när jag tömde mitt källarförråd i vårberg hittade jag en påse med gamla papper, anteckningsböcker, fotogra fier, gamla gamla brev. dom är från isabel, från hannah, ett från rebecka som jag hatar, två från dig. jag minns dom inte ordagrant just nu för jag sitter i soffan och orkar inte leta upp dom, men i vårberg satt jag på huk där på golvet i källarförrådet, finns inga lampor där nere så jag lyste med mobilens ficklampa, jag läste breven och grät – det ena beskrev en dag för massa år sen, måste varit mellan 2007 och 2009 för då bodde jag där på bonde gatan, eller kan det ha varit sommaren efter jag gick första året skrivarlinjen på biskops arnö, började ju där direkt efter gymnasiet och några månader efteråt bodde jag på bondegatan igen med mamma innan jag flyttade till vårberg, ett års paus innan jag gick andra året. nä, det måste nästan varit tidigare, innan biskops, på gym nasiet, nån av dom somrarna, i alla fall, du beskriver en dag när vi varit ute kvällen innan, du sov över hos mig som du ofta gjorde, på morgonen gjorde vi och mamma 7
”grekiska bondmackor” – surdegsbröd, fetaost, rödlök och tomat. flingsalt och grovmalen peppar. sedan iskaffe, alltid iskaffe, vi satt på takterassen och det var sol och allt var fantastiskt i det minnet. du beskriver det i brevet och det är poetiskt och lite dramatiskt och nostalgiskt som helvete och du avslutar brevet med någonting i stil med – jag ville bara säga att du är min bästa hanna och jag hoppas vi får många likadana somrar igen måste fråga mamma om hon minns den här specifika dagen, även om jag tror det var flera snarlika, mackorna, iskaffet, takterassen
8
den där sommaren måste ha varit en av våra bästa pe rioder, jag menar en period då vi hängde som mest, du mådde bra, jag var inte för upptagen med annat, kanske var singel eller ihop med josefin, hade såå mycket tid i den där åldern, små barn men kände oss vuxna, jag hade ett sånt starkt liv i mig, alla hade det, du mest av alla fast ditt var så … utsatt. inte svagt men liksom utsatt
9
så, nu när jag orkat gå ner i källaren här i stureby och letat och hittat dom där breven jag pratade om måste jag säga att jag själv är imponerad av hur likt mitt minne var det faktiska brevet, rätt ovanligt med tanke på mitt sopiga minne vilket lär bli rätt tydligt i den här texten, aja, jag läste och skrattade åt det, plus det andra brevet som faktiskt var … det finaste brevet jag nånsin läst och jag grät grät grät
10
apropå takterassen, det slår mig, ett minne som jag skäms för eftersom jag var elak mot en person och det har jag liksom alltid haft lite dåligt samvete för. det här var klara och johanna som hade band, höll på att bli rätt kända, klara var väl kompis från början med … andra josefin kanske? dom spelade minns jag på biblioteket punktmedis öppna scen som jag höll i nåt år via tid skriften ponton, en gång i månaden eller nåt sånt, och alla fattade att det skulle gå bra för dom tror jag. flera av dom andra i det där gänget ville också göra musik, skriva poesi eller romaner, fotografer ville dom bli allihopa tror jag, men det blev dom inte, vad jag vet, i alla fall skulle vi någonstans, till tanto eller vad det var, mina föräldrar var bortresta någonstans, vi skulle sen gå hem till mig där vi ofta brukade avsluta kvällen på takterassen och ibland också på taket där vi absolut inte fick vara! jag fick så mycket skit för att vi hade varit där uppe nån gång och sprungit på taket och en granne såg oss, och sen en annan gång var det nån som hade taggat massa 11
grejer på taket precis bredvid vår balkong så dom antog såklart att det var jag men det var inte det! vet fortfarande inte vem som gjorde det, jag målade aldrig ens! i alla fall, klara var en av dom som skulle med och jag hade redan lite paniköver att vi var för många och grannarna hade redan klagat flera gånger så när hon frågade om hennes syrra kunde komma med sa jag nej fast dom gick precis överallt tillsammans. jag ångrade mig sen och sa ja såklart men hon hann bli sårad det såg jag, för hon var kanske så rätt blyg och äh jag vet inte men jag skäms över det till och med nu när jag skriver det här. vi gick till mig allihop, vi var på taket och det hade börjat regna och vi satt alla, josefin och andra josefin, du var där, hannah, jag, flera som jag inte minns nu och klara och johanna: dom stod på taket och sjöng i regnet, umbrella ella ella eh eh eh
12
mine is an act of love mine is a wish to solve and mine is to sink by your side
13
du var annorlunda från mina andra vänner alltid, det är svårt att beskriva exakt vad jag menar med det, vad som gjorde vår relation speciell … du såg rakt igenom mig, det gjorde du typ från första gången du såg mig och slutade aldrig. jag ljög rätt mycket när jag var yngre men aldrig för dig, cristina, inte bara för att jag inte ville utan för att det inte gick. och jag … men jag typ lyssnade på dig? alltid, det var mitt sätt att ge dig någonting tillbaka, jag kunde sällan hjälpa dig med dina problem, dom var för djupa, svåra, omöjliga att lösa, göra fred med, om det inte var typ kom och sov hos mig några dagar eller låt mig få dig att tänka på annat typ, prata i telefon hela natten tills någon av oss somnar, men jag hade aldrig varit en så bra lyssnare som när jag hängde med dig, du liksom drog fram det ur mig. vi hade den där grejen som familjer har, att det kunde gå evigheter sen vi sågs sist men det blev aldrig en sekund av stelhet när vi väl träffades, det var som ingen tid hade gått. framför allt kom vi nära var andra mot slutet, när vi var grannar, och vi sågs mer ofta 14
än vi nånsin gjort, delade en vardag liksom, alla dagar när vi inte hade andra planer sågs vi, som snabbast på en cigg eller fem, ibland vi satt och snackade hela natten på min balkong, du lärde mig nånting om seriositet, om att livet var på allvar typ, när allting annat ibland kändes som overkligt eller en lek … när jag tänker tillbaka på tiden innan du dog fanns där en sådan lätthet, jag menar i sinnet typ? naivitet kanske, alla problem hade lösningar typ, och jag hade all tid i världen … den känslan har jag aldrig längre, att livet är en lek och nu vill jag skriva om dig eftersom … jag vet inte riktigt, men jag gör någonting jag aldrig gjort, vilket på ytan är att skriva prosa och under det att försöka skriva nåt slags ofiltrerat, en ärlighet, nåt som dikten annars förskönar eller bara öppnar ett litet fönster in i, men i prosan, eller i den här texten specifikt, måste jag vara så rak och ärlig jag bara kan, för inget annat skulle vara värdigt dig
15
min pappa blir alltid lite gråtig när jag pratar om dig, jag tror du var en av mina vänner som han verkligen kände att han fick en speciell kontakt med, typ det här brukar min pappa prata om ibland och jag tror att det är ett av hans såna fina minnen, vissa grejer du vet som man aldrig riktigt kommer glömma bort för det liksom sticker ut från det normala. och det var att en gång var jag ute, kanske på bio, med rebecca kanske, minns inte riktigt, men jag och rebecca hängde ju jämt så det måste typ ha varit hon. i alla fall hade du och jag kanske sagt att vi skulle ses och jag hade glömt eller så hade jag bara glömt tiden men du hade gått hem till mig och där var min pappa. pappa skulle precis äta middag, minns inte vad han hade lagat, måste komma ihåg att fråga för det känns typ viktigt? matminnena med dig är så få och ut spridda … då sa han till dig typ jag hade precis tänkt äta middag du kanske är hungrig? och du, som inte var som andra blyga tonårsvänner, satte dig och ni åt middag till sammans bara ni två. jag minns inte om pappa berättat 16
riktigt vad ni pratade om den där gången, men ah, borde fråga honom om det också. sen kom jag så småningom hem och då satt ni där, hur trevligt som helst, käkade middag och snackade skit som om ni känt varandra i evigheter, för så var du, inte ett blygt ben i kroppen eller vad man säger
17
om det fanns en kraft utanför tiden som kunde plocka oss ur den och placera oss där vi var, tänker på dig hela mornarna, skriver om dig som om det som kommer hända inte hänt än, som om den tiden fortfarande pågår någonstans, ta mig dit, längtar efter dåtiden, ur tiden, vi kommer alltid finnas då, innan du gjorde det
18
jag: jag har kontakt med vristiba jag: hristiba jag: uui jag: jajajaj cristina jag: happy 5774 rebecca: ahahahahah happuy!! rebecca: hristiba
19
jag kan inte berätta om dig utan att berätta om dom andra som var med oss då, speciellt i början när vi lärde känna varandra, det var ett gäng liksom och den enda jag har kontakt med nu som verkligen var nära dig är josefin. dom andra var liksom inte riktigt mina vänner utan vi umgicks för att vi var i samma sällskap eller whatever. dom som var mina nära vänner på den tiden var inte sååå nära dig, och som sagt den enda som liksom över lappar är josefin, mitt ex. utan henne skulle vi aldrig ens träffats säkert. hon var sååå söt och sååå blyg och man trodde först hon var fett lugn men sen när man lärde känna henne var det en annan, vildare sida där, och hon var smart och hade ett djup typ, stora bruna ögon som jag är så svag för och hon var en sån som såg mycket, tog bilder som var skitfina och framkallade själv och vi hängde i hennes lilla hus där hon bodde själv fast på mammans tomt ute på ingarö så långt borta att hon var tvungen att hämta en med moppen vid busshållplatsen, och en gång var det en cirkus eller nåt för plötsligt var 20
det massa giraffer på ängen där, och vi hängde i hennes hus och kollade på larry clark-filmer och knullade och åt godis och rökte inomhus. sjuka är att jag minns exakt hur det doftade hemma hos henne, även om jag nog inte kan beskriva, nånting sött, typ parfym eller doftljus eller rökelse och så tobak och säkert massa annat, svårt att beskriva en doft haha … andra josefin, som typ ville göra musik eller bli fotograf och hon skrev dikter och låtar och hon och du var typ barndomsvänner eller nåt? och hon hade sån popstil och kort hår med snelugg och kanske glasögon eller jag minns inte riktigt, bodde norr om stan tror jag, lyssnade på typ bright eyes eller kent eller nåt, håkan hellström säkert. och det var matilda, nackatjej som läspade, alltid fullast av alla på festerna och typ ramlade och gjorde illa sig ofta, jag gillade alltid henne för hon var rolig och genuin, vi brukade ha såna djupa samtal ibland när vi var riktigt blåsta båda två, hon var bästa kompis med mitt ex isabel, hennes kille ludvig var väldigt gullig också, vilket jag sällan tycker om killar. hannah, min bästis på den tiden, vi bodde nära varandra och kände varandra sen vi var sju år typ, hon bytte stil varje gång hon bytte partner, bisexuell seriemonogamist, ibland hade hon knallrött hår och sån där poplugg, sen skejtade hon med sin skejtkille ett tag, sen hon hade dreads när hon var ihop med en tjej med dreads, men 21
hon var ändå alltid typ cool för hon gjorde alltid precis som hon ville och brydde sig inte så mycket om vad folk tyckte, till exempel jag tjuvrökte ju sen jag var 14 typ men hannah bara rökte helt öppet framför sina föräldrar och bara ja vad ska dom göra liksom, fast en gång kom vi hem till henne ashöga när hennes pappa fortfarande var vaken, det kan ha varit mitt på dagen, minns inte, och då ljög vi och sa till honom att vi druckit för mycket hustler, vi hängde hos henne istället för att vara i skolan i stort sett varje dag, kollade på samma filmer tusen gång er,mean girls, sin city, sagan om ringen, sen spelade vi tv-spel, åt godis, gick och badade i långsjön, vi pratade om precis allt, skrev brev och vykort när nån av oss var bortrest, spelade fotboll tillsammans i massa år, hon var säkert den första jag sa till när jag blev kär första gången i en tjej i vårt fotbollslag, hon bytte skola i högstadiet för att kunna gå i samma skola som mig igen, vi hade ett band tillsammans haha, hon ville också fotografera, skriva dikter, hon pluggar konst idag i umeå, hon höll på typ med graffiti ett tag, en gång rakade hon halva mitt huvud med en engångsrakhyvel, helt ojämnt och blodigt blev det, mamma grät när hon såg mig på götgatan för hon tyckte jag såg ut som en nazist
22
du och josefin. var ska jag börja. ni var bästa vänner skulle jag säga i många många år och jag vet att det gick upp och ner och att ni hade såna stora bråk som jag knappt kan föreställa mig men jag har fått höra om, och sen var ni inte vänner på flera månader och sen var ni det igen, och så vidare och så vidare. ändå ser jag det som att josefin var den som mest av alla försökte behålla dig nära tills det bara inte gick mer. och om jag får gissa någonting om dina känslor så är det att det aldrig slutade vara en sorg för dig att du ”förlorade” josefin. dom sista åren i ditt liv när jag tror att jag var den enda av dina vänner som du överhuvud taget träffade hörde jag dig faktiskt aldrig säga ett ont ord om josefin, som du ofta gjorde om andra gamla kompisar … om att dom alla var posörer och falska. nu minns jag inte exakt hur ni lärde känna varandra, an tagligen som det alltid det var, genom vänners vänners vänner. jag tror du gick på … frysen? och josefin pååå kulturama …? du kanske hoppade av gymnasiet, jag 23
minns inte exakt nu. men ni blev kompisar och det var så jag och du lärde känna varandra från början för jag och josefin var ihop då
24
jag och josefin, vi var ihop men det var lite känsligt, lite hemligt, för hon hade innan varit ihop med hannah, min bästis hahaha, och även om jag tror att jag redan hade pratat med hannah om att jag gillade josefin så kändes det lite … fel? jag hade i alla fall varit på något möte på punktmedis, sen kom jag hem, jag bodde precis bredvid café string och jag mötte josefin hemma hos mig. hon sa att vi skulle gå till string och där var hennes kompisar, andra josefin kanske, alexandra som gick i min och jose fins klass på kulturama, dom var typ bästisar då och i rätt många år, sen hände nåt bråk minns inte riktigt, några fler jag inte minns och så du som jag aldrig hade träffat än. josefin och jag hade sagt att vi än så länge skulle låtsas vara bara vänner och innan vi gick in i cafét släppte vi varandras händer och liksom tog ett steg ifrån varandra. när jag hälsade på dig första gången hade du redan fattat att jag och josefin var ihop, det såg du på oss dom där fem stegen från dörren fram till bordet fastän du aldrig ens träffat mig innan. jag fick 25
göra så shhh med fingret framför munnen att det var en hemlighet hahah, så synsk ibland, du hade blicken
26
vi sågs på espresso house och du fyllde år, kanske 19, du berättade att du har blivit utkastad av dina föräldrar, bott hos olika ”vänner” och utomhus, sen på psyket där du försökte hänga dig i duschen. jag erbjöd dig att bo hos mig vilket du också gjorde ibland, lilla bäddsoffan i vårberg, tv-spel hela nätterna, kedjeröka och skräckfilm, men du var en skugga av en människa just då och jag kunde liksom inte nå dig, jag hade typ varit och gjort högskoleprovet på min gamla gymnasieskola när jag mötte dig och tog dig med mig hem, du hade bjudit folk för att fira din födelsedag men jag minns inte om det var att folk inte kom eller om jag var sen för när jag kom till cafét var bara du där. den där blicken, nåt trasigt i den, i dom dåliga tiderna speciellt, den kan jag se så tydligt för mig om jag blundar
27