Tobias Söderlund Stef Gaines
Skräckslottet
Tobias Söderlund
Stef Gaines
Skräckslottet
Läs mer om Tobias Söderlund
och Stef Gaines på
rabensjogren.se
© Text: Tobias Söderlund, 2024
© Bild: Stef Gaines, 2024
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland, 2024
ISBN 978-91-29-74494-1
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
”Boken är här!” vrålar mamma från hallen.
Jag, pappa och Buster hoppar upp ur tv-soffan och springer dit. Mamma sparkar av sig skorna och kånkar in den stora kartongen. Hon ställer den på köksbordet med en duns.
”Ska jag öppna direkt?” frågar hon och ler med hela ansiktet.
”Jaaa!” ropar pappa och jag i kör.
”Kan jag väl”, säger hon och river av tejpen.
I lådan ligger de första exemplaren av mammas nya bok. Den tionde som hon skrivit. Den släpps nästa helg och då ska mamma ha en stor fest.
”Visst är den fin?” frågar mamma. Hennes ögon strålar.
Jag plockar upp en av böckerna. Omslaget ger mig rysningar.
På bokens framsida syns ett mörkt slott med torn som sträcker sig mot de tunga åskmolnen. Mittentornet går upp bakom mammas namn som står med stora, vita bokstäver. Slottet är helt nedsläckt förutom ett fönster i ena tornet. Längre ner står bokens titel:
Det hemliga rummet.
”Superfin”, säger pappa och bläddrar i en av böckerna.
Jag läser på baksidan. Beskrivningen är bekant.
Mamma har redan berättat vad den handlar om. Men
hon säger att jag inte får läsa den förrän jag fyllt arton år.
Eller åtminstone femton.
Slottet på bokens framsida finns på riktigt och
det sägs att ett hemskt spöke bor där. I mammas
bok är spöket en man som hette John som
bodde där alldeles ensam. När han levde
var han en elak person som ingen
ville träffa. Det gick rykten om
att han brukade låsa in besökare i
hemliga rum och plåga dem. Dessutom hade han en stor och läskig hund som hette Cujo som skällde ifall någon kom nära.
Jag lägger ifrån mig boken och försöker skaka av mig tankarna på att jag måste sova i slottet snart. Det är nämligen där mammas fest ska vara. Hon har hyrt hela slottet. Jag tycker det verkar sjukt. Helst skulle jag stanna hemma.
Jag plockar upp Buster och gosar in mig i hans päls.
Tur att jag har honom åtminstone.
Nu är det ganska precis ett år sedan jag upptäckte
hans förmåga: att nosa rätt på spöken. Det var en varm
vårkväll när vi gick på kyrkogården som ligger på andra sidan vägen från vårt hus. Jag behöver bara titta ut genom köksfönstret för att se gravstenarna. Det känns som en evighet sedan den där upptäckten.
Det senaste året har varit så fullt av hemska och omöjliga saker. Jag vet inte ens hur många olika spöken jag har sett längre. Gång på gång har jag dragits in i nya läskigheter. Det har både varit spännande och sorgligt.
Vissa gånger har det varit nära att gå riktigt illa. Om inte
Buster funnits där för att hjälpa till skulle jag och min
bästa kompis Lorraine kanske ha dött flera gånger om.
Därför känns det dumt att frivilligt åka till ett hemsökt slott.
”Jag fick precis en idé”, säger mamma och lyfter Buster ur min famn.
”Vadå?” frågar jag.
Hon ser på mig med lurig blick.
”Sätt dig och se en film eller nåt så kommer vi tillbaka snart”, säger hon och smiter iväg uppför trappan med Buster.
Jag tittar på pappa men han rycker bara på axlarna.
Vi går tillsammans tillbaka till tv-soffan. Vi var faktiskt mitt i en film när mamma avbröt oss, så vi fortsätter där vi slutade. Men tankarna på festen nästa vecka gör att jag har svårt att hänga med i handlingen.
Det är så konstigt att mamma skriver skräckböcker om spöken utan att själv tro på dem. Hon skulle bara
veta allt som jag har varit med om. Vissa saker skulle
lätt platsa i hennes böcker. Som när jag hälsade på min
storebror Oscar hos hans flickvän Anya tidigare i år …
Jag skriver ett meddelande till Oscar att jag saknar honom.
Han svarar snabbt att vi ses snart. På mammas fest.
Trots att det bara är några dagar dit känns det alldeles för länge. Att han inte bor här hemma är fortfarande
konstigt, även om jag borde ha vant mig nu. Först var
han ofta på sjukhuset när han hade cancer. Och när han
var hemma orkade han ändå inte hitta på något. Så fort
han blev frisk och jag trodde att allt skulle bli normalt
igen flyttade han hemifrån. Han sa att det berodde på att han ville gå en skrivkurs i en annan stad, men jag tror
mest att det berodde på att han var kär i Anya.
Det skulle vara så skönt att spola tillbaka tiden till innan Buster började hitta spöken. Till innan Oscar blev
sjuk och flyttade iväg. När allt bara var som vanligt.
Tankarna flyter vidare till alla spöken jag såg när
Oscar låg på sjukhuset för att opereras. De dagarna var bland de läskigaste jag varit med om. På flera sätt.
Ett tag kändes det osäkert om Oscar någonsin skulle få lämna sjukhuset.
Bara att minnas allt som hänt gör att jag vill ha Buster nära. Vad håller mamma på med egentligen?
Det dröjer tills filmen är slut innan jag hör steg i trappan. När mamma kommer in i vardagsrummet
skriker jag rakt ut:
”VAD HAR DU GJORT?!”
Ellens mamma har ordnat en stor fest – på ett riktigt spökslott! Ellen har fått nog av hemsökta ställen och vill helst stanna hemma. Men som tur är ska Lorraine följa med – och Buster förstås.
Det dröjer inte länge förrän Ellens oro blir verklighet. Det verkar mycket riktigt finnas ett spöke på slottet! Konstigt nog reagerar inte Buster på spöket. Inte ens när Ellen ber honom att spöksöka. Och plötsligt är Buster borta …
Spökhunden Buster är serien för de yngre bokslukarna
som inte drar sig för att läsa om spöken och annat nervkittlande.