SPIONEN SOM KOM IN FRÅN KYLAN
John le Carré
SPIONEN SOM KOM IN FR ÅN KYLAN Översättning av Hans-Jacob Nilsson
albert bonniers förlag
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-018833-7 Originalets titel: The Spy Who Came in from the Cold Copyright © le Carré Productions, 1963 Översättning: Hans-Jacob Nilsson Omslag: Lotta Kühlhorn Tryck: ScandBook, EU 2021
Kapitel I GRÄNSKONTROLL Amerikanen räckte Leamas ännu en kopp kaffe och sa: ”Varför åker ni inte hem och sover lite? Vi kan ringa er om han dyker upp.” Leamas svarade inte, stirrade bara ut genom vaktkurens fönster, längs den tomma gatan. ”Ni kan inte vänta hur länge som helst, sir. Han kanske kommer nån annan gång. Vi kan be den tyska polisen kontakta byrån. Ni kan vara här igen på tjugo minuter.” ”Nej”, sa Leamas, ”det är nästan mörkt nu.” ”Men ni kan inte vänta hur länge som helst. Han är nio timmar försenad nu.” ”Om ni vill åka, så gör det. Ni har skött er bra”, tillade Leamas. ”Jag ska säga till Kramer att ni har skött er förbannat bra.” ”Men hur länge har ni tänkt vänta?” ”Tills han kommer.” Leamas gick fram till fönstret och ställde sig mellan de två orörliga poliserna. De stod med kikarna riktade mot gränskontrollen på östsidan. ”Han väntar på mörkret”, mumlade Leamas. ”Det är jag säker på.” ”I morse sa ni att han skulle komma över bland arbetarna.” Leamas vände sig om mot honom. ”Agenter är inga trafikflygplan. De följer inga tidtabeller. Han har blivit röjd, han är på flykt, han är rädd. Mundt är efter honom, nu, i denna stund. Han har bara en chans. Låt honom bestämma tidpunkten.” 5
Den yngre mannen tvekade; han ville ge sig av men visste inte om det var rätt tillfälle att göra det. En ringsignal skar genom luften i vaktkuren. De väntade, plötsligt på helspänn. En polis sa på tyska: ”Svart Opel Rekord. Förbundsrepublikens skyltar.” ”Han kan inte se så långt i det här ljuset, han gissar bara”, viskade amerikanen, och sedan tillade han: ”Hur fick Mundt veta det?” ”Tyst!” sa Leamas från fönstret. En av poliserna lämnade vaktkuren och gick fram till sandsäcksvärnet en halvmeter från den vita demarkationslinjen som låg över vägen som baslinjen på en tennisplan. Den andre väntade tills hans kollega krupit ner bakom tubkikaren i värnet, lade sedan ifrån sig sin kikare, tog ner sin svarta hjälm från kroken bredvid dörren och satte den omsorgsfullt till rätta på huvudet. Någonstans högt ovanför vaktkuren tändes strålkastarna och kastade dramatiska ljusknippen över vägen framför dem. Polisen påbörjade sin muntliga rapport. Leamas kunde den utantill. ”Bilen stannar vid första kontrollen. Bara en person i bilen, en kvinna. Blir eskorterad till Vopo-kuren för dokumentvisering.” De väntade under tystnad. ”Vad säger han?” frågade amerikanen. Leamas svarade inte. Han satte en ledig kikare till ögonen och studerade kontrollstationen på den östtyska sidan. ”Dokumentviseringen utförd. Klartecken att fortsätta till andra kontrollen.” ”Mr Leamas, är det här er man?” envisades amerikanen. ”Jag borde ringa byrån.” ”Vänta.” ”Var är bilen nu? Vad händer?” ”Valutakontroll, tullkontroll”, svarade Leamas korthugget. Leamas studerade bilen. Det stod två folkpoliser vid förardörren, en av dem talade med kvinnan, den andre stod lite vid sidan om och väntade. En tredje släntrade långsamt runt bilen. 6
Han stannade vid bagageluckan och gick sedan fram till föraren. Han bad att få nyckeln. Han öppnade luckan, kikade in, slog igen den, lämnade tillbaka nyckeln och gick trettio meter framåt vägen till en punkt mitt emellan gränskontrollerna där det stod en ensam östtysk vaktpost, en kort och kraftig silhuett i läderstövlar och säckiga byxor. De bytte några ord, besvärade av det starka skenet från strålkastarna. Med en nonchalant gest gav de tecken åt bilen att köra fram. Den nådde de två vaktposterna mitt på vägen och stannade igen. De gick runt bilen, tog några steg åt sidan och bytte några ord igen. Slutligen, till synes motvilligt, lät de bilen fortsätta över gränslinjen till västsektorn. ”Är det en man ni väntar på, mr Leamas?” frågade amerikanen. ”Ja, det är en man.” Leamas vek upp kragen på sin jacka och gick ut i den iskalla oktobervinden. Då blev han påmind om människorna som stod där. Det var något man glömde inne i vaktkuren, den där samlingen av villrådiga ansikten. Människorna växlade, men uttrycken i deras ansikten var desamma. De påminde om den hjälplösa folksamling som uppstår runt en trafikolycka där ingen vet hur det hela gick till eller om man borde flytta på kroppen. Rök eller damm steg upp i strålkastarnas ljusknippen, som en böljande ridå inramad av mörker. Leamas gick fram till bilen och sa till kvinnan: ”Var är han?” ”De kom för att hämta honom och han stack. Han tog cykeln. De visste tydligen inte om mig.” ”Vart tog han vägen?” ”Vi hade ett rum i närheten av Brandenburger Tor, ovanför en krog. Han hade lite saker där, pengar, papper. Jag tror att det var dit han tänkte ta sig. Sen kommer han över.” ”I natt?” ”Han sa att han skulle komma i natt. De har gripit alla andra – Paul, Viereck, Ländser, Salomon. Han har inte lång tid på sig.” 7
Leamas betraktade henne ett ögonblick under tystnad. ”Ländser också?” ”I går kväll.” En polis kom och ställde sig bredvid Leamas. ”Ni måste flytta på er”, sa han. ”Det är förbjudet att hindra trafiken här vid gränsövergången.” Leamas vände sig halvt om halvt mot honom. ”Dra åt helvete!” fräste han. Tysken stelnade till, men kvinnan sa: ”Hoppa in. Vi kör bort till hörnet.” Han klev in och de rullade långsamt nerför gatan tills de kom till en tvärgata. ”Jag visste inte att du hade en bil”, sa han. ”Det är min mans”, svarade hon likgiltigt. ”Karl har väl aldrig berättat för dig att jag är gift, va?” Leamas satt tyst. ”Min man och jag arbetar åt en glasögonfirma. Vi får komma över i affärer. Karl gav dig bara mitt flicknamn. Han ville inte att jag skulle bli involverad med … er.” Leamas tog upp en nyckel ur fickan. ”Du behöver nånstans att bo”, sa han. Hans röst lät uttrycks lös. ”Det är en lägenhet på Albrecht-Dürer-Strasse, intill museet. Nummer 28 A. Där finns allt du behöver. Jag ringer när han kommer.” ”Jag stannar här med dig.” ”Jag tänker inte stanna här. Åk till lägenheten. Det är ingen mening att vänta här nu.” ”Men han kommer till den här övergången.” Leamas såg förvånad på henne. ”Sa han det?” ”Ja. Han känner en av folkpoliserna där som är son till hans hyresvärd. Det kan vara till hjälp. Det var därför han valde den här vägen.” ”Och det avslöjade han för dig?” ”Han litar på mig. Han har berättat allting för mig.” ”Herregud!” 8
Han gav henne nyckeln och gick tillbaka till vaktkuren, in från kylan. Poliserna talade lågmält med varandra när han steg in; den mer storvuxne av dem vände demonstrativt ryggen åt honom. ”Jag ber om ursäkt”, sa Leamas. ”Jag ber om ursäkt för att jag brusade upp mot er.” Han öppnade en sliten portfölj och rotade runt i den tills han hittade det han letade efter – en halvflaska whisky. Med en nick tog den äldre mannen emot den, fyllde kaffemuggarna till hälften med spriten och toppade dem med svart kaffe. ”Vart tog amerikanen vägen?” frågade Leamas. ”Vem?” ”Grabben från CIA. Han som var ihop med mig.” ”Läggdags”, sa den äldre mannen och de skrattade allihop. Leamas ställde ner sin mugg och sa: ”Vad har ni för regler om eldgivning ifall det handlar om att skydda en man som är på väg över? En man som är på flykt.” ”Vi kan bara öppna eld om folkpoliserna skjuter in i vår sektor.” ”Det betyder att ni inte kan skjuta förrän han är över på vår sida?” Den äldre mannen sa: ”Vi kan inte öppna eld, mr …” ”Thomas”, svarade Leamas, ”Thomas.” De skakade hand samtidigt som de två andra sa sina namn. ”Vi kan inte öppna eld för att skydda nån. Så är det bara. De säger att det skulle bli krig om vi gjorde det.” ”Det är bara skitprat”, sa den yngre polisen som blivit lite modigare av whiskyn. ”Om de allierade inte hade varit här skulle muren vara borta vid det här laget.” ”Och Berlin med”, muttrade den äldre mannen. ”Jag har en man som kommer över i kväll”, sa Leamas plötsligt. ”Här? Vid den här övergången?” ”Det är värt rätt mycket att få över honom. Mundts folk är på jakt efter honom.” 9
”Det finns fortfarande ställen där man kan klättra över”, sa den yngre polisen. ”Det är inte hans stil. Han kommer att bluffa sig igenom. Han har papper, om de fortfarande duger. Han har en cykel.” Det fanns bara en ljuskälla i vaktkuren, en skrivbordslampa med grön skärm, men återskenet från strålkastarna fyllde rummet likt konstgjort månsken. Mörkret hade fallit och med det tystnaden. De talade som om de var rädda för att bli avlyssnade. Leamas gick fram till fönstret och väntade. Framför honom låg vägen och på båda sidor om den muren, ful och smutsig, uppförd av cementblock, krönt av taggtråd och belyst av frånstötande gult ljus, som i ett koncentrationsläger. Öster och väster om muren låg de ännu inte återuppbyggda delarna av Berlin, en halvvärld av tvådimensionella ruiner, krigets silhuetter. Den där satans kvinnan, tänkte Leamas, och idioten Karl som hade ljugit om henne. Ljugit genom att inte säga något, som de gör allihop, agenter i hela världen. Man lär dem att bedra, att sopa igen spåren efter sig, och det slutar med att de bedrar sina egna. Han hade bara visat upp henne en gång, efter den där middagen på Schürzstrasse i fjol. Karl hade just lyckats med sitt stora uppdrag och Control ville träffa honom. Control ville alltid vara med och dela framgången. De hade ätit middag tillsammans – Leamas, Control och Karl. Karl älskade sådant. Han hade infunnit sig renskrubbad och prydlig som en söndagsskolegosse, tagit av sig hatten och varit hur respektfull som helst. Control hade skakat hand med honom i fem minuter och sagt: ”Jag vill att du ska veta hur nöjda vi är, Karl, förbannat nöjda.” Leamas hade sett på och tänkt: ”Det här kommer att kosta oss ett antal hundra pund till om året.” När de hade ätit färdigt hade Control tryckt deras händer på nytt, nickat allvarstyngt och antytt att han måste iväg och riskera livet någon annanstans och klivit in bakom chauffören i sin bil igen. Sedan hade Karl brustit ut i skratt och Leamas hade skrattat tillsammans med honom och de hade gjort slut på champagnen, fortfarande skrat10
tande åt Control. Efteråt hade de gått till ”Alter Fass” – Karl hade insisterat på det – och där satt Elvira och väntade på dem, en fyrtioårig blondin, hård som flinta. ”Det här är min bäst bevarade hemlighet, Alec”, hade Karl sagt, och Leamas hade blivit rasande. Efteråt hade de råkat i gräl. ”Hur mycket vet hon? Vem är hon? Hur träffade du henne?” Karl hade surat och vägrat svara. Sedan hade allt börjat gå snett. Leamas hade försökt ändra rutinerna, bytt ut mötesplatserna och lösenorden, men Karl hade inte gillat det. Han visste vad som låg bakom och gillade det inte. ”Om du inte litar på henne så är det för sent i alla fall”, sa han och Leamas förstod vinken och sa inget mer. Men han blev försiktigare efter det, berättade mycket mindre för Karl och använde mer av spionageteknikens hokuspokus. Och nu var hon här, satt där i sin bil och kände till allting, hela nätverket, det säkra huset, allting; och Leamas svor, inte för första gången, att aldrig lita på en agent igen. Han gick fram till telefonen och slog numret till sin lägenhet. Frau Martha svarade. ”Vi får gäster på Dürer-Strasse”, sa Leamas, ”en man och en kvinna.” ”Gifta?” frågade Martha. ”Så gott som”, sa Leamas och hon skrattade sitt obehagliga skratt. I samma ögonblick som han lade på luren vände sig en av poliserna mot honom. ”Herr Thomas! Fort!” Leamas tog ett par snabba steg fram till fönstret. ”En man, Herr Thomas”, viskade den yngre polismannen, ”en man med en cykel.” Leamas satte kikaren till ögonen. Det var Karl, det var omöjligt att ta miste ens på det avståndet. Han var klädd i en gammal regnrock från Wehrmacht och ledde en cykel. Han har klarat det, tänkte Leamas, han måste ha klarat det, han är igenom papperskontrollen, bara valuta och tull 11
kvar. Leamas såg Karl luta cykeln mot staketet och med lediga steg gå mot tullskjulet. Överdriv inte, tänkte han. Till slut kom Karl ut och vinkade glatt till vakten vid gränsbommen. Den röda och vita bommen lyftes sakta. Han var igenom, han kom emot dem, han hade klarat det. Bara folkpolisen på halva vägen, linjen, sedan skulle han vara i säkerhet. I samma ögonblick verkade det som om Karl hörde något ljud, vädrade någon fara. Han kastade en blick över axeln och började trampa som en galning framåtlutad över styret. Den ensamme vaktposten på bron återstod, och han hade vänt sig om och betraktade Karl. Sedan, fullständigt oväntat, tändes sökarljusen, vita och bländande, och fångade Karl i sina ljuskäglor som en kanin i strålkastarskenet från en bil. En siren började tjuta sin tvåtoniga signal och man hörde kommandoord skrikas. Framför Leamas gick de båda poliserna ner på knä – de kikade genom springorna i sandsäckshindret och osäkrade sina automatgevär. Den östtyske vaktposten sköt, mycket aktsamt, bort från dem, in i sin egen sektor. Det första skottet såg ut att slunga Karl framåt, det andra att rycka honom bakåt. På något sätt fortsatte han att röra sig, satt fortfarande kvar på cykeln när han passerade vaktposten som fortsatte att skjuta på honom. Sedan sjönk han ihop, föll till marken, och de hörde tydligt skramlet när cykeln träffade asfalten. Leamas hoppades innerligt att han var död.
12
Kapitel II CIRKUSEN Han såg startbanan på Tempelhof sjunka bort under sig. Leamas var ingen reflekterande person och inte särskilt filosofiskt lagd. Han visste att han hade blivit avpolletterad – det var ett faktum som han hädanefter var tvungen att leva med, på samma sätt som en man som var tvungen att leva med ett cancerbesked eller en fängelsedom. Han visste att det inte fanns något slags förberedelse som hade kunnat överbrygga gapet mellan då och nu. Han mötte misslyckandet som han en dag förmodligen skulle möta döden, med cynisk förbittring och den ensammes mod. Han hade hållit längre än de flesta – nu var han slagen. Det sägs att en hund inte lever längre än sina tänder; nu hade Leamas bildligt talat fått sina tänder utdragna, och det var Mundt som hade dragit ut dem. För tio år sedan kunde han ha valt en annan väg – det fanns skrivbordsjobb i den där anonyma kontorsbyggnaden vid Cambridge Circus som Leamas kunde ha tackat ja till och behållit tills han blivit Gud vet hur gammal. Men Leamas var inte skapt för sådant. Man kunde lika gärna ha bett en jockey att sätta sig i en vadhållningslucka som att vänta sig att Leamas skulle överge arbetet ute på fältet för Whitehalls vinklade teorier och förtäckta egennytta. Han hade stannat kvar i Berlin, väl medveten om att personalavdelningen tog fram och granskade hans personakt i slutet av varje år – envis, självsvåldig, ohörsam mot instruktioner, övertygad om att allt skulle lösa sig på något 13
sätt. Underrättelsearbetet har en enda moralisk lag – som rättfärdigas av resultaten. Till och med Whitehalls spetsfundiga ordvrängare böjde sig för den lagen, och Leamas hade alltid kunnat visa upp resultat. Tills Mundt kom in i bilden. Det var märkligt hur tidigt Leamas hade insett att Mundt var hans onda förebud. Hans-Dieter Mundt, född fyrtiotvå år tidigare i Leipzig. Leamas hade läst hans personakt, hade sett fotografiet på pärmens insida: det uttryckslösa, hårda ansiktet under det linblonda håret. Han kände till historien om hur Mundt hade stigit upp till makten som andreman i Sicherheitsabteilung och i praktiken chef för dess operationer. Mundt var avskydd till och med inom sin egen organisation. Det hade Leamas förstått av det han fått höra av avhoppare och av Riemeck, som var medlem av SED:s presidium och satt i samma säkerhetskommittéer som Mundt och som fruktade honom. Med rätta, visade det sig, för Mundt hade dödat honom. Fram till 1959 hade Mundt varit en lägre tjänsteman inom säkerhetstjänsten och haft uppdrag i London under den östtyska ståldelegationens täckmantel. Han återvände mycket hastigt till Tyskland efter att ha mördat två av sina egna agenter för att rädda sitt eget skinn, och hördes sedan inte av igen på mer än ett år. Men plötsligt dök han upp igen i säkerhetsavdelningens högkvarter i Leipzig som chef för ekonomibyrån, där han ansvarade för tilldelningen av valuta, utrustning och personal till specialuppdrag. I slutet av samma år kom den stora striden om makten inom avdelningen. De sovjetiska sambandsofficerarnas inflytande och antal skars drastiskt ner; flera av de äldre medarbetarna avskedades på ideologiska grunder, och tre män klev fram: Fiedler som chef för kontraspionaget, Jahn tog över från Mundt som chef för ekonomibyrån och Mundt fick russinet i kakan – ställföreträdande chef för operativa sektionen – vid fyrtioett års ålder. Sedan inleddes nyordningen. Den första agent Leamas förlorade var en ung kvinna. Hon var bara en obetydlig 14
länk i kedjan; hon hade utfört kuriruppdrag. De sköt ihjäl henne på en gata i Västberlin när hon kom ut från en biograf. Polisen fick aldrig tag i mördaren och Leamas var först böjd att avskriva händelsen som något som inte hade med hennes uppdrag att göra. En månad senare hittades ett stadsbud i Dresden, en före detta agent i Peter Guillams nätverk, död och lemlästad intill ett järnvägsspår. Leamas förstod genast att det inte rörde sig om ett sammanträffande längre. Inte långt därefter blev två medlemmar i ett annat nätverk under Leamas ledning arresterade och summariskt dömda till döden. Och så hade det fortsatt – obevekligt och nedbrytande. Och nu hade de tagit Karl, och Leamas lämnade Berlin på samma sätt som han hade kommit – utan en enda agent av något som helst värde. Mundt hade vunnit.
* Leamas var en satt karl med kortklippt stålgrått hår och fysik som en simmare. Han var mycket stark. Det syntes på hans rygg och axlar, i nacken och i händernas och fingrarnas korta, kraftiga form. Han hade ett uteslutande praktiskt förhållningssätt till sina kläder, liksom till det mesta annat, och till och med glasögonen han tog på sig ibland hade stålbågar. De flesta av hans kostymer var av syntetmaterial och ingen av dem hade väst. Han föredrog skjortor av amerikansk modell med buttondownkrage och mockaskor med gummisulor. Han hade ett attraktivt, muskulöst ansikte och ett envist drag över den smala munnen. Hans ögon var bruna och små – irländska, menade somliga. Det var svårt att placera Leamas. Om han hade besökt en herrklubb i London skulle dörrvakten definitivt inte ha tagit honom för en medlem; på en nattklubb i Berlin fick han oftast det bästa bordet. Han såg ut som en karl som kunde ställa till bråk, en karl som såg efter sina pengar, en karl som inte var en riktig gentleman. 15
Flygvärdinnan tyckte att han såg intressant ut. Hon föreställde sig att han kom från norra England, vilket han kunde ha gjort, och att han var rik, vilket han inte var. Hon bedömde hans ålder till femtio, vilket stämde rätt bra. Hon gissade att han inte var gift, vilket i och för sig stämde. Någon gång för länge sedan hade det varit en skilsmässa; någonstans fanns det barn som nu hade kommit upp i tonåren och som fick sitt underhåll genom en lite udda privatbank i Londons City. ”Om ni vill ha en whisky till”, sa flygvärdinnan, ”så är det bäst att ni skyndar er. Vi landar i London om tjugo minuter.” ”Det är bra, tack.” Han såg inte på henne, han såg ut genom fönstret på de grågröna fälten i Kent.
* Fawley mötte honom på flygplatsen och skjutsade honom in till London. ”Control är rätt förbannad över det här med Karl”, sa han och kastade en blick på Leamas från sidan. Leamas nickade. ”Hur gick det till?” frågade Fawley. ”Han blev skjuten. Mundt fick honom.” ”Död?” ”Jag skulle tro det – vid det här laget. Hoppas det för hans skull. Han klarade sig nästan igenom. Han skulle inte ha fått så bråttom, de kunde inte ha varit säkra. Säkerhetsavdelningen kom fram till gränskontrollen just som de hade släppt igenom honom. De satte på sirenen och en Vopo sköt honom tjugo meter före linjen. Han rörde sig på marken en liten stund, sen låg han stilla.” ”Stackars jävel.” ”Just det”, sa Leamas. Fawley gillade inte Leamas, och om Leamas var medveten om det så brydde han sig inte om det. Fawley tillhörde herrklubbarnas värld och bar dyra slipsar, fällde pompösa omdömen 16
om olika sportutövare och undertecknade sina tjänstedokument med en militär titel. Han var misstänksam mot Leamas och Leamas tyckte att han var en idiot. ”Vilken avdelning är du på?” frågade Leamas. ”Personal.” ”Gillar du det?” ”Spännande jobb.” ”Vad händer med mig nu? Är jag lagd på is?” ”Det är bäst att Control får berätta det för dig, gamle gosse.” ”Vet du det?” ”Självklart.” ”Varför i helvete talar du inte om det för mig då?” ”Jag beklagar, gamle gosse”, svarade Fawley, och Leamas var plötsligt mycket nära att förlora behärskningen. Sedan slog det honom att Fawley antagligen ljög. ”Men kan du upplysa mig om en annan sak, då? Måste jag börja leta efter en jävla lägenhet i London?” Fawley kliade sig på örat. ”Jag tror inte det, gamle gosse, nej.” ”Inte? Det var åtminstone skönt att höra.” De parkerade i närheten av Cambridge Circus, vid en parkeringsmätare, och gick in i entrén tillsammans. ”Du har väl inget passerkort, va? Du får nog fylla i en blankett.” ”Sen när har vi börjat med passerkort? McCall känner mig lika väl som sin egen mamma.” ”En ny rutin, bara. Du vet, cirkusen växer.” Leamas sa ingenting, nickade åt McCall och steg in i hissen utan något passerkort.
* Control skakade försiktigt hand med honom, likt en läkare som undersökte ett benbrott. ”Du måste vara hemskt trött”, sa han ursäktande, ”sätt dig.” 17
Samma dystra röst, samma knarriga tonfall. Leamas slog sig ner i en fåtölj vänd mot en olivgrön elkamin med en vattenskål ovanpå. ”Tycker du att det är kallt här?” frågade Control. Han stod lutad över kaminen och gned händerna mot varandra. Han hade en kofta under sin svarta kavaj, en brun och sliten en. Leamas kom att tänka på Controls fru, en enfaldig liten kvinna som hette Mandy och verkade tro att hennes make satt i kolkommissionen. Han gissade att det var hon som hade stickat den. ”Det blir så torrt, tyvärr”, fortsatte Control. ”Får man ut kylan så blir luften alldeles snustorr i stället. Det är lika farligt för hälsan.” Han gick fram till skrivbordet och tryckte på en knapp. ”Vi ska se om vi kan få oss lite kaffe”, sa han, ”Ginnie har tyvärr semester. De har gett mig en ny flicka. Det är verkligen skada.” Han var kortare än Leamas mindes honom, annars var han sig fullkomligt lik. Samma stela distansering, samma torrt akademiska utstrålning, samma skräck för drag, med ett artigt förekommande sätt som skilde sig milsvitt från Leamas egen hållning. Samma bleka leende, samma överdrivna försynthet, samma urskuldande fasthållande vid en uppförandekod som han försökte ge sken av att han fann löjlig. Samma banaliteter. Han tog upp ett paket cigarretter från skrivbordet och räckte en till Leamas. ”Du kommer att märka att de här har blivit dyrare”, sa han, och Leamas nickade pliktskyldigast. Control stoppade ner cigarretterna i fickan och satte sig. Det blev tyst. Till slut sa Leamas: ”Riemeck är död.” ”Ja, det är riktigt”, svarade Control som om Leamas hade gjort en träffande iakttagelse. ”Det är verkligen mycket olyckligt. Mycket … Jag antar att det var den där kvinnan som angav honom – Elvira?” ”Jag skulle tro det.” Leamas tänkte inte fråga honom hur han hade fått kunskap om Elvira. 18
”Och Mundt såg till att han blev skjuten”, fortsatte Control. ”Ja.” Control reste sig och började gå runt i rummet med trevande steg och leta efter ett askfat. Han hittade ett och ställde det klumpigt på golvet mellan deras fåtöljer. ”Hur kände du dig? När Riemeck blev skjuten, menar jag? Du såg det väl, eller hur?” Leamas ryckte på axlarna. ”Jag blev jävligt förbannad”, sa han. Control lade huvudet på sned och såg på honom med halvslutna ögonlock. ”Men du måste väl ha känt nåt mer? Du måste ha blivit uppriven? Det hade varit mer naturligt.” ”Det är klart att jag blev uppriven. Vem skulle inte ha blivit det?” ”Tyckte du om Riemeck – som person?” ”Ja, det gjorde jag väl”, sa Leamas uppgivet. ”Men det känns inte som nån större mening att gräva i det.” ”Hur tillbringade du natten, det som var kvar av den, efter att Riemeck hade blivit skjuten?” ”Hör du, vad är det här?” frågade Leamas hetsigt. ”Vad är du ute efter?” ”Riemeck var det sista”, sa Control eftertänksamt, ”det sista i en rad dödsfall. Om jag minns rätt började det med flickan, henne som de sköt i Wedding, utanför en biograf. Sen var det mannen i Dresden och arresteringarna i Jena. Och nu Paul, Viereck och Ländser – döda allihop. Och till slut Riemeck.” Han log dystert. ”Det är ju rätt stora förluster. Jag undrade om du kanske tyckte att du hade fått nog.” ”Vad menar du – nog?” ”Jag undrade om du hade tröttnat. Blivit utbränd.” Det blev tyst en lång stund. ”Det får du avgöra”, sa Leamas till slut. ”Vi är ju tvungna att leva utan medkänsla, som du vet. Men det är förstås omöjligt. Vi spelar upp den för varandra, all den här hårdheten, men vi är egentligen inte såna, jag menar … man 19
kan inte vara ute i kylan hela tiden. Man måste få komma in från kylan … förstår du vad jag menar?” Leamas förstod. Han såg den långa vägsträckan utanför Rotterdam, den långa raka vägen innanför sanddynerna och strömmen av flyktingar som rörde sig längs den; såg det lilla flygplanet långt borta, såg kolonnen stanna och stirra upp mot det; och planet som kom in, alldeles ovanför dynerna; han såg kaoset, det meningslösa helvetet när bomberna föll över vägen. ”Jag kan inte sitta och snacka så här, Control”, sa Leamas till slut. ”Vad vill du att jag ska göra?” ”Jag vill att du ska stanna ute i kylan ett litet tag till.” Leamas sa ingenting, så Control fortsatte: ”Den etiska principen i vårt arbete grundas, som jag ser det, på en enda förutsättning. Nämligen att vi aldrig får vara angriparna. Låter det rätt och riktigt, tycker du?” Leamas nickade. Vad som helst för att slippa prata. ”Visserligen utför vi obehagliga saker, men vi är defensiva. Det är fortfarande rätt och riktigt, tycker jag. Vi utför obehagliga saker för att vanliga människor här och överallt ska kunna sova lugnt om natten. Låter det alltför romantiskt? Det är klart att vi utför en del väldigt ondskefulla saker ibland” – han log som en busig skolpojke – ”och när vi väger de olika moraliska hållningarna mot varandra så använder vi väl rätt ohederliga värdeskalor. För när allt kommer omkring kan man ju inte jämföra den ena sidans ideal med den andra sidans metoder, eller hur?” Leamas kände sig som ett stort frågetecken. Han hade hört att karln brukade prata en massa smörja innan han vred om kniven, men något som liknade det här hade han aldrig hört tidigare. ”Jag menar, man måste jämföra metod med metod och ideal med ideal. Och jag skulle nog säga att sedan kriget har våra metoder – våra och den andra sidans – blivit rätt lika. Jag menar, man kan ju inte vara mindre hänsynslös än motståndarna bara för att ens regering har en politisk hållning som är människovän20