– Coolt, säger jag.
– Mm, jag vet …
Jag lägger ut en femma och hon himlar med ögonen.
– Meh, nu får jag ju en tabbe till! Hur spelar du egentligen?
När hon tar min femma med en femma ser hon nästan lite skyldig ut. Det är utklassning.
11 1.
Hennes mamma, som sitter på andra sidan mittgången, sneglar på oss ibland. Wilma låtsas inte om henne. Hon är nämligen arg på sin mamma. Det var därför jag frågade om hon ville spela kort. Alla vi som är arga på våra mammor måste hålla ihop.
– Hur gammal är du? frågar hon.
– Tolv, säger jag. Men jag fyller tretton i oktober.
– Oooo …, säger hon och gör en rolig gest som jag gissar att hon plockat upp från någon influencer på Youtube.
Okej. De sista åtta korten är utdelade. Det är nu det ska avgöras. Men innan vi hinner börja reser sig Wilmas mamma upp och säger att hon tänker gå en sväng till kafévagnen, om det är okej med oss?
– Visst! säger vi i mun på varandra.
– Smurf! säger Wilma och hennes mamma går småskrattande iväg.
– Varför är du så arg på din mamma? frågar jag när skjutdörren rasslat igen bakom henne.
– Vi ska till mormor och jag vill inte det. Man får inte göra nånting där. Inte ens sitta i soffan. Det är hemskt.
– Fattar.
– Mamma vet att jag inte vill, ändå tvingar hon mig.
Jag lägger ut en åtta och min olyckssyster lägger ut en trea.
– Nu skulle man haft en knekt, säger jag och lägger ut en tvåa.
12
Varpå hon sopar bordet med en kung.
Medan vi räknar våra poäng frågar hon vart jag ska.
– Till min morfar.
– Jaha … Fick du några poäng alls?
Jag håller upp esset jag lyckades ta i första given.
– Åh, det hade jag glömt.
Hon skrattar.
– Tack för att du lärde mig spela Kasino, säger hon. Det är superkul ju. Men hur är det hos din morfar? Får man göra grejer där?
Först tvekar jag, för egentligen vill jag inte prata om det. Men Wilma har ju berättat för mig, så varför inte?
Jag berättar om morfar. Och om mamma som bestämt att jag måste åka till honom fast jag inte vill.
– Taskigt, säger hon.
– Eller hur?
– Tycker du inte om din morfar?
– Vet inte, säger jag. Har aldrig träffat honom.
– Va? Har du aldrig träffat din morfar?
– Nix.
– Knäppt.
När Wilmas mamma kommer tillbaka får hon genast onda ögat av sin dotter. Hon verkar van.
– Vi är framme om en kvart, Wilma. Du kanske ska göra dig iordning?
13
– Vadå iordning? fräser hon. Vad ska jag göra iordning?
Mamman rycker på axlarna och sedan spelar jag och Wilma en sista omgång Kasino. Vi har precis hunnit klart när tåget rullar in mot stationen i Härnösand.
Wilma ser bedrövad ut där hon står i gången. Hon har satt på sig en grön keps och har en dinosaurie surrad på baksidan av sin ryggsäck. Jag håller fram kortleken.
– Här, säger jag. Du kan ta den.
Hennes ansikte ljusnar en aning.
– Tack …
Med sänkt huvud börjar hon följa sin mamma genom gången. Hon vänder sig inte om, vinkar bara bakåt med ena handens fingrar.
14
