Läs mer om Maria Turtschaninoff och Peter Bergting på forlaget.com och rabensjogren.se
© Text: Maria Turtschaninoff 2024
© Bild: Peter Bergting 2024
Den finska utgåvan är utgiven med stöd av statsmedel fördelade av Delegationen för den svenska litteraturens främjande/ Svenska litteratursällskapet i Finland
En originalproduktion från
Förlaget, Helsingfors 2024
Rabén & Sjögren, Stockholm 2024
Omslag bild: Peter Bergting
Omslag form: Jonas Lindén
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024
Finskt ISBN 978-952-333-608-7
Svenskt ISBN 978-91-29-74307-4
Maria TurTschaninoff
PeTer BergTing
Jag vet det så fort jag ser hennes leende. Det är helt
enkelt för mycket tänder. Mungiporna når nästan upp till öronen och tänderna glimmar vita och vassa.
Fler än vad som borde rymmas i en män niskomun. Jag drar långsamt efter andan. Håller ansiktet i schack. Hon får inte ana att jag vet.
”Jag har en present till dig”, säger hon lent, och leendet blir om möjligt (och det är inte möjligt, det kan det bara inte vara) ännu bredare. ”Här.”
Hon räcker fram ett paket, inslaget i glansigt rosa och gult papper. Förförande vackert. Jag ser försiktigt på de andra. Pappa ser nöjd ut och gungar Jonas på sitt knä. Jonas har tummen i munnen och stirrar på henne med sina stora, bruna ögon. En lock av hans hår har fallit ner i pannan och jag vill böja mig fram och stryka undan den.
”Åh, så fint! Tack!” Min röst är ljus och flickig. Jag tar emot paketet och håller det en stund, som om jag var överväldigad. ”Vad snällt av dig.”
Hon ser ohyggligt belåten ut.
”Det var så lite. Öppna nu.”
Försiktigt pillar jag upp tejpbitarna som håller ihop paketet. Det kan vara en fälla. Men inte framför pappa, ändå. Eller?
Pappret faller till golvet och jag ser vad som finns inuti paketet. En polaroidkamera. Jag har önskat mig en hur länge som helst. Men pappa har alltid sagt nej. ”Hur länge tror du att du kommer att vara intresserad av den då, Li? Det är en alldeles för dyr pryl för ett barn.”
Kameran är knallgul, av rätt märke, jag har tittat på den på nätet minst tusen gånger.
”Åh, tack.” Den här gången kommer det ut som en viskning. Som om jag är tagen av stunden.
”Din pappa sa att du önskar dig just den där.”
Förrädare. Jag nickar och hon ler igen. Ännu fler tänder syns.
Hon sätter sig i soffan bredvid pappa. Hennes långa, röda naglar vilar lätt mot pappas arm. Nära Jonas som vrider på sig och gnäller till. Han vet. Jag är säker på det. Hur är det möjligt att pappa inte ser?
”Får jag ta den till mitt rum?”
Hon vänder huvudet mot pappa. Som om det är han som bestämmer. Fast jag vet att det inte längre är så.
”Gå du. Men var rädd om den, Li.”
Jag springer iväg och hör hennes rovdjursskratt bakom mig. ”Hon är verkligen ivrig.”
Jag ställer kameran på skrivbordet. Den här stunden har jag väntat på så länge, föreställt mig hur det skulle vara. Att få ta den första bilden, se den komma ut ur kameran, färdigframkallad och printad. Lära mig de olika funktionerna. Ge mig ut på stan och se den genom kamerans lins, på ett helt nytt sätt. Jag har sett för mig hur jag ska vara hon med kameran, den lite udda och annorlunda flickan. Med en kamera i handen kan man vara den som står utanför och ser in, utan att det blir konstigt.
Jag sätter mig på sängkanten, så långt bort från kameran som jag kan. Den stirrar på mig genom sin svarta lins.
Det står om mantikoran i Lis uppslagsverk
– människoätare, tre rader sylvassa tänder, lejonkropp, människoansikte, klor och svans.
Dödligt farlig.
Beskrivningen stämmer på pricken in på pappas nya flickvän. Hon ler hela tiden och visar en otrolig
mängd tänder i ett enormt gap, och hon lagar massor av maträtter som hon vet att barnen gillar. Det är som att hon göder dem …
Pappa märker ingenting och Lis lillebror är i fara.
Men för att besegra mantikoran behöver man ett enhörningshorn.
Maria Turtschaninoff är en av Nordens största författarstjärnor, flerfaldigt prisbelönad för sina böcker.
Peter Bergting är Augustnominerad serieskapare och illustratör.
