9789100181291 by Smakprov Media AB

MONIKA FAGERHOLM

Vem dรถdade bambi? roman

Av Monika Fagerholm har tidigare utgivits: Underbara kvinnor vid vatten 1995 Diva 1998 Den amerikanska flickan 2005 Glitterscenen 2009 Havet – Fyra lyriska essäer (med Martin Johnson) 2012 Lola uppochner 2012

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-018129-1 © Monika Fagerholm 2019 Omslag: Christina Lax

Omslagets foto: Helen Korpak Tryck: Otavas tryckeri Keuru, Finland 2019

”Rucklet vi alla härstammar ifrån” (Emmy S.)

Hon googlar country. Hon intalar sig att det bara är musiken. Men ju mer hon tänker, desto mer … så tänker hon på det där andra, hövolmarna, glittret, råttorna, fukten – Murket trä. I rösten – Rucklet vi alla härstammar från. Det där mörkret.

Del 1

Bultande kaninhjĂ¤rta (Emmys oro)

Gusten vid vattnet, 1

Man kan börja här. En morgon i september 2014. Gusten Grippe går ner till vattnet. Kallsjön, villastan: här har han inte varit på egen hand, inte på länge. En gång för flera år sedan flyttade han från villastan där han växte upp och lovade sig att aldrig återvända. Så, vad gör han här, nu, just den här septembermorgonen i början av en höst som kommer att tvinga honom tillbaka till det han en gång lämnade? Rätt svar: ingenting. Ingen tanke, inget ärende. Har liksom bara hamnat här på morgonjoggingturen. Ja, händer fortfarande att han springer här i villastan ibland, tar bilen hit från intilliggande förort där han numera bor, flott, i lyxig ungkarlslya i två etage (Gusten här är bostadsmäklare, mäklaren från helvetet, säger man, ett smeknamn, för att han är så bra). Kanske är det ett omen, ett tecken, något från det sjätte sinnet. Högst antagligen en tillfällighet bara, ett ironiskt sammanträffande. Men en gång när Gusten var barn var det här hans värld: Villastan, Kallsjön, stränderna omkring, gårdarna kring sjön, och den lilla skogen och spånbelagda friluftsspången som löper kring det gyttjiga vattendraget som varken är djupt, kallt och farligt eller ens lite mystiskt som han så gärna ville inbilla sig när han var liten – han och hans jämnåriga kamrat Nathan. När de stod här tillsammans, i likadana kepsar. Knep ihop ögonen och fantiserade, berättade historier för varandra om allt möjligt upphetsande som liksom KUNDE vara, också här, men det blev berättelser oavslutade, hängande i luften, lösa trådar. Och öppnade man ögonen igen såg man dessutom: fantasier bara, hugskott, utan genklang i det faktiska – men grunt, vattnet, brunt av jord. Och gårdarna kring sjön – det var Gustens egen mamma Angela som hade för vana att utropa det, just här på spången där hon och sonen företog

sina morgonpromenader, lite som på show, för det var sån hon var. Eller är: Som från operan, direkt från scenen även innan hon kom till scenen. Om man idag skrev en biografi över Angela Grippe skulle de här episoderna i Gustens tidiga barndom i villastan hänföras till första kapitlet som skulle heta ”Förberedelse” och handla om åren då den blivande operastjärnan, i och för sig i en ganska begränsad krets av finsmakare, alltså ingen Callas som sjunger Verdi för de breda massorna, målmedvetet övade upp sin röst inför debuten. Gick och gick runt sjön, hon och sonen som var fyra, fem och sex år gammal (nu är Gusten tjugosex). Och plötsligt, när han står här precis just nu, idag, inser han att han fortfarande kan uppleva det så nära, som igår: ”… och det var vårt och det och det”, Angela på friluftsspången som ropar, pekfingret far ut i alla riktningar över de otympliga, tätt vassbevuxna stränderna. ”Och det …” För hon vill säga att en gång i tidernas begynnelse tillhörde all mark kring sjön hennes släkt och hennes familj – något som Gusten själv den här tiden när han ännu är liten inte vet om det faktiskt är sant eller ett skämt eller, vilket hon också är bra på, mamma Angela, bara ett sätt att säga något annat eftersom det i de faktiska omständigheterna i Gustens barndom finns ganska få konkreta belägg för detta storstilade ägande i släkten. Så länge Gusten kan minnas har han och Angela bott på tumanhand i samma lilla tvårumslägenhet i ett höghus i villastans centrum – det enda höghuset som på den tiden överhuvudtaget fanns (i villastan bor man givetvis i villa, det är fint) och någon släkt har han heller aldrig träffat eller umgåtts med. Men ändå, han gillar leken, är med på noterna. ”Allt var vårt!” Mor Angela på spången pekar, skrattar, och han skrattar, det sker om och om igen, för det här är en anekdot som upprepas på samma sätt på just det här bestämda stället, en vassöppning med en bergsklack som man kan kliva upp på och därifrån ha fri sikt över sjön och stränderna. Och förstås, han vet ju vad som ska komma sen: hur Angela ska låta pekfingret landa i riktning stranden mittemot, ungefär mitt emellan Kråkskeppet som är Häggerts hus

och Grawellska flickhemmets långa badhusförsedda brygga (de här två ställena för övrigt den enda synliga bebyggelsen vid sjön), på en närmast djungellikt tätt albevuxen dunge … Varefter hon sänker rösten till en tydligt hörbar viskning som man också kan falla in i som i en gammal ramsa, om man vill: ”Och där, ja just där … stod rucklet där Stallmästaren jämte hustru och dotter bodde” – en teatralisk paus, blinkblink mot Gusten: ”Stallmästarens dotter, Gusten. Med läshuvud. Så min far, en riktig goodfornothing, men godhjärtad, var mån om att understöda henne ... Så länge det fanns några pengar kvar, menar jag. Han spekulerade ju bort det mesta sen. Redan från början menar jag. Betalade för hennes skolgång, såg till att hon också hade allt vad hon behövde. Ytterst begåvad, framåtsträvande, denna dotter, alldeles lysande, men som man säger, of slender means.” Och då, samtidigt, på spången, hörs prassel i buskarna, ljud av steg och röster som närmar sig och Angela lystrar, skiner upp. ”En riktig high achiever, Gusten, och hennes namn var – Annelise!” utbrister de båda samtidigt. ”Annelise” som en åkallan; för det fina i kråksången är alltså att det faktiskt ofta händer att hon dyker upp precis i det ögonblicket, Annelise Häggert, mammas jämnåriga väninna sedan många år tillbaka. Kommer emot på spången från andra hållet med sonen Nathan i släptåg och sedan följer många glada utrop, hejsan hejsan, kindpusskalas de båda kvinnorna emellan, för poängen är ju förstås att Angela Grippe och Annelise Häggert är väldigt goda vänner, före detta skolkamrater i villastan trots att deras respektive karriärinriktningar fört dem åt olika håll i livet, det bråda, bråda livet, som de också ofta talar om just på det viset. Men på den här tiden, i Gustens tidiga barndom, är det Annelise som reser världen runt som föreläsare och föredragshållare på symposier och konferenser – hon är bolagsjuristen och ekonomen och styrelseproffset, som avverkat sin första direktörstjänst trots att hon är bara 27, och även nyutnämnd professor i ekonomi vid ett av landets främsta universitet. Medan Angela är mera stationär. Hon har vunnit en stor

internationell sångtävling inom den klassiska musiken men därefter har det inte hänt så mycket, vilket i och för sig är precis som det ska vara. För att en operaröst ska nå sin fulla potential behöver den mogna och utvecklas och tränas upp bortom alla strålkastare och rampljus allra först; det betyder hålla sig hemma och under skickliga pedagogers vägledning öva, öva för att göra sig redo för operascenen. Där hon alltså sedermera kommer att nå erkänsla framför allt som uttolkare i den postmoderna traditionen, till exempel i verk av den experimentella kompositörsduon Schuck & Gustafson. Precis just nu, NU alltså, hösten 2014, gör Angela Grippe de facto succé i huvudrollen i uruppförandet av Dissections of the Dark Part III på ett av de små operahusen i Wien. Och där har Gusten själv förresten sett henne på scenen under helgen – i sällskap med en väninna, Saga-Lill (hans före detta flickvän Emmy Strandens bästa kompis som han drivit in i ett inte alls friktionslöst – let’s face it – på/av-sexuellt förhållande med när Emmy lämnade honom för en annan – snart tre år sedan nu, han har inte kommit över det). Men tillbaka till barndomen, och friluftsspången. Efter Annelise, sonen Nathan. Nathan Häggert, Annelises och Albinus ”Abbe” Häggerts enfödde, jämnårig med Gusten, och följaktligen även på grund av mödrarnas långa vänskap, Gustens barndomsvän och skolkamrat genom alla åren i villastan, ända till slutet, nästsista gymnasieåret som ändar i en katastrof. Ja. Katastrof. Ingen överdrift – finns inget överslätande eller förmildrande över det heller. Allt som kraschar och går sönder. För gott. Och, lika ofrånkomligt: Det är hans fel. Och Nathans (framför allt). ”Brutal gruppvåldtäkt i Annelise Häggerts hem.” ”Ung kvinna misshandlades i timmar på bottenvåningen i lyxhuset i den fashionabla förorten.” ”De fyra förövarna, ’gossarna’, ur samma gäng och skolkamrater alla.” ”Nathan Häggert pekas ut som anstiftare.”

Nathan. Men här ännu, i barndomen, bara Lilla Nathan, eftersläntraren. Och jo, visst, han är liten ännu på den tiden. ”Som en som ryms i en tändsticksask”, skrattar de båda mammorna så glatt och välvilligt på spången. Liten, blek och tyst. Där han kommer allra sist, och står och bligar under kepsen (vilket, av någon anledning, kommer föranleda Gusten att tjata på sin mamma när de kommer hem ”jag vill ha en likadan!” – och få en). Men kommer att växa till sig – och också tystnaden kommer att upphöra, samtidigt som den på ett konstigt sätt också växer till sig. Blir hotfull. ”Time.” ”Time” – Nathan som dansar dansar ensam på ett väldigt golv, till den där musiken, Prince, alltid Prince, Nathan älskar Prince – ögonen slutna Och öppnar ögonen mitt i dansen, får syn på en och ropar – det går inte att fly – ”GRIPPEE!” Nathan senare i tonåren med första stora kärleken (som lämnar honom). Sascha heter hon, ny i skolan, från Grawellska flickhemmet. Nathan. Nej, I have X:ed you out of my world (tänker Gusten nu). Finns ingen annan möjlighet. Så här på spången: punkt. Kvinnornas skratt som försvinner i minnet, dör ut. Allt förändrat, ingenting finns kvar. Huset på andra sidan viken som skymtar mellan träden. Häggerts hus. Så tyst. Kråkskeppet. Förfallet nu: sönderslagna rutor på ovanvåningen. Gräset, slyet växer högt runt omkring det, bråte överallt på gården. Som ett jävla monument (men över vad?) – Huset är en organism, som ett Kråkskepp rör det sig i mörkret ... Och samtidigt minns han också alltid, den där känslan är här tillbaka nu, så stark: hur han älskade det huset. Som ett Kråkskepp i skymningen – tänkte han, när han var barn, ung

– fascinerades av den exklusiva arkitekturen, en helt egen stil. Den samtidigt exempellösa och dämpade lyxen … gäckande som den framstod när man såg den från andra sidan stranden, ja, just härifrån, på några hundra meters avstånd från den här bergsklacken ute i vassen som han och Nathan brukade klättra upp på och spana längs med stränderna – Och fantisera: Huset är en organism (en barndomsramsa) Som ett kråkskepp rör det sig i mörkret Vind, vardagsrum och källare Pojken på vinden, Pojken i källaren Huset som seglar fram Två pojkar i likadana kepsar. Som var kompisar (och deras mammor, Angela och Annelise, så stolta över den vänskapen). Två pojkar i keps (eller ”De Utbytbara”, en av lekarna de lekte). Prisgivna varandra. Nathan på bergsklacken i det han ser på huset som är hans hem, på avstånd (ett barndomsminne): ”Jag ska bli arkitekt. Vad ska du bli, Grippe?” Gusten efter en stunds tvekan, för plötsligt känner han sig så märkligt ihålig, tom, harklar sig: ”Jag vet inte.” Och sen, senare, i ungdomen blir det ju så att han också bor i huset själv, långa perioder ibland under slutet av högstadiet och på gymnasiet. Det är hans eget val – vill inte hänga efter mamma från stad till stad, scen till scen, på kontinenten då sångerskekarriären äntligen börjar ta fart. Vill stanna i villastan, gå i skola där, vara med sina vänner, i allt som är bekant. ”Men naturligtvis”, säger Nathans mamma Annelise. ”Självklart. Våra dörrar står alltid öppna för dig, Gusten.”

Huset är en organism Vind vardagsrum och källare – Ett Kråkskepp som rör sig i skymningen Där nånstans i mitten, i köket, en kort tid, den där sista hösten innan allting kraschar, spelas musik. Vanlig operamusik. Han själv, och Annelise (när hon är hemma), vid köksbordet, på tumanhand. ”Er hand är så kall, madame.” Två fattiga bohemer i Paris sjunger. Verdi. ”För”, brukar mamma säga ibland, ”de stora massorna.” ”Men Gusten”, säger Annelise i köket – ”det kan ju inte vara så roligt att BARA sjunga de där experimentella kompositionerna – ´Dissections of the Dark’.” (ett litet skratt) ”INTRESSANT musik Gusten men vad rör den oss? Jag menar: Är det inte meningen att musik ska röra OSS i hjärtat?” Och skruvar upp volymen. ”Ni har rört min hand, madame.” Och han tar den – medan en hård bas dunkar på i källarvåningen – där finns, denna sista höst, Nathan, ibland Sascha också, i sitt atrium. Men äsch – minnen, fantasier – allt det där är över nu (livet har gått vidare, finns inget kvar). Annelise är död nu, en aggressiv cancer tog henne, det var i augusti för två år sedan. I dödsannonsen bara ett namn under: Älskad Saknad, din son Nathan. ”Vet du Gusten, det känns som om man var en överlevare. Men priset för att man överlevt är att man blivit något slags parodi på sig själv.”

Mamma över hela datorskärmen, i turban och stora, mörka solglasögon (hon och Gusten skypar med varandra den där sommaren; hon är på Hemligstället, hennes ”hemliga” sommarplats där hon brukar vistas de alltmer sällsynta gånger hon är i gamla hemlandet. Hon har ett annat liv nu någon annanstans, ett hus, en hund och en hon lever med, som kallas Partnern). Mamma. Det där skinnet, hennes hud, rynkiga, spända, läderaktiga. Hur gammal är hon då? (Rätt svar vid eftertanke: som Annelise när hon dör, omkring femtiotvå). De sista åren efter katastrofen bodde Annelise och Nathan ensamma i Kråkskeppet. Pappa Albinus ”Abbe” hade lämnat, övergett. Annelises egen karriär i putten. ”Hon föll från högt”, sa Angela ibland nån sällsynt gång då Annelise kom på tal fast utan att nämna det som hände vid dess rätta namn. Hon sa aldrig, Angela, misshandeln, gruppvåldtäkten – bara (och om hon absolut måste) ”saken”. Alla de där åren efteråt, då kontakten mellan henne och Annelise – och Nathan och Gusten och Gusten och Annelise – var och skulle förbli bruten (och Sascha Anckar, våldtäktsoffret, gick under i droger någonstans i USA). Ja, och psst, om Annelise måste också förtydligas: att det där Stallmästaren, Stallmästarens dotter som Angela gick och rabblade på friluftsspången under promenaderna när Gusten var liten: det var faktiskt också bara ett sätt att säga något annat. Inte hade det ju funnits någon Stallmästare med familj, hade aldrig funnits någon familj alls. För Annelise, gift Häggert (ett av de anrika släktnamnen i villastan) – i ett skede hela villastadens maskot och lilla kelgris på grund av sin strålande karriär som kastade glans över dem alla, de där åren hon var verkligen känd, vald till Årets Kvinna, Årets Businesskvinna, Årets Fredrika och Ulrika och så vidare – ja, hon var ju egentligen barnhemsbarn, uppvuxen på Grawellska barnhemmet, det som ock-

så en gång låg härnere vid sjön. En från Grawellska med andra ord. Fast när Sascha många år senare bodde där en tid hösten 2007 och en bit in på våren 2008 fram till katastrofen var Grawellska inte barnhem längre utan en ungdomsvårdinrättning i privat regi för flickor och unga kvinnor i utsatta lägen som av olika orsaker inte kunde bo hemma, eller som inte hade något hem. Som till exempel Sascha, som till följd av olika slags småkriminell verksamhet, såsom snatterier, drogmissbruk, blivit utslängd från sitt hem som hon delade med sin pappa. (”Faijan alltså”, sa hon, ”jävla pimp.”) Kvar i huset blev Nathan. Som bor där än. Nej nej nej … de ses inte, han och Nathan, har inte kontakt, aldrig i livet, men Gusten har koll förstås, det hör till yrket, han jobbar ju i bostadsbranschen. Koll också tack vare en annan barndomsvän vid namn Cosmo Brant. Som envisas med att ringa, skriva, stämma träff. Och dra honom med sig hit ner till Kallsjön. ”Huset heter Bad Karma eller Det vårdslösa livet. Eller hur, Grippe? Du minns?” Gusten tiger, men naturligtvis minns han. ”Och Gusten …”, fortsätter Cosmo, en gång the-least-likely-to-succeed-guy i detta strålande gyllene ungdomsgäng i villastan de båda en gång tillhörde (även om Cosmo mest var en som bara hängde på) – numera filmproducent (och den kanske mest framgångrika och kända av dem alla; det började redan på filmskolan och nu både regisserar och producerar han dokumentärer och spelfilm, har ett eget produktionsbolag, rör sig på festivaler, vinner pris). Och den enda av dessa gamla villastadsvänner som Gusten fortfarande har kontakt med – av någon anledning (kanske för att Cosmo absolut vill fortsätta ha kontakt, också efter att han blivit stor i filmbranschen). ”… Ibland är det så att det där gamla bara VÄLLER över en …”

Cosmo med sin ljusa på flit förställda truman capote-röst (den tonen hans bravur), i ett av dessa telefonsamtal. Eller när de promenerar omkring i villastan, ner till Kallsjön – som de faktiskt gör, inte ofta men ibland – för Cosmo ska alltså ner hit, och ha honom med för att få säga dessa saker om det som var. Och som att Cosmo då förvandlas själv, igen blir någon annan än den i filmbranschen som han numera är, bekräftad, sedd, med identitet och en säkerhet därefter. Istället: den han var då (den man drev med, gafflade, skrattade, flabbade åt). En figur som mot alla odds (han var väldigt mobbad, framför allt av Nathan) besatt en beundransvärd energi och seghet, tokighet, envetenhet redan på den tiden; hade hundra entreprenörskap på gång på ”kontoret” i hemmet vid Brantska Branten, där hela klanen Brant hade sina villor och hus, i de västra delarna av villastan (och där också, på ”kontoret” förresten, en inofficiell filmklubb för särskilt invigda där det visades konstnärlig konstfilm, Haneke, Pasolini – sånt). An Entrepreneur at Heart. En seg liten gubbe i en pojkes kropp. Så klädde han sig också – ”ledigt” i kostym och hårt uppknuten slips av äkta (skitdyrt märke) siden. An Entrepreneur at Heart stod det på visitkortet som han lät trycka upp i 500 exemplar i någon supermarketautomat. Vilket ju (för somliga) var bara föremål för ytterligare humor och flabb. Samtidigt, när Gusten tänkte på Cosmo då tänkte han (också) på en dammsugare. Ögonen, öronen på skaft, vill suga åt sig allt – Det var en gång ett nylle som tryckte sig mot rutor, låsta dörrar, väggar för att höra, se, snappa upp. En som Söguppsöguppsögupp – att vad kan vi utvinna ur detta? Cosmo, the-least-likely-to-succeed-guy, söndermobbad lönnbög i skolan (och på fritiden, av kamraterna, Nathan framför allt).

Stjärtstefan tills han bytte namn. Det var Nathan som kallade honom så innan han slog Cosmo på käften så att Cosmo hamnade på sjukhus. Och när Cosmo kom ut från sjukhuset hade han bytt namn. Till: Cosmo ”fuckin” Brant (”låter kosmologiskt nästan, Grippe, eller hur?”) Men nu, den här morgonen i september, igen. Huset. Som skymtar mellan träden – stilla som sjön, som den starka känslan av tidlöshet härnere. Kråkskeppet. Mörkt i fönstren, ingen rörelse på gården, ingenting. Förfallet – man kan föreställa sig – skiner överallt Bad Karma (Det slarviga livet, vårdslösa) – ”Som en våldtäkt nästan … så förstört. Eller hur Grippe?” ”Tänk Grippe att Nathan faktiskt bor där ännu, mitt i den där skiten”, (säger Cosmo Brant). ”Och ibland Grippe är det som att allt bara väller över en. Allt det gamla, liksom … Så. Vad ska vi göra Grippe?” ”Öh?” ”Ska vi faktiskt Grippe bara låta gamla björnen sova bort?” ”Hur menar du?” ”Filmen … den kunde heta ’Bad Karma’, till exempel. Eller ’Flickan i källaren’, förstås också en metaforisk uppställning. Och handla om, ja – du fattar Grippe.” ”Vadå?” ”Nej, nu vet jag”, fortsätter Cosmo. ”’Vem dödade bambi?’ Det där rådjuret. Den perfekta oskulden … Who killed bambi, en gammal Pistolslåt förresten. Du fattar?” ”Fattar vadå?” ”TYSTNADEN. Det är ju igen så lugnt, så slätt på ytan –”

Och Plupp Cosmo kastar en sten Och så blubb blubb Bara för ett ögonblick söndras ytan. Och sedan är det tyst igen. ”Men Nathan?” ”Va med Nathan? Tror du jag är rädd för honom?” Plötsligt känner Gusten hur hjärtat börjar bulta, adrenalinet stiger. Och, det slår honom igen igen igen: nej verkligen, har ingenting att göra här. Och Gusten Grippe, 26, vuxen nu, framgångsrik mäklare av fastigheter och så vidare – vänder om, sätter av – Telefonen plingar, ett sms. Tack för ett underbart veckoslut! Saga-Lill. Och ett kort ögonblick far igenom Gusten minnet av natt: mjukhet, mörker, kropp och närhet – de har bra sex tillsammans, han och Saga-Lill, men – finns inte annars inte i dagen, inte här. Han trycker bort meddelandet, svarar inte. Förstelningen är bruten. Gusten springer vidare i morgonen.