ETT
Hennes drömmar och mål var få och enkla. Som militärdotter hade Morgan Albright fått vänja sig vid att flytta mellan länder och kontinenter under sin uppväxt. De rötter hon hann sätta var korta och grunda, anpassade för att snabbt kunna förflyttas till en ny plats när hennes pappas arbete krävde det. Från militärbas till militärbas, från hus till hus, delstat till delstat, land till land, fram till att hon fyllde fjorton år och hennes föräldrar skilde sig.
Hon hade aldrig haft något val.
Under de första tre åren efter skilsmässan hade hennes mamma fortsatt att flytta henne från plats till plats. Från småstäder till storstäder, ständigt på jakt efter något. Morgan hade aldrig riktigt förstått vad.
Precis innan hon fyllde arton hade hon självmant dragit upp de där rötterna och satt dem i ny jord – på college. Och där hade hon börjat utforska de där drömmarna och målen, och valmöjligheterna.
Hon studerade flitigt, med siktet inställt på en dubbel examen. Handelsekonomi och service – val som ledde raka vägen till hennes dröm.
Att rota sig. Skaffa sig ett eget hem, en egen affärsverksamhet.
Något som bara var hennes.
Hon studerade kartor, områden, klimat, i ett försök att ringa in exakt var hon ville gräva ner de där rötterna när hon väl hade skaffat sig sin examen. Hon ville hitta ett levande sam
hälle, kanske gammalt och väletablerat, med närhet till butiker, restauranger, barer – människor.
Och en dag skulle hon inte bara äga sitt eget hem, utan också sin egen bar.
Enkla mål.
Med examensbeviset rykande färskt i handen slog hon sig ner i ett bostadsområde utanför Baltimore i Maryland. Gamla hus med trädgårdar, och dessutom till överkomliga priser eftersom området ännu inte hade gentrifierats.
Hon hade arbetat under hela sin collegetid, först som servitris och sedan som bartender, efter att hon fyllt tjugoett. Och hon hade sparat.
Hennes pappa – ”översten” – kom inte på hennes examensdag. Och även om hon hade gått ut som kursetta skickade han varken gratulationer till eller beröm för hennes prestation.
Det hade inte förvånat henne, eftersom hon visste att hon helt enkelt hade upphört att existera för honom redan innan hans underskrift på skilsmässopappren hade torkat.
Hennes mamma och mormor och morfar hade varit där. Hon hade inte vetat att det skulle vara sista gången hon träffade sin morfar. Den kraftfulle sjuttioåringen, som levde ett aktivt och hälsosamt liv, hade dött under vintern efter hennes examen. Han hade ramlat ner från en stege. Ett litet felsteg. Plötsligt var han bara borta.
Mitt i sorgen var detta en lärdom Morgan tog till sig.
Hans arv till henne var tjugotusen dollar och – minst lika värdefullt – minnen av deras vandringar i bergskedjan Green Mountains under sommarloven i Vermont.
Med pengarna hon ärvde kunde Morgan lämna sin minimala lägenhet och flytta in i ett litet hus. Hennes eget hus. Ett som behövde fixas till, men som hade en trädgård – som också behövde fixas till.
· 10 ·
Eftersom huset hade tre små sovrum och två pyttesmå badrum skulle hon kunna ta in en hyresgäst för att få hjälp med amorteringarna på lånet, och med renoveringskostnaderna.
Och så skaffade hon sig två jobb. Fem eller sex kvällar i veckan stod hon bakom disken på den lokala baren, ett gemytligt ställe som hette The Next Round. Med tanke på sitt husköp tog hon även anställning som kontorschef på en familjeägd byggfirma.
Hon träffade sin inneboende i den lokala handelsträdgården medan hon funderade på vad hon skulle plantera i sina rabatter. Nina Ramos jobbade i växthusen och kunde sina saker. Hon fick Morgans förvirring inför trädgårdsarbetet att övergå i glädje, och till våren när allt stod i blom i Morgans eget hus flyttade hon in.
De trivdes i varandras sällskap men var noga med att ge varandra utrymme när det behövdes.
När Morgan fyllde tjugofem hade hon förverkligat sin första dröm och skulle, enligt beräkningarna, kunna nå sitt andra mål innan sin trettioårsdag.
Hennes enda utsvävning stod parkerad på hennes smala uppfart.
Priusen skulle ta henne några år att betala av, men den skulle se till att hon tryggt och ekonomiskt kom till jobbet och hem igen.
När vädret var fint cyklade hon till jobbet om dagarna, men hon visste att hon hade en bil om hon behövde en. Nina kallade bilen för Morgans delmål.
Det lilla huset på Newberry Street kunde nu skryta med en vacker trädgård, en nymålad vit fasad och en ny ytterdörr som Morgan hade målat i en mjuk och vänlig blå nyans.
Hennes chef på Greenwald’s Builders hjälpte henne att slipa de gamla trägolven, lät henne köpa målarfärg till inköpspris
· 11 ·
och vägledde henne i arbetet med att renovera och underhålla huset.
Hon hade planterat sina rötter och kände att hon började slå ut i blom.
Att se påskliljorna spela sina klargula trumpeter längs den nyligen stenlagda trädgårdsgången fick henne att le. I slutet av mars var vädret fortfarande ostadigt, men de ljuvliga vårtecknen fanns överallt. Tillsammans med Nina hade hon planterat en blomsterkornell framför huset förra hösten, och hon såg att knopparna var sprickfärdiga nu.
Snart, tänkte Morgan när hon ledde sin cykel till cykelstället och låste fast den.
Det var ett lugnt och trevligt bostadsområde, men det verkade onödigt att locka någon.
Hon låste upp dörren, och eftersom hon sett Ninas inte alls lika pålitliga bil parkerad ute på gatan ropade hon högt:
”Det är jag, och jag är sen!” Hon gick rakt igenom vardagsrummet och tänkte, som alltid, på hur mycket luftigare det skulle bli när hon rev väggen till köket.
Hon hade lagt undan pengar till projektet, så kanske till hösten? Kanske före jul? Kanske.
”Det är inte jag”, ropade Nina tillbaka. ”Och jag har en dejt!”
Nina hade alltid en dejt. Men å andra sidan, tänkte Morgan, var hon vacker som en dag och sprudlande och hade inte två jobb.
Dörren till Ninas sovrum var öppen så hon stannade till.
Flera, uppenbarligen ratade, klädkombinationer låg utspridda över sängen medan Nina provade ytterligare en framför en helfigursspegel. Hennes korpsvarta hår böljade ner över ryggen på en röd klänning som kramade varenda kurva på hennes nätta kropp. De mörka ögonen glittrade när de mötte Morgans blick i spegeln.
· 12 ·
”Vad säger du?”
”Jag skulle ofta vilja säga att jag hatar dig. Okej, vart ska du och med vem?”
”Sam har bjudit ut mig på middag. Fresco’s.”
”Tjusigt! Japp, den röda är en tiopoängare.”
Vilket grämde henne en smula. Det faktum att det, med tanke på Morgans långa, gängliga kroppsbyggnad och Ninas nätta och kurviga, var omöjligt för dem att låna varandras kläder var den enda ömsesidiga besvikelsen för de två huskamraterna.
”Ta den. Om jag inte räknar fel har du och den här läckerbiten Sam dejtat exklusivt i hela tre veckor nu.”
”Snart fyra.” Nina snurrade runt framför spegeln. ”Så, med andra ord …”
”… ska jag vara väldigt tyst när jag kommer hem.”
”Jag gillar honom verkligen, Morgan.”
”Det gör jag med.”
”Nej, jag menar verkligen.”
”Ah.” Morgan lade huvudet på sned och gav sin vän en granskande blick. ”Jag vet redan att han är helt bortkollrad när det gäller dig. Det är ingen tvekan om det. Om du tror att det kan bli allvar så ger jag dig mitt fullständiga godkännande som vän.”
Nina slängde med sitt fantastiska hår och gav ifrån sig en drömsk suck. ”Jag är ganska säker på att det redan är allvar.”
”Som sagt, mitt fullständiga godkännande. Jag måste byta om till nästa jobb.”
”Från det ena till det andra. Jag måste städa undan allt det här och snygga till i rummet. Jag vill inte att Sam ska tro att jag är en slarver.”
”Du är ingen slarver.” Lite kaotisk kanske, tänkte Morgan, men Nina begränsade kaoset till sitt eget rum.
Till skillnad från Ninas uppsluppna kaos, lavendelfärgade
· 13 ·
väggar, ett sminkbord belamrat med smink, hårprodukter och Gud vet vad, var Morgans eget rum prydligt och organiserat.
Hon använde det tredje sovrummet – inte mycket större än en klädkammare – som kontor, så det här rummet var hennes fristad. Lugna, blå väggar, några tavlor hon hade köpt av lokala konstnärer i Baltimore, det vita överkastet och kuddarna, och en liten men bekväm läsfåtölj.
Hon klädde av sig kontorschefen – grå byxor, vit skjorta, marinblå kavaj – och tog på sig bartendern – svarta byxor, svart skjorta. I badrummet öppnade hon lådan där hon hade sitt smink, välorganiserat och lättillgängligt. Och gick från dag till kväll.
Den korta, blonda frisyren med en lång svepande lugg fungerade bra till båda jobben, men bartenderrollen krävde en lite mer dramatisk ögonmakeup och mörkare rött på läpparna.
Med erfaren hand genomförde hon förvandlingen på mindre än tjugo minuter.
Eftersom hon inte skulle äta någon tjusig middag på Fresco’s gick hon ut i köket och tog en yoghurt ur kylskåpet. Hon åt den stående medan hon föreställde sig hur det skulle se ut när väggen var borta och de nya skåpsluckorna var på plats. Kanske lite nya handtag, några öppna hyllor och …
”Amiga mía, du måste äta mat.”
”Yoghurt är mat.”
Nina, som nu var klädd i morgonrock, satte händerna på höfterna. ”Något som kräver kniv och gaffel, och att du tuggar. Du har fått den där långa, slanka kroppsbyggnaden – orättvist – men om du inte äter kommer du bli tunn och benig i stället. Allvarligt talat, en av oss måste lära sig att laga mat.” Hon höjde ett finger med en korallfärgad nagel i luften, och riktade det sedan mot Morgan. ”Jag utser dig.”
”Visst, jag kan pyssla med det under all min lediga tid. Men
· 14 ·
det är du som har en mamma som lagar mat som en gudinna.”
”Till helgen följer du med mig hem och äter söndagsmiddag. Och säg inte att du måste jobba – med dina kalkylprogram, eller något. Du vet att Mama och Papa älskar dig. Och min bror Rick kommer också.”
Med yoghurten i ena handen och skeden i den andra viftade Morgan framför sig, som om hon suddade ut en tavla. ”Jag tänker inte dejta din bror, hur gullig han än är. Det kan bara leda till olycka. Jag vill inte förlora dig som huskompis på grund av att din bror och jag dejtar, har sex och gör slut.”
Nina höll upp en guldring vid ena örat och ett hänge med tre tunna ringar vid det andra. ”Vilka ska jag ha?”
Morgan pekade på örhänget. ”Tjusigare.”
”Bra. Och kanske blir det så att du dejtar Rick, har sex med honom och blir förälskad.”
”Jag har inte tid. Ge mig två år, kanske tre, sedan kommer jag att ha tid.”
”Jag gillar också att planera mitt liv, men inte när det gäller kärlek. Och nu fick du mig att tappa tråden. Du måste äta.”
”Jag tar något i baren.”
”Söndagsmiddag”, insisterade Nina när Morgan slängde förpackningen och sköljde av skeden. ”Jag säger till Mama att du kommer, och när hon väl har fått reda på det finns det ingen återvändo.”
”Det låter faktiskt helt underbart. Låt mig bara ta mig igenom den här veckan. Vi har haft så förbaskat mycket att göra på Greenwald’s. Så fort det blir vår kommer alla på att de vill renovera eller måla om huset eller bygga ett trädäck.”
Hon ryckte till sig sin väska i farten och fortsatte. ”Ha en fantastisk kväll.”
”Det kan du ge dig på att jag ska. Jag ringer mamma innan jag börjar göra mig vacker.”
· 15 ·
”Du är aldrig annat än vacker.”
Morgan småsprang till bilen. Nöjd med att redan ha sparat lite tid körde hon sträckan på knappt åtta kilometer in till centrum.
Butikerna längs den sträcka av huvudgatan som lokalborna kallade Market Mile, även om den faktiskt var längre än namnet antydde, skulle ha stängt inom en timme. Men restaurangerna och kaféerna skulle lysa upp Market Street långt in på småtimmarna.
De flesta av byggnaderna – i rött eller vitmålat tegel – hyste butiker eller restauranger på bottenvåningen och lägenheter ovanpå. Även The Next Round hade hyresgäster som grannar, inte sällan anställda eller stammisar som inte stördes av att bo ovanpå en bar.
Hon svängde av från Market Street, mot parkeringsplatsen som låg på baksidan av baren. När hon parkerat bilen gick hon med krasande steg över singeln fram till köksdörren och klev in i värmen och den höga ljudnivån.
The Round serverade hamburgare, ångade musslor, nachos med tillbehör, pommes frites, friterade lökringar, friterade pickles och tre varianter av kycklingvingar.
När hon öppnade en egen krog tänkte hon lägga till några fler, förhoppningsvis mer fantasifulla, alternativ på barmenyn.
Och hon borde antagligen lära sig att laga mat först, för man visste aldrig när man behövde rycka in i köket.
”Tjena, Frankie”, ropade hon till kvinnan som stod vid grillbordet samtidigt som hon hängde upp sin jacka på en krok. ”Hur är läget?”
”Det rullar på.” Frankie tittade upp under ett moln av kolsvart hår instoppat i en vit keps och vände tre rejäla burgare. ”Roddy och hans bröder ska käka innan de drar igång sin dartturnering. Du ska vara glad att du inte var här under happy hour. Det var fullpackat.”
· 16 ·
”Jag gillar när det är fullpackat.”
Hon hälsade på de två linjekockarna, den tonårige diskaren och servitrisen som kom inspringande för att hämta ett fat med nachos med tillbehör.
Även om det var tio minuter kvar tills Morgans pass började gick hon ut genom svängdörrarna och in bakom bardisken.
Ljudnivån var hög här med, tänkte hon, men det var andra ljud. Inte av kött som fräste på grillen, knivar som hackade eller slamret av tallrikar. Här var det ljudet av röster som fyllde den stora lokalen med den långa, svarta bardisken, borden och båsen. Musiken pumpade ur jukeboxen, men inte så högt att det överröstade samtalen.
Hon såg Roddy och hans bröder – stammisar – i deras vanliga bås i närheten av darttavlan, där de satt med nötter och öl framför sig. Coors för Roddy och hans bror Mike, tänkte hon, och Heineken för den tredje brodern, Ted. Om deras pappa gjorde dem sällskap skulle han ta en fatöl med ett litet glas whisky till.
Hon gick in bakom bardisken, där bartendrarna arbetade.
Hon skulle snart avlösa Wayne, som just stoppade en skiva lime i en flaska Corona.
”Det är lite stiltje just nu”, sa han och gav henne sitt bländande leende. ”Killen längst ner kör öppen nota. Han är inne på sin andra vodka tonic, så håll ett öga på honom.”
Han serverade Coronan till en annan bargäst, bytte några ord och kom sedan tillbaka till Morgan.
”Han väntar på sin nätdejt. Första gången. Hon är sen, han är nervös.”
Gullig, noterade Morgan, på ett lite nördigt sätt. Hon kunde slå vad om att han hade ett komplett gamingsystem i vardagsrummet.
”Uppfattat.”
· 17 ·
”Då lämnar jag över till dig. Ha en fin kväll.”
Som alltid började hon med att kolla så att allt fanns – is, lime, citroner, oliver, cocktailkörsbär. Hon tog några bordsbeställningar och var på väg ner mot Coronakillen när hon såg en kvinna i trettioårsåldern komma in, titta sig ängsligt omkring och sedan försiktigt närma sig killen vid bardisken.
”Dave? Det är jag som är Tandy. Ledsen att jag är lite sen.”
Han sken genast upp. ”Äh, tänk inte på det. Så trevligt att träffas. Vill du att vi tar ett bord?”
”Det går bra så här. Eller, vad tycker du?” Hon satte sig på barstolen intill hans.
Morgan rörde sig längs bardisken medan de log mot varandra och utbytte trevande och förhoppningsfulla blickar.
”Välkommen. Vad önskas i kväll?”
”Åh. Ähm … Kan jag få ett glas chardonnay?”
”Det går alldeles utmärkt. Jag älskar dina örhängen.”
”Åh.” Tandy lyfte en hand mot sitt vänstra öra. ”Tack.”
”De är verkligen snygga”, inflikade Dave. ”Och du är jättefin.”
”Tack. Du med”, sa Tandy och skrattade till medan Morgan hällde upp hennes vin. ”Man vet aldrig vad man ska förvänta sig, eller hur? Jag var så nervös att jag gick en runda runt kvarteret. Det var därför jag var lite sen.”
”Jag var så nervös att jag kom hit tjugo minuter för tidigt.”
Isen var bruten, tänkte Morgan och ställde fram vinglaset.
Och det här, det måste hon erkänna, var en av anledningarna till att hon älskade att jobba i en bar. Man visste aldrig vad som kunde börja spira, eller avslutas, blomma upp eller gå i kras i baren på en vänlig kvarterskrog.
När Roddy och hans bröder hade huggit in på sina burgare började stället fyllas på. Nätdejtarna bestämde sig för att trots allt ta ett bord, och ett fat med nachos med tillbehör.
Helt klart en andra dejt på gång där, tänkte Morgan.
· 18 ·
Ljudet av dartpilar som träffade tavlan blandades med jubel och visslingar från publiken.
En man i trettioårsåldern kom in. Med sitt mörkblonda hår, sina finmejslade ansiktsdrag och sin vältränade kropp iklädd jeans, kängor och ljusblå pullover – såg ut att vara kashmir – fick han Morgan att tänka på en filmstjärna som försökte smälta in. Han satte sig på en barstol.
Hon flyttade sig mot honom bakom disken. ”Välkommen till The Next Round. Vad får jag fresta dig med?”
”Jag kan tänka mig en hel del.” Han log mot henne – avväpnande, charmigt. ”Men vi börjar med en öl. Har ni något lokalt på fat?”
”Absolut.” Även om de hade ölsorterna listade i menyn på bardisken rabblade hon upp dem för honom.
”Du kanske kan välja åt mig.”
”Vad är du ute efter?”
”Ännu en laddad fråga.”
Hon gav honom ett leende. Här var någon som ville prata, bedömde hon, medan han drack sin öl. Vilket var helt okej.
”När det gäller öl.”
”Mjuk, men inte mesig. Fyllig, men inte övermäktig. Åt det mörkare hållet.”
”Då får vi se vad du tycker om den här.” Hon plockade fram ett provsmakningsglas och tappade upp i det.
Han höll kvar hennes blick ovanför kanten på glaset medan han drack. ”Inte illa. Ett bra val.”
”Det är mitt jobb.”
Innan han hann fortsätta konversationen kom en av servitriserna fram till baren. ”Fyra cosmo, Morgan. Tjejbordet där borta som inte vill lämna 90talet.”
Hon bar ut brickan med tomglasen till köket medan Morgan satte igång.
· 19 ·
”Du vet vad du sysslar med”, kommenterade killen när hon började blanda drinkarna.
”Annars blir man inte långvarig. Är du här på affärsresa?”
”Ser jag inte ut att höra hemma här?”
Han skulle kunna göra det. Kläderna var diskret exklusiva.
”Jag har inte sett dig här tidigare.”
Ett högljutt jubel bröt ut i lokalen.
”Dartturnering”, förklarade Morgan.
”Jag förstod det. Är det på allvar?”
”Det beror på vem du frågar. Är du sugen på något annat?
Vill du titta på menyn?”
”Kan du rekommendera maten här?”
”Det kan jag.” Hon plockade fram en meny, lade den bredvid honom. ”Ta en titt i lugn och ro.”
Hon ställde fyra cosmopolitan på en bricka och förflyttade sig sedan längs baren. Tog beställningar, förberedde beställningar, småpratade med stammisar under tiden. Förflyttade sig sedan tillbaka igen.
”Jag provar en Market Street Burger, såvida du inte avråder mig från det.”
”Det finns en anledning till att den är en klassiker. Och om du gillar lite hetta skulle jag föreslå våra Spicy Fries till.”
Han höll upp händerna i luften. ”Ja, du har inte lett mig i fel riktning än.”
Hon skrattade och knappade in hans beställning.
Roddy – en och nittiofyra lång och hundratio kilo tung – kom fram till baren.
”En runda till, gumman”, sa han. Sedan vände han sig mot Snygga killen. ”Tjena, läget?” sa han lättsamt medan Morgan tog hand om beställningen.
”Kall öl, vacker bartender, sportunderhållning. Inte mycket att klaga på.”
· 20 ·
”Verkligen inte. Jag tog ledningen i semifinalen. Ge mig lite tur inför finalen, Morgan.”
Hon lutade sig fram och gav honom en puss på munnen. ”Du fixar det här.”
”Det kan du ge dig på.” Han tog ölflaskorna och gick därifrån.
”Pojkvän?”
Hon tittade upp mot sin kund. ”Nej, då. Roddy och hans bröder – de andra dartspelarna – är stammisar. Jag jobbar faktiskt med hans flickvän på mitt andra arbete.”
”Två jobb? Ambitiöst. Vad är det andra?”
”Kontorschef på ett byggföretag. Vad gör du själv?”
”Jag skulle vilja säga ’det jag känner för’, för det är åtminstone mitt mål. Jag jobbar med IT. Jag har några konsultuppdrag här i området de närmaste månaderna.”
”Var kommer du ifrån?”
”Jag reser runt mycket. Ursprungligen San Francisco, men jag är baserad i New York nu, eller mestadels. Är det här hemma för dig?”
”Det är det nu.”
Ytterligare en servitris kom fram till baren med en beställning.
”Militäruppväxt”, sa hon medan hon jobbade.
”Då vet du hur det är att flytta runt.”
”Det gör jag. Och jag är glad över att inte behöva göra det längre.”
När hans beställning levererades från köket tittade han på tallriken. ”Ni snålar inte med portionerna här.”
”Nix. Skulle du vilja ha ett bord?”
Han gav henne det där charmiga leendet igen. ”Jag gillar utsikten här. Jag heter Luke, förresten”, sa han. ”Luke Hudson.”
”Morgan. Trevligt att träffas.”
· 21 ·
Han åt, beställde en öl till, stannade kvar tills dartturneringen var över.
Han ställde frågor, men kändes inte påträngande. En helt vanlig barkonversation, som Morgan såg det. Hon ställde frågor till honom också.
Han bodde på ett hotell i närheten. Hans företag hade erbjudit sig att hyra ett hus åt honom, men han gillade hotell och ville gärna hänga där lokalbefolkningen hängde när han kom till ett nytt ställe.
Han frågade var hennes pappa hade varit stationerad, vilka ställen hon hade gillat bäst av alla platser hon bott på. Lättsamt och avslappnat medan hon blandade drinkar, torkade av bardisken och småpratade med andra gäster.
”Det är nog dags för mig att gå nu”, sa han. ”Jag hade inte tänkt stanna så länge, men det verkar som om jag har hittat mitt favorithak.”
”Du har hittat helt rätt.”
”Vi ses igen.” När han reste sig förvånade han henne genom att sträcka fram handen. Skakade hennes och höll kvar den medan han log mot henne. ”Det har verkligen varit toppen att få umgås med dig en stund, Morgan.”
”Det var trevligt att prata lite.”
”Vi får göra om det.”
Han betalade kontant och gav väldigt generöst med dricks.
Några kvällar senare kom Luke insläntrande senare under hennes pass. Det var quizkväll på The Round, och ljudnivån var öronbedövande när olika bord och sällskap skrek ut sina svar.
”Välj ut en ny ölsort”, bad han Morgan. ”Något lokalt. Något … äventyrligt.” Han kastade en blick över axeln, mot de tävlande gästerna. ”Ingen dart i kväll?”
· 22 ·
”Quizkväll. Alla får vara med, så bara hojta till om du får lust.”
”Vad vinner man?”
”Tillfredsställelsen.” Hon ställde ett provsmakningsglas framför honom.
”Intressant och äventyrligt”, bedömde han. ”Med en mörk ton av körsbär. Vi kör på den.”
Hon log mot honom medan hon tappade upp ett glas. ”Vill du ha något annat till?”
”En öl räcker för tillfället. Det har varit en lång dag.”
”Livet i ITbranschen?”
”Liksom ölen är det intressant och äventyrligt. Hur är livet i din värld?”
”Full fart, men jag gillar när det är full fart.”
Hon tog emot och serverade beställningar från ena sidan av baren till den andra, men med quizen i full gång var det ganska lugnt.
”Vad gör du när det inte är full fart?” frågade Luke.
”Det ska jag berätta för dig om jag någonsin får uppleva det.”
”Det är viktigt att koppla av också. Kropp och knopp och själ, och allt det där. Måla upp en ledig dag för mig.”
”Måla var ett bra ord. Mitt hus skulle behöva lite mer av den varan, men det blir aldrig av. Och nu när våren närmar sig kommer vi att fokusera på att plantera växter.”
”Vi?”
”Jag och min inneboende.”
”Så han är händig?”
”Hon, och hon är fantastisk på att se vad som passar i trädgården och på att plantera. Hon jobbar i en handelsträdgård. Inne i huset är hon inte till så stor hjälp, men jag klarar mig ganska bra.”
”Du jobbar på en byggfirma”, sa han och riktade ett finger mot henne. ”Du är händig.”
· 23 ·
”Det gör det lättare.”
”Mycket arbete när man är husägare. Jag antar att det är därför jag aldrig har satsat på det. Jag är inte händig. Och så är det jobbet, förstås.” Han pekade på henne igen. ”Du hade en kringflackande barndom, så du ville rota dig.”
”Helt rätt.”
Hon blandade en whisky sour och tappade upp två glas öl innan han fångade hennes uppmärksamhet igen.
”Vad fick dig att välja det här området – om du inte har något emot att jag frågar?”
”Det hade allt jag letade efter. Fyra årstider, tillräckligt nära en större stad utan att ligga mitt i den. Inte en småstad och inte en storstad. Precis lagom.”
Hon satte en skål med salta kringlor framför honom.
”Det är ett trevligt område”, sa han, ”och perfekt för den typ av förädling du verkar planera för ditt hus. Det är därför jag är här. Husägare och verksamheter som vill uppgradera sin tekniska utrustning, några nybyggen där köparna vill kunna välja smarta hem. Gamla hus där de nya ägarna vill bygga om helt eller bara göra små uppfräschningar.”
Han ryckte på axlarna. ”Det jag gör är en del av infrastrukturen. Alla har hemmakontor nuförtiden, och jag kan se till att de har det som behövs. Du har säkert ett.”
”Det har jag. Det är inte särskilt smart, men det fungerar.”
Kvällens quiz avslutades med jubel och burop, och baren fylldes snabbt på. Medan hon jobbade observerade hon att han började småprata med en annan bargäst. Baseboll. Han verkade kunna tillräckligt mycket för att samtalet skulle flyta på.
”Redo för en till?”
”Tack, gärna. Vad säger du, Larry? Jag bjuder.”
”Det tackar jag inte nej till. Hur går Ninas bil, Morgan?”
· 24 ·
”Nätt och jämnt.”
Larry skakade på huvudet, gned sig i det kortklippta skägget. ”Hon måste komma in med den.”
”Jag ska säga till henne. Larry är den bästa mekanikern härifrån till Baltimore”, berättade hon för Luke. ”Han har hållit liv i Ninas bil långt efter dess utgångsdatum.”
”Jag gör mitt bästa. Är du fortfarande lika förtjust i din Prius?”
”Den är helt perfekt.”
Hon satte ölglasen framför dem och tog hand om en beställning till ett bord för sex. Larry började prata bilar och motorer och även där verkade Luke veta tillräckligt för att hålla igång samtalet.
”Nä, nu måste jag hemåt. Frugan är nog hemma, eller på väg i alla fall. Hon har sin bokcirkel i kväll, vilket är en ursäkt för att dricka vin och snacka skit. Tack för pratstunden, Luke, och för ölen.”
”Det var så lite.”
”En till?” frågade Morgan honom.
”Två får räcka. Jag borde också bege mig. Jag har en fullspäckad dag i morgon.” Han betalade notan och lämnade generöst med dricks. ”Jag skulle vilja säga ’jobba inte för hårt’, men det är jag ganska säker på att du kommer att göra. Trevligt att ses igen.”
”Lycka till i ITvärlden.”
Han gav henne ett brett leende och släntrade ut.
På fredagskvällen kom han tillbaka. Hon arbetade tillsammans med deltidsbartendern som jobbade helger när det var fullt i lokalen. Eftersom alla barstolar var upptagna lutade sig Luke mot Morgans del av bardisken.
”Överraska mig. Det har varit en förbaskat bra vecka.”
· 25 ·
”Grattis. Ledig helg?”
”Bara lite kontorsarbete och planering i morgon, men annars, ja. Några förslag på hur jag borde tillbringa resten av den?”
”Du skulle kunna köra till Baltimore. Inner Harbor, akvariet, och så är det förstås säsongspremiär för Orioles på Camden Yards.”
”Har du lust att göra mig sällskap, visa mig runt?”
Förslaget kom inte direkt som en överraskning för henne. Hon visste när en man var intresserad. Hon svarade i lättsam ton – det ingick i jobbet.
”Går tyvärr inte. Jag är upptagen med huset på lördag, och på kvällen är jag här igen. Söndagen är redan bokad. Men det var snällt av dig att fråga.”
Han smakade på provglaset med öl hon erbjöd honom. ”Jag kommer att lära mig allt om de lokala ölsorterna. Den här var trevlig, jag tar en sådan.” Han väntade tills hon ställde glaset framför honom. ”Alltså, du får säga till om du tycker att jag att för framfusig eller om du redan är upptagen. Jag tar inte illa upp. Men skulle du vilja gå ut och äta någon kväll? En kväll när du faktiskt inte arbetar?”
Han såg att hon tvekade. ”Ingen stor grej”, sa han snabbt. ”Bara en bit mat och lite sällskap. Gillar du pizza?”
Av någon anledning fick hans ton henne att slappna av. ”Jag är misstänksam mot alla som inte gör det.”
”Pizzan på Luigi’s är bra.”
”Du har hittat guldkornen här.”
”Så kanske pizza och ett glas vin. Vi skulle kunna ses där.”
Hon hade inte haft en riktig dejt på … Hon ville inte tänka på hur länge sedan det var. Vad tusan, varför inte?
”Jag är ledig på måndag kväll.”
”Klockan sju på Luigi’s?”
”Visst. Det låter bra.”
· 26 ·
”Är det okej om vi byter telefonnummer? Jag hoppas att du inte ändrar dig, men om du skulle göra det …”
Hon plockade upp telefonen ur fickan och tog hans så att de kunde lägga till varandras nummer.
”Om du planerar att stanna en stund och vill ha en plats tror jag att paret där borta, stol tre och fyra, är på väg när de är klara med sina öl och nachos.”
”Tack. Jag hovrar så länge.”
Hon log mot honom och återgick till arbetet.
Han tog en stol, drack sina två öl och gick därifrån lite efter midnatt.
”Måndag kväll”, sa han. ”Ha en skön helg.”
”Detsamma.”
”Det där är ett riktigt praktexemplar”, sa Gracie, en av servitriserna. ”Och han har siktat in sig på dig, sötnos.”
”Kanske det. Han är trevlig, verkar vara en bra kille – och han är bara här i några månader.”
”Smid medan järnet är varmt.”
”Kanske det”, sa hon igen.
· 27 ·