9789100184957

En vid och ljus dalgång Gubben Kallmyr stod i fören. En nött och blekbrun kubb satt ned­ tryckt över skallen som en skruvkapsyl och tvingade öronen i givakt åt varsitt håll. Under brättet hängde lockar som torkade gråstrimmiga nässlor. Själv flängde jag runt i aktern och försökte hitta ett sätt att sitta bekvämt, och mitt krumbuktande satte ekan i gungning, krusade den röda silkesduk som solen slängt ut på älven rakt mot oss och som strök varmt ljus över det tjärade träet. En gång hade båten varit grön, då när vi lånat den för att meta eller vittja hans olovliga kräftburar. Nu satt bara tunna färgflagor kvar längst uppe. ”Hur är det egentligen?” sa han, och satte den lilla lyktan på mittof­ ten. ”Känns konstigt bara, att vara tillbaka.” ”Jo, det var ett tag sedan.” ”Ska vi sätta igång?”

Jag knölade in min jacka till stöd bakom ryggen. Vi satt i varsin ände som polerna på en flytande kompass, ambassadörer för väderstrecken.

Kallmyr var söder med näsan i färdriktningen medan jag var nordost eller nordväst med älvens krökningar ända från Hovrahällarna, sedan väst en lång bit efter Snasbäcken, öst när vi bar den förbi Henriksfors, och när vi långt senare krokade kring Borrsjön och skrovet slog i en flat sten spann vi runt långsamt, fick hela vyn i panorama och blev alla väderstreck det ena efter det andra. Annars var det stilla. Årorna vilade, slutade droppa och torkade i solen. Bara när en sten eller sand­ bank eller strömfåra skulle styras undan för stack vi i dem, eller om vi behövde runda en av de där slemmiga stockarna som satt fastkilade i botten, resta på högkant som utropstecken att påminna båtfolk om flottningens glansdagar.

7

”Snart.” Kallmyr satte ena benet på toften närmast. ”Låt henne vakna först.”

Han höll upp handen till pannan, slog ut fingrarna som en solfjäder, och ljus rann igenom och ned på mina ögonlock, slöt honom i skimrande konturer och skalade av åldern som jordigt lökskal. Han blev Akilles i en krans av morgoneld, en rakryggad revolutionär ur något romantiskt svulstverk, en upptäckare från en sekelskiftesfantasi, orädd och hängiven i färd att bryta mark för vetenskap och kartritare, för kung, fosterland, Gud i himlen. En hägring var det, och inget mer, ett bländverk som för en kort stund upphävde det faktum att han gått och blivit obeskrivligt gammal, och mellan Laforsen och Ljusne var inte en meter av älven ny och oupptäckt, och allra minst för honom, han som var alltings kring­ strykande minne och kände varje överväxt stigkrök i varje avkrok.

Kung och fosterland gav han fan i, lämnade vetenskap åt de som kunde. Kartritandet, såvitt någon visste, sköttes uteslutande av sofis­ tikerad mekanik i omloppsbanor långt bortom himlavalvet, och Gud såg vi överhuvudtaget inte till. Han petade in ett gravljus i lyktan. Ja, i den händelse vi skulle orka sitta kvar ända till kvällning. ”Det beror väl på dig, unga Fröken Ingenjör.” Envisades med att säga så, huvudet på sned och titeln artikulerad med ironisk emfas. ”Det där är bildningskomplex som talar”, försökte jag. Han hade inte gått särskilt många år i skola. Hoppat av, vill jag minnas. Hoppat av i farten och aldrig klivit upp igen. De gamla ögonen fastnade någonstans långt borta, sökte horisonten. ”Du har väl annat som väntar, menar jag.”

Skuldbeläggande, surmulet. Det kändes oförtjänt. För jag hade ju kommit trots allt, när han bjöd till båttur, och ingen annan hade dykt upp. De hade väl annat som väntade. Nej, han kunde inte, lika lite som jag begrep hur han gått och blivit så gammal, komma överens med tanken på att jag hade ett annat liv, utanför båten, på land och ett par timmar bort i bil, att jag inte längre var en av ungarna som brukade slänga cyklarna på grusgången och sitta på hans stugtrapp för att höra på rövarhistorier. ”Vuxen? Ändå kommer du rännande så fort klockan ringer in till sagostund?”

8

Rännande hade jag kommit, för jag misstänkte att ingen annan skul­ le göra det. Alla utflugna i olika landsändar, men jag hemvändande, som det heter, för att se om det kunde kännas som förr, som citronsaft på hans veranda, som kaffe vid öppna spisen, som kaffekask vid elden ute på hällarna. Rännande för att höra gubben Kallmyrs svanesång.

Något slags avsked var det, jag fann ingen bättre förklaring till hans tvära inbjudan efter så många år. Cancer? Det blev aldrig av att jag frågade, för hur frågar man det? Han sa inget, såklart, det gjorde han aldrig, typiskt nog, han vars hela liv varit ett rus av gårdsvandrande och historieberättande, en lång serie näsor i blöt i samlandet av andras liv och leverne.

Handen vid hans panna kliade den djupa sänkan vid ögonbrynet, en tankegest, och de blanka ögonen förlorade i något minne om ärrets tillkomst. Om han överhuvudtaget mindes saken höll han även det för sig själv, och jag kom på mig själv med att tilltala honom varsamt, som om skratt och starka ord skulle blåsa den tunna kroppen i vattnet. Då surnade han till istället, betackade sig för påminnelser om sin ålder och blängde anklagande på sin spegelbild på ytan. Det en gång så vack­ ra ansiktet var åldersmärkt, hade glidit sidledes och tappat sin forna symmetri som om det satt på en svällande ballong och karikerade sig självt. Färg hade han också förlorat, blivit till ett blekt släktfotografi, limmet torrt och ramen trasig. Jag försökte tänka bort ålderstecknen, ville spara honom för eftervärlden, konservera den sista gårdsstrykande sagofarbrorn, tungfotad i loosfrack och bruna stövlar, en art på utdö­ ende. Ingen nyproduktion, inga barn, inga barnbarn.

Men rösten hade han ännu, oförändrad och obruten, som om någon musa hållit sin vakande hand över stämbanden medan resten av krop­ pen torkade och förföll. Hans stämma bröt igenom mitt pladder, slet glömda ord med rötterna ur jorden, högg dem ur berghällen, drog dem ur det kollektiva minnets bifloder och underströmmar, nöp dem direkt som fjärilar ur den kvalmiga luften, och han trädde dem på handen och spann dem på sin tunga som trådiga, trassliga sägner och halvsan­ ningar om iråk och avfolkning, småfolk och skogstroll, bergsmän och torparspöken, skuggspel och gengångare. Allt i huvudet och aldrig ett skrivet ord. Varje gång han tystnade såg jag för mig hur orden föll rakt 9

tillbaka ned i djupet, trasades sönder och silade sig ut i grundvattnet mellan rullsten och jord. Längs stranden glesnade växtligheten, sylört och pilört drog sig undan, och det gick att urskilja små stigar som kröp iväg utom synhåll under sälg och björk, och så tall längre upp. ”Var är vi?” ”I höjd med Ängratörn, åt det hållet.”

Kallmyr pekade, sa namnet ännu en gång och drog ut på stavelserna när vi passerade, nästan omöjligt att uttala ett så vackert ord på något annat sätt. Älven vaknade med virvelbaggars ringdans på ytan. Ännu en varm dag, inget regn på flera veckor och torrt i markerna när de sista molnen ute vid horisonten smälte undan och himlen utspänd ovanför lyfte och svävade bort ännu ett stycke. Längre nedströms där en lång stenkista sträckte sig ut seglade stumma trollsländor upp och ned mellan de kantiga blocken, och en avlägsen doft av brandrök kröp in på svedda morgonbrisar. ”Skogsbrand?”

Han låtsades inte om min fråga. Det var andra gången jag nämnde det, och av någon anledning verkade det inte intressera honom. Jag lade in en snus och lutade mig bakåt på armbågarna medan älven hukade sig lågt. Ljusnan under oss vattnade landskapet under sin färd, pressade sig motvilligt genom kraftstationerna, som om det inte räckte med att dela med sig och öppna sig för ett tusental tjärnar, åar, bäckar och småsjöar innan den till sist utmattad fick slå ut i havet och pumpa eftertraktat syre i Östersjön. Kallmyr petade med foten på min svarta väska. ”De där satelliterna, glor de på oss just precis nu?” ”I teorin.” Jag ställde två stötta porslinskoppar på mittoften, slog i kaffe ur hans förkalkade termos. ”Om inget är i vägen. Vill du se hur vi ser ut?”

Hans mumlande föll mittemellan ja och nej, så jag drog upp kardbor­ rebanden. Den lilla plastkrabaten surrade iväg på fyra propellerfötter och skrämde en skock änder i klumpig flykt genom vassen medan Kallmyr rotade i matkassen och rev upp en rulltårta med sylt. ”Vad är jag skyldig för fikat?”

Jag gäspade. ”Tjuga kanske. Tänk inte på det.”

Han letade i plånboken, räckte över en hopknölad tjugolapp. Selma 10

såklart, för gammal, typiskt honom. Jag fäste sedeln i en spricka vid ena årtullen så att fru Lagerlöf satt i sin breda hatt och glodde på oss resten av vägen. I samma anda döpte han min drönare till Gorgo. Den lilla kameran som satt på enades vi om att kalla Nils, och pysslingens öga visade vår färd i fågelperspektiv på min telefons skärm, ekan som en väldig grönglansig skalbagge kastad på rygg i älven och slumrande nedströms, drömmande utan årtag över blankgrå marmor. ”Hur var det nu, från gåsryggen? Ett höglänt och bergigt land, men mittigenom det drog en vid och ljus dalgång.” Han knäppte med fingrarna, räckte fram sin hand med handflatan upp. ”Allt finns här. Ser du inte det, fröken Ingenjör? Helt utan kameror och satelliter. Hon gröper sin väg ur natten, hela vägen ned häröver.” Han drog andra handens pekfinger från handleden längs livslinjen, vek av längs ödeslinjen. ”Och här har du Voxnan, sedan pilgrimslederna, flottarstråken, forbonde­ vägarna, gruvådrorna, klövjestigarna.”

I blödande motljus följde jag handens fåror där nya linjer framträdde åt alla håll i den torra huden, skåror som skoterspår, som issprickor och skär efter långfärdsskridskor, valkarna i rader som blå bergskam­ mar, gröna backkrön och torra sandåsar, blåsor och märken, spår efter vårfloder och timmerflottning, små gropar efter tunga pilgrimsstö­ veltramp västerut mot Nidarosdomen, och forböndernas vagnshjul i motsatt riktning från Levanger via Oviken med renkött och rävpäls, med lappskor, ister, ost, messmör. ”Nej, du. Ska vi ta och börja?” Gubben Kallmyr tog av hatten och tryckte tillbaka den igen. ”Det tycker jag. Var börjar vi?” ”I januari.”

Och jag skrattade, för ordet skar så tvärt mot den varma sommar­ dagen, och det gick knappt att föreställa sig mörkret och kylan där på årets baksida. ”Var ska man annars börja?” Han vände sin hand fram och tillbaka, visade båda sidor. ”Janus ser åt båda håll samtidigt, det är tid för att se framåt, och för att blicka tillbaka. Minns du januari?” ”Vagt.” Jag drog jackan över axlarna. ”Var hemma mycket. Snoriga ungar.”

11

Han tog ned handen, studerade handflatan igen. ”Själv var jag på gårdsauktion, inte långt härifrån.” ”I januari?” ”Ja. Är det så underligt, det? Hjälp till nu istället. Ett par ord, sedan klarar jag mig själv.” Han gned sig i pannan. ”Ett ljud, en bild. Auktion i januari, har du något?” ”Trä mot trä”, sa jag till sist, slängde ut armen och trummade kno­ garna mot ena åran. Knackningarna sprang ut över vattnet, ryckiga och trevande som skräddare i sicksack. ”Auktion, januari, för kallt ute, och för varmt inne. Klapprandet av trä mot trä. En man står på en pall.”

Proveniens En man står på en pall, och tänker: så kan en rolig historia börja.

Han drar pekfingret långt upp på skallen, packar torr hud under nageln och lämnar en röd rispa, en gränslinje i skarven där den raggiga glaciär som en gång var tjockt mörkbrunt hår nu smält undan och läm­ nat ett blanksvettigt kalhygge till panna. En stöt far genom vaden när pallen vinglar till, hugger i korsryggen, drar diagonalt över skuldrorna, skrynklar ansiktet i en grimas när han parerar. Tanken är väl egentligen att det ska vara tvärtom, att ett av mjölkpallens tre ben gjorts kortare just för att bespara mjölkerskan ryggontet. Men vad bryr hon sig om det? Mjölkerskan har för länge sedan suttit klart, rest sig och gått ur tiden, och hela hennes skrå har ersatts av morgonpigga vakuumrobotar.

Den pall hon satt på ett par tusental ensamma och kyliga morgnar med feta mjölkstänk på fingrarna, den har grånat och spruckit i fogarna, blivit ett stycke fetischerad bygderomantik uppskriven längst ned på mannens lista över auktionsdagens eventuella inköp. Hade det funnits en annan pall ledig hade han gärna tagit den, för något måste han ha ändå, som är kortväxt, som behöver decimetrar och perspektiv.

Men vem är han då?

Huvaligen, fråga inte så. Den frågan är han utled på, för den har snurrat hela morgonen i huvudet, tvättats och kramats ur. Hellre då en rolig historia.

Försöker igen. Alltså, det var en gång en kortväxt och närapå skallig man, en uppköpare på auktion, som balanserade på en mjölkpall sent i januari. Och sedan då, ramlade ner? Nja, det är ingen vidare punchline.

Inte kul alls, egentligen.

I salens andra ända hjälper auktionsförrättaren sin assistent att lyfta upp betalbordet och hundra förväntansfulla åskådares ansikten föl­ 13

jer rörelsen, dras samfällt till scenen som av en stark magnet. De har trotsat det nya årets iskyla för detta, vaknat på den första månadens sista morgon, tryckt i motorvärmare, dragit på julklappsunderställ och dunjackor som nu frasar mot varandra i ett folkets hus hastigt omställt till auktionskammare. Förgäves letar de efter någonstans att hänga halsdukar och mössor, improviserar fram sittplatser och skyndar sig att köpa fika som äts med svårighet, armbågarna tätt inpå kroppen.

På scenen viftar assistenten, en pinnsmal harkrank i för stor skjorta och glasögon med snöre i nacken, slänger ut en löpare, dukar upp miniräknare, kaffetermos, liggare, tre skarpvässade blyertspennor och en plåtlåda för växel. Utroparen stoppar in skjortstumpar i byxorna, fläker sitt yrkesstolta leende ut över de väntande skarorna och nickar mot kassören som nickar tillbaka. Snart kan det börja.

Den vingliga uppköparen på mjölkpallen hakar av en smal ficklam­ pa från bältet som håller tillbaka den begynnande hängmagen. Han suger på det svarta skaftet, ett oskick som med åren skavt av färgen vid bottenändan, lyser och ögnar igenom sina anteckningar. Förutom pallen står där ett trettiotal ting uppskrivna i prioritetsordning, ett Järvsöskåp, ett par välbevarade Åsbergsstolar, en Mercedesskrivma­ skin, ett ottomanskt bleckhorn. Ett tiotal klockor har fått en egen spalt på listan i egenskap av att utgöra mannens specialintresse, eller hans passion, eller möjligtvis hans perversion. Årtal, tillverkare, skador, egenheter – allt är noterat. Samtliga armbands- och fickur som ligger uppradade på pingisbordet alldeles nära har han vänt och vägt, lyft ned de sex väggklockorna, det trasiga schweiziska gökuret i skokartongen och den förgyllda väckarklockan på blompiedestalen, smekt trätex­ tur och luktat på silverinfattningar, vridit deras nycklar, lyssnat efter klick och tick, öppnat silkestunna glas och skärskådat den bräckliga mekaniken. Nu väntar klockorna precis som han, på klubbans dans, på trä mot trä, minutvisare sneglar på varandra och tickar i osynk mot nio som ett gäng nybörjare i konstsim, medan timvisarna gäspar och sträcker på sig mot tolv. Nu skiljs de åt, får nya armar att sno sig kring eller kökstapeter att hänga på. Om det vill sig väl adopteras flera in i den stora klockfamilj till samling som befolkar hans eget vardagsrum.

Där finns en del dugliga fynd, men de får vänta, för allt bleknar ändå 14

i jämförelse med det magnifika golvur som skjuter upp som ett elfen­ benstorn invid väggen bakom pingisbordet, och som är den huvudsak­ liga anledningen till att han stått här och vinglat på pallen ända sedan visningen. Huruvida pjäsen överhuvudtaget ska få kalla sig klocka är en gammal tvistefråga i hans smala och ålderstigna expertkrets – för de två visarna jagar varken sekunder eller ens minuter, de jagar året självt, ytterligt långsamt över tunna romerska siffror, den ena framåt och den andra bakåt, korsar varandra vid nyår och midsommar på urtavlan bakom den handblåsta glaskupan där svärtade versaler kröker sig och formar två ord: Ianua Orium.

Det är ett januarium. Närmast besläktad är den med sådana där spelur från sjuttonhundratalet som står och dräller på gamla slott och herrgårdar söderöver, mekaniska underverk som han stött på ett par gånger genom åren på finare auktioner, alltid i behov av kostsamma reparationer. Men aldrig förr ett januarium, dessutom det enda oför­ störda exemplar någon känner till, och naturligtvis överst på listan över dagens förhoppningsvisa inköp. En vidunderligt stor sak, gräns­ löst vacker och världsunik, ovärderlig, obegripligt nog till salu på en gårdsauktion. Han fick nys på förhand, ett insidertips, och såg till att dra i några gamla trådar för att få den olistad i annonseringen. I bästa fall står hans namn på ägarbeviset långt innan någon annan får reda på hur det hela ligger till. Han borde inte kunna tänka på annat, men det kan han. Han står på en pall, och tänker: Vem är jag? Om och om igen tänker han det, kniper ihop läpparna så att inget ska sippra ut, för han är drygt femtio fyllda och både för gammal och för ung för att stå och mumla sådant i en folksamling full av vagt bekanta ortsbor.

Frågan har tumlat genom skallen sedan den ställdes för ganska exakt en timma sedan, ställdes alldeles nära hans ansikte av en skrumpen mun under ett par gammelgrå ögon. ”Vem är du, egentligen?” ”Caj”, hade han svarat, och ”med C” hade han lagt till, helt i onödan.

Ingen uttömmande beskrivning, men det är ju så han heter, och vad fan säger man när svar avkrävs kvart i elva på morgonen av en lång galning i hatt? ”Vem är du själv?”

Det hade hattgubben inte svarat på, utan bara stått kvar obekvämt 15

nära, tanig och knotig och huvudet längre, mjölkpallen till trots. Redan före visningen hade Caj noterat honom, den gänglige filur som strukit runt som en gråstrimmig katt och burit sig åt, luktat på möbler, fingrat på tavelramar, bläddrat i böcker och tryckt handen mot fåtöljdynor.

Hade tagit för givet att gubben hörde till auktionsbyrån. ”Finns du på riktigt?” Blaskgrå ögon som ideligen vacklat mellan Cajs flint och mjölkpallen. Upp och ned och tillbaka igen. ”Va?” ”Jag trodde inte du fanns.” ”Du, jag tror inte vi känner varandra. Men nog finns jag. Jag står ju här.”

Inte riktigt frisk i huvudet, gubben, vad det verkade, men det gjorde inte bryderiet lättare att bära. Att strunta i honom hjälpte inte, för den gamle blev kvar som innan, och hans frågor hade bökat sig in under huden. ”Det var så länge sedan.” Försiktigt och osäker på gensvaret, som ett barn närmar sig ett obekant djur. Han hade klappat på Cajs överarm. ”Du fanns när jag var liten, men jag trodde du gått ur tiden alldeles.” ”Jag vet inte vem du menar. Du pratar om någon annan, förstår du det?”

Pallen som varit tänkt att ge överblick och övertag. Trängd av främ­ lingen hade han på nolltid förvandlats till en stammande burfågel fast på sin pinne, blivit kvar trots att gubben försvunnit i folkhavet, med frågorna ihärdigt surrande i burens gallerspjälor. Nytt försök. En fågel sitter på en pinne, och tänker: Vem är jag, är jag på riktigt? Det är inte längre början på någon rolig historia. På sin höjd är det tonårsfilosofi, och han har inga bra svar på sådant.

Annars brukar Caj ha svar på det mesta, och särskilt när han befin­ ner sig i uppköparens rätta element. Ingen annanstans rör han sig så fritt och ledigt som på auktion, enögd i de blindas bygdegård. I ännu ett försök att glömma hattgubben och hans ihärdiga frågor slänger Caj detta sitt enda öga som en grodtunga åt alla möjliga håll, fäster slumpmässigt uppmärksamheten vid föremål längs väggarna, fotar av och sparar i minnet. Ljuskrona, artonnittiotal, tre och fem hos en genomsnittlig antikhandlare. Leksaksmoped, Silver Pigeon, en tusen­ 16

lapp i hans egen butik. Liten båtmotor, artonhundra på Tradera med rätt foto. Mjölkpallen under honom? Max en hundring här och nu, men den har potential. En mjölkpall med ena benet kort. Kanske är det genuint, eller pittoreskt, eller quirky, kanske att det till och med är queer, det kan han inte svära på. Hur som helst blir den ett magiskt ägg att lasta på hyrsläpet tillsammans med annat som blir hans idag, och om ett par veckor ska han köra lasset fyra timmar söderut, ruva sina nyförvärv i det mörka lastutrymmet, ljuga ihop proveniensen på vägen, låta äggen förädlas, förvandlas och slutligen kläckas ut i den samägda butiken vid Hornstull, bli designerade rariteter värda två, tre, tio, fyrtio, hundra gånger inköpspriset.

Caj kröker tårna för att få lite blod i benen, sträcker på sig och sätter ut händerna för att hålla balansen. Han blundar, står som ett syriskt pelarhelgon, en profet, en helig man och underverkare att lägga sina bud framför massorna, förkunna sanningar om marknadsvärde och proveniens, ty detta är hans ädla konst, postindustriell transsubstan­ tiering, uppköparens mirakel. Kanske är det svaret på frågan, kanske är det vad han borde ha svarat gamlingen. Men nej, istället hade han skruvat på sig som under ett husförhör. ”Om du finns, så får du lyssna nu.” ”Som sagt, jag är lite upptagen, det är mitt jobb det här, vet du.” ”Köp inte. Hör du det? Låt den vara.” ”Ursäkta, vad sa du nu?” ”Om du finns på riktigt, så låt den stå orörd.”

Och det var allt. Den gamle hade backat undan, smält in i folkmassan som en ål i tjockt sjögräs och skickat ut små vibrerande stötar genom rummet, trötta trängselknuffar fortplantade i kedjereaktioner ända ut till väggarna. Och frågan hade fladdrat vidare som en mal i huvudet, given liv ur minnet av gubbens röst, omöjlig att fånga och slå ihjäl, ätande bit för bit hans förberedelsetid inför budgivningen.

Caj petar ut död hud under nageln, far en ny vända längs hårfäs­ tet och fyller på. På scenen väger utroparen sin klubba i handen. En avundsvärd position, ingen tvekan och inga existentiella tvehågsen­ heter, bara hundraprocentig outtalad auktoritet. Om Caj är ett pelar­ helgon, är mannen på scenen templets flanellskjortade överstepräst.

17

Förväntan står tjock i luften, och vilken estradör kan önska sig något mer? Folkmassan pressas närmare, plats för fler. Barn sätts på axlar, de som inte har pallar får stå på tå, egna eller andras. Mannen på scenen höjer armarna och Caj stoppar ficklampan i munnen, drar ett djupt andetag tills placeboeffekten träder in och återskapar minnet av nikotin. Som han älskar detta, och som han avskyr det.

Gårdsauktionernas likheter med väckelsemöten har slagit honom många gånger tidigare. Samma vämjeliga hänförelse och samma oroväckande entusiasm lurar i lokalen inför denna de provinsiella ceremoniernas ceremoni, en frejdig gravplundring insvept i något från den svårfångade men alltid så goda gamla tiden. För mycket av det goda, helt klart, för många stimuli. Tävling, folkbildning, ohäm­ mat flöde av anekdoter, fräcka skämt och avsnäsningar från scenen, rappa replikskiften, klipp och kap, variation i konsumtionsmönstren, fyndavundsjuka och budgivningshämnd, varmkorv, mandelkubb och kaffe. Överallt dessa förtjusta ansikten, och så enstaka uttråkade och likgiltiga ögonpar som bryter av i mängden, de oförväntansfulla, som följt med någon annan och redan vill hem. Allra tydligast kontrast står hans egen art för.

Jo, för de är en egen art, dessa uppköpare på auktion, med säregna rörelsemönster och oefterhärmlig mimik, alldeles oavsett om de står på mjölkpallar eller bara lufsar kring i största allmänhet. Som gamar väntar de, uppskattar, räknar, värderar, iklädda surmulna pannkaksan­ sikten slängda på kålhuvuden, tungt hängande på tufsiga gamnackar.

Alltid ensamma, stirrögda och axlarna höjda under svarta skinnjackor eller spetssjalar. Gamarna var här före alla andra, fällde vingarna en timme före utsatt visningstid och gick ensamma över golven, frusna och utsvultna i midvintern.

De stackarna trivs egentligen bättre på sommaren när liken ligger varma över blåbergens buckliga savann och spyflugorna surrar i var och varannan by där arvstvister och brist på ork utfaller i den ena gårdsauktionen efter den andra. Då breder gamarna ut sina vingar och flyger i vida cirklar, Bergsjö, Näsviken, Arbrå, Färila, Friggesund, Delsbo, Järvsö, urminnes återkommande flyttfåglar i Hälsinglands auktionsförfaranden, kastar längtansfulla blickar kring hemman i 18

avfolkningsbygder med hopfallna lador och stora faluröda, putsvi­ ta eller gammelgrå gårdar vid övervuxna linfält, alltid på span efter de nära-döden-boningar där de gamla enslingarna sitter och stirrar i fönstren, dessa mossbe­lupna stoppklossar till åldringar vars barn och barnbarn sugits upp av sunnanvinden i urbaniseringens mäktiga sockervadd. Olyckligt fall, strålbehandling, eskalerande glömska? Vem vågar hoppas? Gamarna vågar.

De satt på lur redan för drygt tusen år sedan när de sista trälarna månglades ut vid pålverk längs en kustlinje som nu ligger långt uppe på land, lade därefter näbbarna emellan vid ett årtusende av boskap, för­ ökade sig och kom nu flockvis till alla dessa dödsbon med sina träsnitt, yxhuvuden, kandelabrar, chiffonjéer, bakmaskiner och discolampor.

Djupt går auktionsträdets rötter, grenverket sväller på bredden och skjuter i höjden, finns nu i varje uppdaterad medkonsuments telefon, har nått de högsta balustraderna i välfärdsstatens fort där alldeles nyli­ gen en handfull vårdcentraler, flyktingförläggningar och en och annan skola bjöds bort ur de folkvaldas glatta händer. Första, andra, såld – till andra gamar, högre högtflygande och långt förnämligare.

I januari däremot, då flaxar uppköparna med behärskad iver kring loppisar och antikaffärer, eller sitter hemma i stugorna och bläddrar igenom nätauktioner, minns den gångna sommarens klipp och blickar framåt mot nästa. Men ögonen vilar aldrig, och så plötsligt en dag. Se där! Det var mig en rejäl och redig gård. Hörde ni smällen? Var det en hjärnblödning? Kommer ambulansen, kommer den i tid? Långt att åka förstås, och så sjukhussäng i korridoren? Jojo, överbelagt, men ärligt talat, hade hon inte passerat bäst före-datum? Ett olyckligt fall.

Vi beklagar. Budkavle går. Bodde ensam? Ja, så är det för vissa, och ramlade ned för trappan. Oj du, så går det för andra. Märit, Berit, Margit någonting, skit samma, nittioåtta år och barnlös. Begravnings­ entreprenören varm i örat efter allt prat. Blir det auktion? Det blir det. Blir det gårdsauktion? Jo för fan, folkets hus, för säljaren vägrar vänta in säsongen. Halleluja! Annonsera! Auktion hålles torsdag den trettioförsta, köksattiraljer, fickur, möbler, textilier, böcker, verktyg, skåp. Ungdomslag säljer parkeringsbiljetter ur rödfrusna fingrar och fällstolar och träbänkar packas i täta rader. Resten är ståplats, och nu 19

ska midvinterhungern stillas med lösöre i mängder. Ting beskaffade med aura, eller användbarhet, och ibland med proveniens.

Det är teknikstrul på scenen, och ytterligare några minuters fördröj­ ning. Då och då hittar något av de andra gamögonparen Caj och nick­ ar kort för att bekräfta den skråmässiga bekantskapen. De talar inte med varandra i onödan, har inte tid, håller revir, Lennart vid leksaker­ na, Conny vid skåpen, Maud vid tavlorna, Sture vid köksdetaljerna, Eva-Lena vid textilierna. Caj på sin pall vid klockorna och januariet.

Nej, till varandra har de inte mycket att säga, och de talar ännu mycket mindre med vanligt folk om det går att undvika, vänder bort blicken och sänker förstoringsglas över allmogemålade möbler och konsthant­ verk, samlarklockor och samlardockor.

Vanligt folk är förstås en förutsättning för att auktionerna alls ska äga rum, men under själva förfarandet är de mest i vägen. Antingen har de inte nog med pengar med sig, eller så saknar de transportmöjlighe­ ter. Framförallt vet de inte vad som är värdefullt. De köper barnstolar, serviser, hockeyspel, broderade dukar, cyklar, verktyg och fyndlådor, och ger de sig någon gång in på ädlare betesmarker hugger de hungrigt på den kitschigaste konsten och de skräpigaste inredningsdetaljerna de lurats att beundra av hemmafixartidningar och sponsrade tv-program ledda av skoningslöst puttriga män som, i de fall de inte heter Ernst, lika gärna kunde ha gjort det.

Just idag är det dock snålt med kitsch och skräp, för gården vars innan­ mäte kräkts upp längs rummets kanter är något utöver det vanliga, och inte bara för det praktfulla golvuret. Nästan allt håller hög kvalitet. Caj känner på magväskan. Trettiotusen i sedelrullar för att täcka efterköpen.

Han hoppas det räcker. Det måste räcka. Han är ingen vidare aggressiv budgivare, helt beroende av efterköp, en fena på det, rentav. En fena på att hitta de osäkra minerna, de ångerfulla, på att lägga sin hand lätt på axeln när någon stannat mitt i steget på parkeringen, på att medla i gräl om nyinköpta ting som ska lastas i bagageutrymmet. Ursäkta mig, vill inte lägga mig i, men ni har väl inte ångrat er? Jodå, han har kontakter, kan få ett rimligt pris. Snabb expertvärdering för att blottlägga misstaget, och så ett skambud på det – nästan som pengarna tillbaka.

20

Nej, vanligt folk har ingen chans.

Ta den unga killen som stannat vid januariet, som lutar huvudet bakåt och tar in höjden, fotar med telefonen. Vad vet han om värde?

Vad vet han om den eleganta varma vitfärgningen, om den gnistrande kronans asymmetriska dekor, om koboltblått och oxblodsrött? Caj ler medlidsamt. Killen gapar dumt under elfenbenstornet, New Jersey Devils-keps över pojkaktig snagg, överdådigt tatuerade och tvivelaktigt uppumpade armar utvuxna ur en tight pikétröja med energidryck i ena handen och mobil i den andra. Något med honom är bekant, gick i Tommys klass kanske? Minnet söker bland blekta bilder från skolav­ slutningar och fotbollsträningar, men hittar inget. ”Caj!” En kraftig arm far upp ur folkhavet och vajar som masten på en väldig båt med röda segel. Eva-Lena pressar sig fram ur vimlet i röd­ blommig blus, samtidigt som kepskillen förvinner in samma väg. ”Haj Caj!” säger hon på sin oefterhärmliga dialekt, avnött malmö­ itiska sliten under många år mot trubbigt Arbråmål, och kommer fram med armarna utsträckta, en pilgrim till audiens hos mannen på mjölkpallen. ”Vad ger du för den där då?”

Eva-Lena slänger ut tummen och pekar mot januariet. Hon stoppar in den sista tuggan av en varmkorv och upprepar frågan, leende. Klockor är inte hennes domän, men så mycket vet hon ändå, tänker Caj, att ingen annan klocka finns som liknar denna. Eva-Lena ler åt hans tystnad.

Bakom artigheten gömmer sig värdering och beräkning, risk- och profit­ kalkyl. Hon har en antikaffär längs riksväg 83 där fjällturisterna stannar.

Mycket skit, men hon vet vad som säljer och tjänar rätt bra, bättre än han själv. Eva-Lena visar sina foton från visningen, januariets utvändiga detaljer och målningar i alla tänkbara vinklar. De tittar och turas om att ställa frågor ut i luften, svarar varandra med små grymtningar. ”Den här kolossen under klubban, vem hade trott det? Mitt i vin­ tern.” ”Ingen signatur på målningarna?” ”Skogsalm, eller hur?” ”Mycket kvalitet idag. Jävla gård, va?” ”Jävla historia, du.”

21

”Ja, fy fan.” ”Huvaligen.” ”Vem köpte kåken?” ”Ingen.” Eva-Lena ler brett, glad att ha hittat en lucka i hans kun­ nande. Hon mjölkar tillfället. ”Sonen behåller huset, men bara skalet.

Satte allt lösöre på auktion, varenda pryl.” ”Hennes son?” ”Husan, nej, hon var barnlös. Och hon ägde det aldrig. Lillpojken.

Hans son.” ”Alberts pojk?” ”Pojkmördarens egen pojk.” ”Det där är förtal av avliden. Hur vet du allt det här?” ”Jag frågade honom själv. Han är här.” Eva-Lena petar bort klibbigt korvbröd mellan framtänderna. ”Jaha? Sa han varför?” ”Nej, inte direkt. Svåra minnen, kanske, med en sådan farsa? Jävla historia, som sagt.” ”Proveniens.” ”Jovars.” Eva-Lena sneglar på januariet, tillbaka på Caj. ”Men svårsåld ändå, du. Med tanke på vad den urtavlan sett. Svår affär, va?

Rykten och sådant, skrock.”

Caj muttrar instämmande. Låt henne tro det om hon nu vill. Han har kontakter med särskilda intressen, och de har inget emot en pojk­ mördares golvur. Caj sätter lampan mot läpparna och känner smaken av kallt aluminium. Tvärtom finns det många som eftertraktar janua­ riet av just den anledningen, och de ljusskyggas pengar är också pengar, skattefritt på de morbida tingens skuggiga marknadsplats. ”Är det första gången?” frågar Eva-Lena. Hon lutar huvudet bak för att få en bättre vinkel. Det finns en vördnad i hennes blick som han uppskattar.

Caj nickar. ”Första gången på riktigt.” Han har sett foton förstås, i diverse hembygdstidningars artiklar, i allmogekonstens historieböck­ er, beskriven i Polhems adepter och på omslaget till Sundedsmorden. ”Bra mycket större i verkligheten. Svårt att fånga den känslan på bild, menar jag.”

22

Auktionsstarten blir ytterligare fördröjd, och den allmänna stäm­ ningen i rummet surnar en aning. De bläddrar igenom hennes tele­ fonkollage och detaljerna ristas ännu en gång, ännu djupare, i Cajs samlarminne. Kronan, den bronserade urtavlan, de två årsvisarna medurs och moturs, sedan den slanka halsen och de övre dörrparen med mässingshandtag som ser ut att höra hemma på en barock salongs­ möbel. Vidare nedåt från nyckelhålen i två vidgade spiraler, ringlande kransar av vinterväxter, frostig silverbladad alunrot, snöklädd ljung, salvia och enbär. Alldeles under, en glaslucka mitt i kroppen där man kan skymta den långa pendeln hängande i ett avnött band som ett damoklessvärd. Sedan de undre dörrparen, målningarna ännu bättre, avmattade men klart skurna, pampiga utan att bli pompösa, blomst­ rande girlanger och abstrakta former i milda båglinjer som aldrig brister ut i pråliga kurbitsfantasier. Där finns vinterns alla nyanser av blått på den snövita bakgrunden, från kall och svartblå nyårshimmel till ljusblått morgonljus över smältvatten. Vid handtagen, två bistra ansik­ ten i förgyllt tenn, ett gammalt och ett ungt på vardera sida av samma huvud. Det är Janus som blickar tillbaka på det gamla året, och in i det nya, Janus som med nyckel i handen vaktar dörren till sitt januarium.

Synnerligen välbevarad pjäs, och om den bevittnat ohyggligheter en gång i tiden är det inget som syns utvändigt. ”Tidigt artonhundra?” ”Någonting sådant.” Caj rycker på axlarna och lämnar tillbaka tele­ fonen. Snarare första halvan av sjuttonhundra, men sådan information är inte till skänks. ”Har du öppnat?” Eva-Lena stannar vid en helbild av det undre dörrparet. ”Hur så?” Caj rättar till sin midjeväska, torr i munnen. ”Nej, men jag trodde klockor var din grej. Eller är du rädd att få flisor?” ”Jag har sett det jag behöver se.” ”Rädd för, vad heter det – mylingar? Rundgång?” ”Inte det minsta, du.”

Eva-Lena ler. ”Men inte ens lägga handen på? Att du var så skrock­ full, det trodde jag ändå inte.”

23

”Om det ökar värdet, eller hur?” Caj vinglar på pallen och kikar bort mot scenen. Äntligen verkar något vara på gång där borta. ”Jag brukar tro på sådant som gynnar proveniensen. Vad tror du själv?”

Eva-Lena kliar sig på näsan och ser på honom. ”Egentligen är det väl lite sjukt att köpa den där, är det inte?” Hon bläddrar i telefonen. ”Tänk dig det. Minuterna som blir timmar, timmar som blir till dagar.

Tänk dig vad gräsligt.” ”Jag tänker inte på sådant.” ”Men att ha det där stående hemma, va? Vem vet vad som finns kvar?

Hårstrån kanske, nagelskrap. Kanske luktar konstigt?” ”Det där är skitsnack. Säg vad du vill ha sagt istället.” ”Ticketack. Den där långa pendeln som enda sällskap, hungrig, törs­ tig. Föreställ dig det, va?” ”Jag vill inte föreställa mig det.”

Han slipper. Ljudet av trä mot trä räddar honom, klapp, klapp, klapp, och sorlet lägger sig. Vid entrédörrarna försöker någon eftersläntrare armbåga sig in i den redan proppfulla lokalen, och iskall januariluft far genom den öppna dörren medan auktionsförrättaren testar mygg­ mikrofonen och en kort rundgång sjunger ut. Han levererar ett inövat skämt. Cajs suck drunknar i den lättade skrattkören.

Utropen går medsols i rasande fart. Klubban smattrar mot käp­ pen som en kulspruta, tar igen förlorad tid, fäster prislappar och nya adresser på möbler och lösegendom uppradade på bord och i lådor, upphängda och uppställda längs väggarna; mattor, leksaker, dukar, pinnstolar, baktråg, kobratelefoner, brevpapper, spik och skruv, filar, sylar, lampskärmar, en separator, fällbord, slagbord, glasbord, speglar, årsböcker, flickböcker, uppslagsverk, överrockar, långrockar, lågskor, kängor, en väldig isborr och en närmast oändlig uppsättning övriga ting. Det mesta säljs av utan att Caj ens lyssnar. Ett dockskåp drar ut på tiden, en gammal radio skenar iväg alldeles i pris, en roströd industrilampa på fot blir upphov till ett hetsigt gräl två makar emellan.

Den resterande halvtimmen ägnar han åt att spana efter oförutsedd konkurrens.

Den första verkliga dragkampen gamar emellan står kring en piggtit­ tare från tidigt nittonhundra, och genom lokalen sneglar uppköparna 24

på varandra, utvärderar dagsform och plånbokstjocklek. Buden ligger långt under marknadsvärdet, som hederskodex föreskriver. Signalera tydligt och driv inte upp kostnaden i onödan, så sparar alla tid och pengar, och så jämnar det ut sig i det långa loppet. Eva-Lena tar den, klubban hamrar vidare över tavlorna, och Caj registrerar namnet på en hop lokala förmågor, Eriksson, Ivarsson, Stjernlöf, Hassel, Zeitz, men ropar inte på något. Speglarna kommer därnäst, men de skiter han också i. Har nog med sådana, och har nog med frågan om sitt eget varande utan att behöva glo på sig själv i varenda vrå.

De verkliga höjdpunkterna nalkas i rummets bakre ända, och uppkö­ parna rätar ut nackarna. En persisk tjugotalsmatta blir dagens hittills dyraste köp, och kort därefter går Järvsöskåpet för det dubbla. Helt plötsligt går allt med en väldig fart, assistenten flyttar en strykbräda och föser undan de som står i vägen. Caj spänner vaderna, slickar sig om läpparna. Nu gäller det. ”Golvur för er med högt i tak”, gastar utroparen, och håller fusk­ lappen nära läsglasögonen. ”Ianua Orium, januarium kallat, Sunded­ mannens mysterieklocka. Legendarisk allmogepjäs. Har jag fem?”

En städad beskrivning, inget om små kroppar bakom låsta skåpdör­ rar. Uppköparna står stilla längst bak på schackbrädet utan att röra en min. De väntar ut bondeoffrens klumpedunsdans. Sjuhundra, nio, elva, tretton, femton, sjuttonhundra och tvåtusen. En kort tystnad, sedan vidare till tretusen, och så tyst igen. Utroparens ögon flackar mellan uppköparna och hittar Cajs blick. Han vill ha in en utsvulten gam, sätta lite fart på detta. Caj höjer handen med fem fingrar utspridda. ”Tre och fem!” kommer från scenen.

De vet båda två att han menade femtusen, att han ämnat köra över amatörerna och göra processen kort. Men det är inte hans show, och han måste foga sig när impressarion spänner den dramatiska bågen, när översteprästen talar. Caj sänker handen och balanserar. Utroparen höjer klubban, rösten vass och i det närmaste förnärmad. ”Stannar vi på tretusen femhundra?” Övriga gamar väntar på varandra. De vill helst komma in lite senare än så här. ”Fyra.”

25

Rösten är obekant, kommer från dörren invid scenen. En civilist har gett sig in i leken, fyra fingrar höjda och tummen krökt in i handflatan.

I högtalarna upprepas det nya ledande budet. Caj andas behärskat.

Antingen, troligen, är detta en byfåne på äventyr, i värsta fall en sak­ kunnig utsocknes uppköpare. Är det den senare gäller det att snarast få sig en bild av vilken sorts ulv som budar i fårakläderna. Okända ansikten dyker upp emellanåt, ofta från Stockholm, och har man otur kommer de från stora resursstarka auktionshus som säljer vidare vid pompösa tillställningar i Djursholm, men oftast handlar det om illa maskerade självutnämnda proffs som betalar ivriga överpriser för sådant de inte alltid begriper sig på. I värsta fall har hans egen källa sålt hemligheten om januariets avsalu till fler än honom. Inte omöjligt, när han tänker efter.

Caj sträcker på sig för att få en skymt av röstens ägare och kunna göra en blixtutvärdering, och en osynlig knytnäve slår till i magen, rycker självsäkerheten ur honom. Den som ropat är ingen hemlig uppköpare, det är killen med kepsen och tatueringarna, han som stod och fotade tidigare. Och nu känner Caj igen honom. Sacke, så heter han, eller kallas i alla fall för det. Strulig jävel, småkriminell, brukar sitta och glo i gul overall vid återvinningsstationen på något åtgärdsprograms bekostnad. Han gick inte i Tommys klass, men på samma skola. Visst är det han, Sacke Sackosäck. Caj höjer handen. ”Fyra och fem.” ”Fem.” Sacke svarar snabbt, av allt att döma helt ointresserad av sitt mot­ stånd. Caj kröker tårna i skorna och spänner benen. Inte tveka för länge nu, bättre att slå sig ur snabbt. Han höjer lillfingret. ”Sextusen”, bekräftar utroparen. Ännu en omedelbar kontring, femhundra över igen, och Sacke släng­ er ett tuggummi i munnen. Caj blir märkligt distraherad av tanken på snus och tuggummi som blandas, och hans koncentration halkar omkring utan fotfäste när de skuttar vidare, sextusen till sju, åtta, tio­ tusen. Översteprästen dirigerar med yviga gester, manar på publiken som ställer kaffekoppar åt sidan, hyschar barn, avslutar telefonsamtal och följer budgivningen som bollen i en tennismatch, väntar på en 26

tvekan, på ett stenansikte och en lätt huvudskakning, på ljudet av trä mot trä. Men låt det dröja. Ju längre desto bättre.

Elva, och så elva och fem. Det går för snabbt, är redan på väg att eskalera bortom Cajs kontroll. Hans motpart visar ännu inga tecken på tvekan eller eftertanke. Kanske är det redan läge att tänka på efterköp, göra upp på parkeringen. Han stryker över midjeväskan. Trettiotusen ligger där och väntar. Om han släpper det under tolv kan han försöka köpa loss för det dubbla. Det dubbla brukar funka. ”Tolv.” ”Och fem.”

Men om fanskapet inte säljer? Om det finns sentimentala skäl, eller han på något sätt fått nys om det potentiella samlarvärdet och inte gör upp ens för det tredubbla, fyrdubbla?

Tretton, fjorton. Caj står på tå, förskjuter smärtan i ryggen. Femton och sextontusen. En spontan applåd bryter ut, några förlösande bus­ visslingar på det. Åskådare utbyter uppskattande leenden, förklarar hjälpsamt för varandra att det är ett jädra fint golvur det budas om.

Flera ler tacksamt mot klockan som ordnat det här spektaklet för dem, men januariet självt står alltjämt i värdig tystnad och låter sig inte smickras. Sackes ansikte är oläsligt, den övre halvan helt orörlig, och käkpartiet under obarmhärtigt tuggande sitt tuggummi, eller om det är snus, eller båda. Caj mår illa. Ur alla vrår lutar sig hans medgamar fram och vädrar blod, klotögon som strålkastare från varje hörn, erfar honom i stånd att förvandlas från jägare till byte, från gam till as. De kommer inte att hjälpa honom nu. Oavsett hur det slutar blåser Caj antingen sina pengar, eller sina nerver, blir mätt och försiktig, och i det tomrummet kan de positionera sig.

Sjutton, och fem, arton, och fem, nitton, tjugo. Rösten skär sig. ”Tjugofem.”

Rummet tystnar. Ett tryck som av djupt vatten ligger kring hans bröstkorg och över ryggen. Tjugofem är ett senkommet vågspel, en sista chansning på knockout. Han närmar sig osäkra marker, där vinstutfallet är mer tveksamt, inräknat frakt och omkostnader. Ögonen under kepsen möter för första gången hans egna, helt kort, men Caj hör inte vad han svarar. Antagligen är det tjugosex. Han sänker 27

handen, torkar pannan och svajar lätt på pallen. Bluffen synad. En sur uppstötning kommer halvvägs, fastnar. Doften av kaffe och svett får hans mage att vända sig. För sent för efterköp, kanske dra till med trettio?

Eller erkänna sig besegrad, eller efterköp, eller bara köra? Sitta ned en stund? Tänkbara bud ställer sig på kö i halsen, men inget kommer ut.

Rummet är dimmigt som en bastu, scenen långt borta, ur fokus.

Klapp! Träklubban möter träkäppen, men bara de närmaste hör det hända, för längre bak i salen överröstas klappet av ett väldigt brak nära ena hörnet när något tungt rasar i golvet. Auktionsförrättaren ropar ut slutpriset, tar emot applåderna och skrattar till i mikrofonen så det skrapar i högtalarna. Hans leende smittar. Den kraftmätningen var dagens höjdpunkt. Han hoppas den inte kom för tidigt, försöker rida på vågen av entusiasm och ber om publikens uppmärksamhet medan sorlet växer. Samtidigt tränger sig en figur fram, huvudet kortare än genomsnittet, plöjer diagonalt genom salen och mot ytterdörren med ena handen vid pannan. Mjölkpallen har han i andra handen.

Ute härskar januari frusen och stilla. En hög uttjänta julgranar ligger intill parkeringen som en väldig halvt översnöad igelkott, och det är tyst så när som på dämpat motorljud från landsvägen, matt över snö­ täcket. Bilar står i slarviga rader och mellan dem sitter en man på en pall. Han sliter mössan från huvudet, lutar sig fram och pressar tyget mot vänstra ögonbrynet. Tjocka röda spår leder ned på handloven och matar droppet mot den grusade isbanan under. Fingrarna som griper om mössan blir varma och blöta, sedan kalla och blöta. Han sitter tills illamåendet gått över och börjar släppa fram smärtan från såret. Vem är han? Skit samma, utan klocka är han i alla fall, och med hål i huvudet.

Dörren öppnas bakom honom. ”Shit. Vad fan har du gjort?”

Caj höjer huvudet en aning, men mössan hänger blodig framför ögonen som en tung gardin, och han kan inte se den som frågar. ”For rakt i golvet.” Han knackar på mjölkpallens kortaste ben. ”Stod och balanserade på det här fanskapet.” ”Men hur gick det då? Du blöder som en gris. Ska det inte sys, det där?”

28

Caj vinkar avvärjande, torkar försiktigt med mössan. Det skulle se ut det. Marie har helgpass på akuten. Ska han komma in och be att hon hämtar farbror doktorn, be henne förklara att hennes klantfan till karl ramlat ned från en mjölkpall? Den förödmjukelsen skulle hon aldrig hämta sig från, och kanske inte han heller. ”Tack du, men låt mig sköta mitt nu.”

Caj justerar mössan och lutar huvudet bakåt. Den kalla luften ren­ sar ut instängdheten från trängseln i auktionssalen, men förlusten av januariet äter honom inifrån, och sedlarna i midjeväskan bultar av potentiell energi, oförlösta, explosiva. När han kniper med det ned­ blodade ögat kan han fokusera någorlunda bra med det andra. En bäbisblå minilastbil puttrar på tomgång, och framför, med tummen på telefonen, står hans motståndare, den kepskrönte segraren. ”Hallå. Du!” ”Va?” Sacke ser upp och lunkar fram, lika ihärdigt tuggande som innan. ”Klockan. Det var mig du budade mot.” ”Jaha, där ser man.” Sacke stoppar telefonen i jackfickan. ”Du, jag drar strax, men sitt inte kvar ensam här, och se till att någon tittar till det där såret. Du blöder utav fan. Ser ut som en massaker här.” Han pekar på blodstänken över snön. ”Du vet att det fortsätter efter pausen?” ”Jag ska inte ha något mer.”

Caj reser sig, yr och klibbig vid ena ögat. Blodet har redan frusit i tunna hårtestar och de ligger som istappar mot pannan. ”Men vänta.

Du, vad ska du med januariet till?” ”Med vad?” ”Med klockan. Vad ska du med den till?”

Grabben rycker på axlarna. ”Tyckte om den, bara.” ”Kom igen.” Caj fnyser. ”För nästan trettiotusen. Är du släkt eller?” ”Släkt?” ”Ja, med han Albert, mör… tidningsmannen? Eller hon den där husan?” ”Du, jag har ingen aning vem du pratar om. Varför var du själv så envis? Blev jävla dyrt för mig till slut.”

29

”Du känner till proveniensen, åtminstone?”

Sacke letar upp ett nummer och sätter telefonen till örat. ”Jag vet inte vad det betyder, men det blir säkert bra med det.” ”Jag köper det av dig, tjugoåttatusen kontant.”

Caj skakar midjeväskan och känner att han sett just denna scen utspelas i en rad dåliga filmer. Han låter inte som han brukar, inte som en behärskad och vänlig expert, snarare en övertänd bilhandlare. ”Nej tack, du.” ”Trettio.” Ur midjeväskan plockar han ut de två rullarna, trettio femhundringar i varje, med bruna gummiband omkring. Åsynen av kontanter är det tyngsta övertalningsvapnet, och det enda han har kvar. ”Trettio är bra mycket mer än du gav.”

Sacke stoppar in en ny snus, ser på sedelrullarna och skrattar till. Caj känner igen reaktionen, den drabbar alltid folk som aldrig haft vidare mycket pengar. Men det biter inte. ”Om du ville köpa det för trettio skulle du sagt det till han där inne, eller hur? Han frågade tre gånger, vad jag minns.”

Någon svarar i telefonen, och Sacke sätter den till örat. Caj sjunker ned på pallen igen. Auktionen går in i halvtidsvila och ytterdörren till folkets hus slås upp. Parkeringen fylls med rödblommiga kinder och syrehungriga pauslungor, pelare av utandningsluft står som ur en armé av tekokare. Ett fåtal åker hem. ”Han lever!”

Eva-Lena lutar sig över honom med händerna på knäna. Hennes förment skämtsamma skadeglädje är lite väl innerlig för att kännas välkommen. ”Vilken smäll, du. Annars var det inte mycket väsen från dig idag.”

Hon ler uppskattande mot hans blodiga ansiktshalva som inför en värdefull raritet hon tänkt att ställa i skyltfönstret, och hennes bruna vinterkänga sparkar till mjölkpallen. ”Försöker du driva upp värdet med en snyfthistoria?” ”Ta fanskapet, så räddar du kanske livet på mig.”

Caj kramar mössan över snön, målar mer rött på det vita, och sätter den mot pannan igen. Hon tittar förbi honom, mot folkets hus, där dörrarna öppnats igen.

30

”Oj du, här kommer de.”

Han ser åt samma håll. Sacke har två medhjälpare, och tillsammans bär de januariet över parkeringen på axlarna som en likkista, halkar kring som den värsta sortens budgetbegravningsentreprenörer och hivar den enastående pjäsen oförsiktigt i skåpbilens lastutrymme med ett brak. Cajs antikhjärta närapå stannar. Något knackar och slår från insidan – urverket i bitar, eller så har pendeln slagits loss. ”Jävla idiot”, mumlar han, ”vad håller han på med?” ”Vet du vem han är?”

Caj skakar på huvudet. ”Lokal sopa. Verkar inte kunna ett skit. Eller så bluffar han.” ”Tjugosextusen. Hade du tänkt gå högre? Ja, innan du …” Hon nickar mot pallen. ”Innan jag störtdök.”

Eva-Lena skrattar, men han hör det knappt, för vid minilastbilen har Sacke fått sällskap. Den långe frågvise gamlingen från visningen står som en krökt lyktstolpe lutad framåt och petar den muskulöse ynglingen upprepade gånger i bröstet med pekfingret. Caj reser sig, sväljer, sätter sig igen. Antagligen ställs samma märkliga serie frågor som han själv utsattes för, men Sacke verkar inte det minsta besvärad nu heller. ”Vem är du?” mumlar Caj och försöker inbilla sig att situationen är komisk, men istället för att verka avväpnande ger orden efterklang i huvudet, går på rundgång. ”Finbesök.” Eva-Lena nickar i riktning mot gubben. ”Hatten? Vadå, vet du vem han är?” ”Skojar du?” Eva-Lena ser tveksamt på Caj. Den gamle räcker över en brun papperspåse, och Sacke hivar in den i passagerarsätet. ”Det är sonen, fattar du väl.” ”Han gammelgubben? Är han sonen?” ”Alla blir gamla, Caj.” ”Ja, jo. Men så gammal?”

Han besvarar sin egen fråga i huvudet. Pojkarna i Sunded försvann på femtiotalet, så visst, klart han är gammal. Den gamle vänder om och går, och Caj tar ett steg åt sidan, hukar bakom Eva-Lena och sätter sig på pallen.

31

”Nu kör de snart igen.” Hon visar klockan på telefonen. ”Ska du med in?” ”Nej.” Han viftar avvärjande. ”Gå du.”

En man sitter på en pall och lägger pussel i huvudet, försöker sum­ mera. Han ser arbetshandskar som dras av och slängs tillsammans med keps genom öppen bildörr. Sundedmannens son, ett arv på auktion, allt utom själva föräldrahemmet. Kommer ändå, smyger omkring och beter sig underligt. Och Sacke Sackosäck? Här för klockans skull, och ändå inte. Caj reser sig och stapplar fram. Kanske hinner han få ett telefonnummer, kan fara hem och fundera och så prova nya vägar för övertalning inom ett par dagar.

Han når skåpbilens bakdörrar precis innan de går igen, hinner se plastflaskorna där inne bakom ett moln av tomgångsgaser. Två gånger två liter T-Gul. Frågan fastnar i halsen medan bitar faller på plats, den ena efter den andra. När motorn startar får Caj fart under fötterna, kastar sig mot förarsidan och klappar på rutan. ”Jag vet! Jag vet vad du ska göra.”

Två likgiltiga ögon blinkar där inne, men fönsterhissen kommer ändå ned. ”Sacke, jag vet.” ”Isak heter jag.” Han lägger i backen. ”Ok, förlåt. Men du, Isak, lyssna på mig nu …” ”Hur vet du ens vad jag heter? Vem är du?”

Caj suckar. Ett jävla tjat om det. ”Skit i det nu. Jag vet vad du ska göra. Sälj det till mig. Han får aldrig veta.” Caj ser sig om efter gubben och kastar sedan en blick på den bruna papperspåsen på passagerar­ sätet, hämtar andan och sänker rösten. ”Trettiotusen cash. Jag säljer utomlands inom en vecka, garanterat. Han får aldrig veta.”

Sacke flyttar tillbaka växelspaken i friläge, lutar sig fram och talar nästan utan att röra munnen. ”Du som vet så mycket, vet väl att det inte handlar om pengar.”

Fönsterhissen surrar, men Caj lägger handen emellan och får ett smalt blått streck över fingrarna till sällskap för sin purpurpanna. His­ sen kommer ned igen, och Caj blåser på sin ömma hand.

32