9789100189440

liten historia – stor kyss

Kerstin Str andberg

Liten historia – Stor kyss Roman

albert bonniers förlag

Av Kerstin Strandberg har tidigare utgivits : Som en ballong på skoj : en städroman om skyffelkyssar, 1967 Klotjorden, 1970 Skriv Kerstin skriv, 1978 Klotjorden 1980, 1980 Som en vindil efter sanningen, 1984 Annemonas gördel, 1990 Lidelsens detaljer, 1991 Stora Toddydagen, 1992 Undangömda berättelser, 1995 Tio syskon i en ömtålig berättelse, 2000 En obeskrivlig människa, 2004 Silkespappersmönstret, 2009 Ett par från Stjärnfallsvägen, 2015 Skura ut : en bok om lidelsens sista detaljer eller En faun kremeras, 2018

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-018944-0 Copy righ t © Kerstin Strandberg 2021 omsl ag Nina Ulmaja omsl agsbild Henri Rousseau »A Carnival Evening« t ypsnit t Sabon t ryck ScandBook AB, Falun 2021

Detta är en berättelse om några invånare på Jorden

Det var en morgon i oktober, solen sken och gav världen skönhet. Skuggorna på marken formades av de höga träden, skuggorna var nästan blå, det var så vackert. Någonstans pågick krig men inte här. Människorna hade att äta. De hade bostäder.

De kunde läsa. De tyckte mycket om att promenera.

Här under träden … några människor kom nyss … ni såg dem nog, det var de som passerade här i helt vanliga kläder. Lyssna en stund, hör om Vanja och Nils, ja – hör om Vanja och Nils, för de har tagit av sej sina clowndräkter och bär dem inte mer !

Det blir kväll. Fastän det är mörkare lyser människor nästan alltid med ett särskilt ljus, det gör också de som kom vandrande här. Vanja och Nils är intetsägande namn som kan passa bra på folk i deras ålder, det vill säja folk som levt mer än hälften av sina liv, kanske upp till sju åttondedelar. De har levt sina liv och nu gjort sej av med clownkläderna. I sina tidigare kläder var Vanja och Nils alltid liksom självlysande, fosforescerande så att man hade svårt att se alla andra. Ingen har frågat var nu kläderna befinner sej, alla brokiga byxor och tröjor och till­ hörande parasoller är troligtvis gömda och undanstuvade bakom någonstans, kanske i ett buskage. Vanja och Nils lyser dock ännu, men bara lite grann och mera som alla människor gör.

7

Två personer, unga i mitten av förra århundradet. Ett övergivet badhus skall vara Första anhalten. Där träffas för första eller möjligen andra gången Vanja, då en mycket ung kvinna utan syskon och Nils, en ung man, också han utan syster och bror. De möts under speciella betingelser … det råkar handla om två människor som ska lära känna varandra under svårtolkade omständigheter på en udda plats, nämligen i ett nedsmutsat badhus. Vanja befann sej där och Nils råkade av en händelse komma förbi, han hade sin nya racercykel med sej, blågrön med fem växlar … hans förra cykel försvann i Kiel. Nu var de i badhuset en tidig morgon på sensommaren, Vanja var där av den bittra anledningen att hon var försatt i skuld. Hur hade något sådant bara kunnat hända ? Ja, det var en tid i livet när det var ingen ordning på någonting. Från början till slut befann sej allt i kaos för det var som i sagorna, Vanjas mor hade dött och hennes far hade dött och hennes farfar hade dött och hennes farmor hade dött och Vanja var bara sexton, sjutton år när allt detta hemska inträffade. Skulderna hade rest sej skyhöga för hon hade så gärna velat ge dem alla fina vita begravningar, vackra vita kistor av något som liknade marmor, musik, klockringning både en och två gånger. Vanjas mormor var också död – det var olämpligt att Vanja just den kvällen när mormodern dog råkade vara på bio på Stora Södergatan och såg hur de dansade i »De röda skorna« men att någon skulle dö kunde hon ju inte veta när hon inhandlade biobiljetten. Ja, båda morföräldrarna var borta, morfadern sedan lång tid. Om det inte förhållit sej så kunde Vanjas skuldsättning ha varit ännu högre – i synnerhet kunde detta ha gällt mormoderns begravning. Men den hade helt andra personer, vuxna och förståndiga personer, haft förmåga att ta hand om.

8

* Det var en man som hade pengar att fordra av Vanja, en begravningsentreprenör som ville ha hela summan kontant.

Hon sa : »Jag var rädd för honom för han höll upp ett papper för mej som såg ut att vara fullt med sotsvarta tecken och bilder. Jag tyckte att han hade sotsvarta papper på allt.« Hon hade länge gömt sej för honom men en kväll när hon smugit ut råkade hon komma för nära gatan där han bodde. Ett möte blev oundvikligt. Hon försökte springa men gav upp. Han sa att han hade många verksamheter på gång för han planerade alltid i stort när han gjorde affärer och nu hade han just övertagit ett gammalt badhus. Badhuset var så ingrott av smuts att det var risk att det aldrig skulle kunna bli rent. Om Vanja städade det från golv till tak skulle han kunna avskriva hennes skuld. Hon som inte ens varit med om att smutsa ner det sa ja fast det kändes underligt, hon sa ja för hon trodde att det kunde ha viss betydelse för alla hennes döda, hon trodde att de på något vis skulle få lugn om skulden blev betald.

Här skulle historien kunna börja med en beskrivning av det noggranna rengöringsarbetet men för att allt ska bli fullt begripligt är det bra om berättelsen om Nils och Vanja kan börja någon annanstans, tidigare, något år tidigare i Vanjas och Nils respektive liv. Dock måste man vänta lite för en beläst person träder fram och protesterar. Det är någon som känner igen namnkombinationen fast det rör sej om så bleka och intetsägande namn, det är någon som invänder att Vanjas och Nils historia kanske redan är känd. Ska det berättas om dem igen när det finns folk som det aldrig yttrats ett ord om ?

Därtill kommer att det nu är trångt i världen och att haven är i uppror, kanske är utplåningen nära och vi måste skämmas inför 9

utomjordingar som kanske i denna stund riktar sina kikar­ ögon mot oss, skämmas djupt för allt som vi ställt till med – så ser sammanhanget ut. Under sådana förhållanden är det inte självklart att ta upp tiden med berättelser. Faktiskt finns det gott om folk som säjer att när världen som nu förefaller vara på väg att ge upp, då borde allt tidskrävande berättande ta slut och upphöra. Det är en bra invändning men vi behöver inte bry oss så mycket om den. För inte ens då världen gått under och nästan allt brunnit upp, inte ens då kommer såna som vi att ge upp, vi bara fortsätter rapporteringen som om inget hänt även om det blir motigt. Vi kommer att gå omkring bland stenarna, snubbla och ramla överallt på alla ställen och plocka upp och hitta skrivdon på marken. För med stor vishet är det ordnat så att när allt är dött och förkolnat så duger det som är kvar alldeles utmärkt till att skriva med.

Nils och Vanja, det är en sensommar i oktober för länge sen och det är mycket sent på kvällen. De är trötta och på väg bort efter fullbordat verk, lämnar badhuset tillsammans. Nils leder sin nya cykel – den förra blev bevisligen stulen i Kiel. De låser badhusdörren och lägger enligt anvisningarna nyckeln på en smal hylla ovanför dörren och så börjar de ett liv tillsammans.

De vet väl på ett ungefär hur de ska hantera livet men inte hur livet ska hantera dem. Åren går och så inträffar den tidpunkt då Vanja och Nils, som hitintills tigit om det mesta som hänt dem, vill framträda som de är och bli av med fasaden. Nej, kanske har de inte direkt tigit – man kan säja att de bara inte blivit ordentligt utfrågade.

Det kan nog vara riktigt som det påstås att de allra först möttes på ett badhus som ingen rengjort på över etthundra år – det är såna uppgifter som kan förvåna lite grann och som folk snappat upp och sedan fört vidare i allt större cirklar så att det 10

uppstått något som liknar en saga. Om det nu är en saga så är den i så fall modern, handlar om den hjälp som en för tillfället smutsig prinsessa fick av en lika nedsmutsad prins. De hade inte mycket tid att berätta om sina liv för varandra just då medan de skurade överallt i badhuset, utrustade med skurborstar och väldiga hinkar med ångande, stänkande skurvatten. Det vet man men annars verkar inte det lokala kunskapsspridandet rörande deras liv ha varit särskilt organiserat. Rykten och skrönor kan ha uppstått här och var men bara tillfälligtvis, liksom i allmän tankspriddhet och mest i förbigående, ofta när ämnet egentligen varit ett annat.

Detta är alltså tänkt att bli den redogörelse som innehåller själva sanningen om dessa två människor. Nästan inget av det som man under senare år fått kännedom om kommer att uteslutas. Berättelsen skall avlämnas anonymt i en brevlåda på en vanlig asfalterad gata i en stad någonstans. Det kommer någon att göra, någon som har det rätta avståndet och äger en spörjande blick. Man får räkna med att balans då har kunnat uppstå – det är alltid önskvärt med balans när en viss mängd sanning ska vara med. Även annat som inte passar in i sammanhanget utan mera ligger under ytan som en härva av mycelietrådar skall beröras i denna berättelse om en kvinna och en man. Konturerna mjukas upp kring Nils och Vanjas gemensamma historia, människor tittar in i berättelsen och människor tittar ut och här är sanningskravet inte alls lika starkt, det kan handla om en historia som man råkat hitta någonstans vid ett gathörn eller längst bort i en park, eller det kan vara en berättelse utanför sammanhanget som exempelvis att en gammal dam som hette Anna-Lisa och var dotter till en orgelspelande man som hette Tobias och var släkt med Nils, ja, att alltså Anna-Lisa en gång 11

var på besök hos någon och glömde sin gamla kofta som var grå och hade alltför många knapphål för det var en del knappar som saknades. Eftersom den gamla damen snart skulle gästa en annan familj fördes koftan dit med tåg men när hon sedan tog avsked från det ställe dit hon kommit för att hämta koftan så glömde hon den återigen. Koftan kom att åka många tåg, den förflyttades på detta sätt vidare och fortsätter kanske att vandra i all evighet – för evigheten ska man trots rådande undergångsstämning inte bortse ifrån. Något annat som kan mjuka upp konturerna och föra in en liten smula av världen som den verkligen är ? Ja, ganska nära till hands ligger väl också att ta med en redogörelse för blomsteraffärens hantering av de amerikanska reservoarpennorna av guld.

Anekdoten om hur den stöldbenägna blomsterhandlerskan i omsorg om sin handelsbalans gick lite vilse i moralen känner nästan ingen till. Var pennorna av GULD ? Riktigt guld ? Ja, det var märkliga bläckpennor, de var utrustade med skarpa spetsar som för hållbarhetens skull var utförda i den sällsynta metallen iridium. Ett tillägg : Iridium är en metall vars gruppnummer i det periodiska systemet är nio vilket bevisligen råkar vara Vanjas tursiffra eller lyckotal. Det hela är en kort, nästan rapp historia men låt oss ändå vänta, redogörelsen för detta händelseförlopp måste av hemliga skäl komma senare, här handlar det om något som skedde undanskymt och oupptäckt i en mindre fast ganska vacker stad uppe på höglandet. Ingen utom Nils har någonsin hört något om detta. Allt sker i smyg, ingen anar någonting.

Hör alltså lite grann om blomsterhandlerskans hantering av de i butiken kvarglömda amerikanska reservoarpennorna – fast senare, inte precis nu !

Vanja och Nils : Var och en av dem har alltid varit utan både syster och bror och kanske med anledning av detta eller av 12

något helt annat som man inte ens kan gissa sej till så springer de ikapp tillsammans så ofta de kan och så fort det bara går.

Tillsammans går de ut när kvällen är sen och barnen som nu är ganska stora har somnat … kommer de då till stadens parker så tar de ett stort skutt över de låga häckplanteringarna.

Flera gånger fast det är länge sen nu har de provat på att bära varandra, först bar Nils Vanja som en säck mjöl på ryggen, sen lyfte Vanja Nils för att visa att hon var lika stark och så skrattade de så att fåglarna flög upp med pip och kvitter. Vid andra tillfällen stänker de vatten på varandra, det gör de när de är ute och badar eller när de står i köket och diskuterar, vid diskhon som kallas »vasken«. De resonerar om olika kamrater. De säjer »Förstår du dej på dem, de bär sej så konstigt åt ?« – och resonerar om kamraterna utan att behöva censurera sej. Det händer att de kommer i bråk om de har råd att köpa en bakelse och i så fall vilken och hur den bäst ska delas, ska den klyvas på längden eller tvären ? Kommer de till en lekplats när de är ute och vandrar i kvällningen så sätter de sej i var sin gunga och så gungar de … i takt eller i otakt, bara som det faller sej, bara som det blir. Det där beslutet som de tog bara för en kort tid sen, då ? Alltså när de beslöt sej för att inte längre sträva efter att ge intryck av att vara lyckosamma i allt – ja, detta löfte togs ju inte alls efter moget övervägande, om ni nu trodde det – det kom istället som en impuls och blev på sikt ganska omstörtande för dem. När det hände var det till och med som att tillvaron ryckte till och nästan liksom skakade, det skedde just precis då Nils och Vanja tittade på varandra och sa att från och med nu ska vi undvika att hålla uppe ett sånt där nästan falskt sken. Egentligen hade alltsamman börjat med att någon av dem råkade säja rakt ut i luften att »Tänk om vi skulle frigöra oss från det där spelet att allt vi företagit 13

oss varit framgångsrikt« och den andra hakade på och sa »Ja, så skönt det skulle vara att alltid säja som det är«. Så ungefär var samtalet. Och vare sej detta nu var ett beslut eller bara ett löfte … så var det inte alls överlagt och planerat. Hädanefter skulle de inte sträva efter att ge intryck av att vara perfekta människor om nu någon kunde ha råkat få den uppfattningen.

Mindre än en minut tog det för dem att ta beslutet – eller att avge löftet vilket det nu var. Efter ytterligare någon minut hade Nils hunnit ångra sej för att därefter redan i nästa steg tycka att det var dumt att han ångrade sej. »Här står jag mitt i en skog och känner en sådan tveksamhet«, sa han. »Mitt liv har alltid gått alldeles för mycket i dina fotspår, Vanja, och så dessutom, alltid detta förfärliga att fort ska det gå.« Det är alltså just denna morgon i oktober. Nils stod i skogen och ångrade sitt oöverlagda löfte om öppenhet men ville ändå på något sätt klara av att redovisa sitt eget livs berättelse istället för att i ett slags rädsla för omgivningen hemlighålla allt. Allas liv är ändå ungefär likadana som ens eget, lika skröpliga, tänkte han, allas liv innehåller både ont och gott – det intrycket hade han faktiskt fått. För sin egen del ville han helst ta det hela steg för steg, i första hand fram till den skräckfyllda tid som han brukade förbinda med universitetet.

Berätta om dej själv, Nils, sa Vanja till den man som en gång hjälpt henne att städa ett helt hus, ja, ett badhus var det ju.

Detta var hennes uppmaning : Berätta om det som du tycker är det viktigaste i ditt liv !

Eftersom de lärt känna varandra utifrån och in, i alla fall nästan, antog Nils att hon trodde att om han berättade med uppriktighet, då skulle den stora förklaringen om allt genast dyka upp. Så här trodde han att hon tänkte : Nils kommer att få se en sanning dyka upp, den kommer att slå ner som en 14

blixt. Vanja fortsatte : Berätta inte om fem och inte heller om tre situationer som du varit med om. Berätta om fyra, exakt fyra ! Nils berättade då om Kärleken till Vivi, om Tröskeln, om gumman som satt på yttersta kanten av Pinnstolen och så det där om Dörren, Dörren som hörde till universitetsvärlden som han skämdes för och samtidigt var så stolt över. * När nu dessa människor strävar efter öppenhet ska väl inte jag göra en hemlighet av att det är jag som befinner mej här och ska göra anteckningar. Jag funderade länge över om jag skulle träda fram eller om jag skulle låtsas att denna text, en berättelse om en kvinna och en man, haft förmågan att skriva sej själv som de gamla telefonkatalogerna, de skrev sej själva. Här är jag alltså, jag vill framträda diskret och med nedböjt huvud, äta knäckebröd, tänka så det knastrar samt föra protokoll. I det stora hela har jag säkert en modernare syn på saker och ting än de personer som skildras här men jag vill ändå framhålla att de försöker så gott de kan att följa med sin tid. Om det hela kommer att fungera som avsett, som en skildring av kärleken, går inte att bedöma i det här stadiet. Men blir konturerna mjuka och inte så där hårda och raspiga så är det bra. Vilka namn ska de ha ? De ska heta Vanja och Nils. Att de är oroade över utvecklingen i världen framgår bland annat av att Vanja gått med i en grupp som ska skriva något om mänsklighetens utplåning men det är inte säkert att de hinner bli klara i tid.

Det är också Vanja och Nils som ska göra ett experiment som innebär att uppträda utan förklädnad. Kan de det ? Ja, fast bara på ett ungefär. De vet hur de ska hantera livet men vet inte hur livet ska hantera dem. Vad kan man då begära … ja, vad kan 15

man begära av dem, de är ju bara romanfigurer ? Svar : Deras önskan är i alla fall att framträda oförställda.

Sammanfattningsvis kan ändå säjas att om inte alla medverkande precis som hon i blomsterhandeln kommer att gå vilse i månskenet och bara irra runt och om inte alltsamman går fullständigt åt pipan så bör de händelser som skildras röra sej i närheten av skiftande kärleksomständigheter människor emellan … som så här : Det var i en stad, nej, det var i en förort till själva staden och det var också en oktoberkväll när månen kommit upp och Nils arbete för dagen äntligen var över. Högt uppe på en backe med utsikt över andra ovanligt låga berg och kullar fanns en gammal trävilla med många små rum och en hall. Genom ytterdörrens färgade fönsterrutor kunde man se in i den med gamla soffor och skrivbord och väskor och träskor belamrade hallen. Där befann sej Nils, då en man i yngre medelåldern som kysste sin hustru, Vanja. Det skedde avsiktligt, det var helt planerat, tro inte annat – han ville med kyssen möta hennes läppar.

Trots att glasrutorna inte var alldeles nyputsade kunde man i månskenet följa det snabba förlopp som ibland en oväntad kyss kan ha – man kunde se att mannens mor också befann sej inne i hallen just då. Märk väl att om det råkade förhålla sej så att modern då hade blicken så riktad att hon såg att hennes son just vid detta tillfälle kysste sin hustru mitt på mun – ja, mitt på mun skedde det – så gjorde det ingenting, då var ingen större skada skedd, då var det bara bra.

Rådgivning : Önskar du tala starkt och expanderande om kärlek, exempelvis om den mellan Vanja och Nils – var då full av visdom och nämn för säkerhets skull inte på varenda rad just precis det ordet ! Hänvisa inte oavbrutet till kärlek för detta ord inger så onyanserade förväntningar. Lyssna inte heller till 16

den förkunnelse som kommer från Vanjas avlägsne släkting på hennes farmors sida, den förkunnelse som utgår från att all kärlek är försvunnen från jorden och nu endast kvarlever i romanform. Tala istället varmt om varma känslor.

Vidare – vem får förakta den känsla som kallas kärlek, finns det någon överhuvudtaget som kan få tillåtelse till det ? I extrema fall, ja. Men endast den som är mycket frusen efter svåra motgångar inom kärlekens domäner kan tillåtas vränga ord och säja sådant som Jag skiter i hela älskeriet. Här en upplysning om en tillsvidare obekant person : Det finns en perifer figur i Vanjas liv, en person som hon på långt håll är släkt med, det är universitetsöverliggaren Lundebohm som ett tag med stor vänlighet hjälpt henne med praktiska bekymmer. Han var under en kort period tidigt i sitt liv så olycklig att man nog måste överse med hans hat. Ingen annan person känner man till som så till den grad känt hat till kärleken och endast Lundebohms hat tidigt i livet kan vi kortvarigt överse med.

17