Den underjordisk a simbassängen
Simbassängen ligger djupt under jord, i ett stort ihåligt rum många meter under stadens gator. Vissa av oss kommer hit eftersom vi är skadade och behöver läka. Vi lider av dåliga ryggar, plattfötter, krossade drömmar, brustna hjärtan, ångest, melankoli, anhedoni, alla de vanliga sorgerna som finns ovan jord. Andra jobbar på colleget i närheten och tillbringar helst sina luncher härnere, i vattnet, långt bort från kollegornas och skärmarnas stränga blickar. Vissa av oss kommer hit för att, om så bara för en timme, fly våra havererade äktenskap på land. Många av oss bor i närheten och älskar helt enkelt att simma. En av oss – Alice, en pensionerad laboratorieassistent som befinner sig i ett tidigt stadium av demens – kommer hit eftersom hon alltid gjort det. Och även om hon kanske inte kommer ihåg koden till sitt skåp eller var hon lagt sin handduk vet hon direkt hon glider ner i vattnet vad hon ska göra. Hennes simtag är långa och flödande, benspar7
karna är kraftfulla, tanken klar. ”Däruppe”, säger hon, ”är jag bara ytterligare en liten gammal tant. Men härnere, i bassängen, är jag mig själv.” I bassängen lyckas vi oftast lämna kvar våra problem på land. Misslyckade konstnärer blir stilfulla bröstsimmare. Akademiker utan fast anställning skär genom vattnet likt hajar, i hisnande fart. HR -chefen som nyligen skilt sig greppar tag i en röd frigolitplatta och sparkar tryggt med benen. Reklamaren som drabbats av nedskärningar flyter likt en utter på rygg medan han stirrar upp i molnen på det målade blekblå taket och för första gången på hela dagen tänker han inte på någonting. Släpp det bara. Oroliga slutar oroa sig. Efterlämnade änkor slutar sörja. Arbetslösa skådespelare som inte lyckas slå igenom ovan jord flyter lätt nedför snabbanan, sent omsider i sitt rätta element. Äntligen framme! Och för ett kort mellanspel känner vi oss hemma i världen. Dåligt humör släpper, tics försvinner, minnen väcks åter till liv, migränattacker upplöses och sakta, sakta börjar pladdret i våra huvuden lägga sig medan vi simmar, simtag för simtag, längd efter längd. Och när vi är klara med våra längder häver vi oss upp ur bassängen, droppande och uppfriskade, balansen är återställd, vi är redo att ta oss an ytterligare en dag på land. 8
Däruppe finns skogsbränder, smoglarm, väldig torka, papperstrassel, lärarstrejker, uppror, revolutioner, brännande heta dagar vars temperaturer aldrig verkar sjunka (Massive ”Heat Dome” Permanently Stalled over Entire West Coast) men därnere, i bassängen, är det alltid en lagom temperatur om tjugosju grader. Luftfuktigheten ligger på sextiofem procent. Sikten är klar. Banorna välskötta och lugna. Trots att öppettiderna är begränsade täcker de våra behov. Vissa av oss kommer direkt efter att vi har vaknat, med rena handdukar över axlarna och simglasögon i handen, redo för vår åttasimning. Andra kommer sent på eftermiddagen, efter jobbet, när det fortfarande är soligt och klart, och när vi går ut igen är det kväll. Trafiken har blivit glesare. Grävmaskinerna har tystnat. Alla fåglar har försvunnit. Och ännu en gång är vi tacksamma över att ha lyckats undvika skymningens inbrott. Det är enda tiden på dagen jag inte står ut med att vara ensam. Vissa av oss kommer plikttroget till simhallen, fem gånger i veckan, och om vi missar en enda dag känner vi oss skyldiga. Vissa av oss kommer varje måndag, onsdag och fredag vid lunch. En av oss kommer en halvtimme före stängning och när hon har hunnit ta på sig baddräkten och hoppat i vattnet är det dags att stiga upp. En annan är döende i Parkinson och kommer bara när han kan. Om jag är här vet ni att jag har en bra dag. 9
Om än reglerna i bassängen är outtalade håller alla sig till dem (vi är själva våra bästa pådrivare) : inget spring, inget skrikande, barn är ej tillåtna. Endast rundsimning (motsols, håll alltid till höger om den målade svarta linjen). Alla plåster måste tas av. Ingen som inte har tagit den obligatoriska tvåminutersduschen (varmt vatten, tvål) i omklädningsrummet får kliva i bassängen. Ingen som har något oförklarligt utslag eller öppet sår får kliva i bassängen (de bland oss som har mens är undantagna). Ingen som inte är medlem i simhallen får kliva i bassängen. Besökare är tillåtna (dock inte fler än en i taget per medlem) men till en symbolisk dagsavgift. Bikinis är tillåtna men uppmuntras inte. Badmössor krävs. Mobiler är förbjudna. Vedertaget bassängvett ska alltid iakttas. Om du inte kan hålla takten måste du stanna vid bassängkanten och låta den som är bakom dig simma förbi. Om du vill simma förbi någon bakifrån måste du knacka en gång på hens fot för att förvarna. Om du av misstag stöter in i någon annan simmare måste du kolla så att hen är okej. Var snäll mot Alice. Lyd alltid badvakten. Vänd då och då på huvudet och kom, förstås, ihåg att andas. I våra ”riktiga liv” däruppe är vi överätare, underpre sterare, hundrastare, transvestiter, tvångsmässiga stickare (Bara ett varv till), hamstrare i smyg, obetydliga poeter, 10
medföljande, tvillingar, veganer, ”Mamma”, en medelmåttig modeskapare, en papperslös, en nunna, en dansk, en polis, en skådespelare som just nu spelar polis på tv (”officer Mahoney”), en som vunnit ett green card, en som två gånger varit nominerad till Årets bästa lärare, en nationellt rankad go-spelare, tre män som heter George (George fotvårdsspecialisten, George brorsonen till den vanärade finansmannen, George tidigare amatörboxare inom weltervikt), två Rose (Rose och den andra Rose), en Ida, en Alice, en självutnämnd nolla (Bry er inte om mig), en före detta medlem i Studentföreningen för ett demokratiskt samhälle, två dömda brottslingar, beroende, understödjare, besvärade, förbittrade, utsålda, otursförföljda (Jag tror precis att jag serokonverterade), i slutet av tradiga fastighetskarriärer, mitt i långa och utdragna skilsmässor (Nu är vi inne på sjunde året), infertila, i våra bästa år, fast i gamla hjulspår, stressade, på bättringsvägen, inne på tredje veckan med cellgifter, i klorna på en djup och ihållande känslomässig förtvivlan (Man vänjer sig aldrig) men därnere, i bassängen, är vi bara en av tre saker : snabbsimmare, mellansimmare eller långsamma simmare. Snabbsimmarna är bassängens ledare. De är överspända och offensiva och tar ytterst självsäkra simtag. De 11
ser fantastiska ut i sina badkläder. Rent anatomiskt brukar de ha en atletisk kroppstyp med ungefär ett extra kilo fett för att främja flytförmågan. De har breda axlar och lång överkropp och utgörs av lika många kvinnor som män. Varje gång de sparkar börjar vattnet skvalpa och bubbla. Man gör bäst i att hålla sig undan. De är födda till att vara idrottare och försedda med både rytm och fart och har en häpnadsväckande vattenkänsla som resten av oss saknar. Mellansimmarna är till det yttre mer avslappnade än sina snabbsimmande syskon. De kommer i alla storlekar och former och har för länge sedan gett upp alla drömmar de eventuellt haft om att simma i en bättre och snabbare bana. Oavsett hur mycket de försöker kommer det aldrig att hända, och det vet de. Då och då ger dock någon av dem efter för ett ryck av våldsamma bensparkar, ett plötsligt och ofrivilligt flaxande med armar och ben som om de för en kort stund trodde att det på något sätt gick att utmana ödet. Men stunden varar aldrig länge. Snart tröttas benen ut, simtagen blir kortare, armbågarna sänks, lungorna börjar göra ont och efter en eller ett par längder återgår de till sitt vanliga tempo. Det är bara så det är, säger de för sig själva. Och så vänligt, artigt – Ville bara testa er ! – simmar de vidare. 12
De långsamma simmarna brukar vara äldre män som nyligen gått i pension, kvinnor över fyrtionio, personer som promenerar i vattnet, som joggar i bassängen, besökande nationalekonomer från inlandsstater i tredje världen där man, vad vi har förstått, först nu håller på att lära sig simma (Det är samma sak med bilkörningen), samt sporadiska patienter på avgiftning. Var snäll mot dem. Lägg dina fördomar åt sidan. Det kan finnas många skäl till att de är här : reumatism, ischias, sömnlöshet, en helt ny höftprotes i titanium, smärtande fötter som är utslitna efter att ha trampat runt på torr mark ett helt liv. ”Min mamma förmanade mig att aldrig ha på mig högklackat !” Simbassängen är deras fristad, deras tillflyktsort, den enda plats på jorden där de kan fly från sin smärta, för det är bara därnere, i vattnet, som deras symptom lättar. Direkt jag ser den målade svarta linjen mår jag bra. Ovan jord är många av oss tafatta och klumpiga, vi blir långsammare med åren. Avgifterna har höjts, vi har börjat kapitulera, kråksparkarna sprider sig tyst men obönhörligt från ögonen, som sprickor på en vindruta. Men därnere, i bassängen, känner vi oss lika ungdomliga som förut. Grå hårstrån döljs bakom mörkblå badmössor. Ögonbryn plockas inte. Hälta försvinner. Män med kul13
mage som på land klagar över sina knän guppar upp och ner i klarorangea flytbälten medan de vattenjoggar på stället. Överviktiga kvinnor långt bortom sina bästa år blir smidiga och spänstiga i vattnet, hala som delfiner i sina slimmade baddräkter i elastan. Magar plattas till. Bröst lyfts upp. Midjor som länge varit försvunna träder åter fram. Där var den ! Till och med den knubbigaste av oss styr lätt och ledigt sin majestätiska massa längs banan, som vore hon en ståtlig Queen Mary. Denna min kropp är gjord för att flyta ! Och de av oss som vanligtvis klagar över våra slappa ansikten på land – För varje år blir det allt svårare att hålla rynkorna borta – flyter stilla fram genom vattnet, trygga i vetskapen om att vi inte är mer än en suddig gestalt i periferin som hastigt skymtas genom de tonade simglasögonen på den som simmar i banan bredvid. Folk att se upp för : aggressiva varvare, beslutsamma plaskare, omedvetna ryggsimmare, lömska undervattenssimmare, medelålders män som envisas med att öka takten så snart de märker att någon kvinna håller på att hinna ifatt dem, de som ligger alltför nära, ban-fascister, armfäktare, vristryckare, raggaren (vi är inte den sortens bassäng), smygtittaren (i livet ovan jord en högt aktad barn-tv-programledare som under jord mest är känd för 14
sina snabba banbyten – En ny sexig simmerska i bana fyra ! – och sina ”oavsiktliga” knuffar under vattnet : Hemskt ledsen), kvinnan i bana fyra med stora, överansträngda simtag (alltför mycket yoga), den trefaldiga olympiska mästaren (två silvermedaljer i hundra meter lagmedley ; ett brons i hundra meter ryggsim) som nu går andra året på läkarlinjen och verkar helt annorlunda i verkliga livet än på tv. ”Jag trodde att hon var större” lyder den besvikna refrängen som ofta hörs efter ett av hennes oanmälda besök. Det är sällan man får se olympiern. Hon kommer ner, hon dyker i, hon simmar – ledigt, likgiltigt, till synes utan någon ansträngning, trots att ett av hennes simtag förflyttar henne tre gånger så långt som ett av våra – och sedan återvänder hon till livet däruppe. Stör henne inte. Fråga inte efter hennes autograf. Hon är vår Garbo och föredrar att bli lämnad ifred. Vissa av medlemmarna i vår gemenskap påträffas enbart i omklädningsrummet, aldrig i själva bassängen : den frekventa tandtrådsanvändaren (damernas omklädningsrum, handfatet i mitten, kommer som på beställning tre gånger om dagen), toalettpapperstjuven (herrarnas omklädningsrum, en gång i veckan, tar aldrig mer än han behöver), spegeltittaren (”Ser jag okej ut ?” kommer hen att 15
fråga dig, och på det måste du svara, entusiastiskt : ”Ja, du ser fantastisk ut !”), den minutiösa rakaren (ibland tar det honom en hel förmiddag att avlägsna vartenda skäggstrå från ansiktet), den kraftiga kvinnan i omaka flip-flops som står och blundar under duschen i timmar, med huvudet bakåt, benen brett isär, tvålar in sig maniskt, desperat, som om det vore hennes enda chans att bli ren. De här personerna är harmlösa. De har sina skäl att vara här, precis som vi. Oroas inte av deras närvaro. Driv inte med dem. Undvik dem, om det går. De har nämligen kommit hit i flera år utan att vålla oss några problem och att störa dem nu skulle helt klart föra otur med sig i banorna. Badvakten kommer ut till bassängen genom en separat ingång som är märkt ENDAST PERSONAL , sätter sig på en hög metallstol framför åskådarläktaren i trä och tittar ut över vattnet i timtal. Badvakten har på sig vita shorts och ljusblå tröja och rapporterar direkt till simhallschefen, en liten man med glasögon klädd i en sliten vindjacka. Hans fönsterlösa kontor ligger mittemot varuautomaten på den nedre entresolvåningen. Ibland är badvakten en mager tonåring och ibland en vuxen man. Emellanåt är badvakten en ung kvinna. Ofta är badvakten sen. I tid eller försenad, ung eller gammal, man eller 16
kvinna, badvakten blir aldrig långvarig. Förra månaden var badvakten en arbetslös it-kille från grannstaden. Och månaden dessförinnan den lokala fotbollstränarens son. Landkrabbor, säger vi. Den här månaden är badvakten en mörkhårig man av obestämbar ålder som alltid håller en radio intill örat. Det är omöjligt att veta vad han tänker, om han alls gör det. När vi hälsar vänligt svarar han med en knappt förnimbar nickning. Det surrar av rykten om den nya badvakten. Han är tjugosju. Han är femtioåtta. Han gråter. Han sover. Han bryr sig egentligen inte. Han skulle förstås, antar vi, hellre befinna sig någon annanstans. För det är alltid med märkbar lättnad – och, skulle vissa hävda, en knappt återhållen glädje – som han blåser i sin visselpipa när det närmar sig stängningsdags och ropar, med en svag, om än märkbar, vag östeuropeisk brytning, de tre ord vi gillar absolut minst : ”Alla ska ut !”
17