Hans Gunnarsson
Bormann i Bromma Målningar av Martin Wickström
Noveller • Albert Bonniers Förlag
Innehåll Prolog till en fördämning (anonymt bidrag till en livsberättargrupp) Någon måste dö Bermuda – eller Bormann i Bromma Rubberware Gult, orange och grönt Sisyfos IV: Körverk med vedklyv – eller äventyr i filmbranschen Sudan, Småland Evan, Dinter och slutet på historien »Författarn« #Brottarstugan Epilog till en eruption (svar på tal från en livsberättargrupp)
13 29 51 69 87 103 115 133 161 175 201
fyra steg i det blĂĽ
Prolog till en fördämning (anonymt bidrag till en livsberättargrupp)
Det här är ingen direkt rafflande historia, inte särskilt munter heller, men det kan ändå vara värt att berätta den. I den mån det låter sig göras. För det är samtidigt en rätt knepig historia. Ingen av oss har förstås hela bilden klar för sig, men man kan nog ändå säga att vi alla bidragit med våra respektive skärvor och pusselbitar, från ena eller andra hållet – så pass att vi skaffat oss en rätt hygglig överblick över galenska perna ifråga. Och om de börjar någonstans, i alla fall för oss utomstående, så får vi nog backa bandet till den där nyårsaftonen för snart trettio år sedan, till en mer fysisk överblick. Det fanns en höjd varifrån man kunde se ut över hela vårt bostadsområde. Ja, den finns väl fortfarande kvar, även om mycket annat har förändrats i omgivningarna. Inte för att det var så värst mycket att se därifrån, en sam ling hyreslängor intill förväxling lik andra ansamlingar runt om i vårt land. Men där nere bodde vi hursomhelst allesammans. Utom Rosengrens, som väl fick sägas ingå i gemenskapen även om de bodde i ett av kedjehusen på andra sidan motorvägen. Noga räknat fanns det två höjder som liksom flanke 13
rade vårt område. Och det var på den andra, den södra höjden, som låg lite avigare till och vette mot höghusen och som vi därför normalt sett sällan beträdde, som vi av någon anledning hade hamnat den där kvällen, rusiga och andfådda av stigningen. Och det var där vi gjorde hans bekantskap för första gången. Eller bekantskap. Han klev liksom självsvåldigt fram från ingenstans och pekade ut över området och sa, som om han kunde fjärrstyra något med sitt finger: »Nu!« Klockan var ännu inte tolv och vi fattade lika lite vem han var eller varifrån han kom som vad han menade eller försökte peka ut för något, även om Peterzén tolkade det som att det var dags och brände av den första raketen. »Ser ni inte?« fortsatte han och pekade på nytt ut över området samtidigt som vi hejdade Peterzén från att skicka iväg nästa pjäs. »Nu«, upprepade han, än mer emfatiskt, och gjorde några svepande, dirigentlika rörelser med fing ret. »N …U «, bokstaverade han. Vad han försökte göra oss uppmärksamma på var inget annat än att gatljusen i vårt område skapade ordet NU från där vi stod. Inte för att någon av oss lagt märke till den saken tidigare, eller såg det nu heller för den delen. Vi såg bara gatljus som brann i en salig röra. Men det var sån han var. Han var på det hela taget en hemlig jävel. Det var nog den allmänna uppfattningen. Då, när vi stod uppe på höj den den där nyårsaftonen, trodde vi ju att han kom från höghusen bakom oss eller var på besök hos någon där. Men det visade sig att han inte bara kom från vårt håll, utan att han även bodde nere hos oss. Och mer än så: han hade bott där i flera månader, i tolvan på Solstigen, två trappor 14
upp. Så nej, något direkt väsen av sig gjorde han väl inte från början. Han framträdde snarare lite pö om pö för oss, liksom från sidan. I ett slags blixtbelysning. Kanske var det bara hans sätt att försöka komma in i en gemenskap, som förmenats honom på andra ställen. Eller så var det bara hans sätt, rätt och slätt. Han kunde småflinande komma fram till en när man minst anade det och liksom förtroligt säga saker som: »Jag vet något om dig som du inte vet att jag vet.« Och vem fan vill få sånt slängt i ansiktet utan vidare. Själv tyckte han väl att han bara var lite lustig eller slagfärdig eller nånting åt det hållet. Men det tyckte ju inte vi. Och vi försökte så gott vi kunde parera hans framstötar därefter, när vi inte kunde undvika honom helt. Men hur brant och tragisk hans resa sedan än blev, och hur illa det än kan verka, så vore det fel att se det som att vi bara ger igen för gammal ost i det här fallet, nu när vi helt säkert vet att han inte vet att vi vet det vi faktiskt vet. Man skulle lika gärna kunna hävda att vi, just genom vår uppmärksamhet på hans person, ger honom ett slags upprättelse. Som sagt, det är knepigt. Manodepressiv. Psykotisk. Eskalerande demens. Eller bara »slint i huvudet«. Ja, buden var många om vad som egentligen felades honom. Kanske var det bara den påföl jande, snudd på outhärdligt varma sommaren, resonerade somliga, om vi nu ska hasta fram till det väsentliga i denna historia – en värmebölja som vi nästan inte sett maken till i mannaminne och som väl kunde driva den mest balan serade till en plötslig akt av vansinne. Men nej, knappast. Det vore att hemfalla åt förenklingar. Vi andra, vi led lika mycket bak nerfällda persienner, men 15
inte kastade vi oss ut från våra balkonger för den sakens skull. Nej, vi förblev vid våra sinnen. Hursomhelst var det i den vevan, mitt i den dallrande julihettan, som han en lördagsmorgon hördes ringa in till Ring så spelar vi och önska »White Christmas« med Fred Astaire. »Du menar Bing Crosby, antar jag?« hade program ledaren sagt, vänligt korrigerande. Det hade blivit knäpptyst i andra änden. »För Fred Astaire, han dansade väl mest«, fortsatte programledaren, som annars mycket väl kunde förstå den något oväntade musikaliska önskan just denna sommar och vågade sig till och med på en gissning om att låtvalet kanske rentav skulle tolkas som en liten ironisk grimas. Eller? Men han sa inte flasklock. »Hallå? Är du kvar?« sa programledaren. »Eller har vi kanske fått något fel på linjen …« »Spelar det någon roll?« hördes det då från andra änden, och enligt Rydén som lyssnat och målande återberättade det hela var hans röst med ens förändrad, liksom förvrängd, som avlägsen och sordinerad på samma gång. Som om han pratade genom ett toapappersrör eller liknande. »Va?« sa den vid det här laget lätt förbryllade pro gramledaren. »Jag är inte så säker på att jag uppfattade riktigt …« »Spelar det någon roll vem som är kvar?« sa han genom det där röret. »Eller vem som dansar och vem som sjunger? Om det är ironiskt menat eller inte? Vad spelar det för roll i slutändan? Egentligen?« Och stackars jävel till programledare. »Ja, du, nej … Du kanske har en poäng i det, men … ja, vad säger du om jag 16
istället går rakt på sak och frågar vilken fråga du vill ha? Vilket nummer har du valt?« »Vi är så små«, utstötte han då i luren. »Vi är så små, så små …« »Nu uppfattade jag inte riktigt«, avbröt programleda ren, van som han ändå var att hantera knäppgökar på linjen. »Sa du två, eller?« Då hördes ett flämtande, svagt hulkande ljud i andra änden. Enligt vår sagesman Rydén var det omöjligt att avgöra om han grät eller skrattade, eller om han bara för sökte trumpeta fram några idiotiska ljud i det där röret. I nästa stund lät det som om någon avbröt honom. Ett lätt och mycket kortvarigt tumult uppstod. Kanske hade hans polska fru, som vi aldrig kunde lära oss namnet på, suttit och lyssnat i ett angränsande rum och helt enkelt fått nog och gått in och avbrutit samtalet. Det var Rydéns tolkning. Samtalet hade i alla fall avslutats lika tvärt som »White Christmas« med Bing Crosby sedan lagts på skiv tallriken. Tvärt, ja. Man kan på det hela taget tala om ett rätt snabbt förlopp. Föregående vinter hade han dykt upp med gipsad arm. Ingen visste riktigt vad som hade hänt honom, men någon menade att det liksom fanns ett nytt »sken« omkring honom, som om han skulle ha livats upp av armbrottet ifråga. Vad det där »skenet« anbelangade så ställde vi oss rätt frågande, för att inte säga avfärdande. I våra ögon var han precis som vanligt. Å andra sidan var det ju inte så att man direkt sökte hans umgänge. Låt vara att man såg honom allt oftare i området om dagarna, sjukskriven som han var från sin något oklara anställning på det där bemanningsföretaget (en återkommande stötesten var 17
huruvida han var i bemannande eller bemannad ställning, så att säga); hur han än beskrev vad han jobbade med så var det ingen som riktigt fick grepp om det. Dessutom var allt det där rätt nya grejer för oss då. Och handen på hjärtat så lyssnade vi kanske inte så noga heller. Det ointresse hans person väckte speglade av sig i hans arbete, skulle man kunna säga. Om det inte förhöll sig omvänt, att han de facto var en produkt av sitt obegripliga arbete. Det kvittade vilket. Samtidigt fanns det de som tonade ner det där armbrot tet och menade att han var sjukskriven av helt andra skäl. Psykiska, fick man förmoda. Det fanns anledning att tro både det ena och det andra. En och annan hävdade att han långt innan gipset kom på plats från och till hade setts med diverse blessyrer och blåmärken i ansiktet, ryktet gjorde rentav gällande att hans fru – vad hon nu hette – pucklade på honom. Visserligen var hon säkert fysiskt överlägsen honom, men de flesta av oss tog ändå de ryktena med en nypa salt. Så en dag var gipset borta. Men inte han. Han fortsatte vanka omkring i området som en osalig ande, som drog han sig för att gå hem, när han inte – väl hemma igen – stod och stirrade tomt ut över samma område från sin balkong. Så nog fanns det visst fog för de där påståendena om att hans sjukskrivning snarare hade psykiska orsaker. Det där eventuella »skenet« som somliga hade velat se omkring honom hade definitivt försvunnit. Förr att han tycktes påverkad av någon form av medicinering. Han drog sig undan alltmer, började hålla sig på sin lilla kant. Från att ha varit oberäkneligt extrovert blev han närmast inbunden och folkskygg. Och om man hade stört sig på det förra, började man snart reta sig på det senare. 18
Man blev helt enkelt inte klok på honom. Det var under dessa stegrande varma vårveckor som han allt oftare blev synlig nere vid servicehuset. Han kun de tillbringa timmar i sträck i kafeterian eller vid dammen med den handikappanpassade bryggan, visste Anderberg att berätta, bland de fågelmatande gamlingarna och de i förtid olyckligt funktionsnedsatta i rullstolar och per mobiler, de som helt förlorat talet eller förståndet eller bäggedera. Det var som om han fann ett särskilt intresse för den senare gruppen, enligt Anderbergs utsagor. Inte för att han sökte kontakt med någon. Nej, han förblev ensam i sitt hörn i kafeterian. Ensam på bänken nere vid dammen. Ensam med sina outgrundliga tankar, liksom bidande sitt språng. Det var för övrigt i samma veva som han närmade sig Birgerssons svårt cp-skadade pojke. Rätt vad det var hade han bara dykt upp och (»som en religiös tok«, var beskriv ningen vi fick) lagt handen mot grabbens kind och sagt: »Du har det bra, du.« Och hur väl han kanske ändå hade menat så var det ju en fullständigt förryckt sak att haspla ur sig. Birgerssons tolkade det i alla fall mer som ett hån än ett sentimentalt felskär, även om de inte gjorde någon sak av det. Sen var han plötsligt inte där en dag. Först flera veckor senare, när man nästan räknat bort hans existens, dök han upp igen. På kryckor. Inte för att han hade foten i något paket eller uppvisade några som helst synliga men. Det förblev högst oklart vad han led av. Men kryckorna följde med honom överallt, oaktat hur han tog sig fram i övrigt. Vi kunde bara gissa. En delförklaring bidrog till slut Kindbloms fru med. 19
Hon städade nämligen på en psykiatrisk mottagning inne i stan. Ja, inte bara där. Men det var där hon hade sett honom krångla sig in i den minimala gallergrindshissen med kryckorna i ena handen och en fullastad cykelkorg i den andra, trots att ingen av oss någonsin sett honom på en cykel. Men kanske var de där kryckorna bara ett sätt för honom att prövande känna sig för lite. Att sondera den själsliga terrängen, så att säga. Hursomhelst började vi där och då luta åt mer psy kologiska förklaringar till såväl hans kryckor som hans beteende i stort. Och sen när polskan tog sitt pick och pack, strax efter hans vid det laget rätt omtalade samtal till Ring så spelar vi, anade vi nog att han stod inför ett mer slutgiltigt sammanbrott av något slag. En insikt som, om inte förr, fick sin illustration när han en dag susade förbi mellan husen på en handikappmoped, med kryckor na på pakethållaren. Det var väl ingen som påstod rätt ut att han simulerade, eller iscensatte sin egen sjukdom, men de outtalade tankarna låg där och skvalpade under ytan. Och när han så en morgon dök upp med omlindad skalle och omplåstrat ansikte och för tredje gången påstod att han fallit i trapphuset, till följd av balansproblem eller vad han nu kom dragandes med för förklaring, började det så smått stå klart för oss att vi nog hade mer rätt i våra misstankar än vi dittills vågat tro. Det vill säga att den gradvisa fysiska degenerering som han beskrev inte var något annat än resultatet av ett eskalerande självskade beteende. Det var Ingmarsson, vars norska svågers syster var psy kolog, som försiktigtvis framkastade den förklaringen en kväll. Och vi andra blev idel öra. Det var en bestickande 20
förklaring och ju mer vi grunnade på det, ju mer vi drog oss till minnes och ju fler bollar vi lät flyga i luften, desto mer övertygade blev vi. Enligt Ingmarsson, som genom den allmänna bekräftelsen blev alltmer i gasen den där kvällen och svävade ut i någon jämförelse med trasiga peppar kaksformar som ingen av oss riktigt begrep, handlade det till syvende och sist om ett slags »självvald exil«, en sorts »flykt från styrka« eller »en patologisk identifikation med de svaga«, etcetera. Allt det där hade han förstås fått från svågerns syster, och han hade kanske inte hundraprocentig koll på begreppen, men det lät likafullt som underbyggda och rimliga tolkningar i våra öron. Någon form av flykt handlade det i alla händelser om. Om så bara en flykt från vett och ansvar. Och även om vi alla fattade att det mer rörde sig om en inre resa än en yttre, så skulle den där flykten snart få ett mer bokstavligt, för att inte säga huvudstupa förlopp. Det var Holgerssons fru som blev vårt sista vittne. Vilket kanske inte var så mycket att förundras över, med tanke på att de bodde i lägenheten mittemot och hade mer insyn i hans liv än någon annan av oss. Inte för att de brukade ha så mycket att berätta. Persiennerna var allt som oftast nerdragna däröver, vilket de hade varit även på polskans tid, och de såg honom i princip bara när han klev ut på balkongen där han »obehagligt tomstirrande« brukade bli stående en stund varje kväll, vilande på sina kryckor. Aldrig att han gjorde någonting. Eller såg åt något särskilt håll. Nej, han bara stod där, rätt upp och ner, med sina outrannsakliga tankar och avsikter. Hursomhelst hade Holgerssons hustru just avklarat disken efter middagen den där ljumma septemberkvällen, då hon blev varse honom på balkongen. Inget märkvär 21
digt med det, som sagt. Hon kastade en blick på honom innan hon återgick till sina sysslor. När hon strax därpå såg ut genom fönstret igen var han borta, det vill säga från balkongen. Istället låg han på stenläggningen nedanför densamma. »Vad gör han där?« var hennes första tröga och lätt idiotiska tanke när hon fick syn på hans till synes livlösa kropp. Han låg med armarna framsträckta, »som om han liksom torrsimmade där«, kom det för henne. En blodpöl hade redan bildats runt hans alltjämt omlindade skalle. Och innan hon hann reagera ytterligare – hon skulle efteråt beskriva det som att hon frös fast vid fönstret, hon visste inte hur länge – hade en hop av människor samlats runt kroppen. Det gestikulerades och ropades från balkonger att ambulansen var på väg. Ingen kunde dock efteråt ge besked om vad som faktiskt hade hänt. Det fanns inga vittnen till själva fallet. Det var ett ögonblicks verk. En blinkning – och så låg han där. En oklarhet som förstås gav upphov till en mängd spekulationer. Vissa rykten gjorde gällande, med hans skadedrabbade historik som ett slags stödbevisning, att han var satt i skuld till fel personer och helt sonika blivit nedkastad från balkongen. Andra menade att hon polskan rentav kunde haft ett finger med i spelet, i ett snarlikt sce nario. Men det var bara fria fantasier, alltsammans. Det var för övrigt länge sedan någon hade blivit mördad i våra kvarter. Sedan fanns det förstås mer förnuftsstyrda röster som gissade att han försökt ta livet av sig. Vilket väl låg nära till hands att tro. Men det faktum att hans balkong bara låg två trappor upp talade ändå starkt emot det antagandet. För om det verkligen varit hans avsikt, varför hade han i så 22
fall inte bemödat sig om att åtminstone gå en trappa upp först? Eller, för att vara på den helt säkra sidan, slängt sig från taket till något av höghusen? Återstod ett rop på hjälp. Eller, kanske snarare, så var hans fall resultatet av ett osunt lyssnande till ett inre, out grundligt lockrop. Dog gjorde han hursomhelst inte. Av Holgerssons lätt uppskrämda fru fick vi annars inte veta så mycket mer. Däremot var hon länge upptagen med att beskriva själva »stämningen« som varit för handen den aktuella kvällen, »det blå skymningsljuset« eller »det speciella ljuset« som hon efteråt, i ljuset av vad som fak tiskt skett, upplevt som både »obehagligt skimrande« och »liksom förebådande«, ja till och med en smula »overkligt – nästan som att stirra in i ett akvarium«. Och allt vad hon beskrev det som. Efterkonstruktioner, javisst, precis som de ovan mer konspiratoriskt lagda teorierna kring själva fallet. Tilläggas bör väl också att hennes synskärpa kanske inte var den bästa i kvarteret. Men vi samlade ändå ihop skärvorna av hennes intryck och fyllde så gott vi kunde i de fält som fattades. Nåväl. Det var Anderberg, återigen, som skulle sluta cirkeln åt oss. Det var ett drygt halvår senare, då han tog med sig barnbarnen – han var både morfar och farfar så ung han ändå var då – till ett tivoli som slagits upp på en äng på andra sidan stan. Vid det laget hade karln, eller »balkongmannen« som han då och då omtalades som, redan så smått börjat falla ur det kollektiva minnet, eller i vart fall trillat ner några pinnhål som allmänt samtals ämne. Men det Anderberg visste att berätta blev samtidigt som ett slutgiltigt kvitto för oss på att vi hela tiden haft rätt i våra aningar, hur glädjelös den insikten än var. 23
Anderberg hade just satt barnbarnen på var sin karusell häst och gått undan ett stycke för att röka en cigarett, när han i nästa stund spärrade upp ögonen. Visserligen var han tvungen att låta karusellen snurra några varv för att verkligen försäkra sig om att han inte sett fel. Men nej, det var han och ingen annan, fastklamrad vid en av hästarna med »ett närmast saligt leende«. Och om Anderberg varit den första att förneka det tidigare, så var det där och då omöjligt att blunda för det – vem som helst kunde se det där »skenet« runt hans person. Om det finns något som kan liknas vid nirvana i det levande livet, så kan man nog prata om ett slags hemkomst här. Eller som Anderberg senare uttryckte det, om än kan ske lite väl inlevelsefullt: »Det var som om hela hans livsgärning hade syftat just dit, till denna leende omfamning.« * Om än outtalat så var det nog delvis för att hedra min net av honom som vi valde att fyra av våra raketer från den södra höjden igen, exakt på dagen och timmen tre år efter att vi gjort hans bekantskap. Men vi bars också av ett slags lättnad, lika outtalad den, över att vi under året lagt alla grubblerier och spekulationer bakom oss och att ordningen liksom var återställd. Om det nu inte skulle komma fram en ny Jocke ur buskarna som skulle peka ut saker för oss. Men det skulle det inte. Ingen behövde heller peka ut det uppenbara för oss. Men underligt var det likafullt. Vi såg det alla samtidigt, som om vi alla varit en eller som om en var alla, eller som om vi rentav såg det med hans ögon. 24
Hursomhelst såg vi det lika klart och tydligt som om det varit en installation utförd av våra händer. Och vi sa det på en och samma gång, med en rungande röst: »NU !« sa vi. Sedan exploderade himlen.