BARBRO LINDGREN
BARBRO LINDGREN
Två urblekta tigrar
En lagom vacker morgon vaknade Loranga och sträckte på sig så det knakade. Han hade sovit under köksbordet hela natten, så nu var han pigg som en lärka, och som tur var hade han glömt ta av sig kläderna i går kväll, så nu slapp han ta på sig också!
Och kläderna var hans bästa. Först så var det badrocken längst ner och sen tehuvan längst upp på knoppen!
Glad kände han sig också, han brukade göra det. För han hade ju roligt nästan jämt, och inte hade han något arbete heller att slösa bort tiden på.
Nej, han och Masarin gjorde precis vad de hade lust med hela dagarna, och det brukade vara ganska mycket. Masarin, det var hans pojke det, och han var som pojkar är mest, kinderna hängde rakt ner och dessutom kunde han äta hur mycket bullar som helst.
Och just nu vaknade han och kom intassande i köket.
’’Hej, har du sovit gott?’’ sa Loranga.
’’Jag sov under soffan i det röda rummet’’, sa Masarin.
’’Har du sett bullburken?’’
Nej, bullburken hade han inte sett, förresten var den säkert tom i alla fall. I stället hängde de sig ut genom fönstret båda två, och då såg de att det var en jättefin dag. Fåglarna flög som galningar i luften och havreåkern blommade för fullt.
Loranga kokade sig ett par liter kolsvart kaffe medan han sjöng: ’’Älskar du mig än när du är vaken’’, samtidigt som han tog små balettsteg och gjorde egendomliga hopp i luften, så han råkade slå ut allt kaffet och måste sätta på nytt igen.
Sen sjöng han: ’’Snart ska jag gå mig ner till herrarna i hagen’’, och så började han ta ännu egendomligare danssteg, så han välte ut det kaffet också!
Men det tredje kaffet hann han dricka upp innan han stjälpte ut det.
Sen gick de ut i solskenet båda två.
’’Ska vi väcka Dartanjang tycker du?’’ sa Loranga.
Ifall det är någon som undrar vem Dartanjang är så är det Lorangas pappa. Det är en riktig rackarpappa, gammal som gatan och alldeles snurrig i huvudet. Och väldigt gnällig och väldigt rädd för baciller, ja, bättre pappa kan man inte önska sig! Och det allra bästa med honom är att han tror att han är olika saker varje morgon när han vaknar! En gång i somras till exempel trodde han att han var Hjortfot, och en annan gång trodde han att han var målarmästare. Men den dagen han var rörmokare var det riktigt roligt, för då
bankade han sönder alla rör i hela huset, så det sprutade som fontäner överallt!
Och när han var hund då! Då var det också kul, han bets lite för mycket i benen bara.
Dartanjang hade en morfar också, men han var så gammal så han hade flyttat till en tall uppe i skogen, och nuförtiden kunde han bara gala som en gök.
’’Ska vi väcka Dartanjang eller inte?’’ sa Loranga igen.
’’Det är klart vi ska väcka honom’’, sa Masarin. ’’Tänk om han tror han är jultomte i dag, så vi får julklappar!’’
De började gå mot Dartanjangs hus. Det var inget vanligt hus precis, det var en liten vedbod som Dartanjang hade flyttat in i, för att det inte skulle flyga för mycket baciller på honom.
Loranga skulle just knacka på dörren, när han såg någonting röra sig på sophögen. Det var egentligen inte så konstigt,
för de hade en giraff som bodde där och den brukade ligga och sova med huvudet i en gammal konservburk. Men det här liknade inte precis en giraff.
’’Ser du nåt konstigt på sophögen, Masarin?’’ undrade Loranga.
Jo, det gjorde Masarin. Något så konstigt hade han aldrig sett på sophögen förut.
’’Vi går dit’’, sa Loranga, och så gick de dit.
Inte förrän de var nästan framme såg de att det var Dartanjang, som stod högst uppe på sophögen med en stor kikare för ögonen.
’’Hallå!’’ skrek Loranga. ’’Vad gör du där?’’
Dartanjang stod orörlig med kikaren för ögonen.
’’Mer babord!’’ pep han till och sänkte kikaren.
Då såg de att han hade en rolig platt hatt på huvudet och långa vita band som hängde och slängde på ryggen.
’’Det var en rolig hatt’’, sa Loranga. ’’Var har du fått de där banden ifrån?’’
Dartanjang tittade oförstående på honom.
’’Men det är ju min sjömanshatt’’, sa han.
’’Jaså, har du skaffat dig sjömanshatt på gamla dar, Dartanjang’’, sa Loranga.
Då började Dartanjang sjunga: ’’En sjöman älskar havets våg’’ , och emellanåt skrek han: ’’Babord, styrbord!’’ så hela sophögen föll i darrning.
Då förstod de att han var sjöman i dag, det var inte att ta
miste på. Och när de frågade vad han hette så sa han: ’’Styrman Karlsson.’’ Då bad de honom hoppa ner från sophögen och komma och hälsa på ett tag och se hur de hade det.
Det ville styrman Karlsson gärna, han hade inte varit i land på tre år, sa han, så det skulle bli skönt. Men så blev han fundersam.
’’Hur ska jag komma i land då, pojkar?’’ sa han.
’’Det är ju bara att hoppa ner från sophögen, vet ja’’, sa Loranga.
Men så enkelt var det inte. Om han skulle komma i land måste de lägga ut en landgång, sa styrman Karlsson, annars gick det åt pipans glada dar.
’’Men är det verkligen en båt du sitter på?’’ undrade Masarin försiktigt. ’’Är det inte en sophög i alla fall?’’
’’Ånä, försök inte’’, sa Dartanjang. ’’Jag har varit på sjön i tretti år, så jag vet hur en båt ser ut!’’
Eftersom Dartanjang envisades med att vara på en båt letade de fram en gammal landgång och lade ut på marken framför sophögen. Och äntligen vinglade Dartanjang ner med kikare och band och alltsammans. När han väl stod på gräsmattan blev han stående en lång stund och bara tittade sig omkring, för han tyckte att det var ett sånt fint ställe han hade kommit till.
’’Oskarfredriksborg heter det’’, sa Loranga.
’’Oskarfredriksborg, jo jag tackar jag! Varför heter det det?’’ skrek Dartanjang.
’’Varför det heter det?’’ sa Loranga. ’’Jo, för att det är ett fint namn förstås.’’
’’Och vilken massa hus ni har! Ett två tre tio tolv sju stycken!’’
’’Ja, sju är det faktiskt’’, sa Loranga. ’’Det var bra räknat, fast vi bor bara i ett förstås, de andra är lite för gamla och skruttiga. Och där är garaget’’, sa Loranga och pekade.
’’Det var ett konstigt garage’’, sa Dartanjang intresserat. ’’Det kluckar ju om det.’’
’’Just det’’, sa Loranga. ’’Det är för att våran giraff åt upp taket på det. Och då tyckte vi att det var lika bra att hälla vatten i och ha bassäng i stället!’’
Det tyckte Dartanjang var fiffigt, för vatten var han väldigt förtjust i. Men sen fick han syn på vedboden.
’’Vilket underbart läge!’’ ropade han. ’’Och titta på dörren! Den är ju jättegammal, alldeles sned och hålig! Det måste vara en sympatisk person som bor här!’’
’’Ja, det är ju faktiskt du själv’’, sa Loranga. ’’Har du glömt det? Och alla gamla priser och pokaler som du har därinne. Och sängen som du brukar sova i. Har du glömt den?’’
Ja, Dartanjang hade precis glömt bort alltihop. Han kom inte ens ihåg alla tabeller som han hade skrivit upp, eller termometrarna som han brukade ta febern med när han var sjuk och vissen.
’’Vad är det där stora huset för nåt då?’’ undrade Dartanjang sen.
Jo, det var ladan, sa Loranga. Men det var inte hö i den, som i andra lador, utan det var skrotbilar. För de samlade på skrotbilar, Masarin och han, gamla skrotiga Oplar som ingen ville ha samlade de på. De hade redan femton stycken, och fler skulle det väl bli, om de fick leva och ha hälsan.
’’Men innan vi samlade på skrotbilar, så hade vi fullt med tigrar där’’, sa Loranga. ’’Fast vi tröttnade på dem till slut. De blev för farliga. Och så vitnade de också till råga på eländet! Nä, det är roligare med skrotbilar, de bits ju inte så hårt heller.’’
Men Dartanjang tyckte de var ena riktiga dumhuven som inte hade behållit tigrarna.
’’Riktiga tigrar’’, sa han drömmande, ’’som jag har sett i Indien och allting.’’
Men sen fick de hastigt annat att tänka på, för det hördes egendomliga ljud uppifrån skogen. Det lät som – ja, jag vet inte riktigt vad det lät som … Hemskt lät det i alla fall. Och konstigt. Hemskt konstigt. Dartanjang blev alldeles vettskrämd.
’’Det är nog bara lite ugglor’’, trodde Loranga, ’’eller kalikoner. De kan ju låta jättekonstigt.’’
Men Dartanjang trodde inte det var några ugglor eller kalikoner, det märktes tydligt, och han kastade längtansfyllda blickar mot bassängen.
’’O, om jag ändå var ute på havet igen!’’ pep han.
Det kom allt konstigare ljud uppifrån skogen, det väste och morrade, och Dartanjang blev blekare för var sekund som gick, och längtade allt mer efter havet.
Till slut hämtade Loranga en gammal balja i skrutthuset och baljan satte han i bassängen, och i baljan satte han Dartanjang. Och Dartanjang seglade med god fart ut bland alla gäddor och mörtar.
’’Lycklig resa!’’ skrek Loranga och Masarin.
Men Dartanjang hann inte svara, för han höll just på att hissa seglet. De konstiga ljuden ifrån skogen ville inte sluta. I stället kom de närmare och närmare, och efter en stund var de så nära så man kunde se dem.
Loranga och Masarin hade lagt sig under en syrenbuske och smög för säkerhets skull.
’’Men ser jag rätt eller fel?” viskade Loranga och gnuggade
sig i ögonen. ’’Är det inte ett par gamla tigrar som har kommit?’’
Jo, det var det! Det var ett par gamla tigrar. Alldeles vita och urblekta var de, och öronen satt och vickade, och svansarna hade de tappat båda två.
’’Men det måste ju vara några av våra gamla tigrar’’, sa Loranga. ’’Ska vi gå fram och klia dem?’’
’’Nä aldrig, de kan ju äta upp oss’’, viskade Masarin tillbaks. Men Loranga trodde inte de var farliga, för nästan allting satt ju löst på dem. De hade nog tappat tänderna också. Ja, det hade de säkert. Han lirkade sig försiktigt ur syrenbusken och smög fram mot tigrarna. Masarin blundade för säkerhets skull. När han hade blundat klart stod Loranga och kliade tigrarna bakom öronen, och tigrarna spann så det dånade.
’’Skyll dig själv om du blir uppäten’’, väste Masarin.
’’Äh, de har ju inga tänder’’, sa Loranga. ’’Titta själv!’’
Just då gäspade tigrarna – och faktiskt – de hade inte en enda tand i munnen! Det var alldeles tomt därinne. Då kröp Masarin också fram och klappade dem lite längst ut.
När de hade stått och klappat ett bra tag blev de trötta i händerna och tänkte smita därifrån. Men då blev tigrarna förbaskade och började morra och rulla med öronen. De måste fortsätta att klia ett tag till, och de kliade ända tills tigrarna föll ihop på gräsmattan och somnade.
’’Nu gäller det att handla snabbt’’, sa Loranga. ’’Hämta cykelkärran, Masarin!’’
Och Masarin sprang efter cykelkärran, och så lastade de tigrarna på den och sprang iväg till ladan och lastade av dem där. Loranga stängde ladudörren noga och lade på stora haspen.
’’För det kan ju vara roligt att ha lite tigrar igen, eller vad säjer du, Masarin?’’ sa han.
Just när de klev ut ur ladan kom tjyven Gustav, deras bästa vän, klampande.
’’Men har du ledigt, Gustav?’’ skrek Loranga.
’’Ja, vi fick skurlov, för de skulle städa fängelset i dag’’, sa Gustav. ’’Bra, va!’’
Sen undrade han om de hade någon chokladpudding, för han var jättesugen på det.
Men chokladpuddingen var tyvärr slut, sa Loranga, den
hade de ätit upp i går kväll, Masarin och han. Gustav blev så besviken så han tänkte vända med en gång. Men så fick han syn på Dartanjang som seglade omkring i sin balja.
’’Men vad i fridens namn gör herr Dartanjang?’’ sa han. ’’Och vad är det för långa skärp han har i mössan?’’
Då sa Loranga att Dartanjang var sjöman för dagen, och att just nu var han ute på havet i sin båt.
’’Men vad ska den där baljan föreställa då?’’ fnissade Gustav.
’’Det är ju båten ser du väl’’, sa Loranga.
Då blev Gustav väldigt full i skratt och började skrika:
’’Land i sikte! Land i sikte!’’ så mycket han orkade.
Dartanjang satte genast kikaren för ögonen och saktade farten.
’’Mera styrbord, mera styrbord!’’ skrek Gustav.
Men då smällde Dartanjang i bassängkanten och baljan var nära att kantra.
’’Att det ska vara så roligt att skoja med folk’’, fnittrade Gustav.
Precis då kom Loranga att tänka på en sak.
’’Hörru Gustav’’, sa han. ’’Ska inte du ta dig en titt i ladan, det var ju så länge sen sist.’’
’’Vad ska jag där och göra? Har ni fått några nya skrotbilar?’’ undrade Gustav.
’’Gå och se’’, sa Loranga hemlighetsfullt.
Gustav for iväg som ett skott.
Först var det tyst ett långt tag. Sen var det tyst ett ännu längre tag. Sen hördes ett hiskeligt vrål, och sen kom Gustav farande som skjuten ur en kanon.
’’Hjälp!’’ skrek han. ’’Det ligger tigrar därinne! Livsfarliga tigrar! Se upp! Oj, oj, jag måste hem!’’
Och så satte han en väldig fart och stannade inte förrän han var framme hemma vid fängelset.
Men Loranga och Masarin låg i gräset och skrattade ända till sena kvällen, och Dartanjang somnade i sin balja. Inte förrän det var natt håvade Loranga in baljan och väckte Dartanjang.
’’Land i sikte!’’ skrek han.
Dartanjang slog upp ögonen och tittade sig förvirrat omkring.
’’Har du blivit tokig?’’ pep han. ’’Tror du vi är på sjön?’’
Sen fick han syn på kikaren och mössan.
’’Vad är det för skräp jag har i mössan?’’ mumlade han irriterat. ’’Och varför har jag kikarn på mig?’’
’’Säj det, säj det’’, sa Loranga och blinkade åt Masarin.
Sen gick de äntligen in till sig, och Dartanjang masade sig in i sin vedbod.
Loranga är pappa till Masarin. De bor tillsammans på en gård där de gör lite som de vill. Masarin går inte i skolan och Loranga vill inte jobba, eftersom han vägrar förstöra sina bästa år. I ett eget hus på gården bor Lorangas pappa Dartanjang, som är rätt virrig av sig. Ena dagen är han sjöman, nästa statsminister, men ibland är han sig själv. I gårdens lada bor ett gäng hungriga tigrar och på sophögen bor giraffen som sover med huvudet i en gammal konservburk.
Böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang hör till våra moderna klassiker. Den här nyutgåvan har samma illustrationer som originalet, men nu i färg för en ännu mer sprakande läsupplevelse.
