Peter Lindström Mattias Andersson
© Text: Peter Lindström 2023
© Bild: Mattias Andersson 2023
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2023
Grafisk formgivning: Jonas Lindén
Tryckt hos Livonia Print AB, Lettland 2023
ISBN 978-91-29-74298-5
Rabén & Sjögren ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
– Akta så att han inte biter dig, säger Abbe och backar ett steg från bordet.
Den brunsvarta ormen slingrar sig fram i terrariet. Alva drar handen längs den fläckiga kroppen.
– Var inte så feg nu, säger hon. Snoddas är ju inte farlig! – Det kan man inte veta säkert, muttrar Abbe. Jag fattar inte varför Bertil har en orm som husdjur. En hund eller katt hade varit bättre. Eller en vandrande pinne. Ormar är bara …
slemmiga.
– Men han är inte slemmig, säger Alva. Känn efter själv. Eller är du rädd? – Inte alls! fnyser Abbe och rättar till glasögonen. Men jag läste en gång om en orm i Amazonas som åt en halv ko på fyrtiosju sekunder och den …
Han tystnar när Alva puffar honom lätt på axeln och skrattar.
– Knäppis, du vet ju att Snoddas bara äter små möss, säger hon. Kom nu istället. Ta med hammaren så bygger vi vidare på kojan.
Abbe och Alva bor ett hus ifrån varandra i utkanten av den lilla staden Björkåker. Förutom ett litet centrum och en nedlagd kakfabrik finns där Glassbaren, Sveriges bästa våffel- och glasskafé.
Alva har bott i Björkåker med sin mamma i hela sitt liv. Abbe
flyttade hit när hans pappa fick jobb på stadens bankkontor. Det var för snart tre år sedan, när Abbe och Alva skulle börja förskoleklass. Sedan dess har de hängt med varandra nästan varje dag. Mellan deras hus finns en gård full av saker. Mitt på den står ett gult trähus med en skylt utanför: Bertils prylar och skrot. Där bor Alvas gammelfarbror Bertil. Han är alltså bror till Alvas farfar. Bertil är skrotsamlare och uppfinnare. Det är på grund av honom som gatan där de bor kallas för Uppfinnargränd, fastän den egentligen heter Fiskargränd. Hos Bertil finns allt man kan tänka sig: gamla maskiner, robotar, bildelar och trasiga toalettstolar. På framsidan av huset har han sin butik och på baksidan finns verkstaden där han jobbar med sina uppfinningar. Själv bor han en trappa upp tillsammans med Snoddas.
Abbe och Alva är ofta hemma hos Bertil, för det finns massor att hitta på där. Och hos honom får de springa omkring och greja så mycket de vill med alla hans saker.
Just nu håller de på att bygga en trädkoja intill staketet. Bertil har hjälpt dem med golvet. Idag ska de börja med väggarna. De ska precis lämna Bertils hus och gå till kojan när de möter honom i dörröppningen. Hans gråa hår står åt alla håll och olika verktyg sticker upp ur de blå snickarbyxorna. I handen håller han ett brev.
God förmiddag, hur går det med kojan? frågar han och som vanligt glittrar det till i hans ögon när han pratar om att bygga saker. Om ni vill kan jag fixa ett utkikstorn till den? Eller kanske en snurrande linbana? Eller varför inte en glassmaskin med inbyggd …
– Det får bli senare, avbryter Alva. Vi har ju inte fått upp några väggar än. Nu skulle vi bara hämta en hammare och så tittade vi till Snoddas på vägen ut.
Snoddas, ja. Visst är han vacker? säger Bertil och skiner upp. Bättre sällskap finns inte!
Abbe fnyser till och tittar skeptiskt på ormen. Han förstår fortfarande inte hur Bertil kan tycka så mycket om honom.
Han ligger väl bara och stirrar så där surt hela dagarna, säger Abbe.
Bertil skrockar.
– Det kanske låter märkligt men … Snoddas är som en riktig vän, säger han. Jag brukar berätta om mina nya uppfinningar för honom. Gillar han dem inte tittar han skeptiskt på mig, som om han vill säga att jag borde tänka om. Ja, det tror åtminstone jag …
Han kliar sig på den tjocka skäggstubben.
Inte för att jag är någon riktig djurkännare, fortsätter han.
I varje fall inte som min farmor Gertrud. Hon var fenomenal på att förstå djur. Och vilken personlighet hon var! Inte vanlig och tråkig som jag. När jag var barn byggde hon ett fiskespö för katter och en svävande bil till sin trebenta bulldogg Douglas. Jag blir nog aldrig en lika duktig uppfinnare som hon …
Abbe och Alva tittar på varandra och himlar med ögonen.
Bertil ska alltid prata om sin farmor Gertrud.
När han berättat klart tar han ett par steg in i rummet och håller upp brevet han har med sig.
– Men nu får ni ursäkta, säger han. Jag tror att jag har fått svar från Vetenskapsakademien. Jag har nämligen skrivit till dem om min uppfinning som ska hjälpa sjösjuka sjöfåglar. Nu har de nog svarat vad de tycker om idén!
Han river upp kuvertet och börjar läsa. Abbe och Alva ser hur han sakta sjunker ihop. När han läst klart stirrar han tomt ut i luften.
Vad står det? frågar Alva. Vad säger de om din uppfinning?
Bertil kliar sig i håret och tittar sedan på barnen.
– Brevet var inte från dem, säger han till slut. Det handlar om Snoddas. Det är någon som … vill göra honom illa.
Abbe och Alva tittar frågande på varandra. Står det verkligen att någon vill göra illa Snoddas? Visserligen brukar Bertil få märkliga brev ibland men något sådant här har aldrig hänt förut.
– Vad menar du? frågar Alva.
Bertil mumlar något ohörbart och räcker fram brevet till Abbe, som läser högt:
Du som har den hemska ormen, du borde skämmas!
Sådana djur hör inte hemma här. De är farliga och vidriga.
Gör dig genast av med odjuret. Annars gör jag det!
/En riktig djurvän
– Va?! fräser Alva. Hur kan någon skriva så och kalla sig djurvän?
Bertil slår sig ner på en vinglig pall vid dörren.
– Jag vet inte, säger han och suckar tungt.
Han ser ut att fundera en stund innan han tittar upp.
– Förra veckan såg jag en insändare i tidningen, fortsätter han. Någon skrev att ormar var elaka och att man borde
förbjuda dem. Insändaren var också undertecknad med En riktig djurvän. Jag trodde att det var ett skämt. Men nu vet jag inte …
Abbe läser igenom brevet igen.
– Då är det säkert samma person som har skrivit det här, säger han. Men det kanske bara är någon som skojar. Även om det inte är så roligt förstås.
– Mm, jag hoppas att du har rätt, mumlar Bertil.
Men man kan aldrig vara säker. Och det här
påminner mig om att jag måste köpa en låda gummiventiler och en liter tapetklister till ett larm som jag håller på att uppfinna. Får jag till det kanske jag
slipper oanmälda besök i framtiden. Kan ni passa butiken medan jag handlar?
Abbe och Alva brukar hjälpa till med butiken ibland. Roligast är när det kommer kunder och de får knappa på den gamla kassaapparaten. Men tyvärr är det sällan någon kommer dit för att handla. Fast självklart hjälper barnen till ändå.
Absolut! säger Alva.
– Tack, då sätter jag fart, säger Bertil och skyndar därifrån.
Julisolen står högt på himlen och gassar över Bertils gård.
Abbe sitter på trappen med en Sherlock Holmes-deckare som han lånat på bibblan. Alva har slagit sig ner på en gräsplätt intill och fingrar på delarna från en isärplockad motorcykel.
Du vet väl att jag ska bli uppfinnare när jag blir stor?
säger hon och skruvar in en bult i förgasaren.
Abbe skrattar utan att titta upp från boken.
Ja, det har du ju sagt minst tusen gånger!
Då ska jag uppfinna något smart som kan spåra elaka brevskrivare, fortsätter hon. Kanske en automatisk avsändare på kuverten. Eller en sorts fingeravtrycksläsare. Jag vill inte att
någon ska kunna skicka sådana där elaka anonyma brev som Bertil fick.
Gör det, säger Abbe. Då kan jag skriva om det i mina böcker. För jag ska bli …
– Deckarförfattare, jag vet! säger Alva. Det har ju du sagt minst tiotusen gånger.
Abbe tittar upp från boken.
– Har jag? Ja, kanske, mumlar han. Men ibland lyssnar du inte så bra …
Det gnisslar till bortifrån grinden där Bertil precis monterat upp en ny uppfinning. Från handtaget skjuter en metallfjäder iväg ett klot som rullar längs ett stuprör ner i ett lerkärl som i sin tur pressar upp en flagga där det står Välkommen kära kund!
En halv sekund senare öppnas grinden, och en kvinna klädd i grå skjorta och jeans samt en storväxt man med åtsittande t-shirt kommer in på gården.
Alva skiner genast upp.
Äntligen några kunder! säger hon och skyndar in i butiken med Abbe tätt efter. De ställer sig bakom disken.
När besökarna kliver in genom dörren ser sig kvinnan omkring och rör runt bland några av Bertils uppfinningar. Sedan harklar hon sig och vänder sig mot barnen.
Är det ingen som jobbar här? – Jo, vi, säger Alva.
– Men … ingen vuxen? frågar kvinnan och ser lite tveksam ut.
– Vi brukar ta hand om butiken ibland, säger Abbe och försöker låta så vuxen han kan. Vad kan vi hjälpa till med?
Kvinnan står tyst en stund.
Jaha, låt gå då, säger hon till slut. Jag behöver ormburar, alltså terrarier, samt en massa glasskivor och några galler som är så täta att inte ens de minsta djur kan smita genom. Har ni sådant?
– Det tror jag, börjar Abbe. Jag kan …
Plötsligt får kvinnan syn på Snoddas som ligger i sitt terrarium på en hylla bakom disken.
– Se där, en kungspyton! säger hon. Intressant. Visserligen
är det en reptil, men ändå rätt … vacker. Eller vad säger du?
Hon vinkar till sig den storväxta mannen som tar ett steg fram. Han rycker till när han ser ormen och för några sekunder står han tyst och gapar.
Ja, chefen, säger han efter en stund. Det var en skönhet.
Den där kan ni få en bra slant för, säger kvinnan. Jag känner folk som skulle kunna köpa den för …
Han är inte till salu, avbryter Abbe.
Vissa betalar bra, envisas hon. I min bransch uppskattar man fina djur.
I samma stund hörs en signal från kvinnans byxficka. Hon drar upp mobilen och läser något på skärmen innan hon suckar och skakar på huvudet.
– Jobbet kallar, vi får ta det här en annan gång, säger hon och tar upp en lapp från bakfickan som hon räcker över till Abbe. Här finns mina kontaktuppgifter. Hör av er om ni vill sälja några terrarier … eller ormen !
Hon ler hastigt, vänder på klacken och skyndar därifrån. Mannen verkar ha svårt att slita blicken från Snoddas, men följer slutligen efter.
När de stängt grinden efter sig och flaggan på Bertils uppfinning åkt ner skakar Alva på huvudet.
– Vilka konstiga typer, säger hon.
– Ja, säger Abbe. De var till och med konstigare än Bertil.
Ett nytt deckargäng har kommit till stan!
Abbe och Alva har precis startat deckarklubb. Såklart ska de ha en trädkoja som högkvarter! Och inte vilken koja som helst, utan en med hemliga lådor och skåp fyllda med deckarutrustning, och ett spaningsfönster mot vägen. De har även en specialcykel, försedd med allt från kaffekokare till kikare. Det är den knasige uppfinnaren Bertil som hjälper dem med alla prylar.
En dag berättar Bertil att hans älskade orm Snoddas försvunnit. Det blir upptakten till klubbens allra första fall: Ormmysteriet.
Första boken om Deckarna på Uppfinnargränd Mysiga och lagom spännande äventyr fyllda av humor och härliga karaktärer.
