_ våffel
maria parr
hjä rt t
maria parr
_ våffel
hjä rt t Översättning av Karin Nyman
Läs mer om Maria Parr på rabensjogren.se
© Maria Parr 2005 Svensk utgåva: Rabén & Sjögren, Stockholm 2021 Originalets titel: Vaffelhjarte Översättning: Karin Nyman Copyright © Det Norske Samlaget 2005 Norwegian edition published by Det Norske Samlaget, Oslo Published by agreement with Hagen Agency AS, Oslo Form omslag: Emilie Crispin Ekström Omslagsfoto © siritravelalot/Shutterstock och happilights/Shutterstock och peppersmint/Shutterstock Andra upplagan. Första tryckningen Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2021 isbn 978-91-29-73241-2 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
gluggen i hacken
Första eftermiddagen på sommarlovet gjorde Lena och jag en linbana mellan våra hus. Lena skulle som vanligt pröva först. Hon klev modigt upp i fönsterkarmen, tog tag med båda händerna och slog två nakna fötter om linan som en knut. Det såg livsfarligt ut. Jag höll andan medan hon drog sig över mot sitt hus, längre och längre bort från fönstret. Hon är snart nio år, Lena, och inte lika stark som andra nioåringar som är lite större. Ungefär halvvägs gled hennes fötter av linan med ett litet ritsch och plötsligt dinglade hon i bara händerna mellan två våningar. Hjärtat började dunka väldigt hårt på mig. – Oj, sa Lena. – Fortsätt! vrålade jag. Det var inte så lätt att fortsätta som det kunde se ut för den som stod i fönstret och glodde, fick jag höra. – Häng kvar där, då! Jag ska rädda dig! Jag blev svettig om händerna medan jag tänkte. Jag hoppades 5
att Lena var torr om händerna. Tänk om hon tappade taget och dråsade två våningar ner! Det var då jag kom på det där med madrassen. Och medan Lena hängde kvar så gott hon kunde, slet jag upp madrassen ur mammas och pappas säng, knuffade ut den i korridoren, kastade ner den för trappan, tryckte ut den i tamburen, öppnade ytterdörren, sparkade ner den för yttertrappan och släpade ut den i trädgården. Det var en förskräckligt tung madrass. På vägen rev jag ner ett foto av gammelmormor så glaset sprack. Men det var bättre att hon gick i bitar än att Lena gjorde det. Det syntes på Lenas grimaser att hon var nära att störta ner, när jag äntligen kom ut i trädgården. – Trille sölkorv! flåsade hon argt. De svarta hårtofsarna vajade i vinden högt däruppe. Jag låtsades som om jag inte hörde. Hon hängde rakt ovanför häcken. Där måste jag lägga madrassen. Uppe på häcken. Det hade inte hjälpt att lägga den någon annanstans. Och så kunde Lena Lid äntligen släppa taget och dimpa ner från himlen som ett övermoget äpple. Hon landade med en mjuk duns. Två av buskarna i häcken knäcktes samtidigt. Jag sjönk lättad ihop på marken medan jag såg på hur Lena ilsket kravlade omkring bland grenar och madrasskydd. 6
– Det där var ta mig sjutton ditt fel, Trille, sa hon när hon hade rest sig utan skador. Mitt fel och mitt fel, tänkte jag, men jag sa inget. Jag var glad att hon levde. Som vanligt.
7
trillepojken och lillgrannen
Vi går i samma klass, Lena och jag. Lena är enda flickan. Tur att det var sommarlov nu, annars skulle hon ha dött i koma som hon säger. – Du kunde faktiskt ha dött om det inte hade legat en madrass under dig när du damp ner också, sa jag till henne senare på kvällen när vi var ute och såg på häckgluggen igen. Det tvivlade Lena på. Hon hade i värsta fall fått hjärnskakning, trodde hon, och det har hon haft förut. Två gånger. Men jag funderar i alla fall nu på vad som hade hänt om hon hade dunsat ner utan att det låg någon madrass där. Det hade varit sorgligt om hon hade dött. Då hade jag inte haft någon Lena längre. Lena är min bästa vän, fast hon är tjej. Jag har 8
aldrig sagt det till henne. Det vågar jag inte, för jag vet inte om jag är hennes bästa vän. Ibland tror jag det, och ibland tror jag det inte. Det beror på. Men jag undrar mycket över det, särskilt när det händer såna där saker som att hon dimper ner från linbanor på madrasser som jag har lagt ut – då tänker jag att jag skulle önska att hon sa att jag var hennes bästa vän. Hon behövde inte säga det högt eller så. Hon kunde grymta fram det bara. Men det gör hon aldrig. Lena har ett hjärta av sten, kan det verka som, ibland. Annars har Lena gröna ögon och sju fräknar på näsan. Hon är smal. Farfar brukar säga att hon äter som en häst och ser ut som en cykel. Alla slår henne i armbrytning. Men det, säger Lena, är för att alla fuskar. Själv ser jag vanlig ut, tror jag, med ljust hår och smilgrop på ena sidan. Det är bara namnet som inte är vanligt med mig, och det syns ju inte utanpå. Mamma och pappa döpte mig till Teobald Roderik. Efteråt ångrade de sig. Det är inte snällt att ge en liten baby ett så stort namn. Men gjort är gjort. Nu har jag hetat Teobald Roderik Danielsen Yttergård i nio år. Det är lång tid. Det är hela livet. Alla kallar mig som tur är för Trille, så jag märker inte så mycket av det, annat än när Lena ibland frågar: – Vad var det du hette nu igen, Trille? Då svarar jag: 9
– Teobald Roderik. Och då skrattar Lena länge och högt. Ibland slår hon sig på låren också. Den häcken som Lena och jag gjorde hål i är gräns mellan våra tomter. I det lilla vita huset på ena sidan bor Lena ihop med sin mamma. De har ingen pappa där i huset, fast Lena tycker att det gott skulle finnas plats för en om de röjde lite i källaren. I det stora, orangea huset på andra sidan bor jag. Vi har tre våningar plus kallvind, för det är så många i vår familj: mamma, pappa, Minda 14 år, Magnus 13 år, Trille 9 år och Krölla 3 år. Plus farfar i källaren. Det är precis lagom med människor att hålla ordning på, säger mamma. När Lena kommer också blir det litet för mycket, och då går det tokigt. Nu undrade Lena om vi inte skulle gå in till mig i köket för att se om någon hade tänkt dricka kaffe och äta kex där. Det hade farfar tänkt. Han kommer uppför källartrappan rätt som det är och dricker kaffe. Farfar är mager och rynkig och har tunt hår. Han är den bästa vuxna människa jag vet. Nu sparkade han av sig träskorna och stack händerna i blåställsfickorna. Han går alltid i blåställ, farfar. – Nej, är det Trillepojken och lillgrannen, sa han och bockade. Vi är ute i samma ärende, ser det ut som. 10
Mamma satt i vardagsrummet och läste tidningen. Hon märkte inte att vi hade kommit. Det är för att det är så vanligt att vårt kök är fullt av Lena och farfar, fast ingen av dem bor där. De bara ploppar in. Lena är hos oss så ofta att hon nästan är granne till sig själv. Farfar tog en ficklampa som stod på köksbänken och smög fram till mamma. – Hands up! ropade han och låtsades att ficklampan var en pistol. Kaffe eller livet, fru Kari. – Och kex! la Lena till, för ordningens skull. Lena och farfar och jag, vi får kaffe och kex nästan alltid när vi vill ha det. Mamma klarar aldrig att säga nej. I alla fall inte när vi ber artigt om det. Och i alla fall aldrig när hon blir hotad till livet med en ficklampa. Vi är en bra samling, tänkte jag, när vi fyra satt kring köksbordet och åt kex och skojade. Mamma hade varit ganska arg för det där med linbanan, men nu var hon på gott humör igen, och rätt som det var frågade hon om Lena och jag gladde oss åt att bli midsommarbrudpar. Lena slutade tugga. – I år igen? Har du tänkt gifta ihjäl oss? ropade hon. Nej, mamma hade inte alls tänkt gifta ihjäl oss, förklarade hon, men Lena avbröt henne och sa att det var det som höll på att hända. – Trille och jag blir alldeles förgiftade. Vi vägrar, sa hon 11
tvärt utan att fråga mig först. Men det gjorde inget. Jag kunde gärna vägra. Det är alltid Lena och jag som måste klä ut oss till midsommarbrudpar. – Det går inte, mamma, sa jag. Kan vi inte göra nåt annat? Mamma hann inte säga mer nu heller förrän Lena kvickt som blixten föreslog att hon och jag kunde göra häxan. Jag tappade nästan andan. Och sen blev jag glad. Minda och Magnus gör midsommarhäxa vartenda år. Det var bara rättvist att Lena och jag fick försöka för en gångs skull. Lena tiggde och bad och ruskade i mammas hand medan hon hoppade upp och ner. – Låt Trillepojken och lillgrannen göra häxan. Det ordnar sig nog med brudparet, sa farfar. Så gick det till att Lena och jag fick vårt första häxmakaruppdrag. Det blir troligtvis också vårt sista.
12
lena ä r trilles
bästa vän. Men han är inte riktigt lika säker på om han är hennes, för sånt pratar hon aldrig om. Nej, Lena är en sån som gör saker istället. Hon klättrar på höga murar, hänger i linbanor och ett stående inslag i hennes liv är hjärnskakningar. Trille är mer en sån som står nedanför och tittar på. De är nio år och bor i den lilla byn Dunk-Mathilde, med fjordar och fjäll inpå knuten. Vi får följa dem under ett år fullt av roligheter, hemskheter och sorgligheter.
Norska Maria Parrs hyllade och älskade debutbok Våffelhjärtat utkom på svenska för första gången 2007. Idag är boken en modern klassiker.