BO
EL GERELL
Alltså det där jag sa, att jag längtade efter att det skulle börja nån ny i min klass? Den önskan har gått i uppfyllelse nu. Och ändå har allt blivit helt fel. För det är ingen tjej som liknar mig som börjat i klassen. Utan en kille som inte liknar nån jag sett förut. Jag menar, han har vit skjorta och slickad sidbena! Och så namnet på det: Ufuk. Hur kan man ens heta nåt så konstigt? Allt Ida vill ha är ett liv som är lite mer normalt. Med normala kläder, en normal familj och en normal kompis. Och kanske en normal kille? När Ufuk kommer till klassen börjar saker och ting hända, men inte på det sätt som Ida hoppats. Plötsligt är allt ännu konstigare – och farligare.
L E R E BOEL G
L
BOEL GERELL
Retro – Skynda dig nu, Ida! Det liksom skallrar i köksskåpen när mamma far fram över golvet och hojtar. Överallt står det små saker och balanserar och på väggarna hänger det tavlor som klirrar i sina ramar. – Du har ju inte klätt dig än! Jag blir tokig! Själv tar jag det lugnt, för när hon är på det viset spelar det ingen roll vad jag gör. Hon stressar upp sig och jagar runt ändå. Och det går ju över. Så snart vikariatet på skolan är slut blir hon sig själv igen, glad och förvirrad och utan en tanke på klockan. – Var är mina nycklar? Och glasögonen? Att det ska vara så rörigt här! Man hittar ju ingenting. Varv på varv runt köksbordet rusar hon och nu ser jag att hon har glasögonen i pannan. Förstås! Som hon alltid har. – Va? Vad säger du? Var? Ja, men där är de ju! Med nycklarna är det värre. Det är först när jag ställer in filen i kylskåpet som jag hittar dem, inkilade mellan osten och
3
smöret. Och då är vi nästan färdiga att ge oss av. Mamma är egentligen konstnär, men eftersom hon nästan aldrig säljer några tavlor jobbar hon som bildlärare i stället. Inte alltid, men då och då. När pengarna är slut och det finns ett jobb ledigt. Min stora skräck (fast det skulle jag aldrig säga till henne) är att hon ska få ett vikariat på min skola. Inte för att hon är en dålig lärare, för det tror jag faktiskt inte att hon är. Men hon är ju inte som andra mammor. Och jag är liksom tillräckligt konstig ändå, alldeles på egen hand, utan att ha en supermärklig mamma som irrar runt i skolans korridorer. Egentligen skulle mamma vilja måla och vara glad och förvirrad hela tiden Men det är ju det där med pengarna. – Man skulle göra ett riktigt fynd, brukar hon säga, och så får hon den där blicken igen. Liksom vild blir hon när hon får syn på en lockande pryl i en loppisbutik eller hittar en lovande annons om nåt begagnat på nätet. Allt möjligt köper hon som hon tror är jättevärdefullt. – Vilket kap alltså, säger hon och ögonen tindrar. Men sen när det verkligen gäller är det alltid nån liten detalj som är fel. En liten etikett som inte finns där, nåt som är trasigt eller nån del som saknas. Böcker, tavlor, prydnadssaker och smycken. Inget dyrt, det har vi inte råd med. Men mycket! Överallt i lägenheten
4
ligger det prylar staplade tills mamma en gång om året tar sig samman och bokar ett eget bord på en loppmarknad och säljer allt igen. Eller nästan allt. Rätt mycket envisas hon med att ha kvar. Och så håller hon på, i väntan på det där fyndet som ska förändra allt. Inte en grej vi har är ny. Allt är udda, skavt och använt av andra innan det kom till oss och jag blir tokig på det där ibland. – Kan jag inte få en ny tröja, en enda gång? – Men nya tröjor är jättetråkiga! Den här är ju så härligt retro. ”Härligt retro” är för mamma kläder i skarpa färger och konstiga, gammaldags modeller. Såna som ingen annan har. När jag var mindre var det väl okej, men nu suger det. Inget av det här verkar mamma fatta. Det är som om hon tror att jag fortfarande är sju fast jag har fyllt elva. I hemlighet gömmer jag de allra värsta kläderna längst in i garderoben. Lyckligtvis är hon så virrig att hon glömmer dem nästan genast. Men den där klänningen, den som gjorde allt ännu värre, den var faktiskt inte särskilt konstig alls. Inte för ett ögonblick kunde jag ana att det var just den som skulle göra allt helt omöjligt! En vanlig klänning, med blå botten och vita prickar och så det där lilla märket då, på ena fickan fram.
5
Loppan Rätt ofta är det så, tycker jag. Att när man oroar sig för nåt och föreställer sig vad som kan hända, då blir det sällan så illa som man trott. Men när allt bara rullar på och man inte är beredd, det är då det verkligt hemska händer! Som den där dagen när jag kom in i klassrummet i min ”nya” klänning. Och för en gångs skull kände mig helt okej, kanske till och med lite fin. Elisabeth, vår lärare, höll på att packa upp sin väska framme vid tavlan. Jag blev stående i gången och väntade på att Farid och Alex skulle sluta knuffas. Fram och tillbaka mellan bänkarna tumlade de tills jag äntligen kunde komma fram till min plats. Men innan jag hann sätta mig ropade Elisabeth till. – Men Ida, var har du fått den där klänningen ifrån? Helt lycklig såg hon ut, som om det var nåt fantastiskt med min klänning. Och jag blev lite generad men samtidigt glad. För då måste det ju vara som jag trott, att den var alldeles särskilt fin. – Mamma köpte den i helgen.
6
– Nej men, då måste jag få titta … Och så kryssade hon fram genom rummet och glodde liksom triumferande på märket på fickan. Sen grabbade hon helt utan förvarning tag i nacken på klänningen och vred tyget ut och in. – Jag visste det! Det är min dotters gamla klänning, Mira står det ju här på etiketten. Så roligt att den kommit till nytta! Då var det på scouternas loppmarknad din mamma var och handlade? Jag hade ingen aning, men mumlade nåt som skulle kunna vara ett ”ja” ändå. Samtidigt spred sig fnisset i klassrummet, som ett glas läsk på väg att bubbla över. Överallt frustande skratt och så Alicias kommentar på det: – Fy vad äckligt! Hon köper kläder på en loppmarknad! Loppan! Jag vet att det är fler som har begagnade kläder. Det syns på jackorna i hallen. Namn som strukits över, flera gånger till och med. Storasyskon ibland förstås, kanske kusiner. Eller som Bea i sexan, som jämt går runt och tjatar om att hennes kläder är vintage. Typ coola och köpta i en dyr affär, fast använda av nån annan. Ändå är det bara jag som är Loppan. För det är så det har blivit efter den där dagen, att nästan ingen kallar mig Ida
7
längre. Alla säger bara Loppan, och så flinar de taskigt. Som om hela jag är nåt att skratta åt. Till och med Elisabeth säger Loppan, trots att allting är hennes fel! – Hur går det med matten, Loppan, säger hon. Som om hon är en i gänget, som en kompis, men hon fattar verkligen ingenting. Jag hatar det där namnet! Allt annat vore bättre än Loppan. – Jättebra Loppan, säger hon sen och när jag tittar upp ser jag Alicias min. Hur hennes ögon smalnar och hur hon viskar nåt till Samira. Och hur båda ser på mig och skrattar. Mamma vet ingenting om det här. Jag vet inte varför jag inte berättat det för henne. Kanske för att hon ändå inte kan göra nåt. Hon skulle bara bli ledsen och ännu mer förvirrad. Jag tror verkligen att allt hade varit annorlunda om vi varit en vanlig familj. Om jag hade haft syskon, kanske en storasyster som jag kunnat ärva kläder av. Som de andra gör. Då hade det inte varit äckligt, bara praktiskt och fullkomligt normalt. Men jag har inga syskon, inte ens kusiner. Och det är bara en av sakerna som är konstig med min familj.
8
Felix Fast konstigast av allt är ändå detta med min pappa. Och då menar jag verkligen: superkonstigt! För han finns inte. Åtminstone har jag aldrig träffat honom. Knappt mamma heller, verkar det som. Och det är förstås ännu märkligare. För även om hon är slarvig och tappar bort nästan allting, så borde hon kunna hålla reda på en sån sak. Men tydligen inte. – Jag vet faktiskt inte var han är. Det bara blev så stumpan, säger hon och ser så där ledsen ut på ögonen att jag inte vill fråga mer. Men Alicia frågar desto mer. – Vadå har ingen pappa? Alla har väl en pappa! Själv har hon en pappa som hämtar henne ibland efter skolan i en sportbil. Dessutom har hon en bonuspappa som äger ett företag som säljer sportprylar och som fixar nya coola hoodies åt henne nästan varje vecka. Två pappor! Och tre syskon, två små och skrikiga som går på förskolan och en storebror som går på högstadiet och röker cigaretter. Det där
9
med cigaretterna vet jag för jag såg honom och några andra bakom gympasalen för ett tag sen. Det var inte meningen att jag skulle se, men jag tittade ändå. Just för att de såg så hemliga ut. – Vad glor du på? frågade en som inte var Alicias bror. Och då tittade de på mig allihop. – Hon går i min systers klass, sa Alicias bror och tog ett bloss på cigaretten. Hon heter Loppan. Det är konstigt, men jag blev nästan glad. Inte för det där med Loppan, men för att han visste vem jag var. Efter det började jag titta allt mer efter honom. De i högstadiet går i ett annat hus, men vi går förbi där ibland. På väg till gympan och slöjden. Ett par gånger har jag sett honom och det är som om han tittar lite tillbaka. En liten nick liksom och jag blir alldeles varm i hela kroppen när det händer. Säkert blir jag röd i ansiktet också, det blir jag nästan jämt. Och jag tänker att nån gång ska jag nicka tillbaka. Han heter Felix, jag har kollat upp honom i skolkatalogen. På klassfotot ser han rakt in i kameran och när jag tittar på bilden är det som om han möter min blick. Alldeles lugn ser han ut och samtidigt är han helt otroligt snygg, liksom utan att anstränga sig.
10
Killarna i min klass däremot är verkligen så pinsamma. Det är som om de fortfarande går på lågstadiet, som de håller på. Och det hjälper inte att Elisabeth tar i från tårna och skriker ”Nu får ni väl ändå ta och skärpa er!” så det skallrar i fönster glasen. De fortsätter störa sig ändå. Som ett gäng jobbiga schimpanser eller nåt, och jag minns inte att det var så förr. Sån skillnad alltså. Ta Emil exempelvis, som bor i samma kvarter som jag och mamma. För bara ett par år sen brukade vi ha sällskap hem och då kunde vi prata om allt möjligt. Jag tänkte inte ens på att han var kille och jag tjej. I dag skulle nåt sånt vara omöjligt. Går man tillsammans med en kille är man ihop, annars finns det liksom ingen anledning att prata med killar. Inte om man ska tro Alicia och hennes gäng i alla fall. Problemet i vår klass är att killarna är så många och tjejerna så få. Jag vet inte hur det blivit så men det är verkligen idiotiskt. Förr gjorde det inte så mycket, när man kunde leka många åt gången och lite hur som helst. Då var det inte hela världen om man inte hade nån bästis. Men nu är det inget mindre än en katastrof. Om man inte har nån att vara med är det som om man inte finns, samtidigt som man syns så väldigt tydligt. Som om alla tittar på mig när jag går över skolgården, just för att jag går ensam. Jag önskar verkligen att det hade kunnat börja en ny tjej i min klass, som hade varit lite mer som jag.
11
BO
EL GERELL
Alltså det där jag sa, att jag längtade efter att det skulle börja nån ny i min klass? Den önskan har gått i uppfyllelse nu. Och ändå har allt blivit helt fel. För det är ingen tjej som liknar mig som börjat i klassen. Utan en kille som inte liknar nån jag sett förut. Jag menar, han har vit skjorta och slickad sidbena! Och så namnet på det: Ufuk. Hur kan man ens heta nåt så konstigt? Allt Ida vill ha är ett liv som är lite mer normalt. Med normala kläder, en normal familj och en normal kompis. Och kanske en normal kille? När Ufuk kommer till klassen börjar saker och ting hända, men inte på det sätt som Ida hoppats. Plötsligt är allt ännu konstigare – och farligare.
L E R E BOEL G
L