Page 1

lilo


e r i k h åg å r d

Lilo

a l be r t bon n i e r s för l ag


När mannen ser silverräven sluter han ögonen. Den kan inte vara verklig, den har stigit upp ur drömmarna, en hägring, en hallucination, en fantasi född ur hans uttorkade hjärna. Sådant händer. Han tittar igen. Rävens ben smälter ut i soldallret ovanför den spruckna asfalten. Den står där blick stilla i brännljuset och väntar, alldeles verklig. Staden tiger med tyngden av århundra­ den av tegel och huggsten och stål. Staden är blind för mannen och hans skälvande händer. Han kommer i rörelse. Kisar och håller upp en hand mot solen, ljuset pulserar i ögonen. Räven skiftar sin tyngd och håller sin position. Den väjer inte med blicken, drar honom obevekligt mot sig. Som om den redan vet vad han är, vet hans läge, ser vad han kommer att göra. Han ser djurets väsen i de eldgula ögonen. En jägare, ordlös. Allt han själv inte är. Han känner till djurets släkte. Silverräv, en variant av rödräv. Melanism. Ett specialfall av ett specialfall. Infångad och sys­ tematiskt avlad för domesticering med viss framgång. Efter­ traktad för sin skimrande lena päls. Mytomspunnen för sina färger. Svart och silver. Sagodjur och burslav. Svala beräknande män i stelgrå dräkter i en kall värld, stora kartor av idéer och vidlyftiga experiment, nätstängselburar och höga ambitioner. En smal tråd i en oändlig väv av sagor från den gamla världen, sedan länge bortglömd och utan värde för någon i den här sjunkande staden. 5


Silverräven behöver inte mannens kunskap. Vad den vet i världen kan han bara drömma om, han är så långt ifrån det att han knappt anar förlusten. Den borde inte vara där. Det är inte mycket i världen som är som det borde. Han själv borde inte vara där. Det vet han och det hjälper inte. Det enda som finns är vad han kan göra och det han kan göra är att förflytta sig tills han kommer till en plats där det går att vara. Eller tills han inte. Det enda som finns är nu och innan detta nu var det likadant och allt dessförinnan ligger begravet under torrlera och sand tusen dagar bort. Det fanns en tid då folk visste vem han var och gärna lyssnade på vad han hade att berätta. Nu finns det ingen att tala med. Främlingarna han har rört sig med den senaste tiden ville ald­ rig höra, de såg bara sjukdomstecknen och hans svaghet och när de till sist kastade ut honom ur kyrkan där de har sitt läger var det ingen överraskning. Det hände just innan gryning. För honom är det alltid en kamp att ta sig upp, hostan är som värst på morgonen, allting är trögt, hjärnan grumlig. En våldsam hostattack grep tag och rev upp honom inifrån och plötsligt var allt kaos, den där ettriga lilla kvinnan pekade på honom och skrek, hon höll upp sin unge så att alla skulle se, hon pekade på barnet och han hade svårt att höra vad hon sa, det ena örat är nästan dövt och alla ljud flöt isär i kyrkosalens ekande tomhet, tydligen hade han hostat blod på barnet, hon ropade att storken skulle smitta dem alla. De brukade kalla honom storken och han förstod att det var ett öknamn men inte varför, att liknas vid en sådan elegant varelse borde vara en hyllning. Det brann i ögonen på henne och hon tryckte sitt barn mot bröstet och pekade mot porten, ta din äckliga lumphög och försvinn, och han backade undan och bad om ursäkt och ing­ enting han kunde ha sagt hade hjälpt, vad flinar du åt, ropade 6


hon, idioten står där och flinar. Ingen annan sa något, några stannade upp och såg på, andra fortsatte med sina bestyr. Han var svag, de behövde honom inte och de ville inte dras med ner i hans mörker. Han hade varit med om det förut, det var ingen idé att kämpa emot. Han fick med sig väskan, filten. Bugade och gav sig av. Hövlig in i det sista. Kunde inte hejda tårarna som vällde fram. Han vet inte vart han ska gå nu. Världen blir mer och mer obegriplig. Inget system, ingen överblick. Solhettan och ensamheten och detta namnlösa kaos gör honom svag i knäna. Utan namn är världen otänkbar och därmed onavigerbar, där­ för olidlig. Han behöver en karta. Han behöver tänka igenom och sortera och nedteckna och det finns ingen tid. Silverräven står där och betraktar honom. Den väntar på honom. Den talar med blicken och säger: Kom. När en ensam figur kom ut innan gryningen var silverräven beredd. Han hade bevakat de tvåbenta. Han hade följt deras rörelser och hållit sig gömd, iakttagit och väntat. Han hade vilat i skuggorna, kretsat runtom det svällande doftmolnet som omger deras tröga otympliga kroppar, som väller ut åt alla håll och stiger mot himlen, en berusande vittring av fuktglänsande grålila inälvsrött som även letar sig in i hans drömmar. Han såg den mörka skepnaden bli stående och tveka i mån­ skenet och sedan ge sig av, bort från de andra. Silverräven strök längs en husfasad och gick närmare. Skuggorna döljer honom för dem, de kan inte höra hans steg och vittringen flyter obemärkt förbi deras grovkorniga slöa luktorgan. De tvåbenta rör sig som sömngångare genom världen, det enda de vet är sig själva. Han förstår världen på ett sätt som de inte ens anar att de inte kan begripa. Han behövde inte tveka länge, den ensamma tvåbenta hade en stark doft av rädsla omkring sig, doften av ett bultande 7


hjärta, av flykt, och under den en annan lukt, djupare, en lukt av förfall, av svaghet, åldrande inälvor, sjukdom. Djuret har följt mannen, nu är det omvänt. De går längs såri­ ga tysta gator. Sprickorna i asfalten och i de buckliga ytorna av stenplattor och gatsten är fyllda av sand som har flutit in från slättlandet i söder. Marken ser ut att smälta i den dallran­ de solhettan. Himlen tiger. Ingen vind, ingen rörelse. Staden upprepar sig som en mardröm. Samma missfärgade tegelhus överallt, samma smulande putsfasader och trasiga stuprör. Ga­ torna kröker sig så att man tappar riktningen och solen reser sig högre och högre, vaggande som en stingorm. Han har förstärkt sulorna på sina torrspruckna skinnstövlar med gummi från däcken på övergivna fordon, marken är full av glas och tegelskärvor. Fötterna blir ständigt tyngre att lyfta, det är som om han gick i lera, flera gånger vänder han upp sulorna för att se om någonting har fastnat. Räven väntar in honom vid gathörn efter gathörn, den stan­ nar och tittar bakåt, avvaktar tålmodigt med nosen i vädret. Den flyter fram längs gator och gränder tyngdlös som en ande och låter honom aldrig komma helt nära, varje gång är den i rörelse innan han når fram. Det vita ljuset svider i pannan, skuggorna krymper till smala fält vid husgrunderna och vär­ men stiger, mannen blir allt oftare tvungen att stanna och vila. En smal gata böjer sig in mellan svartbrända fönsterlösa te­ gelfasader. Han känner igen sig, kanske. Han kan ha varit här förut. Tiden bakom honom kröker sig utom synhåll och suddas ut och världen vrider sig så att han hamnar på samma ställe igen och igen fastän de inte ändrar riktning. Eller just därför. Eller är staden byggd så, i mönster som upprepar sig. Eller kastar sig minnet fram och går före synen och inbillar sig att det var där först. 8


Räven syns ingenstans. Solens benlösa fingrar tränger sig in genom ögonen och vrider sönder hjärnan. Huvudet värker och vaderna vill hela tiden krampa och det är omöjligt att tänka klart. Han vet säkert att han står still, ändå är det en rotation i kroppen. Han sjunker ner på knä och sätter handen i marken för att inte falla. Två vita måsfåglar passerar ovanför, deras svala vingslag och gälla läten sveper förbi på några ögonblick och försvinner. Fåglarna navigerar längs gatorna som fiskar simmar genom ett sjunket fartyg. Människorna har förlorat sitt grepp om tingen. Namnen fäster inte längre. Staden är något annat nu. Tankarna sluter sig in mot sig själva. Han vet vad han måste hålla fast vid: att allt som inte är omöjligt är möjligt. Att inte tänka i sannolikheter, att det mest sannolika är att lägga sig ner och dö och det möjliga heter Fortsätt tills du faller och res dig igen och igen tills det inte går. Han befaller sig att inte tänka. Han befaller sig att stå upp och fortsätta. Det går inte. Världen är en virvel han inte kan hejda. Det glittrar runt honom, spegelskärvor i gruset. Han göm­ mer ögonen i händerna. Behöver dricka, ta några klunkar vatten, sedan fortsätta. Han öppnar väskan. Hjärtat anar det som har undsluppit medvetandet. Han snor runt och tittar sig omkring. Tar ut allt ur väskan, vecklar ut filten, vänder ryggsäcken upp och ner. Fick han inte med sig flaskan när han lämnade lägerplatsen. Det var mörkt. Han minns att han drack i gryningen och sedan att han ställde ifrån sig flaskan på en låg mur. Det borde ha varit idag. Var. Gatorna han har gått flyter ihop, tiden suddas ut. Eller var det igår. Han vänder den tomma väskan ut och in som en idiot, som om flaskan skulle ha gömt sig i en söm. Hjärtat dunkar. Hjärtat slår alltid i mörker. Var har han hört det. Det gäller för de flesta varelser med blodomlopp. Djupt ner i undervattnet 9


finns ­varelser vars hjärtan slår upphängda inuti genomskinliga trådkorgar och om ljuset någon gång skulle nå en sådan kropp glittrar den som slipad diamant. Han har sett bilder från den tiden då människorna tog sig ner i djupet med sitt vansinnes­ ljus, efteråt har han drömt det och nu lever minnesbilden kvar nästan som om han själv har varit där. Han har aldrig ens sett havet. Han ser sig själv i en spegelskärva på marken. Reflexionsytan är dimmig av korrosion. Ansiktet är mörkbränt av solen, huden fläckig. Grått hår växer runt den solsvedda kala hjässan, det hänger tunt och stripigt ner till axlarna, skägget är dammigt och ojämnt, avskuret under hakan med ett hackigt knivblad som han har slipat mot undersidan av en porslinsskål. Han känner på svullnaden vid halsen, den har växt ovanför kragen nu, ett mörklila fält med en bulnad i mitten, spänd men mjuk när han trycker på den, vill inte tänka på vad den är fylld med. Han minns sitt riktiga ansikte i en annan dimmig spegel. Han minns ett kalkstenshus med linoleumgolv och han minns tamgetter, taggbuskar, lukten av hyvlat trä och en röst som ropar hans namn tvärsöver en bäck djupt nere i en ravin. De andra minns han knappt, ansiktena bleknar och försvinner. Hennes ansikte minns han känslan av och doften av svett och eldrök från torra grenar som de hämtade långt bort på en bergssluttning. Han hackade en grop i marken och begravde det ansiktet med hårda stycken av solspräckt lera, fyllde tom­ rummen med sand och lät insekterna ta över. Allt som mannen har burit med sig ligger utspritt omkring honom. Silverräven sätter en tass på hans arm, nosar vid halsen. Han rycker till och räven backar undan, mannen sätter sig upp och blinkar mot ljuset. Han sträcker ut en arm och räven ryg­ gar tillbaka först men går sedan fram igen och låter fingrarna snudda vid pälsen innan den drar sig undan. 10


Mannen kommer vinglande upp på fötter och samlar ihop sina saker. Vandringen fortsätter, nu lämnar räven inte hans synfält. De följer en bred aveny österut. Vägen mynnar ut i en trevägskorsning där en diffus grusväg går längs en röd tegel­ mur, till vänster går muren ner i floden och fortsätter långt ut innan den försvinner under ytan. Floden är ingen flod, den kallas så. Ingenting är vad det heter. Halvt sjunkna hus reser sig ur den blanka algtäckta ytan. Ett bälte av strävgrönt vassgräs går tvärsöver gatan och fortsätter så långt ögat når längs flodstrandens oklara vattenlinje. Längre ut öppet vatten, en kollapsad bro och sedan Port Ondeos häg­ rande norra strand, den syns inte härifrån men han har hört talas om platsen, stadens levande hälft, en plats där det går att leva. Om man kan ta sig över floden, om man blir insläppt. Han har prövat på många ställen, stora och små, allting sluter sig. Inte ens i Esmeralda tog de emot någon. Han blickar söderut där staden klättrar upp över låga kullar, Port Ondeos övergivna hälft. Stilla ödemark. Räven är försvunnen. En grön metalldörr i muren står på glänt, fastkilad mot marken. Mannen är smal nog att slinka igenom. Innanför muren ligger en tomt av sprucken jord med rader av döda trädstammar som sträcker sina knotfingrar mot himlen, kvarlämnade som om någon har vaktat dem, vålnader av en förgiftad fruktträdgård. Upp till höger ett lågt tegelhus. Området är inhägnat med murar till en rektangel med ena kortsidan öppen mot floden. Till höger innanför porten står ett delvis nedrasat vakttorn, sammanbyggt med muren. Den förtorkade trädplanteringen fortsätter ner i floden och tar slut en bit ut där en barrikad av fallna träd med ett trassel av svarta grenar blockerar all infart. Silverräven syns inte till. Mannen går fram till ett av de träd som fortfarande står, trycker till med foten. Barken krasar sön­ der och det knakar i stammen, ett fint gult damm rinner ur 11


sprickorna ner på marken och dussintals myror börjar springa runtom varandra, de släpar på avlånga vita ägg eller bara skenar kors och tvärs. Han backar undan. Stiltje. Blanka dåsiga vågsvall från en länge sedan död vind. Svetten dunstar direkt från pannan och lämnar en hinna av salt, mineralerna sugs ut ur kroppen. Tunga tröga dofter från flodens bräckta vattensörja flyter över den döda trädgården, gaser som stiger ur blommande alger och ruttnande tång. Luf­ ten hänger stilla, tjock som glas. Mardrömsmateria. Det rinner bly genom blodkärlen i hjärnan. Han ropar och ropet bränner i halsen och faller stumt till marken. Inget svar. Han går upp till huset, stannar nedanför trappan och roterar ett varv, lyssnar, kisar mot solen. Ingen svarar när han knackar på eller när han ropar. Dörren glider upp på tysta gångjärn. En löftesrik doft av tjärat trä drar honom in i dunklet. Han borde inte vara där. Han ropar ut sin närvaro, tystare den här gången. Fönstren är förtäckta. En öppen eldstad till vänster, en trave ved, solkiga virkesrester utdragna ur ruinerna. En fåtölj i hörnet innanför eldstaden. Ett bord med stolar, två packlårar med hänglås. En brits i ena hörnet, en dörröppning till höger till ett ännu dunklare rum. Han kikar in, där står en säng. Till vänster om ytterdörren bakom ett draperi ligger ett smalt kök med vedspis i gjutjärn. Kokkärl och redskap. Han öppnar väggskåp och lådor men finner ingen mat, den måste vara undangömd för tjuvar och snyltdjur. I ett av skåpen står ett otal flaskor av glas och plast, han tar en och fyller den med vatten ur en tank med tappkran som hänger på väggen. Dricker och fyller flaskan igen. Om han sätter sig nu kommer han att somna. Han går ut och runt till baksidan. En smal passage mellan huset och muren, en skottkärra med rosthål i flaket och däck av massivt gum­ mi. Han går tillbaka. Allt är stilla. Han står vid trappan och tvekar när det hörs ett tunt visslande ljud, i nästa ögonblick 12


bränner det till i nacken och han faller baklänges, han har tappat fotfästet, benen har vikt sig och någonting knäcks nere i ryggen när svanskotan slår i stentrappan. Huvudet har också slagit i och han är förlamande tung, samtidigt lätt i hjärnan. En surrande stickande yrsel. Det är kallt under bakhuvudet, en trubbig kant mot nacken. Allt går mycket sakta och sker samtidigt och mycket snabbt, allt är stilla nu. Tiden har slagit rot i hans bröst och virvlar runt honom. Blåskiftande svarta fågelfjädrar sticker ut under kinden och armarna lyder inte viljan. Kan vara skatfjädrar. Någon kommer gående nerifrån vakttornet, snedvriden och suddig. Han vill le och ögonen fylls av tårar, han svettas i ansiktet och det luktar urin. Någonting rinner ner över bröstet innanför skjortan, allt är blött och hett och någonting kallt som is flyter i blodkärlen. Hon verkar sväva ovanför marken. Hon glider fram mot trappan med en pilbåge i handen. Vapnet liknar ett musikinstru­ ment, det påminner honom om hemlandet. Hon står där och betraktar honom, uppmärksamt och utan brådska, en blick bortom grymhet eller nåd. Grön iris, svarta fält av sot under ögonen. Kroppen är smidig och rak, lite som ett barn, det är en varelse utan ålder, utanför tiden. Hon är klädd i grått och svart som en kråka. Vid bältet hänger en död mås bunden med en repstump om fötterna, huvudet med den gula näbben hänger ner mot marken, nacken är söndervriden. Han sträcker ut handen mot henne. Silverräven är där nu, den stryker förbi hennes ben och kliver upp och trampar ivrigt över hans tomma buk, djurets andedräkt mot bröstet, tungan lapar i sig av den ännu varma näringen som rinner ur honom. En dov stingande värk ner genom armarna och ut i fingrarna. En kväljande yrsel som innan man kräks. Ta bort djuret, jag ber. Orden uttalas inne i hjärnan och når inte stämbanden. Lju­ det av den slickande rävtungan fyller hela världen, tassarna 13


trampar och det vänder sig i magen. Han tittar upp i hennes gröna ögon som inte ser. De tunna läpparna rör sig nästan osynligt, ljudlöst som om hon talar för sig själv eller med hela världen. Han ser himlen nu. »Var är de andra.« Hon går ner på huk. Hon är underligt liten i kroppen, hon skulle inte ens nå honom till axlarna om han hade kunnat stå upp. »Hur många är ni.« »Det är bara jag«, får han fram. Hans röst är hes, overklig. »Jag letade efter vatten. Jag behöver hjälp.« Hon ser på honom som silverräven, från en annan värld. Hennes röst är sträv som sand och sval som stål. »Ingen kan hjälpa dig. Det är inte en sådan plats. Finns inga sådana möns­ ter.« Han blinkar långsamt. Munnen rör sig, inga ord kommer. Hon säger inget. Han ler. Fingrarna försöker sträcka ut sig som om namnet flöt precis utom räckhåll. Som om det hade någon betydelse. Stentrappan är kall som is under bakhuvudet. Han tycker sig känna en vindpust i ansiktet. Han tycker sig se jorden falla i skugga och svarta moln komma rullande utifrån havet.


del i


1 Bländljus och ruiner Söder om Port Ondeo

Stiltjen. Solhettan. Rälsskenornas blänkande ovansida. Gawar sjunker ner på huk och tar stöd med handen i gru­ set mellan järnvägsspåren, han svajar i efterdyningarna av en lång feberfrossa. En mager pojke med seniga armar och mörka ögonhålor. Tunn som livet, tunn som universum. Han vänder bort blicken, solljuset kanar längs rälsen och stinger honom i ögonen. Febern vällde fram och tog över så fort tåget hade lämnat Esmeraldas stad och rullade ut på slätten, som om den hade väntat på att han skulle komma till ro. »Ska vi gå eller.« Loé ser inte på honom. Hennes kropp är ett barns, inte rösten, inte blicken. Hon är den mindre av dem. Om de hade levt i en annan tid hade de bägge kunnat vara barn, öppna för allt, nu och nu den enda riktningen. Hon försöker dra åt axelremmen på väskan med all proviant, den hänger för långt ner på hennes rygg, för stor, för tung. Hon står med ena foten på rälsen och spanar västerut där tåget de kom med redan har försvunnit ur sikte. Spåren smälter och slingrar sig i solhettan. Ett moln av kolrök från lokets brännugn går att ana bortom stationsbyggnadens tak. Söder om bangården löper en mur av glaserat tegel längs spåren, därefter slättland, grus och ingenting. Norrut bakom ett sackande nätstängsel skyms utsikten av staplade betongrör, ditlagda tillfälligt för att användas senare. Grävas ner i jorden kanske. Någon har sprejmålat ett slokande eller halverigerat kön. Färgen har bleknat, det är länge sedan. 17


Tåget maler på, slagen i skenorna när hjulen passerar skar­ varna blir svagare och svagare. De har lyssnat på maskinljud och slamrande metall i ett dygn sedan tåget lämnade Esmeral­ da, nu växer tystnaden till ett tryckande vakuum. Loé kisar med sitt seende öga, det vänstra är en gråvit blind­ kula med missbildat ögonlock, det går inte att stänga helt. Stri­ pigt solblekt hår, ansikte mörkt av solen, blicken dunkel av malande tankar om allt som är möjligt och allt som inte är det. Hon vänder sig om och ser på honom. »Gawar.« Han nickar och reser sig, vacklande ännu. »Det är ingen fara. Vi går.« Han sträcker ut handen. »Jag tar väskan.« »Jag har den.« »Det ser jag. Men ge mig den.« »Du kan ta filtarna.« Gawars hand sjunker, hjärtat sjunker. Loéblicken när hon vägrar. När hon vet att hon har rätt även om hela världen vet motsatsen. Yrseln dröjer sig kvar. Kanske har hon rätt. »I så fall byter vi sedan. Lova att du säger till om du blir trött.« »Lova hit och lova dit.« Hon börjar gå längs spåren. Gawar plockar upp byltet av hopsnörda filtar, kränger det på sig som en ryggsäck och följer efter. »Är du sur för att han tog reskassan.« »Jag är inte sur.« Hon försöker fånga en insekt som flyger in framför ansiktet, missar. »Vi hade redan betalat.« »Jag vet.« »Och han tog den lilla väskan. Du bara stod där som en kalkon. Vi gjorde ingenting.« »Vad skulle vi gjort.« »Vi skulle haft ett gevär som Valerin, då hade jag skjutit honom i näsan.« »Jag kan tänka mig det.« »Jag hade det.« »Jag tror dig. Det är inte långt kvar nu i alla fall. Vi har mat. 18


Din del av reskassan borde räcka till att betala på båten, sedan är vi framme. Det kunde varit värre.« »Det kunde bli bättre om du höll tyst någon gång. Du bestämmer alltid allting så nu bestämmer jag att du ska vara tyst.« »Det är du och jag nu. Du vet att jag inte lämnar dig.« »Det kan inte du veta.« »Jag vet för jag har bestämt det.« »Det kan du inte. Solen bestämmer. Det vet du.« Järnvägen delar sig och de följer spåren norrut. Världen tiger, det har solen bestämt. Solen kryper in genom porerna med osynliga tentakler och stryper tankarna, den kväver allt och tar över. Gawar tiger. Det är sällan han har bestämt något. Sällan det finns något för dem att bestämma mer än det givna. De följer planen. Eller reservplanen. Ingen förutsåg att de skulle vara själva när de kom dit. Stationsorten glesnar och sträcker ut sig. Tomma enstaka hus och torrmark, fallna gärdsgårdar och stängsel. Två dygn att gå till floden, sa mannen på tåget, kanske tre med deras korta ben och klena lungor. Små pickande fågelhjärtan. Han flinade när han sa det. Loé glömmer av att hon skulle vara arg och börjar berätta vad som hände när Gawar låg utslagen och febrade. Att en stund innan de själva gick av stannade tåget, och det kom ut soldater från Esmeralda ur en av vagnarna och viftade med sina vapen och skrek åt gratispassagerarna på vagntaken att alla måste gå av. Att några som vägrade fick stryk men ingen blev skjuten. Och när Loé frågade i kupén vad som hände sa de att alla på taken måste gå av för vid nästa stopp, där Gawar och Loé skulle gå av, skulle de fylla på kylvatten till ångloket och om takpassagerarna hade varit kvar då hade det blivit kaos, sådana människor är som kaniner, sa de som satt i kupén, folk kan få 19


för sig allt möjligt när de är desperata, storma vattentanken eller vad som helst. Innan de klev på tåget i Esmeralda hade Gawar och Loé fått rådet att gå för sig själva och hålla sig undan fripassagerarna på vagntaken. De är sådana som har kommit till Esmeralda och blivit avvisade vid portarna till staden fick de veta, de får åka med transporttågen gratis för att man vill få bort en del av dem som blir kvar i oreglerade läger utanför stadsmurarna. Om alla som Esmeralda inte kan ta emot blir kvar utanför murarna kan det bli uppror, samtidigt kan de inte åka med hela vägen till slutstationen för de som bor där vill heller inte ha dem. Så de blir dumpade ute i ödemarken för att ingen vill ha dem. Vägen går över ett fält av ingenting, gråjord och grus, ett par hus vid horisonten. Loé: »Vart tror du de gick sedan, när de blev avkastade.« »Samma som vi antagligen. Till Port Ondeo, över floden. Det finns nog inget annat.« »Undrar om någon där vill ha dem. Undrar om någon vill ha oss.« »Lilo. Du.« »Vad.« »Vi kan inte tänka så.« »Man kan tänka vad som helst.« »Vi har brevet. Och Tirin Ideye kommer dit. Hon kanske redan är där.« »Gawar, sluta.« »Vadå.« »Sluta muntra upp. Hon kanske kommer, ja. Eller hon kan­ ske är död. Vi vet inte.« Bebyggelsen tunnas ut, brännljuset tätnar. De tar skydd i en tunnelgång under spåren. Väggar av råbetong, vila för ögonen. 20


Loé kränger av sig väskan. Linnejackan är genomblöt av svett på ryggen. Gawar lägger sig ner med filtarna som kudde. Innan han somnar mumlar han att han ska ta väskan nästa etapp. Loé sitter kvar och blinkar i tystnaden. De fortsätter. Alltid. Något annat finns inte. De övernattar i en söndrig tegelvilla där det ligger kvar bäddmadrasser med trä­ stommarna borttagna. En massa annan bråte också. Allt man kan använda brukar vara utplockat. Det går att göra fynd om man lyfter undan saker och finkammar. Det är inte därför de är där. Landskapet är både stad och vildmark, kanske varken eller. Mer varken eller än både och. Sedan tätnar allt. Marken bör­ jar gå i vågor med bergskullar och raviner. Den andra dagen kommer de till en bro med välvda fästen och långa spindelben som kliver tvärsöver en djup bergsklyfta. Den värsta middags­ hettan har börjat mattas av. På botten av skrevan slingrar sig en lysande kalkstensväg. På andra sidan bron står långa rader av skuggblå höghus med små fönster i täta rader, rutor i rutor. Loé blir stående vid broräcket. Bebyggelsen fortsätter så långt ögat når i alla riktningar. Gawar stannar. »Ser du något.« »Jag ville se om det var några fåglar.« Gawar går tillbaka. Han ställer ner väskan i gruset. »Var då.« Han rör vid en järnbalk och studsar med handen mot den brännheta ytan. »Vart tror du alla har gått.« »Vilka. Fåglarna.« »Det måste ha bott tusen människor här. Minst.« »De kanske åkte ut på havet.« »Varför.« »För att komma bort kanske. Eller för att de kunde. De ciliserade gjorde allt möjligt för att kolla om det gick, det är vad jag har hört. Kom vi går, det är bättre att pausa i skuggan.« 21


»Var tror du Tirin Ideye är nu.« Gawar dröjer med svaret. »Hon sa att hon skulle komma, så  …« »Folk säger en massa saker.« Loéhänderna hänger rakt ner, malande knutna små nävar. »Kommer du ihåg på slutet när hon blev liksom ändrad. När vi gick från Stället.« »Hon var nog arg för att de skickade iväg henne med oss. Hon ville vara kvar i bergen.« »Fast det var något annat också.« »Kanske. Du känner henne bättre.« »Hon stirrade på mig, fast varenda gång när hon såg att jag såg, då tittade hon bort. Som att hon ville något fast hon kunde inte säga det. Som att hon hade en sten i halsen eller något.« »Jag tror att hon kommer till templet.« »Tro är för barn och idioter.« »Det där har du fått från Tirin Ideye. Du kan inte tro på allt hon säger.« »Tror du inte jag vet det.« »Kanske, kanske inte.« En vänlig puff mot hennes axel. »Kom nu barnrumpa så går vi.« Loé snor runt och sätter ett knytnävsslag i bröstet på Gawar. Han vacklar till och fattar tag om hennes arm av instinkt, näs­ tan som att han håller i sig för att inte tappa balansen, och hon sliter sig loss, tar ett par steg tillbaka, blänger på honom. Han går ner på huk, ena handen i marken. Inte av slaget, han är blek i ansiktet. »Lilo. Var inte så där. Det hjälper inte.« »Vi kan inte vara barn, då blir vi tagna.« Gawar reser sig och tar väskan. »Vi är väl det vi är. Spelar roll vad man kallar det.« »Ja, för det gör det.« De fortsätter längs järnvägen på spruckna asfaltsvägar och pas­ serar magasinshangarer och ett vattentorn, ett fält med långa 22


rader av rostande bussar, ett upplag med metallschabrak de inte för sitt liv hade kunnat gissa vad de har varit till för, kollapsade hus och fallna lyktstolpar och en femtio meter hög lyftkran som har vält och kraschat med bommen rakt ner genom ett tegeltak. De har sett tomma städer förut men inget som det här. Inget så ändlöst. Det fortsätter och de fortsätter gå. Steg för steg dras de in i ödestadens stiltje, ner i det tysta sönderfallets osynlighet, in i en vandrande dvala, som sömngångare. Och hela tiden är solen där och lindar sina strålar omkring anklarna och drar dem mot marken, som i en mardröm där varje steg är en kamp. En rovfågel glidflyger ovanför, den rör sig i vida cirklar ett tag innan den försvinner ur sikte. När solen till sist släpper taget väller skymningen upp ur underjorden, landskapet drä­ neras på sina färger och konturerna av hus och skyltar och upphöjda rälsbanor flyter ihop. Mörkret tar över staden. De slår läger i en lastbil som är inredd med sängar inuti. En liten fågel har dött i kabinen, Gawar skyfflar ut skelettet. De äter kvällsmat under en svart himmel. Stjärnor i oändlig­ het. Esmeraldamat: smulande svartbröd och saltkorv av rökta fårinälvor. Tystnaden blir ännu mer påträngande i natten. Loé tycker inte om det, hon tycker sig höra smygande varelser så de klättrar in i sitt tillfälliga gömställe och stänger igen. De lägger ut madrasserna på golvet och ligger intill varandra och väntar på sömnen, insvepta i husbilens dofter av vittrande plast. Loéfingrarna krafsar på Gawars kind. Andedräkten mot nacken som ett litet djur, hopkrupet för att hålla värmen, stävja oron. Han vet hennes koncentrerade ansiktsuttryck i mörkret. Hennes blinkande synöga. Känner hjärtat slå, försöker hålla sig vaken för att hon inte ska vara ensam. Tankarna suddas ut, viljan orkar inte. Han sjunker. Loé viskar som om någon där ute kunde höra. »Tror du att vi kommer till floden imorgon.« »Mm. Tror du.« 23


»Kanske. Tror du att det går några båtar.« »Det har de sagt.« »Och ifall inte.« »Tänk inte på det.« Tystnad. »Jag försöker. Det är svårt.« »Försök inte. Försök att inte tänka på fåglar. Eller på får.« Tystnad. Loé lyfter på huvudet en aning, drar efter andan. »Nu tänker jag på fåglar som är får. Fårfåglar.« »Ja. Vad gör de.« »Flyger.« »Försök att inte tänka på dem.« »Det är nog för sent.« »Det gör inget. Försök bara.« Nästa dag tätnar staden ytterligare, gatorna krymper och husen tränger sig närmare inpå varandra. De följer järnvägen norrut. Då och då seglar måsfåglar över hustaken. En ny doft växer, först är den utspädd och kommer och går men den tjocknar och så småningom är varje andetag mättat av en frän kväljande stank. Som om något kolossalt urtidsdjur har gett upp andan och ligger och ruttnar i solen med buken i vädret, en vulkan av döda inälvor. De kommer till en tågviadukt där två vagnar står kvar uppe på bron, resten av tåget har störtat ner när bron har kollapsat och ligger nedsänkt i en gulgrön algsörja. Gawar och Loé blir stående och stirrar. Rashögarna från bron omgärdas av tätt byggda tegelhus och murar, så vid första anblicken ser det ut som om marken har kollapsat och någon sorts helvetesmateria har bubblat upp ur jordens inre och bildat en sänka där bron har störtat ner. Sedan lyfter de blick­ en och ser att det fortsätter, längre ut står husen allt djupare nedsjunkna i ovattnet. 24


När de tittar ner från broräcket förstår de var stanken kommer ifrån. De håller för näsan och andas genom munnen. Strandlinjen kantas av en grönsvart bergskedja av ruttnande tång som sträcker sig så långt de kan se. Ingen av dem skulle kunna säga vad de förväntade sig att få se när de kom fram till floden men detta är något annat. Snä­ vare och samtidigt mer oöverskådligt. En stinkande avgrund. En slutstation, knappast en nod på en färdrutt. En stad som marscherar som en förhäxad armé rakt ner i en förgiftad flod, hus efter hus, kvarter efter kvarter. En brant trappa leder ner från viadukten till en översväm­ mad öppen yta, det kan inte vara mer än halvannan meter djupt men algsörjan som flyter där nere är helt ogenomskinlig. Mitt på den öppna platsen står en ärggrön bronsstaty av en man med bar överkropp, han håller armarna höjda framför sig med någon sorts uppsvällda vantar på händerna. Det stämmer med vägbeskrivningen, detta är stället där färjan till norra stranden ska gå. Fågelskit har runnit från statyns huvud och axlar ner över kroppen. De går nedför trappan. Strax ovanför flodytan svänger den hundraåttio grader via en avsats. Två små träbåtar ligger halvt nedsänkta i tång och sörja, för länge sedan förlorade. På bro­ väggen vid avsatsen har någon målat ett meddelande med röda tecken, varken Gawar eller Loé kan läsa. De blir inte kvar länge, stanken är nästan outhärdlig och små pilformade flugor surrar runt öronen och vill in, de svärmar kring den ruttnande tången, lever där och förökar sig i otänkbara antal. De slår läger i en av tågvagnarna för att höra när båten kom­ mer, ifall den kommer tidigt på morgonen innan de har vaknat. De väntar där resten av dagen, håller sig i skuggan och äter sparsamt. Ingen av dem tar upp frågan om hur länge provian­ ten kommer att räcka. Inte än. 25


Ingen båt kommer. Ingenting rör sig, inget hörs förutom måsarnas hånskrik ovanför. Det här är vår värld. Ni kommer aldrig härifrån. Lägg er ner och dö så vi kan äta resterna. Gawar är redan vaken när Loé stiger upp nästa morgon. Han står vid broräcket och spanar ut över floden, lyssnar efter båtljud. Ser på henne, rycker på axlarna. Loé kastar en sten ner i vattnet. Floden sväljer den. »Hur länge ska man vänta innan det kommer någon båt.« Gawar betraktar ringvågorna på den tröga flodytan. Blinkar långsamt, svarta fält under ögonen. Loé: »Det här stället är som att köra ner huvudet i en rutten lökpåse. Det finns ingenting här. Det kommer ingen båt.« »Den kanske inte kommer varje dag.« »Eller kommer den inte alls. Det kanske kom en båt för hundra år sedan när de från Esmeralda var här. De tror väl att hela världen är som hos dem, att alla går och vallar sina får och har olika möten och allt bara funkar. Folk vet inte så mycket som de tror.« En trött min. »Kan vi inte bara vänta tills imorgon med att ta ut katastrofen.« »Och sedan.« »Vi får gå ut och kolla vad som finns. Om det inte kommer någon båt –  « Han avbryter sig, låter nästa led i tanken vara osagt. »Så du tror inte att den kommer.« Den sjunkna staden ligger tyst framför dem. Gawars bleka röst, knappt mer än en viskning. »Jag vet inte mer än du.« Ingen båt kommer den dagen eller nästa morgon. Febern ver­ kar ha släppt greppet om Gawar. Han föreslår att Loé kan vänta kvar ifall båten skulle komma men hon vägrar, hon går dit han går, säger hon. De rör sig längs flodstranden. Ibland går de in i husen, ibland 26


går de ner i någon källare eller garagevåning och letar efter vat­ ten. Det bräckta flodvattnet har de blivit varnade för att dricka eller ens röra vid. Strandlinjen är diffus och alltid kantad av tång, ibland i bergsformationer, ibland utspridd i breda gyttje­ fält. De hittar ingen båtplats, inget vatten, ingenting. Spruckna plastmöbler och bråte, rostande elektriska apparater. Formad sten, vittrande skepnader. Ruiner och hetta och tystnad. Mitt på dagen klättrar de upp till takterrassen på ett ensamt tiovåningshus för att få överblick. De har hört om floden att den delar Port Ondeo i två halvor och att den är något annat än vad den var, att loppet har förtvinat och att havet har vällt in och tagit över. Ingen av dem har sett vare sig floder eller hav förut så de har inte vetat vad det innebär, inte kunnat föreställa sig mängden av vatten. Långt bort på andra sidan kan man ana att floden har svalt delar av staden även där. Fem svarta torn skjuter upp mot himlen, bakom dem kryper låga byggnader uppför sluttningar och branta klippor. Floden blänker i solen. Den vidgar sig mot havet österut, en trögflytande giftgrön vallgrav mellan ödestaden i söder och stadens levande hälft i norr där det sägs att det går att leva, i alla fall om man känner någon. De har rekommendationer men inga brev kommer att hjälpa så länge de är kvar på fel sida om floden. I väster står resterna av en stolt vit bro som har förenat stadens två delar. Några av bropelarna hänger samman ännu, några saknas och några står kvar som förstenade jättesvampar med angripna hattar. Nära bron flyter något som är för stort och för oregelbundet för att vara en båt. Kanske är det en ö under bebyggelsen, inget land syns, det ser ut som en flytande kåkstad. Det stiger eldrök från ett par ställen. Staden nedanför dem känns låg nu, den hukar under ett täcke av röda tegelpannor, en del av taken är nedstörtade eller insjunkna. Gatorna ligger under vatten i ett tiotal kvarter innan husen helt har slukats av floden. En flock måsar kretsar där 27


ute mellan de sjunkna husen och turas om att dyka ner mot någonting de har hittat. Söderut fortsätter ödestaden så långt ögat når. Ovanför, öppen himmel. Samma ursinniga bländljus. Loé klättrar upp på en bänk vid terrassens uppskjutande ytterkant. »Det stinker inte lika mycket här uppe.« »Nej.« Gawar sätter sig i skuggan av en ventilationskåpa. »Vi kan vila ett tag.« »Är du sjuk igen.« »Det är ingen fara. Vi väntar tills solen har sjunkit lite.« Loé står kvar. Längs gatan nedanför kommer ett djur gåen­ de, det stryker längs fasaderna och håller sig i skuggan. För Loé är det först en hund med ovanligt yvig svans och pälsmönster i svart och silvergrått. Sedan blir det något annat. Strax innan höghuset där Loé befinner sig stannar silver­ räven och tittar upp. Det är henne han ser. Han står där alldeles lugn och Loé håller andan, hon vet inte vad det är för varelse förutom att det inte är någon hund och sedan är den i rörelse, den viker av och försvinner in i en gränd. Hon vänder sig om. Gawar sover. Solen är på väg ner när de återvänder till floden. Loé klättrar upp på en bil och vidare ut över resterna av ett kollapsat hus. Ruttnande tång runtom den lilla halvön av tegel och betong. Luften dallrar av värmen som stiger från geggan, flodens svarta avföring. Hon går längst ut på ett sluttande betongblock vid vattnet och står där och stirrar med tålmodig koncentration, så som alla barn i alla tidsåldrar har stirrat ner i hav och gölar på spaning efter pilgäddor och sjöormar, små salamandrar eller ofantliga pansardjur. Hon fäktar mot flugorna som surrar omkring ansiktet. Gawar står kvar inne vid land. »Ser du något.« 28


»Jag såg något nyss.« Någonting rör sig under ytan. Rösten åker upp. »Där var den igen. Kom hit. Kom.« Gawar drar en suck och påbörjar klättringen. Just innan han är framme glider en svartglänsande varelse upp ur vattnet och kippar efter luft. En ödla, ungefär lika lång som hans underarm. Den dyker ner igen och försvinner. »Såg du den.« »Jag såg att det rörde sig.« »Det var en draködla tror jag.« De står kvar och väntar. Ingenting händer. Solen sjunker. »Gawar, vi kan inte gå än. Den måste komma upp igen och andas.« »Den kan dyka upp var som helst. Du kommer ändå inte kunna ta den.« »Men jag vill att du ska se.« »Vi kan se imorgon. Jag vill tillbaks innan det blir mörkt.« »Bara lite till.« Loé stirrar oavlåtligt ut i vattnet, mer kan hon inte göra, ett par steg ut och hon hade sjunkit till midjan i tånggegga. Gawar börjar klättra tillbaka över betongskravlet. »Kom nu, vi  –  « Loé märker inte hur han stelnar till och blir stående. »Men Gawar, vänta.« »Du behöver komma hit.« »Vad är det.« Två figurer står uppe i en backe ett stenkast bort. »Loé, nu.« Tonen får Loé att vända sig om. Hon klättrar över betong­ klumparna upp till Gawar. Ingen av dem säger något. Främ­ lingarna har inte rört sig, de står i en gränd mellan två låghus. En av dem sträcker upp en hand till hälsning. Den andra håller ett bylte i famnen. Gawar besvarar gesten med en liten fördröj­ ning. De börjar ta sig in mot land. Loé går bakom Gawar. »Du tänker väl inte gå dit.« 29


Han svarar inte. De kommer iland via samma bilvrak och Gawar stannar upp, Loé vill fortsätta längs stranden. »Kom vi går. Jag gillar inte dem.« »Du gillar ingen, Lilo.« »Jag gillar dig.« Gawar ser på henne, hennes ensamma arga öga. Ett leende blommar upp, han är inte beredd på det själv. »Du kan inte ens se ansiktena, hur kan du veta om du gillar dem.« Loé ler inte. »Ibland vet jag saker som du inte vet.« »Jag har hört att folk inte vet så mycket som de tror.« »Och jag har hört att folk härmas när de inte har något eget att komma med.« Han suckar. »Vi letade efter någon att fråga och nu har vi hittat någon.« »Jag letade inte efter det. Jag letade efter en båt.« »Och hur tycker du att det gick. Du kan vänta här om du vill.« Gawar går fram en bit, lyfter ena armen till hälsning och stannar. Loé står kvar, missnöjd. Främlingarna går honom till mötes och stannar när han gör det, det är sex-sju steg mellan dem. Den äldre bär ett spädbarn vid bröstet, inlindat i ett tygstycke så att bara en svart hårmatta skymtar fram. Bakom henne står en mager flicka med lätt skelande blick, äldre än Gawar men knappt vuxen, kanske en syster till spädbarnet. Halvöppna ögon. »Jag kan hjälpa dig.« Tonfallet är så likgiltigt att det hon säger inte går att uppfatta som något erbjudande om hjälp; snarare påminner det om en tiggande människas illusionslösa vädjan om att få hjälp, upprepad så många gånger att den har blivit en del av omgivningen, lika omänskligt neutral som en strykhunds glåmiga blick. Gawar låter saken bero. »Ska ni över floden.« Flickan svarar inte. Hon ser på Gawar hela tiden, uttryckslös och ogenerad. Kvinnan med spädbarnet stirrar tomt framför 30


sig som om det som sker inte har med henne att göra. Som om hon är barnet. Flickan: »Vi kan göra det om du vill. Kan du betala.« Gawar backar undan lite. »Göra vad.« Flickan håller sin slutna hand framför ansiktet. Det ser ut som om hon har fått något i munnen, tungan far omkring så att kinden buktar ut. Gawar: »Jag vet inte vad du vill.« Hon rycker på axlarna. »Mig spelar det ingen roll.« »Vilket.« En loj blick på Loé. »Vad gjorde ni där ute. Var är eran grupp.« Gawar vinkar åt Loé att komma fram, hon står en bit bort med armarna i kors och blänger. »Det är bara vi, ingen grupp. Hon såg någon ödla i vattnet, jag vet inte.« »Vem sa åt er att leta ödlor nu. Vet ni ingenting.« »Ingen har sagt något. Vi är själva. Vet du om det går några båtar. Vi måste över till andra sidan.« Hon skakar på huvudet, oklart om det är ett svar på frågan. En misstrogen min. »När kom ni.« »Det är några dagar sedan. Kom ni också med tåget från Esmeralda.« »Så vadå. Går ni ensamma, du och hon.« Gawar tittar över axeln, Loé har kommit lite närmare. Han nickar. »Hon och jag.« »Så ni gick inte till lägret.« »Är det där alla från tåget är.« »Det kom en del nya för några dagar sedan, jag trodde ni var med dem.« »Vi satt … Vi gick av på ett annat ställe.« Hon glor på honom ett tag, halvt intresserad, sedan slocknar blicken och glider undan, bort mot floden. »Man kan ta dem på morgonen om man går ut tidigt, ödlorna. Nu är meningslöst.« 31


»Hur då ta.« »De går upp på land på natten och gömmer sig i husen. Man tar dem när de sover.« »Med händerna.« »De är starkare än man tror och de slår med stjärten så det är bättre att få död på dem snabbt. Klubba dem eller spetsa dem.« »Har du gjort det.« Loés skeptiska röst. Hon har smugit fram och står lite bakom Gawar. Flickan: »Jag har sett. De med gult på sidan är honorna, de är fetare.« Gawar: »Vet du om det går några båtar till andra sidan.« »De har slutat gå. Det står skrivet någonstans. De samlar grejer till en flotte uppe i kyrkan.« Gawar: »Ska ni bygga en flotte.« »Jag ska inte bygga något.« »Så lägret är i en kyrka. Tar de … Tar ni in folk.« »Det är väl bara att gå dit. De som inte kan bidra åker ut. De skickade ut någon gamling för ett tag sedan. Han var dålig, hostade blod.« Hon ser på ungen i kvinnans famn, den har börjat gny. »Vi måste gå. Den nya generationen blir rastlös när man står still.« Barnet börjar kränga i sin linda, gnyendet är på väg att gå över i skrikande. Kvinnan trampar på stället och vaggar barnet utan att blicken lämnar tomheten; kroppen gör vad den måste, medvetandet är i ett annat land, en annan tid. »Var är den där kyrkan.« Flickan har fastnat med blicken igen, nu på ungen. Den nya generationen. Hon pekar inåt land. »Du ser tornet där.« »Vem ska jag säga att jag pratade med.« »Vad.« »Vad kallas du.« »Olika.« Hon ser på honom, överväger alternativen. »Corinne är mitt riktiga namn.« 32


*

Floden är stilla, de kan föreställa sig hur månen speglar sig mot den blanka ytan. De övernattar i samma tågvagn på den kollapsade järnvägsbron. Loé trycker sig intill Gawar, andas på hans händer. De ligger där och andas in oset av ruttnande tång och varandras otvättade kroppar, musklerna surrar av trött­ het. Efter en stund viskar Loé att floden stinker och Gawar säger att imorgon kan de byta ställe, och Loés synöga blinkar i månljuset och hon viskar igen och ber honom att berätta om gruvan, om hur det var innan de hittade varandra. Hon säger så, att de hittade varandra. »Berätta om hon som satt under trädet.« »Det var väl mest det, hon satt där.« »Men säg hela.« »Hon satt under ett träd som höll på att dö. Hon brukade äta insekter som hon plockade från barken. Hon var alltid där förutom när hon gick till latrinen. Då brukade barnen gå efter henne och ropa sina frågor men inte när hon var vid trädet, det var förbjudet fast ingen hade bestämt det, det bara var så. Då fick man vänta och se ifall hon skulle säga något.« »Varför dog trädet.« »Allting dör. Hon sa att hon väntade på att bli upptagen.« »Vad är det, upptagen.« »Hon var nog tvungen.« »Hur då.« »Jag vet inte, Lilo.« »Men varför var hon tvungen.« »Ibland vet man inte. Hon försvann sedan. De tog ner trädet också.« »Blev hon upptagen.« »Vem vet. Folk försvinner och man fortsätter. Det är så det är.« 33


»Vad sa hon mer.« »Allt möjligt. Mest galenskaper. Ibland pratade hon om det som hade varit, ibland om det som skulle komma sedan. Hon sa att hon såg saker. En gång pekade hon på mig och sa att den där pojken har en groda i byxorna.« »Hade du det.« »Nej. Det hade jag inte.« »Vad sa du.« »Ingenting tror jag. Alla skrattade.« »Hur kunde hon leva så där.« »Folk gick dit med vatten och mat ibland.« »Varför.« »De gillade det antar jag, att hon var där. En del försökte förstå vad hon sa, vad det betydde. En del bara skrattade.« »Varför kommer inte jag ihåg det.« »Det kanske var innan du kom. Jag måste ha varit rätt ny i lägret då. När kom du dit egentligen.« »Jag vet inte. Det är som om jag inte var någonstans innan.« »Mm.« »Berätta när de skickade iväg oss. När vi hittade varandra.« »Du var själv där.« »Men jag vill höra.« »Jag har berättat tusen gånger.« »Berätta igen så att jag minns.« »Du tänker på det där Williams Oriego sa, eller hur. Om minnet.« Hon rycker på axlarna, kanske är det ett svar, kanske en sömnryckning. Det som Williams Oriego har sagt till Loé om minnet och som hon har sagt till Gawar är att det förflutna inte finns och att minnet bara är minnet, inte det som det minns. Han har även sagt att varje gång hon plockar fram ett minne och väver fram dess bilder och dofter och smaker så formas en ny version, en muterad kopia, i hjärnan. Så för 34


den försvunna tid som hon minns ofta och dröjer sig kvar vid bildas en hel liten kortlek i hjärnans veck av ofullständiga eller överfullständiga minnen. »Men berätta.« Och Gawar berättar. Igen.


2 Uppbrott Kaliumgruvan, några månader tidigare

Gruvlägret var en spillra av liv i en öde stenöken. Den enda förbindelsen med andra samhällen var järnvägen som löpte västerut genom tystnaden, två tunna spår av civilisation som fortfarande blänkte i solen tack vare det koldrivna malmtåget. Labyrinten av underjordiska gångar och schakt sträckte sig långt utanför lägerområdet. En handfull gamla tunnelmaskiner hölls fortfarande vid liv, Gawar hade bara sett dem på bleknade bilder på informationstavlorna vid grindarna till gruvområdet. Han hade hört dem på avstånd, blinda bullrande tusenfotingar av stål som borrade och skruvade sig fram genom mörkret. I resten av gruvorterna bröt de malmen med hacka och spade, maskinerna räckte bara till en del av produktionskraven och de stod ofta still i väntan på reparation. Gawar arbetade för det mesta ovan jord, vid änden av ­transportbanden. På gruvans storhetstid hade banden fortsatt ut över området till en fabrik där leran separerades från kalium­ saltet man ville åt. Allt det hade blivit sönderbombat i något krig för länge sedan så nu skickades malmen iväg obehandlad. De skyfflade upp det röda lergruset på hästdragna kärror som kördes upp på en plattform och tömdes ner i öppna gods­ vagnar. Ibland var Gawar med och transporterade malmen nere i gruvan på de ställen där banden var ur funktion eller när strömmen dog, vilket den ofta gjorde trots att gruvans kolkraftverk alltid var bemannat. Malmtåget brukade återvända efter fyra dagar med kol, 36


vatten och mat, med foder till hästarna och material för att bygga fler stöttor nere i gruvorna. Under hård bevakning las­ tades varorna av och ångloket kopplades om till en ny omgång godsvagnar. Innan tåget for iväg genomsöktes vagnarna av lägervakterna, ingen fick lämna lägret utan tillstånd. Gawar visste att kaliumsaltet användes för att göda odling­ arna i norr där lägerinvånarnas föda och kläder producerades. Informationstavlorna berättade om gruvans historia och om produktens betydelse för mänskligheten. Få i lägret kunde läsa texterna och ingen brydde sig. Om gruvarbetarnas stolthet över sin uppgift i världen någon gång hade varit en faktor i produktionen var det länge sedan. De gjorde vad de gjorde, det fanns inget annat, bara ett litet fåtal var där av något som kunde liknas vid fri vilja. Det som däremot hade betydelse var kvoterna. Den som inte fyllde sin kvot blev förflyttad till arbeten som gav mindre matportioner, mindre vatten och sämre eller inga kläder. De lägsta i ordningen levde på svältransoner vilket gjorde dem ännu mer kraftlösa, det var nästan omöjligt att lyfta sig därifrån, de sjönk ihop till hålögda grå varelser som kallades vålnader, vandrande döda. De vandrade sällan länge. Gawar höll sig undan från vålnaderna och likaså från dem som försökte mygla och maska. Det gick aldrig att dölja i längden, det syntes på en vad man hade i tankarna och man visste aldrig när arbetsledarna hade ögonen på en. Det bästa man kunde göra var att tiga och jobba och svälja alla drömmar om att ta sig ut och komma undan, kväva alla protester som tändes som små flammor i bröstet. Sänka blicken och fortsätta. Skyffla från den hög man var tilldelad till den vagn eller det transportband som var utpekat. Gå ner i den gruvort de sa att man skulle till och göra som de sa när man kom dit. Lyssna noga och göra rätt, titta på dem som visste mer och försöka göra som de, lyssna och 37


lära, fråga om det var nödvändigt eller om det fanns utrymme i blicken hos den man jobbade under. Aldrig bli en av dem som slutar jobba så fort munnen glappar. Alltid leta efter något som behövde göras. Aldrig säga nej när de ville något. Aldrig slåss om man inte kunde vinna och bara om det var nödvändigt. Aldrig skvallra, aldrig fjäska. Gawar klarade sig. Han var spinkig men seg och envis och hans pickande hjärta höll honom hela tiden på tå, vaken, rädd för att göra fel och koncentrerad på att göra rätt. Han sov lätt och drömde långa vindlande drömmar där ingenting gick som det skulle. Oron sved i hjärtat varje morgon när han vaknade, oron höll honom vaksam. Gawar kämpade i det tysta. Inte för att ändra på något utan för att hålla sig över ytan. Han fortsatte för att fortsätta. Det fanns mycket värre ställen. Det fanns de som fantiserade om att åka iväg med godståget, att hitta ett gömställe, ett obevakat ögonblick, en utväg. Inte Gawar. Såda­ na drömmar gjorde bara ont och drog ner arbetsviljan. Det som fanns var den här uppgiften och nästa, den här rasten, den här måltiden, den här natten och den här dagen och nästa, igen och igen samma sak. Tiden var liksom platsen ett slutet rum. När tiden plötsligt öppnade sig var det som att ingen riktigt kunde tro på det. Alla på uppställningsplatsen hörde befall­ ningen, ingen rörde sig. Det var en morgon i början av den hetaste perioden på året då det aldrig regnade. Det hade varit en tryckande svettig natt och nu hade de stått där en bra stund i den stigande solhettan och väntat och undrat. De andra hade fått sina arbetsuppgifter och lämnat grusplanen för länge sedan. Till slut kom en grupp med väpnad eskort gående nerifrån gruvområdet. Det var folk utifrån, de hade kommit med tåget fyra dagar tidigare. Det var oklart vilka de var men alla visste om att de var där, en sådan nyhet spred sig snabbt. Rykten 38


hade gått sedan en tid tillbaka om avvecklingar och nedlägg­ ning, gruvarbetarna hade talat om gruvsektioner som nästan var uttömda och för inte så många tågvändor sedan hade en sektion störtat samman och begravt två man, och vad värre var, ett av tre fungerande borrfordon – två var redan ur bruk i väntan på reservdelar som skulle specialtillverkas och skickas med båt – och efteråt hade en särskild arbetstrupp kommit in utifrån och försökt gräva fram maskinen, vilket resulterade i en ny kollaps där fem man blev kvar i mörkret. Främlingarna var klädda i ljusa bomullskläder, lågskor av blankläder och tunna solhattar. Två kvinnor och en man, därtill lägerchefen och fem soldater som också var utifrån och som hela tiden spanade runtom, som om de väntade sig en överrask­ ningsattack när som helst. Lägerchefen och en av främlingarna talade lågt med varandra. Marschordern hängde kvar obesvarad. Ingen tog ett steg. De stod där allihop och väntade som om de trodde att de hade hört fel eller inbillat sig. Alla hade någon gång dagdrömt om att fara iväg med tåget och alla kunde se att detta inte var vad de hade drömt om. I fantasin hade de gömt sig i något dolt utrymme och åkt med norrut där maten de åt växte, där det rann vatten i flodfårorna och det föll regn från himlen. Alla hade hört rykten om någon som hade lyckats och alla hade hört berättelserna om dem som hade blivit upptäckta och kommit tillbaka sönderslagna eller blivit avkastade på slätten utan mat eller vatten. Gawar stod kvar liksom de andra. Befallningen var svår att tro på. Kanske gällde det inte alla, kanske skulle det komma mer information. De som stod där var inga utvalda, snarare motsatsen. Många var från C-längan, där ungar utan familj bodde. Han hade själv varit där en tid efter att han kom till lägret. De av de uppställda som inte var barn var gamla eller 39


svaga. Han såg i deras blickar vad han själv redan visste. Detta var ingen belöning eller befordran för flitiga arbetare, det var en utrensning. Han hade hamnat bland de överflödiga. Ett par av lägrets egna vakter närmade sig det främre ledet. En käpp ven genom luften och träffade någons lår. Ett gällt rop. Stiltjen var bruten och rörelsen började. Någon lösgjorde sig från ledet och frågade rakt ut i luften om sina saker, hon måste få hämta sina saker. Någon började gråta, någon ropade att hon måste stanna i lägret med sin familj, att det måste vara en missförstånd. Folk började förstå. De som hade brutit formationen knuffades tillbaka in i ledet och vandringen ner mot järnvägsspåren började. En extra pas­ sagerarvagn var påkopplad efter den vanliga. Vagnen luktade gammal urin och unken plast och sätena var nednötta och satt löst. Soldaterna som släppte in dem sa att mat och vatten skulle delas ut under vägen och ingen behövde oroa sig för sina tillhörigheter, alla deras behov skulle tillgodoses vid de anläggningar där de blev placerade. Dörrarna drogs igen och reglades utifrån, fönstren var täckta av galler och gick inte att öppna. Värmen steg. Latrinen var ett hål i golvet bakom ett draperi i ena änden av vagnen. Några av barnen snyftade, någon sa att det luktade illa, någon sa åt dem att tiga. En av ungarna satt och stirrade på Gawar tvärsöver mitt­ gången med sitt enda seende öga, det andra var missbildat eller skadat. Han vände sig bort. Hon verkade inte ha gripits av den kollektiva skräcken som växte bland passagerarna och som sprängde och sved även i Gawars hjärta; den enögda flickan såg mest bara missnöjd ut, som en gammal människa som redan har sett mer av världen än hon vill se och retar sig på att allt ska vara så besvärligt. Gawar flyttade ut till sätet vid fönstret där ungen inte kun­ de se honom. Utanför den skitiga rutan hade arbetet börjat. 40


­ olröken från elverket steg mot himlen, snart skulle linbanor­ K na och transportbanden börja rulla och om en stund skulle nya tråg med saltgrus från underjorden firas upp genom schakten. En kvinna slog sig ner på sätet bredvid. Hon hade varit i lägret periodvis det senaste halvåret, en del jobbade på kort­ tidskontrakt och kunde åka därifrån om de ville. Hon var en av dem som höll ordning på ungarna i C-huset. De kallade henne Mayer, fast ingen verkade tro att det var hennes riktiga namn. Ingen visste något om henne, men de pratade desto mer. Hon hade härdade händer, mörka ögon och svart vildvuxet hår, det hade kunnat bo fåglar där inne utan att det syntes, och hon gick alltid klädd i samma sorts utnötta skitiga bomullskläder som gruvarbetarna. Mayer satte ett finger på hans knä och tryckte ner benet, som utan att han var medveten om det hade studsat upp och ner. »Nervös.« Gawar rodnade. Han skakade på huvudet. Mayer: »Det finns goda skäl att vara det.« »Vet du vart vi ska.« Hon lutade huvudet tillbaka mot ryggstödet. Hennes röst var dunkel och raspig. »Det vill du inte veta. Om du sköter dig kanske du slipper.« »Hur då.« »Var beredd.« »På vad.« Han kände på fönstergallret. »Härifrån kommer vi ingenstans.« »Det här är bara första etappen.« »Vad händer sedan.« »Det som händer nu är att jag ska sova. Sängpissande snorungar, håller en vaken hela nätterna med sina mardröm­ mar. Jävla oväsen.« Hon fick fram en solblekt skärmmössa ur jackfickan och drog ner den över ögonen. 41


Gawar satt tyst en stund, sedan sa han: »Varför sa du det där till mig.« »Jag har sett dig. Du ligger lågt, du gör dig osynlig, du gör det du ska.« Gawar vände sig mot fönstret, han rodnade igen. Fast mer i bröstet än i ansiktet. Tåget bromsade in med ett gällt skärande ljud och stanna­ de. Gawar gnuggade ögonen. Klar himmel, solsken och öde plattmark så långt han kunde se. Huden var klibbig, huvudet tungt. Passagerarnas oro vaknade till liv igen. Folk reste sig för att se ut och rörde sig längs mittgången. En del av barnen kände av stämningen och började jämra sig. Mayer trängde sig fram och tog position mitt i vagnen. Hon stod där ett tag och sedan ropade hon ut att alla skulle sätta sig ner och hålla tyst. Folk gjorde som hon sa. Hon samlade ihop ungarna från C-huset och skickade dem mot utgången. Dörren öppnades utifrån och ledet av storögda föräldralösa strömmade ut i solskenet. Efter det fick hon fram en lista och började ropa upp de övriga unga, däribland Gawar. De vuxna blev kvar i vagnen, de stod vid fönstren och kikade ut. Loket stötte ut ett moln av vit ånga och grå rök och tåget kom i rörelse. Medan vagnarna med lergrus rullade förbi fick de utvalda på nytt bilda kö för att ta emot varsin axelremsväska med proviant och vatten. Tre män ledde ökenvandringen med Mayers hjälp. Gawar hade sett dem, de brukade passera över gruvområdet då och då med en packåsna på väg till eller från kontorsområdet, med ett sätt att gå som om de hade vandrat i århundraden och skulle fortsätta till tidens ände. Vad mulåsnan bar på var oklart, den allmänna uppfattningen var att männen gjorde någon sorts 42


handelsexpeditioner för lägerchefens räkning som inte hade med gruvdriften att göra. Den här gången hade de två åsnor lastade med vattendunkar och proviant. Männen var beväpnade med gevär och långa knivar. De överlät åt Mayer att dirigera barnen, själva såg de på dem med en sorts avsmak som gränsade till häpnad, som om de knappt kunde tro att detta var lasten de skulle släpa genom öknen. Som om de själva hade fötts ur någon magisk ökenklippa i färdigt skick, skapelsens krona, fulländade med mustascher, svarta naglar och dolkar vid bältet. Vandringsledarna gick utspridda runtom barnen som vall­ hundar runt en fårskock. De gick västerut i stiltje och stickande solljus, över en oändlig slätt av grus och sten, det enda som växte var glest utspridda taniga buskar med kvistar och taggar som inte gick att bryta av. Ingen sa något. Ingen visste vart de var på väg och ingen tordes fråga. Gawar försökte få ögonkontakt med Mayer. Han ville vara beredd som hon hade sagt. Han sicksackade genom fårskocken och kastade försiktiga blickar på bevakarna. Efteråt i drömmar­ na skulle deras solbrända ansikten flyta samman till ett enda med svarta snipögon, flottigt hår och fläckiga tänder, och med en röst som mörk sten. Han gick bakom Mayer ett tag och sedan rörde han sig närmare intill, ljudet av trampande fötter dolde hans ord för de andra. »Psst. Vad är det jag ska vara beredd på.« »Tig och gå tillbaka till din plats.« »Vi har inga platser.« »Försvinn.« En blick över axeln, en väsning: »De har sett.« Gawar var inte beredd. Hon träffade honom i tinningen med nederdelen av handflatan just när han vände sig om för att titta och han for åt sidan och snubblade över sitt eget ben och föll så att han skrapade armbågarna i gruset. Hon högg honom som en rovfågel och drog upp honom och knuffade honom 43


ut i skocken så att han nästan ramlade igen. Hon ropade efter Gawar så att alla hörde. »Fortsätt gå. Jag vill inte höra något mer gnäll, det gäller alla.« Ingen gnällde. Männen teg. De mötte inga människor, passera­ de inga bebodda hus. Första gången de tog rast gick de in i en övergiven lada där pelare av solljus sköt ner genom hål i taket. Flera av barnen föll ihop på det skitiga betonggolvet utan att ens kränga av sig väskorna och låg där som döda. Gawar sjönk ner med ryggen mot en vägg. När marschordern kom var det som om ingen tid hade gått. Några barn låg kvar. Den enögda flickan låg med kinden mot golvet och med synögat halvöppet, apatisk. En av männen gick till Mayer och stod alldeles nära, han höll handen om hennes nacke som om han skulle kyssa henne eller dunka hennes huvud mot en vägg, och meddelade sina instruktioner. Hon vinkade till sig Gawar och pekade mot barnen som låg kvar på golvet. »Det där måste upphöra. Det är ditt jobb från och med nu. Förstår du.« »Jag vet inte.« »Du ska få upp dem och efter det ska ingen mer spela död.« »Och ifall de ändå gör det.« »Sa jag inte just att det är ditt jobb.« Gawar fick upp alla utom den enögda flickan genom övertal­ ning och varningar om följderna av att ligga kvar. Mayer knöt ihop remmarna på sin ryggsäck över bröstet. Ingen hade gått ut i solen ännu. Flickan låg mitt ute på golvet. »Du.« Ingen reaktion. Gawar petade till henne med foten. »Vakna.« Han satte sig på huk och ruskade om henne. Ingen rörelse, inget svar. Han bad och skällde, knuffade, drog henne i armarna och lyfte och så fort han släppte sjönk hon ihop och låg där. 44


Alla såg på Gawar nu, blickarna brände i ryggen och kinder­ na. De väntade på att se vad han skulle göra och vad som skulle hända om han misslyckades. Alla kunde se att den som försöker dra en unge i armarna för att få dem att lyda ligger illa till. En av de äldre pojkarna spottade på marken och mumlade. »Han gnäller som en gammal kärring.« Några skrattade. Några mindre barn tog efter. Någon: »Vad väntar han på.« Gawar visste inte vad han väntade på men han kunde gissa vad de som bestämde väntade på och när de väntade på att man skulle göra något så gjorde man det. Det visste han. Han tog flickan i nackhåret och bände tillbaka huvudet och slog henne över kinden. Mayer var på väg ut, hon vände sig om och deras blickar möttes. Någonting rörde sig i hennes ansikte som han inte kunde läsa. Hon fortsatte mot dörren. Ungen låg kvar, hopkurad. Han drog henne i armen och slog igen och en gång till efter det och skrek åt henne att inte våga ligga kvar. Hans tunna röst sprack och ropet ekade i ladan och den här gången föll hon inte ihop utan satt på golvet med händerna för ansiktet. Det rann tårar ur det seende ögat och ur det blinda och när han höjde armen och sa åt henne att resa sig lydde hon. »Har du fått nog. Alla väntar på dig.« Det hängde snor ur näsan på henne och hon snörvlade och han avskydde henne för att hon hade tvingat honom till detta med sin dumma lilla kropp och sin tröga hjärna. En missbildad pissunge, han kunde inte fatta varför de hade tagit med henne över huvud taget, vad de än satte henne på för jobb skulle det sluta med att någon annan fick göra det, hur mycket stryk de än gav henne. Hon skulle inte klara av att gräva en grop ens. Hon verkade knappt veta var hon var, kanske var hon efterbliven. Blindögat hade varat sig och gick inte att stänga ordentligt och hon stod där med munnen hängande öppen 45


och glodde på honom. Som en idiot, som ett djur. Sådana som hon var ett slöseri med proviant och vatten. Hon skulle ändå aldrig klara sig. Han skakade på huvudet och skulle just vända sig bort när hon höjde armen och slog honom över kinden så att det ekade mellan väggarna. Flera av åskådarna skrattade högt. Detta var nytt, det var underhållning. Ingen ens låtsades vara ointresserad nu. Gawar slog tillbaka och de stod där han och ungen och glodde på varandra med sänkta ögonbryn och skälvande näs­ vingar. Hon höjde armen och han lät henne slå. Ingen sa något och ingen gick, alla väntade på nästa utfall tills Gawar sänkte armarna och sa: »Är du färdig nu.« Hon blängde på honom med sitt glödande öga och han frågade igen och hon torkade bort tårarna med handen och nickade. »Bra. Då går vi.« Gawar tog upp sin väska. Mayer stod vid dörröppningen. Hon nickade knappt synligt, på något vis mer för sig själv än till Gawar. *

De gick i brännljuset i två dagar. Rasterna var korta, Gawar hann knappt blinka innan han skulle upp igen och kroppen blev bara tyngre av vilan. Vattnet var inte på långt när tillräck­ ligt, tungan klistrade mot gommen och vaksamheten sjönk, tankarna på att fly överröstades av snäva dagdrömmar om vat­ ten och mat. Ungen med ögat höll sig hela tiden i närheten av Gawar fast utan att låtsas om det. Då och då gav han de vekaste barnen en sträng blick men alla verkade ha förstått att det inte tjänade något till att gnälla. 46


De sov på marken under tiotusen tysta stjärnor och drömde att de gick genom öknen och när de vaknade gick de genom öknen. Ingen talade och ingen sjöng. Sent den andra kvällen kom de till en knutpunkt där olika vandringsleder samman­ strålade, en handelsstation. Det var folk i rörelse överallt men alla boplatser verkade vara tillfälliga. I mitten låg en damm med tak över och taggtråd runt och beväpnade vakter vid grinden. En av männen tog med sig en mula och lämnade gruppen. Resten slog läger i ett hus utan tak, allt annat var upptaget. När morgonen kom var mannen tillbaka med ny proviant och dricksvatten och när vandringen fortsatte var två av de små barnen borta. De gick hela dagen. Barnens skuggor drogs ut till långa streck och blev tyngre och tyngre att släpa efter sig, hettan mildrades inte förrän solen hade sjunkit just ovanför bergs­ kedjan vid horisonten. De gjorde halt vid en brant sluttning. Marken nedanför hade torkat ut och spruckit upp till en mosaik av ljusbrun lera där inget växte. Mellan lerfältet och bergen syntes konturerna av en stad. Mayer lät nästan vänlig när hon samlade alla och förklarade hur de skulle ta sig ner utan att någon kom till skada, och hur de äldre skulle hjälpa de små barnen, och att snart skulle de få vila och vatten och varm mat, de behövde bara bita ihop och kämpa ett litet tag till. Gawar såg sig omkring. Han kunde inte avgöra om de andra hade hört vad han hade hört. Vissa saker lär man sig att känna igen. Som att när någon tänker hjälpa en ställer de sig inte och håller tal om det. Och när de börjar spinna som en katt på rösten och lovar en varm mat ska man akta sig. Åsnorna tog sig ner utan last och fick runda träplattor fastspän­ da under hovarna för att kunna gå över den spruckna marken. Lasten gled man ner med rep. Två pojkar försökte hasa stående 47


nedför branten men valde snart att klättra baklänges på alla fyra. Gawar vred på huvudet. Flickungen från ladan stod där och såg på honom, ögonbrynen pekade ner mot näsan och munnen var hopsnörpt som ett russin. Ingen fick komma till skada var det sagt. Han tog tag om flickans handled och höll i henne hårt och släppte inte taget förrän de var nere. Det blev en kort vila innan alla hade tagit sig ner. Gawar låg på marken med väskan under huvudet, utmattad. En av åsnorna glodde på honom med påträngande likgiltighet, förakt rentav. Vad han än tyckte om sin plats i livet var hennes sorg hundrafalt tyngre, hennes last hundra gånger grymmare, hen­ nes släkte hundrafalt värre drabbade, fråntagna all den frihet de i miljontals år hade ägt, deras väsen tämjt och framavlat till underkastelse, deras kroppar snärjda i remmar och tvingade att bära och dra och släpa utan ände, däremellan instängda i kalbetade hagar och trånga bås. Gawar vände ansiktet mot himlen och blundade. Halvvägs ut förstod han vad det var för fält de korsade. Nedsjunken i marken låg en båt av grön plast, vält på sidan och fastgjuten i den stelnade leran, missfärgad av solljus och tid. Inte långt därifrån passerade de ett skelett av någon sorts kräldjur som från stjärtspetsen till huvudet hade varit nästan lika långt som han själv. I norr löpte en låg bro tvärsöver flodbädden. Bortom den västra stranden sköt fönsterlösa husstommar av betong upp ur marken. Han hade sett liknande ställen förut. De ciliserade hade byggt och byggt och till sist gett upp, som kräldjuret, som hade släpat sig fram genom flodgyttjan och till slut blivit liggande, besegrat av solen. Ett tunt rop. En av småungarna hade klivit ner i en spricka och stukat foten. Ingen kunde hålla Gawar ansvarig. Han hade befälet över gnällspikar och simulanter, idioter fick skylla sig själva. En annan av de små stöttade den skadade som haltade 48


fram med tysta tårar rinnande över kinderna, och Gawar såg för ett ögonblick att de små var en särskild art, besynnerliga små djur med egna lagar och rörelsemönster. Han tänkte att de lika gärna kunde lägga sig ner och dö här. I alla fall den skadade. Om sig själv tänkte han inte så. Om sig själv tänkte han bara en sak. Var beredd. När de kom upp på andra sidan flodfåran var ungen där igen, hon höll i Gawars hand och släppte inte. Han försökte göra en min men det var som att försöka stirra ut en strykhund eller en vildkatt. Han lät det vara. Det var sagt att de skulle gå två och två när det skymde och det kunde lika gärna vara hon som någon annan. Hon skulle vara lätt att bli av med när det hände något. Om något hände. Solen hade sjunkit ner bakom bergsryggarna som tornade upp sig bortanför staden, en stelnad jättevåg av svarta klippor. Mörkret steg som vatten i en läckande båt. Mayer befallde dem att vara tysta och hålla ihop och inte söla. Barnen gick på led, männen höll sina gevär i färdigställning. Marken där de gick var samma grusjord som på slätten. De rörde sig in mellan halvfärdiga husstommar och ödetomter med djupa grävhål, de passerade övergivna baracker och kvarlämnade maskiner med manshöga bandhjul. Längre in tätnade bebyggelsen, de gick längs tysta asfaltera­ de gator. Åsnedrivarna hade spridit ut sig och höll uppsikt över ledet. Det fanns tusen ställen att gömma sig och inget hopp om att ta sig dit. Om Gawar rusade ut i natten skulle det i bästa fall uppstå kaos och fler skulle försöka springa åt olika håll, kanske skulle någon komma undan men det skulle inte vara den som bröt sig ut först. Antagligen skulle de inte slå ihjäl honom eller bryta några ben för det var meningen att de skulle komma fram arbetsdugliga. Fast man kunde inte veta. Helt säkert skulle han få rejält med stryk och chansen att fly efter det skulle vara borta. 49


Så han väntade. Kanske på ett bättre tillfälle men mest på att se vad hon skulle göra, Mayer. Månen lyste på himlen och märkliga skuggor föll över bar­ nen, de tågade i det blå oljuset som en procession av vålnader av de barn som skulle ha sprungit här arm i arm på regnblänkande asfalt, oansvariga små yrväder som inte var stilla av skräck utan for omkring och skrek för att höra sina egna röster och rusade dit benen ville för att de visste var de hörde hemma och inte behövde bekymra sig om vart de var på väg. En viskad order om halt spreds bakåt i ledet. En doft av eldrök svepte in någonstans ifrån. Mayer väste åt barnen att vara stilla. Ungen drog i Gawars arm och frågade vad det var. Gawar hyssjade. Efter ett litet tag viskade han tillbaka att hon inte behövde vara rädd. Det kunde han såklart inte veta, han bara sa det. Han hörde hur hon andades i mörkret. De vek av på en smal gata och gick ner i en källare. Någon tände en lampa, skruvade ner den till sparlåga och ställde den mitt i rummet. En hand om Gawars arm. Mayer. Hennes hår­ trassel doftade fränt och främmande, som pälsen på ett vilddjur. Hon drog med Gawar och ungen till platsen närmast dörren och pratade med dämpad röst, orden doldes bland ljuden av skrapande fötter och folk som stötte emot varandra och trevade sig fram i dunklet. »Stanna här. Flytta er inte. Vänta på mig.« Hon var borta. Flickan höll fortfarande i Gawar med sin svettiga lilla hand. Mayer sa åt alla att lyssna. De skulle över­ natta här, sa hon. Alla skulle ta plats längs väggarna och vara så tysta de kunde. Ingen fick gå ut. De skulle hålla vakt ovanför trappan så det fanns inget att oroa sig för, och den som absolut måste göra sina behov skulle gå upp och säga till men tyst. På morgonen skulle de få mer mat och vatten, nu var det för mörkt. Nu skulle alla bara försöka vila.

50


Ungen somnade nästan direkt. Gawar låg och lyssnade på barnens susande andhämtning och deras drömrop. Den svala luften som rann från fönstergluggarna och ner längs väggarna blandade sig med deras dävna utandningsluft. Han sjönk sakta, ryckigt ner under medvetandets yta, han flöt omkring där och verkligheten förvrängdes som ljus genom virvlande vatten och sedan var det någonting som rörde vid honom. Han for ut med armen och försökte ropa men munnen var igentäppt. »Sch.« Handen över Gawars mun, Mayers röst i örat som slingrande svart rök. »Vi ska ut härifrån.« Han gnuggade ögonen. Det surrade och värkte i hela krop­ pen, han visste inte hur han skulle kunna resa sig, än mindre fly ut i natten. Hon hade fått tag i ungens väska och tryckte den i famnen på Gawar. »Men hur ska vi komma förbi –  « »Det är ordnat. Gå före, jag bär ungen.« Gawar kom upp på fötter men var tvungen att sjunka ner på huk för att få blod till hjärnan. Ett knä i ryggen av Mayer, hon stod med ungen i famnen och Gawar var i vägen. Han tog sig upp och stapplade mot dörren. Ovanför trappan lade hon ner barnet och bad Gawar att få deras vattenflaskor. Han hörde hur hon fyllde dem någonstans i mörkret. På vägen ut gled foten iväg under Gawar och han föll och satte ner handen i någonting blött, han var nära att slå omkull men höll sig uppe och fortsatte ut i månskenet. Mayer stannade inte förrän de var tillbaka vid flodbanken. Där lade hon flickan på marken. En sval vind hade börjat blåsa söderifrån. Hon strök bort en hårslinga från barnets synöga, reste sig och såg ut över den torrlagda flodfåran i månskenet. Gawar gned tummen mot fingrarna. Vätskan han hade satt ner handen i hade stelnat, den både klibbade och smulade. Han 51


kände igen doften, sötaktig och metallisk. Han lät bli att fråga vad som hade hänt med nattvakten. Ungen rullade över på sidan i gruset, hon jämrade sig i söm­ nen och Gawar tog upp hennes tygväska ur sin och sköt in den under huvudet. Mayer: »Du förstår att du är skyldig mig en tjänst nu.« »Ja. Jag antar det.« »Det kommer gagna dig att du gör som jag säger. Du ska gå med henne dit hon ska gå. Du ska se till att hon fortsätter och att hon inte blir skadad. Förstår du.« Hennes svarta röst gick ut i blodet, ner i hjärtat. »Ja. Jag tror det. Eller jag vet inte.« »Det är tre olika svar. Det första räcker.« »Ska inte du gå med.« Hon drog ut sin kniv, spottade på bladet och gned det mot byxorna, upprepade samma procedur ett par gånger och sköt ner den i slidan, hakade loss den från bältet och gav den till Gawar. »När jag har gått ska du väcka Loé. Ni ska gå härifrån till ett säkert ställe där ni kan sova. Jag kommer att försöka avleda dem så ingen följer efter er.« Gawar drog ut kniven halvvägs, kände på bladet. Mayer tog ut en trave matpaket från sin ryggsäck och lade ner dem i hans väska. De skulle gå till en plats i utkanten av staden och nästa dag fortsätta norrut längs motorvägen vid floden, gå västerut vid en bro och följa järnvägen genom Svarta bergen tills de stötte på soldater från tempelvakten. Hon gav Gawar ett förseglat brev som han skulle överlämna till den som hade befälet. Han skulle säga att de var på väg till något som kallades Stället och att det var på Williams Oriegos begäran. Om någon frågade skulle de säga att brevet hade kommit till gruvlägret. De skulle säga att de hade rest därifrån själva och vad som än hände inte nämna Mayer. Hon tvingade Gawar att repetera vägbeskrivningen och namnet flera gånger och att lova att upprepa det för sig själv. 52


»Ät sparsamt. Leta efter mat. Lyft på stenar, leta efter insek­ ter. Loé vet mer än du tror, jag har visat henne.« Gawar: »Var är de där soldaterna.« »Överallt. De kommer att hitta er.« Gawar lade ner kniven i väskan. Ungen låg på rygg, stilla. »Är det inte bättre om du väcker henne.« »Då blir vi kvar halva natten och debatterar. Loé behöver vara med och bestämma men låt henne inte ta över. Hon avskyr att vara barn. Det betyder inte att hon inte är det.« »Vart är det hon ska.« Han prövade namnet. »Loé. Vad är det för särskilt med henne.« »Vet bara att Williams Oriego vill ha henne dit. Det var inte så här jag hade tänkt göra det. Hon var med på evakuerings­ listan så jag fick improvisera, jag övertalade dem att jag behöv­ des för att hålla ordning på ungarna.« »Varför går du inte med henne själv till det där … Stället.« »Jag kan inte gå den vägen.« »Varför.« En avlång molnskugga gled fram över den månbelysta flod­ fåran, som skuggan av ett skepp. Hon stod tyst ett bra tag innan hon svarade, och hennes röst svartnade om möjligt ännu mer. »För mycket att förlora.« Gawar stirrade på henne. »Vad«, slank det ur honom till sist, en ihålig viskning. »Först allt jag vet. Sedan huvudet. Sedan dem som är kvar efter mig. Några är redan borta.« Hennes blick brände sig in. Gawar teg. Han visste inte var han var och vilka lagar som gällde, vad det var för land med soldater och ställen i bergen. Han visste inget. Han tryckte handen mot hjärtat. Ännu en lång tystnad. Ett bistert nästanleende. Hon hade den sortens röst som spinner fram lidande och orättvisor med ett sådant glänsande mörker att ens egna futtiga bekymmer 53


krymper ihop och gömmer sig. »De suger åt sig allt liv. Allt som växer, vattnet, jorden. Vi som vägrar gå med i deras tempel­ordning –  «, hon avbröt sig, spottade i gruset. »De säger att de renar vattnet så därför måste vi betala för det lilla vi får.« Hon skakade på huvudet. »Att betala för vattnet man dricker …« »Är det de som vill ta dig.« »De kallar det en fristad. De tar dit dem som de vill ha. Friska, unga, de som kan något särskilt. Kärnan av det ligger i en dalgång i bergen. Röda solen. Bara namnet … det får en att vilja spränga något åt helvete.« Hon harklade sig, spottade igen. »Det är ett helt system, de har en mängd tempel norrut. Ett i Port Ondeo, fler längre bort. Templen samarbetar med dem som äger världen. Gruvan till exempel. Stället, dit Loé ska, det hör till templet och ändå inte. Det är flera dagar att gå dit från dalen där Röda solen ligger. Stället är en liten utpost, Williams Oriego tar emot elever från dalen mot att templet försörjer Stället, skyddar det. Williams Oriego följer sina egna regler, men om han tappar deras stöd … Även en äkta profet måste äta. Samtidigt, ingen vill göra sig ovän med Williams Oriego, så …« »Så du är fiende med templet. Och den där Williams Oriego är deras munk.« »Det vet jag inte om han skulle kalla sig.« »Men varför hjälper du honom.« »Det är invecklat. Ni har långt att gå.« Hon stod kvar och såg inte ut att ha bråttom. Rösten hade fått en ny skepnad, svart ännu men mer som sammet. »Kanske för att han … Tempel­ munkarna far och letar efter något här inne«, hon knackade med fingret mot Gawars tinning, »fråga mig inte vad. Jag tror inte de flesta av dem hittar ett skit mer än sin egen uppblåsta själ. Williams Oriego, det är som att han har sett något och försöker föra det vidare. Jag vet bara att det är mycket värt att 54


ha honom på sin sida.« Hon tittade upp från marken. »Det är dags att gå.« »Varför valde du mig.« »Det behövdes någon. Du var där. Dina ögon kanske, jag ser att du ser.«


3 Öppen himmel Port Ondeo, södra stranden

Silverräven sover oroligt. Han ligger hoprullad framför eld­ staden med hakan mellan tassarna. Ofta när han sover befinner han sig i det gamla landet, alltid i samma trånga burcell, in­ stängd mellan rasslande nät som böjer sig och aldrig ger med sig. Golvet är kalt och hårt och det finns ingenstans att gömma sig från stanken av avföring och piss och död och rädsla. De andra varelserna lever i likadana burar, de ylar i förtvivlan och gnyr av hunger och längtan efter en värld de anar men aldrig har sett. Tiden följer andra lagar där, han kan inte styra vad som händer. Ibland lämnar han buren och vissa lyckliga nät­ ter löper han fri genom natten, rusar så att han får blodsmak i halsen, han störtar fram över en mörk grässlätt med hakan framskjuten som en spjutspets och där är andra varelser som han, de löper jämsides under stjärnorna, han känner deras vitt­ ring och de signalerar till varandra med särskilda läten och vinden drar i hans päls, allting är farligt och vackert och luften är fuktig som dimma i lungorna och världen är skymning och blodrött och djupblå himmel. Den här natten är han inte där. I natt drömmer han om dånande hällregn och skränande fåglar som har tagit hans byte, ett myller av svartvingar och hackande näbbar täcker den döda kroppen och de låter sig inte jagas bort, hela tiden blir de fler och fler, uppe på hustaken och längs muren hänger svarta silhuetter med infällda vingar, väntande, vakande, vaktande. En stor svartnäbbig fågel sliter och drar och knycker med 56


huvudet tills någonting lossnar och fågeln kan lyfta med en droppande grålila sträng dinglande från näbben och när han vänder blicken tillbaka har myllret förvandlats till en enda svart jättefågel som lyfter bytet från marken med klor som når runtom hela kroppen. Silverräven skriker och klagar, han löper av och an och kastar sig i bågsprång för att nå upp och hugger efter de nedhängande armarna, men fågelns vingslag välter omkull honom gång på gång och bytet försvinner utom räckhåll. Han lyfter huvudet och klipper med ögonlocken. Doften av aska, svarta kolstycken. Elden har slocknat för länge sedan. Jaktkamraten är vaken, han hör henne i det inre rummet. Han smiter ut genom en svänglucka i dörren, stannar på trap­ pan och sniffar. Ljummen natt, stilla, gryningen närmar sig. När mörkret börjar lätta kommer jaktkamraten ut, hon ställer ifrån sig pilbåge och koger och går bort till muren och töm­ mer blåsan. Hon kommer tillbaka och sitter på det översta trappsteget, vilar ansiktet vid silverrävens nacke, skriver med fingrarna i hans päls. Nedanför de döda träden hänger floden stilla. En tid i början när de hade kommit hit brukade han löpa genom natten och skrika upp i himlen, då och då ett gällt skall som ekade mot fasaderna. Han fick aldrig något svar. Nu är han mer som sin tvåbenta jaktkamrat, tiger still. De väntar in gryningen. När solljuset kryper över muren reser hon sig och går ner mot vakttornet. Silverräven föl­ jer efter. Hon binder en sjal över näsan och munnen innan hon slår upp locket på en blå plasttunna. Hon plockar upp en stump av armeringsjärn som står lutad mot tegelfasaden, böjd till en krok och vässad i änden. Silverräven följer varje 57


rörelse, höjer nosen, vädrar. Hon håller armbågen för näsan, sänker ner ­kroken i tunnan och vevar runt, får tag i något och drar upp det: ett människoben som droppar av vätskan det har legat nedsänkt i, kapat vid höftleden, huden gråblek. Jägaren drar en bredbladig kniv ur en slida vid bältet, håller fast hungertjuvens ben mot marken med vänsterkängan och karvar ut ett köttstycke som hon lägger på tunnans lock åt räven. Hon drar ett snitt längs låret och ett längs vaden innan hon hivar upp benet på en skottkärra som står vid väggen. Räven följer med när hon kör ut genom porten och välter av lasten i trevägskorsningen. Hungertjuven har lämnat sin plats i näringskedjan. Den gam­ le mannens strävanden och bekymmer är borta. Bit för bit delas det han har lämnat efter sig mellan dem vars ämnes­ omsättning ännu driver dem. Miljarder små väsen som i ota­ liga generationer har levt inuti det levande tumlar runt som blinda fångar i en rämnande vittrande värld där flödet av feta vätskor sinar och där pumpaggregaten utan förvarning har stannat. Ingen ny luft sugs in, ingen näring tillförs och hungern vänder sig inåt, lagren dräneras och nya förlopp tar vid. Livet upphör och fortsätter, det ombildas och föds i andra former och under jorden löper ett meddelande genom svartmyrors tusenhövdade städer och en ström av tunna tysta ben rör sig uppåt. I gångarna under jorden är respekt för de döda inget man talar om. Hungertjuvens tid har upphört, hungern upphör aldrig. Även ovan jord sprider sig ryktet. Små väsen med facettögon och osynliga vassa käftar flyger in mot källan, fåglar skriker tvärsöver hustaken och spyflugor och flygbaggar rör sig i ryckiga virvelmönster, några har slagit sig ner och suger i sig av näringen och några har redan lagt sina ägg som snart ska kläckas till vita larver. Senare kommer avkomman att söka sig 58


ner till floden och bli föda åt ödlornas ungar som kommer att springa mellan skuggorna och gömma sig i ruinerna för måsarnas vakande himmelsögon. Uppe i vakttornet drar jägaren en pil ur kogret, lyfter bågen till skottgluggen och siktar. Asfåglarna har kommit. *

Staden upphör och livet fortsätter. Livet behöver inte oroa sig. Livet vet inget och behöver inget veta, det kallas att aldrig inte fortsätta. Livet anpassar sig. Så har det alltid varit. Som­ liga former förlorar fästet och vissnar. Livet går ner i havet och återgår till sin begynnelses enkla tåligare former, diffusa undervattensformationer tar vid. Havet växer och tränger allt längre in över land och saltvattnet blandas med flodens redan odrickbara gulbruna giftvälling till en algblommande bräckt sörja. Vattnet är inte vatten utan någonting annat, en namnlös häxbrygd av kemikalier, tusenårsplast och muterande orga­ nismer. Rörelsen består, mönstren skiftar. Släkte efter släkte förlo­ rar fästet. Ungar kommer till världen med självkvävande inre organ och skrumpna kön, livmodern är en återvändsgränd och testiklarna har krympt till blinda broskpärlor. Barn föds med hjärnan som en blomma utslagen ur hjässan, med händer som växer ut ovanför revbenen som hjälplösa fenor. Fiskarna, slättlöparna och pansardjuren, gräsätarna och människorna, fladdermössen i de underjordiska tunnlarna, släkte efter släkte deformeras och tynar bort. Den nya världen kommer att vara en rörelse av väsen som inte syns och inte ser. Världen kommer inte att vara ny, den kommer att vara världen. Oron växer bland dem av de markbundna som har odlat sin förmåga att oroa sig. Deras värld drar ihop sig. Staden ligger 59


kvar med sina döda parker, sina rämnande upphöjda vägar och krackelerande tunnlar. Sanden flyter viskande över skolgårdar och parkeringsgarage, över idrottsfält och runt lutande lykt­ stolpar och betongklumpar vars exakta funktion ingen riktigt kan minnas. Överallt hettan, bländljuset. Överallt dessa statyer utan huvuden, som om någon mitt i förfallet har sett att bara ett enda uttryck återstår. Att ta en slägga och gå runt i staden och halshugga varenda en. När staden var stad mindes den sina galenskaper. Nu minns ingen något. Inte maskinerna som byggde den, inte orden den föddes ur, inte skyltarna med alla dess namn, inte lagarna som styrde den. En del av staden lever ännu. Även där drömmer människorna om att ta sig längre norrut där det sägs att floderna fortfarande rinner. Alla vet att ingen kommer in i det landet förutom de som redan har vad de behöver, de som har försökt ta sig in berättar om stängsel och minfält och murar. Söderut finns bara ödemark och öken, i öster hav och mer hav. I väst svarta träskmarker och saltmark och flodfåror av torrlera som ringlar sig upp genom strålningsförgiftade landskap. Loé blinkar och gnider ögonen med torrspruckna knogar, blindögat varar sig när hon sover. Tungan sitter fastklistrad mot gommen. Hon tittar ut genom ett smutsigt fönster. Solen är där, de borde ha varit ute redan. Gawar lovade att väcka henne tidigt. Han brukar vakna först, särskilt om det finns skäl. Hon tar en klunk vatten, rullar runt det i munnen innan hon sväljer. Hon häller lite i Gawars mun och han sväljer utan att riktigt vakna, gulblek och blöt av svett, han mumlar i sömnen. Hon låter honom sova och går ut. Hon letar sig tillbaka till stället där hon såg ödlan för att lista ut vart den kan ha tagit 60


vägen. Staden avslöjar inget, den tiger med sina missfärgade tegelfasader och skitiga glasrutor. Hon letar efter ödlor med en avbruten parasollstång som vapen och det enda hon hittar är tångflugor och hånskrattande måsar och en källarlokal med hundratals låtsasdjur som har ramlat ut ur söndriga plastsäckar, maskinsydda tigrar och hundar och kaniner. Hon skär upp ett par av dem. Stoppningen är värdelös, bara plastmaterial, går inte ens att ha till bränsle. Hon återvänder slokörad till tågvagnen vid den kollapsade viadukten och Gawar tar emot henne med ett slag över kin­ den och drar henne intill sig och håller om henne så att hon tappar andan, han skakar henne och skäller. Han har tårar i ögonen och Loéhjärtat rusar och han kallar henne lilla idiot och säger att hon aldrig får försvinna så där utan förvarning. Hans ben vill vika sig och han måste gå tillbaka in i skuggan och sätta sig, och när Loé har hämtat sig skäller hon tillbaka och säger att hon var tvungen att gå ut för om de inte har något att äta kommer han att försvinna, och när Gawar ser hennes besvikelse och skam över att behöva komma tillbaka tomhänt sänker han tonen och säger att det inte gör något, att ingen av dem har gjort något fel, inte med flit. Och de bestämmer att om någon är absolut tvungen att gå iväg när den andra sover ska de göra ett tecken på marken, en cirkel med en pil riktad in mot mitten, som betyder att man kommer tillbaka. Gawar drar händerna över ansiktet. »Vart gick du.« »Olika.« Hon rycker på axlarna. »Jag letade efter mat.« »Hur gick det.« »Det var för sent, alla ödlor var borta. Du skulle väcka mig.« »Jag vet. Såg du hon Corinne.« »Jag såg ingen.« Gawar tar sig upp och sitter på huk med ena handen i mar­ ken. »Vi kanske måste gå dit och fråga om vi kan gå med dem.« 61


»Jag vill inte det.« »Nej. Men vi kanske måste det. Jag försöker inte bestämma, Loé, jag försöker bara se vad vi kan göra.« »Det gör väl jag också. Det behöver inte vara du som ser bäst bara för att du råkar vara lite större.« Gawar suckar. »Vi behöver vatten. Snart. Hur kan man inte se det.« »Hon i Esmeralda sa att vi skulle gå själva.« »Ja. Och hon sa att det skulle gå båtar.« »Men det är dåligt där. Det är bättre att vi går själva.« »Mm. Vi kanske kan tämja varsin mås och flyga till andra sidan.« Loé knyter näven som för att slå men hejdar sig och går undan. Gawar följer efter. De står vid broräcket, flodsörjan jäser nedanför. Loé muttrar någonting ohörbart. »Vad säger du.« »Jag tänker inte bli som den där Corinne.« »Vad pratar du om. Varför skulle du bli det.« »Om vi går dit, då kommer de ändå bara försöka lura oss som han på tåget. De fick åka utanpå tåget för att de var luriga.« »De åkte utanpå för att de är fattiga och för att folket i Esmeralda ville bli av med dem. Det sa du själv. De lät dem åka med och sedan kastade de av dem mitt i öknen. Det är väl lurigt i så fall. Och han som lurade oss var ju inne i tåget, så …« »Ja. Men bara för att Esmeraldamänniskorna är luriga behö­ ver inte de på tågtaken vara inte luriga.« »Vad ska de lura oss på. Vi har snart ingenting.« »De kommer nog på något.« »Vi får gömma reskassan innan vi går dit. Vill du hellre svälta ihjäl.« »Vi har klarat oss än så länge.« Gawar sträcker ut en hand och stryker hennes solblekta hår. 62


»Vi har klarat oss för att vi har fått hjälp.« Han tar tag om hennes axel och vrider henne runt, tvingar sig in i hennes blick. »Lilo. Du blir aldrig som Corinne. Jag lovar. Du kommer alltid vara du.« »Vi får väl se.« Han väcker Loé tidigt i gryningen nästa dag. De äter varsin tunn brödskiva under tystnad, inga smulor går till spillo, båda hade kunnat äta allt de har kvar och ändå vilja ha mer. De letar efter ödlor i husen längs stranden. De delar upp sig och tar varsitt hus åt gången för att hinna med mer och hittar inget. Ett led av svarta flodödlor springer längs en fasad och Loé rusar efter men hon kommer inte åt dem, de är för snabba och försvinner ner i floden. Närmare kommer de inte bytet. Dagsljuset väller in över staden, det ilar fram över rutsch­ banor och byggställningar och gamla elskåp, över brustna rör och flagnande skyltar där människornas namn på världen hänger kvar. Till slut ger även Loé upp jakten. De passerar en rad butikslokaler och gissar vad det står på skyltarna. En frisersalong, en butik för elektriska lampor, en tehandel med nedrasade persienner. Leken ebbar ut. Det finns inget facit och namnen har ingen verkan. Materian har glidit ur ordens grepp, världen lyder inte längre det talande släktets befallningar. Människorna själva har förlorat tilltron till ordens magiska kraft. De har slutat planera sin framtid med långa remsor av ord. Ingen talar längre om hur högt havet tänker stiga och havet behöver ingen plan, det rör sig enligt urtida lagar som ingenting rår på. Det grumliga bräckta ovattnet stiger och stiger medan skyltar och kartor och sjökort fantiserar om en annan tid, näs blir till holmar och undervattensskär och de få som minns dem som tyckte sig minnas floden som flod blir färre och färre.

63


Gawar driver på nu. Han ber Loé vänta och försvinner in i ett hus och hon går efter. De ägnar en bra stund åt att riva loss elkablar som han knyter samman och rullar ihop. Loé frågar vad de ska vara till och han ler och säger att hon får se. Loé: »Du är ändrad. Har febern gått bort.« »Vi ska försöka klara oss som du ville.« »Vi kan gå till de där Corinne-människorna om du vill.« »Nej. Vi går dit när vi måste. Om vi måste.« Ett nät av vita moln driver över himlen. Gawar går före och spanar längs gatorna som att han letar efter något, flera gånger går han ner i någon trappa han har hittat och kommer upp missnöjd. När han får syn på en tudelad skjutdörr i en fasad av råbetong vill han in. De hjälps åt att dra isär glasdörrarna och lyckas klämma sig förbi. Via en sluttande gång kommer de till en hall med golv av blanksten och trappor som leder ner i underjorden. »Vänta här.« Han hänger rullen med plastkabel över axeln. »Jag måste ner djupare.« Ett svagt vinddrag kommer från trappan. Loé stirrar ner i det gapande mörkret. »Där kan du inte gå ner.« »Vi måste göra det vi måste göra, det är den enda regeln.« Loéansiktet drar ihop sig. Gawar lägger handen på ledstången. »När trappan tar slut knyter jag fast ena änden och rullar ut sladden bakom mig, då kan jag inte gå vilse.« »Det kan finnas vad som helst där nere.« »Det finns inte mer där än här uppe.« Han går nära intill, en hand mot hennes kind. »Det är samma värld fast utan ljus.« Loé drar sig undan, armarna i kors. »Jag vägrar.« Gawar ler. »Du kan göra nästan allt, men du kan inte vägra åt någon annan. Jag är tillbaka snart. Gör den där övningen ni höll på med uppe i bergen, sitt och räkna eller vad ni gör.«

64


Loé vägrar se på när Gawar går ner i trappan som någon hopp­ lös tok som vill dränka sig och stiger ner i havet med stenar i fickorna. Hon vankar av och an och efter ett tag blir hon stående vid trappan och ropar. Ljudet skruvar sig och studsar ner i mörkret och inget svar kommer. I huvudet hör hon Tirin Ideyes röst, läraren från Stället i bergen ler sitt svala oleende och säger att tårar ska man spara tills de verkligen behövs. Och Loé gnider ögonen och förklarar att det inte är sådana tårar, de rinner för att hon är arg så det räknas faktiskt inte, och redan när hon säger det vet hon att hon är bortgjord för både tårar och ilska är tecken på att man har gått vilse i övningen och att hålla räkning som i något spel är ännu värre, nybörjarfel. Hon vet Tirin Ideyes svar: Övningen är inte att prata om övningen, övningen är inte att tänka på övningen. Till och med Gawar har fattat mer än du, gör som han sa åt dig, sitt still och gör övningen, sluta lipa och låt honom göra sin uppgift. Williams Oriego och Tirin Ideye pratade jämt om övningen när Loé var deras elev uppe i bergen. Det är inte alltid hon kan få ihop de två lärarnas utsagor med varandra, eller ibland ens med sig själva. Eller med verkliga livet. Om det har Williams Oriego sagt att det är normalt och inget hon ska tänka på, och Tirin Ideye har sagt att orden är som löven på ett träd, de måste vara där och de kan inte finnas utan den ordning som de kommer ur och deras funktion är att dra till sig ljus, det räcker. Så är ordningen. Ordningen är heller inget man ska tänka på eller prata om. Den är vad den är och om man inte kan låta bli att tänka på ordningen och övningen ska man inte tänka på om det i sig är bra eller dåligt eller lätt eller svårt för då blir det bara värre. Eller ogynnsamt, eller förvillande. I alla fall ska man undvika det. Och om man inte kan undvika det ska man inte tänka att det i sig är dåligt utan att det är vad det är. Eller helst låta bli att tänka på det alls. 65


Loé misstänker att det är ett bra råd för så fort hon börjar tänka på de där sakerna liksom kryper det och kliar i hjärnan. Det bästa är att göra övningen och göra sin uppgift, vilket är lättare sagt än gjort. Sedan de lämnade Stället har hon blivit sämre och sämre på att göra övningen och tänkt mer och mer på om saker och ting är dåliga eller inte. Och mer att de är dåliga än inte. När Loé tänker på uppgiften tänker hon allt oftare att tänk om vi inte måste gå dit det är sagt att vi måste gå, för det är också sagt att man ska gå dit man vet att man ska gå och det man vet är inte alltid det som är sagt. Det tror hon sig minnas att både Williams Oriego och Tirin Ideye på olika sätt både har sagt och sagt emot. Uppgiften heter Att vandra och vara vaken, det betyder inte att uppgiften är att vandra och vara vaken. Det sa Williams Oriego innan de lämnade Stället. Att vandra och vara vaken kan betyda en mängd olika saker och det är ingenting hon ska tänka på, sa han – med tillägget att det strikt räknat inte är en mängd eftersom betydelserna flyter samman och muteras och därför inte går att räkna – och om hon inte kan låta bli att tänka på det ska hon då inte tänka att det i sig är dåligt för då blir det bara svårare. För Gawar verkar uppgiften vara enklare, han går dit det är sagt att han ska gå och tillåter sig ingen annan vilja än den som kallas Om man inte kan få det man vill får man vilja det man får. Båda lärarna har talat med Loé om hennes vilja. Tirin Ideye har sagt att sådana som hon och Loé måste se viljan som en missbildad hund med två huvuden som springer hit och dit och inte går att avliva – det enda man kan göra är att hålla den kort. När Loé frågade Williams Oriego ryckte han på axlarna och sa att viljan för de allra flesta är som ett vilset barn i öknen, och vad man gör med det – man lyfter in det i skuggan och ger det vatten och säger att allt ska ordna sig, och om det sedan vaknar 66


och vill springa ut i natten då håller man fast barnet och viskar i dess öra tills det somnar om. Det går en evighet av tystnad och Loé gör inte övningen, hon är ingens elev här, hon är ingenting nu, ordningen är ändrad, solen och måsarna bestämmer och hon vandrar fram och tillbaka över stengolvet och tusen hopplösa tankar ramlar omkring i hjärnan, och när Gawar till sist kommer tillbaka från underjorden rusar hon fram och slår honom med knytnäven på armen, hon frågar varför han inte svarade när hon ropade och det lyser i hans ögon och han håller upp två flaskor med underjordsvatten. Loé fnyser. »Det ser ut som det är malda gråsuggor i det där vattnet.« Gawar ler. Han tar en klunk och grimaserar när han sväl­ jer och Loé knuffar honom i bröstet och han griper tag om hennes handleder och trycker hennes händer mot sina kinder och säger: »Lilo, du vet ju. Vi måste göra det vi måste göra. Annars tappar vi allt. Om vi måste dricka malda gråsuggor så måste vi dricka malda gråsuggor.« På eftermiddagen går de upp i ett hus med glasväggar och låga rum med tunna skärmväggar på hjul, även stolarna har hjul. I ett hörn har någon slagit läger och blivit kvar. Det ligger avätna ben utspridda och på madrassen ligger en skalle med hårtestar som sticker ut från några kvarhängande skinnlappar. En brun dödsdoft hänger över stället och det är fågelskit överallt. Loé petar bland den dödas tillhörigheter med sin parasollstång och får fram två vapen mer värdiga en ödlejägare, ett kort jaktspjut med hullingtandad spets och en nednött kniv. Gawar går ige­ nom en väska och hittar ett brännglas, en bunt papper och en tomflaska med stängbar porslinskork, den nu döda vandraren har ersatt gummipackningen med en tygremsa. 67


Det är en turdag. De hör ett ynkligt pipande inifrån en gård. En måsunge har ramlat ner från taket innan den har lärt sig fly­ ga och blivit instängd mellan de hopbyggda fasaderna. Honan flyger ovanför och skriker och ungen springer hit och dit och sträcker näbben mot himlen och piper förtvivlat, än värre när Gawar och Loé dyker upp. Loé har retat sig på måsarna sedan hon först såg dem, hon avskyr dem för att de är otagbara och skränar och skryter med sina flygkonster, de far kors och tvärs som de behagar utan att ens behöva följa gatorna. Kråkorna är inte mycket bättre, de struttar omkring i människostaden och kraxar som att allt är deras nu. Ingenting tyder på att de har fel. Hon börjar jaga efter ungen men Gawar säger åt henne att vänta. Han plockar upp en gammal plastskål och sätter den över huvudet på Loé och säger åt henne att förfölja ungen tills honan går till attack men utan att döda avkomman, och när måsen dyker kommer han vara där och ta den med spjutet. Men måsen är slugare och snabbare än de har trott, när den hugger mot Loé siktar den mot fingrarna och när hon tappar skålen kan den picka mot huvudet och när hon duckar hugger den henne i ryggen. Måsungen springer runt och flaxar och piper, Loé skriker på Gawar och måsen skriker på Loé och Gawar skriker utan riktning, och innan han får in en enda träff ligger Loé hop­ kurad på marken med händerna över huvudet. Övermodet som Loé hatar så blir måsens fall. Istället för att flyga undan sitter den kvar ett ögonblick för länge och Gawar får sin chans. Han ropar åt henne att ligga still och svänger spjutet, och mitt i ett skrik blir fågeln tyst och faller till marken. Spjutspetsen som är vässad längs ena sidan har rivit upp halsen så att huvudet hänger löst och Loés jacka är prickig av måsblod på ryggen. Fågelns vingar rycker och slår mot asfalten och sedan ligger den där död och de ser på varandra. 68


Loé reser sig och de skrattar, de dansar och ögonen glittrar och det är vita fjädrar överallt och sedan dödar Loé måsungen med en sten, den sitter skräckslagen i ett hörn och darrar så det är enkelt och efteråt säger Loé en tackbön för det är en välsignad dag. På vägen ut hittar de några bräder under ett plastskynke så att de kan göra upp eld med den döda vandrarens brännglas. De steker måsköttet över elden och äter det långsamt, och när man äter en mås rinner det liksom ljus genom hela kroppen, världen blir klarare och det blir varmt inuti och svalt utanpå och fingrarna blir starkare. Detta är en dag Loé kommer att minnas, en dag då till och med solen verkade le mot dem, då allt var enkelt och allt möjligt var möjligt, en dag när de mindes att de visste i hjärtat att det är så här livet borde vara, ett minne från långt innan de ciliserade byggde Port Ondeo, nedärvt genom årtusendena. *

De klarar sig ett par dagar till. De livnär sig på mindre och mindre ransoner av Esmeraldabröd och sparat måskött. Turen sinar. Ödlorna håller sig gömda. Spjutet glimmar i solen, låren krampar och hungern växer. Loé börjar önska att det verkligen var malda gråsuggor i vattnet och inte gamla maskinvätskor och spindelväv och sot. Gråvattnet håller dödstörsten borta och ger dem en unken smak i halsen och en jäsande oro i magen. Febern håller sig under ytan men den är där, Gawar vet det och om den saken finns inget att säga. Det är han som till slut säger det som måste sägas om att gå dit de måste gå. Loé säger ingenting, ansiktet drar ihop sig. Hela vägen till kyrklägret går hon några steg bakom Gawar och önskar, fast kanske inte helt avsiktligt, att han ska ställa någon idiotisk fråga som hon kommer att vägra svara på. 69


Gawar ställer inga frågor, han säger ingenting. Solen har börjat lysa i en mörkare gul ton och närmar sig hustaken. När Loé stannar upp vid en smal passage mellan två hus märker han inget. Hon går ner på huk. Viskar. »Vem är du. Jag är Loé. Jag är jägare.« Silverräven svarar inte. Han behöver inga ord för att veta vad han är. Han står där i skuggan och försöker inte gömma sig eller dra sig undan. Gula rovdjursögon, en blick som inte liknar något hon har varit med om. Varelsen ser henne, ser rakt in i hjärtat. Den vet någonting. Loé sträcker ut en hand, som om hon hade något att erbjuda. Räven tar några steg fram. Några till. »Loé. Vad gör du.« Räven snor runt och springer undan, stannar en bit bort, ser sig om. Loé reser sig. Gawar har stannat en bit bort. »Har du tappat något.« Hon skakar på huvudet. Djuret är borta. Hon har glömt att hon skulle vägra svara. »Jag kommer.« De kommer till kyrkan strax innan skymning, samtidigt som folk i lägret anländer från olika håll och sammanstrålar i en tyst myrvandring, bärande på vad de har samlat in under dagen. Ingen bevakar porten, ingen lägger märke till två nytillkomna glin. De enda som verkar bry sig om vad någon annan gör är två personer som sitter vid ett bord mitt i kyrkan, en tar emot insamlarnas dagsskörd och en antecknar namn, vara och mängd. Allt avhandlas med kortfattat allvar. Bakom bordet i en inhägnad av rep står flaskor och säckar, där ligger även staplar av virke i varierande skick, plastbehål­ lare och rep, en rulle ståltråd, några plasttunnor och diverse annat. Kyrkosalen är tömd på all inredning, åhörarbänkarna är borttagna. Taket ovanför altardelen har kollapsat, det sista 70


kvällsljuset tar sig in genom hålet. Offerbordets stenskiva ligger knäckt på mitten i en rashög av sten och trasiga tegelpannor. Gawar och Loé väntar vid sidan av insamlingsbordet och tittar på folket i kön och längs väggarna, fripassagerarna på vagntaken, dem som Esmeralda ville bli av med. En del av Esmeraldafolket sa att staden var byggd av och för just sådana människor, andra mer högljudda menade att ingen stad räcker till alla och att det tjuvaktiga, korrupta pack som det faktiskt handlade om bara skulle få vad de förtjänade. De är långt ifrån Esmeralda nu. Långt ifrån medborgar­ stadens dispyter om höga ideal och verklighetens gränser, om historia och framtid. Långt ifrån stadens vindpiskade fanor och rådslag och regleringar, långt ifrån kornbodar och underjordiska vattenströmmar och betande fårhjordar. Alla i kyrkan har lämnat Esmeralda bakom sig. Alla där är nära den understa gränsen och alla vet det, medvetet eller omedvetet. De är objudna gäster i gudasonens hus och han kan inte hjälpa dem, han och hans profeter har tappat kontrollen över det här huset för länge sedan, nu tillhör det fåglarna och spindlarna och tystnaden. Loé och Gawar betraktar de oönskade i dunklet. De ser ut som folk gör mest under liknande villkor. Magra ansikten med svarta fält under ögonen, blickar bortom sorg och humor, ­varelser bortom lust och vrede. Tröttheten av att vandra och aldrig komma fram, de ständiga dagdrömmarna om mat, törs­ ten som en malande värk, sönderskavda fötter och infekterade sår, solsvedan och den bistra vaksamheten inför främlingar. De flesta är antagligen redo för både tjuveri och korruption om tillfälle finns och riskerna är acceptabla. Gawar har sett det förut: de långsamt blinkande ögonen, likgiltiga men ändå upp­ märksamma, oviljan att veta mer än nödvändigt om dem man går med, det inåtvända allvaret. Bedövade till sömngångardvala för att den akuta rädslan är ett ohållbart tillstånd, ­samtidigt 71


a­ lltid på sin vakt, med ovissheten som en dov pulserande smärta, omöjlig att förtränga helt mer än små ögonblick. Oron som en vass sten i hjärtat. Loé och Gawar har samma uttryck, samma märken. Gawar får syn på Corinne och höjer armen, hon märker det inte. Hon går längs väggen, verkar leta efter någon. En man reser sig och följer med henne, de försvinner ner i en trappa. Loé petar honom i ryggen, kön till inlämningsbordet har upphört. Gawar går fram, Loé håller sig lite bakom. Kvinnan vid bordet böjer sig åt sidan för att se på henne, måttligt intresserad, mörk. »Känner inte igen er. Är ni med på listan.« »Vi är nya. Vi pratade med Corinne.« Hon rycker på axlarna. »Jag kan inte hålla reda på alla namn.« »Vi har bara det här.« Gawar öppnar handen och visar några guldmynt. Kvinnan är snabbt framme och sluter hans hand. »Håll det där för dig själv. Göm det någonstans, inte här.« »Vi har lite vatten vi kan ge.« Han tar upp en flaska och visar fram. Kvinnan håller upp flaskan mot ett fönster, luktar på inne­ hållet och ger tillbaka den. »Behåll det du. Var kommer ni ifrån.« »Vi kom med ett tåg från Esmeralda för några dagar sedan. Vi gick av senare än de andra, vi satt inne i tåget.« En klentrogen blick. »Vad gör ni här om ni hade plats på tåget.« »Vi skulle egentligen ha gått med några andra, det blev lite … Loé ska till templet i Port Ondeo, vi har ett sådant där rekommendationsbrev från  –  « »Sch.« Hon griper tag i Gawars arm när han ska hala fram brevet ur innerfickan. »Försöker du bli rånad eller.« Hon tittar 72


åt sidan, mannen som förde anteckningar har gått undan och verkar inte ha hört. »Folk här skulle sticka ut ett öga för att se ut som hon och kunna använda ett sådant brev. Förstår du.« Hon öppnar anteckningsboken och tar upp pennan. »Jag sätter upp er på listan för imorgon. Ikväll får ni klara er. Namn.« »Gawar. Loé.« »Ni blir uppropade imorgon. Se till att ni bidrar. Och titta inte ens på någon annans mat. Tjuvar lever inte länge.« »Vi vet. Vi hörde att ni ska bygga en flotte.« Kvinnan lutar sig tillbaka. »Jag skulle inte sätta mina stövlar på att det kommer att ske.« »Vi behöver verkligen komma över floden.« »Vem behöver inte det.« »Kommer det aldrig några båtar.« Hon fnyser, ett bistert flin. »Folk försvinner ibland. Kanske för att de har fått skjuts över floden, kanske för att de har gått och dränkt sig, vem vet. Om du fick tag i en båt, skulle du ränna tillbaka hit så vi kunde dra lott om vilka som skulle få åka.« Hon slår ihop boken och reser sig. »Hur länge har du varit här.« »Längre än jag vill tänka på.«


4 Ödeland och kvarlevor Öster om Svarta bergen, några månader tidigare

Loé frågade inte om Mayer. Eller om de andra barnen. Gawar väckte henne och satt kvar på huk och de såg på varandra i månskenet, ögonen skiftade i sidled som de gör när man är nära inpå någon och hon gäspade. »Så det var du. Jag visste det.« »Det är bara du och jag nu.« Hon knyckte med huvudet och drog in axlarna liksom för att känna efter så att allt var på plats. »Jag är Loé.« »Jag vet. Jag är Gawar.« »Jag vet.« »Vad vet du mer.« Världen var stilla omkring dem. Tusen stjärnor ovanför. Sprickorna i den stelnade flodfåran. »Du var i min dröm. Det var därför jag visste.« »Vad gjorde jag.« »Jag vet inte. Det var natt. Jag bara visste att du var där. Och sedan när jag vaknade var du där också. Du verkar vara överallt.« »Det verkar så.« Han reste sig och sträckte fram händerna och hon tog dem och han drog upp henne. Loé: »Jag är mycket vaknare än man kunde trott.« »Jag skulle kunna sova hela natten och hela dagen.« »Tänk om det blev så, om vi lägger oss och sedan när vi vaknar är det natt igen.« »Vi kan inte sova här. Jag vet vart vi kan gå.« 74


De gick längs en väg med sidoräcken av tjock metallvajer vid kanterna och betongblock i mitten. I utkanten av staden låg ett område där klossformade byggnader utan fönster stod ut­ placerade mellan jättefält av grus och asfalt. De kryssade fram mellan bråte och rostande korgvagnar i månskenet. Övergivna bilar stod utspridda här och där. I en byggnad med glasväggar gick de uppför en trappa och slog sig ner på ett ställe med heltäckningsmatta på golvet. De delade på ett av matpaketen och åt under tystnad, sedan lade de sig ner och Loé makade sig tätt intill Gawar fastän det inte var kallt. När hon vaknade låg han och såg på henne. Utrymmet där de befann sig var en avsats i entréhallen, res­ ten av våningen var avspärrad med en gallervägg. De kunde se hyllor i dunklet innanför. Till höger stod en bur av plexiglas, fylld till midjehöjd med knytnävsstora bollar i olika färger. Ovanför bollarna satt en lucka i buren som man nådde via en liten trappa. Loé gick fram och slog med handflatan mot väggen. Bollarna verkade knappt ha någon tyngd alls, de rörde sig med ett ljud som liknade stenar i vågsvall. »Gå inte in, Loé.« »Varför skulle jag göra det.« »Det kan gömma sig ormar eller vad som helst där under.« »I så fall borde vi ta sönder glaset och se vad som kommer ut så kan vi döda det och äta det.« »Det är nog inte så lätt. Det är sådan där pansarplast.« Loé tog sats och sparkade med fotsulan mot burväggen. Samma resultat. »Jag fattar inte ens vad det är.« »Kan vara konst.« »Konst.« »För att titta på. Det kan vara det ibland när de ciliserade har byggt något som ingen fattar.« Loé klättrade upp för den lilla trappan, öppnade burdörren och tog en svart boll, kastade upp den och fångade den. 75


»Den är tom. Kan vi ta med den.« »Gör vad du vill. Jag bestämmer inte över dig.« »Nej, jag vet. Det vet jag.« Hon kastade upp bollen igen och fångade den, sedan slängde hon tillbaka den i behållaren. »Jag vill inte ha den.« De följde den spruckna motorvägen som gick mellan bergen och den uttorkade flodfåran. Gawar berättade vad han hade fått veta av Mayer. Loé hade inte hört något om det förrän nu. Ingen av dem visste var de var eller vad som levde där. Om det fanns några djur höll de sig antagligen gömda i skuggor och skrevor. Ibland kom det folk gående från andra hållet, då gick Gawar och Loé undan från vägen för att slippa möta någon på nära håll. Den andra natten sov de i en båthangar vid flodbanken, de klättrade upp i en båt som låg upphängd i vagga. De hittade var­ sin tunn polyesterfilt som de tog med sig när de gick nästa dag. På förmiddagen kom de till en hög järnvägsbro och klättrade upp till brofästet och följde spåren västerut in bland bergen. När solen var på väg upp mot sitt högsta läge fick Loé syn på en gulvit orm som låg och slumrade i ett stenröse och innan Gawar ens hann se ormen hade hon ryckt upp den och svingade den som en kastsnara över huvudet och krossade skallen mot en klippkant, och när hon vände sig om med blodstänk i ansiktet och deras första riktiga jaktbyte dinglande i handen var det första gången sedan de möttes som de såg på varandra och skrattade. Gawar skar bort huvudet för att de inte skulle få gift i sig och han delade ormen itu på längden och de satt i skuggan vid en gammal bränslestation och åt varsin halva rå. Efteråt när de gick frågade Gawar var hon hade lärt sig göra så där och hon svarade att hon hade sett någon göra det i lägret. Han sa att han inte hade vetat om att hon var jägare och Loé såg ner i marken och sa ingenting, och de fortsatte och med varje andetag fylldes bröstet av en ny strålande känsla som spred sig 76


ner i fotsulorna och förvandlade jorden under dem så att den inte längre bara var död ödemark utan också en väg mot något annat, någonting de inte visste vad det var men som skulle visa sig om de gick vidare och höll sig vakna. Vid slutet av den andra dagen kom de till en järnvägsstation där det fanns en brunn med vatten i, precis som Mayer hade sagt. De drack och tvättade sig och sedan klättrade de upp på en rostskadad oljecistern målad i ljusblå färg som till stora delar hade flagnat och fallit av. Spiraltrappan på utsidan knakade och sjöng när de gick i den. Samhället låg inklämt söder om järnvägsspåren i en sluttning mellan två klippväggar. Långt bort mellan två vita bergstoppar var solen på väg ner i ett gråvitt dis. Loé sa: »Det ser ut som om några fåglar har bajsat på de där bergen.« »Rätt många fåglar i så fall.« Gawar log. »Vet du inte vad det är.« »Vadå, jag kan inte veta allting.« En dunkel sidoblick. »Men sluta. Du ska inte titta på mig.« »Det är snö, Lilo.« Han drog fingrarna genom hennes hår vid nacken och hon stelnade till lite men lät det ske. »Vad är det, snö.« »Det är gjort av vatten. Fast det är så kallt så att det har fastnat.« »Fastnat i vadå.« »I sig självt.« »Hur då. Vem har gjort det.« »Ingen har gjort något. Det är så det är. Det går inte att säga hur.« »Det säger du bara för att du inte vet.« »Jag vet tydligen mer än du i alla fall.« »Jag försöker i alla fall inte låtsas att jag vet.« »Jag låtsas inte. Det är snö.« 77


Loé stod tyst ett tag. »Kan man dricka det då om det är gjort av vatten.« »Kanske. Jag tror det.« »Så de som bor där har hur mycket vatten som helst.« »Jag antar det. Jag vet inte om det bor någon där.« »Varför.« »Vadå varför. Jag vet inte bara.« »Varför kan de inte bo där.« »Det kanske de kan, vad vet jag. Det är långt dit. Kom, vi går ner.« »Hur långt.« »Längre än man fattar tror jag.« Loé ville gå upp genom byn, hon sa att det nog var bättre och Gawar lät henne bestämma. De gick i en brant trappa istället för att ta serpentinvägen som ringlade sig uppför berget. De kom till en avsats på bergssluttningen, en öppen plats inhägnad med låga nätstängsel. I hagen stod en samling mångfärgade metallkonstruktioner fastgjutna i marken. Loé stannade. »Ska det där också vara konst.« En krökt stege sköt upp ur marken, den gick i en båge genom luften och slutade i marken tio steg från där den började. En bit bort stack en tre decimeter hög kvadratisk inhägnad upp ur sanden. »Vet inte. Antagligen.« Loé gick in i hagen och ryckte i den böjda stegen. »Det är ju löjligt. Man kommer ingenstans.« »Vart vill du komma.« Han drog händerna över ansiktet. »Jag är trött, Loé, kan vi bara –  « »Och det där, vem tror du vill titta på det.« Hon pekade på ett mångfärgat hus i miniatyr utan väggar och med trappor och spiralformade vida plaströr som gick från taket och ner, missfärgade av solsken och temperaturskiftningar. 78


»Det blir mörkt. Jag tror vi ska ta ett hus att sova i.« Loé klättrade uppför stegen och satt och tittade ner i sanden under sig. »Var är de där soldaterna egentligen.« En suck, en mjukare ton. »Jag vet inte mer än du. Hon sa att de skulle vara överallt, vi får väl gå tills vi hittar dem.« »Tänk om hon bara hittade på.« »Varför skulle hon göra det.« Loé klättrade ner i andra änden. Hon slog ut med händerna. »Man klättrar upp och sedan klättrar man ner. Bra stege.« »Kom nu. Du får välja hus.« Loé valde ett hus med en säng de bägge fick plats i. Något djur hade grävt gångar genom madrassen och lämnat spillning överallt som liknade små svarta frön. De städade bort spill­ ningen med några tygtrasor de hittade, åt en snål portion av matsäcken och lät mörkret komma. Ju längre de kom desto brantare blev bergväggen på sydsidan om järnvägen. Solhettan sögs in mot de mörka stenytorna och strålade ut, det var som att gå i en bakugn. Terrängen på norrsidan nedanför banvallen var en labyrint av kantiga svartglimmande klippor med djupa skrevor emellan, ett fält av kvarlämningar från en annan era då bergen var i rörelse och trycktes ihop och drogs isär, sprack och smälte och stelnade. Matreserverna krympte och benen blev darriga av hunger och stillheten kvävde alla ord. De teg och gick och en ny natt kom och de lade sig nere bland klipporna och blinkade under stjär­ norna och undrade var alla soldater var. På morgonen åt de det sista av matsäcken. De fortsatte och landskapet var sig likt. Loé sa att de var som de där dumma småglinen i sagan som bara fortsätter gå rakt in i det förtrollade slottet av svart glas fastän de vet. Gawar kallade henne olycks­ korp och sa att det inte blev bättre av att kraxa. »Vänta.« Han stannade upp. 79


Någonting rött låg vid en klippa nedanför banvallen. »Vad är det.« »Vänta här.« Han tog sig nedför grusslänten. Det var en tyglapp som låg där. Inne mellan klipporna låg en till. Det kom en dålig lukt längre inifrån, någonting ruttet. Loé satt i skuggan av en sten på andra sidan spåren. Han gick in bland klipporna. En svart snörkänga stack fram bakom ett stenblock. Benet var klätt i sandfärgade kamouflagebyxor och avslitet vid knät. Gawar stod tyst och lyssnade. Ett envist ryckande ljud. Han smög sidledes för att kunna se in. En långhalsad gråvit fågel lyf­ te på huvudet, den stod på en död kropp och försökte dra upp något ur magen. Fågeln gav honom en blick som om den ville säga lämna oss ifred, låt oss göra vårt jobb. Utan någon särskild brådska bredde den och två av dess likar ut vingarna och lyfte. Gamarna slog sig ner på ett klippblock med uppsikt över stället, en öppen plats mellan några stora stenblock. Gawar gick fram. En dödsgrå kväljande stank slog emot honom. Från mitten gick utåtriktade spår av en explosion och längs klippor­ na låg fler kroppsdelar utspridda, han såg två huvuden, armar och ben, skrumpnade mjukdelar, en hand. Längre ut mellan två klippor låg en kropp som hade slungats bakåt, även den var klädd i sandbruna soldatkläder. Kroppen var hel förutom i ansiktet där asfåglarna hade börjat hacka. Under den låg ett automatgevär, mannen hade burit det i en axelrem. Gawar band tygremsan han hade plockat upp över mun och näsa, baxade över kroppen på mage och krängde loss vapnet. Han tog även kängorna och en kniv med sågtandad rygg på bladet, en vattenflaska och tre magasin laddade med ammunition, och inlindad i en sjal fann han en brödlimpa, torr men inte möglig. I slänten upp mot spåren nådde reaktionen magen och han spydde ut gallslem och brödrester. Han lade ner sina fynd mellan spåren, sköljde munnen med soldatens vatten, spottade ut och drack. Han satte sig på huk 80


för att försöka stilla magen. Loé stirrade på de blodfläckade vapnen. »Var var du. Vems är det där. Var är de.« »De är borta. Det är ingen fara.« Han visade upp limpan och försökte le. Loé log inte. »Hur vet du det. Tänk om de kommer till­ baka.« »Det gör de inte.« »De där skorna är för stora.« »Vi kan sälja dem. Vet du hur mycket mat vi kan få för ett gevär som –  « Han tystnade och såg ner mot stenblocken, tvek­ sam. »Kan du vänta här lite, jag måste pröva en sak.« Loé kastade en nervös blick längs spåren. »Vad ska du göra. Jag går med.« »Nej, stanna här. Du behöver inte bli rädd ifall det smäller.« »Vems är alla sakerna.« »De är våra nu. Jag kommer snart.« Fåglarna följde Gawar med blicken men stannade där de var. Han satte gevärskolven mot axeln och siktade. Avtryckaren var spärrad. Han vände på geväret tills han upptäckte säkringen, vred den så långt det gick och försökte igen, nu stående med ena knät i marken. En smattrande serie skott brann av, några träffade stenblocken och resten spreds över himlen medan Gawar föll baklänges och vapnet vred sig uppåt i hans händer. Gamarna flög bort över klipporna. De tog rast i skuggan av en klippa stor som ett tvåvåningshus. De skar bitar av brödlimpan och åt dem doppade i vatten. Gawar satt lutad mot klippan. Han kände grimaserande på sin högra axel. Geväret stod bredvid honom. »Vad är det, Loé.« »Ingenting.« »Du stirrar på mig.« 81


»Nej.« »Bara säg vad du tänker på.« Loé såg ner på sina händer. »Tror du att vi kommer komma fram.« Gawar satt tyst lite innan han svarade. »Vart vi än kommer så kommer vi dit tillsammans. Okej.« »Hur kan du veta det.« »För att jag har bestämt det.« »För att du lovade henne.« »Mm. Och för att du är du. Och om jag ska tro något så är det att hon inte hittade på.« »Varför.« »Svårt att förklara. Det är väl något man ser i ögonen på en människa. Om du tänker på det tror jag att du vet vad jag menar.« »Vad ser du i mitt öga.« Han fortsatte se rakt fram. »I ditt öga ser jag …«, han blun­ dade och log mot himlen, »ormjägaren som aldrig ger sig.« »Ormjägare. Ska jag säga vad jag ser i dina.« »Mm.« Hon ställde sig på knä framför honom och tog hans kinder i händerna och stirrade in i hans ögon. Synögat vidgades och smalnade som att hon försökte få korn på något. Hon satte sig bredvid honom igen och sa inget. Han vred på huvudet. »Vad såg du.« Loé skakade på huvudet. Det var ingen lek nu. »Jag kan inte säga det.« »Nu vill jag verkligen veta.« »Men jag kan inte.« »Varför.« »Om jag säger varför så har jag redan sagt det.«

82


*

Järnvägen frigjorde sig från bergen. En lutande kurva mynna­ de ut i en sluttning ner mot en vidsträckt slätt mellan bergen i söder och ett band av lägre kullar i norr. Gawar ställde ner väskan. Vapenremmen var för lång så han hade knutit en ögla på den och bar geväret på ryggen med pipan riktad nedåt så som han hade sett vakterna vid gruvan bära sina vapen. Han drack och räckte flaskan till Loé. Landet som bredde ut sig framför dem skiftade i blekbrunt och skinan­ de vitt, det liknade en nedsliten solblekt matta där varpens ljusa bomull lyser igenom. När ögonen hade vant sig vid avstånden och det vita kunde de urskilja linjer som gick över fältet, vägar och diken, stolpar med hängvajrar emellan och rörledningar, bevakningstorn och små klungor av låga byggnader som stod utspridda över fältet. En fågel glidflög i cirklar högt upp i den vida tystnaden, varelsens korsformade skugga passerade de vita strimmorna och försvann och dök upp igen. »Har vi kommit till det där snö redan.« Gawar stod tyst ett tag innan han vred på huvudet. »Vad sa du.« »Du sa att vi inte skulle komma dit för det var för långt.« »Det där är inte snö. Det är salt.« De började gå ner mot saltjorden. Inget rörde sig där för­ utom skuggan av den ensamma rovfågeln som spanade efter byte på ett dött fält, som om den hade blivit kvar när allt dog och vägrade lämna sin himmel, en skugga av det förflutna, en glidflygande osalig ande. En bit norrut kom en ljusgrå asfaltsväg fram ur bergen, den krökte sig och följde järnvägen mot väster där silhuetterna av en stad syntes långt bort. »Sch.« Gawar hade stannat. 83


»Jag sa inget.« »Still.« Han stod och lyssnade, lite framåtlutad. Sedan lade han sig ner på marken med örat nära intill den ena rälsskenan. »Vad är det. Gawar.« »Det är som en susning i spåret. Lyssna.« Hon lade sig ner och trängde sig intill Gawar, som om det bara gick att höra just där. »Jag hör. Vad är det.« Gawar spanade åt väster. Han pekade: »Den där«, och tog tag i hennes arm. »Spring.« Två småväxta men kraftigt byggda hästar drog en rälsvagn tvärsöver slätten, Loé och Gawar hade inte sett ekipaget direkt eftersom det rörde sig bakom en lång mur. Dragdjuren segade sig uppför backen. En man klädd i sandbrun uniform med ge­ vär på ryggen satt längst fram på vagnen och höll i tömmarna med ena handen, den andra vilade på en spak som sköt upp från golvet. Bakom och på lasten satt fler passagerare under ett provisoriskt tak av tältduk. Gawar och Loé låg gömda ett stenkast ovanför järnvägen, hopkrupna i hålrummet mellan tre stenbumlingar. Gawar viskade: »Jag tror det är soldater.« Loé hängde ovanpå honom och kikade ut mellan stenarna. »Är du säker.« Vagnen passerade nedanför, långsamt men utan att sakta in. »Gå inte fram.« »Sluta dra i mig.« »Snälla, vi väntar.« »Men Loé, släpp.« Gawar satt kvar, obeslutsam. Vagnen nådde krönet och fick nu hjälp av sin egen tyngd, ljudet av hovarna och de malande metallhjulen började avlägsna sig. »Vänta här.« Han lämnade väskan och kröp ut med geväret på ryggen. Vagnen hade stannat en bit bort och han började 84


snedda ner mot spåren. Två passagerare satt på vagnen och han sträckte armarna i luften och skulle just ropa när han hörde något bakom sig och vred på huvudet, han hann bara uppfatta en hastig rörelse och sedan en tung stöt i tinningen och ett ögonblick av bländvitt ljus – Gawar låg på marken med kinden i gruset, någonting pressade mot den mjuka gropen nedanför örat just bakom käkbenet och någonting klämde fast honom mot marken, geväret ­skavde mot ryggraden. Han började se världen igen och Loés an­ sikte framträdde ur dimman, hon låg ett par steg bort med en gevärspipa mot tinningen och en känga i ryggen och han försökte säga hennes namn. En sprängande värk i högersidan av huvudet, hjärtat rusade och det luktade piss, hans eget som vätte byxorna och rann ner i gruset. Någon stod framför dem, Gawar kunde bara se stövlarna. Han letade efter det där namnet som han skulle komma ihåg men det snurrade i huvudet, han försökte säga att han hade glömt men fick ingen ordning på orden. »Håll käften. Var har du fått vapnet ifrån.« Mannen som höll ner honom hade tömt deras väskor på marken. »Det här är materiel som tillhör tempelvakten.« Han satte knäet i ryggen på Gawar, drog honom i håret och böjde sig ner, andedräkten stank av alkohol. En ung soldat med blodsprängda ilskna spritögon som behövde någon att straffa. Solbränt ansikte, gles skäggväxt. Högerörat var borta, ett ärr löpte från öronhålan och fram till ögat. »De var döda«, fick Gawar fram, »alla var döda.« »Vilka var döda.« »Allt var trasigt.« Han lyfte handen från marken, pekade österut. »Det måste ha varit en bomb eller något, det var där, där vi kom ifrån. Jag har ett brev, om jag bara –  « Mannen slog honom över kinden med baksidan av handen. 85


»Du ljuger.« Han tryckte ner Gawars ansikte i gruset, samti­ digt försökte Loé säga någonting och han tittade upp. »Vad säger ungen.« Loé: »Vi ska till Williams Oriego. Vi har ett brev.« Gawar lyckades dra fram brevet från innerfickan. »Här.« »Tig, sa jag.« Han tog brevet. »Vad ska ni med vapen till om ni ska till Stället.« »Leonetti.« En soldat satt på huk en bit ovanför i slänten upp mot bergväggen. Svarta solglasögon, bred solhatt. Hon reste sig och gick ner mot Leonetti. »Släpp dem.« Hon var äldre än han och lät uttråkad, trött på uppståndelsen. Hon tog brevet och viftade bort Leonetti, tog loss vapnet som Gawar hade hittat och gjorde patron ur, säkrade vapnet och räckte det till Leonetti. En äldre soldat bevakade Loé, en kutryggig gubbe med seniga armar och gråsprängt hår. Kvinnan: »Vad väntar du på. Släpp ungen.« Han tog undan foten och geväret från Loé. Han hade också druckit, han ansträngde sig för att bete sig nyktert. Kvinnan gick ner på huk ovanför Gawar, hon tog stöd med ena handen i gruset och satt där en bra stund och teg. Även hon luktade sprit. Till sist tog hon av sig solglasögonen och släppte ner dem i bröstfickan. »Var hittade du vapnet.« »Det var inne bland klipporna, nedanför spåren. Det var en gul skylt precis efter. Hitom alltså. Det låg en röd tygbit nere vid klipporna. Det var därför jag gick in.« Gawar försökte resa sig men hon tecknade åt honom att sitta kvar. »Hur långt härifrån.« »Vi gick därifrån på förmiddagen.« »Hur många döda.« Gawar tvekade. »Tre kanske. Jag vet inte.« »Okej.« Hon tog av hatten och lade den på marken, böjde bak nacken och drog händerna över det kortsnaggade håret. 86


Ansiktet glänste som slipat brons i solen. En missfärgning bredde ut sig över ena ansiktshalvan, ett oregelbundet fält som en karta som sträckte sig från pannan och ner över ögat och kinden. Hon vilade blicken vid Gawars magra ansikte, höll fast hans skrämda ögon och tog ingen notis om hans nedpissade byxor. »Vad heter du.« »Gawar.« »Okej, Gawar. En sak om skjutvapen.« Hon malde på i sam­ ma släckta tonläge, med ögonen halvöppna. »Vi bär aldrig ett osäkrat gevär på ryggen. Det räcker att du hakar i väskremmen för att det ska gå av och så har du skjutit av dig hälsenan. Och gör du det här ute kan du lika gärna sätta en kula i tinningen direkt. Uppfattat.« Gawar nickade, kinderna blossade. Leonetti bröt in. »Valerin. De ljuger, det gör de alltid. Det kan vara en fälla, de –  « »Leonetti …« Hon drog efter andan och höll upp en avvär­ jande handflata mot ynglingen, andades ut, sänkte tonen. »Du skriker så du inte hör vad folk säger. Du kan inte tappa allt för varenda skitunge som dyker upp. Fällan har redan slagit igen och vi ska dit och ta hand om resterna. Har jag sagt åt dig att du måste tänka själv.« »Hela tiden. Men du –  « »Tsst.« Handflatan igen, nu med en grimas, jag vill inte höra vad som pågår i din hjärna. »Då tar jag tillbaka allt och hävdar motsatsen. Tänk inte, bara gör som jag säger. Ta undan det som är vårt här.« Hon nickade mot gubben. »Du också. Ta med allt till vagnen och vänta där, jag löser det här.« Leonetti gav henne en lång blick men teg och de plockade upp utrustningen och lommade iväg. Halvvägs ner till vagnen vände Leonetti om och marscherade tillbaka. »Bara för att du råkar ha befälet över en transport betyder det inte att du är högre än mig. Vi har samma rang. Okej.« 87


Valerin glodde på honom utan att röra min, utan ett ord. När han gick igen skakade hon på huvudet. »Idiot.« Hon såg på Gawar. »Inte du.« Hon vinkade mot Loé. »Kom, sätt dig här med din bror.« »Han är inte min bror.« »Det är möjligt. Jag vill att du sitter där jag kan se dig.« Loé lydde. Soldaten rev upp brevet, läste och lämnade till­ baka det. »Har någon av er varit uppe vid Stället förut.« »Nej.« Valerin såg ut över slätten. »Som om man inte hade nog skit att göra. Vänta här.« Hon gick bort till vagnen, fällde ner bak­ lämmen och hävde sig upp, plockade ut något ur en metallåda och kom tillbaka. Två platta bröd. Hon gav dem till Gawar. »Har ni vatten.« »Vi har en del. Tack.« Hon såg på Loé som vände sig bort när hon märkte det. Valerin talade med Gawar men fortsatte att betrakta det enög­ da barnet. »Det står inget om dig i brevet.« »Det var inte … det blev improviserat.« Hon nickade. »Så vad är det för särskilt med henne. Det är inte vem som helst som blir inkallad av Williams Oriego. Ni vet det.« Loé tittade upp ett ögonblick. Gawar: »Vi vet ingenting. Vad står det i brevet.« »Inte mycket.« Valerin ryckte på axlarna. »Vad fan vet man.« Rösten flöt ut, blicken flöt ut över slätten där rovfågeln fortfa­ rande flög i cirklar och bevakade sitt förgiftade rike. »Vi var på ett annat ställe, en gruva. De skickade bort en massa folk, jag vet inte vart. De ville att jag skulle gå med Loé. Antingen det eller bli ivägskickad.« Valerin gick ner på huk igen. Hon drog händerna över ansik­ tet och kupade dem över mun och näsa som ett ­skyddsfilter, 88


andades in genom springorna. Till sist reste hon sig och pekade västerut. »Du ser staden där i andra änden. Vänta där. Följ spåren. Det finns en brunn bakom stationshuset, nyckeln till brunnslocket ligger under en lös tegelsten vänster om entrédörrarna. Dra inte upp mer än ni behöver och ta bara till dricksvatten.« En hastig blick på Gawars byxor. »Ta en hink till tvätt om du vill. Jag kommer dit och tar med er upp till Stället. Det kan ta någon dag. I värsta fall skickar jag någon.« Valerin gav tecken åt Leonetti att det var dags. Vagnen kom i rörelse och fick snabbt fart i nedförsbacken. Hon nickade farväl och gick ner mot spåren, snart sprang hon, hon ökade farten och den sista biten tog hon några utsträckta steg innan hon gjorde ett jättesprång som något omöjligt tvåbent kattdjur och nådde flaket med ena foten, och pendlande med armarna i luften tog hon sig upp till stående utan att sätta i händerna.


5 Oönskade Port Ondeo, södra stranden

Kyrkan där de övernattar har stora hål i taket. Månskenet lyser upp tempelrummet som en bortglömd välsignelse. Allt trä­ virke är borttaget från sittbänkarna, de svarta gjutjärnsfästena pekar mot himlen som ornamenterade pikar i någon uttjänt fångstgrop för luftburna halvdemoner. Gawar ligger vaken och ser upp på stjärnorna. Luften är ljummen, kinderna solbitna, tankarna dimmiga av feber. Det är fler som är vakna. Lägret är i rörelse. Någon hostar, det låter som om lungorna rivs i stycken. Någon spänner ihop sin väska. En skosula skrapar mot stengolvet, en kniv fälls ihop. En harkling, en spottloska. Varje ljud förstoras upp av de kala väggarna och av natten. Han sätter sig upp och världen svajar till, det är som om hjärnan sitter löst inne i huvudet. Mörka skepnader rör sig längs mittgången, några på väg mot porten, några på väg tillbaka. De bär ut byggmaterialet till flotten. Lägret brukar inte flytta mitt i natten. De har bytt plats en gång sedan Gawar och Loé anslöt sig, fem dagar sedan nu. De rör sig längs floden från en lägerplats till nästa, söker av området och fortsätter. Han stiger upp och sveper filten omkring sig. Han är blöt av svett och han fryser så att tänderna skallrar. Ingen vänder sig om, ingen säger något. Han följer dem ut och står där i mån­ skenet och huttrar. Han frågar vad som händer och någon säger åt honom att gå och lägga sig. De försvinner iväg i dunklet. 90


Han frågar igen och de säger, du vet hur det fungerar, det är som det är. Han vet inte. Han vet. Corinne passerar förbi. Han säger hennes namn och hon vänder sig om utan att stanna upp. Om det inte finns något att säga finns det inget att säga. Hjärnan vill ha svar och inga svar kommer att göra någon skillnad. Det är många som bär, många som är på väg. De måste ha vetat redan igår, varit redo. Valt att ge sig av i natten för att slippa protester, tagit tillfället i akt när det var månsken. En tyst utrensning. Fler kommer ut ur kyrkan och blir stående med samma uttryck som han själv, ser sig omkring och riktar samma fråga till alla och ingen särskild. Vad händer. Ingen svarar. Nästa gång Gawar vaknar är månljuset borta och han ser ing­ enting, ändå vet han. Kyrkan doftar av stendamm och tom­ rum. Tystnaden trycker mot tinningarna och han lyssnar på Loé, hon andas bredvid. Hon ligger som vanligt på rygg med armarna utsträckta ovanför huvudet, som om hon är skyddad. Som om ingen kan ta henne. Själv sover han alltid på sidan och drar in alla utskjutande delar, hoprullad som ett skyggt vilddjur. Han sjunker sällan långt under drömytan och vaknar av varje litet ljud, hans sinnen är präglade till vaksamhet, till oro. Det händer ofta att han ropar sig ut ur någon ond dröm. Han ligger kvar och väntar på att världen ska vakna, han kommer att vänta medan solljuset störtar fram över kontinen­ ter och floder och hav och tills det viker sig in över horisonten och gryningen börjar sippra in genom stadens utmarker, och innan de första tunna strålarna kryper uppför fasaderna och klättrar in genom fönsterhål och trasiga väggar kommer han att väcka Loé. Och de kommer att gå ut i staden och staden kommer att vara likadan som innan. Tegelgul och torr och stil­ la. Flodödlorna kommer att vara där med sitt knottriga svarta 91


drakskinn och sina sträva tungor och tångflugorna kommer att vara där och de vita måsarna som alltid cirklar över floden och alltid är först på plats när någonting har dött. De kommer att vara själva nu, som de var när de kom. Kvar­ lämnade. De har varit själva hela tiden, alla i lägret var där för sig själva. Loés hand rör sig nu, fingrarna rycker som om de försökte spela på något osynligt instrument inne i en dröm. Han lägger handen på hennes axel och säger hennes namn. »Jag vill inte.« »Vakna. Loé.« »Vad.« Ögonlocket på hennes seende öga flimrar när det öppnar sig. Läpparna är spruckna av uttorkning. De ser på varandra. Hon lyfter huvudet och tar stöd mot armbågarna och ser sig omkring: nakna tegelväggar och betong, söndervittrade vägg­ målningar i bleka suddiga färger, det tomma golvet. Tystnaden i rummet är omedelbar. »Var är alla. Varför är vi kvar.« »Det är så det är bara. Vi får gå själva nu.« Loé gör en grimas och ett missnöjt läte. Hon vänder sig bort, gömmer ansiktet under armen. »Loé.« »Du ska inte säga mitt namn.« »Kom upp nu. Vi måste gå.« »Varför.« »Du vet varför.« »Vi måste inte gå, vi måste vänta tills de kommer tillbaka.« »Ingen kommer tillbaka. De har tagit med sig allt material, all mat, allt. Vi måste fortsätta. Vi måste äta.« »Det är inte du som bestämmer.« »Ingen bestämmer. Solen bestämmer.« 92


»Vi ska inte gå.« »Börja inte med det där.« »Du ska inte börja.« »Med vad, Loé. Vad ska jag inte börja med.« »Du får inte säga mitt namn. Det är mitt namn.« »Men du.« »Och inte säga du.« »Lilo  –  « Gawar står på knä och griper tag om hennes arm för att dra upp henne, och istället för att streta emot far hon upp och försöker knuffa bort honom men han är beredd, han håller i hennes arm och griper tag om den andra också. Hon försöker kränga sig loss och han håller kvar, han är blöt av svett och ögonen är blanka. Hennes ansikte är sammanvridet av ilska och munnen hopskrumpen som en torkad frukt och de står på knä och drar i varandras armar som i någon märklig desperat dans där de inte kan komma överens om stegen. »Släpp mig, sa jag.« »Sluta, Loé.« »Du får inte  –  « Plötsligt har han släppt hennes arm och slår henne över kinden med handflatan, det är ett hårt slag och hon slår genast tillbaka med sin fria hand och sedan har han släppt den andra armen. De står där och blänger på varandra, båda andas tungt och det rinner svett från Gawars panna. Han slår igen och ljudet ekar mot väggarna och Loé slår tillbaka. Hon snörvlar till och stryker sig över näsan och med det är det över. Gawar reser sig. Han viker ihop sin filt. »Du ville ju inte ens gå till lägret.« »Det var då.« »Hjälp till nu istället.« Loé sitter kvar med benen vikta under sig. »Det är för att vi var dåliga.« 93


Gawar skakar på huvudet och tittar ner i golvet, dröjer med att svara. »Det var fler som blev kvar, det är för att –  « Han avbryter sig. »Vi är inte dåliga, vi är som vi är.« »De dåliga är de som äter mer än de hittar. Det vet alla.« »Folk man går med försvinner och man fortsätter. Det vet alla. Du har själv sagt att man inte ska tänka på vad som är bra eller dåligt.« »Det var Tirin Ideye som sa det.« »Hon har rätt.« »Bara för att du är kär i henne.« Gawar stannar upp och ser på henne. »Var får du allting ifrån. Du vet inte ens vad det betyder.« »Och du vet inte ens vad hon menade. Hon var min lärare, du vet inte hur det var.« »Och du vet allt. Eller hur.« Han fortsätter med packningen. »Jag vet i alla fall att det inte hjälper att gnälla. Och att vi har lovat Valerin och Tirin Ideye att vi ska över floden.« »Du kan inte bestämma över mig vad vi ska göra.« »Det finns inget att bestämma. Vi ska till andra sidan för att det är det enda som finns. För att man kan leva där. Vill du inte gå till templet nu. Vill du inte träffa Tirin Ideye.« »Tyst.« »Är det för att du tror att jag kommer försvinna när vi kom­ mer dit.« »Men tyst.« »Det kommer inte bli så. De ordnar säkert något jobb till mig på det där templet också. Som det var på Stället.« »Men. Kan du. Vara. Tyst.« Gawar är tyst. När han är klar med packningen: »Ska du med eller.« Loé sitter kvar. »Vad händer om man dör.« »Börja inte, sa jag.« »Men säg.« 94


»Ingen ska dö. Inte nu. Vi bestämde att vi inte skulle prata mer om det.« »Jag har inte bestämt det. Om du vill att jag ska packa säger du först.« Gawar stannar upp. Han rabblar upp svaret som en inövad läxa. »Det som händer är att ingen vet vad som händer. Man blir uppäten och de som äter en blir också ätna.« »Man hjälper dem.« »Ja. Man blir äten av världen och världen fortsätter och det är så livet är och så vidare. Kan vi gå nu.« »Och när hela världen är uppäten vad händer då.« »Nu försöker du bara vara jobbig.« »Men vad händer.« »Jag vet inte. Ingenting. Det fortsätter som vanligt.« »Det är tre olika svar.« »Kom upp nu. Vi måste röra oss innan det blir för varmt.« »Om hela världen blir uppäten då måste det finnas någon som äter upp det sista, och sedan när det inte finns något kvar att äta så dör det djuret och sedan när kroppen har torkat kommer det en vind och blåser bort det döda djuret som svalde hela världen och då rullar det ut på öknen som en torr kvist och försvinner.« »Det där stämmer inte ens med sig självt. Djuret svalde det sista, inte hela världen.« »Men då när det var det sista var det hela världen. Fattar du inte.« »Jag går nu. Tänker du sitta kvar eller följa med.« De går ner till floden och letar efter ödlor. De är för sent ute. De irrar omkring en stund innan de hittar dit de ska. De går ner i ett källargarage. En bil utan däck står parkerad för evigt vid sidan av nedfarten. En strimma av solljus faller in längs rampen, den når nästan fram till vraket. Gawar klättrar in i 95


baksätet och kör ner armen vid sitsens bakkant. Han river och drar. Loé ger honom kniven och han skär upp sätet. Det finns ingenting där. Han tar ett djupt andetag och håller andan, blundar. »Det kanske var en annan källare vi gömde reskassan i.« Hon rör vid hans böjda rygg. »Du.« Han vänder sig inte om. »Det var inte en annan källare, Loé.« Han sätter händerna för ögonen och andas ut i en lång suck och sedan blir han liggande på det sönderrivna sätet med ansiktet ner. Världen tiger. Loé står där ett tag, sedan klämmer hon in sig bredvid Gawar och lägger armen om honom, halvstående på knä. Det luktar gammal svett och möglig skumplast och vittrande vinyl. Gawar snörvlar till. Han vänder upp ansiktet. Sväljer, gnider tårarna ur ögonen. »Ska du inte säga att man ska spara tårarna tills de behövs eller något sådant listigt.« Loé släpper honom, reser sig. »Ibland är det ingen idé att säga något.« »Förlåt. Jag ska skärpa mig.« Han skakar på huvudet. »Det måste ha varit hon som jag visade mynten för i kyrkan som tog dem. Hon måste ha följt efter oss. Hon sa åt mig att gömma dem. Hur kan jag vara så dum i huvudet.« »Gawar, det gör inget.« »Det är klart att det gör något. Det vet du.« Han tar sig ut från bilen, borstar bort plastflagor från händerna. »Försöker du bli rånad, sa hon. Jag är en idiot.« »I så fall är jag också det.« »Valerin gav guldet till mig att hålla reda på så jag tror nog att jag är lite mer idiot än du just nu.« »Kanske. Men bara just nu i så fall.« »Du sa att de var luriga. Du sa det.« »Kom, Gawar. Vi går.« 96


De går längs floden. Sulorna på tygskorna de köpte i Esmeralda har börjat lossna, så de binder bomullstrasor runt framfoten för att sulorna inte ska fastna i marken och släppa ännu mer. De grälar inte nu. De pratar inte alls. Ibland sjunger Loé för sig själv fast utan ord och nästan tonlöst, viskande. Himlen svider i ögonen, solen hänger där ovanför och pressar dem mot marken med hela sin tyngd. De stryker längs husfasaderna i de smala fält av skugga de kan hitta och följer stranden så gott det går, den kröker sig och korsas av byggnader och murar och stängsel och ofta går det inte att urskilja någon vattenlinje ens, det är en sorts bräckt sankmark de rör sig genom, ett landskap av trasig asfalt och ojämn marksten och ovanpå det en gulgrön sörja av alger, torkad eller fortfarande geggig och stinkande. De går långsamt och vilar ofta. Sent på eftermiddagen går de in i ett höghus med glasväggar på bottenvåningen. De slår läger en trappa upp i ett rum fullt av stolar med små hjul under och högar av bordsben av lättmetall. De sätter sig på golvet och tar fram vad de har kvar av den sista ransonen de fick i lägret, kokta rödalger och några nävar torkat ödlekött. Hälften av köttet lägger de undan, resten äter de under tystnad. Gawar lägger sig på en tygsoffa med gamla fuktfläckar. Loé pratar om morgondagens ödlejakt och vilken strategi de ska ha. Efter ett tag när Gawar inte svarar tittar hon upp. Hon går bort till soffan. »Gawar.« Ingen reaktion. »Gawar.« »Vad.« »Gawar.« Hon rör vid hans soltorra hår med fingertopparna. »Jag kan mitt namn«, mumlar han. »Vad är det.« »Är du mycket sjuk.« Han skakar på huvudet. »Måste bara vila lite.« »Du får inte försvinna.« »Ingen ska försvinna, börja inte med det där.« 97


Loé faller på knä och håller om hans hals som om hon klam­ rade sig fast vid en båtmast för att inte flyga bort i vinden. »Du får inte försvinna för då kommer man aldrig kunna andas mer.« »Jag kan inte andas nu. Du stryper mig.« Loé släpper taget och ställer sig upp. Ögonbrynen pekar ner mot näsan. »Det var inte meningen.« Gawar hostar, ett skrovligt kraxande. »Jag ska inte försvin­ na.« »Hur länge.« »Hur länge vad.« »Hur länge ska du inte försvinna.« »Allting försvinner någon gång.« »Men hur länge.« »Inte nu.« »Hur länge är nu.« »Det är alltid nu, Lilo. Det vet du, det är du själv som har lärt mig det. Det är aldrig inte nu.« »Jo det är det för om du inte ska försvinna nu och allting försvinner någon gång, då måste det vara inte nu någon gång för annars kan du inte försvinna.« »Loé. Kan du göra en sak. Om du orkar, gå längst upp när det har blivit mörkt och kolla efter eldar, titta åt alla håll och försök komma ihåg var det var ifall du ser något som lyser. Jag tror inte att jag riktigt orkar. Inte idag.« »Om du försvinner dödar jag dig.« »Hörde du vad jag sa.« »Bara så att du vet.« »Hur ska du döda mig om jag är försvunnen.« »Jag kommer leta reda på dig och väcka upp dig från döden och sedan kommer jag slå ihjäl dig.« »Okej, Loé. Det blir bra.«

98


Gawar försvinner inte. Han sover när Loé vaknar. Ibland bru­ kar han ligga och titta på henne när hon vaknar och då vänder hon sig åt andra hållet och håller för det seende ögat och då viskar han: »Om jag blundar syns jag inte.« Hon stryker undan en hårslinga från hans mun och säger hans namn. Han är våt av svett. Hon lyfter upp hans huvud lite och häller vatten mellan läpparna och han sväljer och rycker med huvudet och mumlar inne i drömmen. Hon tar ett par klunkar själv och rullar runt vattnet i munnen. Lite mer än en halv flaska kvar. Det är redan ljusare än hon hade velat. Hon rullar ihop sin filt på längden och formar den till en cirkel, ser sig om efter något avlångt att göra tecknet med och nöjer sig med cirkeln, Gawar kommer att förstå. Hon går ner en våning och sätter sig på huk och biter ihop tänderna, alltid när hon kissar svider det och ögonen vill gråta. Hon pressar händerna mot tinningarna och håller andan för att stå emot, tårarna måste sparas till när de verkligen behövs. Det har Tirin Ideye sagt och när hon sa det förstod Loé att det var sant för hon kom genast på att det var något hon redan visste. En av kvinnorna på gården i Esmeralda undersökte Loé en kväll när hon hade ont. Hon tog sig an barnet utan att fråga eller tveka, som man hanterar ett lamm eller en kalv. Hon kollade och sa att det var en missbildning, precis som ögat. Hon sa att det är som det är och det finns många som har det värre, har du tur växer det bort. Någon muttrade att ett sådant barn, om det skulle överleva är det som ett träd utan frukt. Fortplantningsorganen snör ihop sig och kvävs. En sa att det är normalt, livet tappar lusten att fortsätta och ögat vänder sig inåt vid födseln för att världen är som den är, att se hälften är mer än nog att tåla, och en annan sa att man ska akta sig för ett sådant öga för det skådar i okända riktningar och ser genom alla sorters mörker – och då gick Loé undan och skrek 99


åt dem allihop att de skulle hålla käften för de visste ingenting. Efter det var det ingen som sa något fast några av dem såg på varandra och flinade. Loé går ner till floden och floden är där, trög och grönglän­ sande. Tångflugorna är där som alltid, snabba pilformade kryp som surrar runt öronen och sätter sig på huden och suger näring och aldrig ger sig. Blanka vindlösa svall slår stumt mot tånggeggan. Måsarna är också där, tydligen har de hittat något i det grunda vattnet, de har flockats mellan två hus en bit ut och kretsar ovanför taken, dyker och lyfter och dyker om varandra. Loé hatar måsarna för att de är otagbara och för att de fly­ ger över huvudet på en och skriker och tror att de äger allt. Ödlorna hatar hon inte. Ödlorna räddar en från döden. De är svåra att ta men inte omöjliga. De är alltid i hennes drömmar och ibland kan hon prata med dem där och de skrattar aldrig åt en som de vita fåglarna. Det finns någonting i en ödla som är dolt. De har lärt sig att tåla den bräckta flodsörjan och dyker genom sjunkna hus efter smådjur och glasräkor och tar skydd för hettan i undervattnet. På dagen när de är ute är det ingen idé att försöka ta dem ens när de går upp på grunt vatten och vevar in flugor med sina snabba tungor och deras skrovliga svarta skinn smälter samman med tången så att det är lögn att ens få syn på dem. Även om man skulle se dem behöver man ett harpungevär eller en fångstbur med bete för att ha en chans. Loé har bara sitt handspjut. Ödlorna är ordlösa varelser och vet inget om var de kom ifrån, de minns inte sitt släktes utvandringar och förflyttningar. Loé vet heller inte mycket om sin eller sitt släktes historia. Hon minns sand och saltjord och spruckna läppar, söndrig asfalt, svidande hud och hunger, luft som är som eld i strupen och vatten som knappt går att dricka. Hon vet att solen bestämmer och att hon 100


inte kan vara barn och att aldrig inte fortsätta. Och hon vet att ödlorna kan skydda en mot döden och att hon måste bli bra på att ta dem så att magen kan sluta vara uppsvullen och ändå hopvriden varje morgon när de vaknar, så att Gawar kan bli frisk. Hon följer en betongmur med taggtråd på ovansidan och smyger in i ett skjul utan fönster och står där tills hon kan se i dunklet. Det finns inget att se. Hon skyndar mellan portarna och går från rum till rum och finner ingenting. Solen stiger och det är dåligt att vara ensam. Om man är fler kan man sprida ut sig och leta på många ställen och när man hittar ett näste kan flera samlas där och hugga varsitt byte. Det måste ske i samma ögonblick för tar man en är de andra i rörelse innan man hinner blinka, det sker redan innan skriket hörs, som om de är sammankopplade genom drömmarna. Någonting flimrar till i ögonvrån och hon vrider på huvudet: en rad ödlor kommer ut från en port och pilar tvärsöver gatan, de förflyttar sig ryckvis, oförutsägbart som när en vattendroppe rinner längs en glasruta. De tvärstannar ett ögonblick innan de försvinner in i en springa i muren. Svarta blixtar som rinner längs marken, först en, sedan två till. Loé springer åt motsatt håll. Tre småödlor far ut mellan hennes fötter i dörren till rummet där de har sovit, tunna så att man nästan kunde svälja dem hela. En av dem stannar upp och hon försöker stampa på den och missar. En skatt rinner iväg framför näsan på henne men allt är inte förlorat. En ödla sitter kvar på väggen, den hänger på en sluttande avsats fastklamrad med sina klistrande juveltår, en ganska stor hona, tecknet är en brandgul strimma längs sidan där pansarhuden övergår i de ljusare bukfjällen. Loé smyger tvärsöver rummet, hon försöker dämpa andhämtningen och ber tysta tackböner. Ibland gör hon så fast det egentligen är fel, man kan inte tacka i förväg. Sitt still, vakna inte, jag lovar att jag ska be för dina ungar, att de ska klara sig. 101


Angreppsvinkeln är dålig, ödlan sitter en bit ovanför hennes huvud och Loé vågar inte hämta något att stå på för chansen kan vara borta på ett ögonblick. Hon höjer vapnet, vänster­ handen håller hårt om skaftet och den högra styr riktningen nerifrån, änden är vidgad som på en kanotpaddel. Hon väntar, andas i rytm med bytet, med varje andetag sväller drakens gulbleka buk och ryggkammen höjer sig en fingerbredd. Det stängda gapet ser ut att le, som om honödlan redan vet, som om ingenting är dolt för henne. Loé väntar och andas ut och andas in och sedan kommer stöten, rörelsen strömmar ner genom armen och ut i handen och de ärggröna drakögonen spärras upp, gapet öppnas i ett gällt skrik och stjärten piskar mot jägarens arm. Ödlan kämpar fastnaglad vid väggen och Loé håller emot men spetsen har gått in snett och borrat in sig ovanför det ena frambenet, så när bytet kränger och vrider sig sågas benfästena av och plötsligt är den loss. Ödlan faller roterande baklänges med benet hängan­ de löst i en flik av skinn och kött och träffar golvet med ryggen före men är omedelbart på fötter. Trebent och ursinnig rusar reptilen mot ljuset, Loé slår efter den med skaftänden men träffar bara golvet. Ödlan är ute ur rummet nu, den fladdrar iväg längs gatan med köttsåret släpande i den spruckna asfalten och stannar framför hålet i muren, utom räckhåll för fienden. Där ligger den nu och andas. Loé har också stannat. Ödlan ligger några språng bort och hon vet att det enda sättet att ta den nu är att förvandla sig till något djur som är snabbare än en flodödla – hon vet att det bara är dumt att önska sig omöjliga saker, det är dumt att önska sig något alls, det leder för det mesta bara till att man blir arg för att ingenting händer – så det enda hon kan göra är att stå där och gräma sig för nu kommer ödlan att krypa iväg någonstans och tyna bort och bli uppäten av osynliga skitdjur och flugor, eller av måsarna, och då kunde den lika 102


gärna stanna och hjälpa henne och Gawar. Och nu kommer ungarna säkert också dö för Loé tänker i alla fall inte be för att de ska klara sig. Ödlan ligger där och gör ingenting. Loé står kvar med knut­ na nävar och kan varken ta ödlan eller gå därifrån. Hondraken har inte bråttom. Kanske vet hon att hon förlorar mindre blod om hon ligger still. Kanske vet hon att hon ska dö. Kanske vet hon bara vad Loé vet, att aldrig inte fortsätta. Hon bestämmer sig för att göra en rusning, en sista attack. Hon har inget att förlora. Hon lyfter spjutet och gör sig beredd att ta några snabba steg och kasta vapnet, hon väntar in ögonblicket och just innan det kommer störtar någonting in i synfältet. Det kommer ifrån vänster där blindögat sitter och Loé hinner knappt se vad som händer, bara en varelse med snabba tassar och grå päls och en virvlande dödsdans. Hon vet vem det är. Hon tänker så, att hon vet vem det är. Ödlan tjuter så att det skär i öronen och slår vilt omkring sig med stjärten men rovdjuret har bitit tag om ryggen och dunkar ödlan med huvudet före i asfalten och sedan är allt stilla. Flodödlan ligger med buken i vädret insmord med blod och grus. Silverräven står över sitt byte och ser på Loé med sina eldgula ögon. Hon har inte berättat för Gawar om den, det hade varit som att berätta om en vålnad, en förbipasserande skuggvarelse, en dröm. Nu är det mer än så. Nu står varelsen där och betraktar henne med en oändlig stillhet i blicken. Det påminner henne om Tirin Ideye, om Svarta bergen, Stället, om övningen. Att andas ett andetag i taget, varken mer eller mindre. Hon vet inte vad djuret kallas. Det är ingen hund för hun­ dar stryker med hakan längs marken och gör sig eländiga och piper långt nerifrån strupen så att man ska tro att de har hål i lungorna och tycka synd om dem och ge dem mat. Hundar har lärt sig av människorna att ljuga med ögonen. Det här 103


djuret ljuger inte. Det är ett vilddjur med gula lysögon och päls i svart och silver. Hon upptäcker att hon håller spjutet i kastställning och sän­ ker det. Han vet skillnaden, han ser allt. Silverräven närmar sig, stannar halvvägs, vädrar i luften och fortsätter fram. Loé går ner på huk och djuret nosar runt henne men håller sig i rörelse och undviker hennes utsträckta hand. Han gör ett varv runt henne och sedan ger han sig av, kvickt men utan att anstränga sig, som om han flyter fram utan att nudda marken. Som om rörelsen fanns där innan djuret och han bara låter den ta honom. Hon tar ett par steg liksom för att följa efter och blir stående. Munnen öppnar sig och läpparna rör sig som för att ropa och fråga om bytet, varför han lämnade ödlan. Hon säger inget. Ljudet av någon som vässar ett knivblad mot en matt kera­ mikyta. Gawar flyter uppåt i sin halvdvala. Ögonen vill inte riktigt öppna sig. Solen lyser in genom en vägg av bruntonat glas, sådant som kan spricka utan att splittras. Loés skugga över honom, hon säger hans namn, upprepar det. Han gnider ögo­ nen, blinkar. Hon håller fram en plastskål och vill att han ska dricka och han skakar på huvudet, knappt synligt. Hon säger att det är bra för honom, att man blir frisk. Reptilblod utspätt med gråvatten för att det inte ska klumpa sig. Gawar drar sig upp och halvligger lutad mot armstödet. Han har smulor av soffans gula skumplast på kläderna, i håret. Loé står där med sin skål och vägrar ge sig. »Du har den där minen igen.« »Det finns ingen min. Det här är till dig. Vi har kött också, jag tog en hona, Gawar.« »Inte nu.« Rösten är skrovlig och tonlös och han ser förbi henne med tomma flytande ögon. »Ta det du.« »Båda måste äta.« Loé tittar missnöjd ner på ödlan som ­ligger framför henne på golvet med halsen öppnad. Hon 104


dricker ur skålen och slickar den ren, sedan tar hon den döda jägarens kniv och skär upp buken, skär av nacken och drar loss inälvorna tillsammans med huvudet och delar det som är ätligt mellan två skålar, skär kroppen itu. Gawar vill inte ens se på sin portion. »Man får inte vägra, det har du själv sagt.« »Jag vägrar inte. Jag bara kan inte.« »Då får du äta det vi hade kvar.« Hon tar upp ett paket ur väskan och håller fram det. »Allt är ditt som är kvar i så fall.« Han sätter sig upp i soffan med filten över axlarna. Loé veck­ lar upp tygstycket och håller fram det rökta torkade köttet under näsan på honom tills han tar det och sedan sätter hon sig på golvet och börjar karva loss köttslamsor från ödlekroppen. Gawar: »Du skulle ha väckt mig, vi borde gått för länge sedan.« Han mumlar som ett kvardröjande eko, ihåligt, som att han knappt vet vad han säger. »Vi måste fortsätta.« »Det gör vi. Det slutar inte för att man äter.« Gawar lägger sig ner på sidan igen, med matpaketet vid brös­ tet. Ögonlocken flimrar, han sjunker tillbaka ner i dvala. Loé fortsätter ta hand om bytet, karvar det till strimlor att torka.


6 Sot och salt Norr om Svarta bergen, några månader tidigare

En handpumpad dressin kom rullande in mot stationen. Loé och Gawar reste sig och gick ut på perrongen, de hade suttit i skuggan utanför stationshuset på varsin gammal tågstol som de hade släpat dit. Det syntes på långt håll att någonting inte riktigt stämde, den ensamma föraren pumpade fram vagnen med en snedvriden, ansträngd rörelse. De hade väntat i två dagar i staden vid saltslätten. De hade turats om att gå ut i staden men inte hittat mycket. Det mesta var söndersprängt och nedbrunnet, de hus som fortfarande stod var täckta av sot och ingenstans kom man undan den kärva lukten av inpyrd brandrök. Gawar hade följt efter några råttor för att se om de hade hittat mat men råttorna smet ner i en avloppsbrunn och försvann. Mest hade de suttit där i skuggan och väntat, sakta druckit vatten från brunnen, ransonerat brödet och sett ut över spåren där tomma godsvagnar och plundrade passagerarvagnar stod fastrostade vid rälsen, några med märkliga bilder målade tvärs­ över fönstren, grinande ansikten och drakfigurer, slingrande tecken och ögon, eldsflammor och vapen. Pumpdressinen segade sig fram längs spåren, en tunt byggd maskin, konstruerad för att rulla lätt och kunna lyftas. Föraren var Valerin. Hatten saknades. Hon drev pumpmekanismen med högerhanden, den vänstra hängde uppbunden med han­ den mot revbenen. Hon försökte välta sig ner från vagnen men benet hon satte 106


ner i marken vek sig så att hon föll ihop. Hon skrek av smärta när armen slog i och Gawar sprang fram för att hjälpa till, men hon kom på fötter, hävde upp ryggsäcken på perrong­ en och lyckades själv kravla sig upp. Hon hade levrat blod i ansiktet och på händerna och kläderna. Hon sa ingenting, bara gick rakt igenom stationshuset där hon dumpade vapnet och väskan, fick fram en tom flaska och gick ut genom huvud­ entrén och bort till brunnen, där hon sköljde sig och drack och fyllde flaskan. Sedan satt hon där nedsjunken med ryggen mot brunns­stenarna och rörde sig inte. Gawar och Loé stod innanför entrén och kikade fram. Hon reste sig plötsligt och gick mot ingången, när hon såg Gawar och Loé dra sig undan stannade hon upp. Suckade. »Har det inte varit någon här.« Rösten lät som att hon hade korsat ett rykande helvete och gått samma väg tillbaka. »Nej, ingen.« Hon fnyste. »Idioter. Jag sa till om det.« Hon haltade bort till några tågsäten de hade lagt ut som bädd och satte sig mödosamt ner, sedan märkte hon att hon hade glömt vapnet och väskan. Hon gjorde en ansats att resa sig men avbröt rörelsen och bad dem ta dit hennes saker. Vapnet var svart och tungt i Gawars händer, metallen var repig och läderremmen blanksliten. Han lade försiktigt ner det på golvet. Loé satte ner väskan, en sandbrun ryggsäck som nådde henne upp till hakan, med en spännrem som gick över bröstet och ett vadderat midjebälte. Valerin tog ut en tygpåse med ett vitt kors på och ett mat­ paket som hon räckte till Gawar. »Ni behöver äta.« I påsen låg en plåtask med avlånga blå piller, hon sköljde ner två med vatten. Hon fyllde en injektionsspruta med innehållet i en tumnagelstor plastflaska och injicerade det i armvecket, sedan drog hon upp byxbenet och virade upp ett bloddränkt bandage ovanför knät. Hon tog ut en plastflaska ur ett sidofack 107


och gav den till Gawar. Såret började blöda när hon lossade bandaget, någonting hade skurit en djup reva ner mot knät på utsidan av låret. Liggande på rygg instruerade hon Gawar att tvätta såret, först med vatten och sedan med sprit från flaskan, och därefter att lägga ett nytt tryckförband, och att inte sluta om hon svimmade av, vilket hon gjorde när han grimaserande öppnade köttfliken och hällde sprit ner i såret. Hon var inte borta länge. När hon vaknade slöt hon ögonen och låg alldeles still och andades. Gawar och Loé stod där som trollbundna ända tills hon öppnade ögonen och sa: »Axeln är ur led. Du måste dra den rätt. Jag kommer att tala om precis vad du ska göra och inte.« Gawar lossade bandaget, vek ut armen och drog så försiktigt och så hårt som hon sa åt honom fastän hon grimaserade och svettades och svor av smärta och till slut kände han hur leden liksom rullade över och slank ner i sin rätta position. Gawar andades ut och Valerin andades in djupt och andades ut och var stilla igen. Gawar och Loé stod bredvid bädden av halvtrasiga skum­ plastsäten och väntade. Efter en lång stund, utan att röra sig eller öppna ögonen, sa hon: »Vad står ni där för. Är det något fel på maten.« Gawar hade lagt ifrån sig paketet när han skötte om hennes sår. »Du behöver nog äta den själv.« »Vi behöver alla äta. Vi har långt att gå.« Soldaten föll i dvala. De satt med henne och solen gick ner. Nästa morgon när de steg upp satt Valerin vid spåren och rökte en tunn cigarrett rullad av bokpapper, ögonen var fyllda av tårar och hon försökte inte dölja det. Hon reste sig och sa åt dem att fylla vattenflaskorna och packa ihop. Det blev inte tal om någon frukost.

108


De gick mot bergen under en askvit himmel, om man såg efter gick det att urskilja slingrande skiftningar i molntaket. Ljum­ men vind, inget regn. Världen var sotgrå och brun. Vägvisa­ ren gick före med sin ryggsäck och med geväret hängande på magen, hon haltade på det skadade benet och det märktes på hennes spända, lite skeva hållning att axeln plågade henne. Loé och Gawar sa inget, Valerins mörka tystnad gav inga margina­ ler för frågor eller konversation. Soldaten stannade och krängde av sig ryggsäcken. Hennes vandringsrytm var sådan att hon tog täta och kortvariga raster. De hade lämnat stadens trasiga inre delar och rörde sig genom ett område med breda vägar och öppna ytor och magasins­ byggnader och fabriker som stod avskilda med stängsel eller murar. Den här delen av staden hade inte brunnit, här var tidens långsammare krafter i färd med att bryta ner männi­ skornas kvarlämningar. Till vänster om vägen låg ett rutnät av grunda rektangulära bassänger som var nedgjutna i marken. Valerin satte sig på ryggsäcken och drack. Hon torkade svetten ur pannan. Mitt i tystnaden lyfte hon armen och pekade mot fältet av tomma bassänger. »Kan ni gissa vad det där var.« Det kunde de inte. Det var en ny klarhet i vägvisarens brons­ ansikte, det gick inte att säga något om det men vad det än var spred det sig till Gawar och Loé och lyste i deras ögon. »En räkfarm. De gjorde om ett gammalt vattenreningsverk. Det är vad jag har hört.« Loé klättrade upp på en betongsugga med en stolpe som inte längre höll någon skylt uppe, och spanade ut över den vittrande anläggningen. »Vad är det, räkfarm.« »Precis vad det låter som.« Valerin reste sig och klev in över ett nedfallet nätstängsel. Hon nickade åt dem att följa med. »Akta taggtråden.« 109


Gawar stod kvar och tyngde ner stängslet medan Loé klev över. Tre vitlackerade lastbilar stod prydligt uppställda vid gaveln på en byggnad. Alla hade samma bild målad på sidan: en rosa krumelur med antenner och behandskade människo­ armar och ett stort leende. Räkan hade arbetsoverall och en skärmmössa på sig, som om bilden ville säga att räkorna var så glada över bassängerna de fick leva i att de odlade sig själva. »Det rann en fors där borta.« Hon pekade västerut. »De ledde ut vatten från forsen till åkrarna, men det blev för myck­ et, marken blev vattensjuk och det steg en massa salt upp till ytlagren, jag vet inte exakt hur det fungerar. Ni har sett fälten.« Loé: »Jag trodde det var snö.« Gawar: »Hon frågade mig om det var snö.« Valerin: »Så vad gör man när marken är förgiftad.« »Vad.« »Odlar något som tål salt. Eller ännu bättre något som behö­ ver det. Så de byggde en räkfarm.« »Hur då.« »De hade ett system av sammankopplade dammar så det enda de behövde göra, de drog en kanal från forsen till bas­ sängerna och en kanal tillbaka så att de fick genomströmning, sedan tillförde de salt från åkrarna. Och så planterade de in räkor i bassängerna.« »Gick det.« »Jag vet inte hur länge det höll. Antar att staden dog när landet dog, räkfarmen åkte väl med när resten gick åt helvete. Det är länge sedan, det är nog ingen som vet exakt hur det gick till. Staden har brunnit, ser ut som en del är bombat. Det ligger inte kvar några benrester i husen, så antingen hade folk stuckit innan eller var det några som stannade kvar och begravde de döda. Här ute lämnade de liken att ruttna. Ligger fortfarande kvar en del ben, djuren har släpat runt dem.« »Vem var det som satte eld på allt.« 110


»Folk utifrån kanske. Det är inte bara här jorden är förstörd.« De gick tillbaka ut på vägen. »Eller … Vissa säger att det fanns, jag vet inte vad man kallar dem, några som ville förstöra allt med vilje och börja om.« »Hur då.« Valerin skakade på huvudet. »Vandra omkring med skinn­ väska och pilbåge och jaga harar, något sådant. Tillbaka till ursprunget. Låta jorden läka sig själv. Sluta leka gud.« Gawar: »Tror du att det var de som brände ner allt.« »Ingen aning. Måste ha varit bistert för dem att leva här i vilket fall. Ont om harar i öknen.« Loé: »Tror du att de finns på riktigt, de där harjägarna.« »Det finns folk till allt. Finns mycket historier också.« Loé: »Var det de som tog ihjäl de där soldaterna vid järn­ vägen.« Valerin tittade upp, de stod där barfota i sina trasiga kläder och stirrade på henne, en liten enögd och en som var hålögd och tunn på gränsen till genomskinlighet, som en hopplös odlad räka, och bägge såg alldeles allvarliga ut och lyssnade uppmärksamt på allt hon sa, som om det hade någon sorts betydelse, som om hon visste allt. Hon knäböjde och började kränga på sig ryggsäcken, hon grimaserade av sina skador. »Ni vet inte mycket.« Gawar: »Vilka är det ni krigar mot egentligen.« Soldaten log bistert. »Frågan är väl snarare vad vi krigar för.« »Och vad är svaret.« »Det är en jävla härva. Beror helt på vem du frågar.« Loé: »Men vi frågar dig.« Valerin nickade, övervägde svaret. »Jag är legosoldat. Jag krigar för templet för att de äger allt.« Gawar: »Är det Röda solen.« »Vi försvarar templet, templet försörjer oss. Slättfolken … de krigar för att de tycker att templet har stulit deras vatten och 111


förstört deras jord och tagit deras döttrar ifrån dem. Ibland går de mot varann, ibland går de ihop mot oss, ibland samarbetar de med oss. Det är kaos.« Loé: »Vem vinner.« Valerin: »Först vinner templet. Sedan vinner ingen.« Loé: »Hur då.« Valerin: »Landet går åt helvete.« Loé: »Varför.« Valerin: »Vart skulle det annars gå.« Gawar: »Är det sant det där att de, att templet har tagit allt.« Valerin ryckte på axlarna. »Jag är väl en av döttrarna de tog i så fall. En förrädare. De får tycka vad de vill. Jag är en myra i stacken. Jag lever.« Gawar: »Och han Williams Oriego, vilken sida är han på.« »Det vet nog bara han själv.« Valerin drog åt ryggsäckens höftbälte. »Nog med frågor. Dags att gå.« Vägen söder om staden gick över ett slättområde som sköt in mellan bergen som en kil. När marken började stiga smal­ nade vägen av och krympte till en stig som slingrade sig upp mellan allt tätare klippformationer, på vissa ställen hade ­skrevor och hål jämnats ut med betong. Efter en kort klätt­ ring mynnade stigen ut i ett vagt spår som försvann och dök upp, oftast var det bara en nednött yta på någon lavbeväxt stenhäll men Valerin fann vägen varje gång. De gick på rad och talade inte med varandra annat än för att varna om någon lös sten att undvika. I skymningen slog de läger. Vägvisaren plockade fram några torra kompakta kakor som hon kallade soldatföda. Hon lade dem i blöt och de svällde som tvättsvampar och smakade som papper. Efter det fanns det inte mycket mer att göra. Valerin lade sig och var still och Loé somnade i samma ögonblick som hon lade ner huvudet. 112


Gawar låg vaken länge i den tunna nattluften och blinkade mot stjärnorna och lyssnade på skrikande mörkerdjur långt bort, på osynliga fladdermöss som visslade förbi och på Valerin som vred sig i sömnen och klagade, det lät som om hon var nedsänkt i någon trög drömmateria som förvrängde hennes röst, lätena ekade mellan klipporna och hon ropade efter någon hon kallade Manila. När Gawar till sist somnade drömde han om krig där ingen kunde vinna och ingen kunde hjälpa någon och i gryningen var himlen återigen askvit så långt de kunde se och det som hade varit under natten var borta, sådant är det ingen idé att dra upp, det visste de, det vet alla, i natten öppnar sig en annan värld där man alltid är ensam. Mitt på dagen gick stigen över ett krön där de kunde se längre bort än Loé eller Gawar någonsin hade sett i världen. Nå­ gon hade byggt ett vindskydd av staplade stenar och burit dit en sittbänk av väderbitet trä. Valerin pekade åt väster och sa: »Däråt är dalen där Röda solens tempel ligger. Fem dagar bort.« Loé: »Men dit ska inte vi.« »Nej. Du ska till Stället, uppe bland klipporna. Till Williams Oriego. Vi är där imorgon.« De satt bredvid Valerin och kisade mot solljuset som var på väg att äta sig igenom molntäcket. I söder fortsatte marken att stiga och längre bort syntes topparna av ännu högre berg än det vars flackaste sida de hade klättrat uppför. De såg himmel och berg i oändlighet och i norr såg de ända bort till slätten där den brända staden låg kvar som en hög med kolrester efter en lägereld. Vinden drog deras hår åt sidan, solen värmde ansiktet. Gawar: »Bor du vid det där röda soltemplet.« »Bor och bor. Vakten har en bas där, mitt förband kommer sällan dit.« 113


Soldaten tog fram en cigarrett, slog eld med en bensintän­ dare av mässing, kupade handen och tände cigarretten. Hon märkte inte hur Loé och Gawar stirrade på tändaren. Hon sög på cigarretten, plockade ut en bit tobak ur munnen och knäppte iväg den, lutade sig tillbaka och drog ett nytt bloss. Gawar: »Är det mycket folk där.« Valerin: »Det är en del. De är utspridda över flera dalar.« Loé: »Hur länge måste du kriga innan du är färdig.« »Tusen frågor.« Hon blåste ut grå rök. »Vi krigar inte hela tiden. För det mesta räcker det att vi visar oss.« »Men hur länge.« »Jag vet inte. Det vet ingen.« *

Efter ytterligare en övernattning och en förmiddags vandring tog Valerin fram en hopfällbar fältkikare. De hade stannat vid en klipplatå ovanför ett stup. Längs branten löpte ett skydds­ räcke. Loé lutade sig fram för att se och Valerin höll henne tillbaka. »Jag skulle inte satsa livet på att det där håller.« Valerin såg ner över räcket. »Där nere har ni Stället. Det brukade kallas Långt ifrån allt och halvvägs upp i himlen. Folk har gått den här vägen i tusen år för att besöka sina heliga platser.« Gawar och Loé tittade ner. En skiftande vind ryckte i väsk­ remmarna och i deras hår. De hade väntat sig något annat, vad hade de inte kunnat säga om någon hade frågat. Någonting större. »Det måste vara hon.« Vägvisaren vred på kikarens hjul för att ställa in skärpan. Gawar: »Vem.« Valerin fortsatte titta ett tag innan hon lämnade över kika­ ren till Gawar. Utan den hade han bara sett en ljusfärgad plan 114


yta där en liten figur rörde sig, en gård inkapslad mellan tvära svarta klippor, och i ena änden en fasadstump som tycktes vara inbyggd i själva berget. Nu växte platsen och han såg en böjd huslänga med tak mörkgrått som klipporna. Huset låg ovanför ett brant stup och var byggt i trappsteg så att det följde bergets höjdskiftningar. Han svepte med kikaren och upptäckte fönster inkapslade i berget och ytterligare några låga byggnader och fasadfragment. Nere i ett hörn av den onaturligt platta gårds­ planen stod tre knotiga barrträd, bortanför dem ledde en smal passage in genom en klippa. De hade passerat likadana träd längs vägen, fastklamrade i skrevor och språng med långa kryprötter. Loé ryckte i hans arm och ville ha kikaren men Gawar ville först se figuren som rörde sig där nere på gården. En flicka, äldre än han själv. Hon var klädd i något svartglänsande mate­ rial som såg ut att rinna i vågor omkring kroppen och hon gick i cirkel, rakryggad och med händerna knäppta över magen. Hennes svarta hår hängde hopbundet långt ner på ryggen. Gawar: »Vet du vem hon är.« Valerin: »Skulle tro att det är Tirin Ideye.« Loé drog i kikaren. »Får jag se.« »Men vänta, Loé.« »Men när är det min tur.« Gawar lämnade motvilligt över kikaren. »Vem är hon.« Valerin: »Man hör rykten. Det sägs att hon är Williams Oriegos favoritelev. Att hon slipper betala fast hon inte kom­ mer från templet, att hon är norrifrån. Han tar in elever utifrån men de måste betala för sig. Templet försörjer de flesta.« Loé satt på huk och lät kikaren vila på räckets undre stång. Hon såg den omtalade Tirin Ideye och var inte imponerad. »Vad håller hon på med. Bara går runt runt som en skadad spindel.« Gawar: »Hon tänker på något ser du väl. Ibland tänker man bättre när man går.« 115


Loé: »Det tror jag inte.« Valerin hade slagit sig ner på ryggsäcken och sträckte ut det skadade benet med en plågad min. »Det handlar inte om att tänka tror jag. Det kallas övningen. Jag är inte rätt person att förklara. Du kommer nog att få lära dig.« Loé och Gawar stod båda och stirrade på soldaten: hon hade lyft upp byxbenet och tryckte längs kanterna av en utsträckt fläck på bandaget där levrat blod och sårvätska hade trängt igenom. Gawar: »Gör det mycket ont.« Valerin: »Jag har varit med om värre.« Loé: »Vad är övningen.« Valerin drog ner byxbenet. »Som sagt, jag är fel person. Du får fråga där nere. Fast du kan nog lika gärna låta bli. Du kommer få ingentingsvar, eller så knackar de dig i pannan med en träsked och säger åt dig att diska din tallrik eller något sådant skit, de har sina knep.« »Du säger ingentingsvar. Du vet inte.« Loé satte sig med ryggen mot en klippa och blundade mot det molndämpade solljuset. Gawar tog tillbaka kikaren. Flickan där nere gick i cirkel som en fånge på en rastgård, hon gled barfota fram, nästan som om hon svävade strax ovanför marken – »Gawar.« Han vände sig om och slog generad ner blicken, soldaten tit­ tade på honom som att hon hade sett något, sett in i hans tankar. Gawar satte sig på en sten. »Vad.« Valerin skakade på huvudet. »Inget.« Hon satt på sin väska med armarna om ena knät. »Varför hjälper du oss egentligen.« »Egentligen är det henne jag hjälper.« De såg båda på det vilande barnet. Huvudet hade fallit åt sidan och vänsterhandens fingrar trevade i luften. 116


»Okej. Men varför.« Valerin satt tyst ett tag. »Någon måste göra det som någon måste göra. Jag var där. Jag kunde välja att se det som min uppgift. Ungen hör till Stället och Stället hör till templet, mer eller mindre.« »Men varför valde du det som din uppgift.« »Varför valde du det som din.« »Jag valde inte, det är mer … som en gentjänst.« »Någon bad dig gå med henne hit. Det är en uppgift och har du en uppgift har du mat.« »Det var inte bara det. Vi hade inte så mycket mat heller precis. I vilket fall är hon framme nu, så …« »Vänta och se.« »Se vad.« »Williams Oriego lämnar inte sina allierade i sticket. Det är vad jag har hört.« »Jag är nog inte så allierad.« »Vänta och se.« Valerin fastnade med blicken vid Gawars ansikte och ögonen smalnade som att hon tvekade om hur mycket hon skulle säga. Hon harklade sig och lade en spott­ loska ut över räcket. »Det går alltid rykten om Stället«, sa hon till sist. »Nu säger de att tempelrådet tänker stänga ner det. Det kom några högmunkar norrifrån till templet för ett tag sedan. Det sägs att de bytte ut folk i tempelrådet vid Röda solen för att kunna skärpa upp disciplinen. Alla vet att Williams Oriego har sina egna metoder och rådet låter honom vara, så har det varit länge. De skickar elever till Stället och håller honom med proviant och allt han behöver så de kan säga att han är på deras sida. Det är ta och ge. Men nu tänker de riva upp det där utbytet. Det är vad jag har hört.« Gawar teg en stund. »Metoder för vad. Jag fattar inte vad det är de gör här uppe.« »Det behöver du inte fatta. Poängen är, det kan hända saker. 117


Snart kanske Williams Oriego behöver hjälp av folk som kan andra saker än att gå runt i en cirkel jävligt länge.« »Var det därför du ville gå hit.« Valerin ryckte på axlarna. »Det är en bra fråga ungen ställde. Hur länge måste man kriga innan man är färdig.« »Undrar varför de ville ta hit Loé nu om de ska stänga ner.« »Svårt att veta. Du anar inte vilka spektakel de hittar på för att folk ska tro på deras ordning. När någon mästare dör väntar de i fyra år och sedan letar de reda på någon stackars unge som alla ska inbilla sig att gubben har återfötts som. De skickar ut ett gäng munkar med tempelvakten som eskort och letar efter kännetecken och kör en massa ritualer och besvärjelser. Det är en jävla cirkus. Och ju mer de krånglar till det desto mer tror folk att det måste vara sant.« Ett tunt leende i Gawars ansikte, tillfälligt som när en fjäril slår sig ner ett ögonblick och flyger vidare. »Menar du att de tror Loé är någon återfödd tempelgubbe.« »Jag är legosoldat, jag menar ingenting. Det spelar ändå ingen roll för sådana som du och jag. Men såvitt jag vet är Williams Oriego emot allt det där. Bara vänta och se.« »Vad är det, sådana som du och jag.« Valerin nickade mot branten. »Hon där nere, prinsessan Stjärnöga. Se på henne igen.« Hon räckte över kikaren. Gawar reste sig och såg. Flickans cirkelvandring fortsatte. Valerin: »Du frågade vad de gör här uppe. Det där är vad de gör.« »Jag förstår nog inte.« »Exakt. Du förstår det inte och du vet att det där kommer aldrig att vara ditt liv. Tirin Ideye är invald, Loé är invald. Inte du, inte jag.« »Tirin Ideye. Vad vet du om henne.« »Inte mycket. Jag vet att hon lever i en annan värld än du och jag. Jag vet att tempelfolk alltid pratar om att hjälpa alla 118


andra och jag vet att de som hjälper andra på riktigt sällan pratar om det alls.« »Vad menar du att jag ska göra.« »Håll dig väl med läraren. Gör vad du kan för att få en uppgift och tro aldrig att du är som de. Och tro aldrig att du är sämre för det.« Trappan som ledde från utkiksplatsen ner till Stället var fullt synlig från området där Tirin Ideye gjorde sina cirklar. Hon rörde sig runt mitten av en sänka mellan glimsvarta bergväggar med drakröda skiktlinjer, delvis utsprängd och delvis utjämnad med betong, här och där stack berghällar upp som små klippöar i en förstenad damm. Hennes tjocka ögonbryn pekade ner mot näsan i en min av koncentration, blicken svepte längs marken framför henne som om hon följde någon magisk insekt som bara hon kunde se. Valerin gav Williams Oriegos omtalade elev en ohöljd och ingående blick när hon passerade förbi. Tirin Ideye tog ingen notis om någon. Hon fortsatte följa samma cirkelmönster men nu gick hon med armarna utsträckta som om hon balanserade på en smal mur. De vida ärmarna i hennes dräkt bredde ut sig som svartglänsande vingar och den framåtkrökta näsan påminde lite om en näbb. Gawar följde henne med andäktig blick, som om han beskådade någon utom­ världslig bergsfågel, en sällsam besökare som när som helst skulle lyfta och försvinna från denna de markbundnas värld. Loé gjorde en ful min som ingen såg. Valerin ställde ner ryggsäcken vid den enda fasaden som vette mot gården, en gråputsad vägg som var hopbyggd med berget och sköt ut bara några steg från klippväggen. Geväret behöll hon hängande på ryggen. Hon drog i ett rep vid sidan av en tung ståldörr. Ljudet av en klocka hördes dämpat inifrån, sedan tystnad. Hon bultade på porten. 119


Ingen kom. Soldaten kände på handtaget, dörren var inte låst. Hon lutade geväret mot en sittbänk vid fasaden och bad Gawar att vakta det. Gawar var långt ifrån allt och halvvägs upp i himlen. »Sss. Gawar.« Hon knäppte med fingrarna och han rycktes ur sin trans. »Gå inte ifrån vapnet och pilla inte på det. Jag ska försöka hitta någon som är kontaktbar.« De satt inte länge innan Loé var på väg upp för att ställa sig i vägen för cirkelvandringen och kräva någon sorts anständighet i mottagandet – men Gawar drog ner henne på bänken och väste åt henne att sitta still och av någon anledning fann hon sig i det, om än med en sur min och armarna knutna över bröstet. Varje gång eleven passerade bänken gav hon ifrån sig en flyktig doft som fick Gawar att fantisera om en värld han aldrig hade sett, det var en doft som av vita trädblommor och skogs­ dimma och bäckvatten, orimlig för platsen där de var och för alla platser han hade varit på, orimlig för alla platser han ens kunde drömma om att komma till. Inte ens när hon plötsligt stannade upp och såg rakt på Gawar kunde han sluta stirra. Ur hennes ögon sköt strängar av stjärneld ut, de löpte genom luften och brände sig in och fick blodet att rusa upp genom halsen och ut i huvudet så att det svällde upp till en brandröd boll, och Gawar försökte men kunde inte slita blicken ifrån henne och till sist vände hon sig bort med ett halvflin mot universum och ingen och överallt. Tirin Ideye var inte klar med övningarna. Hon gick ut på gårdsplanen, mitt i den osynliga cirkeln hon hade tagit ut, och tänjde kroppen långsamt åt sidan ända tills hon nuddade marken med ena handen, sedan gjorde hon samma rörelse åt andra hållet. Loé hade fått nog. Hon marscherade fram och sa: »Vi ska 120


träffa Williams Oriego. Vi har inte bett om det. Han ville ha hit oss.« Tirin Ideye rörde inte en min. Hon lyfte ena benet, tog foten i handen och sträckte ut benet utan att vackla ett ögonblick. Loés händer hängde nedanför höfterna, knutna nävar. »Vad är det där. Vad håller du på med.« Tirin Ideye log tunt, ett leende som bara var ytan av någonting mer, någonting annat. »I början när barnet var bländat av livet ställde det många frågor hela tiden och skrattade aldrig.« Hon talade i en malande ton, en röst tömd på rörelse, och med blicken riktad ut i tomma intet, som om hon predikade för bergen och himlen och inte för barnet framför henne. Hon bytte position, sträckte ut det andra benet. »Varför. För att barnet var oroligt och ville lära sig allting och visste inget annat sätt. För varje svar det fick kom tio nya frågor. Och det gick som det gick, till slut tröttnade människorna på alla frågor och satte ut barnet i skogen för att det skulle lära sig att tiga. Men barnet ville inte tiga. Det fortsatte att ställa sina frågor till träden och djuren och fåglarna. Och till slut tröttnade även djuren och träden och fåglarna flög ner och lyfte upp barnet och satte ner det på ett högt berg. Men barnet ville inte tiga. Ju längre bort det kom desto fler frågor blev det, och barnet fortsatte att tjattra och käbbla. Inte ens när det hängde i rovfåglarnas klor högt uppe i skyn kunde det vara tyst. Och inte på berget heller. Det satt där på en klippa och ropade sina frågor upp i himlen ända tills drakarna bortanför molnen vaknade ur sin dvala och dök ner i den här världen. Men drakarna var listiga och flyttade inte barnet, istället var det en av dem som stack ner en lång klo i barnets hals och skar av stämbanden. Och barnet ville fortfarande inte tiga men frågorna kom inte ut. Det blev tyst. Och nu började barnet se sig omkring och kände vinden dra i kinderna, och det kastade stenar och hörde dem studsa nedför berget och i tystnaden kunde det inte göra annat än att tänka på allt detta och överväga det. Och när barnet 121


hade tänkt riktigt länge började tankarna klarna och det slutade tänka, och i det ögonblicket fanns inte en enda fråga kvar som barnet ville ställa. Och någonting rörde sig i barnets bröst och det böjde nacken bakåt och skrattade upp i himlen.« Tirin Ideye tystnade. Hon hade avslutat tänjövningarna och drog håret bakom öronen. Hon gick mot porten och Loé följde efter. Loé: »Det där stämmer inte. Fåglarna skulle inte ha satt ner henne på berget, de skulle bara släppt henne på marken så att hon krossades och då kunde de ha ätit upp resterna. Det är löjligt.« En sval blick på Loé, ovanifrån. »Det är en fabel, dina san­ ningskrav är felställda. Ni kan vänta här, någon kommer ut när sittningen är över.« Hon försvann in och drog igen ståldörren bakom sig. Gawar satt kvar på bänken. »Varför måste du vara så upp­ käftig.« »Det är löjligt. Djuren skulle ha tagit ihjäl henne.« »Vem bryr sig.« »Erkänn att de skulle ätit upp henne.« »Jag erkänner ingenting.« »Du kunde väl gjort något själv. Varför visade du inte bre­ vet.« »Det ska jag visa för Williams Oriego. Hon såg rätt oin­ tresserad ut.« »Och du såg ut som om du hade svalt en sten eller något.« Dörren öppnades och Valerin kom ut med uppspärrade ögon, hon tittade över axeln som att hon hade svårt att tro sina sinnen. »Den lilla fittungen.« Gawar: »Vad sa hon.« »Inte ett skit som hjälper någon. Jag hittar inte en människa där inne.« 122


Gawar: »Hon sa något om en sittning. Vi skulle vänta här tills det var slut.« »Såklart.« Valerin fnyste. »Helgad vare den som sitter och glor in i en vägg.« *

Gawar vaknade av smattrande vapeneld. Han visste i hjärtat vad ljudet var innan han ens kom ihåg var han befann sig. Världen hade fallit i mörker, det gick knappt att skilja himlen från ber­ gen. Nästa gång smällarna kom blixtrade mynningsflamman uppe till vänster, det såg ut att vara vid utkiksstället. Loé låg kvar på bänken och hade inte vaknat. Valerin syntes inte till, hon måste vara där striden var. Tankarna for åt alla håll och överallt var det klippväggar och branta stup och mörker. Det enda han visste om platsen var hur trappan ledde dit där striderna var. Han försökte väcka Loé och hon vände sig bort och mumlade att hon måste sova. Han lät henne vara. Han ringde i dörrklockan. Ingen kom. Mer vapeneld, en lång serie nu, säkert tjugo skott avfyrade stötvis, tre-fyra i taget. Gawar öppnade dörren och ropade in i mörkret. Ljudet ekade och spred sig och dog ut. Ingen kom. Han spanade uppåt där eldsflammorna hade synts. Vänta­ de och höll andan. Ett ögonblick hörde han dova trummor i fjärran, sedan förstod han att det var hjärtat som dunkade. Inga stjärnor syntes, bara nattsvart och sedan ett gulaktigt lampsken en bit nedanför platsen där de hade skjutit, för svagt för att urskilja några skepnader eller bedöma hur många som var där uppe. Lyktan var i rörelse, någon var på väg ner. Gawar drog upp Loé, ruskade om henne. »Kom, Loé.« Hon gnuggade ögonen, missnöjd. »Vad är det.« »Vi måste gömma oss. Det är strid, de är på väg hit.« 123


Hon såg dit han pekade. Lampskenet svävade som en eld­ fluga i mörkret. De famlade sig fram tvärsöver gården och tog skydd där barrträden växte. Lampan försvann och dök upp igen. Då och då hördes högljudda röster och skratt. När de till slut kom ut på gården syntes bara två skuggfigurer i eldskenet. Ett rop ut i mörkret. »Gawar.« Valerins röst. Han reste sig. »Vi är här.« Loé hade somnat. Han lät henne vara och gick ut på gårds­ planen där Tirin Ideye hade gjort sina vandringsövningar. Mannen i Valerins sällskap höll fram oljelampan mellan dem och log mot Gawar. Han var huvudet högre än soldaten och minst dubbelt så tung, mest tack vare kroppens centrala fettreserver. Det hängde en ånga av spritandedräkt omkring honom och Valerin. Hans ansikte var till stora delar dolt bakom skägget som växte vartåt det ville. Håret hängde i en fläta på ryggen. Valerin rökte en av sina tunna cigarretter. »Vad händer. Var är ungen.« Gawar: »Vi hörde skott, vi gömde oss.« Valerin: »Är Loé med dig, Gawar.« »Ja.« Han kastade en blick över axeln. »Hon sover. Var det ni som sköt.« Mannen log ännu. »Jag ber om ursäkt. Jag har alltid velat skjuta maskingevär och soldaten här hade vänligheten att låta mig pröva. Hon har lärt mig hur man avfyrar automateld.« Han lade armen om Valerins axlar. »Eller åtminstone har jag demonstrerat hur man inte gör det. Det är en gåva att bli påmind om hur mycket man har kvar att lära om världen, inte sant.« Valerin svarade med ett litet flin. Hon sög ut ett sista bloss ur cigarretten och var på väg att knäppa iväg den men kom på sig, istället släckte hon glöden mot stövelsulan och stoppade fimpen i jackfickan. »Gawar. Det här är Williams Oriego.« 124


»Välkommen till Stället, mitt lilla örnnäste.« Mannen ställde ner lampan och tog Gawar i hand och hans andra hand släppte soldaten fri och landade på Gawars beniga axel. »Det är här vi gömmer oss för tempelmunkarna och världen och allt oväsen. Beklagar det oklara mottagandet innan.« Williams Oriego böjde sig fram och var alldeles inpå med sin tyngd och sin spritandedräkt. »Tirin Ideye har fortfarande en del att lära.« Han släppte Gawar och suckade. »För vissa är det som att ju mer de lär sig, desto högre kör de huvudet i det blå. Ända sedan hon kom … jag vet inte. Det blir bra att du har kommit hit med barnet nu. Jag var rädd att det skulle bli för sent.« Williams Oriego nickade mot Gawar som om de förstod varandra. Gawar mindes brevet och tog fram det men Williams Oriego viftade bort det. »För sent för vad«, mumlade Gawar. Mannens ögon glimmade till med en skärpa som lyste rakt igenom berusningen och skingrade all förvirring och drog Gawar in i hans strålningsfält. »Det är mycket jag inte kan berätta för dig, i alla fall inte nu, men du ska veta att jag är tacksam. Och du ska veta att i min värld är tacksamhet inte i första hand en känsla utan en handling. Så du ska inte oroa dig, Gawar. Valerin vet, inte sant.« Valerin log. Det var som om hon hade andats ut för första gången på flera dagar, det gick nästan att höra en melodi i rös­ ten. »Ledsen om vi skrämde dig. Jag hittade den store läraren när ni sov. Jag tänkte hämta er, det blev en liten omväg.« Williams Oriego tog Valerin i armen och skakade den. »Om du har hittat en stor lärare, varför har du inte sagt något till mig«, klagade han. »Som jag har letat.« Han ropade ut i mörk­ ret. »Var är du. Kom fram din jävel och undervisa, led mig till de himmelska persikornas trädgård.« Han skrattade så åt sitt eget skämt att han höll på att tappa balansen, han grep tag om Valerins axel för att få stöd. 125


Williams Oriego gjorde sig allvarlig. Han förde samman händerna inför Gawar. »Vill du vara vänlig och visa mig till det återfunna barnet.« Gawar tog med dem bort mot träden där Loé låg. Han vände sig om, tvekade innan han frågade: »Har Loé varit här förut. Du sa återfunnen.« Williams Oriego viftade avvärjande med handen. »Nej nej, jag svamlar. Blandar ihop myt och verklighet, har fått lite för mycket att dricka ikväll. Vi har alla våra laster eller hur.« Gawar var osäker på om han hade några laster men höll med för enkelhetens skull. Loé låg hopkrupen under sin polyester­ filt och sov och han släppte fram Williams Oriego som gick ner på huk med oljelampan dinglande i högerhanden, han kunde inte hålla balansen och höll på att stupa framlänges men fick tag i en trädgren och föll hårt på knä och kom i någon sorts jämviktsläge. Han ställde ner lampan och sträckte fram handen mot barnets ansikte som för att röra vid en helig relik, fingrarna spelade i luften och i sista ögonblicket sjönk handen undan. Han reste sig, lade handen om Gawars nacke och böjde sig fram så att deras pannor möttes. Han log tack med en viskning och släppte greppet. Gawar: »Jag har inte burit henne eller så. Jag bara följde med som hon sa, hon som vi … Hon sa inte vad hon hette.« Williams Oriego: »Du är en jävla ängel är vad du är. Den här gossen är en pärla bland svinen, Valerin.« Gawar: »Fast jag fattar inte riktigt …« Valerin: »Gawar, kom ihåg vad jag sa –  « Williams Oriego satte upp en hand och tystade Valerin. »Han har förtjänat sin fråga. Om jag kan svara är en annan sak. Vad vill du veta.« Gawar: »Vad är det för särskilt med Loé.« Williams Oriego gick ner på huk, en hand i marken. Dröj­ de med svaret, letade efter rätt vinkel. Ögonen smalnade i 126


lampskenet, rösten skiftade till en varm surrande klang. »Det fanns en mästare i norr som aldrig hade haft någon elev, hon ville först behärska sin konstart, ett bandlöst stråkinstrument med fem strängar, vad det heter har jag tyvärr glömt. När hon märkte att hon inte längre kom vidare på egen hand gick hon ut och tog en elev. Barnet övade i många år och lärde sig alla tekniker och regler. Av skäl vi inte behöver gå in på nu blev mästaren sedan fängslad och förbjöds att undervisa. Eleven lämnade då landet och sökte upp sin lärares lärare och bad om undervisning. Visa mig, sa läraren och eleven började spela. Efter tre toner avbröt hon eleven och sa, Varför spelar du. Och eleven svarade, Du bad mig visa. Läraren sa, Varför spe­ lar du, och eleven hade inget svar. Hon famlade bland orden och läraren avbröt och sa, Spela varför du spelar. Detta är din övning. Han gav henne en enda ton att spela. Jag förstår inte, sa eleven. Spela varför du spelar, sa läraren, vad finns det att förstå. När du vet vet du.« Williams Oriego reste sig, Valerin sträckte ut armen till stöd. »Ibland kommer en elev inte vidare utan att återgå till den enklaste övningen. Ibland gör hon övning efter övning som en blind maskin, och inte förrän hon återgår till den enklaste öppnar sig alla de andra hon har gjort.« Gawar var tyst en stund, sedan sa han: »Loé har nog aldrig ens blåst i en lergök. Det där du berättade, är det något med henne, hon som var här när vi kom.« Williams Oriego log. »Med Tirin Ideye är det alltid något. Allt det är lärarens sak att veta och elevens sak att upptäcka när tiden är inne.« Han drog ett djupt andetag, andades ut och reste sig. »Nog om det. Ni behöver äta och vila. Vill du bära barnet eller ska jag.« »Hon gillar inte när man kallar henne barn.« »Naturligtvis inte. Vem gör det.«


7 Ovatten Port Ondeo, södra stranden

Hettan flyter längs gatorna som en tung gas. Så fort Loé och Gawar lämnar skuggan skjuter solens armar ner och hänger sig på deras axlar, griper tag om deras huvuden med slingran­ de fingrar och tränger sig in genom ögonen, in i hjärnan där tankarna vrider sig som spetsade flodödlor. Svetten rinner i ansiktet på Gawar när de går och när de vilar. Han mumlar om att de måste gå ner i tunnlarna och leta efter vatten och Loé går före och håller utkik längs sidogatorna, själv orkar han knappt lyfta blicken från marken. Han sjunker ihop och blir sittande med ryggen mot en husgrund och hon går tillbaka och står så att hon ger honom skugga. »Det är snart kväll. Du. Ska vi inte bara stanna för idag.« »Visst. Och vad ska vi dricka har du tänkt.« Det har hon inget svar på. Hon låter honom vila, fortsätter en bit längs vägen de har följt. Den mynnar ut i ett torg. Gatsten i granit, rostande cykelvrak. På andra sidan torget hänger en blå skylt med ett ensamt tecken i vitt. Hon ropar hans namn. Ropar att hon har hittat. »Tunnlarna, Gawar. Kom.« Han låter henne bestämma nu. Han tar sig upp, han låter henne stödja hans arm och sätter den ena foten framför den andra och halvvägs över torget faller han ihop. Loé sitter där på marken och säger inget, klagar inte, drar 128


inte i honom. Hon fäller upp hans huva som har åkt ner och vrider den så att den skuggar ansiktet. Någonting svider och sväller nere i bröstet. Det är en sådan rörelse som spolar bort alla tankar och tar över allt och hon vet att hon inte har råd med det nu. Det här är ingen övning. Så hon sväljer och drar efter andan och låtsas inte om att solen hånskrattar ovanför, och hon knyter händerna och spänner magen och fortsätter tills det slutar svälla inuti, och då binder hon en av filtarna runt hans fötter som skydd för hälarna, och hon lyfter honom under armarna och börjar släpa honom över torget. Dörrarna till tunnelnedgången är gjorda av armerat glas. En av dem har tryckts ut ur sin ram och ligger på det röda stengolvet innanför, sprucken i tusen bitar, sammanhängande som en mosaik. Salen är indelad med metallgrindar i midjehöjd för en vuxen person. Williams Oriego talade ibland om de ciliserade. De gjorde allt de kunde för att de kunde, sa han, det var inte logiskt men det var så det var. Som barn kanske, lade han till när han hade tänkt efter. Om man hittar ett okänt hål sticker man in huvudet. Om någon håller fram en påse stoppar man ner handen. Om man kommer till ett berg och kan spränga sig igenom, varför gå runt. Om man kan täcka marken med röda stenplattor så att man slipper titta efter var man sätter fötterna, varför inte. De ciliserade hade inget ord som betydde omöjligt, sa Williams Oriego. Han hade läst i deras böcker och de hade tjugofem ord med olika betydelser för att säga att någonting var besvärligt – och det besvärliga ville de alltid undvika, ofta blev de tvungna att göra otroligt besvärliga saker för att det skulle bli mindre besvärligt efteråt – men om man ville säga det går inte på deras språk så gick det inte och eftersom det inte gick att säga glömde de bort att tänka det. Loé vet att hon inte ska tro på allt Williams Oriego har sagt. Skillnaden mellan lögn och sanning var för det mesta 129


­ verdriven enligt honom; om man ville förstå vad han sa måste ö man vara beredd på att det kunde vara sant och lögn och varken eller på en och samma gång. Hon häller vatten i Gawars mun och dricker lite själv, sedan sitter hon och stirrar på vattnet de har kvar och försöker tänka sig ur situationen. Det finns ingen tanke som gör vatten av luft. Hon går ut för att komma undan maskindoften från trappan till underjorden. Hon frammanar Tirin Ideye och föreslår att det kanske är bättre att vänta tills Gawar är vaken eftersom hon själv inte vet hur man gör, och Tirin Ideyes enda svar är en tom blick, istället är Williams Oriego där med sin löjliga filthatt och sin päronformade överkropp och säger att det är irrelevant. Det är det inte alls, svarar hon, om man inte kan så kan man inte. Någon måste göra det som någon måste göra, säger han, och måste går före kan, det vet alla. Måste går före kan. Det svarta gapet viskar till henne inifrån hallen och säger att det är lätt, bara kom. Loé vet att mörkret vill locka ner henne och få henne att gå vilse och sluka henne för alltid och det förändrar inget. Någon måste göra det som någon måste göra och hon är någon. Hon går in till trappan. Tar tre steg ner. Det ringlar sig och väser nedanför, underjorden känner vittringen. Det stiger en svag vind nerifrån med en grå lukt av betong och metall, sten och gummi. Tunnelvind, maskinvind. Staden är en slumrande koloss, ett maskinväsen, och nu måste hon ner i varelsens buk och gräva. Tio steg, tretton, tjugo. I mörkret är man omringad av långa fingrar som kröker sig runtom kroppen. Hon går ner i en svart flod, mörkret smiter åt om kinderna och halsen och vaderna. Hon håller sig i räcket och säger åt benen att gå. Luften svalnar. Trappan tar slut och väggen svänger och hon ser tillbaka. Bara ett litet öga av ljus där uppe nu. Det enda 130


som hörs är hennes andetag och glasflaskorna som klingar dämpat mot varandra i väskan. Man vet inte vad som lyssnar där nere. I det svarta vet man ingenting och i bröstet dunkar hjärtat som om det vill ut och fly bäst det kan på egen hand. Hon blundar och spänner hela kroppen och hon viskar till sig själv att hjärtat alltid slår i mörker och att aldrig inte fortsätta, andas andas andas. Om hon bara hade haft en lampa. Gawar säger att ögat vänjer sig bara man väntar, det är mer ljus där än man tror. Loé ser ingenting. Kanske olika nyanser av svart, kanske är det inbillning. Fingrarna glider över skarvarna i kakelväggen och mörkret strömmar över fotlederna, för varje steg blir det tjockare att vada fram i. Väggen kröker sig åt vänster och en ny trappa börjar. Hon räknar till tio fem gånger och sedan är det något under foten som rullar iväg så att benen far ut och hon landar på ryggen, ljudet av krossat glas hörs och hon kasar ett par trappsteg och når slutet av trappan. Hon känner på utsidan av väskan. Bara en flaska är förstörd. Hon trevar omkring sig. Någonting har dött här för länge sedan. Hon knackar med en benbit mot golvet, ljudet studsar mot bergväggarna bort i mörkret. Hon är nere i tunneln. Rasslande tassande fötter, viskningar och väsningar. Hon håller andan. Hon vet att de inte är där och hon vet att de är där och vad hon än hör måste det vara inbillning för sådana varelser är säkert ljudlösa, flytande väsen som viker sig mellan osynliga dimensioner och försvinner och dyker upp som de vill, tigande omringar de en med vassa knivblad som sluter sig in mot mitten som en nattblomma av glimmande stål. Det är ingenting där. Det är löjligt. Hon andas ut försiktigt och andas in. Ingenting. Hon tar upp plastkabeln och knyter fast änden vid trappräcket, hänger rullen över axeln och kry­ per ut i mörkret. Händerna plöjer genom stendamm och sand 131


och hon kryper så långt kabeln räcker och hittar ingenting, så hon vänder tillbaka och trasslar in sig i linan som fastnar på någonting så att hon måste tillbaka igen och hon får spindelnät i ansiktet och mörkret sticker i ögonen precis som solen och skuggvarelserna är där hela tiden med sina långa tungor och andas henne i nacken. De är där och inte, igen och igen. Allt man vet löser upp sig i mörkret. Golvet tar slut och hon firar ner kabeln för att mäta avstån­ det, det är för långt ner, hon skulle aldrig ta sig upp om hon hoppade ner så hon prövar åt ett annat håll. Mer stendamm. Svart tystnad, tystnad matt som aska. Hon följer linan tillbaka till trappräcket, kryper runt ett hörn och kommer ut på ett skallrande metallgaller, ner i en trappa. Knäna är ömma av krypandet så hon reser sig, håller i räcket. Järnvägsräls, makadamens kantiga stenar. Nere i spår­ tunneln fortsätter hon upprätt, hon trevar med ena handen i väggen och kliver över en bullrande metallplatta och sedan när hon sätter ner foten har marken tagit slut och hon vevar med armarna i tom luft, smalbenet slår i en kant och hon faller framstupa – Hon sätter sig upp ur en dröm, hon låg på ytan av en svart sjö, Gawar ropade på henne och hon försökte ropa tillbaka. Händerna söker sig till huvudet, hon har en dånande värk runt vänstra tinningen. Bulor och sår, blod på fingrarna. Ropet igen. Gawar. Hon ställer sig upp på knä och reser sig sakta, det är väggar runtom. Det skvalpar när hon rör sig, grunt vatten. Munnen är klistrande torr, hon tar upp en näve av vattnet, det smakar unket. Gawar ropar hennes namn och hon ropar tillbaka. Hon får knappt ton i stämbanden men han är på väg dit, det måste han vara. Hon trevar omkring sig efter något att få grepp om, något att klättra på. Hittar inget. 132


Måste hålla ihop. Tårarna rinner och hon fyller flaskorna innan Gawar är framme, han följer kabeln och hon varnar för hålet och när han är där sträcker hon sig upp på tå. Händerna hittar varandra, Gawars beniga fingrar sluter sig om hennes handleder. Han drar och hon kravlar och de lyckas få henne över kanten och han håller om henne så att det svider i såren. »Vad håller du på med, Loé. Vad gör du.« »Marken försvann. Jag gjorde inte fel.« »Nej. Du gick ner i tunneln som en idiot och trillade ner i ett avgrundshål, men du gjorde inget fel för du gör aldrig fel. Eller hur.« »Jag hittade vatten.« »Kom här, håll i min hand.« »Det var bara en flaska som gick sönder fast det var innan, i trappan. Jag halkade på några ben eller något.« »Kan du för en gångs skull bara vara tyst och gå.« Loé är tyst och går. Sedan säger hon: »Vi behövde vatten.« »Du skulle ha väntat.« »Någon måste göra det som någon måste göra, det var så det var och måste går före jag kan inte, så då blev det jag som måste vara någon.« »Du pratar som en idiot också. Tänk om jag inte hade hittat dig, då hade du blivit kvar i det där hålet tills du ruttnade och blev uppäten av spindlar.« »Då hade jag klättrat upp själv.« »Hur. Skulle du ha klättrat på dina egna axlar då eller.« »Det är inte spindlar som kommer. Det är insekter och en del andra tunneldjur som man inte kan se.« »Men fatta någon gång, Loé. Du kunde ha dött.« »Du är precis som Tirin Ideye och Williams Oriego. Säger tusen saker och tror att du vet allt. Du ramlade först. Du kunde ha dött.« »Loé. Jag knuffar ner dig om du inte slutar bjäbba. Jag lovar.« 133


»Det är inte jag som bjäbbar. Det är du som pratar hela tiden.« Stengolvet blänker i gryningssolen. Loé böjer sig fram och lyssnar på Gawars andetag. Han ligger hopkurad på sidan, stilla nu, när han somnade skälvde han så tänderna skallrade. Hon tar fram flaskorna ur väskan och tömmer ut glasskär­ vorna från den som gick sönder. Vattnet är svarttonat och grumligt. Hon skruvar av korken och sniffar, smakar en klunk och sväljer med en grimas. »Gawar. Är du vaken.« Hon lyfter hans haka och häller ner underjordsvatten i hans mun. Hans ögon öppnar sig lite och det kommer ett tunt läte. Han sväljer, även han med en grimas. Ögonlocken flimrar. »Det där är inte vatten.« »Försök dricka.« Gawars ögon vill sluta sig, han försöker hålla dem öppna, mumlar. »Lilo.« Han sträcker handen mot hennes ansikte. Rösten är svag, orden flyter ihop. »Var har du varit. Du är helt sönderslagen.« »Jag bara ramlade lite. Du hämtade mig. Det är inget farligt. Drick nu snälla.« »Inte det där.« »Det är det enda vi har.« »Vi borde gå. Det är ljust. Bara räkna till hundra, sedan kommer jag upp.« »Mm, gör det du.« »Nej, du ska räkna.« »Okej. Jag räknar.« »Om du räknar alla fingrar en gång för varje finger blir det hundra.« »Jag vet, Gawar. Du kan vila nu.« Ögonen sluter sig. Loé försöker hälla i honom mer av 134


gråvattnet men han vänder sig bort. Hon tar en munfull och stålsätter sig för att svälja. Hon har haft tur, det är den oseende sidan som har tagit smällen. Det rosslar i halsen när hon andas. Hon blundar och viskar. »Måste går före kan. Måste går före kan.« En tunn hinna av moln flyter högt upp i atmosfären och däm­ par solljuset. Loé går till floden. Floden är där. Tångflugorna kryper och svärmar i den dallrande förruttnelsevärmen som stiger ur uppspolade drivor av döda alger, om man passerar för nära får de vittring och far upp, sätter sig på huden och suger med sina snabelrör. Omöjliga att komma undan och ändå svåra att ta, det hade krävt avancerad planering och särskilda fångstredskap med finmaskiga insektsnät. Loé har inget. Öd­ lorna är utom räckhåll, fåglarna likaså. Någon måste göra det som någon måste göra. Det värsta med att vada ut i floden är inte att man måste gå genom ett bälte av ruttnande tång som täcker stranden och som når en liten människa som Loé upp till midjan för att komma ut till någonting som åtminstone liknar vatten. Det värsta är inte att fötterna sugs fast i botten, att man måste gå barfota för att skorna kommer att fastna så att man tappar dem i gyttjan och att man nästan alltid förr eller senare kommer att trampa på något vasst och skära sig och ändå vara tvungen att fortsätta. Det är heller inte att tångflugorna surrar omkring en och kry­ per längs armarna och suger i sig ens kroppsvätskor och alltid letar sig in i öronen, eller att de kläms till mos när man smäller till dem och inte går att svälja utan att man får en sträv bittergul eftersmak i munnen som dröjer sig kvar hur man än försöker skölja bort den. Det värsta är inte ens alla frätande främmande partiklar som tränger in genom huden och äter sig djupare och djupare in i köttet ju längre man dröjer sig kvar och som efter ett tag, om man inte genast hittar rödalgerna man letar efter 135


utan måste gå längre ut och riva omkring med armarna i den grumliga algsoppan, övergår från att svida till att stinga och bränna och till sist får benen och armarna att börja domna och kännas tunga och uppsvullna, som om blodkärlen fylls med giftig cement. Det värsta, det som gör att Loé nu måste sitta en lång stund och samla sig innan hon går i, det som får henne att gå i cirklar runtom sig själv och försöka komma undan fastän hon vet, det är att redan innan man vadar ut vet man att det inte kommer att bli ett dugg bättre när man kommer tillbaka upp på land, tvärtom vet man att klådan och svedan kommer att växa och att det kommer att stinga som allra värst den första natten, då man kommer att driva på gränsen mellan svettig sömnlöshet och halvvakna mardrömmar och vilja försvinna ur sin egen kliande stickande kropp, och sedan kommer det grad­ vis att ebba ut och hänga kvar i flera dagar och i värsta fall inte försvinna innan man måste ner i floden igen. Och mättnaden är ingen lysande tröst, man kommer att äta sig halvmätt och det går att hålla sig vid liv så och det känns mest som ett straff, algmättnaden strålar ut i kroppen som ett gift, som om man hade ätit sig mätt på surt ogräs och plast och stenpulvergyttja. Hon sitter i en trappa som leder till ingenting, huset den hörde till har brunnit upp eller rivits, bara grunden står kvar. Tångdoften sticker i näsan och flugorna är där och hon vet att hon kommer att göra det. Hon väntar in rörelsen. Molnskiktet har nästan löst upp sig, solstrålningen hänger tung på axlarna. Några måsar flyger i cirkel ovanför, de skriker att hon är dum i huvudet och borde gå rakt ut tills hon har vatten upp över huvudet och sedan fortsätta gå. Svartvattnet jäser i magen. Syrlig saliv utsöndras i gommen som när man ska kräkas. Hon spottar och sväljer. Hon kisar mot solen och försöker andas som Williams Oriego har lärt henne – gå genom smärtan som eld genom eld som mörker genom mörker – och sedan hörs ett ljud ovanifrån, det är ett surrande klittrande ljud och hon tittar upp 136


och ner ur himlen dansar en blåskimrande trollslända. Den roterar i vida hackiga spiraler nedåt och in och ut framför Loé och landar på hennes knä som en omöjlig miniatyrmaskin ur sagorna, som om tiden har kollapsat och allting finns igen. Sländan står där med sina böjda ben och gör ingenting, stjärten vippar lite och de dubbla vingparen rör sig långsamt upp och ner. Ögonen sitter som regnbågsblänkande pärlor av svartolja utanpå huvudet och ser allt, ser på henne. Ett litet ögonblick vet hon någonting, ett ögonblick flyter en tanke förbi. Att detta har Williams Oriego sett. Handen smyger kupad upp längs skenbenet och innan slän­ dan hinner reagera är den inkapslad. Den surrar och slår med stjärten inne i hennes hand och innan hon klämmer till viskar hon sitt tack. Insekten krasar mellan tänderna. Smaken är lite besk men inte giftig som tångflugornas och konsistensen är bättre, inte så klibbig. Loé reser sig och tar av sig jackan. Hon går nedför trappan. Floden ligger framför henne glänsande djupgrön, fylld till bristningsgränsen med liv. Silverräven betraktar den tvåbenta ungen. Hon är skadad i an­ siktet. Hon har gått ner i floden med sin hårlösa hud frilagd och vadar långt ut i det grunda vattnet, bredbent och framåtlutad, nedsänkt upp över midjan. Då och då sticker hon ner armen, sträcker den djupt ner så att hakan nuddar vattnet och fiskar upp en näve sjögräs. Han väntar i skuggan och rör sig av och an utan anledning. När hon kommer upp skakar hon sig så att det flyger slamsor av sjögräs omkring henne och sedan plockar hon upp kläderna och drar dem på sig. Hela tiden rör hon sig ryckigt, hon skakar och gör låga ljud för sig själv – ända tills hon får syn på honom. Då blir hon tyst och står där. Hon skälver fortfarande och med täta mellanrum kommer en våldsam ofrivillig ryckning, som om något osynligt djur rörde sig inuti henne. 137


Det är nu rörelsen borde komma. Hon kommer att följa honom, det gör de alltid. Istället går han fram mot henne. Det droppar från en härva av mörklila alger i hennes händer. Det är en oro i bröstet och en rörelse i honom som han inte känner igen. Det är någonting i hennes doft. Han går närmare, ända intill så att hon kan röra vid hans huvud. Hon sitter på huk, lägger ifrån sig algerna och sträcker fram en hand, stryker lätt med fingertopparna vid halsen, flyktigt så att det knappt känns. Hon reser sig och går. Efter en liten bit stannar hon upp och ser sig om liksom för att se om han tänker följa efter. Han följer ingen tvåbent på det sättet, förutom den han jagar med. Hon vänder sig om igen och han sitter kvar, ända tills hon går runt ett hörn och försvinner ur sikte.


8 Svart sten och stjärneld Stället, några månader tidigare

Vad det än gick för rykten i tempelvärlden och bland Valerins vapenkamrater om Stället och dess framtid kunde Gawar inte se några tecken på kris eller upplösning. I alla fall inte i början. Allt han såg var stillhet, ordning, disciplin. Sänkta blickar och tigande ansikten. Den första morgonen vid Stället smög han ut från sin cell i gryningen, insvept i sin filt. Ute på gården gick han in i en smal passage mellan två klippor som han inte hade lagt märke till kvällen innan. Han kom ut på en terrass med utsikt över halva världen i öster. Ett brant stup nedanför. Han höll tag om räcket med båda händerna och väntade. På solen, på sig själv, på ingenting. Dagen öppnade sig. Grå himmel, avlägsna berg. Han lutade sig ut. Svarta klippöar långt ner, utspridda i ett hav av silvervit dimma. Tusen drakår av tystnad och en oändlighet av tom luft. Axlarna åkte upp och fram som i kramp och han sög in luft medan bröstet krympte så att en raspande flämtning hördes från strupen. Knogarna vitnade av greppet om järnstängerna, tårar rann ur ögonen. Han stod där en bra stund efter att krampen hade släppt, tårarna fortsatte rinna. När rörelsen till sist hade ebbat ut vän­ de han sig om. Valerin halvlåg på en vilstol av vit plast, insvept i ett gammalt täcke. En tom glasflaska låg på marken. Hon höll handflatan tryckt mot pannan och såg på honom. Han torkade tårarna med jackärmen, harklade sig, såg ner i marken. 139


»Jag trodde inte det var någon här.« »Den stora ensamheten visar sig mest när man är ensam.« Rösten var hes och hon slirade på konsonanterna. Hon försök­ te sätta sig upp men avbröt rörelsen med en plågad min och lutade sig tillbaka igen. »Har du ont i benet.« Han fick inget svar. »Har du sovit här ute.« »Jag har sovit och inte sovit. Det står en flaska vatten i min cell. Kan du vara en ängel och hämta den. Är lite risig idag.« »Jag kan hämta din flaska. Jag är inte en ängel.« Valerin log. »Du låter som lilla underbarnet. Jag är inte det och inte det.« »Jag är i alla fall ingen ängel.« »Bra. Den här jorden är inte värld för änglar.« »Du menar tvärtom. Att världen är inte gjord för änglar.« »Jag sa ju det. Änglar flyger vackert och faller hårt.« »Loé måste undra var jag är. Vet du vad de tänker göra med henne.« »Jag vet att Williams Oriego har lovat dig en uppgift. Jag vet att den uppgiften inte är hon.« »Har han lovat dig en uppgift.« »Det verkar som han har en plan. Han vill att jag ska stanna och vila, läka såren. Inte mig emot. Man ska inte skåda given häst i munnen.« Gawar såg ner över stupet. »Jag vet inte vad han skulle ha mig till. Om de stänger ner Stället som du sa –  « »Gawar. Det ordnar sig.« »Lätt för dig att säga. Du har din armé att gå tillbaka till.« »Vänta och se. Vi kan väl åtminstone vänta tills efter frukost med att få panik.« Frukosten väntade utanför deras rum. Gawar och Valerin var de enda inkvarterade i de gästceller som låg inrymda i Ställets äldsta delar, de naturliga grottrummen närmast gården. 140


Varsin övertäckt tallrik stod på golvet i korridoren. Gawar lyfte på assietten som täckte maten: grått bröd, bönröra, en skiva getost, en halv tomat, övermogen. Han hämtade Valerins flaska och tog med allt ut. Två gånger till den dagen fick de mat levererad till rummet, en klocka pinglade och när Gawar gick ut i korridoren stod två fat på golvet och en gråklädd figur försvann bort. Den andra morgonen gick Gawar upp på berget där Ställets invånare höll till. Han gick runt en av huslängorna och fann dem under ett tak av svart plast på ett trädäck avdelat med midjehöga väggar. Adepterna satt uppradade framför skiljeväg­ garna med rak rygg och benen vikta under sig. Ingen rörde en min. Han backade in bakom hörnet och när han vände sig om stötte han ihop med en krumböjd gubbe med ögonbryn som påminde mer om mustascher. Mannen tog Gawar i armen och drog med honom samma väg som han hade kommit. »Där uppe har du inget att hämta«, sa han när de kom ner till gården. Rösten var hes, han fick knappt ton i stämbanden. Han visade in Gawar i grottsalen som låg närmast gården. De gick tvärsöver salen och fortsatte längs en mörk gång, in genom en sal med långbord där ljuset föll in genom schakt i taket, täckta av glasfönster uppe vid markytan, vidare in genom ett koleldat kök där gubben stannade till för att tända en oljelampa, och nedför en trappa till en kammare med väggar av råberg och ett lodrätt schakt där en stege ledde ner i underjorden. Gamlingen höll upp lampan. Ögonen var fiskgrå och disiga som av rök, huden var som läder och läpparna hade fastnat i ett oåterkalleligt uppochnervänt leende. »Uppgiften är enkel«, sa han och pekade mot schaktet. »På botten har du ett bord på vänster sida, där står plastdunkar. Det rinner vatten där nere, det samlas upp i en bassäng där vi tar upp det. Det finns skopor och en tratt. Dunkarna är riggade med bärremmar som en 141


ryggsäck. Spänn bröstremmen så du inte tappar dunken. Du kan använda lampan tills du hittar i mörkret, sedan släcker du den. Och du går aldrig ner utan säkerhetslinan. Jag ska visa dig. Du har jobbat i gruva, så … Frågor.« Gawar teg. Han tog emot lampan och ett timglas. »När sanden har runnit igenom vänder du på glaset och går ner. Du behöver inte ha bråttom. Jag är uppe i köket då och då, vänta på mig där ifall det är något. Stör inte eleverna när de arbetar. Det är en del av deras övning. De kallar mig assistenten.« Vattnet rann sakta genom underjorden och när Gawar hade fyllt en dunk och burit den uppför stegens tvåhundratrettiosju pinnar hade han gott om tid att vila i väntan på att bassängen skulle fyllas igen. Liksom i gruvan gjorde han vad han skulle. Han lärde sig att navigera i mörkret och använde lampan bara i undantagsfall. Till skillnad från i gruvan var det aldrig bråttom. Ingen övervakade arbetet, ingen jagade honom. Strax innan skymning när allt köksarbete var avslutat kom en av eleverna och tog över Gawars uppgift. Av assistenten fick han veta att de följde ett rullande schema och turades om att ta korta pass genom natten. Schemat reglerade alla elevernas uppgifter, även köksarbetet och skötseln av Ställets utpost i dalen nedanför där de hade odlingar, växthus och djur, getter och höns. Gawar frågade om de inte kunde sätta ner en pump och fördjupa bassängen så att den höll mer vatten – han hade sett något liknande i gruvan – och assistenten sa att han själv hade ställt samma fråga när han kom dit för fyrtio år sedan och fått samma svar som alla andra genom århundradena. Vi är här för övningen, inte för att bygga ett imperium. Varför man kunde bygga väggar för en grotta men inte montera en pump förtalde inte historien. Dagarna gick. Liksom i gruvan hade han bara sig själv att 142


ta hand om nu. Loé hade försvunnit in i övningens värld och syntes inte till. Hon deltog inte i köksarbetet och var aldrig den som avlöste Gawar. Williams Oriego och Tirin Ideye såg han heller inte till. Han antog att de kom till matsalen och åt, han var tillsagd att hålla sig därifrån under måltiderna och att inte störa elevernas arbete. Eleverna och assistenten talade med Gawar om uppgiften ifall det behövdes, i övrigt teg de. Köksarbetet var en del av övningen och skulle utföras under andlig koncentration, man sa det som behövde sägas för att göra det som skulle göras, varken mer eller mindre. För eleverna var övningen allt och Gawar var ingen särskild. De behandlade honom inte illa och det var heller inte som om han var osynlig för dem; snarare betedde de sig som om han var av en annan art, som människor i överflöd kan förhålla sig till stadsduvor eller spindlar eller tiggare, man ser dem och väjer för dem och man rör sig enligt olika lagar, man lever i separata dimensioner infällda i varandra. Valerin var den enda som pratade med Gawar och hon sa inte mycket. »Inte nu«, eller »Jag vilar«, eller när han kom in med hennes mat, »Ställ den på golvet, stäng dörren efter dig.« Det kanske inte var vad han hade önskat men det var så det var. Han kunde inte råda över Valerins humör och i vilket fall hade han lärt sig i gruvan att det var säkrast att inte blanda sig i andras liv, särskilt om de sa åt en att låta bli och särskilt om de sov med ett automatgevär vid sängbordet. Efter arbetet brukade han gå ut på terrassen, ibland tog han med sig kvällsmaten dit och åt under stjärnorna. Det var aldrig någon annan där. Gawar brukade ligga på rygg i en av vilstolarna och stirra upp i himlen och känna hur fotsulorna värkte och lårmusklerna surrade av utmattning. Där lät han intrycken och avtrycken av arbetsdagen ebba ut – minnen av bergsmörker och fladdrande skuggor från lampan han ibland tände, ­minnen av tyngden på axlarna och ljuden av vatten som 143


rann och droppade nere i bergsdjupet, av klättrandet och tre­ vandet efter fäste i den svarta stenluften – och medan arbetets efterklanger släppte taget om hans muskler och tankar och löste upp sig gled blicken från stjärna till stjärna och han blin­ kade lojt och blundade och andades in nattluften. *

Gawar tog med timglaset och gick upp i kökstrappan, han hade lärt sig att han mådde bättre om han var i ljuset då och då. Han brukade gå genom köket och ut i matsalen utan att någon tog notis om honom, eller om varandra för den delen. Nu när han kom upp vände de sig om och stirrade, de stod tätt ihop och han hade hört att de pratade men så fort de såg honom tvärdog rösterna. Trettiosju dagar hade gått och de hade aldrig betett sig så. Han fortsatte ut i matsalen och där satt Tirin Ideye på en aluminium­ stol, framåtlutad med pannan i bordet, en betongplatta som vila­ de på ben av gjutjärn. En fylld vattendunk stod bredvid henne. »Inga mer frågor nu«, sa hon utan att lyfta huvudet. »Jag vet inte mer än ni har jag sagt.« Gawar stannade till vid änden av långbordet. Han hade inte sett henne sedan den där första kvällen. Han ville säga något och ögonblicket gled förbi, inget kom och han smög vidare och satte sig så tyst han kunde, två bord ifrån hennes. Tirin Ideye rätade upp sig. »Är det du. Jag trodde det var tempeleleverna igen.« Hon knäppte händerna bakom ryggen, sträckte ut armarna och drog ett djupt andetag. Tog ner armar­ na, andades ut, drog tillbaka håret och betraktade Gawar. »Jag bara väntar, på …« Han höll upp timglaset som bevis och ångrade sig genast, han ställde ner mätinstrumentet och höll sig fast vid det, iakttog den fallande sanden som om han kunde stirra sig in i tiden och försvinna. Han önskade att den 144


skulle rinna igenom så att han kunde gå och han ville att tiden skulle stanna så att hon inte gick, och på något diffust sätt var det samma önskan. Hon såg allt, han kände det i ögonvrån, hon glodde och väntade som man dröjer med blicken vid en råtta för att se vart den ska ta vägen. Tystnad, hans ljudlösa trummande ben under bordet. Råttans pickande hjärta. »De är som sparvar. Eleverna. De vet ingenting.« »Om vad«, hörde han sig själv pipa. Hans blick studsade mot Tirin Ideyes stjärnstrålar och for iväg, sökte sig mot stenväg­ gen, golvet, någonting fast. »Om Stället. Läraren. Vad som helst.« »Jag hörde av Valerin att de –  « »Jo. Men betyder det att jag behöver höra det.« Röd värme strömmade upp i kinderna. »Nej. Jag bara –  « »Valerin. Vem är det.« »Soldaten som vi kom med. Jag och Loé. Hon är kvar.« »Vad har det med saken att göra.« »Inget. Du sa  –  « »Jag sa … att jag inte behöver höra fler rykten.« Hon skakade på huvudet. »Inget har hänt. De har kallat Williams Oriego till templet, det är ingenting.« »Var det därför de i köket … De verkade nervösa.« »De är sparvar. Deras logik är sparvlogik. Du verkar nervös.« »Nej, jag bara … Nej.« Han lyfte blicken från timglaset, en tunn stråle av tid som rann mellan hans händer. »Vet du var Loé är.« Tirin Ideye teg, hon behärskade tystnadens språk lika väl som orden. Gawar behärskade ingenting. Orden ramlade ur honom. »Alltså inte för att … Jag tänkte bara … Har hon frågat om mig.« »Noviser frågar tusen saker. Övningen är övningen, inte att prata om allt annat. De måste ta sig förbi längtan efter ett 145


svar.« Tirin Ideye satte sig upp som för att gå men blev kvar. Hon strök sig över sina bara armar. »Om hon inte vill lära sig är det inte mitt problem. Man kan leda åsnan till bäcken men man kan inte tvinga den att dricka. Eller hur.« »Nej. Fast … varför ska man tvinga den. Den dricker väl om den behöver.« En ny min i Tirin Ideyes ansikte, skeptisk och mer mottaglig, en första glimt av verkligt intresse gick att ana. »Vad gör du här egentligen.« »Jag bär vatten. Det är för att flödet –  « »Jag vet flödet. Jag frågade vad du gör här.« »Det är väl bara det. Flödet är högt just nu, det är därför.« »Du har sagt det och jag har sagt att jag vet.« Hennes tjocka ögonbryn drogs ner mot näsan, det påminde lite om hur Loé kunde se på honom ibland men det här var något annat, oemotståndligt och omöjligt, att se Tirin Ideye i ögonen var som att sätta handen i en eldsflamma och försöka hålla kvar. Alla tänkbara svar stockade sig i strupen. Tirin Ideye: »Barnet är här, du har gjort vad du skulle och ändå stannar du kvar och bär vatten åt dem där inne, eleverna. Vad är planen med det.« Hon slog ut med händerna och gjorde en min, inte som att hon misstyckte men som att hon hade all rätt att kräva en förklaring. »Valerin säger att Williams Oriego kommer ordna en plats någonstans. Och sedan Loé, jag vet inte, jag har liksom lovat henne.« »Loé. Vad är det med dig och henne.« »Jag vet inte. Jag bara vill –  « Rösten vacklade till och han tystnade. »Vad.« »Att hon ska klara sig.« Tirin Ideye betraktade honom noga. »Hon klarar sig nog.« »Vad är det hon ska öva på egentligen. Vad är det svåra.« 146


Gawar vred timglaset sakta runt. »Valerin säger att man inte ska fråga vad det är ni gör.« »Fråga bergen vad svalorna gör, fråga en svala om skogen. En av de gamla mästarna sa att om du släpper en flytboj i havet var som helst, att chansen för en människa på egen hand att komma dit vi strävar är som chansen för en sköldpadda som dyker upp ur havet att träffa ringen.« Tystnad. Ljudet av ett tappat grytlock inifrån köket. Tirin Ideyes stilla händer. Gawar: »Jag har hört att havet är större än allting annat.« »Då har du hört fel. Det finns inget som är större än allt annat. Du svarade inte, vad drömmer du om.« »Det vet jag inte. Jag brukar inte komma ihåg. Det är väl mest att man är vilse eller blir jagad i mörkret och så.« En trött min. »Inte det. Vad vill du göra med ditt liv.« »Mitt liv. Jag vet inte. Vad ska jag göra med det.« »Sluta upprepa mina frågor. Det är irriterande och det leder ingenstans.« »Jag vet inte, jag försöker väl bara klara mig. Vad vill du.« »Jag är redan där.« Hon satt tyst ett tag, betraktade sina händer. »Om jag håller fast vid övningen kanske jag kan ta över efter Williams Oriego, när han tröttnar.« »Vad händer om de stänger ner Stället.« »Det händer inte.« Svaret kom som ett ormhugg. »Vad är det.« Hon hade honom under uppsikt. »Du gjorde en min.« »Nej, inget. Bara att det är otäckt. Att de kan skicka iväg en när som helst, en morgon försvinner allt och man vet ingen­ ting. Så har det varit överallt där jag har varit.« Tirin Ideye reste sig. »Williams Oriego går aldrig med på att stänga. Det kommer inte ske.« På väg mot dörren: »De kan inte stänga ner oss.«

147


Nästa dag var en vilodag i Gawars schema. Var sjätte dag be­ hövde han inte lyfta ett finger om han inte ville. Han steg upp som vanligt när väckaren kom, Valerin hade sagt åt dem att ge fan i att pingla med klockor utanför hennes dörr men Gawar vaknade ändå, om han inte redan var vaken räckte det med ljuden av porslin ute i korridoren. Ett par gånger hade han sett Valerin komma till köket och häm­ ta vatten, även henne behandlade eleverna som en främmande art men med henne var de mer som en flock fåglar inför något slumrande rovdjur vid ett vattenhål, alltid medvetna om avstån­ det, alltid redo att störta upp i himlen vid minsta tecken på fara. Tyngdlösa dammkorn flöt omkring i solljuset inifrån celler­ na. Varje rum hade en fönsterglugg och dörrarna stod öppna för att släppa in ljuset i korridoren. Valerins celldörr var den enda som var stängd. Gawar lyssnade innan han knackade på, sedan väntade han igen innan han sköt upp dörren. Gångjärnen klagade, det hjälpte inte vilka grimaser han gjorde. Ingenting rörde sig där inne. Luften i cellen var däven, kväljande att andas. En gulbrun yllepläd filtrerade solljuset, det såg ut som en ridå av falnande glöd. Soldaten låg intrasslad i täcket, vänd in mot väggen. Gawar ställde ner tallriken på sängbordet bredvid en duk där ett antal metallstycken låg uppradade. »Valerin.« Inget svar, ingen rörelse. Han satte sig på huk vid väggen nedanför britsen och satt där som en groda och blinkade. »Psst.« Han sträckte sig fram och rörde vid hennes axel. »Jag tog in din frukost.« Motvilligt vred soldaten på huvudet så att munnen var fri. »Stäng dörren när du går.« Hon sluddrade tonlöst som om hon var drogad. Hon drog täcket över sig. Gawar slog armarna om knäna. »Jag har ingenstans att gå. Det är min vilodag.« 148


Tystnad. Efter en stund: »Är det mitt ansvar på något sätt.« »Nej.« Gawar reste sig, förde fingret genom luften ovanför vapendelarna. »Har ditt gevär gått sönder.« Valerin vände ansiktet mot taket, lade handen över ögonen. »Vad är problemet, Gawar. Jag försöker vila. Jag är skadad.« »Jag har hört att det läker fortare om man rör sig.« Hon drog en suck. »Tack. Något mer du –  « »Om man vilar för länge tappar man bort sig. Det är nog det som är problemet. Man blir dimmig på ögonen och glömmer bort himlen och sedan torkar man ut och försvinner. Jag har sett det förut. Tror du att du kan laga geväret.« »Det är inget fel på vapnet. Jag har tagit isär det.« Valerin satte sig upp långsamt, hon använde ena handen för att böja knät på det skadade benet. Ett par knälånga byxor var det enda hon hade på sig. Ett hopläkt sår gick ovanför ena bröstet, en lång reva med svart levrat blod. Hon började äta. »När man har använt vapnet tar man isär det. Rengör delarna, smörjer dem. Man tar hand om sin utrustning.« Gawar nickade som om han visste precis vad hon pratade om. Han plockade upp slutstycket och vägde det i handen. Valerin stannade upp. »Vad gör du nu.« Han lade tillbaka metallcylindern, skamsen. Hon fortsatte äta. »Du vet inte var den där maskinen har varit«, sa hon med en röst från underjorden. »Du ska inte försöka bli som jag.« »Jag försöker ingenting. Men du kanske inte bara kan vila. Eleverna i köket verkar tro att det ska hända något, jag hörde av Tirin Ideye  –  « Valerin slog med öppen handflata rakt i väggen så att det ekade mot cellväggarna och säkert genom hennes handben och upp i armen. Hon rev av en brödbit, tuggade och svalde utan att titta upp från tallriken. »Eleverna ger inte mig order. Om Williams Oriego säger att jag ska vila tills han behöver mig så 149


gör jag det. Jag har inte andats på sju år. Du ska inte blanda dig i saker du inte vet något om. Gå nu.« Halva dagen gick innan Valerin letade upp Gawar. Han satt uppflugen på en klippa vid utkiksplatsen där de hade sett ner över Stället första gången, och såg henne komma haltande uppför berget. Hon ställde ner en tallrik bredvid honom och satte sig en bit bort, sträckte ut det skadade benet. Gawar såg rakt fram. Hon tog upp en glasflaska och drack en hastig klunk och satt där. Till slut var det Gawar som bröt tystnaden. »Vad väntar du på. Jag har inget att säga om du trodde det.« »Nej.« Blåskiftande moln vällde fram ovanför, kanske skulle det komma regn. En sval vind blåste norrifrån. »Vad finns det att säga.« »Ingenting.« »Inget alls.« Hon räckte över flaskan och Gawar dröjde lite men tog emot den. Han sniffade vid öppningen innan han drack och han fick tvinga sig att svälja, men vätskan rann ner och osynliga små stingdjur rusade ner längs insidan av halsen med sina brännan­ de fötter och strömmade ner i bröstet. »Hur visste du att jag var här.« Valerin log ut i tomma luften. Rösten var lika trött som hennes ögon, grå som ansiktet. »Jag kände vittringen i vinden.« »Det gjorde du inte.« »Jag är Karakal. Jag följer spåren.« »Vad är det, karakal.« »En stäppkatt, en jägare. Säkert utdöd för länge sedan. Det är mitt soldatnamn, alla i vakten får ett. De har en ceremoni för det.« Hon drack igen. »Det är meningen att man ska bli som sitt namn. Helt jävla efterblivet.« »Varför.« 150


»De vill få det att låta som något vackert, det vi håller på med. Som att vi ska vara någon flock med ädla vilddjur som försvarar jorden eller något sådant skit. Ingen i vakten använ­ der de där namnen. Inga namn är oskyldiga.« Gawar såg på henne. »Varför gick du med där.« Hon skakade på huvudet. »Jag behövde komma bort. Det hände en massa skit. Det finns ett ordspråk: När floden torkar ut gäller inga löften. Människor samarbetar tills det inte finns något att samarbeta om.« »Vad hände.« »Tempelvakten kom till byn. Sa att det är som en familj, att de tar hand om varann. Jag skrev på.« Hon drack en klunk och dinglade med flaskan i luften. »Vet du vad straffet för det här är i templet. De kastar ut en. Tillbaka ner på slätten eller var i helvete man än kom ifrån.« »Varför.« »För att det bränner ut själen ur hjärtat. Och man förstör mat när man tillverkar det. Mest därför antagligen. I fält låter de det ske.« »Varför vill folk dricka det om det är så dåligt.« Hon tog en ny klunk, Gawar smakade igen. Soldaten tog fram en cigarrett rullad av ett utrivet blad ur en bok. »Vill och vill. Man vill att världen ska vara vacker. Man vill att hjärtat ska sluta skrika. Man vill vara sval, leva i lätthet. Slippa se.« De satt tysta. Gawar tog emot flaskan och drack igen. Valerin: »Men så är inte världen. Man tar det för att det bränner ut själen ur hjärtat.« »Hon är så.« »Vem är hur.« »Tirin Ideye. Hon är så där som du sa. Sval och lätt.« »Sa jag inte att du skulle hålla dig ifrån henne.« »Hon var i matsalen igår.« »Och.« 151


»Nej, inget särskilt. Jag vet inte. Det är som om hon flyter ovanför och tittar ner på en.« Han tittade upp, såg hennes min. »Vad.« »Inte vet jag. Om det verkar som att det är på ett visst sätt är det väl ofta för att det är så.« »Vad är.« »Den här till exempel.« Hon fällde upp locket på sin tändare och slog upp en låga, satte den krokiga läckande cigarretten i munnen och tände den, lutade sig tillbaka, blåste röken upp i himlen och förblev tyst. Gawar sa inget först, han kunde inte låta bli att stirra på tän­ daren som hon fortfarande höll i handen, hon satt och fipplade med locket. Han väntade in fortsättningen och till sist när inget kom sa han: »Vad är det med den då.« Hon vände sig om som om hon hade glömt att han var där, sedan såg hon på tändaren hon höll i handen, som för att försöka minnas. Skakade på huvudet. »Nej, inget. Det spelar ingen roll.« »Du skulle säga något om Tirin Ideye.« »Håll dig ifrån henne.« »Det har du redan sagt.« »Det tål att upprepas. Det går rykten där nere nu.« »Jag vet. Jag försökte säga det förut. Vad har du hört.« »Inte mycket.« Hon höll upp flaskan. »Jag bytte till mig den här av gamlingen du jobbar för. Öppnar inte käften i onödan, den gubben.« Valerin kvävde omsorgsfullt tobaksglöden mot klippan, vred askan från stumpen och stoppade den i bröst­ fickan. »Det verkar som att Williams Oriego ska till templet. Ska kolla om jag kan få in ett par ord innan han går. Tänker du sitta kvar här uppe.« Gawar gjorde en vag axelryckning. Valerin reste sig. »Kommer du in med frukosten imorgon.« »Kanske, kanske inte.« 152


*

En oberäknelig vind blåste över bergen, kastbyarna ryckte ­respektlöst i brättet på Williams Oriegos linnehatt och för­ sökte få hans säckformade kropp ur balans. Underlaget gjor­ de inte saken bättre, han stretade fram och tillbaka över en klipplatå täckt av rundslipade stenar som skiftade och gled iväg under hans hårda stövelsulor med ett retfullt klickande ljud. Loé satt under ett vägglöst solskydd, fyra tjärade pålar med några hoplappade plåtskivor som tak och en betongplatta som golv, och följde läraren med blicken. Hans övning var att gå över fältet och hennes var inte att sitta hopsjunken och glo på honom utan att sitta i ställning, som han kallade det, med benen vikta under sig och ryggen upprätt, och räkna andetag. Om en stund skulle de byta plats. Loé hade tappat övningen så långt ifrån sig att hon inte ens märkte det. Hon kisade mot solen, ögat ville sluta sig och kroppen ville lägga sig ner, medvetandet ville inte vara med alls. Kan medvetandet observera medvetandet, hade Williams Oriego frågat henne första gången de kom dit upp. Vi kan försöka, hade han själv svarat. Detta var en typisk sådan fråga som inte skulle besvaras eller ens betänkas utan snarare ut­ övas. Om man hade velat uttrycka övningen i ord, vilket man inte ville – det i sig var också ett typiskt sådant tankespår som man inte skulle fästa sig vid – hade man kunnat beskriva den som en ständig kamp för att inte låta ovidkommande frågor och tankar komma i vägen. Och om man då kom att fråga sig hur man skulle veta vad som var ovidkommande eller vad det ovidkommande var i vägen för, fanns det ingen anledning att tvivla på att det var typiska sådana frågor som man inte skulle fästa sig vid utan helst låta passera förbi som moln på himlen. Allt detta var lättare sagt än gjort, så att tala om övningen ansågs i regel ogynnsamt. 153


Williams Oriego hade stannat upp där ute, först med en frånvarande min som om han såg rakt igenom henne, sedan pekade han uppåt med en skarp handledssnärt. Räta upp dig. Loé lydde. Hon ruskade upp sig som ett hunddjur eller en fågel som stiger upp ur ett vattenhål, rätade upp ryggen och drog sig upp ur slummern, upp till övningen där hon skulle vara. Hon fäste blicken vid marken snett framför sig och började räkna ljudlöst inne i sig själv, försökte dra siffrorna upp ur magen med varje andetag: En, två, tre, fyra … en siffra för varje utandning, varje utandning djupt ner i buken, från ett till tio och sedan om igen, eller om från början ifall hon tappade räkningen. Det gjorde hon ofta. Det lät enkelt när läraren beskrev det men tiden var en mäk­ tig fiende, övningen gled isär och tankarna gled iväg, kroppen glömde och hon sjönk tillbaka ner i en suddig halvdvala. Luften slingrade sig ovanför de solheta glimstenarna och plåtflaken slamrade i vindbyarna, ljuset och himlen malde ner hennes sinnen så att allt blev dovt och dåsigt och kliande kroppsdelar försökte lura henne att bryta den påbjudna stillheten. Även dagarna flöt ihop bakom henne. Läraren hade tagit henne med dit upp några dagar efter att de kom till Stället. Hon hade inte sett Gawar sedan dess och hon fick inte ställa frågor om något annat än övningen, oftast fick hon inte prata alls. Spår av röster i vinden. Stenljuden hade upphört. Loé öppna­ de ögat och rätade upp sig, hon hade slumrat till igen under skuggtaket. Williams Oriego stod lutad fram över Tirin Ideye ute på stenfältet, en hand om hennes nacke. Hon vred sig loss och silhuetterna skildes åt, läraren en buktung bergsbjörn, eleven en älva med håret fladdrande i vinden. Tirin Ideye böj­ de sig ner och tog upp vattendunken och ryggsäcken hon hade haft med sig och började gå mot övningsplatsen där Loé satt. Williams Oriego gick efter henne och ropade, de kasade 154


omkring bland stenarna och Tirin Ideye ropade tillbaka över axeln. »Ge mig ett skäl till att du inte kan berätta.« Hon kom in under taket och ställde ner dunken och väskan. Williams Oriego stannade utanför och tog stöd mot en av tvärbjälkarna, andfådd. »Det här är mellan oss, hon behöver inte höra.« Tirin Ideye kastade ett öga mot Loé. »Vad spelar det för roll. Varför kan du inte säga vad som händer.« »För att jag inte vet, Tirin Ideye.« Han suckade. »Folk tror att Williams Oriego vet allt, han kan göra vad som helst. Den Williams Oriego går att använda, visst. Men det är inte jag. Det bestäms saker ovanför mitt huvud. Jag kan ibland styra över en liten skärva av en liten del av världen, resten är kaos. Det vet väl du om någon.« Tirin Ideye såg ner, rösten tappade sin klarhet och sjönk ner i ett missbelåtet muttrande. »Stället är det enda jag har. Jag behöver inte styra något, jag vill bara stanna.« Williams Oriegos svar träffade med basen av handflatan i bröstet så att hon stapplade baklänges, snavade över ryggsäck­ en och satte sig på betonggolvet. Han stod kvar och betraktade henne. Det var en annan skärpa i tonen när han talade igen, lärarens röst. »Du har ingenting. Stället är en dröm. Jag vill, jag vill, jag vill – du är som ett litet barn. Du är inte ett dugg mindre slapp än drönarna de skickar hit från templet. Jag tänkte göra dig till lärare idag.« Han nickade mot Loé. »Vad ska hon lära sig av dig om du far och jagar efter skatter. Vad. Så fort du vill något blir du löjlig, hur många gånger har jag sagt det.« Tirin Ideye satt kvar med benen över väskan och händerna bakom sig, håret blåste in framför ansiktet. En blick av stjärneld och svart sten, rösten dök djupare ner i det barnsliga motstån­ dets avgrund. »Om jag är så värdelös kan du väl bara säga åt henne att göra tvärtemot allt jag gör.« 155


Williams Oriego och Tirin Ideye blängde på varandra. Det ryckte i lärarens mungipor. Ett leende brast ut och Tirin Ideye spände sig för att inte låta sig smittas, inte låta honom bestäm­ ma att striden var över. Han sträckte ut en arm och drog upp henne, en hand om elevens nacke, panna mot panna. Han vände sig till Loé. »Hon försöker alltid komma undan. Kommer hon undan. Jag vet inte.« Leendet ebbade ut. »Jag vet inte om det räcker, vi får se. Kanske måste jag göra övningen ännu enklare.« Tirin Ideye: »Vadå enklare. Vad är det som inte räcker. Till vad.« Williams Oriego slog ut med händerna. »Hur ska man för­ klara att man inte kan förklara det som inte går att förklara. Vi får se.« Han satte sig på huk framför Loé. »När jag går är Tirin Ideye din lärare. Allt jag har sagt gäller tills hon säger något annat. Vad hon säger går före vad jag har sagt. Du förstår.« Han lutade sig fram och viskade. »Vet du vad en god elev gör. Hon är lärarens lärare. Hon visar inte vägen, hennes övning är inte svart sten, öppen himmel – hon är i världen och världen är redan svart sten, öppen himmel. Du förstår.« Loé skakade på huvudet och hans skrovliga händer omslöt hennes nacke och han lutade pannan mot hennes som nyss med Tirin Ideye. Han reste sig och tog upp en ryggsäck som stod lutad mot en av pelarna, tryckte ner en tom vattendunk i väskan och krängde den på sig. Till Tirin Ideye: »Du vet vad elever till en god lärare gör.« Hon lät svaret dröja, motsträvig. »Bra eller dålig, vem vet.« »De vaknar på morgonen och skrattar när de upptäcker att de har fått en dag till på sig att försöka. Glöm inte det.« Tirin Ideye stod länge ute på stenfältet och lutade sig mot vinden innan hon vände sig om och såg på Loé med en 156


­ enomträngande, alldeles ogenomtränglig blick, tonlös, som g när blicken fastnar vid någonting ovidkommande, en skalbag­ ge eller en horisont, medan tankarna rör sig någon helt an­ nanstans. Sedan en skiftning i ansiktet, skuggan av ett leende, stjärnelden i ögonen, samlad där den ska vara. Hon gick tillbaka och tog av sig sjalen hon hade bundit håret med. »Kom hit.« Loé tog sig upp till knästående, det surrade i benen när blodflödet kom igång. »Varför –  « Hon drog efter andan och satte handen för munnen. Påföljden kom med en liten fördröjning, kanske märkte Tirin Ideye inte brottet mot tystnadsregeln förrän hon såg elevens reaktion. Baksidan av handen träffade med en kort snärt över örat och tinningen så att Loé förlorade balansen och föll till marken. »Upp. Vänd dig om. Håll still med huvudet.« Den nya läraren rullade ihop sjalen som ett fågelbo på elevens huvud. »Ändrade regler från nu. Du behöver inte vara tyst. Det bety­ der inte att munnen ska glappa så fort du får en idé. Du vet ingenting om vad du behöver veta så du förlorar bara på att ställa en massa frågor, tro mig. Jag har varit där du är. Rak i ryggen.« Hon lyfte vattendunken och satte ner den ovanpå sjalen. »Upp med händerna. Håll i. Har du den.« Tirin Ideye släppte försiktigt taget. »Håll fast tills du hittar balansen, sedan kan du pröva att släppa men håll kvar händerna, och om du är på väg att tappa den säger du till, plasten är gammal så den spricker lätt. Jag går bakom.« Loé klev över de skiftande stenarna med andäktig koncen­ tration och med tungan framstickande mellan läpparna, hon frambar det kluckande kärlet som om det var den sista honan av något utdöende släkte. De fortsatte uppför en smal stig som var kantad av konformade staplar av sten från fältet de hade lämnat bakom sig. Loé höll noggrant i vattendunken och gled 157


med blicken åt sidorna utan att våga vrida på huvudet. En bit upp i backen kom den första frågan. »Bara en liten sak. Varför sa han att du jagar efter skatter.« »Det är ingen liten sak. Gå nu.« »Måste han gå till det där röda soltemplet.« »Har han sagt det.« »Jag misstänkte. Var det därför du frågade vad som ska hända.« »Du sa en fråga, du har redan ställt tre. Det som finns är nu och nu är en vattendunk på ditt huvud. Nu är avståndet mellan himlen och marken. Nu är den ena foten framför den andra.« De kom till en ny klipplatå. En cylinderformad byggnad målad i turkosblått stod inträngd mot bergväggen. Bredvid den grånade träporten satt böjda stänger infästa i väggen så att man kunde klättra ända upp till kanten, cylinderväggen var fyra-fem meter hög. Marken runtom var beströdd med lossnade färgflagor och puts, på några ställen var stommen av murad sten blottlagd. Tirin Ideye tog spjärn med ena foten och drog upp porten. Ett par trappsteg ledde upp till ett blanknött golv av kilsågade bräder. Loé ställde ner vattendunken. Den del av golvet och väggen där solen nådde in täcktes av ett rutnät av skugga från ett galler ovanför taket, grova svarta metallstänger samman­ svetsade med en handsbredds mellanrum och med ändarna ingjutna mellan väggstenarna. Tirin Ideye ställde ifrån sig packningen och drog igen porten. På insidan av dörren var en blåfärgad cirkel utkarvad, lite större än ett människohuvud. Hon satte ena handen i mitten av märket och drog med den andra handens finger längs cirkelspåret. Loé satt på en matta på golvet med benen vikta under sig. »Förlåt. Jag vill fråga igen.« Tirin Ideye slöt cirkeln med fingret innan hon vände sig om. »Det du sa nu är en helt onödig fråga som låtsas vara ett 158


påstående. Be inte om ursäkt. Fråga eller tig, vad du vill hör inte hit.« »Varför gjorde du så där på dörren.« Tirin Ideye betraktade sin elev ingående innan hon svarade, som om hon letade efter svaret eller var missnöjd med det hon hade funnit. »Ett minne är ett minne«, sa hon till sist, »inte det som det minns.« »Vad betyder den där cirkeln.« »Märket betyder ingenting särskilt ifrån sig självt.« Tirin Ideye gick in bakom Loé och kände på en av britsarna som hängde uppfälld mot väggen i den delen av rummet som låg under tak. En spindel höll på att fira ner sig från hängrännan som löpte längs plåttakets nederkant. Benen var inåtböjda och kroppen glänsande svart, som en stelnad droppe av tjära. Tirin Ideye andades på den osynliga spindeltråden som svajade till så att spindeln stelnade och drog sig tillbaka en bit upp på tråden. Hon stod där ett tag och såg på den innan hon backade undan. Spindeln fortsatte sin nedstigning. Tirin Ideye lyfte upp vattendunken på en diskbänk i rostfritt stål innanför dör­ ren. Ett rör från takrännan ledde till en uppsamlingstank och från tanken gick ett rör till en tappkran ovanför diskhon. Hon öppnade kranen och en tunn stråle av brunt vatten rann ut. Loé: »Man ska inte dricka det där vattnet.« Läraren stängde kranen. »Vet du varför.« »För att det är giftigt.« »Och varför är det giftigt.« »För att fåglarna sitter på gallret och bajsar ner på taket.« »Och varför gör de det.« »Vet inte.« »För att de är byggda så. För att de som byggde det här stället var odugliga och satte gallret ovanför taket. Sätt upp en vågrät pinne och fåglar kommer att sitta där. Alltid. Så nu kan vi bara använda vattnet till latrinen.« 159


»Det gjorde inte Williams Oriego.« »Han ser inte sådant. Det här är inte hans typ av ställe.« »Varför gick han i så fall hit.« »Ordningen bestämmer viljan, inte tvärtom. Viljan är ett villospår.« »Var det därför han blev arg på dig förut.« »Han undervisade. Arg har inget med det att göra.« Tirin Ideye tog fram en sittmatta ur en packlår, lade den på golvet framför Loé och satte sig. »Har Gawar frågat efter mig.« »Du behöver inte tänka på honom.« »Men har han det.« »Han frågade om du hade frågat efter honom. Vi ska göra en övning som kallas Vågen som går genom en annan våg. Du ska titta i mina ögon hela tiden och om det kommer en fråga ska du inte undra över svaret, du ska undra över frågan. Och det är inte en tävling i vem som kan få vem att skratta först.« »Jag har aldrig sett dig skratta. Vad är skillnaden på att undra över frågan och inte svaret.« »En perfekt fråga att börja i. Men gör det tyst.« *

Loé låg hopkrupen som en sköldpadda på sin brits och stude­ rade svartmyrorna som sprang längs golvspringorna och för­ svann ner under golvet och kom tillbaka. Bräderna var lagda med glipor emellan för att regnvattnet skulle rinna ner i mar­ ken. Hon hade ett blåmärke vid tinningen som skiftade i gult och grönt. Då och då stack hon ner ett halmstrå och väntade tills en myra kröp upp på strået, klämde den mellan fingrarna och åt den. Det kom ett ljud från dörrlåset och Loé dök ner på golvet så tyst hon kunde och intog sin korrekta ställning på sittmattan. 160


Tirin Ideye ställde ner vattendunken hon hade med sig och låste dörren bakom sig innan hon gick fram och puttade omkull eleven med en fot i bröstet, utan ett ord eller en min, sedan återgick hon till dunken och lyfte upp den på diskbänken. Loé låg kvar och drog ihop sig som innan fast med ansiktet inkapslat i händerna. Tirin Ideye lade ut en sittmatta mittemot elevens. Efter en serie tänjövningar satte hon sig i ställning, tog ut en näve grus ur jackfickan och började kasta småsten mot eleven, en efter en. Stenarna studsade mot sköldpaddsryggen och Loé drog ihop sig ytterligare. »Sluta.« »Övningen slutar inte.« »Du kastar sten, det är ingen övning.« »Jag är din lärare. Allt jag gör är övningen, allt jag säger är övningen.« »Jag gjorde den övningen du gav. Jag har redan gjort den.« »Du har inte gjort något.« En sten studsade mot ryggen. »Ingen har gjort övningen.« En sten till. »Vi gör övningen, det är allt. Du kommer aldrig att ha gjort övningen.« Ytterligare en. »Men sluta.« »Jag slutar när du sätter dig upp.« Loé intog sin position, de satt nu vända mot varandra på en meters avstånd. »Har världen en kant.« Tirin Ideye lade tillbaka gruset i fickan. »Se på mig.« Loé lyfte motvilligt blicken från golvet. Hon sa inget. »Tänk att du störtar ut ur himlen och ut i rymden och fort­ sätter rakt fram. Tror du då att du kommer till en kant och ramlar av.« »Inte vet jag.« »Världen har ingen kant och övningen tar aldrig slut. Det är samma sak. Övningen är ingen övning.« 161


»Om man åker ut ur himlen dör man för det finns ingen mat där, det finns bara skugga.« »Du är död långt innan du blir hungrig. Det finns ingen luft och dessutom är det så kallt att ögonen fryser till is innan du hinner blinka.« »Är det lika kallt som snö.« »Det är kallare än snö kan drömma om.« »Hur kan du veta det.« »Det är bara obildade ökenbarn som inte vet det.« »Jag är inte ett barn.« »Se på mig, sa jag. Tig nu.« Munnen skrumpnade, ögonbrynen sjönk. »Jag är inte det.« En arm lyfte sig och sträcktes ut. Handflatans nederdel träf­ fade Loé rakt i bröstet med ett dovt ljud och hon for baklänges och föll till golvet vevande med armarna. Tirin Ideye satt kvar med perfekt hållning medan eleven krånglade sig upp. Loés händer knöt sig och synögat brann, hon tog ett steg fram och den här gången träffade Tirin Ideyes hand i pannan så att hon satte sig på ändan med en duns. Lärarens ansikte var stilla. Handen vilade återigen ovanpå de korsade benen vid skrevet. Rösten var sval, nästan len. »Det räcker. Sitt.« Loé sneglade över axeln mot dörren. »Dina händer, Loé.« Loé såg ner på sina knutna nävar. Hon öppnade dem lång­ samt. »Och sitt.« Hon lydde med motsträvig tröghet i rörelserna. Innan hon lyfte blicken från sina händer öppnade sig ökenbarnets läppar och formade ett ljudlöst ord: Inte. *

162


Övningen gjorde aldrig uppehåll och tog aldrig slut och den behöll aldrig samma skepnad särskilt länge. Förutom sittning­ arna i bunkern tog Tirin Ideye med sin elev på vandringar i bergen, de gick ner i dalgångar och raviner och kröp i grot­ tor och övningen fortsatte. Loés huvud fylldes av siffror som vandrade nästan självmant genom tankarna och av gåtfulla ordrader som upprepade sig och blev till halvt levande väsen i bröstet och av frågor utan svar och svar utan frågor, och benen blev möra av vandringar och hunger och fötterna blev såriga och fingrarna klumpiga av utmattning. Hon gick genom tiden ständigt på sin vakt, det fanns alltid något en elev kunde göra fel, hon kunde säga för mycket eller för lite eller vända orden fel, eller så glömde hon något eller hängde med nacken eller drömde sig bort eller lät som att hon klagade eller så råkade hon klia sig på näsan under någon övningsform där inga viljestyrda rörelser var tillåtna. Tirin Ideye rättade och rättade och Loé började om och började om och så en morgon, utan att något särskilt hade hänt, steg hon inte upp ur sängen och svarade varken på tilltal eller på beröring av något slag. Tirin Ideye drog av henne täcket och lät det ligga på golvet och Loé låg där på sidan med knäna uppdragna och händerna under hakan och stirrade in i väggen. Tirin Ideye gick ut och låste dörren. Det var inget nytt. När hon kom tillbaka hade Loé tagit upp täcket och låg kvar i samma position. Tirin Ideye satte sig på sängkanten och strök undan håret från barnets kind, kammade ut det vid nacken, lindade det runt sina fingrar och reste sig. Loé skrek. Tirin Ideye drog henne ut på golvet och höll ut armen så att de fäktande Loéarmarna inte nådde och höll henne fast tills hon stillnade och stod av sig själv. Hon borstade bort hårstråna från handen. »Vi packar ihop och går ner till Stället. Och du tiger från nu. Inte ett ord.« Loé snörvlade till. Hon gned tårarna ur ögonen. 163


Tirin Ideye började packa ner proviantförråden i en rygg­ säck. »Övningen idag … Du sa en gång att siffrorna förvand­ lades till små djur som flöt omkring inuti och att det kändes varmt. Du frågade om det var bra och jag svarade att du skulle låta det vara. Det som händer i dig nu är precis samma sak, även om det känns motsatt, och du ska göra precis samma sak. Låt det vara. Det är övningen idag. Det är alltid övningen.«


9 Eldskuggor och ensamhet Port Ondeo, södra stranden

Silverräven stryker längs husgrunderna vid torget. Han vet var ungen är – han har aldrig svårt att följa de tvåbenta med deras blandade dofter och deras oväsen och deras eldar – och han vet inte vad han ska göra. Han närmar sig platsen där hon och den äldre ungen är. Lyssnar och sniffar. Den äldre har en vittring som säger åt honom att hålla sig i närheten och vänta för här kommer det att finnas föda. Den lilla ungen luktar av ovatten och parasiter, en stickande floddoft. Hon har strött ut sjögräs att torka i solljuset. Hon ligger intill den andre, hopdragen, det går ofrivilliga små ryckningar genom kroppen. Synögat är öppet. Han närmar sig, står framför hennes trasiga ansikte. Ögat betraktar honom och han går fram och nosar på hennes hand. Den skakar men fingrarna öppnar sig och rör vid hans huvud, glider genom pälsen under hakan. Hon sätter sig upp, rör vid den andre och gör läten. Hon försöker hälla stinkande vatten i hans mun men han vänder sig bort. Hon dricker själv. Silverräven har dragit sig tillbaka mot utgången men han tvekar, någonting drar honom tillbaka mot den tvåbenta ungen och det är inte så det brukar vara. Hon går fram mot honom, hon gör mjuka läten och han går ut och en bit iväg, vänder sig om och tittar. Hon närmar sig och stannar en bit ifrån, väntar. Hon håller avståndet men när han rör sig igen följer hon efter. Hon doftar och rör sig som 165


någon som flyr, någon med bultande hjärta och rusande blod, men det är inte silverräven hon är rädd för, hon flyr till honom. *

Loé sjunker ner på knä och sätter händerna i marken och kräks. Underjordsvattnet är som floden, det suger ur en mer än det tillför. Hon har svalt och kämpat och hållit ut och hållit igen och nu knyter det sig i buken som om tarmarna är ormar som försöker strypa varandra där inne. Okokta rödalger och tunnelvatten jäser och bubblar i magen, gaserna stiger genom strupen. Hon kallsvettas och flodklådan bränner som eld i hu­ den, det svider än värre när hon svettas. Hon tar sig upp och stapplar hukande in i skuggan och ligger där och blundar och ber att det ska vara över. Det är inte över. Hon rullar över på mage och tar sig upp på alla fyra, håret hänger ner framför ansiktet. Spottar ut slem och algrester, drar skälvande andetag, gungar långsamt fram och tillbaka som en murbräcka inför en ny stöt eller som en lugnande vagga för ormarna i magen. Hon viskar och ber staden att inte ta Gawar, hon låter orden sippra ner mellan sprickorna i asfalten och sprida sig genom underjorden och när de mullrande rörelserna i magen stillnar och hon lyfter blicken är rovdjuret där. Det sitter i skuggan av ett hus och ser på henne, väntar. Hon tog inget beslut att följa djuret, beslutet tog henne, drog henne ut i staden. Det enda hon vet är att hålla reda på vägen tillbaka till Gawar. Memorera hur hon går eller om hon tappar bort sig klättra upp och ta sikte på det svarta höghuset vid torget med en vit tallrik på taket. Staden är likadan över­ allt. Samma ljus, samma smutsiga tegelhus, samma rostande maskinvrak och hänglampor som dinglar mellan fasaderna på döda elkablar. 166


Solen sjunker, molntrasorna längst ner på himlen har fått rosa kanter. Kanske är det för sent redan. Kanske kommer det att vara hennes fel att Gawar försvann. Kanske är djuret en demon, ett lockbete för att dra henne längre in i en labyrint där inget annat tillstånd än vilse är möjligt, där ingen når fram, där ingen någonsin hittar vare sig utvägen eller det innersta rummet. Klådan river och biter innanför huden och fingrarna river tillbaka. Hon glömde göra cirkeltecknet till Gawar. När han vaknar kommer han oroa sig och bli arg. Om han vaknar. Vägen vidgar sig till en tudelad allé och hon ser inte groparna i mittremsan där träden har stått, hon uppfattar inte drömspå­ ren av de grova stammarna som en gång sträckte sina fingrar ner i underjorden och upp ovanför hustaken med miljoner skarpgröna löv som rasslade i vinden. Hon följer djuret. Vägen tar slut i en trevägskorsning. Djuret har gått fram till en hög tegelmur som löper längs den korsande vägen. Loé håller för näsan. De har gått längs floden och hon har sett vassgräset och känt doften av tångsörjan hela vägen. Stanken här har en annan färg, en annan tyngd. Doftkällan ligger ute i korsningen. Hon andas genom jackärmen och går närmare. Tygtrasor och avätna smutsvita ben, fallna ur sin ordning, utspridda. Skallen är borta. Livet omvandlas och fortsätter. Hon tycker sig höra det. Smådjur som arbetar, vassa käkar som gnager och sug­ snablar och varelser med ben tunna som hårstrån och sökande antenner. Muren fortsätter ut i floden. Hon ser tillbaka längs gatan hon kom ifrån. Det svarta tornhuset syns inte nu men hon vet vägen, på ett ungefär. Djuret är borta. En grön dörr i muren, låst. På insidan står ett torn av likadant tegel, en trasig silhuett mot himlen. Rester av taggtråd. Loé går fram, ännu med armvecket över mun och näsa. 167


Ljudet av en dörr som slår igen någonstans. Hon stannar. Hjärtat bultar. En rörelse, rovdjuret dyker upp ur en kryp­ gång under muren. Någon närmar sig på andra sidan, hon hör stegen. Djuret kommer fram och Loé böjer sig ner, vidrör pälsen. Det finns tid att fly ut och gömma sig i mörkret. Inget att fly till. Hon ser in i de gula ögonen och det är som innan. De ljuger inte. Hon skälver, av flodklådan eller av allt som är möjligt i nästa ögonblick. Det gnisslar och slamrar vid porten, metall mot metall. Undersidan skrapar mot gruset när dörren trycks upp. Dagens sista guldljus lyser i främlingens ansikte. En solhärdad jägare med kläder sydda av skinnlappar, en svart kolfiberbåge över bröstet, kogret på ryggen. Träkolsstreck dragna längs kindbenens övre kant. Hon ser på Loé med gröna ögon, ser rakt in. Loé backar undan och trampar med hälen på ett ben som rullar iväg under foten, hon stapplar baklänges och sätter sig på ändan i gruset. Främlingen står orörlig kvar, sveper med blicken över korsningen, spanar längs fasaderna på andra sidan vägen. Rovdjuret är där bredvid henne nu. Knivslidan vid bältet når ner till knät. Allt är stilla. Solen glimmar över hustaken bakom Loé. Hon har satt sig i en myrstig, hon tar sig upp och kliver undan, borstar bort krypen från benen, skakar dem från händerna. Jägaren rullar ett band med svarta pärlor runt vänster­ handen och någonting rör sig ljudlöst mellan hennes läppar, en besvärjelse eller uppräkning, en formel. Hon är längre än Gawar men inte mycket och hon har ingen ålder, hon är utanför tiden. Labyrintens väktare, hon har alltid varit där, en stenvålnad som väntar på ett tecken, lösenordet till det innersta rummet. Loé står där med sitt dunkande hjärta. »Vet du var det går 168


någon båt«, får hon fram och sedan fortsätter orden rinna fram. »Gawar är sjuk, han bara febrar och sover. Jag måste få över honom till andra sidan floden så de kan hjälpa.« Hon tittar på silverräven. »Jag följde den hit. Den kom till mig. Det var som att den ville det.« Jägarens ögon drar ihop sig i skymningsljuset. Hon vinkar till sig Loé och lutar sig fram, tar tag om hakan, vrider huvudet åt sidan, sniffar och inspekterar de svartlila svullnaderna vid tinningen. Tar ett par steg tillbaka, vrider hela tiden pärlbandet runt handen. Går ner på huk, ser djuret i ögonen, drar fingrarna genom pälsen längs sidorna. »Silverräv«, säger hon till sist med en röst som svart sand. Sträv, torr, slät. »Hans släkte.« Hon studerar det främmande barnet med skiftande smala ögon. Reser sig. »Jag kallar honom Milo. Jag är Sadik.« »Jag heter Loé. Men det är Gawar som behöver hjälp. Han får inte försvinna, jag måste –  « Rösten vacklar till, den brister nere i halsen och ögonen börjar svämma över och hon biter ihop och börjar om. »Jag måste hämta honom. Kan du hjälpa.« Sadik tar ett steg åt sidan och visar åt henne att gå före in. Hon drar igen porten bakom dem och reglar den med en rostig järnstång. En oljelampa hänger i en kedja från den mittersta takbjälken i Sadiks hus. Eremiten vrider upp veken som var nedskruvad till sparlåga. Eldskenet växer och fyller rummet med skuggor och mörker. Lampan ger ifrån sig en svart stickande rök som av skitigt bränsle. Fönstren är täckta av plåtluckor och reglade liksom dörren. Sadik säger åt Loé att ta av sig kläderna. Hon ställer ifrån sig bågen och försvinner in i en kökspassage just innanför ytter­ dörren. En till pilbåge av kolfiber hänger på väggen över ett bord av massivt trä, skivan är full av repor och ­brännmärken och 169


inristade tecken. Silverräven hoppar upp i en sliten ­tygfåtölj vid sidan om en murad eldstad och lägger sig tillrätta. Eremiten kommer tillbaka ut med en halvfylld plasthink med vatten, en brun glasflaska och några bomullstrasor. Hon stoppar ner pärlbandet i fickan. »Klä av dig.« Loé backar med små steg mot bordet. Axlarna dras in mot nacken och underläppen skjuter ut. Hon stirrar på flaskan. »Vad tänker du göra med det där.« »Du har varit nere i floden. Jag ska göra rent, döda parasiterna. Rätta till mönstren. Ditt försvar är nedsatt, du har ätit dåligt.« »Men det är Gawar som behöver hjälp.« »Du sa det. Vi tar en sak i taget.« Loé ser sig om liksom för att hitta en flyktväg, främlingen står mellan henne och dörren. Ansiktet drar ihop sig och rösten krymper. »Jag var tvungen att gå i. Någon var tvungen för det var så det var att någon var tvungen. Du bestämmer inte över mig bara för att jag kom hit.« En konfunderad min, Sadik vrider på huvudet som för att hitta en särskild infallsvinkel där hon kan genomskåda barnet. »Du gick i, hur ska jag bestämma över det. Varför spelar ingen roll nu. Parasiterna gräver sig inåt.« »Men vi måste hjälpa Gawar, det är det som spelar någon roll.« Sadiks händer knyter sig och öppnar sig och blicken smalnar, en dunkel oro, ett begär, att rätta till mönstren. Loé: »Så vad händer sedan, när de har grävt färdigt.« »Det kan gå över på några dagar. Eller inte. Du är klen. Det som rör sig i floden vet ingen, parasiter och kemikalier och giftalger.« Hon går fram till Loé. »Beskriv platsen där den andre är. Sträck upp armarna.« Loé ser upp i jägarens ögon. De är som djurets, det finns ing­ en lögn där. Silverräven ligger i fåtöljen med hakan på tassarna och halvöppna ögon, de ser ut att lysa i dunklet. »Han är vid ingången till en tunnel.« 170


»Armarna upp.« Loé lyfter armarna och främlingen drar hennes svett- och smutsmättade jacka upp över huvudet. »Ta av dig resten. Berätta hur det såg ut.« Loé ger efter. Hon sitter på golvet och beskriver platsen där hon lämnade Gawar. Hon drar av sig byxorna och jackan och försöker minnas vägen dit och till sist står hon där naken med sina revben och sina spända små muskler och sin flammiga kliande hud och sitt blåslagna ansikte. Hon rycker på axlarna, moloken. »Okej. Du kan göra vad du vill med mig bara vi hjälper Gawar.« Sadik fuktar trasan och börjar skrubba Loé, omväxlande med tvål och vatten och med innehållet i flaskan, vätskan ilar i huden som om den var gjord av koncentrerad bergsvind och havsdimma. Sandrösten är ovanför pannan, alldeles inpå, och hon förhör sig om torget och vägen dit och Loé minns detaljer hon inte visste om att hon visste. När Sadik frågar om det är ett barn vänder sig Loé om med ett ryck. »Jag är inte ett barn. Det är inte därför jag är här.« Eremiten nickar. Hon håller trasan mot flaskans öppning och vänder den upp och ner. En syrlig spritdoft sprider sig i rummet och hon fortsätter gnida barnets skinn. Huden glänser i eldslågans dämpade sken. »Och den andre. Är han ungefär som du i storlek.« »Lite större. Fast Gawar är ganska tunn.« Ansiktet sträcker ut sig i en lång gäspning. Axlarna har sjunkit ner. »Det finns inga barn egentligen. Bara i sagorna.« »Du har inte varit där barnen är, därför tror du att de inte finns. Så tänker ett barn.« Hon vrider Loé så att hon får hennes rygg mot sig och när hon ser det tatuerade cirkelmärket mellan skulderbladen gör hon ett ordlöst ihåligt läte och stannar upp. Loé vänder sig om, eremitens glimögon har dragit ihop sig i en min med rötter djupt nere i bröstet. 171


»Det är bara ett märke. Det betyder inget mer.« Sadik drar tyglappen från nacken och ner över märket, ner längs ryggraden. »Jag vet vad det är. Som öronmärkta kalvar. Jag hade inte gissat att du var med dem.« Loé vänder sig om igen. »Jag är inte med dem, jag är med Gawar. De skulle stänga igen det stället där vi var så vi var tvungna. Jag ville inte gå hit.« »Var still. Där i templet kommer de försöka styra dig så att du vill det som de vill att du ska vilja.« »Vad är det.« Sadik drar tyglappen längs lårens baksida, vänder den och fuktar den, tvättar baken och kastar trasan i eldstaden. Hon tar en ny, stannar upp. »Det vet jag inte ens om de vet själva. Bevara ordningen, behålla det de har, försvara fästningen. Som vilken myrstack som helst.« »Tirin Ideye säger att viljan är överderad, man ska hålla den kort för den är som en liten hund som springer omkring och gläfser och så fort man vill något blir man fånig.« »Där jag kommer ifrån kallade de det att ta strid med fågel­ skrämman.« »Vad betyder det.« »Den där Tirin Ideye gör det enkelt för sig. Det finns andra viljor i en människa än hundviljan.« Loé suckar. »Det spelar ändå ingen roll vad jag vill, förutom ibland med Gawar, fast nu kommer vi inte ens över floden. Först ville jag egentligen inte dit och nu är det ingen idé i alla fall för nu, nu …« Loérösten vacklar och hon snörvlar till och drar genast ihop sig, hårdnar. Tårarna måste sparas. Sadik lyfter upp hennes fot och Loé stödjer sig på eremitens axel medan hon gnider in fotsulan och tårna. Trasan har blivit gråbrun av smuts och döda hudceller och Sadik tar en ny för att badda det såriga svullna området vid tinningen. Loé låter det ske, hon grimaserar lite men håller ihop och främlingen 172


frågar om Tirin Ideye och Loé berättar, orden rinner ur henne och hon pratar om Stället och allt som har varit och Sadik lyssnar och tiger. Till sist reser hon sig och tar lampan. »Du kan lämna klä­ derna här.« Hon tar med Loé, insvept i en filt, in genom kökspassagen, förbi en öppen dörr och nedför en brant trappa. Ett galler­ stängsel delar av källarrummet. Sadik öppnar en skallrande dörr i gallret och visar åt Loé att gå in. Det enda möblemanget är en säng utan ben som står mitt på golvet med huvudänden mot väggen. Betonggolvet är lent och kallt under fötterna och hennes hud är renskrapad och avfettad, porerna öppna. Silverräven stryker förbi hennes ben i dunklet, klorna klickar mot golvet. Han stannar upp och ser på Loé, hon står kvar vid trappan och huttrar. »Jag kan inte vara här. Jag måste hämta Gawar.« »Du ska vila nu. Det här är det svalaste rummet.« Loé har inget motstånd kvar i sig, hon går in och sätter sig på sängen. Sadik hämtar en skål med ljummen soppa av kött och alger och en flaska vatten. Hon stannar tills Loé har ätit och silverräven ligger i fotänden av sängen, hoprullad, stilla. Loé drar filten över axlarna. Blinkar, mumlar. »Var kommer du ifrån. Du sa förut.« »Långt bort. Det finns inte längre. Det blev förstört.« »Varför.« »Vila nu.« Loé sluter ögat. Hon släpper taget och sjunker som en sten i ett hav av aska. Det sista hon hör är främlingens inåtviskan­ de ordlösa röst. Svartsand och mattglänsande kol. Mörker i mörker.


10 Drömmar och kaos Stället, någon månad tidigare

Lårmusklerna surrade av dagens klättrande, jackan var fort­ farande blöt av svett på ryggen där vattendunken hade hängt. Gawar blundade och lät tankarna flyta ut i skymningsdunklet, lyssnade på bergen och molnen som dundrade fram ovanför. En sval doft flöt förbi vilstolen där han låg, det var en doft av snövitt och lavgrönt och när den kom tillbaka öppnade han ögonen och såg Tirin Ideyes ansikte. Han fumlade för att få ut händerna ur filten och räta upp sig. »Loé frågar efter dig.« Hennes röst hade en annan klang än tidigare, en ton skild från ordens innebörd, låg och nära. En annan sorts leende. »Jag vet inte vad det är med dig och henne. Hon kan vara med dig ikväll, eller hur. Ingen behöver veta.« Gawar nickade och sedan var hennes hand där, fingrarna flöt som en sval vind ner över pannan, kinderna. »Du kan hjälpa mig, Gawar.« Han nickade igen. Det rann bly och cement i blodet, han ville svara och ingenting kom ur honom, han ville göra något och händerna lydde inte. »Du har tänkt på mig, eller hur.« Leendet vred till hennes ansiktsdrag så att det inte riktigt stämde, det var två ansikten där som flöt ihop och isär. Hon gick undan och stod vid räcket, silhuetten av hennes hår mot himlen. Gawar tog sig upp och gick efter, stannade en bit ifrån. Hon vände sig om och tog hans hand, drog naglarna över handflatan och såg honom i ögonen, bergsälvan och pojken i 174


hennes förtrollade oljus – hon vrider hans hand och glider in den under kläderna vid höften och ner, hon blundar och andas in, håller andan, hennes hand över Gawars, len och varm, ådern vid ljumsken pulserar under hans lillfinger och hon tvingar hans hand ner genom trassliga hårstrån som lossnar och fastnar under naglarna, hon kränger sig mot och sväljer, andas hårt genom näsan, hennes andedräkt ovanför Gawars öra och allt i honom skälver, blodet är glödande lava i underarmarna halsen hjärtat och Tirin Ideye lyfter låret så att fingrarna kommer åt, det är någonting fuktigt där som ett sprucket sår – »Gawar.« Valerins röst i dunklet, den kom från passagen mot gården och han drog åt sig handen som från en glödhet sten och vände sig om. Valerin: »Det är någon här som letar efter dig.« Han backade undan och Tirin Ideye höll kvar hans arm ett ögonblick, hon tryckte naglarna mot insidan av hans handled och viskade i hans öra, »Schh«, innan hon släppte taget. Valerin talade över axeln in i klippskrevan: »Kom då. Han är här.« Loé kom ut. När hon såg Tirin Ideye tvekade hon lite, sedan störtade hon tvärsöver terrassen och in i Gawars famn, hon klängde sig fast och han höll om henne medan Tirin Ideye gick därifrån. När hon passerade Valerin grep soldaten tag i hennes arm. Valerin: »Vad håller du på med.« Tirin Ideye teg. Hon gjorde inget motstånd och väjde inte med blicken. Valerin drog henne intill sig och de stod där och blängde på varandra tills Valerin hade kommunicerat det hon skulle och knuffade iväg Tirin Ideye, in i passagen mellan klip­ porna. Den unga läraren tänjde ut handleden och gick därifrån utan brådska.

175


Den natten sov Loé hopkurad i Gawars säng, inkapslad i hans famn som en liten apunge, och han låg vaken länge och lyssna­ de på barnets andetag och mindes Tirin Ideyes viskningar och hennes doft, den fick honom att tänka på giftiga vita blommor och han kände fortfarande hennes pulsåder under fingrarna och när han blundade såg han den blåsvarta himlen i hennes stjärnögon. Han somnade och drömde viskningar och rött och varje gång han vaknade till var Loé där, hennes armar utsträck­ ta ovanför huvudet, fingrarnas små ryckningar, munnen som då och då öppnades och stängdes. När han till sist vaknade helt var hon där tätt inpå med sin dävna andedräkt och såg på honom i gryningsljuset. Tiden väntade, allt var mjukt, luften, täcket, tankarna. De var där de skulle vara. Loé vände ansiktet mot taket och gäspade. »Jag drömde att övningen var ett litet djur som jag skulle fånga, och varje gång jag tog den så gled den ur skinnet och simmade iväg.« Gawar strök bort håret från hennes oseende öga. »Vad är det ni övar på egentligen.« »Det går inte att säga.« »Är det hemligt.« »Nej. Det går bara inte att säga. Det går inte att få tag i.« »Som det där drömdjuret.« »Ja. Kanske. Fast större. Och mindre.« Gawar log. »Det låter snurrigt.« »Jag vet. Det är det.« Loé sträckte armarna i luften och spretade med fingrarna, och för en gångs skull såg hon inte ut som att hon grubblade på något allvarligt problem. »Vad sa Tirin Ideye till dig.« »Inget. Bara att ni var tillbaka. Ska du till henne idag.« »Jag går inte dit.« »Om du vill kan jag prata med henne. Vet du var hon är.« »Men nej.« Hon satte sig upp. »Du ska inte göra något. Hon får komma till mig i så fall.« 176


»Okej. Ta det lugnt. Har ni bråkat eller.« En irriterad suck. »Du fattar inte.« »Nej. Antagligen inte. Var har ni varit.« »Olika. Det finns ett ställe som de kallar bunkern.« »Är det bra där.« Hon ryckte på axlarna. »De säger att man inte ska tänka på om det ena eller det andra är bra eller dåligt.« »Varför.« »Det är som att gå på lina. Ifall man tappar balansen spelar det ingen roll vilken sida man ramlar på. Och, om man går där och tänker på vilken sida man ska ramla på så kommer man ramla.« »Är det då du får stryk. När du tappar balansen.« »Jag får inte stryk, eller … Men det är inte som i gruvlägret, det är liksom för att man ska bli vaken och skärpa sig.« »Det låter exakt som i lägret.« Loé lade sig ner igen, med ryggen mot honom. »Jag skulle hellre vara med dig.« Gawar var tyst ett tag. »Det är nog inte säkert att det blir så. Det var dig de ville ha hit, jag är bara –  « »Om de vill ha mig får de stanna dig också.« »Jag vet inte om det går. Ifall de ens ger mig någon plats blir det nog i det där röda soltemplet.« »Du får inte bli soldat och bli uppsprängd så huvudet trillar av. Det kommer jag inte gå med på.« »Nej. Men det kommer inte hända, jag är för svag. Det är ingen idé att ta ut någon katastrof i förskott.« »Jo det är idé för då är man i alla fall förberedd när den kommer.« »Vi får se vad Williams Oriego säger när han kommer till­ baka.« »Ja. Och framförallt kommer han få se vad jag säger.«

177


*

När Loé och Gawar kom till Williams Oriegos hus två da­ gar senare visste de inte vad de skulle tro om det de fick se. Kvällen innan hade assistenten tagit med Gawar ut i matsalen, utom hörhåll för eleverna i köket, och meddelat att Williams Oriego var tillbaka och ville att de skulle komma på frukost nästa morgon, och bett dem att inte berätta för någon om hans återkomst. Lärarens boning låg avskilt en bit ovanför resten av Stället, man kom dit via en brant trätrappa från området där elevbo­ städerna stod. Det var en låg byggnad med tjocka stenväggar och tak av korrugerad plåt och längs hela framsidan löpte en träveranda som till ytan var lika stor som själva huset, med utsikt över bergen och himlen och de suddiga bergstopparna vid horisonten. På verandan låg assistenten och Valerin och sov i varsin vilstol. På långbordet framför dem stod tomma flaskor, glas och en skål med cigarrettfimpar och tomma nötskal. Ett par stolar låg omkullvälta. En sliten gammal karta låg utbredd över bordet med Valerins vapen som tyngd, vinden ryckte i pappret och hade rivit upp kartan längs ett veck. Ett antal böcker låg där också, vinden bläddrade blint i ett par av dem som låg uppslagna. Varken Williams Oriego eller Tirin Ideye syntes till. Gawar hade letat efter henne sedan kvällen vid terrassen, trots att Loé uttryckligen hade förbjudit honom och trots att han skämdes, han hade inga skäl och inget att komma med och trots att blotta tanken på att hitta Tirin Ideye brände som is i hjärtat kunde han inte låta bli. Men varken han eller Loé hade sett henne och ingen han frågade visste något. Loé plockade upp ett nötskal. »Frukosten har nog redan varit.« 178


Gawar luktade i en nästan tom flaska. »Någonting har varit. Det var nog inte frukost.« Valerin blinkade, satte upp en hand mot solljuset och såg Gawar. Hon andades in med en plågad min. »Vad händer. Vad gör du här.« »Vi skulle komma till frukost. Är Williams Oriego här.« Valerin sträckte sig efter en vattenflaska och tömde den. Med ett ryck for hon upp och fick syn på geväret på bordet. Hon sjönk tillbaka i stolen och tryckte fingertopparna mot tinningarna, som om hon försökte pressa ut det onda. Hon nickade mot dörren. »Han gick in tror jag.« De knackade på och väntade men fick inget svar. Loé gick före in, Gawar tvekade men följde efter. Lukten av spya slog emot dem. Rummet direkt innanför dörren tog upp större delen av huset. Det var sparsamt möblerat. Målat betonggolv, slitna trasmattor. De fann Williams Oriego utslagen på rygg i en gropig soffa som var alldeles för kort, huvudet låg på ena armstödet med nacken böjd i en obehaglig vinkel, ena benet sköt upp från armstödet i andra änden. Det hade runnit blod från ett jack i pannan, levrat nu. Spyan låg på golvet längre in i rummet. De höll för näsorna och betraktade den ryktbare andlige mästaren. Loé sa lärarens namn och puffade honom på armen. Ingen reaktion. Buken rörde sig av hans andetag. De gick tillbaka ut. Valerin ville inte bli väckt. Hon vände sig bort men Gawar gav sig inte. »Valerin.« Hon gned ansiktet. »Väck chefen.« Gawar: »Väck honom själv.« Loé: »Chefen har kräkits på golvet.« Valerin tog sig upp och knuffade till assistenten på armen. Gamlingen grimaserade mot solen. Han tömde en flaska med lite kvar i. För första gången sedan Gawar hade träffat 179


a­ ssistenten såg han ut att vara så gammal som han såg ut att vara. Det var som om någonting innanför ögonen hade slocknat. Valerin rätade upp fällstolens ryggstöd. »De säger att han har bjudit in dem till frukost.« »Det stämmer.« Assistenten reste sig, vinglade iväg och försvann in i huset. Gawar: »Vad är det som händer. Har du sett Tirin Ideye.« »Tirin Ideye.« Soldaten sträckte sig fram efter en halvrökt cigarrett, fick fram elddonet och tände den, lutade sig tillbaka. »Hon var här igår. Hon kom som en blixt och gick iväg som ett åskväder.« »Vad sa hon.« »Det var oklart för mig. Något om att hon absolut inte och om inte det ena och det femte skulle hon minsann det och det, och att han där inne har låtit falska profeter ta över och sålt sin själ till tempelmånglarna. Ungefär så. Jag kan ha blandat ihop det. Arg var hon.« »På Williams Oriego.« »På honom, på världen, på allting.« Gawar tog en stol mittemot Valerin. »Vad sa han. Vad kom­ mer hända.« »Ni borde nog höra det från honom.« »Höra vad.« Valerin tittade bort mot dörren. »Han kom in till mig sent igår kväll och sa att han behövde min hjälp. Jag hade somnat men vad gör man. När jag kommer upp hit sitter de och spe­ kulerar om olika vandringsrutter norrut, de hade lagt ut någon gammal karta och drack som om undergången var här. Efter ett tag börjar jag fatta att de vill ha mig till att leda den här expeditionen de sitter och gör upp om. Han vill att jag ska gå med prinsessan Stjärnöga«, hon gav Loé en kort blick, »och hennes lilla adept här, till något tempel långt åt helvete norrut. Tydligen känner han någon där. Sedan får jag veta –  « 180


»Jag går inte dit.« Loé klev fram. »Jag går med Gawar. Ni kan inte bestämma över mig.« Valerin visade handflatorna. »Jag är legosoldat, jag bestämmer inte över någon. Jag säger ju att ni ska prata med hövdingen.« Gawar: »Vad sa han om mig.« »De ska evakuera Stället och stänga ner. De kommer om sex dagar med packdjur och vagnar och tempelvakten som eskort.« Loé: »Varför vill de stänga ner.« »De säger att det är av säkerhetsskäl. Sluta leden, ta hem utposterna, dra ner på utsatta leveranser, minimera riskerna för angrepp. Det är vad de har sagt till Williams Oriego. Det kan stämma. Det kan också vara svepskäl för andra saker. Makt­ skiften i templet, politik högre upp. Någon som inte gillar Williams Oriego kanske har fått in en fot i rådet. Eller så är det påbud norrifrån, högre upp i ordningen. I vilket fall som helst är det inget vi kan påverka. Det vi kan göra är att gå dit de säger.« Hon vände sig till Gawar. »Han har ordnat så du kan följa med dem till Röda solen.« Loé stirrade på Valerin. Händerna hängde knutna vid höf­ terna, pulserande blodstenar. »I så fall går jag också dit. Jag går inte med dig.« Valerin nickade. »Det var ungefär vad Tirin Ideye sa. Fast hon tänkte nog inte gå någonstans över huvud taget.« Gawar: »Varför inte.« Soldaten skakade på huvudet. »Fråga inte mig. Hon och Williams Oriego, vete fan vad de har för historia. Hon kom instormande och stod och vässade om olika ämnen och sedan rusade hon iväg. Gapade om att han var en bluff och han satt där och sluddrade om att egendom är förvirring och man ska göra som gudasonen sa, lämna allt man älskar bakom sig och gå ut i öknen. Jag tror inte någon av dem hörde vad den andra sa. Det sista hon gjorde, hon går fram och plötsligt är hon kall som berget och säger: Vet du vad det värsta är, det värsta är att 181


du har vetat hela tiden och inte sagt något. Ingen aning vad det handlade om. Allt var desperat.« Valerin fimpade cigarretten och betraktade sina fingrar, naglarna på pekfingret och lång­ fingret var giftgula av tjära. »Fick en känsla av att han skämdes. Och där är han.« Williams Oriego stod vid dörren och svajade, insvept i ett urblekt täcke. Uppsvällt ansikte, hopknipta ögon, hårflätan upplöst, håret hängde i en härva omkring honom. Han hasade fram till bordet och damp ner i en stol. Assistenten kom efter. Lärarens röst hade inte sin vanliga melodiska kraft, efter en hostattack malde han fram några skrovliga ord från halsen. »Har vi fått hit någon frukost.« Ingen svarade. Ingen sa något. Han satt vid kortänden av bordet och stirrade ut i någon tomhet som bara han kunde se. Loé bröt tystnaden, muttrade åt sidan till Gawar. »Jag tänker i alla fall gå dit du går.« Williams Oriego: »Vad säger barnet.« Loé blängde på honom. »Jag är inte ett barn.« Williams Oriego: »Inte det. Ska man beklaga eller gratu­ lera.« Loé: »Man ska bara inte säga det när det inte är så.« Gawar: »Loé, ta det lugnt.« Loé: »Ta det lugnt själv.« Hon korsade armarna över bröstet. »Jag kommer inte gå med dem.« Valerin: »Hon är missnöjd med planen. Hon vill gå med Gawar.« Williams Oriego: »Jaså.« Loé stod halvt gömd bakom Gawar och blängde på Williams Oriego. Valerin kliade sig i nacken och sa ingenting. »Jag kan gå med er«, sa Gawar till sist. »Dit Loé går.« Williams Oriegos rödsprängda ögon vidgade sig. »Vet du ens vad du tackar nej till.« Gawar: »Inte riktigt. Jag vet inte vad jag tackar ja till heller.« 182


Williams Oriego: »Vad vet du.« Gawar ryckte på axlarna. »Jag går med Loé. Det räcker.« Williams Oriego satt en lång stund och såg på Gawar. Sedan nickade han. »Då får det bli så. Om inte soldaten har några invändningar.« Valerin gjorde en min mot Gawar: Vad håller du på med. Hon slog ut med händerna. »Jag säger inget så har jag ingenting sagt. Det kommer inte vara jag som övertalar Tirin Ideye, det kan jag säga.« Williams Oriego: »Tirin Ideye vet vad hon behöver veta, det ska bara sjunka in. Hon kommer att vara där när det är dags.« Han vände sig till Loé. »Är vi nöjda.« Loé såg på Gawar, sedan på läraren. »Jag är nöjd.« »Dåså.« Williams Oriego tog sig upp ur stolen. »Gawar, kom med mig. Loé, du väntar här.« En blick mot assistenten. »Kan någon se till att vi får hit något att äta.« Läraren tog med Gawar in i huset och visade mot en av fåtöljerna. Lukten av uppstötningar var svagare nu. Han satt framåtlutad och spände ögonen i Gawar. »Om du går med mig till Röda solen kan jag skydda dig. Det kommer vara hårt arbete men det är du van vid. Om du går med Loé kan jag inte garantera något. Jag kommer att göra vad jag kan. Ni kommer att passera ett ställe som kallas Esmeralda, jag vet inte situationen där nu men de är skyldiga mig en tjänst och mer därtill. Du kan ångra dig, Gawar. Loé kommer att foga sig. Du är inte hennes –  « Han avbröt sig, suckade. »Det hon har framför sig är något helt annat. Det du erbjuder är ädelt, jag säger inte att det är fel. Men ingen kommer att klandra dig om du väljer en säkrare väg. Lova mig att du tänker på det. Prata med Valerin.« Gawar nickade. »Okej. Men jag kommer nog inte ändra mig.« Williams Oriego log. Han tog tag om Gawars huvud, tryckte 183


pannan mot hans. Gawar höll andan, håret var inpyrt av tobaks­ rök, andedräkten stank sprit och magsyra. »Om bara Tirin Ideye kunde se vad du ser.« Han släppte Gawar. »Var är Tirin Ideye. Om du vill kan jag försöka prata med henne.« »Nej nej, tack. Den uppgiften kan jag tyvärr inte delegera. Håll du ett öga på barnet.« *

Ett stilla dimregn föll över Stället. Assistenten harklade sig och spottade ut i tomheten. Han stod barfota i en vattenpöl och höll sig i terrassens skyddsräcke som för att hålla sig upprätt, det var en svajande rörelse i honom som om han befann sig på ett gungande båtdäck. Gawar och Loé stannade upp vid passagen till gården. På marken hade han ställt upp en liten armé av statyetter i blankpolerad täljsten. Våta hårtestar klistrade fast vid gubbens panna. Tom rymd framför honom. Grå himmel, avlägsna bergssilhuetter i diset. Med en loj armrörelse skickade han ut en stenfigur över räcket och följde den med blicken när den splittrades och försvann bland klipporna hundrafemtio meter ner. Han plockade upp två nya statyetter och blev stående och glodde på Gawar, mer som för att ha något att hålla balansen mot än för att han kände igen Gawar, eller kände något alls. Gawar viskade: »Har han gjort en figur av dig också.« »Inte än. Han sa att det tar ett tag innan man ser en männi­ ska. Hur hon är. Varför tar han sönder dem tror du.« »Jag vet inte. Ska vi gå tillbaka.« De stod kvar. Regnet samlade sig i deras ansikten och blev till pärlor som blev till droppar. Gawar gick fram till räcket. »Varför tar du sönder alla figurer.« 184


Mannen stannade upp, hans kläder var tunga av regnvatten. »Något ska man väl göra.« Han kastade ut nästa statyett och såg den försvinna. Det syntes ingen vrede i hans rörelser, ing­ en sorg, bara den sortens målmedvetna enfald som endast en grundlig fylla kan åstadkomma. När de kom tillbaka till stora salen hade förberedelserna inför evakueringen till templet Röda solen stannat upp. En hand­ full elever debatterade en halvtrasig oljelampa som antingen skulle packas ner för att forslas till templet eller sorteras bland de inventarier som skulle stuvas undan djupare in i berget. De pratade i munnen på varandra och hävdade olika tolkningar av vad Williams Oriego egentligen hade sagt innan han för­ svann iväg för att leta efter Tirin Ideye. Det var inte det första grälet och knappast det sista. Det mesta av Ställets andliga disciplin hade rasat ihop efter att han försvann. Läraren hade inte på något vis upphävt Ställets allmänna seder, så det fanns inga skäl att tvivla på att arbetet i vanlig ordning var en del av övningen och skulle utföras med tillbörlig uppmärksamhet, effektivitet och finess, men de direktiv han hade lämnat dem med var knapphändiga och långt ifrån klara, och eftersom assistenten var upptagen med att evakuera sitt spritförråd var det öppet för tolkning vem som hade sista ordet angå­ ende sortering av lampor och andra praktiska frågor. En del av eleverna hade gett upp de gemensamma förberedelserna helt och inväntade evakueringen genom att göra enskilda övningar. Loé och Gawar gick tillbaka ut på gården. Uppe på berget strax nedanför utkiksplatsen kom någon gående i trappan ner mot Stället. Gawar: »Det kan inte vara Williams Oriego. Han är tjock­ are.« Loé: »Det är inte Tirin Ideye. Hon är tunnare.« 185


»Ska vi gå in och säga till.« »Det behövs nog inte. Det blir bara jobbigt.« De stod kvar. Främlingen försvann bakom en klippa och dök upp, kom närmare och försvann igen bakom de sista klipporna innan gården. De väntade tills mannen kom ut på gården. Han gick fram till dem. Håret var korpsvart och genomblött liksom hans kläder. »Du är Loé«, sa han. »Hur visste du det.« Han log. »Och du är Gawar antar jag.« Mannen såg på Loé igen. »Vi ska ordna ditt märke.« »Vadå för märke.« »Var är din lärare.« »Tirin Ideye är försvunnen. Williams Oriego är ute och letar efter henne. Tror vi.« »Mhm. Och resten.« »De är där inne och vakuerar.« Mannen nickade. »Och hur går det.« »Ganska dåligt. De är förvirrade.« »Och du. Är du förvirrad.« »Inte vet jag. Inte mer än vanligt. Är du från det där Röda solen.« »Ja. Och nej. Jag behöver byta om. Följer du med mig upp till lärarens hus.« »Om Gawar följer med.« »Tja. Varför inte.« Gawar: »Ska du inte gå in och … styra upp.« Mannen spärrade upp ögonen. »Bevare mig, nej tack. Det är inte mitt jobb.« Loé: »Vad är ditt jobb då.« »Idag är jag tatuerare.« Gawar: »Vadå, med nålar och färg.« »Det brukar vara så det går till. Vi kallar det bläck. De ­plockar 186


in mig när någon ska få sitt märke. Har han inte berättat det för dig.« Loé skakade på huvudet. »Du är liten. De brukar inte göra det så tidigt. Det är för att de ska veta att du är du, sedan när du kommer dit du ska. Det kommer att göra lite ont men det är inte farligt. Du tål lite smärta, det ser jag. Eller hur.« Loé stirrade på honom. Han log. »Kan inte ni bara smyga förbi köket och smuggla ut något att äta medan jag byter om, så ses vi där uppe. Ni behöver inte säga till någon att jag är här.« Gawar: »Varför.« »Folk håller på.« Han gjorde en grimas. »Jag vet inte, de ska alltid hålla på.« Loé fick sitt märke. Gawar höll hennes hand och hon teg och andades och gjorde sin övning som tatueraren sa åt henne och han ritade mönster med sina nålar medan han nynnade en ve­ modig sång utan ord, och ur barnets ögon pressade sig tårarna ut så långsamt att de hann torka innan de blev till droppar. När det till sist var över stängde tatueraren igen bläckflaskan och rullade ihop mallen som var tryckt på tunt siden, skruvade ner fotogenlampan och sjönk ner i soffan. Inte länge efteråt stod Williams Oriego i dörren. Tatueraren studsade upp och omfamnade honom och den store läraren skrattade åt sina egna alldeles för stora kläder på mannens kropp, och sedan fastnade han med blicken på Loé och föll i gråt. Han log och tårarna rann och han drog henne intill sig och inspekterade märket mellan skulderbladen – en blå cirkel av utsirade slingor i komplicerade mönster – och han tackade sin vän tatueraren och mannen klappade Williams Oriego på ryggen och sa att allt nog skulle ordna sig, så lätt kunde de inte ta Stället ifrån honom, vänta och se. 187


Gawar: »Hittade du Tirin Ideye.« Williams Oriego: »Hitta henne var inte svårt.« Loé: »Var är hon då.« Williams Oriego. »Hon kommer. Utan tvivel. Det är jag säker på.« Loé: »Men vad sa hon.« Williams Oriego: »Ingenting, min lilla duva. Hon teg som muren. Men jag babblade mer än nog för bägge.« Loé: »Vad är det, duva.« Williams Oriego: »Den frågan vore förmätet att inte lämna över till symbolmästaren.« Han log mot tatueraren. »Vad är en duva.« »Symboler kan jag, ord är något annat.« Mannen såg på Loé och tänkte efter ett ögonblick. »En som flyger utan skuld kanske.«


11 Jägare Port Ondeo, södra stranden

Loé vaknar med silverrävens päls mot kinden, han ligger hoprullad längst ut vid sängkanten. Hon minns var hon är och vänder över på andra sidan. Gawar ligger där med ryggen mot henne, revbenen buktar ut. Loé rör vid hans ansikte och säger hans namn, stryker bort håret från ögonen, ber honom komma tillbaka. Innan brukade han vakna av minsta rörelse, minsta ljud. Det är Gawars mun som andas, Gawars öppna hand vid halsen, Gawars vandringshärdade fötter, men det är inte han, det är en förtunnad kopia; hans riktiga väsen rör sig långt under ytan där ljuset är brutet och oljegrått, utom räckhåll för ord eller händer. Rummet är tomt förutom sängen och en gul plasthink i ett hörn. Gallerdörren står öppen. Dämpat ljus från skitiga käl­ larfönster uppe vid taket. Silverräven lyfter huvudet och ser på henne. Hon viskar hans namn och drar fingrarna genom pälsen. Hans doft är som staden, sträv och vild. Djuret vrider på nacken och tänjer ut käklederna, lägger ner huvudet, blinkar. Loé stiger upp. Kläderna hänger på tork över en stol, de är nästan torra och känns feta och liksom buckliga av tvålrester. Hon klär på sig, låter skorna stå och går uppför trappan. Det är ingen där. Silverräven följer med henne ut. Solen står högt, hon kisar mot ljuset. Döda träd marscherar över den sluttande marken ner mot stranden och fortsätter genom ett bälte av vassgräs och ut i ovattnet där de redan brutna leden kollapsar i en barrikad 189


av fallna stammar och murknande grenar och taggtrådsspiraler. Ingenting tar sig in den vägen. Längre ut smälter silhuetterna av sjunkna hus ut i den blanka flodytan. I en finmaskig nätbur vid husets fasad hänger strimlor av kött uppsnörda på ståltråd och torkar i solen, vitfläckiga av salt. En säck med fågelfjädrar står lutad mot väggen. Loé fortsätter runt hörnet och bort till latrinen, ett hål i marken bakom en tegelvägg vid muren. När hon är på väg tillbaka mot huset kommer Sadik in genom porten i muren med en tom skott­ kärra. Hon nickar mot Loé utan att stanna upp, kör förbi den dörrlösa ingången till vakttornet och välter upp skottkärran mot tegelfasaden intill en blå plasttunna. Loé går fram mot Sadik. Hon är lättare klädd än kvällen in­ nan, tunna ljusgrå linneplagg. Samma vapen, kniven vid bältet, pilbågen över bröstet. Samma havsgröna jägarblick. »Du hämtade Gawar.« Eremiten blir stående, ansiktet drar ihop sig: Varför uttala det vi båda vet att båda vet. »Har du ätit. Det står mat på bordet.« Loé tittar ner på sina bara fötter i gruset. »Jag drömde att du inte ville hjälpa oss. Sedan var jag där Gawar är. Det var som vita skuggor, de höll på att ta honom. De ville ta mig också.« Sadik nickar. »Vitt mörker, svart mörker. Om du kämpar drömmer du mardrömmar. Drömmer du vackert har du slutat försöka.« »Gawar brukar alltid drömma mardrömmar. Nu vet jag inte vad han drömmer. Jag måste försöka. Om Gawar försvinner går allting sönder.« »Det gör det inte.« Loé tittar upp från marken. »Han får inte försvinna.« Sadik: »Du går inte sönder.« »Det kan inte du veta.« »Det hände mig. Världen splittrades, alla försvann. Jag trod­ de som du, jag hade fel.« 190


»Vadå fel. Vad hände.« Sadik går mot ingången till tornet, talar över axeln. »Det är lätt att gå vilse, svårt att ge upp. Svårare än du tror.« »Har du gjort på Gawar som du gjorde på mig så att det sjuka går bort.« Sadik stannar till i dörrhålet. »Det fungerar inte så. Det han har är något annat. Det rör sig djupare inuti.« »Men vad är det. Hur tar man bort det. Det måste finnas medicin någonstans.« »Det måste ingenting. Det är inte så världen är.« Hon för­ svinner in i tornet, silverräven går med henne. »Vart ska du.« Loés rop faller obesvarat till marken. Tornets väggar är svarta av sot på insidan. En smal trappa går längs ytterväggarna. För varje gång trappan byter riktning blir det mörkare. Två våningar upp står en metalldörr på glänt. Loé kommer ut på en delvis nedrasad våning där hålen i golvet är avspärrade med högar av tegelsten. Sadik sitter på en stenbänk med händerna på låren. En pilbåge står lutad mot väggen. Det finns tre smala öppningar i väggen mot gatukorsningen utanför muren, skottgluggar. »Kom fram här.« Loé står kvar halvt gömd bakom dörren. »Jag måste gå till Gawar och se om han är vaken. Vi måste hjälpa honom. Jag måste.« »Jag har gjort vad jag kunde.« »Jag vet men  –  « »Jag har skickat bud till templet.« »Har du.« Sadik ser på henne. »Blir det mer sant om jag upprepar det.« Hon sträcker sig efter pilbågen. »Kom fram.« Rösten håller ständigt samma tonläge, strävt och stilla. Loé lämnar dörren och går ett par steg fram. »Tror du att de har medicin. Tror du att de kan hjälpa Gawar.« 191


»Kom närmare. Varför är vi här tror du.« Loé rycker på axlarna, en misstänksam blick. »Det kan man inte veta. Människorna kommer från universum, det är samma som guld kommer ifrån. Ingen vet varför.« »Inte det.« Sadik knackar i golvet med bågskaftet. Vad gör vi här.« Hon får inget svar. »Ta den.« Hon håller fram bågen mot Loé tills hon tar emot den. »Har du använt en pilbåge förut.« Loé håller vapnet vågrätt framför sig med ovana händer. »Stå här.« Främlingen vrider henne runt så att hon står mellan hennes ben med ryggen mot henne, Loé låter det ske. »Stå rakt. Vilken hand kastar du med. Håll den andra handen här.« Hon böjer Loés armar och flyttar hennes händer så att hon håller bågen i skjutställning. »Känner du.« »Ja. Jag vet inte.« »Du var klen när du kom hit. Du blir starkare men strängen är för hård för dig. Du är liten. Det är tillfälligt. Du är inte ett barn, eller hur.« »Jag är jägare.« »Det är det enda du kan vara här.« Främlingens röst häng­ er alldeles intill hennes öra, surrar lågt. »Det vi gör här – vi väntar.« »På vad.« »På det som kommer.« »Och vad är det.« »Det varierar. Kom, ställ dig här uppe och titta ner.« Loé klättrar upp på bänken och kikar ut genom en av glug­ garna, ner över trevägskorsningen. Bland avätna ben ligger ett människohuvud med lilagrå svampig hud och kal hjässa, blöta hårtestar hänger ner över ansiktet från tinningen, skägget är klumpigt avskuret under hakan. Hon står där ett bra tag innan hon kliver ner. Det glänser av tårar i ögonen. Vänsterhanden är hårt knuten om pilbågens handgrepp och rösten är liten och koncentrerad. »Det ser ut som en jag såg i Esmeralda. När de 192


sa att ingen fick komma in i staden började han gråta. Vi kunde inte hjälpa honom.« »Det är sällan man kan hjälpa någon. Den du såg är borta.« »Jag tror det är hans huvud.« »Inte nu.« »Har du sagt tack. Det ska man göra när man tar ihjäl något. Särskilt om de hjälper en att leva.« Ögonen smalnar. »Det är ingen där. Vem ska jag tacka.« »Det är inte bara till honom. Det är allmänt.« Sadik tar bågen ur Loés hand, ställer den mot väggen och sätter sig. Rösten behåller tonläget men stramas åt, svartnar. Loé har tagit ett par steg bakåt mot dörren och främlingen tar tag i hennes handled och drar henne tillbaka intill sig. »När de sjunger sina döda mästares namn och tackar och ber, vet du vad det är.« »Vad menar du.« »Det vet inte de heller. Allmänt betyder ingenting, allmänt betyder jag ropar för jag ser inget.« Hon släpper Loés arm, reser sig och går till en av skottgluggarna. Rösten får en avlägsen klang. »Det är ingen som lyssnar.« Loé drar sig mot trappan igen. »Du ber också, du går jämt och mumlar och håller på med de där pärlorna.« »Det är pärlor, inget mer.« Tystnad, hon ser ut genom hålet i väggen. »Jag samtalar med dem som försvann, om du vill veta. Det gör så att jag minns dem.« »Så du låtsas att de –  « »Sch.« En hand i luften. »Kom hit.« Hon pekar på en av gluggarna och tar upp en pil ur kogret som står vid väggen. »Kom.« Loé går fram och kliver upp på bänken. Nere i korsningen har en svartglänsande kråkfågel landat. Den går fram mot huvudet som ligger där och stirrar blint ut i tomheten. Jägaren tar ett steg bakåt och står bredbent, spänner bågsträngen och 193


väntar. En större svartnäbbig fågel landar och den slösar ingen tid, den börjar hacka med näbben, knycker och drar i något som hänger ut från halsen, och just när pilen far iväg lossnar det och fågeln lyfter med en droppande grålila sträng dinglande från näbben samtidigt som pilen går igenom ena vingen och in genom buken, högervingen är halvt sönderriven och den vinglar genom luften i en hopplös flack båge och störtar in mot en husvägg och blir liggande i gruset. Loé stiger ner från bänken. »Jag borde nog gå till Gawar nu.« Hon går mot dörren och sneglar bakom sig, som om hon väntar på att bli stoppad. »Den mannen du såg, i Esmeralda.« Sadik dröjer kvar med blicken vid hungertjuvens kvarlevor nere i korsningen innan hon vänder sig om och ställer ner pilbågen. »Vi använder res­ terna av honom, det är så livet är. Allt som lever gör det genom andras död. Han var död redan när han kom hit. Milo såg det, jag såg det. Han var farlig.« »Hur kunde han vara farlig om han redan var död.« »När de är döda och inte vet om det kan du inte se vad de ska göra. De kan få för sig vad som helst.« »Han var inte farlig mot oss.« Loé rör sig baklänges, tårglans i ögonen. »Det verkar som du var mer farlig mot honom i så fall.« Sadik sätter sig ner på huk, håller bågen lodrätt framför sig. »Han var rädd och vilsen, jag visste var jag var. Jag såg vad jag skulle göra, jag gjorde vad jag såg. Jag är kvar, han är borta.« »Jaha.« Loé står bakom dörren, nästan helt skymd. »Och hur ska jag veta, du kanske bara säger så där, egentligen kanske du inte alls har skickat något bud för du vill att Gawar ska bli död så du kan knipsa av hans huvud också.« Sadik skakar på huvudet. »Jag önskar ingens död, och det är inte min sak att hålla de döende vid liv. Det som –  « »Tyst. Du ska inte prata mer nu.« 194


»Det jag ser är att du kommer att leva. Där Gawar är, om någon hamnar där är det svårt att veta –  « »Men tyst. Tyst.« Loé stirrar på henne och sedan sliter hon blicken från de gröna hypnotiska ögonen, hon störtar nedför trapporna, ner och ut i solen, upp mot huset där Gawar är, och hela tiden mumlar hon för sig själv. »Tyst, du ska vara tyst. Tyst.« *

Omedelbart när dörren öppnas smiter silverräven in, han gli­ der nedför källartrappan och in till sängen, upp till Loé. Hon och Gawar ligger kvar på madrassen vända bort från varandra. Han är stilla, ögonen slutna, pannan fuktig av svett. Djuret nosar Loé i ansiktet och lägger sig tillrätta. Rummet stinker av instängd utandningsluft och piss och av mardrömssvett och malande mörka tankar. Långsamma dammkorn flyter i det dämpade ljuset från fönstren vid taket. Sadik står vid fotänden av sängen. »Loé. Stig upp.« »Det är ingen idé. Allt är förstört redan.« »Allt kan inte förstöras. Om någonting förstörs växer något annat.« »Men åhhh. Du låter som Tirin Ideye.« Loé gnider ögat med knogarna och lyfter på huvudet, hon rör vid silverrävens päls och ger Sadik en förebrående blick. »Var har du varit. Jag letade. Du var ingenstans.« »Jag var där jag var hela tiden. När jag var med dig senast sprang du iväg.« »Ja, men det är skitlänge sedan.« »Det är snart ett dygn. Du är inte mitt barn, jag kommer inte att jaga efter dig.« »Jag är ingens barn.« Loé rullar över på mage. Sadik öppnar munnen som för att säga något men hejdar 195


sig. Efter en stund säger hon: »Stig upp. Ni behöver båda äta innan  –  « »Jag vill inte.« »Du behöver inte vilja. Du ska bara stiga upp. Vi ska ut till flotten.« »Vilken flotte.« »Den kallas så. Du får se.« Loé sätter sig upp, muttrar. »Vad ska vi göra där.« »Jag skickade bud till templet. Nästa steg är att de svarar.« Loé ser på Gawar, han ser ingenting. »Jag följer med om Gawar följer med.« Sadik står tyst ett tag, överväger sakfrågan eller formulering­ en av svaret. »Inte nu. Vi vet inte vad svaret blir. Om de svarar.« Gawar ligger på sidan med knäna uppdragna mot bröstet, intrasslad i ett fläckigt lakan. Loé drar upp täcket som om det skulle skydda henne från tvång. »Någon måste stanna med Gawar.« Sadik står kvar med händerna längs sidorna, ingenting tyder på att hon tänker använda sig av fysiskt tvång. En liten skiftning i tonläget räcker. »Du kom till mig, Loé, jag gör vad du bad mig om. Flotten är inte en plats jag åker till om det kan undvikas. Gawar stannar med Gawar. Du följer med mig. Det enda sättet att inte vara barn är att inte vara ett barn.« De går österut längs floden. Silverräven håller sig hela tiden nära Loé. Sadik drar en gul plasteka efter sig, den ligger fast­ spänd på en knähög stålvagn, kopplad till en bärsele. Hon går framåtlutad och de massiva gummihjulen hackar och skumpar fram över den trasiga gatubeläggningen, då och då måste hon dra upp vagnen ur en grop. Tummen vrider bandet med svar­ ta pärlor runt runt, en i taget, och läpparna mumlar dunkla samtal med det förflutna. Hon vill inte tala om det med Loé, det är ingen bön, ingen låtsaslek, inget särskilt. Men då är det 196


som övningen, säger Loé, den är heller ingenting särskilt från resten av livet – detta har Tirin Ideye sagt till henne – den är som en genomskinlig pumpande magnet, som en hjärtats inre bön fortsätter den genom sömn och vaka, vila och rörelse, dag och natt. »Manet«, mumlar Sadik. »Vad.« »Manet. Ett havsdjur. Den rör sig så här.« Hon imiterar rörelsen hos en manet med ena handens fingrar. »Jaha.« Loé tar några springsteg för att hålla tempot. Med Gawars skuggvärld lite på avstånd har hon för stunden tappat greppet om sin hopplöshet, hon går bredvid Sadik och berättar oombedd om övningen, inte helt olikt ett barn. Den som talar om övningen rör sig bort från övningen har en av de gamla mästarna sagt. Övningen och Loé har sedan länge släppt taget om varandra. Hon minns att den var viktig men inte varför. Även hon kommer ihåg de försvunna genom deras ord, i minnet kan hon framkalla Tirin Ideyes röst, den som vet allt och låtsas som ingenting: När allt går emot dig – gör övningen. När allt går din väg – gör övningen. När allt är suddigt och rör sig i olika riktningar – gör övningen. Sadik stretar på med jollen i släptåg och säger inget. Tigan­ det sprider sig till Loé. Tirin Ideye är långt borta nu. Stanken av rutten tång kväver magin i hennes ord. Inget hon har sagt kommer att hjälpa Gawar. De går över en liten stenbro, den ligger så nära vattenytan att den ser ut att flyta, och kommer ut till en byggnad med flodvatten runtom. Längs framsidan löper en hög pelargång, framför den går en flack trappa ner till ett översvämmat torg, en bassäng övervuxen av sjögräs och drivalger. Mitt ute i lagu­ nen höjer en bronsryttare sitt ärgbleka svärd mot himlen, den 197


s­ tegrande hästen han sitter på står på bakbenen med algsörja upp till svansen, förlamad mitt i ett sista desperat språng för att undslippa att sväljas av floden. Nedanför ryttaren sticker ett barnhuvud upp med ett horn mot munnen, riktat uppåt liksom för att kunna fortsätta andas ifall floden skulle stiga ännu mer. Loé blir stående ovanför trappan och ser på jollen med en olycklig min. »Jag har aldrig åkt i en sådan där.« »Snart har du det.« »Men jag vet inte hur man gör.« »Du ska inte göra något. Bara sitt still och håll dig i mitten.« »Jag kan inte simma.« »Idén med en båt är att den flyter så att du inte behöver simma.« »Den är ganska liten. Tänk om den välter.« »Det gör den inte.« »Kan du lova det.« »Den kommer inte att välta. Det har inget samband med vad jag lovar och inte.« Silverräven går fram och står mellan Loé och trappan, han tittar ner mot flodsörjan och sedan på Loé. Hon går ner på huk och han möter hennes händer och går av och an som att han försöker göra sig större, försöker markera en gräns, visa att de är på väg åt fel håll, att floden inte är bra. Loé vänder sig om. »Vi kommer väl tillbaka sedan. När vi har hämtat svaret.« Sadik stannar upp, hon håller på att baxa loss båten från vagnen. »Vi får se vad de svarar först.« »Jag kommer inte åka till andra sidan utan Gawar. Bara så du vet.« »Jag vet. Men det är inte nu.« Loé håller om silverrävens huvud och vilar pannan mot hans, så som Williams Oriego brukade göra. Sadik lyfter ner Loé i jollen. Med repet i fören låter hon den glida ner i floden längs 198


två stålskenor som sitter fastmonterade i trappan. Hon skjuter ut båten från trappan med en vig bakåtspark. Silverräven snor ett varv runtom sig själv och blir stående ovanför trappan. I fören står en plastback med salt kött, torkat och hopsnört till knippen med stumpar av gamla elkablar. Ett finmaskigt nät skyddar lasten från insekter. Sadik börjar ro och Loé sitter kvar nedanför aktersitsen med händerna mot durken, oron i blicken växer med avståndet till land. När de lämnar torget ger silverräven ifrån sig ett gällt skrik som ekar mellan husen. Stanken av tång avtar medan de kryssar ut mellan översväm­ made hus och gamla lyktstolpar, allt glesare utspridda, ut mot öppet vatten. Sadik reser sig från sitsen för varje årtag och tar spjärn, bitvis kämpar hon genom grunt vatten där sjögräs lin­ dar sig omkring årbladen och stryker mot skrovets undersida. En varm vind som knappt orkar krusa vattenytan blåser i slöa pustar över floden, kväljande som en påflugen främlings dåliga andedräkt, omöjlig att komma undan. Hon tar riktning mot den vita bron över floden. Strax öster om mittsektionen där bron har kollapsat på flera ställen ligger någon sorts flytande plattform. Loé trotsar rädslan för floden och tar sig upp på sitsen för att se. »Håll dig i mitten.« »Jag vill fråga en sak.« Sadik stannar upp med årorna hängande i luften. »Räta upp dig, jag kan inte ro ordentligt när båten lutar.« Loé flyttar sig in mot mitten. »Det är inte så långt till andra sidan om man har en båt.« »Det är lika långt vare sig man har en båt eller inte. Vad är din fråga.« »Kunde du inte bara ha kört mig och Gawar till templet direkt.« »Det korta svaret är nej. Det långa svaret är långt.« 199


»Finns det inget som är halvlångt.« »Om de ser mig vid flythamnen blir jag fast där. Nog sagt.« »Varför. Om vilka ser dig.« »De säger att jag har gjort våld på deras lagar.« »Vems lagar.« Sadik drar ett årtag men årorna blir hängande igen, hon låter ekan glida. »Där jag kommer ifrån hade vi sagt att det är lagarna som gör våld på världen.« »Var är det.« »Ett annat land. Norrut. Munkarna ägde marken påstod de. De var aldrig där. Vi hade alltid varit där. Sedan en dag var det någon annan som ägde marken. Vad nu det betyder. De ström­ made in som termiter i en död trädstam, de –  « Hon avbryter sig. Glänsande vattendroppar faller från årbladen. »Vi stannade, vi gömde oss och kämpade emot. Det gick som det alltid går.« »Hur då.« Sadik tiger. Floden vaggar ekan. Loé: »Hur var det där innan de kom.« Hon sänker årorna ner genom ett sjok av senapsgula flyt­ alger. »Jag glömmer aldrig björkarna.« Två flytbryggor skjuter ut från ena hörnet av flottens kortände. Ett par dussin roddbåtar och segelekor ligger förtöjda. Uppe på däck sitter två pojkar, knappt vuxna, under det utskjutande taket till ett plåtskjul. Bara överkroppar, kortsnaggat hår, tröga ögon. Ett gevär står lutat mot bänken mellan dem. En av vak­ terna möter dem vid slutet av landbryggan. Han håller geväret nonchalant i ena handen. Sadik sveper med blicken över däck, spänd i ansiktet. Hon lämnar över ett knippe torkat kött och ber vakten hålla ett extra öga på jollen. Hon frågar om det har kommit något meddelande till Loé och vakten nickar åt henne att följa med. De går in i skjulet och hon kommer tillbaka med ett brev i handen. 200


Sadik tar med Loé en bit bort längs relingen där taket skjuter ut, hela tiden vaksam i blicken. Längs hela kortsidan står väggar täckta av sjögräs, upphängt för att torka på tvärribbor mellan takstöttorna. Taket är hopsnickrat av allt möjligt ruinmaterial och utan någon sammanhållande idé annat än att få så stor del av däcket som möjligt i skugga. En blandad doft av eldrök och kokta alger driver över däck, då och då med en biton av bränt gummi, ibland även ett syrligt sting som av ättika. Loé sticker ut huvudet mellan relingens stänger och ser ner i vattnet. Gult skum driver längs flytblocken, dubbla lager av kemikaliefat av fetplast eller metall vars yttersidor är täckta av alger och fågelskit. Loé: »Det här stället är dåligt.« Sadik sprättar upp kuvertet med jaktkniven och tar ut brevet. »Dåligt för vad.« »För att vi borde inte vara här.« »Med vilka kriterier är det dåligt.« »Det behövs inga kviterier.« Hon drar in huvudet. »Det känns på lukten. Vad står det.« »Det står att du kommer att erbjudas att göra ett antagnings­ prov vid templet … på villkor att du kan framlägga bevis för behörighet. Och det står att de inte kan erbjuda transport, så du måste själv ta dig till flythamnen och anmäla din närvaro och vänta. Undertecknat broder Erwin, förste munk av Tri­ angelorden vid templet i Port Ondeo.« »Och Gawar. Vad står det om Gawar.« »Ingenting.« Hon ger brevet till Loé. »Behåll det, de kanske frågar efter det i hamnen.« »Jag går inte dit utan Gawar.« »Nej. Du har sagt det.« De går in mellan torkställningarna och fortsätter längs en dunkel passage mellan bås med väggar av presenning och ­tygskynken. 201


I ett av båsen sitter en ung man hopsjunken på en brits och stirrar rakt fram, i ett annat står en flicka framåtböjd och klär på sig, revbenen spänner ut huden. De passerar drivor med bråte, hoptrasslade fiskegarn, avbrutna ljusterspjut, en gammal vinschanordning. I mitten av plattformen öppnar sig en tom yta där däcket är täckt av mattor, åldrade av solljus och slitage så att mönstren knappt syns. Längs ena långsidan står en rad försäljningsbås med bar­ diskar, igenbommade skåp bakom. En svältfödd hund stannar upp och följer nykomlingarna med blicken. Två gamlingar sitter i varsin ände av en soffa. Dimmiga ögon, tillsammans i parallella världar. Bägge är klädda i slitna kostymer som kanske någon gång har passat men nu hänger löst över deras knotiga axlar och knän. Sadik går fram och tar männen i hand, utväxlar artighetsfra­ ser. Hon ger dem varsitt knippe med torkat kött och tar i hand igen innan hon går tillbaka till Loé. »Vilka var det. Varför gav du dem mat. Är de sjuka.« »Nej.« Hon ser på männen i soffan. »De bedövar sig, med gift.« »Varför.« Sadik dröjer med svaret. Hon sveper med blicken omkring sig, håller uppsikt. »Kanske för att de har gett upp allt annat. För att inget annat hjälper.« »Hjälper mot vad.« »Saknaden. De vet vad som fattas. De vet att de är vilse. Det är därför jag aldrig åker hit. Som du sa, det är en dålig plats.« »Vad är det som fattas.« »Det finns bara spår kvar nu. Reliker och berättelser, san­ ningar och sagor.« »Om vad.« »Om flotten och dem som byggde den. Om det som var innan det som var innan. Sådant som inte alla får höra.« 202


»Får du höra.« »Ibland vid norra stranden. Många av dem lever där, utanför de skyddade zonerna. Vi ska gå till Reich nu, om jag kan minnas vägen.« »Vem är Reich.« »Du får se själv. Han är av samma folk som de där borta. Han vet inte vad som fattas och han är ännu mer vilse. Det är vad jag ser. Jag kan inte se åt dig.« Dörren till Reichs bås består av bucklig plåt uppspikad på en ranglig ram. Sadik knackar tre gånger innan han öppnar en smal glipa och kikar ut, klädd i bara underbyxor. Kisande ögon, uppåtnäsa, flammig hy. Håret ligger bakåtkammat till ett svä­ vande tak en fingerbredd ovanför hjässan. Sadik: »Reich. Kommer du ihåg mig. Du kan hjälpa mig idag.« Mannen kastar en blick in i dunklet bakom sig. »Kan du vänta lite.« Dörren dras igen. Sadik tittar längs gången mellan båsen. Ingenting rör sig. Loé: »Vad tänker du göra. Ska vi inte hämta Gawar.« »Jag hämtar honom. Det blir enklast att du väntar här.« »Jag sa ju att Gawar skulle följa med. Du skulle lyssnat på mig.« »Jag lyssnade. Jag såg inte vad du såg.« »Så jag hade rätt. Och du hade fel.« »Om man förenklar saken, ja.« Sadik nickar, undrande sna­ rare än avfärdande. »Vad ska jag göra med det nu.« »Så nästa gång kanske vi borde göra som jag säger istället.« »Kanske. Det visar sig då.« »Ja. Och till att börja med kanske det visar sig att jag följer med och hämtar Gawar.« »Nej. Så blir det inte.« 203


»Och hur ska jag kunna veta att du inte luras och lämnar mig här.« »Du var utlämnad när du kom till mig, du är utlämnad nu. Vad är skillnaden.« Dörren öppnas innan Loé hinner svara. Reich visar in dem, påklädd nu. Han har öppnat en lucka i taket, lukten av instängd andningsluft dröjer sig kvar. En stege leder upp genom hålet. Rummet har väggar av plåt, en madrass ligger på golvet innan­ för dörren. En nedsutten fåtölj, en fällstol och en oljelampa i en kedja från taket. Sadik står kvar vid dörren, Loé har tagit skydd bakom henne. Reichs skrynkliga linneskjorta är knäppt med ett par knappar vid mellangärdet, den håriga buken trycker sig fram i glipan ovanför byxorna. Han slår sig ner på britsen och visar mot sittmöblerna. »Jag blir inte länge.« Sadik föser fram Loé i ljuset. »Det här är Loé. Jag tänkte om hon kan vara här idag. Jag kommer tillbaka.« Reich flackar med blicken mellan barnet och Sadik som att han försöker upptäcka ett dolt samband, en möjlig förkla­ ring till det omöjliga. Hans leende skiftar som de blå lågorna ovanför en mogen glödbädd, av nervositet eller abstinens från något som skulle lugna nerverna. Ansiktet är ärrat av läkta utslag. Ögonens konturer är markerade med grovkornig kajal av träkol, utsmetad som att den har varit där sedan kvällen innan. »Jag ska iväg till ett möte och sedan –  « »Det är rummet vi behöver, inte dig. Flotten är en labyrint, det är för många risker om hon driver runt ensam.« Reich nickar. »Visst. Självklart kan hon vara här. Inga pro­ blem.« Han lutar sig åt sidan och försöker få kontakt med barnet, hon har dragit sig in bakom Sadik igen och han gör en leende grimas. »Har du varit i slagsmål, liten.« Loé sätter handen för de lilaskiftande blåmärkena vid 204


t­ inningen och döljer sig helt bakom Sadik, drar henne i armen och väser: »Tror du att jag tänker stanna här med honom.« »Vad du tänker och vad jag tror är likgiltigt.« Sadik vänder sig om, rösten går ner i en ton som inte förhandlar. »Det här är vad du har bett om. Förstår du. Det är inte din sak att klaga. Du stannar, i det här rummet.« En mörk blick mot Reich. »Hur länge.« Sadik: »Tills jag kommer tillbaka.« »Och när är det.« »Idag. Innan skymning. Sannolikt.« *

Reich sover på sin brits och Loé sitter i fåtöljen och väntar. Under flottens däck skvalpar floden mellan oljefaten som hål­ ler uppe schabraket, en nyckfull vind har börjat blåsa utifrån havet i öster, då och då bullrar det i takplåten. Hon äter mat­ säcken Sadik har lämnat och efter en stund går hon in bakom skynket i hörnet och lyfter latrinluckan. Ångor av en annan värld stiger där nerifrån, ett system baserat på mörker och avföring och sjögräs, levande och ruttet. Resterna av frukosten rinner ur henne. Reich fortsätter sova. Loé klättrar upp ge­ nom takluckan och skådar ut över flottens ovansida, mestadels ett lapptäcke av plåt och annat skivmaterial, här och där med överbyggnader, små inhägnade terrasser med skuggtak liksom den ovanpå Reichs bås. Stanken underifrån är lite mildare där uppe. Hon sätter sig i en plaststol och väntar. När Reich väcker henne har blåsten tilltagit, vitt skum bildas på vågkammarna. Han stryker henne över håret och ler. Loé ler inte. »Kom med ner«, säger han med mjuk röst, det är en ny klarhet i hans blick. »Jag ska visa dig en sak. Fast du får inte säga till någon att jag har den.« 205


Reich drar igen takluckan och låser upp en metallkista vid fotänden av sängen. När han öppnar locket strålar ett svagt blått sken ur kistan upp i hans ansikte, som om han har stulit en liten skärva av månen och gömt den där. Loé går fram. Ljuset kommer från ett antal små glasklot som vilar på en ställning av metalltrådar, ett konstgjort träd med självlysande frukter. Några lyser lite starkare, några mycket svagt, ett par inte alls. Det går att urskilja en vag slingrande rörelse inuti kloten, som om skenet flyter omkring där inne. »Du kan ta på dem.« Loé sträcker fram handen försiktigt som om hon skulle bränna sig men glasytan utstrålar ingen värme. Hon rör vid ett av de klot som lyser svagast. »Det ser ut som de håller på att dö.« »Det är små levande organismer där inne, det är de som lyser, men bara om man sköter dem. I värsta fall om man inte matar dem så dör de, då får man odla nya.« »Har du gjort det.« »Nej. Den är inte min, jag förvarar den åt någon.« Loé sätter ansiktet intill klotet. »Jag ser inte dem.« »Nej. Man ser bara ljuset. De kan inte se oss heller.« »Hur kan det lysa.« »Jag vet inte. Han säljer dem till folk från enklaverna.« »Vad är det, enklaverna.« »Skyddade zoner i staden där de rika bor. Han tar hit dem och visar lampan när de är höga. Den är kopplad till en tank med multnande alger, det löper en slang med gas som gör att det lyser.« Reich slår ut med händerna och skrattar. »Fråga mig inte hur. Det syns bättre på natten. Jag tänkte att du kunde ha kistan öppen så slipper du sitta här i mörkret alldeles ensam.« »Ska du gå.« »Tyvärr måste jag det.« »Vart ska du.« 206


»Jag ska träffa några jag gör affärer med.« »Vad för affärer.« Han ger henne ett sorgset leende. »Dåliga affärer. Du ställer många frågor, liten.« Loé svarar liksom på reflex, utan eftertryck, som att hon knappt hör sig själv. »Jag är inte ett barn.« »Nej, du är väl inte det. Vad har ni ihop egentligen, du och hon.« »Känner du Sadik.« Reich brister ut i ett skratt som ebbar ut lika fort som det kom. Han slår sig ner på sängkanten. »Jag visste inte ens vad hon hette förrän du sa det. Ärligt talat är jag lite chockad över att hon kommer ihåg mig ens, mitt namn och allt. Nästan lite obehagligt. Hon var ute efter någon gammal karta för ett tag sedan, jag råkade höra det och lade mig i, dum som jag är. Blev fiasko såklart, det var ju lögn att hitta den kartan. Men varför hjälper hon dig.« »Jag vet inte riktigt. Gawar var sjuk och jag gick iväg och så hamnade jag där. Tror du att hon kommer tillbaka.« Reich höjer på ögonbrynen. »Det är Port Ondeo, allting flyter.« Han kommer på sig själv och skickar fram ett leende. »Hon kommer säkert. Vem är Gawar.« Loé rycker på axlarna. »Gawar är bara Gawar. Vi går till­ sammans. Fast just nu kan han inte gå för han är sjuk. Men det kommer sluta. Det måste det.« »Vad är han för sjuk då.« »Han bara ligger där och febrar och säger inget.« Loé snörvlar till och tittar ner på sina fötter. »Det känns som han knappt är där.« »Du måste vara ledsen.« »Det är ingen idé att vara ledsen. Det hjälper inte Gawar.« »Nej, det förstås. Fast är det inte då man blir mest ledsen. När ingenting hjälper.« 207


»Om det bara fanns någon medicin. Men det finns ingen­ ting. Jag känner ingen här.« Reich rör vid hennes hår med stor varsamhet, nästan så att han stryker luften omkring henne. Rösten är len. »Jag känner en del folk. Jag kanske kan fråga Carnegie, det beror lite på hur det går med allt. Jag kan inte lova något.« Loé tittar upp och stelnar, hoppfull och skeptisk som en mus som höjer nosen och sniffar framför en gillrad fälla, sedan sjunker blicken igen. »Det spelar ingen roll. Jag har ändå inget att köpa medicin med.« »Alla har något.« »Inte jag. Det är säkert, jag har ingenting.« »Lilla hjärtat.« Han rör vid hennes kind. »Jag är inte ett hjärta. Hjärtat sitter här inne.« »Du.« Ett brett leende. »Jag vet något som du har för myck­ et av, fast jag vet inte vad det kallas.« »Vadå.« »Det som du har inuti som gör dig så där svart i synen som du är nu, som om hjärtat var fullt av sot. Om vi kan plocka ut det och ge det som näring till mina små lysandar. Vad tror du om det.« Loé försöker dölja ett motvilligt leende som ändå tränger sig fram i tonfallet. »Jag tror att du hittar på.« Reich reser sig. »Jag måste gå, liten.« »När kommer du tillbaka.« »Imorgon.« »Kan du komma till den där flythamnen med medicinen. Ifall du hittar något. Det stod i brevet att vi måste vänta där.« »Okej, liten. Regla dörren när jag går.«


12 Fåret och stjärnan Stället, någon månad tidigare

Dagen då de skulle lämna Stället och gå norrut vaknade Gawar i gryningen av att Valerins celldörr slog igen. Han fann henne i stora salen, hon höll på att stuva om packningen, muttrande för sig själv om idioter som inte kan se längre än sin egen förbannade kroknäsa. Gawar: »Vad gör vi om Tirin Ideye inte kommer.« Valerin vände sig om. »Väckte jag dig.« Hon fortsatte att plocka ut saker ur sin ryggsäck. »Gå och lägg dig igen, det finns inget här att göra.« En lång gäspning. »Gå och lägg dig själv.« Han öppna­ de dörren mot gården och gick ut, barfota på den daggvåta betongen. Solen var på väg upp bortanför utkiksstället, ljuset nådde de högsta delarna av klipporna mellan gården och ter­ rassen. »Valerin. Kom.« »Vad.« »Kom.« Valerin suckade. »Vad är det, jag försöker –  « Hon blev stå­ ende i dörren. Precis som om ingenting hade hänt eller skulle hända stod Tirin Ideye där ute och gjorde sina övningar, klädd i sam­ ma svallande svarta sidendräkt som första gången Gawar såg henne. Hon stod på ett ben, det andra pekade rakt bakåt och händerna möttes ovanför huvudet, det var som om hon hade utfört någon avancerad dans och blivit förvandlad till sten mitt i rörelsen. 209


Valerin stod kvar några andetag, sedan marscherade hon förbi Gawar och ut till Tirin Ideye, hämtade ett slag bakom sig och träffade Tirin Ideye med rak arm och med basen av handflatan i tinningen så att hon föll åt sidan och inte hann återta balansen utan slog i marken med höften och händerna, rullade ett varv och blev sittande på huk. Hon såg upp på soldaten till synes utan förvåning eller upp­ rördhet. Valerins ord ekade mellan klipporna, en lång svada om hur man kan vara så självupptagen och bortskämd och om höjden av arrogans och att alla har gått och väntat och inte vetat var hon var ens och har du någon aning om vad Gawar ger upp inte bara för dig utan för att du är så liten och besatt av din egen storhet att ungen din elev inte vågar gå utan honom för hon litar inte på dig. Tirin Ideye sa ingenting. Hon återtog samma position och nu höll hon sig på fötter när Valerin knuffade till henne. Hon satte sig i ställning med benen vikta under sig och sidan mot Valerin. Soldatens hand knöt sig och slappnade av. Hon spottade på marken bredvid Tirin Ideye och gick därifrån. Halvvägs till dörren vände hon och gick tillbaka några steg. »Jag vill att du är klar med packning och allt om en timme. Om du har tänkt gå i de där gardinskynkena får du tänka om. Är det uppfattat.« Tirin Ideye pekade mot fasaden. En packad ryggsäck stod på sittbänken och en hög med prydligt hopvikta kläder låg bredvid, ett par kängor stod på marken. Valerin gick tillbaka in i salen där Williams Oriego satt på en pall och höll i en ångande porslinsmugg. »När kom hon tillbaka. Visste du om det.« Läraren svarade med ett halvleende. »Jag har sagt att hon skulle komma.« »Folk säger en massa saker.« 210


»Du har rätt i vad du sa. Du har säkert rätt att säga det. Men du vet inte allt.« Valerin lyfte på ögonbrynen och öppnade händerna. »Upp­ lys mig.« »Det du behöver veta är att hon är här.« Valerin fnyste. »Knappt i så fall.« »Tirin Ideyes historia är mer än det du ser.« »Det kan man väl säga om vem som helst. Bara att vissa lyckas inbilla sig att alla andra är vapendragare i deras historia. Ibland får man ta ner dem på jorden.« Lärarens leende bestod. »Som jag sa, du har rätt. Jag skick­ ar ut henne för att hon ska växa, och Loé i nästa led. Allt är övningen.« »Det där lägger jag mig inte i. Men där ute – där hjälper det inte att kunna stå på ett ben med foten bakom örat.« »Tirin Ideye är den svagaste men också den starkaste elev jag har haft. När det blir kaos faller hon tillbaka på de hårdast inlärda vanorna, som alla djur. För henne, övningen. Hon fortsätter för att inte kollapsa, inte för att markera att den här dagen är som vilken dag som helst, utan för att om hon fortsätter är den det. För att vad som än händer ska hon vara bäraren av den svarta pärlan som stillar oceanen. Du kan putta omkull henne men du får henne inte ur balans.« Valerin såg sin uppdragsgivare i ögonen. »Du missförstår mig. Jag är legosoldat, jag ska ta henne med från punkt a till punkt b. Det finns inga övningar, allt är skarpt läge. Det sista jag vill är att ha någon i enheten ur balans.« »Hon är tåligare än hon ser ut.« »Det får vi hoppas. Hon ser ut som hon har ätit papper i tre dagar.« *

211


Tirin Ideye lämnade Stället utan att ta avsked av någon, utan en blick på Williams Oriego. Hon tog sin ryggsäck och gick. Fem dagar senare sa hon fortfarande inte ett ord till någon. Landskapet var som hennes ansikte, tyst och tomt. Steril mark, kala klippor och övergivna hus, insjunkna av näringsbrist och uppgivenhet, som hungrandes ansikten. Vägen gick ovanför en ravin med en nästintill uttorkad strömfåra som en gång måste ha varit en mäktig bergfors. Nu återstod bara pölar och slingor av giftgrönt och slembrunt ovatten som på sina ställen bredde ut sig till insektsomsvärma­ de ansamlingar av bottenslam där sjöar hade brett ut sig under forsens storhetstid. Valerin ledde sin vandrarskara i civila kläder och med en urgammal automatkarbin som vapen, hon hade bytt ut sin ordinarie utrustning på vägen eftersom hennes tillhörighet var en risk i områden där tempelvakten inte hade kontroll. Strax bakom soldaten gick Gawar och Loé och tjugo steg efter dem gick Tirin Ideye utan att närma sig eller halka efter. Hon och Valerin teg ikapp och Loé och Gawar fick inte mycket kontakt med någon av dem. När de pratade halvviskade Loé och Gawar liksom för att inte störa tystnadskampen. Loé tyckte att Tirin Ideye smygkollade på henne, hon sa till Gawar att varje gång hon vände sig om tittade Tirin Ideye liksom bort lite väl mycket. Om det kunde Gawar inget säga. Han höll med om att Tirin Ideye betedde sig under­ ligt. Eftersom det hade börjat när Williams Oriego kom tillbaka från templet antog han att det berodde på hennes besvikelse över Ställets öde och sitt eget, att hon hade blivit ivägskickad. Men de kunde bara gissa, det gick inte att fråga Tirin Ideye själv och när de frågade Valerin sa hon att Tirin Ideye gärna fick hålla käften hela vägen för henne, bara hon fortsatte gå. När de slog läger gick Tirin Ideye närmare, hon deltog i måltiderna utan omsvep och undvek de andras blickar. Om och 212


i så fall hur Tirin Ideye gjorde övningen var svårt att avgöra. Williams Oriego hade sagt innan de gick att Tirin Ideye var Loés lärare tills de kom fram till templet i Port Ondeo och sedan fick man se. Ingenting tydde på att hon tänkte undervisa, såvida inte fullkomlig icke-kontakt var hennes metod, vilket inte kunde uteslutas. Gawar blinkade till och var vaken. Han sov med öppna sinnen, så hade det alltid varit. I gruvlägret och före det, i sovsalar och under himlen, i grottor och källarrum. Alltid på sin vakt. Han hade vaknat av att någon rörde sig och nu såg han vem. Hennes sätt att stå, med armarna i kors och höften böjd, tyngdpunkten på det sträckta benet, det andra lite böjt vid knät. Ögonen såg svarta ut i månskenet. Om hon märkte att han var vaken låt­ sades hon inte om det. Han försökte vara still, försökte dämpa ljuden av hjärtslagen med viljan. Det enda och på samma gång det sista han ville var att hon skulle se honom. Som allting med Tirin Ideye, omöjligt att få ihop. Det var Loé hon betraktade, inte honom. Loé sov som van­ ligt på rygg med armarna utsträckta. Tiden stod still och Tirin Ideye stod still och tunna nattmoln störtade fram under månen, hjärtat slog och pumpade, blodet rusade genom kroppen. Månen försvann bakom molnen och Tirin Ideye gick ut i mörkret. Valerin mumlade i sömnen. Gawar svepte filten omkring sig och trevade sig fram till muren där rastplatsen tog slut, de hade stannat vid en gammal bensinstation med utblick över en dalgång. Han stod där tills månen kom fram igen, han såg ut över skugglandskapet och upp i stjärnorna och kanske såg hon honom, kanske nu i natten skulle hon vara där igen som i matsalen eller som på terrassen. Han väntade och ingen kom. Kanske var hon lika avlägsen nu som på dagen, kanske var hon i övningen som aldrig upphör. Kanske hade Valerin rätt. Håll dig borta. 213


Nästa dag försökte han prata med Valerin om det. »Så länge hon håller tempot och inte ställer till något bråk är det inte mitt problem. Eller ditt. Släpp det, Gawar.« »Hon mår nog inte så bra.« »Till skillnad från oss andra då eller.« Han tittade över axeln. Loé gick och mumlade för sig själv och räknade på fingrarna. Tirin Ideye gick som vanligt en bit bakom. »Loé blir rädd när ingen säger något. Varför kan inte du och Tirin Ideye prata med varann.« »Vad vill du att jag ska säga.« »Det spelar nog ingen roll vad. Du kanske inte behöver skälla på henne.« »Om hon har något att säga är jag här, det kan du hälsa.« »Hon sa till mig för ett tag sedan att hon drömmer om att ta över Stället efter Williams Oriego. Och nu är allting nedlagt och hon blir ivägskickad.« »När jag har skjutit den här björnen och en till har jag skjutit två.« »Vad.« »Pffh. Om Stjärnöga tror att hon ska bli någon ny Williams Oriego, då lurar hon sig själv. Hon ser människor som hinder eller språngbrädor, Gawar. Hon ser ner på dem. Om hon inte klarar av en elev, hur ska hon då styra ett helt ställe.« »Hon kanske inte orkar det just nu.« »Nej. Exakt.« Valerin drog ner hatten över pannan, vägen krökte sig och solen hade just krupit fram bakom en hög klippa. Ordens efterklang dröjde sig kvar. »Valerin.« »Vad.« »Vad har du för drömmar.« »Det vill du inte veta.« »Jag vill veta.« 214


»Jag drömmer att jag går genom öknen och de jag går med dör och jag vet att det snart är min tur.« »Fast inte sådana drömmar. Jag menar vad du önskar dig i livet och så.« »Att slippa gå genom öknen med folk som dör och veta att det snart är min tur.« *

De gick i tre dagar till. Några gånger kom folk gående från andra hållet, en och en eller i små grupper, de lämnade alltid vägen och försvann i god tid innan de kom nära. På efter­ middagen den åttonde vandringsdagen började bergen glesna, landskapet öppnade sig och innan solen gick ner slog de läger på en liten platå med utblick över en knagglig kalkstensslätt. Vägen fortsatte slingrande nedför bergssidan. Den natten var stjärnklar och Gawar låg vaken. Valerin och Loé sov, Tirin Ideye satt på ett gammalt skyddsräcke vid vägkanten. Gawar gick dit och stod vid räcket och letade i dunklet efter något att säga. Långt bort syntes ett vagt sken som strålade upp mot himlen och spreds och försvann. »Det måste vara Esmeralda«, sa han. Kompakt tystnad, inga nattdjur hördes. Gawar mumlade något om mängden stjärnor som han genast ångrade. Tirin Ideye sa ingenting. Efteråt låg han vaken länge och fantiserade om vad han ville ha sagt och vad som var möjligt att säga och om allt det där som inte gick att säga något om, som det som hände på terrassen. På morgonen kallade Valerin dem till sig. Mörk i tonen sa hon: »Om vi går nu och håller tempot uppe borde vi nå Esme­ raldas murar innan skymning. Tanken är att vi ska få hjälp med transport vidare norrut. Tirin Ideye är den enda som har varit där. Om du vet något och vill hedra oss vanliga dödliga med 215


ett par ord är det fritt fram. Har Williams Oriego sagt något till dig om Esmeralda.« Tirin Ideye satt tyst och lyfte inte blicken från marken. Sedan gjorde hon det. Blicken studsade mot Valerin, snuddade vid Gawar och landade i gruset igen. »Jag vet inte mer än du. Vi kom dit på natten, de sa att man inte skulle gå någonstans. Det är hundra år sedan och jag såg insidan av en vagn.« Hon reste sig, krängde på sig ryggsäcken och stod där. Slog ut med händerna. »Ska vi gå eller ska vi stå här och jämra oss.« Den såriga asfalten övergick i en väg av krossad kalksten och allt var vitt och värkande bländljus, vägen såväl som slättmar­ ken med sina märkliga klippformationer, urgröpta av vatten och syra sedan tusen miljoner år, det var som att gå rakt ut i det ljussken en människa kan se när hon störtar mot döden, ett oförsonligt stickande sken som leder ut i tomma intet och som varken utger löften eller inger hopp. Mineralljus, under­ gångsljus. Någon gång efter att solen hade passerat sitt högsta läge kom de till ett vägkors. Tvärsöver vägen hängde en bågfor­ mad plåtskylt, fastgjuten mellan pelare av kalksten. På var sida om skylttexten stod en figur och höll i en grön fana med en femuddig svart stjärna och silhuetten av ett får. På den ena pelaren satt ett plakat med målade tecken. Valerin läste på en informationstavla med mindre text vid sidan om vägen. Gawar frågade vad det stod. »Att här börjar Esmeraldas territorium. Att här upphör glömskans värld och dess lagar. Att Esmeraldas ordning gäller, ingen annan, och att den som träder över gränsen ska vara medveten därom. Ungefär så.« »Vad är glömskans värld. Esmeraldas ordning.« Valerin lade en spottloska i det vita gruset. »Det står det inget om. Jag vet bara vad jag har hört. Att förr i tiden kunde 216


man gå till Esmeralda om man inte hade någonstans att ta vägen. Att det var byggt så. Nu är det annorlunda. Det står att man ska hålla sig informerad.« »Hur då.« »Det står inte heller. Det står att var och en ansvarar för var och en av sina handlingar.« »Och vad står det på den där skylten.« Han pekade på pla­ katet. »Att de tills vidare inte tar emot några nya medborgare. Att de råder alla som inte har passertillstånd eller särskilt ärende att vända om.« »Men vårat ärende är väl särskilt. Eller hur.« »Det får vi snart se.« Terrängen skiftade gradvis. Det torra gräset som växte i ­skrevor här och där bildade allt större fläckar, på vissa ställen med gröna nyanser i det gula. De kom till en smal tvärväg, två hjulspår, som ledde ut mot en grå byggnad långt ute på slätten, en fäbod eller någon sorts förråd. Valerin gjorde halt och satt på huk vid en hög av spillning som liknade svarta jättebönor. »Får«, konstaterade hon. Några hundra meter längre fram såg de boskapen och her­ darna, utspridda figurer i det vita med händerna vid pannan, spanande i solljuset. Valerin stannade till och höjde en arm till hälsning och några av främlingarna besvarade gesten, någon sträckte bägge händerna i luften. Gawar svarade i sin tur och när de fortsatte gå fick vitheten och tystnaden liksom en mju­ kare ton. Valerin såg på Gawar och han anade en skugga av ett leende i hennes ansikte och det var ett ögonblick av hopp, en aning om att världen inte nödvändigtvis och alltid skulle vara emot dem, nog inträngande för att han senare skulle dras tillbaka dit i minnet och i drömmarna, igen och igen.

217


Nästa gång Valerin stannade upp syntes inga spår av något le­ ende, inget sken av hopp i ögonen. Hon satt på knä med benen vikta under sig och med ryggen vänd mot en grupp främlingar som kom gående från andra hållet. Hon hade plötsligt signale­ rat halt och tagit fram kikaren som nu hängde livlös i hennes hand, hon hade mumlat ett namn och fallit tungt ner på knä, nästan som om hon hade blivit träffad av en pil i ryggen. Främlingarna kom närmare. Gawar frågade vad hon hade sett, vilka de var som kom, och Valerin sa med ihålig röst att det var en mardröm, en sådan som man inte blir av med. Hennes ögon täcktes av en glansig tårhinna och Gawar visste inte vad han skulle göra, Loé höll hårt i hans hand. Ingen vind blåste, ingenting rörde sig på marken eller på himlen, det var som om Valerins mardröm hade tagit sig ut i världen och gjort allt utom främlingarna förlamade. Gawar blundade och bad utan att veta till vem eller vad och sedan var Tirin Ideye där. Stjärnelden i ögonen var tillbaka och hon satt på huk framför Valerin med sina händer och sitt hår och var där på riktigt för första gången sedan de lämnade Stället. Hon fattade tag om Valerins handleder, drog loss soldatens händer från ansiktet och tvingade sig in i hennes blick, tvingade sig in i hennes nervsystem med sina fingrar och sin obevekliga röst. »Valerin. Var du än är just nu ska du komma tillbaka. Hör du mig. Berätta vad som händer. Vad gör vi.« Valerin skakade på huvudet. »Ingenting.« Hon fick knappt ton i stämbanden. »Jag är ledsen, Tirin Ideye, det här har inget med dig att göra.« Hon tog tillbaka sina händer, reste sig och gick några steg fram. En av främlingarna höjde ena armen för halt. Efter en kort diskussion gick hon ensam fram till Valerin. Hon hade breda axlar och platt bröst och hon bar geväret på ryggen precis som Valerin. 218


De blev stående framför varandra. Ingen av dem sa något och sedan sträckte främlingen ut handen mot Valerins kind och hon avvisade beröringen genom att luta nacken åt sidan, utan att flytta sig. Handen sjönk och ett leende av vemod fladdrade över främ­ lingens ansikte. »Valerin.« »Manila.« Valerin kastade en blick över kvinnans axel. Sju män betraktade dem, tjugo meter bort. »Har du befälet över de där vandrande kadavren.« »Jag har befälet så länge jag har befälet.« »Vad tänker du göra.« »Det är bortom vad jag tänker. De vet vem du är. De har hört om vad som hände där hemma.« »De vet inte ett skit om det.« »Det sa jag inte att de gör.« »Du vet. Du är den enda som vet.« »Exakt.« Valerin såg ner i marken. Axlarna sjönk, rösten sjönk. »Låt i alla fall ungarna gå.« En blick mot Tirin Ideye. »Låt henne gå.« Manila stirrade ut över den bländvita klippmarken. »Jag såg vad de gjorde mot dig då och jag gjorde ingenting. Och jag gör ingenting nu.« »Vi var små. Vi visste inget. Fanns inget du kunde göra.« »Kanske, kanske inte. Om jag hade försökt hade jag vetat.« »Jag vet vem du är. Det har jag alltid vetat.« »Säg det då. För jag vet inte.« »Du skulle vara sjöfarare. Du skulle ha ett skepp och segla på floderna i norr. Du skulle leva i vinden.« »Och du.« »Jag skulle stå i masten och hålla utkik.« »Om du bara hade kommit hit en halv dag senare.« Manila skakade på huvudet. »Om himlen straffar min feghet, varför ska det drabba dig igen.« 219


»Himlen är tom, Manila.« Valerin lyfte gevärsremmen över huvudet och lade ner vapnet på marken med långsamma rörel­ ser. »Allt är slump och vilja. Mer slump än vilja.« »Jag borde ha valt dig. Oavsett om det hjälpte.« »Det var aldrig vårt fel.« »Kanske inte då.« Himlen var tom, landet öde. Inga vandrande kadaver. Gawar hade hört talas om sådant, det fanns folk som trodde allt möj­ ligt. Han visste inte mycket om de döda eller om himlen eller slumpen, men han visste att främlingarna som blockerade vä­ gen var lika levande som han själv. Det var något med hur de höll sina gevär, riktade mot marken, beredda. Något med deras spottloskor och deras flin när de stirrade på Tirin Ideye. Som att de ville henne något. Och det var något med Tirin Ideyes blick när hon stirrade tillbaka, den kalla elden i hennes ögon, den skälvande hårdheten i hennes kropp. Som att hon visste exakt vilka de var. Som att hon alltid hade vetat. Som att hon förberedde sig. Gawar visste var han var, han hade varit där förut. Kanske inte i tankarna men hjärtat visste. Blodet visste. Tårarna visste. Han var där mardrömmarna rinner upp i världen och allt man vet faller isär. Där man störtar och ingenting kan göra. Valerin gav honom ett förseglat brev från Williams Oriego, det skulle lämnas i Esmeralda till en som hette Evin Alisi och det var viktigt. Och han fick ett annat brev som skulle lämnas vid templet i Port Ondeo. Gawar förstod inte vart hon skulle gå eller varför. Hon sa att hon måste gå med dem nu, att det var en lång historia, att det inte fanns tid att förklara och att de skulle ta med sig Tirin Ideye. Gawar sa att han och Loé också kunde följa med, men Tirin Ideye tog honom i armen. Han måste svära vid sitt hjärta att de skulle fortsätta norrut och absolut inte vända om, sa hon. 220


Valerin sa att han måste vara stor nu, ännu större än han redan var. Hon visste att han kunde det, sa hon och hennes röst var på väg att brista, hennes sträva tummar strök tårarna från hans kinder, läpparna kysste hans panna. Hon beskrev vart de skulle gå och sa åt honom att gömma breven innanför kläderna och gav honom reskassan, en liten tygpåse med guld som hon hade burit under ett bandage med falska blodfläckar, lindat runt låret. »Kommer du sedan.« »Gawar, jag kan inte lova någonting.« »Lova att du försöker.« »Om du lovar mig att du fortsätter vad som än händer.« »Jag ville gå med dig.« »Jag vet. Men ibland när man inte kan få det man vill måste man vilja det man får. Det är du och Loé nu.« Loé stod där på den vita grusvägen med sina knutna händer. Tirin Ideye verkade vilja henne något, det var som det hade varit hela vägen, hon förmådde inte, men så gick hon fram och satt på huk framför Loé, rörde vid hennes arm. »Du. Jag tar mig till Port Ondeo på något sätt. Vi kan hjälpa varann, Loé. Om du vill.« »Varför säger du det nu när du ska gå med dem.« »Ibland har man inget val.« »Det kommer inte bli bra.« »Kommer du ihåg historien om bonden och hästen. Kom­ mer du ihåg vad han sa när den försvann och när den kom tillbaka.« »Och när den försvann igen. Han sa alltid samma.« »Bra eller dåligt, vem vet.« »Men jag vet. Det blir dåligt.« »Du vet inte –  « Tirin Ideye tystnade. »Du vet inte hur mycket jag önskar –  « Hon skakade på huvudet. »Det som sker det sker. Det är så det är.« 221


Det som skedde var att de fortsatte mot Esmeralda. Att ingen visste vad som väntade. Att hjärtat alltid slår i mörker. Solen och de vita klipphällarnas tystnad när Valerin och Tirin Ideye var borta. Att de gick vidare norrut och att Loé aldrig släpp­ te Gawars hand och att de tigande såg ödelandet förvandlas till befolkat territorium. Vägspärrar med fåordiga beväpna­ de utposter, kroppsvisitationer med rutinfrågor om varifrån och vart och varför, repiga gevärspipor och mörka blickar och ­bistra ansikten. Längs vägen med jämna mellanrum Esmeral­ das fana som slog lojt i kvällsbrisen, solblekt orange med den svarta stjärnan och silhuetten av ett får, sönderblåst och fran­ sig. Inhägnade odlingar med bevattningskanaler och vakttorn, magiskt vatten som rann upp ur underjorden och gav liv åt landet, boskapen som vred på huvudena utan att sluta tugga och betraktade vandrarna med liknöjda svarta ögon. Flugorna, gödselstanken. Sedan fabriksområden och magasin, längre in dödgrå höghus med gapande fönsterhål. Fler och fler männi­ skor som gick längs vägen, alla på väg in mot staden, på väg från arbete med vagnar och väskor eller redskap de bar över axeln. Då och då någon som nickade till hälsning men ingen som gick nära, ingen som gick att tala med. Och så muren som skyddade Esmeraldas kärna från omvärlden, fyra meter hög och täckt av målade figurer och mönster och slingrande text, byggd av skiftande material och med en barriär av bråte nedanför, glas och taggtråd uppe på muren, uppåtriktade spetspålar infästa i murverket. Men istället för att sluta sig och korsa vägen böjde sig ringmuren norrut från bägge håll och följde vägen så att det blev liksom en krökt drivgång in mot en fålla, i detta fall en plats som kallades Hundarnas torg och var staden Esmeraldas gränsläger. När de kom fram i skymningen fick de veta av andra väntande att ingen mottagning skulle ske förrän nästa morgon, det var bara att vänta.

222


Natthimlen var fylld av kalla stjärnor och ekande hundskall och tvivel. Loé låg tryckt intill Gawar, hennes andedräkt kittlade mot halsen. Ett litet barn skrek sig genom natten. Ingen kunde göra något åt det, få kunde sova så länge det pågick. Flickan som hade hand om barnet var själv knappt vuxen. Hon satt på mar­ ken och gungade barnet mot axeln. Ingen protesterade. Folk låg kvar och väntade in morgonen, väntade in ögonblicket då de skulle få besked. Att gå eller stanna. Loé vaknade inte av skriken. Gawar låg och stirrade på den surrande elektriska lampan som lyste ovanför gallergrinden till Hundarnas torg och på nattfjärilarna som fladdrade runtom den och slog sönder sina tunna vingar, hypnotiserade av den lysande glaskupolen, förhäxade av människoljuset, oförbered­ da, tillspillogivna. Tidigt i gryningen öppnades grindarna och en gles folk­ ström började, tysta grå sömngångare med små ryggsäckar och kärror, på väg till arbete någonstans utanför staden. Loé låg hopkurad under sin filt i dunklet. Gawar gick bort till grinden. Vakten ignorerade honom. Han bad om ursäkt och sa att han hade ett brev till Evin Alisi. Vakten stannade upp. Han tittade över axeln: den andre vak­ ten var längre in, utom hörhåll, ändå gick han nära intill gallret och talade med dämpad röst. »Det ska du ligga lågt med.« Gawar kunde inte se mycket av mannens ansikte, det var dunkelt ännu och jackans huva var uppfälld. »Vad menar du.« »Säg inget till förvaltaren. Ligg lågt och vänta här.« »Jag förstår inte. Vem  –  « »Evin Alisi är ingen vän att skryta med i nuläget.« »Det är inte min vän. Vi kommer från Stället, Williams Oriego har skrivit  –  « »Förvaltaren är snart här. Stanna kvar när han har gått, det 223


är tillåtet. Ifall någon frågar, spela dum. Och säg inga namn. Säg ingenting.« »Men  –  « »Tro mig.« Vakten gick. Gawar gick tillbaka och satt på marken intill Loé. »När får vi komma in.« »Jag vet inte. Han sa att vi skulle vänta.« »På vad.« »Jag vet inte.« »När kommer Valerin och Tirin Ideye.« Gawar strök undan en hårslinga från hennes kind. Han ska­ kade på huvudet. »Jag vet inte.« »Vet du ingenting.« »Nej, Lilo. Inte just nu.« Bortanför stängslet hade gryningsljuset börjat krypa in över plåttaken inne på Hundarnas torg. Längre in reste sig muren som skilde torget från den inre staden, medborgarnas Esme­ ralda, där tätt sammanslutna vita byggnader klättrade uppför en bergssida, skyddade söderut av brantare klippor och högre berg. Förvaltaren, en kortväxt man med kulmage och glasögon lagade med ståltråd, anlände i sällskap med två beväpnade vak­ ter som avlöste dem som hade haft nattpasset. En hund med sandgul päls smet ut mellan grindarna. Den stannade upp och gav Gawar en vattnig vädjande blick. »Jag har inget«, mumlade han. Djuret lommade iväg, snif­ fade vid marken här och där. Ingen av de väntande hade något att ge. En trupp med barn i slitna vinröda uniformer ställde upp sig längs muren, då och då sneglade de på främlingarna som hade samlats utanför gallret. Förvaltaren klev upp på ett litet podium, vecklade ut ett papper och började läsa. 224


»Esmeralda har länge varit en fackla i mörkret, en livboj för skeppsbrutna, en öppen famn i en sluten värld. Ursäkta mig.« Mannen harklade sig och hostade i armvecket. Han läste med en otålig ton, rabblade upp texten utan inlevelse. »Esmeralda bildades och byggdes av sådana som ni, för sådana som er, Esmeralda tillhör inte någon, Esmeralda är allas. Varje gång vi vänder en främling ryggen dör en av Esmeraldas eldar, vi som har haft turen att födas in i Esmeralda sörjer helhjärtat och enhälligt varje gång vi måste avvisa en främling.« Han harklade sig igen, sedan verkade han läsa tyst, som att han hade fått nog och hoppade över en del av texten. »Tyvärr är vår kapacitet inte obegränsad, vi kan inte längre vara allt det vi vill vara, vi kan inte påverka vattenflödet, vi kan bara hoppas att situationen förbättras.« Här stannade han upp och spände ögonen i sin publik, drog ner tempot och skärpte betoningen. »Tills vidare gäller ett totalstopp för både nya medborgare och gästarbetare. Detta har bestämts av Esmeraldas folkför­ samling. Hundarnas torg är tills vidare stängt. Var och en som vistas innanför Esmeraldas inre gränser ska kunna visa upp medborgarbevis eller giltigt passertillstånd. Den som ertappas utan erforderliga dokument kommer att avvisas och deporteras utanför Esmeraldas gränser. Alla som vistas inom Esmeraldas territorium kan deporteras om ansvarig myndig­ het bedömer att det är nödvändigt. Esmeralda ansvarar inte för att upprätthålla liv, hälsa eller säkerhet åt någon annan än dess medborgare.« Mannen vek ihop pappret. Han såg ut över folksamlingen. »Den som vill skriva upp sig för tillfälliga arbeten kan komma fram till grinden efteråt.« Likgiltigheten i hans ton fick fritt spelrum när han inte läste innantill. »Listan är redan lång och det kommer att dröja innan vi behöver någon. Mitt råd till alla som inte har passertillstånd eller särskilt ärende är att lämna staden snarast. Tack.« 225


En kompakt tystnad följde. Sedan började barnet som hade väckt dem i gryningen skrika igen. Blickar ner i marken, upp i himlen, ut i tomma intet. Ögon som såg rakt igenom all jordisk materia, förbi allt levande. Ögon fyllda av förtvivlan, fyllda av rädsla. Knutna händer, uppgivna händer, nedbitna naglar. Några reste sig och gick. Några gick fram för att skriva på listan för arbete. En gammal man satt kvar vid muren med slokande axlar, tysta tårar rann, han strök bort dem med handen. Han satt mittemot Loé och deras ögon fastnade i varandra. Axel­ långt grått hår växte runt den kala skallen. Skägget var ojämnt avklippt, som att han hade gripit tag i det han kunde och skurit med en kniv. Vid halsen buktade någonting ut, en lilaskiftande svullnad. När folk började ge sig av tog han sig upp och ett ögonblick verkade han vilja gå fram till henne, men någon råkade knuffa till honom och den osynliga tråden mellan dem brast, och mannen tog sina saker och följde strömmen bort från grindarna. En gråhårig kvinna kom gående inifrån Hundarnas torg, hon blev insläppt via de inre grindarna till vaktområdet och eskor­ terad ut genom de yttre där Gawar och Loé satt. Medan vakten låste upp muttrade hon och gick på om parasiter och tiggare som kommer och förstör. När hon kom ut riktade hon sina angrepp direkt till Loé och Gawar, hon spottade på marken och sa åt dem att ge sig av och lämna hederligt folk ifred. När vakten hade kommit en bit därifrån sänkte hon rösten och sa: »Följ mig men vänta och håll er på avstånd.« En bit söder om muren stod kvinnan och väntade vid trappan till en utbränd byggnad. Hon ledde dem därifrån, utom synhåll från den stora vägen, och stannade vid ett torg med en torrlagd fontän i mitten. Hon tog deras namn och sa att hennes var Novak, sedan sträckte hon ut handen mot Gawar. »Brevet.« 226


Han stack in handen innanför jackan men tvekade. »Det är till Evin Alisi.« »Evin Alisi är död. Eller permanent otillgänglig. De för­ svann henne.« »Vilka.« »De som försvinner folk.« »Vi skulle ge brevet direkt till Evin Alisi.« Novak såg ner i marken och höll andan, höll igen, sedan talade hon med forcerat lugn. »Du sa vad du sa vid grinden och den du sa det till förde det vidare. Så jag vet. Och jag har informerat dig om att Evin Alisi är borta. Alltså.« »Men jag vet inte ens vem Evin Alisi är. Vad hände med –  « »Evin Alisi är Esmeralda. Jag är Esmeralda. Det verkliga Esmeralda. Det som pågår där inne nu, det är vad man kallar Hjulet snurrar men hamstern är död. Förstår du.« Hon såg på honom som att det hon hade sagt borde vara mer än tillräckligt. »Inte riktigt.« »Litar du på Evin Alisi så litar du på mig.« »Jag litar inte så mycket på någon.« »Vad gör du då här. I Esmeralda är tillit lika nödvändig som luften vi andas och vattnet vi dricker.« Hon skakade på huvudet och muttrade för sig själv. »Tiotusen år av glömska.« Gawar visste inte vad det betydde. Det var mycket han inte visste och han var ganska säker på att det var fel tillfälle att ställa frågor. Han lämnade över brevet. Novak bröt sigillet och läste tyst. »Var har ni den där Tirin Ideye.« Loé: »Hon blev tagen. Valerin också.« Novak: »Vad hände.« Hon riktade in sig mot Gawar och blicken godtog inget mindre än tillit, den brände sig in och någonting i bröstet skälvde till och brast, orden började rinna ur Gawar och han berättade vad som hade hänt på kalkstensslätten och hur de 227


hade skilts åt och att de inte visste så mycket eftersom Valerin och Tirin Ideye skulle haft befälet. Han gned bort tårarna. »Förlåt.« Novak vek ihop brevet och stoppade det i innerfickan. »Vad har du gjort som behöver förlåtas.« »Jag måste vara stor nu. Jag lovade Valerin.« »Pfh. Tårar är vatten och salt. Du krymper inte av sorg mer än du krymper av att svettas. Vet du vart de skulle gå.« »Nej. Jag vet ingenting.« Hon suckade. »Hela skiten är rutten rakt igenom. På den gamla tiden, om en sådan sak hände på vårt territorium, du hade kunnat gå till milisen och fått tio frivilliga med dig bara så där.« Hon knäppte med fingrarna. »Inte bara för att hjälpa, alla här hade sett det som en kränkning av Esmeralda, allt det står för. Nu sitter det en bunt råttor i aulan och försöker lista ut hur de ska stänga igen allt så ingen kommer hit. De som regerar nu pratar som om de vill bevara Esmeralda och samti­ digt bryter de ner allt det står för. Det kommer bli som vilken annan murstat som helst. Vi skulle ta över världen. Esmeralda ska vara en bisvärm, ingen jävla sköldpadda.« Hon fräste ur näsborrarna och drog upp en snorloska och spottade bakom sig i gruset. »Helvetes tröskdamm.« Ingen sa någonting. Novak stirrade ut bland de övergivna husen, hon verkade ha glömt bort hur bråttom hon hade. »Så de drar undan mattan för Williams Oriego också. Inget är heligt längre. Det går ett tåg idag men jag hinner inte få med er där, jag vill inte –  « Hon avbröt sig, blicken smalnade. »Jag ska ordna riktiga tågplatser till er.« Hon nickade för sig själv som att det var rätt beslut. » Ni kan vara vid Ramona tills nästa tåg går. Gårdarnas ransoner beräknas på antalet registrerade Esmeraldamedborgare, så när de tar in folk utan tillstånd är det samma mängd mat att dela på. Ni ska veta vad ni får och jobba som alla andra. Förstått.« 228


»Vi har –  « Gawar tvekade. »Vi kan betala om det behövs.« »Det är bra. Behåll vad ni har. Esmeralda har mycket att tacka Williams Oriego för.« *

Ramona låg halvannan mil utanför staden. Det var en av de mindre gårdarna i stadens närområde och ett fäste för anhäng­ are av vad medborgarna där själva kallade det gamla Esmeral­ da. Novak presenterade Gawar och Loé för några hon kände där och gav några kortfattade förmaningar. De var säkra där, sa hon. Esmeraldas kontrollsystem läckte som ett såll, eftersom hela samhällskontraktet var i upplösning gick det att komma undan med mycket om man var försiktig och hade rätt kon­ takter. Ändå var det bäst att ligga lågt, de skulle göra sitt jobb och inte gå omkring och skryta med var de hade varit, och definitivt inte åbäka sig med andliga övningar och högtidlig­ heter. Att ligga lågt var ingen svår sak för Gawar, det hade han gjort så länge han kunde minnas. Och Loé behövde ingen övertalning för att låta bli övningen. De blev satta i arbete direkt. Arbetslaget de skulle gå med plockade fårgödsel. Deras jobb var en ständigt pågående och viktig uppgift. Varje gång man hade flyttat fåren till ett nytt område samlade man upp deras spillning för att kompostera och återanvända den som gödningsmedel på de områden där jorden var nog bördig för odling. En handfull yngre medborg­ are fick varsin spann och varsitt par vantar och gick skallgång, de tog ut riktningen med kompass och när de hade gått en viss sträcka satte de ner en stång i marken, vred frontlinjen hundraåttio grader och fortsatte i motsatt riktning, och på så vis finkammade man betesmarkerna. Kvällsmaten vid Ramona lagades över öppen eld under ett skuggtak på gårdsplanen. Alla åt vid de långbord som stod 229


intill tre gamla ekar, utan ritualer eller särskilda sittplatser, man satte sig i den ordning man kom, ingen var utesluten och ingen satt för sig själv. Loé gick och lade sig när de hade hjälpt till med disken och slocknade direkt. Gawar hade kunnat somna om han lagt sig men han drogs till rösterna ute på gården, till den döende glöden från eldstaden, till Ramonabornas berättelser och lång­ samma debatter om staden och världen och ingenting. Själv teg han och ingen försökte dra något ur honom, ändå såg de på honom när de talade, för att han var där lika mycket som alla andra. Deras sätt att tala påminde honom om Williams Oriegos röst, den magiska stämman som stillade allas oro, fast här var alla och ingen Williams Oriego, alla stillade varandras oro, eller var det eklövens rasslande i vinden som gjorde det, eller rök­ doften eller hur de låga kalkstenshusen lyste i månskenet eller vårtbitarnas svirrande ljud i natten. Kanske var det alltihop, kanske var det vad som menades med det verkliga Esmeralda. En tystnad uppstod, en paus som inte behövde fyllas. En får­ hund ylade någonstans ute i mörkret, en annan svarade. De var tre på hans sida av bordet, tre på den andra. En fotogenlampa lyste på bordet bredvid. Gawar hörde sig själv bryta tystnaden. »Varför går Esme­ ralda sönder egentligen.« Det kom ur honom utan att han ens hade tänkt på om han skulle våga yttra sig, kanske just därför, för att det inte behövde övervägas. Nickande huvuden, leende månansikten. Gawar: »Jag menar, det låter så när ni pratar. Men om det var så bra, varför vill de ta sönder det.« Någon: »Han kan prata i alla fall. Man började undra.« Någon: »Vissa håller igen tills de har något vettigt att säga.« En gammal kvinna som satt i rullstol, hon arbetade på gården med skinn och ull, satt mittemot Gawar. Hon rörde vid hans hand. »Du önskar att du kunde stanna här.« 230


Han ryckte på axlarna och såg ner i bordsskivan. »Det är ett bra ställe. Bättre än de jag har varit på.« Någon skrattade. »Och han har inte ens lämnat dyng­ patrullen.« Gawar: »Det spelar inte så stor roll vad man gör. Om folk är bra blir stället bra.« Kvinnan i rullstolen släppte Gawar och lutade sig tillbaka. »Vi försöker att inte glömma men det vittrar sönder. Det fanns en tid när du hade kunnat bli medborgare om du ville. Hundra dagar här ute, sedan om du skötte dig hade vi tagit hit Kim och Kim. Och ifall de var nöjda hade vi tagit med dig in till rådet. Då gick allt nerifrån och upp, gårdarna var hjärtat i allt. Rådet var bara ett möte. Nu är allt upp och ner.« Gawar: »Vad hände.« Någon: »Mindre vatten, klenare jord. Folk blir rädda om det de har.« Någon: »Det är inte för att de vill förstöra. De tror att det är bättre att rädda en del än att allt kollapsar.« Någon: »De har redan glömt Esmeralda. De vill bara rädda sig själva.« Någon: »Askfebern förändrade allting. Fåren blev sjuka, sedan människorna.« Någon: »Om det inte var den hade det varit något annat jävelskap.« Gawar: »Vem är Kim och Kim.« Någon: »Ingen nu. De brukade börja när de var i din systers ålder.« Gawar: »Loé är inte min syster.« Kvinnan i rullstolen: »Många saker är något annat än vad de kallas, många saker kallas något annat än vad de är.« Någon: »Och ibland är det precis vad det låter som. De säger att muren är som skyddsnätet omkring ett ungt äppelträd. Det är den inte. Muren är en mur.« 231


Kvinnan: »Kim och Kim var en titel. De hade uppdraget i några år, sedan valde de själva sina efterträdare och lärde upp dem.« Någon: »Kim och Kim valde vilka som fick komma till rådet och vilka vi skulle skicka tillbaka ut i glömskan.« Gawar: »Så det var barn som bestämde vem som fick stanna.« Någon: »Det är det bästa system vi har haft.« Gawar: »Vad hände när de slutade vara Kim.« Någon: »Andra uppgifter. Du har en av dem rakt framför dig.« Den gamla kvinnan log. »Som du sa, Ramona är en bra plats.« Gawar: »Vad menas med glömskan.« Kvinnan: »Vi försöker komma ihåg vad vi är. Ytterst är det det Esmeralda är till för. För hundratusen år sedan gjorde vi så mycket som behövdes, varken mer eller mindre, och sedan satt vi under ett träd och tog det lugnt. Vi skulle ha hållit oss till det. Esmeralda var bara en kompromiss, ett steg på vägen, även när det var som bäst.« Hon tystnade, tänkte efter. »Det finns i tempeltraditionerna också, att inte härja omkring och samla på sig så mycket man kan. Det har de glömt nu, förutom vissa som han Williams Oriego. Jag tror kanske att det var därför han kom hit.« Gawar, halvt mumlande för sig själv: »Vi är här för att göra övningen, inte för att bygga ett imperium.« Någon: »Vad.« Gawar: »Det var något jag hörde där uppe i bergen.« *

Dagarna och kvällarna var sig lika. Den femte dagen kom det bud om att Gawar och Loé skulle lämna Ramona nästa mor­ gon och möta Novak i staden. Det skulle gå ett tåg norrut. 232


Innan de gick tog kvinnan i rullstolen, som i sin barndom hade varit Kim, med dem till gårdens samlingssal och ville att de skulle sätta sitt märke på väggen. Rummet hade varit balsal för de rika, sa hon, före Esmeraldas tid. De höga pelarna och de välvda sektionerna av innertak fick det att påminna om en kyrka. Golvet var lagt med små träklossar i komplicerade mönster. Namnet Ramona kom från en av Esmeraldas grund­ are som hade arbetat och levt på gården. Ända sedan hennes tid var det tradition att alla där satte sitt märke i samlingssalen. Loé ville att Gawar skulle göra märken åt dem båda. Gawar tog penseln med röd färg och ritade ett lodrätt streck, sedan ett till för Loé. Väggarna och pelarna var fulla av mönster och figurer i alla möjliga färger, små och stora, drakar och fåglar, ansikten och stjärnor och händer och träd med långa fingrar som förgrenade sig och blev till slingrande stigar. Och överallt hade folk skrivit sina namn eller korta budskap. Gawar gick fram till en affisch som satt uppklistrad på väggen mitt i havet av sammanflutna bilder. Den hade suttit där innan målningarna var gjorda. Svarta linjer på bleknat rött papper, en hand som höll upp ett varnande pekfinger. Gawar frågade vad det stod och ett blekt leende lyste upp den åldrade Kims ansikte. »Bli gärna medborgare – men kom då ihåg att ibland blir det långa tråkiga möten.«


13 Heliga kontrakt Port Ondeo, södra stranden

Tusen stjärnor i en svart himmel. Gawar håller sig i skott­ kärrans kanter och blinkar mot universum, främlingen kör honom skumpande fram längs ödestadens gropiga gator. Konturer av hus och skyltar och upphöjda rälsbanor flyter ut i natten. Tankarna flyter ut i halvdrömmar och sömn, han får inte tag i dem, kan inte forma dem till ord. Hon tog in dem i sitt hus, Loé var där men nu är hon borta och främlingen tar honom vidare, han vet inte vart eller varför. Deras väskor ligger i skottkärran bredvid honom. Han vaknar på botten av en plastbåt, trögt vatten skvalpar mot skrovet, sjögräs stryker mot botten. Främlingen kliver över honom och sätter sig, hon trycker ut jollen med åran och börjar ro. Gawar lyfter huvudet och får fram Loés namn. Främlingen: »Hon är där ute.« »Var.« »Flotten. Jag berättade för dig. Var still så jag kan ro.« »Det är Loé de vill ha, inte mig.« En blek viskning. »Hon ska till templet i Port Ondeo. Lyssna inte på henne, jag klarar mig.« »Hon går ingenstans utan dig, det är vad jag ser.« »Säg till Loé  –  « »Du kan säga det själv om en stund.«

234


Han är kvar i samma plastbalja. Vågskvalp mot skrovet, en brygga, tilltagande vind. En svajande fotogenlampa ovanför, främmande röster som avlägsnar sig. Natthimlen, stjärnor­ na. Det luktar annorlunda här, blandade dofter av eldrök och liv. Trummor och blåsinstrument en bit bort, gälla melodier slingrar sig omkring varandra, jagar varandra i vinden. Gawar försöker ta sig upp men viljan når inte ut i händerna, åstadkom­ mer inget mer än ögonlocksflimmer och ett svagt surrande i underarmarna. Lampan har stannat någonstans en bit bort nu, konturer av en låg byggnad och skepnader i eldskenet. Nästa gång han vaknar är det någon som lyfter honom ur båten och någon annan som tar emot. Han hänger över främlingens axel, de rör sig längs trånga passager, passerar skuggor och eldsken, musiken växer sig starkare och hon pressar sig fram mellan folk, doften av sprit sveper förbi, tobaksrök och rop och väsningar. De passerar igenom oväsendet och rör sig bort. Han blir ned­ lagd på en knirkande stålfjädersäng, ett blåaktigt ljussken från fotänden. Loé är där, han blundar och andas i hennes flottiga hår, pulsådern bultar under örat. Loédoften, Loéfingrar i hans hår, hon viskar hans namn som om det vore själva trollformeln som håller honom kvar i världen. Han hör Loé och främlingen tala lågt, Loé kallar henne Sadik. Floden är inte långt bort, loja vågor slår där ute, vinden har mojnat. Tiden är oklar sedan länge tillbaka, vaka och sömn flyter ihop. Musiken fortsätter, en dov trumma på avstånd, då och då höga rop. Han ligger vänd mot väggen och lyss­ nar genom febern, genom tröttheten. Gawar tänker sig att de ligger tätt intill varandra, som han och Loé har gjort många nätter. Barnets dävna andedräkt mot kinden. Han vill vända sig om och se men ögonblicket är ömtåligt, ett sådant nära band mellan två medvetanden är skört som rökringar, ett litet andetag kan skingra illusionen; om de märker att han är vaken 235


bryts balansen och det vill han inte, han vill vara där osynlig och höra. Främlingen säger med långsamt tålamod åt barnet att vara still och sova. Loé: »Jag kan inte. Jag tror att det måste vara något fel i hjärtat, det liksom svider.« »Det är inget fel, det är rädsla. Det är inte farligt.« »Jag är inte rädd.« »Du är rädd. Om du inte vore det hade det varit något fel.« Loé klagar: »Men du är aldrig rädd.« Sadik är tyst en lång stund innan hon svarar. »Den mannen som du kände igen, som kom till mig och dog. Jag sa till dig att han var i slutet.« »Du sa att han redan var död.« »Det var oundvikligt att han skulle dö. Men det visste jag inte då. Jag hade varit nere vid floden och kom tillbaka och han kom ut ur huset, antagligen hade han letat efter mat. Kanske hade han följt Milo. Jag hade aldrig sett honom förut, jag visste inte vad han skulle göra. Hjärtat sved precis som på dig nu fast värre, och han hade inte sett mig så … Jag hann inte tänka, jag hade chansen att ta ner honom innan han kunde ta ner mig, så jag drog en pil och gick ner på knä och sköt. Han blödde ihjäl. Sedan på nära håll såg jag att han var sjuk. Han måste ha varit så desperat att han inte såg riskerna. Han dog som han gjorde för att han inte var tillräckligt rädd. Förstår du.« Sadik tystnar. Gawar ligger kvar stilla, han hör Loé andas, hör främlingens ord fara omkring i Loés tankar. Sadik: »Det finns ställen i världen där vissa människor för det mesta inte behöver vara rädda. Port Ondeo är inte en sådan plats. Du tillhör inte de människorna.« »Jag är bara rädd för att åka iväg, inte för att stanna med dig.« Sadik nickar. »Jag har sett dig när du sover. Du drömmer 236


som jag. Du kämpar i drömmarna. Det är för att man ska vara beredd när det händer på riktigt, för att förlänga tiden innan … Förr eller senare kommer någon att ta ner mig innan jag tar ner dem. Fåglarna kommer att äta mig som jag har ätit dem. Det är oundvikligt. Rädslan håller oss vaksamma. Blodet rusar för att hålla dig vaken.« »Gawar brukade alltid vakna för minsta ljud. Nu märker han ingenting.« Gawars ögon vidgas, han ligger blick stilla, varje rörelse registreras i sängfjädrarna. Sadik reser sig, hennes skugga sveper över dörren. »Jag måste kolla några saker inför imorgon. Lägg dig vid Gawar, han kommer att märka det inne i sin dröm.« »Gå inte.« »Jag blir inte borta länge.« »Inte än.« Sadiks skugga sjunker tillbaka. Gawar vrider sig över på andra sidan, som om han skiftar i sömnen. Han stillnar med handen framför ansiktet, ser dem mellan fingrarna. Loé ligger hoprullad i fåtöljen med huvudet vid armstödet, Sadik sätter sig nedanför så att deras ansikten är intill varandra. Loé stryker med handen över jägarens kortklippta hår. Tystnad. »När blir det ljust.« »Det är långt kvar. Du pratar för att hålla dig vaken nu.« »Nej. Det är för att jag inte kan sova. Sadik. Om du är så där rädd som du sa, varför stannar du.« »Rädslan finns överallt. Jag har valt en sorts rädsla som passar mitt sinne.« »Jag tror den passar mig också. Om Gawar blir frisk, kan vi stanna då. Med dig.« »Nej.« »Men om Gawar blir frisk.« »Du upprepar samma fråga.« 237


»Reich sa att han känner några som han ska fråga om medi­ cin. Vi kan vänta och se –  « »Reich. Om du säger till honom att du vill förvandla dig till en falk kommer han säga att han känner någon. Det är bara ord.« »Varför skulle han hitta på något sådant.« »Han vill vara en fixare. Han ser vad han vill se. Han vill tusen saker och det blir ingenting. Hela flotten är så nu. Ord i vinden, illusioner och drömmar. Du sa att det är en dålig plats. Det är inte fel. Reich, flotten, allt som sker här ute är ett sidospår i historien, en lysande återvändsgränd.« »I vilken historie. Hur var det innan.« »Du behöver sova. Hör du att det har börjat blåsa där ute igen.« »Men berätta.« »Hör du att floden rör sig.« »Om du berättar kanske jag kan sova, annars är jag tvungen att prata. Du kan välja.« Sadik stänger kistlocket över lampan. Himlen drar i floden, det är så den kommer i rörelse, säger hon, men det fanns en tid när floden fortfarande var en flod och rörelse var dess väsen. Även de hon ska berätta om var i ständig rörelse, varelsen som kallades oruma och folket som följde den, de som Reich och gamlingarna på flotten härstammar från. Loé lägger sig på golvet med filten över sig och huvudet i Sadiks knä. Eremitens röst är där nära intill i mörkret, osynlig och glödande som en asktäckt eldhärd, den strömmar genom Loé med bilder och figurer och överröstar alla tankar om mor­ gondagen och templet och febermedicin och antagningsprov som svider i hjärtat. Långt bort i bergen regnar det. Miljoner rännilar blir till tusen bäckar som letar sig ner till slätten och rinner samman till en 238


flod som blir större och större, den strömmar och forsar genom landet tills den kommer till Port Ondeo där den flyter under bron och förbi staden och ut i havet. Och även om vattnet redan är förorenat går det att använda ännu, folk tvättar sig i det och till och med dricker det. Orumafolket har kommit dit längre bortifrån än någon av dem kan minnas, de har färdats i generationer och lärt sig att bygga flottar och korsat sjöar med dem, stakat sig uppströms längs kanaler och flodarmar och vandrat utefter stränderna. Av vana och vilja och vanmakt, för tradition och stolthets skull har de fortsatt vandra, fortsatt följa samma bytesdjur som de alltid har följt och som de aldrig har kunnat förklara eller styra eller förutspå, de har lämnat plats efter plats utan att fråga sig varför, för att rörelsen är deras väsen. De kallar djuret oruma. De kallar det även stendjävul eller eldöga. Djuret behöver inte sina namn. Folket har sitt namn efter oruman, den är deras ursprung, deras ledstjärna i undervattnet, deras själ, den enda högre makt de lyder. Vid staden med den vita bron stannar oruman upp för första gången såvitt någon kan minnas. Till en början slår de tillfälligt läger vid flodstranden i väntan på nästa rörelse, de slår inga pålar i marken och blandar sig inte med de bofasta annat än för byteshandel. Floden flyter och tiden går och för att underlätta jakten binder de samman några av flottarna. Exakt vad det är som får oruman att stanna just här och växa – för det är vad den gör, oruman växer i antal och de enskilda individerna blir allt större – det vet ingen; sittande under sina skuggtak eller stå­ ende på kanten av flotten under bron med sina betesspön och huggkrokar, harpungevär och ljuster, för jägarna ett långsamt och aldrig avslutat samtal om mönstren för orumans rörelser genom världen och tiden. Och innan nattmörkret faller och samtalet ebbar ut kommer någon att mumla något av de gamla 239


ordspråken: oruman går dit den går eller oruman följer sina egna lagar eller allra enklast, om oruman vet man ingenting. En ny ordning växer fram: flotten under bron, som sakta växer i omfång och blir alltmer fast i sin position, är ständigt bemannad av en roterande besättning av jägare, och vid den norra stranden börjar orumafolket reparera gamla hus, ett arbete de aldrig har brytt sig om förut. Nya generationer växer fram som inte vet något annat liv än det i staden vid brofästet. Gränsen till de bofasta blir alltmer flytande. Sedan länge har orumafolket varit historieberättare såväl som jägare, och historierna de berättar om bytesdjuret och sig själva har alltid väckt en längtan hos åhörarna. Med dämpade röster och i största förtroende har orumafolket varit gene­ rösa nog att avslöja de undergörande egenskaperna hos en rad olika orumaprodukter, inte minst det hälsobringande och välsmakande gulvita köttet. Alla djurets organ tas tillvara, så även blodet som samlas upp och torkas till ett rödsvart pulver och benen och det tåliga och samtidigt smidiga skinnet. Och ständigt påminner man om orumajaktens faror för både kropp och själ, det är ingen sysselsättning för amatörer, jakten måste ske enligt tradition och med många generationers nedärvda erfarenhet. Orumajakten blir alltmer en separat syssla, utförd av en särskild grupp av seniga tystlåtna män, ryktbara för sitt mod och för upprätthållandet av gamla traditioner. Men bland oru­ mamännen råder delade meningar om den nya ordningen. Det talas om en girighet som kommer att straffa sig, om att tradi­ tionerna förvrängs och om bristande respekt för oruman, vissa säger att man säljer stendjävulens själ och därmed sin egen, att de har känt i orumans närhet att den lider av deras svek, att de alla kommer att få betala dyrt. Några talar om att bryta upp och ge sig av, några försvarar den nya ordningen och säger att det är som det alltid har varit, oruman bestämmer när folket 240


ska flytta, inte tvärtom. Andra tiger och avvaktar med rynkade pannor och kastar mörka blickar ut över floden. Och nere i floden rör sig oruman, tyst och uråldrig som ber­ gen och havet. Den tar sitt syre direkt ur vattnet och sägs vara i ständig rörelse för att inte kvävas. Dykarna säger att djuret har förmågan att sova medan den simmar i cirkel vid botten. Oruman dånar fram genom undervattnet som en svävande klipprygg, en oformlig stenbumling. Dykarna säger att de gula ögonen aldrig sluter sig, att de bevakar djurets grumliga värld även när den drömmer. De säger att oruman härstammar från en tid innan det fanns träd, att den föddes ur en brinnande sten som föll ur himlen långt bort i väster. De säger att den har passerat de vittrande kärnkraftverken bortanför bergen och klarat sig, att den simmade mellan floderna under en stor översvämning. Eller att den dök och förflyttade sig genom långa underjordiska tunnlar som ingen människa känner till. De säger att i orumans hjärta har man funnit perfekta pärlor av hematit, och att i dess ögon kan man se trådar av guld som försvinner när den dör. De säger att en dykare som ser rakt in i gulögat blir indragen i dess eldvirvlar och förlamas så att han inte kan avlossa harpunen. De säger att orumans ögon visar jordens innersta kärna. Vad som menas med det är inte entydigt eller exakt. Dykarna menar att ögonen är vapen lika mycket som synorgan. De säger att oruman kan överföra sitt väsen till den som fastnar med blicken i dess öga. Att den då lever vidare som en varelse inuti en varelse, en parasit, ett heligt vansinne som få människor klarar av att leva i. Dykarnas kunskap om jordens inre och bytesdjurets väsen är grumlig liksom skuggriket där oruman lever. Fångstmetoden är enkel och klar. Betet förs längs botten med långa spön. När flötet rör sig bedöms bytets storlek, spöföraren som känner rörelsen med sina händer har den avgörande rösten i valet mellan att försöka göra en fångst eller att lyfta upp betet och låta djuret växa till sig. 241


Oruman är praktiskt taget omöjlig att fånga med krok och lina, på något vis känner den av kroken och munnen har muterats till ett trådigt geléorgan som lätt rivs sönder och snabbt läker ihop. Dykaren går därför ner i floden och angriper med harpungevär eller ljuster. Betet är noggrant inbundet så att oruman inte kom­ mer åt att slita loss det, och tillreds enligt nedärvt hemligt recept, utprövat så att oruman inte kan motstå att komma tillbaka. När så ett djur av tillräcklig storlek har anlänt stiger dykaren ner i floden, insmord med en blandning av orumafett och pulvriserat kol för att skydda honom mot ovattnets substanser och mot de osynliga angripare som lever där. När han ger klartecken genom att rycka i ett rep förs betet in mot harpunen. I de upphöjda delarna av staden, särskilt i den zon som kallas den vita staden på berget, tilltar begäret efter orumaproduk­ ter. Efter ett misslyckat rånangrepp mot flotten skickar staden dit beväpnade trupper för att skydda anläggningen. Några av medborgarna i den vita staden följer med ut till flotten och förväntar sig att få delta i jakten. Jägarnas protester noteras. Inom skrået är de flesta övertygade om att angreppet var iscen­ satt av beskyddarna, inget går att bevisa. Priserna stiger fastän fångstkapaciteten växer, orumafolkets lilla enklav blomstrar och bland jägarna växer oron och splittringen. En natt går några av motståndarna till den nya ordningen över till den delen av flotten som soldaterna har ockuperat, där de sitter kväll efter kväll och dricker och för oväsen, och på något sätt ramlar en soldat över relingen, varpå en av orumamännen får ett regn av hämnande gevärskolvar över sig och faller medvetslös överbord och försvinner. Nästa dag återvänder soldaterna i större antal och i sällskap med allvarligt leende representanter för staden. Förhandlingar inleds och ett redan skrivet avtal om kvoter och jakttillstånd, och inte minst om fördelning av vinster, ett avtal som få av jägarna ens kan läsa rubriken på, undertecknas. Och sedan försvinner oruman. 242


I en annan tid hade orumafolket omedelbart skickat ut småbåtar och flottar och på en halv dag hade de varit redo att ge sig av. De hade sökt tills de återfann oruman och följt den till nästa plats och till nästa efter det. Den här gången är orumafolket långt ifrån redo. Deras enklav är sammanvävd med staden, flottarna är sammanbyggda och illa rustade för en hastig avfärd, och för de flesta är berättelserna om uppbrott och vandring inte mycket mer än sagor. Och de av jägarna som höll kvar vid det gamla och ville bryta upp långt innan soldaterna kom är nu fjättrade vid värdelösa avtal och har ingen talan, vad de än säger tas det för undanflykter och sabotage. Stadsfolket kräver att få se betesrecepten som om de fanns nedskrivna på hemliga dokument. Betestillredarna utsätts för brutala förhör och man river upp både flotten och orumafolkets hem och finner ingenting. Orumafolket går ner i en tid av upplösning. Deras enklav flyter ihop med ruinstaden. Floden stannar av och de förgif­ tade träskmarkerna i väster stillnar och tjocknar och i staden vid bron sluter sig de skyddade enklaverna allt hårdare mot omvärlden. Jägarnas samtal glesnar och rör sig i nya, vagare mönster. Om de alls talar om oruman är meningarna delade och engagemanget dämpat, som om de spekulerade om stjär­ nornas väsen eller om folk på andra sidan jorden. Några säger att orumans tid är över, andra vevar runt de gamla berättelserna fast utan glöd. Ett litet fåtal fortsätter att mumla om orumans återkomst, kanske när staden till slut kollapsar; liksom dem som sätter sitt hopp till gudasonens återvändande från himlen eller till en farkost från stjärnorna drömmer de om en återför­ ening mellan folket och deras välgörare. Soldaterna fortsätter att komma till flotten men alltmer sällan i tjänsten. Platsen förvandlas. Den kallas sekt, spelhåla, nöjespalats. Horhus eller dårhus, anarki eller slavmarknad, vansinnets paradis, stadens egna helvete. Den kallas en ­efterfest 243


som aldrig tar slut. I Enighetsrådet, samarbetsorganet för stadens enklaver, vill en falang stänga ner all verksamhet på flotten, en annan förespråkar beskattning, medan några vill ge den mer eller mindre fullvärdig status som skyddad zon. Alla rådsmedlemmar som besöker flotten tas om hand med särskild omsorg och får förmånliga priser, så vid rådets möten finns alltid tillräckligt många regleringsmotståndare för att varje försök att ta kontroll över flotten ska misslyckas. Det sägs att mycket av vad rådet beslutar, inte bara om flotten i sig, bestäms där ute på floden under diffusa mötesformer. Sadik lyfter huvudet. »Sover du.« Loéansiktet vänds uppåt, en liten hand har letat sig innanför eremitens jacka. »Vart gick oruman.« »Ingen vet. Ingen här i alla fall. Ingen jag har hört talas om.« »Det är tre olika svar.« »Ja. Det är väl det.« »Hur vet du så mycket om det där.« »Det intresserar mig. Jag samlar information. Ibland hjälper jag dem som berättar.« »Tror du att det går att hitta den igen.« Sadik skakar på huvudet, mer jag vet inte än nej, och förblir tyst en lång stund innan hon svarar. »Jag tror att vi kunde ha valt att leva i orumans blick. Jag tror att chansen gick förlorad.« »Hur då.« »Jag tror att oruman kommer överleva oss alla.« »Varför.« »Det är vad jag ser. Jag kan inte se något annat.« Loé ligger still, hon andas långsamt nu. Sadik lutar huvudet bakåt mot fåtöljens armstöd, blundar. Barnets öga öppnar sig. »Så oruman är som gudasonen. Den är här fast den är högre än oss.« »Om man tror på sådant.« 244


»Ja, men alltså … tänk om den bara stannade här för att människorna skulle bli fast, och sedan simmade den iväg. Så att de inte kunde förfölja den mer.« »Tror du att det var så med gudasonen.« »Nej. Honom tog de ihjäl innan han kunde sticka.« *

Allt är iordningställt för antagningsprovet. Blygrå och blå­ svarta moln väller fram ovanför. En munk drar i klockrepet och klockan svänger, inget ljud hörs. Loé börjar klättra nedför stegen som sitter ingjuten i kajen, den är hal av våta alger. Vin­ den river upp ilande krusningar på ytan av dyningarna under henne. Hon kliver ner i en vågdal, nästa våg dränker henne helt. Hon andas in och fortsätter. Munken firar ner repet. Allt hänger på att detta blir rätt. Gawar, allting. Stegen tar slut. Ste­ narna de har bundit vid midjan drar henne ner i floden. Hon är insmord från huvudet till tårna med svart smörja, den skyddar från flodklåda fast det kommer att svida i ögonen efteråt. Dagsljuset ovanför suddas ut, flodens alggrumliga tystnad tar över. Slingerväxter stryker mot armarna, lindar sig runt benen. Hon står på bottnen, i den, fötterna sugs ner i dyn och ett moln av bottenslam virvlar upp omkring henne. Hon ryck­ er tre gånger i repet, roterar axelremmen till harpun­geväret och håller det i skjutställning. Ovattnet har börjat stinga i ögon­vrårna. Hon försöker orientera sig, hon kan se sin arm mot det svaga ljuset från ytan och sedan plötsligt ser hon ingenting, en väldig skugga glider fram ovanför och den för med sig en hård ström som drar i henne, och samtidigt som hon snor runt inslingrad i sjögräs öppnar sig ett eldsken ovan­ för, oavsiktligt avlossar hon harpunen och rekylstöten trycker henne bakåt, hullingspjutet rusar iväg ut i flodmörkret och vapnet glider ur hennes händer och sjunker mot botten, men 245


det har ingen betydelse för ovanför lyser stendjävulens eldöga nu. Oruman ser henne, alldeles lugn, den vaggar henne fram och tillbaka i undervattnet med sina fenrörelser och gör så att hon kan andas under vattnet. Ögat drar henne till sig och de är ute på djupare vatten, ett oändligt mörker öppnar sig under och hon förstår av eldögat att oruman inte vill henne något ont, de dyker bort från världens munkar och prövningar och alla som vill ta en, från solen som bränner sönder allting, orumans värld är sval och mjuk och ögat är orumarikets sol, det är en djup virvel av flytande guld och flammande olja i ett hölje av pansarhud – men någonting håller emot, repet under hennes armar, munkarna halar henne uppåt och hon försöker ta sig loss men händerna är glatta av smörjfett, hon får inget fäste och oruman sjunker bort, elden försvinner ner i djupet och hon åker upp mot ytan, hon ser dem nu förvrängda genom vattenytan, de bär långkappor med djupa huvor och de har speglar istället för ansikten, hon kämpar emot men de drar henne obevekligt upp mot ljuset och hon öppnar synögat – Grått halvdunkel. Loé gnider bort en strimma av stelnat var som har runnit ur blindögat. Hon ligger på madrassen på gol­ vet. Gawar ligger kvar i sängen, han vrider sig och gnyr i söm­ nen. Någon är uppe på taket. Vinden rycker i flottens alla lösa fogar och hopskarvade konstruktioner. Floden brusar runtom. Sadik sticker ner huvudet genom takluckan, Loé vänder bort blicken. Snörvlar till och sätter sig upp. »Är han vaken.« Sadik klättrar ner. »Det är snart dags att gå till bryggan. De håller på att lasta pråmen.« Loé tar sig upp och blir stående på madrassen med armarna hängande, tysta tårar har börjat rinna nedför kinderna. Sadik stannar upp, hon lägger händerna över barnets skuldror och tyngden av hennes armar får Loés tyngdpunkt att skifta så att 246


hon lutar sig mot Sadik utan att egentligen ha rört sig, hon står där som en trädstam som har förlorat sitt fäste vid marken och tar stöd mot sin närmaste granne. Sadik placerar ena handen på barnets solblekta toviga hår och de står där alldeles stilla, vinden härjar utanför. Till sist är det Loé som bryter tystnaden, hon ruskar på huvudet och frigör sig, vänder sig bort. »Varför vill du bli av med mig.« Sadik svarar med en röst len som sand, tålmodig som havet, vemodig som en odödlig människa. »Viljan i den här världen är komplicerad, Loé.« »Jag vill inte åka till något äckligt munktempel. Jag vill stan­ na med dig. Det är inte kompricerat.« Sadik nickar. »För att i hjärtat är du en jägare men din kropp är ett barns och dina tankar är mittemellan. Det är varför. För att så länge du är här kommer jag alltid vara rädd att något ska hända dig. Det är vad jag ser. I templet är du skyddad.« Loé lyssnar på Sadik, på floden, på sina tankar. Viskar nästan. »Varför är du rädd att något ska hända med mig.« Svaret dröjer. »Svårt att säga. Det var nog så i det gamla landet. Att rädslan når utanför en själv. Jag hade nästan glömt det.« »Du sa att vi skulle göra som jag sa nästa gång.« »Jag sa kanske.« Loé ser ner i golvet. »Så om jag var stor kunde vi stannat.« »Om och kunde ha leder ingenstans.« »Men om vi kommer tillbaka när jag är stor, då kan vi gå med dig.« »Det är långt dit.« »Hur långt.« Sadik skakar på huvudet. Loé: »Men hur långt.« »Jag vet inte. Tio år kanske.« 247


»Då kommer jag tillbaka om tio år.« Loé vänder upp blicken. »Nu har du sagt så du kan inte ta tillbaks det.« Sadik stirrar på barnet, snärjd i ett mönster hon inte har förutsett. Till sist nickar hon. »Det var inte vad jag sa.« »Men nu säger jag. Den här gången gör vi det som jag ser.« Sadik fortsätter nicka, som en maskin som har hakat upp sig i en delrörelse. Hon slår ut med händerna. »Om du ser samma sak om tio år, kom hit.« »Det kommer jag göra. Alltså, jag menar på allvar.« »Jag ser det.« »Om du tror att jag kommer glömma tror du fel.« »Jag glömmer inte.« Sadik går ner på huk. »Det finns ett kapell söder om huset där vi har sovit.« Hon ritar med fing­ rarna på golvet. »Om floden är här och huset ligger här, så ligger kapellet … här. Du ser det från korsningen, ett ensamt stenhus på en höjd. Vid ena gaveln finns det en klocktorn. Ring i klockan så möter jag dig nästa morgon vid vakttornet, i gryningen. Ring hårt. Ifall jag inte kommer, pröva igen. Och du ska helst inte stanna där uppe, man vet aldrig vem som hör.« Sadik tystnar och ser på Loé, ser att hon lyssnar. »I källaren till kapellet längst in hänger ett kors på väggen. Om du drar det rakt ut mot dig och vrider det som ett hjul så öppnar sig väggen. Jag har ett förråd där bakom. Om jag är borta är allt däri ditt. När du går dit upp måste du vara säker på att ingen följer efter. Och detta är mellan dig och mig, ingen annan.« Loé kastar en blick mot britsen. »Inte ens Gawar.« »Ingen. Men nu först måste du klara dig. Tio år är länge.« Loé gnider kinderna och ögonen med händerna och jack­ ärmen. »Du måste också klara dig.« »Du säger att ingen bestämmer över dig men dit du ska nu … De kommer inte bara säga åt dig vad du ska göra och slå dig om du inte lyder, de kommer berätta en massa saker som de vill att du ska tro på för att de vill att du ska vilja göra det 248


som de vill att du ska göra, och tro att du gör det för att du själv vill. Förstår du.« »Så där är det väl överallt.« »Lova mig att du inte ger upp. Vad som än händer.« »Du sa att det inte spelar någon roll vad man lovar.« »Jag sa att båten inte skulle välta oavsett vad jag lovade och inte lovade. Det här är en annan sak.« »Jag behöver inte lova dig något.« »Jag vet. Gör det ändå.« Loé rycker på axlarna och ser ner i golvet. »Ja ja, visst. Det är nog bäst att vi väcker Gawar nu.« »Säg det.« »Men jag sa ju.« »Säg.« »Ja, men jag lovar.« Sadik omsluter barnets ansikte med händerna och hennes röst är som en viskning ur marken, en röst av sand och lång­ samma vindar. Hon säger: »Munkarna är ingenting.« Säger: »Deras tempel är ingenting.« Säger: »Deras ordning är ingenting.«


del i i


14 De som väntar Port Ondeo, på väg över floden

Pråmen stampar och kränger i vågorna, den är inte byggd för hårt väder. De fyra roddarna kämpar för att få styr på båten, bitvis ser de ut att hålla sig fast vid årorna för att inte ramla av sätet snarare än att de driver den framåt. Loé håller i sätet bakom sig, hon sitter nedanför sitsen med Gawars huvud i famnen. Hon försöker hålla fast filten som slår i vinden, hen­ nes hår fladdrar framför ansiktet. Gawars ögon flimrar, krop­ pen skälver av feber. Blytunga blåsvarta moln rullar fram över floden. Långt in över land i väster sträcker sig blågrå sjok av fallande regn mellan himmel och jord, då och då genomstung­ et av en blixt följd av fördröjt åskmuller. Ännu faller inget regn över staden med den kollapsade vita bron. Sadik står kvar vid relingen på flotten när pråmen avlägsnar sig. Loé håller kvar blicken vid henne så länge det går och lite därefter. Roddarna styr mot höghusen som skjuter upp ur floden utanför Port Ondeos norra strand. Dyningarna blir mindre när de kommer innanför flodens ursprungliga strandlinje, där sjunkna byggnader fångar upp mer och mer av vinden och bryter vågornas rytm. Den norra stran­ dens hus är blankare och vassare och högre än de på den södra, tornen sträcker sig mot himlen i storhetsvansinne, femtio, åttio, hundra våningar av blanksten och stål och spegelglas fläckat av svartalger och fågelskit, här och där med gapande fönsterhål. Även spegelhustornen sjunker. Förr eller senare kommer de att kollapsa och bli till undervattensrev och rost. Det är samma 253


värld som söder om floden, förfallet följer samma lagar och måsarna skriker likadant, den ruttnande tångens stank är den­ samma, det giftgula vågskummet som samlar sig längs stränder och sjunkna fasader dallrar likadant. Pråmen glider fram mellan glastornen liksom på botten av en ravin. Roddarna trycker årbladen genom algsörjan och lyf­ ter dem droppande åter, igen och igen. Gawar blinkar, blicken glider från Loé till en blänkande fasad, spegelbilder av blåsvarta moln rusar fram över glaset. Hans röst som en viskning ur en dröm, grå och genomskinlig som en skugga. »Det känns som upp och ner. Det känns som vi åker genom ett gravfält. Himlen –  « Han börjar hosta och Loé får fram vattenflaskan och håller upp hans huvud så att han kan dricka. Gawar: »Himlen brinner i glasrutorna. Har människorna byggt det här.« »Det är de där tornen vi såg från andra sidan. Vi är där nu. Du ville hit och nu är vi snart framme.« En skugga av ett leende i Gawars ansikte. »Tirin Ideye kom­ mer att ta hand om dig.« »Tirin Ideye är borta. Hon och Valerin. Kommer du inte ihåg.« »Tirin Ideye kan göra vad som helst. Jag har sett det i dröm­ marna, hon flyger hit. De kan inte ta henne. Hon är som du, Lilo.« »De har redan tagit henne.« »Hon vill något med dig. Jag såg det.« »Viljan är en liten löjlig hund. Här, drick lite till.« »Det är något i mig. Det känns som maskar i armarna.« Han stryker längs insidan av underarmen. »Blodet är kallt.« Hon drar upp filten, håller fast den över hans bröst. »Vi är nästan framme. Det blir bättre där.« Himlen rusar fram ovanför. Tornen verkar luta in över ­vattnet som om de tänker falla ihop när som helst och begrava 254


pråmen under hundratusen ton av glasskärvor och balkar och skravel. Hon vilar huvudet mot sätet, blundar mot vinden. De lämnar spegelhusen och kommer ut till en lagun. En utstakad passage mellan undervattensskär av fallen bebyggelse och ditlagda hinder leder fram till flythamnens yttre skyddsval­ lar, en halvcirkelformad barrikad av stenbumlingar och betong och allsköns bråte, plåtstycken och fordonsvrak och stänger och pikar som är riktade utåt, som en armé i skyddsformation med lansar och sköldar. Vid slutet av infartsleden växer sig vallen högre och ett vaktskjul överblickar en dubbel gallergrind täckt av plåt med uppskjutande pikar tjocka som Loés hand­ leder. Grindarna öppnar sig när de är en bit ifrån. Innanför ligger Port Ondeos flythamn. Hamnen är en labyrint av bryggor och plattformar med för­ töjda småbåtar, roddekor och segeljollar, längst ut ligger en mindre ångbåt och ett par tvåmastade segelskepp. Innanför bryggorna går en smal landremsa framför bergs­ sidan som löper längs strandlinjen så långt ögat når. Några byggnader skjuter upp ovanför stupet. Strax öster om hamnen löper en vit mur längs en avsats uppe på berget, bakom muren står en fästning, en kubformad koloss med små fönster, även den vitmålad. Den närmaste roddaren stannar upp med åran och pekar ut fästningen för Loé. »Där uppe har du templet.« De styr mot en av de yttre bryggorna som är avskild med fyra meter höga stängsel och bevakas från ett vakttorn i ena änden. En man går längs bryggan och samlar upp drivtång med en kratta. Han avbryter arbetet för att ta emot förtöjnings­ linan och håller kvar båten medan en av roddarna lyfter Gawar över båtkanten. Loé klättrar iland själv, roddarna räcker henne packningen. Mannen med krattan kastar ombord tampen och skjuter ut pråmen. 255


Gawar har sjunkit ihop på bryggan, golvet är ett lappverk av aluminiumplattor. Loé vet ingenting. Hon ropar efter båten som är på väg bort. En grind slår igen bakom henne: mannen har lämnat bryggan med sin rullande nätkorg där han samlar tången. Loé rycker i grinden och ropar efter honom, han fort­ sätter mot nästa brygga. Pråmen är utom räckhåll. Loé roterar runt sin egen axel och hittar ingenting, till slut blir hon stående och ser upp mot de nedåtvinklade spegelfönstren i vakttornet. Den enda vägen dit är en trappa på andra sidan stängslen. Hon sjunker ner vid Gawar. Hon virar in honom i en filt och blir sittande. Tångflugorna är där trots vinden och surrar omkring öronen. En unken latrindoft sveper stötvis in över bryggan med vinden, det är svårt att se varifrån eller att över huvud taget få någon överblick över hamnen för alla stängsel och grindar och galler. Loé talar för sig själv, som man viskar till ett sovande barn, som man talar till någon annan för att övertyga sig själv. »Vi är här nu i alla fall. Som du ville.« Gawars tynande kropp huttrar. Vinden viner kring stolpar och vajrar och det hörs inifrån bryggorna hur den rycker i presenningar och skallrande metallnät och hur det knakar och drar i bryggorna. Någonstans inifrån gyttret av sammanlänka­ de flytbryggor hörs ett ensligt rop, sedan ett gällt skratt. Vassa läten. Fortfarande inget regn. Pråmen har rundat ett hörn och försvunnit ur sikte. Inget annat rör sig. Någon slår med något redskap längre in i hamnen, metall mot metall. En spark under fotsulan, den går som en stöt längs benen och via ryggraden upp i nacken. »Vakna.« Två vaktsoldater står över Loé. Hon försöker sätta sig upp men blir nedknuffad och innan hon får fram ett ord säger de åt henne att låta bli. Hon vänder sig om. Gawar ligger utslagen 256


på en platt dragkärra utanför grinden, ena benet hänger ner över kanten. Hon viskar hans namn. Vinden har mojnat, himlen är ljusare. Inget regn har fallit. Vakterna letar igenom deras packning. De beslagtar kniven och handspjutet, en glasflaska och allt torkat kött från Sadik. De kroppsvisiterar Loé och hon frågar om templet och antag­ ningsprovet och visar svarsbrevet från templet. De ögnar ige­ nom texten och ger tillbaka brevet utan att säga något, de talar med varandra som om hon inte är där, hon är som boskap, värre rentav, boskap har ett värde, till och med en strykhund går att äta. Den äldre av männen maler på om något möte med den och den i zon tretton, han ska hämta något när arbetspasset är över och vill ha hjälp och den andre försöker slingra sig undan. De säger åt henne att följa med. Hon går bredvid vagnen och följer vakterna in genom hamnen och sedan ut till en av de yttre bryggorna. De kallar stället buren. Den består av ett trädäck femton gånger femton meter, omgärdat av fem meter höga nätstängsel. Ytan är indelad med målade röda linjer i gångar och liggplatser. Hälften av platserna är tomma. De drar vagnen längs mittgången till den sidan som vetter mot floden och lastar av Gawar och packningen. Grå blickar följer nykomlingarna. Den äldre vakten hänger en rem med en röd plastbricka om halsen på Loé. En man klädd enbart i ett par utslitna kortbyxor har ocku­ perat hörnet längst bort från grinden. Han sitter på huk med armarna om knäna och grymtar för sig själv, han rycker med huvudet som någon vinglös fågeldemon, blank av svett och svartfläckig av smuts eller sot. Platserna runtom är tomma. Vakterna står kvar och betraktar fågelmannen. En av dem harklar sig och spottar genom stängslet ner i floden. Loé frågar när munkarna kommer. Hon ska till templet, säger hon. De ignorerar henne. Någon en bit bort ropar och pekar mot mannen i hörnet. 257


»När ska ni slänga ut den där.« Den äldre av vakterna rycker på axlarna. »Det är inte mitt beslut. Skrämmer han dig eller.« Den klagande mannen viftar avvärjande med armen. »Jag har varit på ställen där dina mardrömmar inte skulle sticka in näsan. Han där kommer att göra någon illa vare sig folk är rädda eller inte. Och han stinker som om han har kommit hit genom latrinhålet.« Den äldre flinar mot sin kollega. »Det gör ni allihop.« Loé: »Vad tänker ni göra. Jag måste ha medicin till Gawar. Han är sjuk.« Vakterna ser på henne. Den yngre: »De har ett ordspråk i Barackerna. Tålamod kommer till den som väntar.« De går skrattande mot grinden. Vinden dör ut, låga blanka dyningar fortsätter att skölja in över skyddsbarrikaderna. Molntäcket glesnar. Ingen på bryggan rör sig, ingen talar med någon. Loé och Gawar äter av det som blev kvar av matsäcken, torrt bröd och kokta bönor. Det finns inget att säga så även de tiger, ingenstans att gå så de sitter där de sitter. Ingen att fråga, ingen att skrika på. Bara väntan och malande tankar och att näsan vänjer sig vid stanken liksom ögo­ nen vänjer sig vid solljuset liksom hjärtat vänjer sig vid rädslan. Strax innan skymningen visar sig solen under ett sjok med stackmoln. Två vakter öppnar grinden och tar plats vid varsin sida om ingången. De börjar släppa fram folk utifrån, några i taget kommer ut på bryggan och väljer plats i rutnätet. En långsam ström av tigande trötta själar. Gawar halvligger lutad mot stängslet med filten som kudde. »Henne känner jag«, mumlar han. Loé sätter sig upp. »Corinne.« Hon reser sig och ena armen skjuter upp i luften. 258


Corinne ser inte. Hon och kvinnan med barnet rör sig längs gången vid den motsatta sidan. Loé tar ner armen. »Hon kan ändå inte hjälpa oss. Hon vet ingenting.« Corinne stannar upp och spanar över bryggan. Hon går till­ baka och viker av vid mittgången. Loé reser sig igen och den här gången fångar hon Corinnes uppmärksamhet. Hon pekar på platserna bredvid där hon själv och Gawar sitter. Corinne accepterar erbjudandet utan någon särskild entusiasm. Kvin­ nan med barnet sätter sig, Corinne tar platsen närmast Loé och Gawar. Hon sitter lutad mot stängslet, sluter ögonen. Loé: »Var kom ni ifrån.« Tystnad. Loé: »Kom ni från andra sidan idag.« Corinne vänder på huvudet, halvöppna ögon. »Vad för något.« »Hur kom ni över floden.« »Det är ett par dagar sedan.« »Har ni varit här förut. Alltså här.« Spädbarnet är på väg att börja skrika och Corinne tar emot det. Loé: »Har ni varit på jobb. Kom ni därifrån nu.« Corinne ger henne en trött blick. »Vad är det du vill.« »Vi är fast här. De ska hämta oss till templet men de vill inte säga när. Jag måste köpa medicin till Gawar.« »Mhm. Är han sjuk eller.« »Jag vet inte vad det är för fel. Det måste finnas någon som vet. Hur ska jag annars hitta rätt medicin. De säger att vi måste vänta här.« »Alla här väntar.« »Men tänk om –  « Loé avbryter sig, rösten vacklar till. Barnet sträcker en fumlig hand upp mot Corinnes ansikte, hon glor rakt fram. »Tänk inte så mycket. Det hjälper inte. 259


Om de säger vänta så vänta. Om de säger jobba så jobba. Vi har tömt latriner för gödsel hela dagen, antagligen kommer de och hämtar mig ikväll igen. Så nu om du ursäktar tänker jag vila.« Stanken av förfall blir inte lättare. Doften från latrinbåset har tätnat sedan vinden dog, den flyter över bryggan korsad med andra dofter, av ruttnande tång, av svettos och andra kropps­ gaser, av otvättade kläder. I det stigande dunklet hörs lågmälda röster, dämpat klirrande av insmugglat glas och ljuden av de väntandes bestyr med mat och vatten och med sina sovplatser. I sitt hörn har fågelmannen backat in mot stängslet och sitter där ensam i sitt tomrum och stirrar ut i en värld som bara han ser. Då och då vaknar Gawar till ur sin halvdvala och tar sig jämrande för huvudet. Loé stryker hans hår som man klappar en orolig hund, hon säger hans namn, säger att det blir bra. Corinne vaggar den nya generationen till sömns och när hon har slumrat en stund med barnet i sin famn vaknar hon till och börjar prata. Utan att se på Loé talar hon med låg röst om buren och hamnen och staden. Det är inte mycket hon vet men det är mer än ingenting och för Loé är det en aning av något annat än ensamhet, vad som helst. Corinne har sett en del och hört mer. Hon vet att lyssna när folk pratar. Hon vet att varje morgon i gryningen är det uppställning i buren och att skyddszonerna skickar listor på jobb, att befälen för hamnvakten väljer ut vilka som ska vart och att de utvalda får sin dagsranson på vägen ut. Hon vet att man går ut till zonerna via tunneln i berget och hon vet att de som blir kvar på bryggan får leva på svältransoner. Hon har också hört ett rykte om att de behöver folk till något stort jobb snart, att det är därför hamnen har fått order att släppa igenom en massa folk, att det är därför det är fullt i buren. Men ingenting händer och ingen vet något, inte ens vakterna vet, alla bara väntar. 260


Corinne har också förstått att det som alla vid de väntandes brygga hoppas på är att få skriva kontrakt med staden, vilket betyder att man får jobba och leva i enklaverna, skyddade zoner längre ut där de odlar bomull och mat, där det går att leva. Hon vet att skyddszonerna är medborgarnas områden och att de som har kontrakt är lägre än medborgare och högre än de som inte har något. Som hon själv. Hon har hört att det bor folk även utanför skyddsområdena och att vissa zoner inte är så skyddade, att vissa gränser är mer suddiga än andra. Hon vet att hamnen är det ställe alla vill bort ifrån och att man ska göra som de säger och aldrig sova med huvudet mot stängslet för måsarna parkerar längst upp, och att vakna mitt i natten av en måsskit i ögat är ingen bagatell när man inte har något vatten att slösa med. Om templet vet Corinne ingenting. Hon har hört att det ska finnas en flotte ute på floden där sådana som hon kan få jobb. Till sist något som Loé vet något om. »Jag var där. Vi träffade en som heter Reich.« »Hur kommer man dit.« »Jag vet inte. Vad menas med sådana som du.« »De skamlösa. De som inte har några gränser. Vi gör det som ingen vill göra.« »Som att tömma latriner.« »Det också.« »Vad mer.« »Vi sätter oss inte i skuld, vi gör så att de blir skyldiga oss. Vi bråkar aldrig med dem.« »Men vad gör du.« »Det är magi. Jag räcker ut tungan och stryker ett finger över munnen och viskar någonting hemligt.«

261


Floden stillnar och dess unkna dofter slingrar sig om varandra i natten. Månen visar sig mellan molnsjok som glider förbi. Genom mörkret skär tunna visslingar från nattväsen som fly­ ger ovanför. Inifrån hamnvaktens station hörs röster, då och då ett gällt skratt, en eld flammar i natten och med eldröken följer en plågsam doft av stekt kött som letar sig ut till buren och nästlar sig in i de väntandes hungerdrömmar, både de som sover och de som ligger vakna och stirrar på månen. På bryggan hörs snarkningar och dova drömrop och mumlande nattröster. Stjärnorna och Loéögat som blinkar i natten, det vakna hjärtat som slår och slår, alltid i mörker. Hjärtats inre bön. Gawar. Gawar. Gawar. När de flesta har somnat och de vakna tiger öppnas grinden och tre av vakterna stövlar ut på bryggan. De vinglar fram längs gångarna, snubblar och flabbar, ropar efter lilla Corinne. Hon lyfter undan spädbarnet, gnider ögonen, reser sig. »Jag är här.« Corinnerösten, loj som alltid. Tömd på motstånd, tömd på längtan, tömd på vilja. De skamlösas röst, de överlevandes röst, de som gör vad som krävs. De tar henne med, de kysser hennes hals och ger henne dricka. De ylar mot stjärnorna i desperat glädje och Corinne låter det ske som kommer att ske, hon gör sig smidig, hon fogar sig, hon är ointaglig och Loé blinkar som en liten stjärna och Corinnes ord när hon lämnar sin plats stannar kvar, de orden ska stanna kvar länge, hon ser på Loé och viskar att det som redan är förstört kan inte förstöras. Grinden slår igen, rösterna avlägsnar sig i natten. Loé vaknar, det är långt till gryning. Corinne är tillbaka, hon sover på sidan hoprullad som en ekorre, som ett barn. Månen lyser. Loé går bort till latrinbåset i andra änden av bryggan och in bakom det algklädda planket. Under hålet i bryggan flyter en uppsamlingstank, ovanför hålet hänger ett rep med ett handtag 262


att hålla sig i. Mer än en har misslyckats med att pricka hålet. Loé täpper till näsan med fingrarna och andas genom munnen, ställer sig över hålet med fötterna brett isär och går ner på huk. När hon kommer tillbaka till sovplatsen går allt sönder. Hon känner först inte igen sig och får för sig att det är fel plats, sedan förstår hon. En smal silhuett i månljuset på andra sidan bryggan. Hon ropar hans namn och Gawar vänder sig om och tappar balan­ sen, han stapplar åt sidan och snubblar till, foten fastnar på något och han faller framstupa tvärs över två sovplatser. Armar far ut, någon tar sig upp, någon ropar rakt ut av skräck och Loé skriker Gawar, hon springer längs gången och någon har fått tag i Gawar och trycker ner honom framstupa mot bryggan, mannen sätter ett knä i ryggen på angriparen och skriker åt honom att ligga still och Gawar vet knappt var han är, han känner bara sin kropp pressas sönder mot bryggan och försöker kränga sig loss, han tjuter och Loé är där och drar i mannens arm, hon skriker åt honom att släppa och det är som att försöka rycka loss en trädstam ur marken och sedan får mannen nog av allt oväsen och dunkar Gawars huvud mot bryggan så att det blir lugnt. Han skakar av sig Loé och reser sig och Gawar blir liggande på mittgången livlös. Mannen muttrar om att skrämma livet ur folk som ligger och sover och snorungar som inte borde vara där de inte borde vara för helvete kan man åtminstone få sova ifred – och Loé står på knä bredvid Gawar och håller om hans ansikte, det är vått av blod och ingen på bryggan säger något för vad skulle de säga och månen går in bakom molnen. Hon håller andan och lyssnar tills hon hör att han andas, hon känner järndoften från hans blod och hon vänder på hans huvud, ögonen blinkar sakta och hon trycker handen mot såret på hans kind och ligger där intill honom och andas och väntar och sväljer gråten igen och igen ner i mörkret där lungorna och hjärtat och allt annat som värker är. 263


Hundskall inifrån hamnen. Stumma främlingar, deras tom­ ma ögon under natthimlen. Tystnad, som en torr svart rök i halsen. Tystnad matt som aska. *

Stiltje. Längs stränderna flyter smutsgult skum, det liknar tvållödder efter att någon har tvättat sig. Solen speglar sig i glastornen, snart kommer den att stiga upp över hustaken och gripa tag om flythamnen med sitt brännljus. Det kommer att bli en dag av hetta och torra läppar. Fyra funktionärer är inne på bryggan, två vakter med vapen i färdigställning, en flicka med en skrivplatta och en kvinna i vit kappa som verkar leda delegationen, hon undersöker de väntande genom att tala med dem eller stöta på dem med en käpp. De som blir utvalda och ska iväg på arbete plockar ihop sina saker och rör sig mot grinden, det bildas en kö ut till ett bord där dagens matransoner delas ut, tre beväpnade vakter håller uppsikt. Corinne står upp, hon håller i stängslet med ena handen. En blick på Gawar. »Du ska nog väcka honom. De plockar bort folk som inte kan stå.« Loé lyfter upp Gawars huvud och får honom att dricka lite. Ansiktet är täckt av svettpärlor och fläckat av levrat blod, ett svart jack går tvärs över kinden. Det går att ana en bula ovanför tinningen. »Gawar. Du måste vakna. Gawar.« Han mumlar nere i sin drömvärld. Loé skakar hans axel och upprepar hans namn och han börjar vakna, han vänder sig och det går ett plötsligt skalv genom kroppen, det mynnar ut i en hostning som inte vill ta slut och han rullar över på mage och reser sig så att han står på alla fyra, fingrarna griper om 264


nätstängslet och han kräks så att hans tunna kropp krampar, ögonen tårar sig av ansträngningen och det som kommer ur honom är mestadels tunn vätska och ett giftgult gallslem som rinner längs burens ståltrådsstängsel och ner på bryggan. Han blir liggande med knäna uppdragna. Loé suckar. En våg av hat får blicken att flamma upp och händerna spänner sig som om de ville gripa tag och dunka hans huvud i bryggan tills han skärper sig och lika fort som det kom över henne rinner det undan. Elden slocknar, händerna sjunker. Corinne räcker Loé en friterad degbulle, oljemättad och rullad i socker. »Ta den. Han behöver få i sig något.« Loé försöker få Gawar att äta men han bara skakar på huvu­ det så hon ger tillbaka bullen. Corinne vill inte ha den. »Spara den eller ät. Jag har fler.« »Var fick du dem.« »Det är som jag sa. Magi.« Loé bryter isär bullen, sparar halva till Gawar. Hon tar en tugga och ett ögonblick öppnar sig ansiktet som om allt är möjligt – just då har hon glömt Gawar och solen som snart ska ta över bryggan och steka dem levande och torka ut deras halsar, hon har glömt vakterna och såren och blåmärkena och allt som läcker och går sönder och försvinner och tar slut, hon tänker på magiska fingrar och hemliga ord som gör att folk blir skyldiga att ge en sockerbullar – och hon säger: »Kan du lära mig. Då kan de bli skyldiga mig så att de måste ge medicin till Gawar.« Corinne följer inspektionstruppen med blicken. »Du är för liten. Du kommer att lära dig när den tiden kommer. Innan dess antagligen. Det kvittar vad du gör, de har ingen medicin att ge dig.« Loéansiktet sluter sig igen, synögat fylls av mörker och blänkande vätska. Corinne: »Sådan magi är inte gratis heller, det är inte som solljus eller luft. Det kostar.« 265


»Vad kostar det.« »Alla känner apan, apan känner ingen.« Svaret kommer från kvinnan bredvid Corinne. Hennes röst är lika tömd på känslor som Corinnes. Hon sitter lutad mot stängslet och håller bar­ net framför sig, det försöker stå på hennes lår och griper om hennes näsa, om läpparna. Corinne tittar ner på dem. »Det sliter på en. Det är samma som för en mås, det är inte gratis för dem att flyga. De flyger för att leta efter mat och de letar efter mat för att kunna flyga.« »Jag kan vara skyldig dig ifall du gör så att de ger Gawar medicin.« »De har ingenting. Försök få honom att vakna.« »Jag har försökt. Det går inte.« Uttagningspatrullen har ingen tid att slösa, de rör sig hastigt och domarna faller omedelbart och utan hänsyn till parts­ inlagor och bortförklaringar. Corinne blir uttagen till arbete, kvinnan med barnet blir utan. Spädbarnet har skrikit från och till sedan de började sin rond. Kontrollanten med käppen böjer sig fram och petar på ungens kind med pekfingret, som om hon prövade fastheten på en limpa. Hon sniffar i luften och ryggar tillbaka. »Ungen har skitit på sig. Varför byter du inte på den.« Kvinnan vaggar barnet. »Vad ska jag byta till. Jag har inte ens vatten att tvätta henne med.« »Det kanske du skulle ha tänkt på.« »Jag har tänkt. Det hjälpte inte.« Kontrollanten vänder sig till flickan. »Skriv att det måste lösas. Vi får ju ha någon sorts värdighet. Vem i helvete skaffar barn under sådana omständigheter. Vidare så jag slipper se eländet.« Kvinnan vädjar. »Snälla.« Kontrollanten ser på henne, förbluffad. »Sa jag inte nyss 266


att vi löser det. Vill du att jag ska ändra mig eller vad. Ta dig samman, människa.« Hennes blick landar på Gawar, han ligger kvar på bryggan. Hon petar lite pliktskyldigt med käppen och nickar åt flickan med skrivplattan, som går fram till Loé och kontrollerar num­ merbrickan innan hon gör en notering. Loé försöker säga att Gawar har fått stryk av misstag, hon vädjar om att någon ska ta kontakt med templet för det är dit de ska och till svar får hon en käppstöt med löfte om mer om hon envisas. Delegationen går vidare. När alla har fått sina ransoner och gått iväg är det inte många kvar på bryggan. Några skadade och sjuka, magra barn, gam­ lingar och galningar. Fågelmannen sitter kvar i sitt hörn. Loé har sjunkit ner med ryggen mot stängslet bredvid Gawar. Spädbarnet skriker, kvinnan vaggar det i sin famn. Solen kryper högre och högre upp under glaskupan. Det finns ingenstans att gå och ingenstans att gömma sig. Loé häng­ er upp filtarna på stängslet och baxar in Gawar i det smala skuggfältet. Det går skälvningar genom hans kropp när hon rör vid huden. Hon sitter i skuggan och stirrar upp på den vita tempelmuren, på fönstergluggarna i fästningen. Två man kommer ut på bryggan och går rakt fram till Gawar och Loé. De vecklar ut en bår med hjul i ena änden av bärstäng­ erna. Loé reser sig och frågar vad de tänker göra. De säger att hon inte behöver oroa sig, han ska till sjukstugan så att han kan vila och så att ingen blir smittad. Det är normalt. »Sjukstugan, det har jag inte hört något om.« »Nu har du det.« »Var ligger den. Finns det medicin där.« »Det är bättre för honom där.« »Då följer jag med.« »Du kan inte följa med dit han ska.« 267


»I så fall väntar vi här. De ska komma från templet. Jag väntar på att göra ett prov.« Han gör en min mot den andra vakten. »Vi gör bara det de har sagt. Han följer med oss, du stannar.« Loé klamrar sig fast vid Gawar och när de försöker ta sig förbi skriker hon och fäktar. De ropar dit en tredje vakt som håller i henne medan de bär iväg Gawar. Hans ena arm hänger ner från båren i en avig vinkel. Vakten håller fast men Loé får in en spark på utsidan av knät och smärtan får vakten att släppa taget så att Loé kan slita sig loss. Hon rusar fram och hänger sig fast vid Gawar så att båren välter och han ramlar av och blir liggande på bryggan. Loé håller i Gawar och säger att de inte får ta honom. Vak­ terna ser uttråkade ut. De förklarar att det är bra för honom, att det kommer att ske vad hon än tycker och att hon bara gör det värre för sig. När inget hjälper drar de i henne och hon vevar och sparkar och skriker. Hon skakar Gawar och slår honom över kinden och ropar åt honom att vakna. Släpp nu, säger de, tålamodet är på väg att ta slut och de drar och hon klamrar sig fast vid hans nacke och skriker hans namn så att rösten spricker, ropen kommer ut som hysteriska viskningar. Tunga skuggor faller över Loé. Någon har en käpp med böjlig ände. Pisksnärtar över revbenen, mot hennes armar och händer. Hon vet ingenting längre, det enda hon kan är att vägra, hon klamrar sig fast med all sin kraft och det räcker inte, någon skrattar åt hennes envishet och någons händer gräver sig in under hennes höfter och griper och drar, händer om axlarna, överarmarna, fotlederna. Hon är en fisk uppdragen ur livsvät­ skan, hon hänger i luften och sprattlar, huvudet kränger och solen skär henne i nacken, solen hatar henne, olivögonvakterna hatar henne för att hon har kommit hit och tvingat dem att göra henne illa. Tåhättan på en stövel träffar underifrån upp 268


i magen och någon ryter och skrattar samtidigt åt henne att vara still och lugna ner sig för helvete har du demoner i dig horunge och hon ligger på bryggan nu med en stövel mellan skulderbladen och halsen får knappt luft och sedan är det någon som tröttnar och dunkar gevärskolven i bakhuvudet så att allt försvinner i ett tungt bultande mörker. *

Loé minns övningen. Den flyter omkring i medvetandet till­ sammans med skrattande måsar och svarta berg och en hal­ tande hund med variga ögon. Hon minns spruckna vägar som störtar fram genom öknen och hon minns ruinstaden och öd­ lorna. Hon minns Tirin Ideye och Williams Oriego och Sadik och Gawar är alltid där och minnet av Gawar är inte Gawar. Övningen är inte att minnas övningen. Silverräven springer genom ruinstaden, fingrarna genom hans mjuka päls, han ro­ par efter henne långt bort ifrån och när hon sätter sig upp och ser sig om är han inte där. Sadik är inte där. Bara bultande värk och stingande sår, bara sovande dunkla skepnader under må­ nen och stanken från latrinhålet och floden och ett rosslande ljud nere i bröstet när hon andas. Ett litet barn skriker och hon har svårt att sitta upp och hon har svårt att svälja maten som kommer till henne eller ens vattnet. Skynken skuggar platsen där hon ligger. Världen omkring henne är suddig och begränsad, det seende ögat har svullnat igen och krympt till en svidande glipa. Soldaterna kommer och går, de väntande som blir utvalda går till sina arbeten och tiden går och de återvänder. Nätterna, fladdermössen, månljuset och stjärnorna och stiltjen, floden med sina uråldriga primitiva livsformer och sina bubblande underjordsgaser och doftångor. Och alltid solen. Olika händer tvingar henne att dricka och äta, ibland är 269


Corinne där och säger åt Loé att hon måste hålla sig vid liv. Vänta, vila. Loé väntar inte längre. Allt är redan borta, allt hon minns har försvunnit och även det man väntar på som kanske kommer, även det kommer att försvinna. Så hon andas utan vilja och hör utan att lyssna, ser det lilla hon ser utan att ta intryck, drömmer utan att skrika och slå ifrån sig i natten. Hon tänker inte på detta, att inte vänta; det är i henne. Som övningen när man gör den riktigt. Hon räknar inte dagarna och hon räknar inte med att något mer ska komma till henne eller tas ifrån henne. Hon har skrikit sig tyst och sparkat sig trött och tänkt sig tom och så fort hon sluter ögat faller hon och sjunker och sinnena bedövas som om hon låg inbäddad, inglasad, nedsänkt i någon halvgenomskinlig trögflytande dödsvätska, och när en röst hon känner igen är där intill Loé och försöker nå in och försöker säga att den är där för att hämta henne har hon redan slutat reagera på röster och slutat överväga om de är verkliga eller ej, hon känner igen den liksom många andra röster som flyter omkring och det har ingen betydelse, det är inte nytt, det medför ingen framåtrörelse. Men den här rösten ger sig inte. En hand rör vid hennes kind och ansiktet som blockerar himlen lutar sig ner intill med allt sitt trassliga feta hår och röstens särskilda klang påminner om att stå på randen av en avgrund med hela världen framför sig, en doft av svarta berg och himmel och avlägsen snö, av glimmande bladskiffer och kolglänsande hår i vinden och svävande fötter och de där ögonen som aldrig släpper en, aldrig ger vika, aldrig är helt nöjda. Synögat vidgar sig en aning. Läpparna rör sig. Hon viskar namnet som hör till rösten och den säger hennes som en besvarad smekning, flera gånger hör Loé sitt namn som en tvåtonig melodi och sedan hör hon sådant som hon aldrig fick höra då, när de var i bergen och bergen var i dem och allt 270


skulle vara klart och kallt och enkelt, nu säger rösten det enda som går att se med ögat och känna med fingrarna och höra under himlen, den enda sanning vars doft Loé kan känna och som därmed lyfter sig ur drömmarnas dimma och blir verklig. Tirin Ideye säger hennes namn igen. Hon säger: »Det är jag.« Säger: »Jag är här nu.« Säger: »Jag är här.«


15 Barnet som aldrig var barn Port Ondeo, norra stranden

Loé vägrar att låta sig bäras från hamnen. Synögat är igen­ svullet till en suddig springa och hon håller sig för revbenen på vänstersidan medan hon haltar fram bredvid Tirin Ideye. Två tempel­aspiranter leder dem via låsta gallergrindar och gung­ ande flytbryggor och blanka vaktansikten till järnvägstunneln som är staden Port Ondeos ryggrad, och Loé frågar vart de är på väg och var Gawar är och Tirin Ideye upprepar samma svar, att hon inte vet något om Gawar men att hon ska leta och att de måste gå till templet först. I tunneln lyser elektriska lampor i taket och när de kommer till sidotunneln där vägen upp mot templet går stannar Loé och lägger armarna i kors och vill vända och hämta Gawar, och Tirin Ideye sitter på huk och håller i sin enda elev och förklarar att det inte är möjligt, att det var ett undantag att hon ens fick tillstånd att gå med ner till hamnen, och hon lovar att hon ska göra allt hon kan. De kommer ut ur bergstunneln och går den sista biten upp till fästningen som är Triangelordens tempel i Port Ondeo, en jättetärning med vitputsade fasader och gallertäckta föns­ tergluggar. En av aspiranterna tänder en oljelampa vid tun­ nelmynningens vaktkur och de passerar dubbla stängsel och går via en källaringång till trapphuset och tre våningar upp, längs en korridor och in i en tom sovsal med sex platser, stramt bäddade järnsängar med vita lakan och grå filtar instoppade under madrassen. De lämnar över lampan till Tirin Ideye och drar sig tillbaka med en tyst bugning. 272


Tirin Ideye viker undan täcket på den innersta sängen och Loé låter sig bäddas ner, viljan är grumlig liksom blicken. Hon mumlar om Gawar och Tirin Ideye drar täcket över henne. »De tog honom för att han hade feber. De sa att han skulle till sjukstugan.« »Ja. Jag ska ta reda på vad som har hänt.« »Jag måste gå ut och leta.« »Du kommer ingenstans. De har tusen regler om vem som får gå vart och när. Jag lovar att jag ska leta. Jag ska prata med broder Alba efter kvällssittningen. Hon känner Williams Oriego, det var därför han skickade oss hit. Hon visste inte förrän idag att du var i hamnen, det är bara broder Erwin som har vetat om det, förstemunken. Jag visste heller inget. Han säger att det är en del av antagningsprovet att vänta på att bli insläppt, han säger att det är normalt. Jag måste gå, Loé. Jag kommer tillbaka så fort jag kan, jag ska fråga om jag kan sova här inatt. Vila nu.« Hon släcker lampan och lutar sig ner och doften av Tirin Ideyes kroppssvett är där och håret har en sur doft som en gammal skurtrasa, och Loé håller andan mot smärtan i revbe­ nen när läraren omfamnar henne, det bultar i blåmärken och brinner i småsår överallt och Loé säger ingenting, och Tirin Ideye vilar pannan mot hennes och drar efter andan och när hon lyfter huvudet faller en tår ner på Loés panna, och efteråt kommer hon aldrig att glömma hur vätskan smälter in i huden och bildar mönstret av en strålande stjärna, strax ovanför det oseende månögat nu ett nytt öga, ett osynligt oseende solöga. *

Tirin Ideye sitter hopsjunken på sängen bredvid den där Loé ligger. »Det är långt till gryningen. Du kan somna om.« Hon är mörk i rösten, sliten. »De ville inte låta mig sova här uppe. 273


De är besatta av sina regler. På Stället kunde jag vara uppe hela natten och träna, ute på gården eller var jag ville. Ingen brydde sig. Här kan jag inte ta ett steg utanför schemat. Alla bevakar varandra. Alla går omkring och är rädda. Varenda natt vaknar jag mitt i natten och det känns som om hjärtat vill sprängas. Så var det aldrig i bergen. Eller hur.« Loé kliver ur sängen och klättrar upp i fönsternischen. En elektrisk lampa lyser på gårdsplanen nedanför, inkapslad i en vit glaskupa. Insekter svärmar runt ljuset. Det är en varm natt. »Var är Gawar. Du sa att du skulle leta.« »Ingen vill prata med mig om det. Jag tror inte att de vet. Broder Alba vet heller inget. Hon visste inte ens att Gawar hade varit med dig i hamnen. Hon lovade att göra allt hon kan, men hon måste vara borta från templet någon dag eller ett par, det är saker hon måste göra i enklaverna. Det enda vi kan göra är att vänta.« Loés seende öga glimmar till, svullnaden har gått ner, nu drar det ihop sig till en smal springa, ett glödande knivblad. Hon går ner till sängen och drar täcket över sig, vänd in mot väggen. Tirin Ideye flyttar över till Loés säng och lägger handen på den hårda barnkroppen som drar ihop sig ännu mer, och fastän Loé försöker skaka bort henne och trots de grymtande ljuden som hörs under täcket trycker hon Loé intill sig, och Loé håller andan och biter ihop mot smärtan i sidan och Tirin Ideye fattar inget men Loé har ingen annanstans att ta vägen så hon ligger där tills greppet lossnar och då andas hon ut. Tirin Ideye sätter sig i fönsternischen och ser ut i natten och efter en stund börjar hon tala, och rösten är låg och ändå laddad och hon berättar för barnet som inte vill vara barn om ett annat sådant barn, i ett annat land.

274


Barnet som tar form genom Tirin Ideyes ord var först som alla små barn, hon betedde sig som ett djur och fattade ingenting. De gav henne mat och såg till att hon höll sig frisk och hon visste inte vilka de var eller vad de hette. Hon visste inte ens att ställa sig sådana frågor. Det var ett särskilt ljus i byggnaden som då var hela världen, filtrerat gult solljus på vita väggar, och på innergården stod ett träd som växte snett, stammen sköt ut tvärsöver gården och solstrålarna silades ner genom löven och det fanns en liten damm med svart vatten och dolda fiskar vars undersida ibland blänkte till när de rörde sig. En gammal man hasade fram längs korridorerna i vita trätofflor och skurade golven. Det var alltid rent och stilla. Barnen lärde sig snabbt att tala med dämpad röst och att bita ihop när de ville skrika och att inte konstra. Om någon konstrade fick de ligga på golvet och blev slagna över baksidan av låren och efteråt fick de sitta vid bordet utan mat och se på när de andra åt. Varje barn hade en särskild siffra och när ett barn hade för­ svunnit ärvdes siffran av ett mindre barn. Vissa dagar kläddes barnen i speciella kläder och fick en nummerlapp fäst på ryggen med kardborreband, och sattes ut i ett rum som var delat itu av en glasvägg. När draperiet på utsidan av glasväggen hade dragits isär började det komma folk för att titta på dem. I början när de var nya i rummet stod barnen med händerna tryckta mot fönstret och kikade ut, men snart vande de sig vid folket på andra sidan, snart lekte de sina tysta lekar eller satt och bläddrade i sina bilderböcker och glömde åskådarna. Det var i det rummet hon förstod att hon inte var något barn och inte skulle vara det. Hon gick med barnen in i det där rummet och såg dem försvinna ur det fastän deras kroppar var kvar, de trollade sig ut ur rummet och gick in i en annan värld som åskådarna inte kunde se in i, och hon förstod inte hur de gjorde det och hon varken kunde eller ville göra likadant. 275


Hon vande sig aldrig vid att bli beskådad på det sättet, inte för ett ögonblick glömde hon människorna på andra sidan glasväggen. Men hon hade ingen annanstans att ta vägen så hon satt längst bak i ett hörn och stirrade tillbaka på dem som stirrade på henne. Och varje gång var det de som vek undan med blicken. Det var i det rummet som hon började förstå att världen fanns. Det var där hon började ana, även om det bara var en krypande känsla då, att det var något som inte stämde. De andra barnen försvann alla förr eller senare. Ingen av dem visste hur det gick till och ingen kunde förklara vart de tog vägen. De kunde räkna ut att samma sak skulle hända dem själva någon dag och ingen visste om det var bra eller dåligt. Hon själv blev kvar längre än de andra, mycket längre. Men en dag kom en liten man fram till glasväggen. Han tog av sig hatten och såg på henne och hon satte sin eldblick i honom och ändå fortsatte han titta. Han till och med log, ett tunt leende som inte vacklade, som att det var förankrat i hela hans väsen. Och natten efter den tredje gången han kom var det hon som försvann. Hon somnade i sovsalen och vaknade i ett rum där hon aldrig hade varit och mannen med hatten var där, och han frågade vad hon hette och hon sa att hon bara visste sitt sängnummer och när han frågade vad hon tyckte om namnet Lin sa hon att hon inte visste. Och han sa att hans eget namn var Emerson Long och han log och sa att det var två namn som passade ihop, eller hur, Lin och Long, och hon hade aldrig hört någon säga något sådant så hon visste inte vad hon skulle tycka. Och han frågade om hon ville följa med och hon visste inte vad hon skulle säga för ingen hade frågat vad hon ville förut och han sa inget om vart de skulle gå, kanske visste han inte hur lite hon visste om världen, men en sak hon visste var att det sällan ledde till någonting bra att ställa frågor så hon teg och konstrade inte och gick dit han visade. 276


De kom ner i en källare där det ekade och någon öppnade en svartglänsande maskin och bad henne kliva in. Mannen klev in efter henne och där inne satt de på en mjuk soffa bredvid var­ andra, och maskinen gick igång och kom i rörelse. Det var små fönster i väggarna med gardiner för och hon gjorde ingenting, hon bara satt där. Han tog av sig hatten och log och hon teg och väntade och till sist stannade maskinen och han bad henne kliva ut. Och sedan fick hon se världen. De hade åkt upp till toppen av ett berg, det var nog snarare en kulle än ett berg men då hade hon inget att jämföra med, och nedanför bredde en hel stad ut sig och solen var precis på väg fram bakom några moln, så det första hon fick se av världen var hur solljuset på några ögonblick jagade molnskuggorna tvärs­ över hela dalen där staden låg och ut i havet där de försvann ur sikte. Hon såg kantiga torn som sköt upp mot himlen och en flod som flöt tvärsigenom staden och hon visste inte vad något av det var. Ljuset och färgerna och världens alla riktningar rusade in genom hennes huvud från alla håll samtidigt och en vindstöt ryckte tag i henne och det första hon gjorde när hon hade sett världen var att hon föll ner på knä och gömde ansiktet i armarna och grät. Om någon hade frågat henne vad hon grät för hade hon inte haft ett ord att säga för det hade varit som att fråga regnet varför det faller, men mannen frågade ingenting, han bara stod där och väntade tills hon hade gråtit färdigt och sedan klev de in i den svarta maskinen och rullade tillbaka nedför berget. Tirin Ideye sitter tyst en stund och låter bilden klinga av. Hon lämnar fönstret och lägger sig på sängen bredvid Loé. »Sover du.« Loé skiftar sin tyngd och snörvlar till och rösten är raspig och hes. »Du ska inte somna.« »Det gör jag inte. Innan gryning måste jag gå. Broder Alba 277


har ordnat så att du slipper schemat tills hon är tillbaka. Du ska bara vila nu, du behöver inte göra någonting.« »Men berätta färdigt.« »Inte om du är sömnig. Jag vill att du hör den här historien ordentligt.« »Ja – men hur ska jag kunna höra om du inte fortsätter.« Även i Emerson Longs vård var barnet som inte ville vara barn avskilt från världen, fast nu på en större yta. Det var en hel liten park där Lin hade ett eget hus att bo i. Det fanns andra som inte bodde där men som arbetade i husen och parken och de kallade mannen herr Long. Han kom till Lin varje dag, ibland i sällskap med en blek allvarlig kvinna som var huvudet högre än han själv och stank av en kväljande parfym och som var hans fru. Lin visste inte vad det betydde men så var det med många saker och hon svalde sina undringar och lät bli att konstra. Emerson Long hade visat henne världen från ett berg. Nu sa han att hon skulle få se den igen och på närmare håll, men inte förrän hon var förberedd. Hon var fortfarande instängd men nu hade hon fri utsikt över molnen och stjärnorna och när hon till slut hade vant sig vid att hon inte behövde be om lov för att gå ut i trädgården eller gå på toaletten kunde hon röra sig fritt innanför murarna. Hon slapp barnhemsbarnen och inga främlingar kom för att stirra på henne och innanför muren fanns det gräs och körsbärsträd med skära blommor, det rann en bäck med små broar och det fanns fåglar som visslade och vita fjärilar som dansade omkring i luften, och ibland om hon satt stilla landade en fjäril på hennes hand och vilade sina oändligt tunna vingar. Så även om det hon hade sett från berget fyllde hennes dagdrömmar med tusen frågor och en värkande längtan så ville hon inte klaga, för hur hon än vände och vred på allt kunde hon inte tycka annat än att hon hade fått det bättre. 278


Själva förberedelserna visste hon inte vad hon skulle tycka om. Emerson Long sa att det inte var något att bekymra sig om; i själva verket, sa han, var det kärnan i förberedelserna just att inte bekymra sig om vad man skulle tycka, vad som var bra eller dåligt och den slags. Och samtidigt, lade han till, om det hände sig att hon ändå bekymrade sig för om det var bra eller dåligt eller undrade om förberedelserna förde henne framåt eller bakåt, så fanns det inget skäl att bekymra sig för om det i sig var bra eller dåligt eller om det skulle föra henne framåt eller bakåt. Och om hon då mumlade att hon nog inte riktigt förstod, så såg han på henne med sitt outsinliga tunna leende och pekade upp i himlen och sedan ner i gräset med sin käpp, och sa: »Hela världen och allting i den är en enda svart pärla som ingen har sett – vad finns det att förstå.« Och därefter fanns det inte mycket mer att säga. Förberedelserna hade ingen början och inget slut. Emerson Long gav henne övningar som att räkna sina andetag eller rabbla någon ramsa eller fundera på någon gåta, och oftast skulle hon sitta rak i ryggen med blicken i gräset och händer­ na vilande på sina korsade ben, men det fanns även stående, gående och andra ställningar eller rörelsemönster. Ibland gick det inte ens att säga vad hon skulle göra, det handlade ofta mer om vad hon inte skulle göra och alltihop försiggick inne i huvudet fast inte bara där utan också i kroppen, fast utan att hon skulle tänka på det. Hon skulle inte låta tankarna dra iväg henne hit eller dit utan helst bara låta dem vara, i själva verket skulle hon låta allting vara så att någonting, vad det nu var, skulle komma till henne så som det egentligen var, så att hon fick se. Lin tänkte sig att det var som att vara så still att en liten skälvande kaninunge vågar sig fram och äter ur ens hand. När hon frågade om det var rätt skrattade herr Long och frågade vad hon visste om rätt och fel, och Lin visste att det inte var fel och heller inte rätt, och så där var det; så fort man trodde att 279


något man sa eller tänkte hade fångat det så löste det genast upp sig eller slank undan, som ett moln på himlen eller en droppe tvål i badvattnet gick det inte att hålla fast. Och ibland ville hon bara skrika och göra pruttljud åt alltihop men även om hon skrek gjorde det ingen skillnad för Emerson Long bara log och väntade tills hon var klar och sedan fortsatte övningen. I förberedelserna ingick även vanligt arbete och kroppsliga övningar och läsning. I böckerna fanns långa berättelser om hur det var ute i världen, men hon fick inte gå ut i den, inte än. Om hon frågade varför fick hon alltid samma svar och om hon frågade hur länge det var kvar tills hon fick gå ut fick hon också samma svar. »Har du gjort din övning.« »Ja.« »Gör då din övning.« »Men jag har ju gjort den.« »Bra. Då är det dags att göra din övning.« Det var så det var och så fortsatte det att vara och ingen vet hur länge det hade fortsatt om det inte hade tagit slut. I början av hennes sjunde vinter i trädgården kom dagen hon hade väntat på. Herr Long tog av sig hatten och sa att det som händer händer när det händer. Sedan stod han där och kisade mot solen som var på väg ner och Lin visste inte vad hon skulle säga för det var inget nytt han hade sagt, och det betydde ju varken inget eller någonting särskilt ifrån sig självt. Men när hon tittade upp i hans ansikte var det där lilla leendet borta och hon kunde inte minnas att det hade hänt någonsin, och så sa han att det var dags för henne att gå ut i världen. Det var inte så här han hade tänkt att det skulle ske, lade han till, men det är ju så världen är. Om världen visste Lin nästan ingenting så hon teg och herr Long återfann sitt leende. Kanske var detta perfekt, sa han, kanske hade han inte mer att lära henne, kanske var det dags 280


att gå till nästa lärare, en som kunde leda henne vidare och längre än han själv. Han gav henne en sista övning. Om något gick snett skulle hon gå till havet och söka upp en som hette Lorensen vid brygga nummer tre söder om piren. Övningen var att repetera platsen och namnet i huvudet så att hon aldrig glömde dem. Ifall hon måste kunde hon fråga sig fram men hon skulle inte nämna namnet förrän hon var där. Och vad som än hände fick hon inte gå tillbaka till trädgården för då skulle hon bli tagen. Lin frågade varför och han sa att myndigheterna ville ta allting ifrån honom, även henne, och därför var de tvungna att få henne därifrån genast. Hon frågade om myndigheterna var samma som barnhemmet och han svarade att barnhemmet var något helt annat som myndigheterna också ville ta. Natten då hon gick ut i världen kom den evigt tigande fru Long och omfamnade Lin med sin obegripliga parfymstank – efteråt kunde hon inte komma ihåg ansiktet, bara den där doften – och herr Long tog Lins händer och kysste hennes panna och sedan satte de henne i en dragkärra och gömde hen­ ne under en hög med lakan och stängde luckan. Kärran kom i rörelse och rullade en kort stund innan den stannade igen. Hon hörde en dörr slå igen och röster och luckan öppnades och när hon blev uppdragen stod köksarbetaren som hade dragit kärran framåtböjd med händerna mot muren. I nästa ögonblick sparkade någon undan hans ben och han låg i gruset och de satte ett knä i ryggen på honom och slog mot revbenen, igen och igen fastän han inte gjorde något. På nytt blev Lin bortforslad, på nytt var maskinens fönster täckta. Det var andra gången hon blev transporterad genom världen utan att få se den, tredje gången hon hamnade på en sluten plats. Och det var första gången hon började bli miss­ nöjd. På morgonen kom en vitklädd kvinna till Lins cell. Hon sa 281


att hon hette doktor Winter och Lin undrade varför hon sa att hon hette doktor eftersom hon visste att det inte var ett namn, men folk kan vara stingsliga så hon lät bli att fråga och doktorn bläddrade i en bunt papper och sa att all egendom på området där barnet hade vistats skulle beslagtas av myndigheterna och att barnet, alltså Lin, nu hade omhändertagits på grund av den och den lagen och skulle undersökas och därefter få sin placering. Varpå barnet sa att hon inte var något barn och genast bet sig i tungan för att hon hade glömt att hon tänkte vägra prata med dem. Doktorn avfärdade invändningen och sa att det var för tidigt att avgöra den saken nu, allt skulle visa sig i hälsokontrollen, och om Lin bara gjorde som de sa åt henne skulle allt säkert gå utmärkt. Lin visste att det inte var lönt att konstra. Hon tog av sig kläderna som de sa och gjorde inget motstånd när de klämde och petade och drog ut blod och andra vätskor ur henne med nålar och rör och grävde inuti henne med speciella redskap, hon bara blundade och lät sig sjunka ner i mörkret, andades som hon hade lärt sig och försökte koncentrera sig på den sista övningen hon hade fått. Men efter det första samtalet med doktor Winter sa hon inte ett ord, hon lät alla deras frågor flyta förbi och såg dem inte i ögonen och gjorde sin övning. Det var fler som hon där, det syntes på deras irrande blickar och på kläderna de bar när hon mötte dem i korridoren. Hon fick aldrig tillfälle att prata med dem och maten fick hon i sin egen cell. Det var lite som att vara på barnhemmet igen fast barnen var äldre nu. En morgon kom doktor Winter till hennes rum och sa att Lin hade haft rätt. Hon var inget barn. Läkaren läste i en sådan där pappersbunt igen och Lin förstod inte hälften av vad hon sa, men undersökningarna hade visat att hon var frisk, det förstod hon, och att det fanns goda chanser att hon var fertil. Lin visste inte vad det betydde men hon förstod att doktor 282


Winter var mycket nöjd med resultaten för det glittrade lite i ögonen och rösten var annorlunda nu, vänligare. Hon skulle bli flyttad till ett trevligare ställe fick hon veta, det fanns inget att oroa sig för och om hon bara gjorde som de sa skulle hon bli en äkta medborgare och därtill en mycket viktig sådan för staden och hela landet, och ju mer Winter pratade desto mer krampade Lins hjärta, för varje bra sak doktorn sa skulle hända kände hon på sig att det var något dåligt hon lät bli att säga. Alltihop var för bra för att vara bra. Lin bestämde sig för att gå ut i världen. Det var dags att sluta bete sig som ett barn. Dags att vara listig. Så hon bröt tystnaden. Hon log mot läkaren och sa att allt var bra, att hon hade varit rädd för det nya men nu skulle hon göra allt hon behövde göra, och läkarens ansikte öppnade sig av lättnad och hon blinkade och det föll en liten tår av välviljans och samför­ ståndets lidelse. Den här gången var det inga gardiner för bilfönstren. Hela vägen stirrade hon ut genom rutan på världen som flög förbi utanför. Hon såg hus i täta rader, höga hus som aldrig tog slut, och hon såg otroliga mängder av människor och andra bilar och hästar med vagn och hundar, och så småningom glesnade husen och asfalten blev till grus och de åkte över en slätt och sedan körde de rakt mot en vägg av träd och fortsatte rakt igenom, och väggen av trädstammar var nu på bägge sidor och lövkronorna hängde som ett tak över vägen som slingrade sig fram till ett stängsel där en vakt släppte igenom bilen, och de åkte uppför en kulle och längst upp stod en ensam stenfästning och väntade på att sluta sig omkring Lin. Allt var trevligt och välordnat precis som doktor Winter hade sagt. Ingen behövde oroa sig för något, maten var bra och arbetet lätt och ibland gjorde de utflykter i skogen med sköterskor och beväpnade vakter, ifall något skulle hända. Ing­ enting hände mer än att de vandrade omkring och lyssnade på 283


fåglarna. De fick spela musikinstrument eller lära sig hantverk men Lin saknade sina böcker och hon saknade herr Long och hon ville göra sina övningar, hon ville springa för att hålla sig stark och känna blodet rusa och svetten rinna men när hon försökte hejdade de henne och sa att det var onödigt och att det gjorde de andra flickorna oroliga, så istället började hon stiga upp på natten och göra sina övningar i smyg. En av nattvakterna tyckte om Lin. Han lät henne göra vilka övningar hon ville, det enda han bad om i gengäld var att hon skulle klä av sig innan och vara naken, och eftersom hon ändå blev varm av övningarna var det ett bra byte för Lins del. Så när han hade nattpasset flög hon med håret fladdrande fram och tillbaka längs en lång korridor på vindsvåningen och gjorde sina stridsövningar och ibland även sittövningar om hon hade fått ur sig all ilska som bubblade i kroppen. Hon visste nu vad de ville ha henne till. Fertil betydde att de kunde sätta in något i magen på henne, ett frö till ett barn som skulle växa och bli en människa. Flera av flickorna i stenslottet hade uppsvällda magar och gick omkring och strök sig över magen. De uppsvällda kallades föderskor och fick mer och bättre mat än de andra, och det var meningen att alla skulle beundra de uppsvällda och längta efter att bli likadana. Lin sa inte till någon vad hon längtade efter. Då och då kom doktor Winter till slottet och gjorde sina undersökningar medan Lin satt uppgillrad i en särskild sits med benen utspretade. Hon avskydde det men hon lät det ske och försökte gå ur kroppen och vara i övningen medan det pågick, försökte le efteråt och svara på alla frågor och säga att allt var bra, allt var trevligt, alla var snälla mot henne. De nattliga övningarna sa hon inget om. En natt ville nattvakten prata med henne. Det som han berättade var något som hon inte ens visste att hon inte visste, hon hade inte tänkt så långt. Han berättade för henne vad som 284


hände med de uppsvällda efter att barnet hade kommit ut. De kördes iväg till ett annat ställe för att återhämta sig och barnet fick de aldrig se mer, och sedan hamnade de på ett nytt slott och allt började om, och så där fortsatte det, år efter år efter år ända tills de var för gamla för att föda fler barn. Det var vad nattvakten hade hört. Det flög ur henne innan hon hann tänka. Att det där spelade ingen roll för hon tänkte ändå inte vara kvar. Han sa att han redan visste. Han hade sett henne stå och titta ut mot skogen. Och hon visste redan att hon inte skulle klara det själv. Hon sa att hon behövde hans hjälp. Han såg på henne. Han öppnade hennes nattsärk och lade handen över hennes bröst. Hon var svettig av att ha sprungit och hans hand var kall. »Vi kan inte fortsätta med det här«, sa han. Vi kommer åka fast och jag kommer förlora min plats. Jag kan inte förstöra allt för någon liten unge.« »Hjälp mig rymma då.« »Det är många som har försökt. De flesta kommer inte ens förbi stängslen och de som gör det går vilse i skogen och åker fast, och om de kommer till staden irrar de omkring på gatorna tills de blir hittade, eller så tröttnar de och kommer tillbaka självmant, eller hamnar de på något långt värre ställe än det här. På ett eller annat sätt åker de fast.« »Inte jag. Jag måste ut. Jag har aldrig varit i världen.« »Du är redan i världen. Allt som har hänt dig, allt du måste göra och allt du inte får göra, ditt liv som det är just nu, precis så är världen.« »Men utanför det.« »Det finns inget utanför. Det är inte så världen är. Du vet inte.« »Jag vet vart jag ska gå. Bara jag kommer ut härifrån.« Han suckade. »Jag ska hjälpa dig.« Och han tog tag om 285


hennes nacke och stack in tungan i hennes mun och händerna innanför skjortan, och sedan gjorde han saker som var lite som doktor Winters undersökningar fast utan redskap, och hon försökte sjunka ner i mörkret inuti sig och göra övningen som hon brukade, och det gjorde mer ont och han var klumpigare än Winter men han höll i alla fall inte på lika länge som hon. Sju dagar senare sprang hon genom skogen med en ryggsäck hårt spänd över axlarna. Hon sprang så att hon fick blodsmak i halsen och liksom den första gången hon fick se världen rann tårarna och hon lät dem rinna och sprang mot månen som lyste mellan trädkronorna, mot staden, mot livet. Den första natten övernattade hon i ett ödehus i utkanten av staden. Kläderna var blöta av svett och madrassen hon låg på luktade mögel och hon drömde att hon sprang genom skogen och vaknade flera gånger av en ylande hund ute i natten. Synögat är slutet. Loé mumlar: »Fortsätt.« Tirin Ideye rör vid barnets hår. Lägger armen om henne, viskar. »Imorgon. Du sover nästan.« »Men fortsätt.« »Ja. Imorgon ska jag fortsätta.« »Imorgon kommer jag gå ut härifrån.« »Vi får se hur du mår till att börja med.« »Du får se att jag kommer gå ut.«


16 Ordningen Templet i Port Ondeo, norra stranden

Solen stiger och Loé vaknar ensam. Templet har en stengrå doft. På sängbordet står en skål med gröt, en stelnad hinna har bildats på ytan. Nedanför fönstret ligger en gårdsplan med bländvitt grus och ett antal huslängor i brunt tegel, till höger två rader med växthus i glas, sedan en hög vit mur med tagg­ tråd ovanpå, den löper runt hela området. Bortanför muren syns floden och södra stranden. Till vänster kommer någon ut från en rad låga bås som måste vara latrinerna. En ung aspirant med snaggat hår, hon går raskt mot den närmsta tegellängan och försvinner in. En hög med kläder ligger vid fotänden av sängen, ofärgade bomullsplagg, prydligt hopvikta. Hon äter gröten, slickar tall­ riken ren och lämnar sovsalen. Hon håller handen för revbenen och går mot trapphuset i änden av korridoren. Den är indelad i flera sektioner med galler och låsta grindar. Insidan av templet är blek och kal, överallt högt i tak och ingen onödig inredning, smutsvita ytor, hård betong och flagnande väggar med klum­ pigt inristade namn och symboler. Golv av galaxmönstrat gult linoleum, spruckna av tid och hetta och torr luft. Rummen i korridoren är antingen låsta eller tomma celler med små gallergluggar ovanför sluttande nischer med spindelväv och damm och uttorkade flugkroppar. Hon går ut samma väg de kom kvällen innan. Ett asfalterat fält med fordonsvrak och sedan en väg som kröker sig ovanför bergssidan ner mot ingången till ett tunnelhål i bergväggen, 287


avspärrat med dubbla stängsel. Till vänster går en stentrappa upp till templets första våning där en lång terrass sträcker sig längs fasaden. Till höger om källardörren öppnar sig ett valv i husgrunden, en gång av kullersten leder genom huset till gården på andra sidan. Solen rullar fram över himlen, ingenting annat rör sig. Loé sätter sig och kissar vid husgrunden, den är lagd med granitblock högre än hon själv, sedan går hon ner mot tunneln. Grindvakten sitter i skuggan i en öppen kur mellan de två stängslen. »Kan du öppna. Jag ska gå ut.« Pojken i kuren pekar mot en fällbar lucka bredvid grinden och glor på henne med samma offensivt uttråkade min som vaktsoldaterna i hamnen. »Vad.« »Ditt tillstånd. Om du ska ner i tunnlarna behöver jag ha ditt passertillstånd, vet du inget.« »Vilka tunnlar.« »Du får en röd bricka av arbetsledaren eller läraren och den ger du till mig och så får du en sådan här istället«, han håller upp en gul plastbricka, »märkt med vart du ska och hur länge tillståndet gäller.« »Ja.« Loé stirrar på den gula plastbiten. »Det vet jag. Fast jag har nog tappat min röda.« »Har du.« Ett snett flin. »Otur.« »Den är borta. Och jag måste verkligen gå ut.« Vakten spottar ner i gruset. Han går fram till stängslet. »Du har fått duktigt med stryk. Vad gjorde du för ofog.« »Men tänker du släppa ut mig eller inte.« Samma flin igen. »Inte. Gå dit där de har sagt att du ska vara. Du kommer bara att få mer stryk om du håller på.« Loé tittar upp på tempelkolossen som står där och vakar över floden och hamnen och den sjunkande staden. »Var är alla.« 288


»En del arbetar ute i zonerna. Resten är där uppe i fabriken och växthusen. Och du själv. Vad håller du på med egentligen.« »Det har jag sagt. Jag ska gå ut.« Korridorerna och sovsalarna på första våningen ligger tysta och tomma. En vit katt stannar upp och ser på Loé. Den stryker fram och tillbaka vid en stängd dörr och gör ynkliga uppford­ rande läten. Dörren är olåst. Loé följer katten uppför en smal gropig stentrappa till översta våningen. En kort dunkel korridor, delad itu med ett järngaller. Katten har glidit igenom gallret och står innanför och väntar. Grinden skallrar mot ramen när Loé drar i den. Katten tar ett språng upp mot dörrhandtaget som är blockerat från utsidan och hänger på låsvredet med framtassarna så att dörren glider upp. En ornamenterad trädörr leder till en pelarsal med bokhyl­ lor längs väggarna. Golvet är lagt med lent trä, en mosaik av klossar i skilda nyanser som bildar stjärnmönster och cirklar. Ljuset kommer från avlånga fönster högt upp i taket. Hon står stilla och lyssnar. Det hänger en sval doft i luften, sträv som av trärök och en aning syrlig. En komponerad doft, avsiktlig. Katten åmar sig för att locka henne med sig längre in i salen. Ett mumlande läte hörs från ett annat rum in till vänster och Loé går genom en passage med lägre takhöjd, även den kantad av bokhyllor. Hon kikar fram runt hörnet. På en matta på gol­ vet sitter en man utan kläder och drar i sitt kön. Hans kropp är jättelik men han är helt ung, nästan en pojke. Redan innan han tittar upp har han anat något och skyler sig med ett täcke. Han kikar fram bakom skynket. Loé tar några steg fram, samtidigt smiter katten förbi, den går fram till jätten och kliver upp på täcket. Han är blek i hyn som om han inte har varit i solljus på mycket länge, även håret är blekt. Det är någonting skevt med ansiktsdragen och huvudet ser ut att sitta på fel kropp, 289


som en förvrängd utväxt. Axlarna är knotiga, armarna smala och seniga. På var hand sitter ett extra finger sammanvuxet med lillfingret. Loé går fram en bit till. »Jag försöker bara hitta ett tillstånds­ pass.« Ynglingen stirrar oavlåtligt på henne. Då och då drar han in luft med ett smalt sugande ljud i ena mungipan, i nästa ögon­ blick torkar han munnen mot axeln med en invand automatisk rörelse. Långsamt, med en röst som grötar ihop sig, säger han: »Jag … är … mästaren.« Loé nickar. »Jaha.« »Jag är … mästaren.« »Ja. Någon ska väl vara det också.« »Katten vill ha mat.« Djuret stryker sig mot hans utsträckta hand, mästarens blick lämnar inte Loé. »Djur är som fattiga människor«, säger hon. »De vill alltid ha mat.« »Ja. Den vill alltid ha mat.« Loé sträcker ut handen och rör vid djurets skinande vita päls. Katten går undan och vänder tillbaka och hon trycker ner handen så att den duckar när den stryker sig mot henne, ända ut till svansspetsen. »Man skulle kunna ta den hur lätt som helst. Det är ganska mycket kött på den.« Mästaren nickar som om han har hört något helt annat än det hon sa. »Du vet inte var det finns sådana där pass. En liten röd plastgrej.« »Jag är mästaren.« »Jag vet. Du sa det.« »Vi kan göra … den där vad heter den.« Han trycker hän­ derna mot tinningarna och mumlar för sig själv, orden kommer 290


snabbare till honom nu. »Inte den, den andra. Den när man ber till, vad heter det … till korsmästaren. Hjärtats bön.« »Jag måste tyvärr gå.« Hon står kvar, rycker på axlarna. »Okej, men inte något med hjärtat. Jag vet en som man inte kan göra själv. Den kallas Vågen som går genom en annan våg. Kan du den. Den är ganska svår så man måste koncentrera sig för det är inga ord. Och du kan inte vara naken. Det blir inte seriöst då.« En skallrande smäll. Gallergrinden. Loé far upp, hon och mäs­ taren har suttit med blickarna låsta vid varandra. Hon ser sig omkring. Bokhyllor, en sängbotten utan ben, två fåtöljer med ett bord mellan. Ingen flyktväg, inga gömställen. Tunga fotsteg närmar sig från pelarsalen. Mästaren viskar: »Det är broder Erwin. Säg inte att jag sa något.« Han sätter fingret för munnen. »Sa vad.« Jätten gömmer ansiktet i händerna. Fotstegen är inne i mel­ langången nu, hårda klackar. Om broder Erwin är överraskad av att finna Loé i mästarens sällskap döljer han det skickligt. Hans blick faller på barnet och stannar där. Smalt ansikte, svettblank mörk hy, snedvriden bladnäsa. Skallen är kal, ögonen glimmande streck. Hans kaf­ tan liknar aspiranternas förutom att den är gjord i svartfärgat tyg, solblekt och välanvänd. Förstemunken går fram till mästaren som sitter hopsjunken på golvet iförd ett par knälånga byxor och en rock av rött siden med en gul drake broderad på ryggen. Han tilltalar honom som vördade mästare och ber honom för ordningens skull att byta om. Efter en utandning som skulle kunna tolkas som en suck bänder han loss jättens händer från ansiktet och talar lågt vid hans öra tills mästaren efter en stund lommar iväg bort till en garderob och börjar leta i hyllorna. 291


Loé rör sig sakta mot utgången. »Still.« Munken sätter sig i en av fåtöljerna, mitt i den enda flyktvägen, lutar sig tillbaka och lägger sin käpp tvärsöver knä­ na. »Så detta är Williams Oriegos nya underbarn. Och du har redan fått audiens hos vår tempelmästare.« Loé ser på jätten som verkar ha glömt att de är där, han har funnit en samling små plastfigurer och håller på att arrangera dem på golvet framför sig, han har även glömt att byta om. Läpparna rör sig som om hans tankar tar form i munnen. Mästaren har försvunnit ur rummet och lämnat besökarna åt sig själva, som när ett barn på ett ögonblick trollar sig ut ur de vuxnas trånga verklighet där de alltid försöker hålla kvar barnet, och går in i sin egen osynliga värld. Munken betraktar Loé. »Ingen elev har tillträde hit, allra minst innan de är antagna.« »Det var katten som öppnade grinden. Jag kunde inte veta vart den tänkte gå.« »Och vem vigde katten till lärare.« »Vad.« »Varje elev följer sin lärare. Sådana är de tusen reglerna. Sådan är ordningen. En lärare utses till varje elev av tempel­ rådet. Och den här katten har inte blivit utsedd. Såvitt jag vet har ingen katt någonsin blivit utsedd till lärare.« »Jag kan inte några tusenregler. Jag behöver bara ha ett sådant där pass så jag kan gå ut och hitta Gawar.« Broder Erwin nickar. »Du har bett att få komma hit. Sant.« »Ja, men det var innan de tog –  « »Du har påbörjat antagningsprovet och provet fortsätter tills det är över.« »Jag har inte påbörjat. Ingen har sagt något.« »Provet började när du steg iland i hamnen.« »Ja, och sedan tog de Gawar.« »Pojken hör inte till saken. Din invändning är oklar.« 292


»Gawar är en människa, ingen sak.« Munken för samman händerna framför ansiktet med finger­ topparna mot varandra, ögonen smalnar om möjligt lite mer. Det hänger ett leende över hans läppar, rösten är kall. »Vi har hundratals församlingsmedlemmar i enklaverna som har ansökt om att bli prövade, många flitiga utövare har väntat i flera år. Vanligtvis är tålamod en av de egenskaper vi prövar hos de som vill bli antagna. Men Williams Oriego är trots allt fortfarande en vördad mästare. Flickan – din lärare som hon kallar sig – hade med sig ett rekommendationsbrev där Williams Oriego ber mig ha tålamod med er. Han säger att ni bägge bär en skenande eld i bröstet. Han talar om det som om ni bär på en dold skatt.« »Jag har ingen skatt. Jag försöker bara gå ut.« Han ger henne en irriterad blick. »Du avbryter mig med pladder. Alltså, om Williams Oriego begär en prövning kom­ mer jag att ge er det. Sådan är ordningen. Sådana är reglerna.« »Dina regler bestämmer inte över mig.« »Så länge du är här gäller templets regler.« »Ja, men du kan inte bestämma att jag ska vara här.« »Du är redan här.« »Jag är inget underbarn. Jag är inget barn alls. Jag är jägare.« »Jag, jag, jag.« Munken reser sig. »Vi kommer att välja en lärare till dig, men det är lika bra att du lär dig några saker direkt. Följ med.« Broder Erwin tar med Loé till templets källare och vidare ner genom ett lodrätt schakt med en spiraltrappa i stål. En me­ tallisk maskindoft stiger ur mörkret, den liknar doften i tåg­ tunnlarna söder om floden. Vid trappans slut går de längs en sluttande tunnel med väggar av råberg där ljudet av munkens stövelklackar ekar och skruvar sig bort genom mörkret. Han går före med en oljelampa. Tunneln mynnar ut i en under­ jordssal med järnvägsräls, silhuetter av döda tågvagnar skymtar 293


fram i lampskenet. De går tvärsöver salen och kommer till ett lägre rum med rader av golvfasta maskiner på bägge sidor, metallkolosser täckta av damm, säkert ur bruk sedan så länge att ingen minns vad de var till för. Längst in i maskinrummet syns ett svagt ljus, inramat av en dörröppning. Munken visar in Loé i ljuset och hon tittar upp genom ett smalt schakt. Långt där uppe syns en liten bit av himlen. På bot­ ten av schaktet ligger ett vitaktigt fint grus. Ett smalt kopparrör löper längs väggen och fortsätter ut i rummet de kom ifrån. »Vänta här. Någon kommer och hämtar dig.« Loé ser förbi munken och ut i det svarta. Hennes röst är låg nu, protestglöden har falnat. »När då.« »Det kommer någon.« »Det finns ingenting här.« En dov smäll och hon rycker till. Ett brusande ljud från röret. »Ordningen finns överallt. Övningen finns alltid. Allt vi gör får konsekvenser.« »Så det är ett straff.« »Det är ett tillfälle för ett grumligt sinne att klarna. Försök inte gå någonstans, du kommer att gå vilse i tunnlarna. De är långa och de leder ingenstans, ingen kommer hitta dig. Du känner till hjärtats inre bön.« »Du kan inte lämna mig här.« »Svara på frågan.« Loé vänder sig bort. En ny smäll i röret och brusandet upp­ hör. »Den handlar om gudasonen.« »Handlar om är ett villospår. Den övningen är ett helt tempel i sig. En uppmärksam själ behöver inget förutom den. Minns att när vi sitter, sitter vi still. Och med det menar vi helt stil­ la, hela tiden. Vi kliar oss inte, vi rättar inte till händerna, vi knycker inte med huvudet, vi glider inte med blicken. Vi låter kroppen och tankarna vara. När vi sitter sitter vi, och när vi pausar pausar vi.« 294


Loé känner på röret. Det är kallt. Luften är kall, berget är kallt. Det finns ingen stillhet i henne och hon vet inget om hjärtats inre bön. Precis som Lin i sagan vet hon att det inte är lönt att konstra, inget hon säger nu kommer att hjälpa. Broder Erwin: »Och vi ägnar oss inte åt drömmar och visio­ ner. Det finns krafter som arbetar oupphörligt för att få oss på fall, dag och natt, alltid. Drömmar är demonernas värld, visioner deras lockbete, fantasier deras port. Vi jagar inte efter drömmar, vi griper inte efter bländverk och hägringar, vi följer inte våra fantasier. Vad gör vi med dem. Svara.« Loé svarar med tunn röst, nästan en viskning. »Låter dem vara tills de löser upp sig.« Lampan försvinner bort i mörkret som en ensam vaggande grav­ lykta på en flod i natten. Högt ovanför lyser solen på schaktets väggar. Här nere är det Loé och det svarta och maskinskuggorna i rummet utanför, väldiga pansardjur som står där fastkedjade vid betongen och andas i sin urtida djupsömn. Vagnhallen är full av mullrande svart liv. I mörkret vet man ingenting. Allt som är möjligt är möjligt, dödsormar och dolda mardrömsväsen och illvilliga demoner vars viskningar flyter samman med under­ jordsvindar från gapande slukhål och vindlande orumagångar som leder till okända världar. Nattväsen väver ljudlösa trollform­ ler för att dra henne till sig, Loéhjärtat spjärnar emot och det brusar där ute som när man närmar sig randen till ett vattenfall, om hon låter sig dras ut i strömmen finns ingen väg tillbaka. Hon släpar fram en plåtskiva som står vid väggen, går in i schaktet och täcker öppningen ut till maskinrummet med skivan, gömmer sig för mörkret. Hon knyter armarna omkring sig för att hålla inne kroppsvärmen. I det svaga ljuset uppifrån springer en spindel i etapper över det vita gruset. Inga böner ryms i hennes tankar. Kylan växer med hungern och äter sig in i bröstet. Törsten 295


börjar i gommen och kryper upp i bakhuvudet som en träng­ ande värk. Då och då smäller det till i röret och en hinna av kondens bildas av det kalla rusande vattnet och hon drar fingret uppför röret och suger i sig de droppar som samlas. Solen krälar fram över himlen, den passerar sitt högsta läge utan att något direkt ljus når ner till botten av schaktet. Loé väntar. Då och då tycker hon att hon hör något utanför. Fladdermusvingar, ropande vålnader, knäppande ljud. Då och då somnar hon till och i sömnen skälver hon av oro och kyla och dunkla drömmar. Hon gör inget motstånd när de hämtar henne. Hon ställer inga frågor och de ger inga svar. I templet är det tyst och glest med folk, solen står lågt och förvandlar linoleumgolven till flytande guld. Aspiranterna luktar arbetssvett och ser ner i golvet med trötta ögon, övningen tar aldrig slut-ögon. De ger henne vatten men inget att äta, kvällsmaten har redan varit. De för henne direkt till en samlingssal med sluttande läktare där stolarna är borttagna, hålen i golvet där de har suttit fastskruvade är kvar. Längs alla läktarraderna ligger sittmattor av olika material och färger. De lämnar Loé nere på första raden. Scenen är tom förutom ett antal sittmattor, från taket hänger ett anfrätt kors, högre än en man och målat i guld och blodrött, trons och kärlekens flagnande färger. Tirin Ideye kommer och sätter sig bredvid Loé. Salen har börjat fyllas av aspiranter, ingen sitter nära dem än. »Jag har letat efter dig. Var har du varit. Loé.« »Har du hittat Gawar.« »Inte än. Vi måste vänta tills broder Alba är tillbaka.« Synögat vänds mot Tirin Ideye. »Är du min lärare.« Tirin Ideye tittar över axeln. »Om du vill är jag det. Du är det enda jag har kvar av Stället.« 296


»Då kan du ge mig ett sådant där pass så att jag kan gå ut härifrån.« »Det är inte så det fungerar.« »Jo, det är det. Vakten sa att läraren bestämmer.« »Mellan oss kan jag vara din lärare. I deras ordning är jag bara en ny elev. Och även om du kommer ut, vart ska du gå. Vi känner ingen här.« »Jag kanske visst känner någon. Jag kanske har en plan.« »Vem känner du.« »En som bor på floden. Som har en lampa med små osynliga väsen inuti som lyser. Han känner en massa folk. Han känner några som kan fixa medicin till Gawar faktiskt. Bara för att du inte  –  « »Sch. Inte så högt. Vi behöver prata ordentligt innan vi bestämmer något om att gå eller stanna.« »Du kan prata hur mycket du vill, jag tänker inte stanna.« »Jag har förstått det.« Hon tittar över axeln igen. Salen fylls snabbt på med folk, även på de nedersta raderna har aspiranter tagit plats och sitter i övningsposition, i tyst väntan. »Men vi behöver prata.« Bakifrån: »Sch.« Tirin Ideye vänder sig om, en äldre kvinna på raden bakom håller ett finger för munnen. Tirin Ideye tar Loés hand. »Vad som än händer, kom ihåg vad jag sa. Du är det enda –  « Ett slag i nacken. Tirin Ideye rätar upp ryggen och sitter i ställning som de andra. Salen är nu full av tigande aspiranter. En dämpad hostning hörs då och då. På scenen tar broder Erwin plats på en sittmatta, fem personer sitter uppradade bakom honom, i likadana kläder som eleverna men med ett gult sköldformat emblem sytt på högra ärmen. Munkens blick svävar någonstans strax ovanför åhörarna. Broder Erwin böjer sig fram och nuddar golvet med pan­ nan och händerna tre gånger om, och församlingen, inklusive 297


medlemmarna på scenen och Tirin Ideye, följer hans rörelser ögonblickligen som om de alla var hopkopplade med ledade stänger. Tirin Ideye drar med sig Loé i rörelsen och passar på att viska: »Det där är broder Erwin. De andra är lärare.« Förstemunken sänker blicken. »Vi har några ärenden att ta upp innan kvällssittningen.« En av lärarna håller ett kort anförande och påminner om att samtal under arbetspass är tillåtna men bara om de syftar till korrekt utförande av uppgiften, allt enligt devisen Gör det som ska göras, varken mer eller mindre. Nästa lärare diskuterar skötsel av arbetskläder och utrustning, inte minst templets stövlar, och understryker att var och en är skyldig att efter avslutat arbetspass se till att skorna är lika välskötta som man vill att de ska vara när man hämtar dem, och att läderskor vid behov ska infettas och att de attiraljer som finns tillgängliga för materielvård är till för att användas. En tredje lärare talar utförligt om vikten av korrekt uppförande vid arbeten ute i skyddszonerna, där varje elev är templets ansikte i världen. Förstemunken tackar. »Det här templet är inte byggt på pladder«, inleder han. »Och den här munkens eftermäle ska inte vara att han talade vackert. Varje predikan är ett nederlag. Men det som är nödvändigt är nödvändigt.« Broder Erwin talar med allvarstyngd stämma och gör en paus efter varje mening, som att predikandet, detta oundvikliga onda, bok­ stavligen tär på hans krafter. »Ni som gäspar och glider med blicken när era lärare talar om skitiga skor, vad väntar ni på som är större. Ni som ser ner på folk ute i världen, vad är det som gör er viktigare än de. Är inte detta nu övningen. Är inte varje grumligt ögonblick ett grumligt ögonblick.« Han tystnar och sluter ögonen. Tempelförsamlingen vän­ tar. Någon försöker dämpa en hostning men misslyckas och skyndar sig ut genom dörrarna längst bak. Munken fortsätter. »Den här byggnaden var ett fängelse, en plats där man låste 298


in dem som lät sina egna begär och behov gå före allt annat. Vår strävan är en annan. Om en båt slukas av vågorna och sjunker till botten, vad är det för havet. Ingenting. Så är en människas liv för ordningen. När en människa dör tar maskar och kryp över kroppen. Så är ordningen för en människa. Men vi kan se ordningen på ett annat sätt än havet och maskarna gör. Vi kan följa ordningen. Och när vi har valt den vägen, sådan är övningen, försöker vi hjälpa andra att gå samma väg. Vi lever då ett liv utanför oss själva. De tusen reglerna ger oss rörelse­ mönster som frigör våra sinnen från begär och önskningar, från val och vilja. Utan reglerna rör vi oss från ögonblick till ögonblick liksom en apa i skogen svingar sig från gren till gren och letar efter frukt. Ni är inte fångar. Detta är inget straff. Ni har valt att vara i templet och tills ni lämnar oss följer ni reglerna. Nog sagt. Vi ber idag som den ursprunglige mästaren gjorde när han gick ut i öknen. Vi ber om styrkan att ge de svaga styrkan att ge de svaga styrka.« Munken fäller ut sin högra arm och en kortväxt hjulbent kvinna reser sig. Hon läser högt från en griffeltavla och räknar upp ett antal siffror, och för varje nummer skyndar sig en elev fram till scenen. Tirin Ideye är bland de numrerade, Loé har ingen siffra så läraren vinkar fram henne. Hon är klart yngst av de utpekade. Broder Erwin och lärarna flyttar sig bakåt på scenen. Den hjulbenta hämtar ett avlångt läderetui och vinkar fram de sju utpekade eleverna. Sex av dem lägger ut varsin matta och bildar en sittande kö längs scenens framkant, i samma ordning som de blev uppropade. Alla utom Tirin Ideye och Loé verkar veta vad de ska göra. Eleven med lägst nummer, sjuttiotre, är en ung flicka. Hon sätter sig på en matta en bit framför kön med ryg­ gen mot publiken, med ansiktet mot korset och lärarkollegiet, och med benen vikta under sig så att fotsulorna är blottade. Solen står lågt, ljuset faller in genom smutsiga fönster uppe 299


vid taket. Etuiets tryckknapp ekar i tystnaden när läraren öpp­ nar det. Den första i kön reser sig och tar emot redskapet: en kort piska med handtag av lindat svart läder och en platt slagände, som en flugsmälla med träffyta stor som ett barns hand. Han ser ner i golvet och väntar, det syns på hur han håller i piskan att det inte är första gången. Broder Erwin talar till församlingen och säger: »Vi gör det som behöver göras i enlighet med ordningen och de tusen reg­ lerna.« Han öppnar händerna mot åhörarna och fyrahundra röster mumlar i kör. »Allt är ordningen och ordningen är allt. Tusen regler och ingen är utbytbar, alla regler är en och samma.« Munken sänker armarna och nickar åt läraren att sätta igång, och läraren vidarebefordrar tecknet till eleven med piskan. Han tar position med ett knä i golvet, snett bakom flickan, elev nummer sjuttiotre. Läraren håller upp tre fingrar. Det första slaget mot insidan av flickans fotsula blir underkänt, de tre fingrarna är kvar i luften. Nästa slag är hårdare och hon fäller ner ett finger. Tre rapp och tre dämpade skrik ekar mot väggarna. Den straffade lämnar plats åt nästa elev och tar själv över piskan. Alla i kön flyttar fram ett steg och pojken som slog först tar över Loés plats sist i kön. Allt sker utan dröjsmål och under tystnad. Flera av eleverna slår för löst och får göra om. Några får ta emot tre slag, några fem, ingenting sägs om skälen bakom. När Tirin Ideye har tagit emot sina fem slag vinkar läraren fram två av eleverna som tar Loé under armarna och håller henne på plats. Läraren visar tio fingrar. Tirin Ideye tar emot redskapet och håller det framför sig med bägge händer i ett tafatt grepp. Blicken vandrar mellan publiken och lärarna som om hon hoppas att någon ska kliva fram och stoppa henne, förklara att allt bara var ett skämt. Ingen rör sig, ingenting sker. En hårslinga har lossnat från 300


bandet vid nacken och faller in framför ansiktet. Ingen i salen har den sortens hårsvall, så gott som alla är kortklippta. Tiden står still och bara Tirin Ideyes hand kan sätta den i rörelse igen. Det är hon och piskan och fyrahundra väntande ögon­ par. Trycket stiger. Loés bara fötter. Barnet som inte vill vara barn. Piskans läderhandtag är missfärgat av elevgenerationers svettiga händer. Loé vänder sig om och möter Tirin Ideyes blick och sedan träffar den hjulbenta lärarens hand Loés kind med en skarp smäll. »Sitt still.« Tirin Ideyes kropp drar ihop sig som om slaget hade träffat henne och sedan är broder Erwin där, hans hand på hennes axel. Han trycker ner henne så att hon står på knä och talar till henne och till alla i salen. »Minns den ursprunglige mästaren ord. Var inte rädda. Lämna allt och alla ni älskar bakom er och följ mig. Ur kärlek uppstår sorg, ur kärlek uppstår fruktan. För den som är fri från kärlek finns ingen sorg, än mindre fruktan.« Tirin Ideye skakar på huvudet. »Jag kan inte.« Det är knappt ens en viskning, en utandning formad till ord. Munken talar så att alla hör. »Vad du kan eller vill hör inte hit.« Det rinner tårar över Tirin Ideyes ansikte. »Hon kommer att hata mig.« »Vägen vi har valt går bortom hat och kärlek. Detta handlar inte om dig. Din hand är templets hand, allas vår hand.« »Hon ser inte det. Jag behöver prata med henne. Det finns saker  –  « Munken slår henne över kinden, en hård örfil som ekar över salen. »Tig. Gör uppgiften.« Tirin Ideye ser ut över salen. Det är inget särskilt med det­ ta. Ett slag bland många. Tio av tiotusen. Det är inte hon, 301


inte hennes val eller skuld. Templets hand, inte hennes. Hon ­blundar och andas in, håller andan, öppnar ögonen, höjer armen och slår. Slaget träffar där det ska med en platt smäll och Loé skriker rakt ut, hon kränger i elevernas grepp och alla muskler i hennes kropp spänner sig utan att hon kommer någonstans. Tio fingrar är kvar i luften. Loé vänder sig om. Piskan faller ur Tirin Ideyes hand och hon försöker gå fram och omfamna barnet men blir bortryckt, genast är tre elever framme och lyfter henne av scenen, de släpar henne längs mitt­ gången, hennes fötter nuddar inte ens golvet och hon kränger och sparkar i luften när de bär henne ut i korridoren. I dörren ropar hon på Loé, någon sätter en hand över hennes mun. Portarna slår igen. Ljuden från korridoren avlägsnar sig. Broder Erwin har tagit upp piskan. Han ser ut över salen, blicken kräver stillhet, syr igen varje viskande mun. Tystnad. Tio fingrar i luften.


17 Mästare av ingenting Templet i Port Ondeo, norra stranden

Ingen säger åt Loé vad hon ska göra, ingen pratar med henne alls. Ingen verkar prata med någon. Tempeleleverna sveper henne med sig från aulasamlingen i en cirkel av färglösa kafta­ ner och tigande ansikten, de styr henne med sina rörelser och ibland med tecken, ibland med hårda fingrar om hon släpar efter. Det är inte lönt att konstra. Det är inte möjligt även om hon vill; viljan har ingen ork och motviljan är omringad av aspiranter med glasblick och hypnotiska tassande fötter som drar henne med i en ström av sammanflutna medvetanden. Hon följer dem längs korridorerna och in i en övningssal och genomgår kvällssittningen utan att någon talar om vilken övning hon förväntas göra, utan att någon lärare har utsetts. Tirin Ideye syns inte till, antagligen är hon i någon av de andra övningssalarna eller så har de satt ner henne i något underjordsschakt för att begrunda sina synder. Loé kan inget göra. Hon sitter där hon sitter och gör som Lin i sagan, hon andas som hon har lärt sig, inget konstrande, hon spelar sin roll i väntan på ett tillfälle att ge sig av, tiger still och låter förnedringen som fortfarande brinner i fotsulorna omvandlas till svarta stenar i hjärtat. Sanden i timglaset rinner igenom och tidsvakten slår i sin klocka. Övningen fortsätter: alla reser sig och börjar vandra på led genom rummet i en åttformad bana med sänkta blickar och händerna vid buken, tills klockan slår igen och alla återtar 303


sina platser och timglaset vänds, och så fortsätter det igen och igen in i natten. Efter fyra omgångar går vandringen ut ur rummet, Loé föl­ jer med och hamnar i en sovsal på första våningen, längst in i en räcka av likadana salar med dörrlösa portar emellan, alla med täta rader av våningssängar, identiskt bäddade med grå filtar instoppade under madrassen. Sömn är den enda utvägen nu. Hon blundar och låter sig sjunka och i nästa ögonblick klappar någon i händerna ovanför hennes ansikte, det är som om de har slagit ihop natten till ett andetag. Aspiranterna bäddar sina sängar i gryningsdunklet. Rädslan att hamna efter eller slarva med detaljerna flyter som en syrlig gas genom rummet och Loé dras med, hon tar sig upp och hjärtat bultar och hon försöker göra som de andra, göra sig osynlig, bli likadan. Strömmen för henne ut på gården, ett led av aspiranter köar för att ta emot röda passbrickor men hon kommer aldrig nära, hon blir vallad åt ett annat håll och hamnar i en av huslängorna där ett berg av orensade bomullsblommor väntar på de unga elevernas fingrar. En flicka med glugg mellan framtänderna och skrämda gröna ögon visar Loé hur man plockar bort stjälken. Hon pekar på de torkade bladens vassa spetsar, flickan tvekar och ser sig omkring innan hon talar och säger att Loé måste vara försiktig så att hon inte sticker sig, det kan bli blodfläckar i produkten och det vill man inte ha. Och ifall hon råkar sticka sig måste hon trycka på såret och inte fortsätta arbetet förrän det slutar blöda. För övrigt är det enkelt, man repar bomullen med en särskild kam med tunna spikar tills luddet är rent från frön, fröna sparas i en ask och det vita lägger man i korgen framför sig. Loé viskar och frågar om flickan vet om det går att byta så att man får ett sådant där pass för att gå ut och flickan skakar på huvudet och sätter ett finger för munnen. Sch.

304


Efter kvällsmaten väntar en skelögd aspirant på Loé utanför matsalen. Hans ansikte påminner om en råttas. Han lämnar över en lapp till en av Loés tigande övervakare och säger att broder Alba har undantagit henne från kvällssittningen. Utan uppen­ bara skäl räcker han fram handen mot Loé, av lika oklara skäl tar hon den och de går därifrån hand i hand. Hon vet inte mycket men liksom Lin vet hon att om hon ska komma undan männi­ skorna som omringar henne och bestämmer hennes liv behöver hon hjälp. Råttansiktet lämnar henne i sovsalen på tredje vå­ ningen där hon var första natten i templet och ber henne vänta. Ensam igen. Hon sitter i fönstret och ser ut genom gallren. En elev springer över gården, långa flaxande skuggor över gruset i skenet från gårdslampan. Kanske har han glömt något och har bråttom till kvällssittningen. Loé lägger sig på sängen. Ljuset nerifrån gården når taket. Tunna sprickor i färgen, som floder på en karta. Spindelväv i hörnen. En smäll utifrån korridoren. Loé tassar barfota till dörren och kikar ut. Tirin Ideyes röst borta vid trapphuset, hon pratar med någon, Loé kan bara se vaga skepnader i den mörka hallen. Deras ord studsar mot väggarna och förvrängs. Tirin Ideye kommer gående mot sovsalen och Loé smyger tillbaka och drar täcket över sig, vänd in mot väggen. Blundar, hoppas att hjärtat inte slår för högt. Tirin Ideye stannar vid fotänden av sängen och står där ett tag. Innan hon går viskar hon tre ord för sig själv. Den enklaste övningen. Loé smyger efter Tirin Ideye, hon försvinner in i ett rum tre dörrar bort och lämnar dörren halvöppen. Den svänger ut mot korridoren och Loé kan stå gömd i mörkret bakom och kika in genom en glugg mitt i dörren, alla celldörrarna har en likadan, luckan hänger nedfälld utåt. En kvinna står vid fönstret inne i rummet, ryggen mot dörren. Ett skrivbord på hennes vänstra sida, en elektrisk 305


­ ordslampa med gult sken. Tirin Ideye sitter i en skinnfåtölj b framför bordet, hon håller tag om de höga armstöden liksom för att inte sjunka ner helt och försvinna. En avlång röd matta löper mellan fönstret och dörren. Kvinnan vänder sig om. Smala ögon, kargt ansikte, gråsvart kort hår. Hon håller ett glas mellan fingertopparna, rullar runt vätskan innan hon häller i sig det sista. Tar upp en glasflaska från bordet, håller fram den mot Tirin Ideye som avböjer med en handgest. Tempelkvinnan fyller på glaset, halvsitter på skrivbordskan­ ten. »Det enda du kan göra är det enda du kan göra. Eller hur.« Tirin Ideye skakar på huvudet, en gest av allmän vantro sna­ rare än ett svar. »Jag antar det. Jag vet inte. Jag vet ingenting här.« »Vad vill du, att jag ska hålla dig i handen. Det är din elev. Ingen annan här känner henne.« Tirin Ideye tittar bort, hon vänder sig mot dörren och Loé drar sig undan från luckan. »Förlåt, broder Alba. Jag vet att du försöker hjälpa mig. Tack.« »Pffh.« Andremunken gör en min. »Du är som alla i din ålder, du överskattar vad du vet. Det här är ingen tack och för­ låt-kyrka. Det borde du åtminstone veta.« Hon suckar, mildrar tonen. »Bara visa henne vad jag har visat dig.« »Varför skulle han skicka oss hit. Vi kunde ha gått med honom till Röda solen. Vi kunde ha varit kvar i bergen.« »Williams Oriego.« Munken ser ner i glaset. »Antagligen för att han misstror munkarna där ännu mer än han misstror Erwin. Och för att han överskattar mina förmågor, uppenbarli­ gen«, hon höjer på ögonbrynen, »och mitt inflytande. I brevet du gav mig skriver han som att jag –  « Hon avbryter sig, skakar på huvudet. Hon kastar en blick mot dörren, Loé duckar. »Som att vad.« 306


»Vissa människor har en förmåga att lysa upp andra inifrån, en sådan person kan komma in i ett rum och vara så vaken att alla vaknar. Du vet vad jag menar.« »Som Williams Oriego.« »Sedan finns det andra som kan ta över ett rum genom att släcka alla andra, alla blir deras åskådare, deras tillbedjare. Som broder Erwin. Jag vet inte vad som är mest gynnsamt för övningen. Kanske ingetdera. Sedan Williams Oriego gick här­ ifrån har jag försökt låta bli att tänka på honom, låta det vara.« »Varför.« Alba tiger en stund innan hon svarar. »En sådan människa lämnar ett värkande tomrum efter sig när de försvinner. Du kan inte vara kvar i det, du måste stänga igen det och fortsätta.« Hon ler av ett uppdykande minne. »De byggde en spegelsal, han och hans följe. Den ligger längre ner i korridoren. De drog hit en vagnslast med spegelglas från någon gammal danslokal och täckte ett helt rum. Ställde upp vaxljus så att lågorna speg­ lade sig i oändlighet och gjorde rörelseövningar. Han godtog aldrig att tempellivet skulle vara asketiskt och ovackert. Jag ska visa dig salen sedan, du kan få nycklar.« »När jag kom hit sa de att sådana övningar stör ordningen.« »Jag är andremunk, vem ska förbjuda mig.« »Var Williams Oriego lärare när han var här.« »Han var på väg att bli det. Jag var lärare då så jag var inte med i hans följe men han och jag, vi såg varann.« »Vad såg ni.« Ett tunt leende smyger förbi över munkens läppar. »Jag tyckte väl att jag såg allt. Vad han såg, vem vet. Det är länge sedan. Templet var annorlunda då. Friare, mer uppdelat, mer motsättningar. Förstemunken då var allt som Erwin inte är och lite till. Han lät Williams Oriego göra vad han ville, bara skrattade åt det.« »Så vad hände, varför gick han.« 307


»Vad som hände kan jag säga. Varför vet väl ingen. Andremun­ ken blev sjuk och dog. Det vanliga är att ettan dör och tvåan tar över. Nu fick ettan utse en ny tvåa och då valde han Williams Oriego. Hela templet var där i samlingssalen när han skulle bli invigd, och han går fram och så vänder han sig om och står där och ler, du kan säkert tänka dig, den sluga idioten. Och så går han upp till förstemunken, kysser hans hand och skakar på huvudet. Munken fick inte fram ett ord, tårarna rann. Kanske för att han var ledsen, kanske var han stolt, kanske både och. Williams Oriego gick härifrån samma kväll. Nästa morgon var förstemunken försvunnen och en av templets roddbåtar var borta. Det påstods att han hade rott ut på havet i natten och aldrig vänt om. Det gick en massa rykten.« Alba reser sig, ser ut över tempelgården. »Om bägge mun­ karna är borta säger reglerna att lärarrådet ska välja nya. Erwin lanserade sig som ersättare, han var den inofficiella ledaren för den falang som ville ha mer disciplin och tyckte att förstemun­ kens regim hade varit för slapp. De valde Erwin till förstemunk och mig till andra. Det var väl meningen att jag skulle ge någon sorts motvikt.« »Hur då.« »Det är en urgammal fråga i rörelsen. Erwin hör till dem som sätter organisationen först. Han vill nå ut och rekrytera, sprida ordningen i enklaverna. För Williams Oriego sker allt här inne.« Hon pekar på hjärtat och sedan mot tinningen. »Han vill nå in. Redan innan Erwin tog över brukade Williams Oriego säga att nio av tio elever borde skickas iväg, att de bara följde reglerna utan att ha någon aning om varför. Han tyckte att reglerna mest var i vägen för övningen.« »Och vad tycker du.« Munkens ansikte vrider sig i ett bistert leende. »Som andremunk måste jag undervisa i enklaverna. Vissa gånger när jag ser folk …«, hon skakar på huvudet, »det första jag 308


tänker är utplåning. Erwins aulasamlingar är inte bättre.« Hon stjälper ner resten av drickan med en grimas och ställer glaset på bordet, drar händerna genom håret. »Det behöver du inte sprida att jag sa. Svaret är att jag tycker ingenting längre. Jag är inte säker på att människan som art är värd att försöka bevara. Ingen bra utgångspunkt för att leda ett tempel. Som tur är har Erwin lovat att se till att jag inte kan ta över efter honom. Jag har det inte i mig. Kanske aldrig hade.« »Vad skrev Williams Oriego i brevet. Vad vill han att du ska göra.« »Han vill att jag skyddar dig. Och ungen. Han tänker sig att du ska göra karriär i templet. Det kanske du kan. Han inbillar sig väl att du ska gå den vägen som han själv vek undan från.« »Kan du det. Skydda oss.« »Ja och nej. Jag kan ta in dig som min elev. Men det är en tung välsignelse att bära. På vissa sätt kan jag göra livet enklare för dig, men Erwin kommer att göra det mesta svårt. Du ska tänka dig för innan du ställer dig på min sida här.« Tirin Ideye flyttar fram i fåtöljen, försöker ta sig ur gropen där hon har suttit. »Straffar han mig och Loé för att vi kommer från Stället.« »Han straffar alla förutom de hopplösa fallen. Han säger att det härdar.« »Och de hopplösa.« »De åker ut.« »Kan vi åka ut.« »Då får ni ställa till det rejält. Lite bristande disciplin räcker inte som skäl. Williams Oriego har vänner högt upp i systemet så Erwin måste akta sig.« »Kan du ta Loé som elev också.« »Om du blir min elev kan du fortsätta vara hennes lärare. Erwin kommer inte gilla det. Frågan är snarare om hon kom­ mer att stanna.« 309


»Det måste hon.« »Ingen måste något.« Munken ler. »Som vår gemensamme vän brukade säga, du kan leda åsnan till sjön men du kan inte tvinga den att dricka.« Tirin Ideye tar sig upp ur fåtöljen och står vid skrivbordets kortände, plockar upp ett klot av massivt glas, väger det i han­ den. »Inte genom att tortera den i alla fall.« Broder Alba fnyser till. »Om hon inte tål lite stryk får hon svårt.« »Lite och lite. Du var inte där.« »Jag går aldrig på de där föreställningarna. Jag har sett mer än nog. Jag kan inte stoppa det och Erwin kan inte tvinga mig att närvara. Så ser spelet ut.« »Så du låter det vara.« »Har du aldrig slagit en elev.« »Inte på det sättet. Inte med publik. Och jag har bara haft en elev.« Broder Alba rycker på axlarna. »Mig spelar det ingen roll vad ni gör. Men jag kan säga att det stället du sa att ungen tänker gå till, flotten, där har jag varit. Mer än jag borde. Där kommer du förlora övningen.« Tirin Ideye sätter sig på en karmstol vid väggen, rak i ryg­ gen, sedan lutar hon sig fram, armbågarna på knäna, knäppta händer. Tunn i rösten. »Det enda jag vet här är att jag har ont i hjärtat hela tiden. Jag fattar inte hur jag ska passa in.« Broder Alba går runt bordet, står framför novisen och lindar handen om hennes långa hår, glider fingrarna genom, låter det falla. »Erwin vill ha bort det här. Han säger att du stör gossar­ nas koncentration med dina egenskaper. I sak har han förstås rätt. Men som Williams Oriego säger, en ostörd övning –  « »Är en lögn.« Tirin Ideye rätar upp sig. Alba tar ett steg tillbaka. »Så ett tempel utan störningar är som ett korthus, du kan bygga högt med lite men så fort du 310


släpper in vinden kollapsar det.« Hon står kvar framför stolen och tiger, sedan en irriterad min. »Passar in. När korsmästaren kom till templet och såg förfallet där, tror du inte att han hade ont i hjärtat.« »Kanske.« »Tror du att han gick till prästerna och frågade vad de tyckte att han skulle göra.« »Det är väl möjligt.« »Och tror du att han satte sig ner och grubblade på om han skulle passa in.« Tirin Ideye har korsat armarna över bröstet, hennes ansikte mörknar lite mer för varje fråga i förhöret. »Inte vet jag. Jag var inte där.« »Det är en legend, ingen var där. Och vad. Gick han därifrån och lät det vara.« Hon stirrar förbi munken, låter henne svara på sin egen fråga. »Han gick in och gjorde det som han såg att han behövde göra. Gång på gång. Även om de hatade honom, även om de dödade honom.« Tirin Ideye tittar upp, möter lärarens blick. »Och det vill du att jag ska göra. Här.« »Har du inte redan börjat. Du och barnet.« »Nej. Inte med flit. Jag vet inte.« »Vad gör du här då, om du inte är beredd att följa hans exempel.« »Vad gör du själv här.« Stjärnelden blixtrar till. Broder Alba tar ett steg fram, tittar ner på aspiranten. Händer­ na på höfterna. »Det har jag ju sagt. Jag är här. Mer är det inte.« »Så du vill att jag ska göra det som du inte orkar.« »Jag vill inget.« Rösten mildras. Hon går undan, sitter på fåtöljens armstöd. »Du frågade vad Williams Oriego vill. Jag försöker visa dig vad du väljer mellan.« 311


»Jag är ingen mästare. Jag är inte som han.« Broder Alba korsar benen, händerna i byxfickorna. »Du har sett den tredje munken, vår vördade tempelmästare.« »En gång. På avstånd.« »Och vad tänkte du. Utan att lägga till eller dra ifrån.« »Jag tänkte att det var en idiot, ingen mästare.« »Vad ska man då tro. Vad fick mästaren över Triangelorden, den som är klarast i sinnet av oss alla, att efter att ha dött och varit försvunnen i tretton år komma tillbaka till oss i skepnad av en dreglande idiot. Vad vill han säga med det.« »Tror du verkligen på det där. Att mästaren återföds.« »Legend eller verklighet, idioten är mästare. Varför tror du att Williams Oriego inte vill kalla sig mästare. Varför tror du den ursprunglige mästaren sa, om du ser mästaren, slå ihjäl honom och spring.« »Vilket de också gjorde.« Munken stirrar på henne ett ögonblick innan hon brister ut i skratt. Hon nickar. »Det gjorde de.« Tirin Ideye ser henne i ögonen. »Så du menar att det inte finns någon mästare.« »Du menar är ett villospår. Finns är villospår, inte finns är villospår.« »Jo, jo. Visst. Om Loé var här nu skulle hon säga ingen­ tingsvar.« »Det skulle jag inte säga.« Loé står innanför dörren och blänger på Tirin Ideye. »Jag skulle säga, var är Gawar. Ni bara pratar och pratar och ingen säger något om Gawar.« Tirin Ideye är uppe ur stolen och närmar sig, men stannar upp när Loé backar undan. »Har du lyssnat. Jag var inne hos dig men du sov.« Knutna nävar. »Var. Är. Gawar.« Loéblicken flackar mellan läraren och munken. Alba häller upp en skvätt ur flaskan. 312


Tirin Ideye: »Det är komplicerat, Loé. Jag ska berätta allt vi vet. Jag tänkte vänta tills du var vaken.« »Ser det ut som jag sover eller.« Munken ler ner i glaset. Tirin Ideye: »Det är flera saker du inte vet. Jag tänker inte dölja något men du måste låta mig berätta i rätt ordning.« »Jag måste ingenting. Du måste berätta var Gawar är för annars vet du vad som händer.« Alba lyfter på ögonbrynen. »Jag vet inte. Vad händer.« Tirin Ideye går ner på huk, ena handen i golvet. »Loé. Du. Kan du lyssna på mig lite.« »Ni vet ingenting, ni försöker bara komma undan för ni skiter i Gawar.« Hon ser tårögd på munken och på Tirin Ideye och får inget svar, och hon tittar bort mot trapphuset och sätter iväg.


18 Sagor och sanningar Templet i Port Ondeo, norra stranden

Loé springer längs tomma korridorer, Tirin Ideye halvspring­ er efter. Om hon tar Loé i armen höjer hon rösten och gör motstånd så Tirin Ideye låter henne gå för att inte störa kvälls­ sittningen. Ute på terrassen ställer hon sig i vägen för trappan ner mot vägen till grindarna, och när Loé försöker klämma sig förbi håller hon tag om henne fastän Loé slår och skriker upp i himlen. »Var still, Loé, sluta. Du kommer inte ut nu, det vet du redan.« »Låt mig vara. Dra åt helvete.« »De kommer låta dig gå om du måste men inte så här. Om du går ner där nu och bråkar får du bara mer stryk.« »Aj. Det är du som bråkar. Släpp.« Loé sliter sig loss med ett morrande läte och marscherar iväg och sätter sig på stenbänken som löper längs terrassen vid tempelbyggnadens fasad. Hon håller sig för revbenen. Tirin Ideye stannar en bit ifrån. »Gjorde jag dig illa. Det är det sista jag vill göra.« »Ja. Men då kanske du ska sluta med det istället för att prata om det.« »Förlåt, jag bara  –  « »Det här är ingen tack och förlåt-kyrka. Du vill att jag ska lyssna men du lyssnar ju inte ens själv. Du försöker bara förhala mig för du vill inte att jag ska gå ut och hämta Gawar.« 314


»Om jag vill något är det att du inte ska få mer stryk. Och om jag vill att du ska stanna är det för att du behöver höra några saker innan du bestämmer om du ska gå.« »Det är precis som Sadik sa. Du tror om du pratar tills jag har huvudet fullt med dina ord att jag kommer vilja stanna då.« »Ja. Lite så är det. Fast jag hoppas nog mer än jag tror på det. Vem är Sadik.« »Ingen du känner. Hon sa att folk här kommer berätta en massa saker för att jag ska tro att jag vill göra som de vill att jag ska tro att jag vill göra så att jag glömmer vad jag själv vill, och då är det ändå de som bestämmer. Men du kan berätta vad som helst. Jag kommer ändå gå ut sedan.« »Så du kan tänka dig att lyssna.« Loé korsar armarna över bröstet. »Men tänker du säga det du tänker säga eller ska vi sitta här och glo hela natten.« Tirin Ideye sträcker ut handen och rör vid hennes hår och Loé drar sig undan. Tirin Ideye går över terrassen och tittar ner över räcket mot flythamnen. Lampsken vid grindarna. Skif­ tande månljus, tunna moln som flyter över himlen, ödestaden en remsa av mörker på andra sidan floden. Hon vänder sig om, står lutad mot räcket. »Vet du vad jag tänkte när jag såg dig där nere i hamnen. Ända sedan vi skildes åt har jag trott att jag inte skulle få se dig igen. När jag förstod att det verkligen var du, fastän du var sönderslagen och helt borta, då tänkte jag att nu kommer det ordna sig. Nu är Loé här. Det var som om jag hade haft en glasbit nere i bröstet hela tiden och när jag såg dig smälte den som is och försvann.« Hon snörvlar till och tittar ner. »Varför lipar du. Det är bättre att spara tårarna tills de behövs.« Tirin Ideye flinar till och fnyser ut en snorbubbla som spricker och hon torkar överläppen med baksidan av handen. »Det är nog det löjligaste råd jag har hört.« 315


»Det är du själv som har sagt det.« »Man ska inte lyssna på allt strunt folk säger.« »Om det är sant kan man lyssna.« »Det där är varken sant eller falskt. Det är en bara en löjlig åsikt.« »Du är löjlig.« »Och du är det enda jag har kvar av Stället.« Tystnad. Solen har sjunkit ner under världen, värmen dröjer sig kvar. »Vad hände med Valerin. Var är hon nu.« Tirin Ideye svarar inte direkt. »De som Valerin och jag var tvungna att gå med, de var från samma ställe som hon. Jag vet inte vad de ville med henne, men när de förstod att jag var elev till Williams Oriego släppte de mig. Inte Valerin. En patrull från tempelvakten hjälpte mig med transport norrut. Det hade gått många dagar så jag tänkte att ni redan var här. Jag vet inte vad som hände med Valerin.« »Du sa att du inte skulle dölja något.« »Det gör jag inte. Jag tror att de ville straffa henne för något. Jag vet inte var hon är nu. Men det är en annan sak. Du kommer ihåg historien om Lin. Jag vill berätta den färdigt.« »Gör det om du vill. Men jag kommer att gå ut, så du vet.« Lin var till sist ute i världen på det sätt som hon hade drömt om. Ingen som visste vem hon hade varit visste var hon var, och ingen där hon var visste vem hon hade varit. Världen var en virvlande flod av främmande ögon och röster och fågelskrik, ett virrvarr av durrande maskiner och tobaksrök, hästskit och trampande fötter. Hon visste vart hon skulle men inte hur hon skulle hitta dit, det var som att gå genom en labyrint utan början eller slut. Hon gick fram till en man som satt på marken, den enda som inte verkade vara på väg någonstans. På nära håll stank han piss och 316


hon höll för näsan. Mannens ansikte var rödsvullet och instängt bakom ett trassligt skägg. Hon frågade om vägen till havet men han sa inget, han bara pekade på hennes ryggsäck som att han ville se vad som var i den och så fort hon hade tagit av sig väskan var han plötsligt uppe och slet åt sig den och hasade iväg. Lin behövde inte ens springa för att komma ifatt men han riktade en vinglig spark mot henne och grymtade att hon skulle akta sig, och hon blev stående och såg på när han försvann bort i folkmassan med allt hon ägde, och det var så hon lärde sig att aldrig visa sin väska för män som har kissat på sig. Gatorna blev trängre att röra sig på, hon försökte gå bort från människorna men de var överallt. Hon märkte snart att männens ögon drogs mot henne och vissa av dem gjorde miner som att de ville något. Hon gick fortare och fällde upp jackans huva och sänkte blicken. Hjärtat bultade. Nyss hade hon trott att ingen visste vem hon var och nu var det plötsligt tvärtom: alla stirrade på henne, den förlupna föderskan, de ville ta henne och skicka henne tillbaka till slottet i skogen och svälla upp henne till en vaggande gås igen och igen tills hon var förbrukad. Hon fann en sidogata där det gick att springa. Hon sprang mot vinden eftersom hon tänkte att den måste komma från havet och håret fladdrade omkring henne och hon stannade inte förrän hon inte såg någon bakom sig och frågade ingen mer förrän hon kom till gränsen där världen hade halkat ner i havet – det var så hon tänkte när hon kom till en vattentäckt gata och såg att översvämningen fortsatte så långt hon kunde se, att hela staden på något vis höll på att glida ner i vattnet. Havet luktade unket och det flöt omkring en massa skräp och den grunda bottnen var täckt av slemmigt sjögräs. Vattnet smakade salt och någon som gick förbi sa åt henne att det inte gick att dricka och frågade om hon var efterbliven. Hon frågade efter brygga tre och fick veta att det bara var att följa stranden. Bryggan sköt ut mellan de sjunkna husen som en magisk 317


­ ytande stig. Långt där ute kryssade en klumpig segelbåt ut fl mot öppet vatten med fladdrande segel, den gungade våldsamt i vågorna. Havet var inte alls likt det glittrande avlägsna fält hon hade sett med Emerson Long från den där kullen. Hon klam­ rade sig fast vid ledstångsrepet så att knogarna vitnade, vinden ryckte och drog i kläderna och bryggan sviktade av hennes steg, den krängde och drev i vågorna, fasthållen med vajrar och rep mellan sjunkna byggnader, och hon försökte balansera fram på vansinnesmörkrets yta, höll blicken vid horisonten för att inte förlora sig i tyngden av de oändliga vattenmassorna som var i rörelse omedelbart under hennes fötter, spände sig för att inte låta tankarna sugas ner i djupet. Ena foten framför den andra, detta andetag och nästa, längre och längre ut tills hon nådde bryggans slut, ett av de sjunkna husen som var ombyggt till en provisorisk hamn. En bra stund efter att hon hade klivit av bryggan gungade marken fortfarande under fötterna. Lin behövde inte förklara sig inför Lorensen. Det fanns ett skepp hon kunde åka med och hon skulle gå av vid den första hamnen där de stannade och gå till ett ställe som hette Hotel Babylon, och där skulle hon kräva att få tala med Leila Simone. Lin frågade om Lorensen visste vad som hade hänt med herr Long och han skakade på huvudet och sa att gubbens gyllene dagar var förbi, hon skulle inte räkna med några favörer och det var bäst att inte nämna hans namn förrän hon kom till Hotel Babylon. Lorensen tog fram en mönstervävd livrem ur en låst kista och sa åt Lin att bära den på sig alltid och inte förlora den. Remmen var bevis på vem hon var och betalning till Leila Simone. På skeppet var det bättre ju mindre hon sa om något, där skulle hon bara samarbeta och göra det som behövde göras. Lorensen tog med Lin till en annan hamn där hon gick ombord på ett lastfartyg som var större än husen i herr Longs park om man hade ställt dem på rad. Namnet Albina av ­Diamar stod målat i vitt på det roströda skrovet. Lin fick arbeta i 318


k­ abyssen som hjälpreda åt fartygskocken och hennes sovplats var en minimal hytt två trappor ner under däck. Efter två dagar lade skeppet ut. Hon stod i aktern och håret blåste in framför ansiktet och hon såg solen sjunka och världen dras ut till ett suddigt streck vid horisonten. Hela färden var insvept i hetta. Oftast arbetade hon i kabys­ sen där hon diskade i hett saltvatten, värmt med ånga från maskinen. Då och då blev hon nedskickad till maskinrummet för att skyffla kol och där var det ännu hetare. Ifall hon fick lite tid över gjorde hon sina övningar på däck, några av sjömännen brukade se på med samma intresse som nattvakten och Lin lät dem glo och undvek att möta deras blickar och när de bjöd in henne till någons hytt tittade hon ner i däck och fortsatte gå. Några gånger kom hon inte undan. Det hände att de dök upp när hon var ensam i maskinrummet eller på väg till sin hytt, och de upprepade vad doktor Winter och nattvakten hade gjort och de var större än hon och de sa att det ingick i hennes arbete, och Lin hade inte så mycket att jämföra med och inget att sätta emot. Hon visste bara vad Lorensen hade sagt, att inte vänta sig några favörer. Att samarbeta och göra det som behövde göras. Lin varken samarbetade eller motarbetade. Ju längre färden gick desto varmare blev världen. Efter tre dagar förvandlades havet till en gulbrun sörja av flytalger som gav ifrån sig en kvalmig doft vart man än vände sig, det var som att segla på ett hav av överanvänt möglande diskvatten. Vinden dog och vågorna sträcktes ut till livlösa efterdyningar som lämnade en hinna av gult slem på skrovets utsida. Fartyget girade runt en udde med grå klippor och fortsatte söderut. Då och då syntes kusten som en dimgrå remsa på styrbords sida. Var dag var lik den förra: öppen himmel, klib­ big hud och hetta. Några dagar efter att de hade svängt runt klippudden styrde skeppet in mot land och på kvällen nådde de hamnen där hon skulle gå av. 319


Lin kom till en ännu trasigare del av världen. Även här hade staden glidit ner i havet och det som stod kvar på land var en döende håla, anfrätt och urlakad, delvis sprängd i bitar och mestadels övergiven. Solen brände henne i pannan och det hängde en stank av rutten tång i luften. Hon var knappt utom synhåll från fartyget när hon var tvungen att kräkas och när magen var tömd ville kroppen göra sig av med mer. Så länge tillbaka hon kunde minnas hade hon sparat sina tårar. Två gånger förut hade hon kommit till en ny plats i världen och inte kunnat hålla tårarna tillbaka. Nu hände det igen. Hon sjönk ner på marken. Solen brann och gruset borrade sig in i hennes knän och hon grät för att hon behövde det, för att inget annat var möjligt, och när hon till slut var så tom inuti som hon kunde bli snöt hon näsan och borstade av sig dammet och fortsatte. Det tog inte lång tid att hitta Hotel Babylon. Det var ett storslaget ruckel vid slutet av en återvändsgränd. Fasaden var sprucken på flera ställen, den ena flygeln hade rasat ihop helt och på tomten gick några magra grisar omkring innanför ett nätstängsel och letade håglöst i grusjorden. I en torrlagd fontän på en avsats mitt i trappan stod en staty av en naken kvinna vars huvud hade trillat av och låg i bassängen, sprucket itu längs näsan. Lin gick runt ett gapande spränghål i trappan. Ett tvillingpar satt i en hammock på verandan. Ett gevär stod lutat mot väg­ gen. Lin frågade efter Leila Simone och de glodde på henne som att hon var dum i huvudet och svarade med en harang som hon inte begrep ett ord av. Hon upprepade namnet och tvillingarna drog en samfälld uttråkad suck och pekade på var­ andra och sa varandras namn: »Leila.« »Simone.« Livremmen imponerade inte på tvillingarna. Ingenting 320


imponerade på tvillingarna. En av dem halade fram en jaktkniv och skar upp remmen och drog ut en guldkedja som låg invävd inuti. De hade hört om Silkesapan, sa de. Lin förstod inte. Silkesapan, sa de, Emerson Long. Var han nu än hade hamnat i systemet skulle de hedra avtalet. Lin visste inget om system eller avtal och när hon fråga­ de fick hon inte mycket till svar. Tvillingarna talade med en blandning av ord från deras och hennes språk och med en stark brytning och underliga ordföljder, utan att visa någon skam eller oro över det. Lin förstod inte allt men hon uppfattade att hon skulle få ett eget rum på Hotel Babylon och att dörren gick att låsa inifrån så att ingen kunde komma in där om hon inte ville – det var den enda begäran hon flikade in. Hon skulle få äta och sedan vila tills nästa dag då de skulle komma överens om något lämpligt arbete åt henne. Lin tyckte att det lät bra. Hon visste inget om värdet på guld och hon var van vid att alltid ha uppgifter att göra, så det föll henne inte in att fråga sig om hon fick vad hon förtjänade. Sär­ skilt det där rummet som gick att låsa inifrån lät bra. Det enda hon frågade var hur hon kunde komma till Emerson Longs lärare och en av tvillingarna svarade att var sak har sin tid, varpå den andra sa att det finns en tid för att plocka upp stenar och en annan tid för att kasta stenar och så vidare. Lin visste inte vad stenar hade med saken att göra men hon visste att om man ställer en fråga till dem som bestämmer och får ett svar som inte är ett svar, då gör man bäst i att låta saken bero. Överallt i huset var det långa dunkla korridorer med små rum med varsitt nummer och varsin särskild nyckel. Lin låste om sig den kvällen efter att hon hade fått mat och hon ryckte i dörrhandtaget många gånger innan hon lade sig och innan hon somnade gick hon upp och kände på dörren en sista gång. Hela natten hördes malande trummor från bottenvåningen 321


och från andra rum hördes rop och skratt och skrik och det lät som om folk bankade i väggarna och for omkring, och madras­ sen luktade mögel och människa och rummet var inpyrt med gammal tobaksrök, och varje gång hon vaknade och gick upp och kände på dörren var den låst och hon somnade om med en varm känsla i bröstet och tänkte att nu kanske livet snart skulle bli som det var meningen. En mager pojke med ostronvit hud och rester av blåmärken på halsen kom och hämtade Lin till frukost. Hon hade just varit uppe och spytt så hon var vaken. Pojken var yngre än Lin och sa inte ett ord och huvudet ryckte som på en liten sparv och blicken fastnade ingenstans, allra minst vid Lins ögon. Tvillingarna väntade vid ett runt bord i hotellets matsal. De satt tillbakalutade i varsin karmstol och rökte handrullade cigarretter och kisade med ögonen när de sög in röken. De hade kortsnaggat hår som soldater och alldeles slät gulbrun hud. De hade ingen ålder, de kunde vara tjugo eller fyrtiofem och när de satt och betraktade Lin medan hon åt – hon fick äggröra med persilja och stekt bröd som dröp av olja, och till det ljummet myntate – och röken från deras cigarretter omgav dem som en slingrande dimma, så var det inte svårt att tänka sig att de aldrig åt, utan snarare var någon sorts varelser som livnärde sig på rök allena. Lin själv hade kunnat äta lika myck­ et till, illamåendet från gårdagen hade ersatts av en våldsam hunger. Tvillingarna väntade tills hon hade ätit innan de lade fram sitt förslag. Idén var att hon skulle dansa och de sa att det inte kunde bli fel, att Lin bara behövde gå upp på en scen och röra sig lite hit och dit medan hon tog av sig kläderna, inga problem. Och Lin mindes hur nattvakten brukade se på när hon gjorde sina övningar. Hon sa att det gick bra bara hon inte behövde ligga med någon. 322


Det bestämde hon själv, sa de, men hon skulle veta att dan­ sandet nog grovt räknat skulle täcka rumshyran och maten, inte mer. Det vanliga var att det ena ledde till det andra och det var då det blev lönsamt. En flicka som hon skulle få gott om anbud och kunna välja sina kunder själv och tvillingarna skulle se till att hon fick bra betalt, de var inga slavdrivare. Om hon ändrade sig alltså. Ingen tänkte tvinga henne men om hon menade allvar med att leta upp den där läraren så skulle resan kosta. Och ingen av dem hade i alla fall hört talas om någon lärare som undervisade gratis. Lin nickade och för sig själv tänkte hon att om någon inte tänker tvinga en så säger de ingenting om det, och om de behöver säga flera gånger att de inte tänker tvinga en då måste det betyda att de redan har funderat på att göra det. Lins oroliga mage var mer stabil på kvällen så det passade henne att arbeta på kvällar och nätter. Hon började uppträda för Babylons gäster, de flesta kom från en fabrik vid hamnen där de malde kalksten som skulle användas till jordbruk. Fabriken och gruvan där råmaterialet kom ifrån var det enda skälet till att staden inte var helt död, fick hon veta. Hon lärde sig aldrig att dansa som de andra, de försökte visa henne men Lin gjorde bara sina övningar på scenen och lät bli att se på de stirrande figurerna i dunklet nedanför, hon stoppade skumplast i öronen för att dämpa musiken och gästernas läten. På dagarna höll hon sig för sig själv och gjorde övningen när hon orkade. Den enda hon släppte in på sitt rum var lilla sparven, hon hade inte hjärta att säga nej när den skraltiga eländiga gossen en dag knackade på och stod där och blinkade och bad att få komma in och vara en liten stund, om han lovade att vara tyst. På något vis visste hon från första gången hon såg honom att han aldrig skulle göra henne illa. In i det sista förnekade Lin för sig själv att hon visste vad illamåendet berodde på. I slottet hade de fått lära sig att ­känna 323


igen tecknen och till slut var hon tvungen att erkänna att dok­ tor Winter hade lyckats. De hade satt in en liten varelse i henne, en parasit, ett yngel som låg där inne och svällde och sög i sig hennes mat och stal hennes lätthet och gjorde henne sjuk. Hon sa det inte till någon förutom lilla sparven. Tvillingarna fick rätt. Tvillingarna fick alltid rätt. När Lin väl hade accepterat faktum gjorde hon upp en plan. Hon gick till Leila och Simone och gav dem en lista på vilka hon gick med på att ta emot, det fanns redan ett antal som hade frågat, och de utvalda var de som inte hade en doft som fick henne att vilja spy och som inte hade våld i ögonen. Tvillingarna tog det med jämnmod. Om varelsen sa hon ingenting. En ännu tyngre värme lade sig över staden och Hotel Babylon. Lilla sparven kom till Lins rum och satt där och drack blank­ sprit blandad med lemonad medan Lin gjorde sina övningar. Hon försökte lära honom några av de enklaste men sparven hade svårt att koncentrera sig och när han frågade vad det skulle vara bra för hade hon bara Emerson Longs undflyende fraser att komma med, och i hennes mun och på den platsen kändes orden liksom falska och för varje ord hon sa såg han bara mer och mer vilsen och olycklig ut. Hon kunde inte ens själv tro att det skulle hjälpa honom. Ibland gick hon och sparven ut från staden till en hög klippa som stupade rätt ner i havet och lyssnade på vågorna. Oftast stannade de på hotellet. Några gånger frågade Lin om torskar­ na, kunderna kallades så, men han ville aldrig prata om dem så hon lät det vara och berättade historier från herr Longs böcker istället, eller sådana som hon hittade på, och sparven lyssnade och när han hade druckit grät han åt dem båda och Lin kam­ made hans långa ljusa hår och viskade lögner om att allt skulle ordna sig. Mest tyckte han om att höra om krig och elände som var värre än deras liv på Babylon, allra helst historier med barn 324


som dog och kom till en annan värld där de som var riktigt tunna kunde lära sig flyga och ingen ville ligga med någon. När det inte gick att dölja att hon var uppsvälld gick Lin till tvillingarna igen. Även detta besked tog de med jämnmod. De sa att vissa kunder skulle falla bort men att det fanns andra som skulle betala extra för henne nu. Och ungen skulle räknas in i avtalet även om den inte fanns med från början. Sådant händer, sa de, som det som hade hänt med Silkesapan. Och hon skulle för den delen inte bli den första horan att föda upp en unge under Babylons tak, eller den sista. Lin hade inga planer på att föda upp någonting under Baby­ lons tak. Hon fortsatte ta emot männen så länge de ville komma och hon sparade allt hon drog in och placerade det på ett säkert ställe utanför Babylon. Illamåendet gick över och kroppen svällde upp, inte bara magen utan allting, ansiktet svullnade, fötterna och vaderna fylldes med vätska och hon kände sig som något otympligt vaggande floddjur som hade hamnat i fel världsdel. Hon var ständigt hungrig och nätterna i hennes fönsterlösa rum gav ingen svalka och ingen ro, sängkläderna var blöta av svett. Dansandet hade hon fått sluta med och kunderna blev färre och övningen blev till ett hopplöst självplågeri. Och inuti henne låg varelsen och flöt i mörkret och lyssnade på Lins hjärta och på Babylons trummor och slog kullerbyttor och visste ingenting. Allting var förberett när det skulle ske. Lin hade valt ut ett övergivet höghus och sparven hade städat ur ett rum och burit dit allt som behövdes, lakan och lampor och dunkar med kokt vatten som han hade stulit från Babylon, en flaska i taget. Han hade gillrat upp en bädd på golvet där Lin kunde halvligga uppallad mot väggen. Och han hade gjort som hon sa och inte berättat något för någon. 325


Natten innan varelsen kom ut i världen drömde Lin att den var en liten kopia av doktor Winter och klättrade omkring inuti henne på små stegar som den hade byggt av hennes ben, hon själv var också där, hon sov i drömmen och därför kunde hon göra sig liten och krypa in i sig själv, och varelsen under­ sökte och petade med sina instrument och skrev ner i ett litet anteckningsblock allt vad den såg och hon försökte ta fast den men hon var trög och den var alltid för snabb och kom undan. Värkarna började komma tätare när hon vaknade. Hon gick till lilla sparvens rum, det var knappt gryning och de kunde gå osedda från Hotel Babylon, folket där var nattmänniskor och sov länge. Det tog hela dagen och en bit in på natten innan den kom ut. Sparven höll sig från att dricka sprit som han hade lovat, fastän han var likblek av rädsla. Han skulle ha gått genom eld för henne om hon hade bett honom. Lin skrek av smärta länge innan den ens hade visat sig. Hon skrek och förbannade doktor Winter och sjömännen och hon skrek elaka namn till lilla sparven som kylde henne med blöta handdukar och försökte säga att det skulle ordna sig och blan­ dade lemonaddrinkar åt henne av spriten han hade tagit med för att tvätta saxen som han skulle klippa av navelsträngen med. På hela tiden sa han inte ett ont ord tillbaka och när varelsen kom var det lilla sparven som frigjorde den från strängen som hade snott sig runt halsen och det var han som höll i den när den kom ut i världen och torkade av den, han strålade av lättnad och stolthet över att den andades och att han hade klarat det och Lin hade vänt sig bort, hon låg i en pöl av blod och slem och höll händerna för öronen när den skrek och hon skrek åt sparven att ta bort den ta bort den ta bort den, hon skrek att hon inte ville se den och inte veta något och att han visste vad han skulle göra. Lilla sparven visste. Han klippte loss henne från barnet och 326


lindade in det i ett rent lakan och lämnade henne i det övergiv­ na huset med allt blodet och ensamheten och resten av arbetet med att få ur sig de sista blodiga efterlämningarna av doktor Winters lilla snyltgäst. Hon väntade i två dagar på sparven. En av kunderna lät henne bo i hans hus i väntan på transport. Sparven skulle lämna barnet utanför tvillingarnas våning och sedan möta henne där men han kom aldrig. Han måste ha åkt fast, kanske hade barnet skrikit. Kanske hade han inte klarat av att gå ifrån den lilla, kanske såg han sig själv i den. När hon fick veta att en häst­ dragen varutransport skulle gå kunde hon inte vänta längre, ju mer tid som gick desto större risk att de hittade henne också. Hela vägen ut ur staden spanade hon efter sparven, som om han skulle komma springande efter vagnen i gryningsdiset. Ändå kunde hon inte ta bort känslan av lättnad, inte bara över att ha kommit bort från Babylon och torskarna och doktor Winters avkomma, alla som ville dra ner henne och hålla henne fast, utan också över att hon var själv igen. Ingen att ta hand om, ingen att berätta samma gamla sagor för, ingens hunger eller fyllegråt att stilla. Dessutom, om sparven hade följt med hade hon varit tvungen att betala hans resa. Själv hade han inget, det lilla han fick över när tvillingarna hade tagit sin del brände han på sprit och godsaker, oftast gjorde han av med mer än han tjänade så att han blev skyldig dem pengar istället. Nu, utan att hon hade valt eller ens önskat det, kunde hon istället göra som de hon hade frågat hade sagt: hon kunde ta med sig en beväpnad vägvisare. Resan tog längre tid än båtfärden. Det var svårt att hitta både transport och mat och det kostade därefter, så när de kom fram till bergen där läraren skulle finnas några dagars vandring bort hade Lin inte nog kvar för att behålla vägvisaren. Hon gick ensam den sista etappen genom bergen och kom till lärarens 327


ställe utmattad och tomhänt. Det enda hon hade att komma med när hon kom fram var övningarna hon hade lärt sig och namnet Emerson Long, Silkesapan. Tirin Ideye reser sig från bänken och går fram till räcket. Flo­ den ligger där nere och jäser. Ute på flotten lyser gula lampor här och där. »Vet du vem läraren var.« Loé sitter med armarna runt benen och hakan på knäna. »Williams Oriego. Det var du som var Lin eller hur. Jag visste det. Är allt det där sant.« »Det är vad jag minns. Williams Oriego frågade vad jag hette och sedan sa han att jag var för lätt för det namnet, jag behövde någonting tyngre för att hålla mig på marken. Han frågade vad jag tyckte om Tirin Ideye och jag sa att jag tyckte om det.« »Vad hände med den där sparven.« Tirin Ideye skakar på huvudet. »Han är borta.« »Varför.« »För att han inte orkade vara kvar tror jag. För att världen inte gav honom något, den bara tog. Fastän han inte hade något att ta av. Han var så tunn, nästan genomskinlig.« »Träffade du honom igen.« »Nej. Jag har bara hört.« »Och vad hände med varelsen.« Tirin Ideye tittar upp från marken och ser på Loé, hon för­ söker inte dölja tårarna. »Du vet inte.« Loé gör en otålig min. »Men hur ska jag kunna veta det. Träffade du den.« »Ja. Jag visste det inte först. Att det var hon. Williams Orie­ go … när jag kom dit, första gången jag såg honom, det var märkligt, du vet ju hur han tittar på en, och så det där med namnet, jag hade inte berättat för någon och så bara vällde det ut alltihop, allt som hade hänt. Det var han som letade reda 328


på barnet. Han skickade ut någon. Jag visste ingenting om det när hon dök upp. Inte ens när han ville att jag skulle undervisa henne sa han vem hon var. Det var inte förrän efteråt jag fick veta.« »Var är hon nu då.« »Jag skulle säga det till henne. Sedan vågade jag inte. Jag var arg på Williams Oriego och samtidigt skämdes jag. Jag var rädd att hon skulle hata mig. Och sedan, just när jag hade bestämt mig för att säga det hände något så att vi skildes åt innan jag hann.« »Hade du vågat säga det annars.« »Kanske. Jag vågar knappt säga det ens nu.« »Men var är hon då.« »Hon är här.« »Vadå här. I templet.« »Alldeles nära. Alldeles framför mig.« Loé sitter tyst en lång stund och stirrar rakt fram, förbi Tirin Ideye och ut över floden. »Det stämmer inte. Jag kommer inte ihåg någon sparv. Eller det där Babylon.« »Du var liten. Någon tog bort dig därifrån. Hon är också borta nu. Hon var sjuk. Det kallas horfeber, många av dem får det.« »Var det det sparven fick.« »Nej. Livet tog honom.« »Hur då.« »Det vet man nog bara när det händer en själv. Kanske att man känner sig som om man är död redan och då gör det så ont att leva att man inte kan fortsätta. Men det kommer inte hända dig.« »Hur vet du det. Jag är också liten.« »Inte som sparven. Han var som en liten flämtande låga, som dör bara man andas på den. Du är en drakflicka, Loé, du har eld inuti dig. Du ska leva.« 329


»Det säger alltid Gawar.« »Jag visste inte att det var du. På Babylon. Jag visste ing­ enting då. Jag tänkte bara att det som kom ut skulle vara som en förlängning av doktor Winter, jag drömde jämt att den var inuti mig och grävde och höll på. Jag tänkte att om jag bara blev av med den skulle allt dåligt gå bort. Att jag skulle bli ren.« Loé reser sig och går över till räcket, står bredvid Tirin Ideye. Nere på de väntandes brygga är det mörkt, längre in vid vaktstugan brinner en eld. »Men –  « Hon avbryter sig som för att tänka efter och se om en förklaring ska dyka upp. »Jag fattar inte. Om du hade kommit hela vägen och betalat allt du hade för att du ville komma bort från den där varelsen, om Williams Oriego visste det, varför skulle han då hämta den åt dig.« »Ibland är det vi vill inte det vi behöver. Ibland är det någon som ser det. Ibland försöker de hjälpa en.« »Ja. Och ibland har de fel.« Tirin Ideye nickar. »Ibland.« Hon står tyst ett tag. »Han har alltid sagt att jag gör övningen i blindo, att jag missar kärnan. Att jag gör volter i tomma rymden, och hur perfekta volter jag än gör, om jag inte kan hitta tyngdpunkten kommer jag alltid att vara vilse.« »Vad är kärnan.« Tirin Ideye tar en lång stund på sig att välja sitt svar. De står bägge lutade mot räcket och ser på klipporna nedanför, på floden, på himlen. Hon talar långsamt och pausar då och då, tänker efter. »Du frågade mig om det jag berättade var sant. Och jag sa att det är vad jag minns. Jag har sagt förut att ett minne bara är ett minne, inte det som det minns. Ett minne kan vara sant. Om jag säger något om övningens kärna kan det också vara sant. Jag kan säga att kärnan är att göra övningen inte för sin egen skull utan för alla andra, allt som lever. Det är sant och 330


sanningen är som minnet. Att du vet betyder inte att du har uppnått det. Övningens kärna är i övningen, inte i de sanna orden som beskriver den. Det är därför de inte vill att man ska prata och tänka så mycket, orden och tankarna förleder en att tro att man redan är där. Det kallas Allt som är sant är bara sant. Förstår du.« »Men varför hämtade han mig.« »Williams Oriego såg att jag gjorde en massa avancerade övningar utan att komma åt kärnan, så han gav mig den enk­ laste övningen, för att jag skulle börja om. Det är vad han sa till mig. Och den enklaste övningen skulle vara att vara din lärare. För att du kom ur mig.« »Tror du på det där.« Tirin Ideye dröjer med svaret igen. »Jag vet inte om det spelar någon roll vad jag tror. Om jag tror något är det väl att du och jag kan hjälpa varann. Om vi stannar här ett tag kan vi ta oss vidare sedan. Du hörde vad broder Alba sa. Bara vi inte ställer till det.« Ett litet ljus har börjat lysa i Loés ansikte men det falnar och hon vänder sig bort. »Jag måste gå ut härifrån. Jag måste hitta Gawar. Du behöver inte följa med. Ingenting är ditt fel.« Tirin Ideye ser på henne, Loé ser på floden. Tirin Ideye blundar och andas in. »Det är lika bra att vi gör det här innan de kommer ut från sittningen. Kom.« Längst bort på tempelområdet, förbi fabriksbyggnaderna och drivhusen, ligger häststallarna, en låg huslänga. Tirin Ideye och Loé går längs en fönsterlös korridor med tomma gallerburar och en ensam naken glödlampa i taket. Sprucket betonggolv, vittrande murbruk, spindelväv i hörnen, djurdoft och en tät­ nande gödselstank. Tirin Ideye släcker lampan efter dem och de passerar ett rum med toalettbås och handfat av porslin, ur bruk sedan länge, och kommer ut i ett rum där ytterväggen är 331


riven och ersatt med en gödselkompost, en låda hög som en man och delad i två bås, det ena fullt av dynga och det andra nyligen påbörjat. En svagt lysande klotlampa i taket. Flugor surrar omkring gödselhögarna. Längs väggarna står en mängd bråte, rostiga maskiner av oklar funktion, fjädersängar på hög­ kant, ett badkar i vitemaljerat stål. Loé håller för näsan. Tirin Ideye sätter sig på huk framför henne. »Det som du sa förut, att vi skiter i Gawar. Det gör vi inte.« Loé säger ingenting. Hennes händer hänger knutna vid höf­ terna, ögonbrynen har sjunkit ner mot näsan. Tirin Ideye lyfter en hand liksom för att röra vid henne men hon drar sig undan. »Broder Alba tog reda på vad som hade hänt. Jag fick veta ikväll. Gawar finns inte längre. De tog bort honom från bryg­ gan för att han var sjuk, för att ingen skulle bli smittad. Efter det dog han. Och det finns ingen medicin som hade hjälpt.« Loé vänder sig bort och går undan, bort mot gödselstacken. Hon står där i den osande dyngstanken och sedan vänder hon sig om och blänger ondsint på Tirin Ideye. »Det där säger du bara för att jag ska stanna. Du vet inte.« Tirin Ideye reser sig. »Jag tänkte att du skulle säga det. Det är därför vi är här, så att du får se själv.« Loé ger henne en glimmande ilsken blick och sedan sätter hon av mot dörröppningen, men hon är stel av sina skador och Tirin Ideye är beredd, hon fångar in Loé och håller henne fast, hon lyfter upp henne och Loé sparkar och slår trots smärtan i sidan och skriker Tirin Ideye i ansiktet: »Det finns inget att se, du bara ljuger, släpp mig, du ljuger, jag hatar dig, släpp mig, släpp mig.« Tirin Ideye tar emot slagen, låter saliven regna över ansiktet och håller i, håller kvar tills skriken avtar i styrka och striden mattas av, och då bär hon Loé till badkaret och ställer ner hen­ ne och håller om henne bakifrån. »Du får slå mig hur mycket 332


du vill. Jag avskyr att göra det här men du kommer aldrig att tro mig annars.« Hon skjuter undan en gipsskiva som täcker badkaret och en kemiskt syrlig och samtidigt fadd lukt slår emot dem. De håller bägge för näsan. Gawars kvarlämnade kropp ligger nedsänkt i en nästan klar vätska med en giftgul ton, nedtyngd med en betongplatta så att bara huvudet och en av armarna syns. Håret flyter som sjögräs runtom det uppsvällda huvudet och ögonen stirrar oseende ut i oändligheten, vidöppna och blodsprängda. Loé står där blick stilla och ser och sedan vänder hon bort blicken, raseriet har runnit ur henne, hon gör sig fri från Tirin Ideyes famn och går undan från badkaret men blir stående och svajar, hon stirrar rakt fram, ut i någon annan osynlig värld. »Jag har sett att han var som i ett vitt mörker.« »Vad såg du.« Tirin Ideye försöker ta hennes hand utan att få något svar, armen hänger där slapp som ett rep. »Jag visste det i drömmarna.« Tirin Ideye skjuter tillbaka gipsskivan över badkaret. »Kom, Loé. Vi går.« I korridoren med gallerburarna börjar Loé gå fortare och snart springer hon, en haltande skev rörelse som fortsätter ut under stjärnorna och bort mellan fabrikslängorna. Tirin Ideye springer efter och de rusar genom ensamheten utan riktning. På grusplanen nedanför tempelbyggnaden viker Loé av åt vänster och dyker in bland de högar av undanstuvat skrot och bilvrak som täcker remsan mellan muren och den sidan av templet som vetter mot floden. Tirin Ideye stannar och hämtar andan innan hon ger sig in bland bråten. Hon ropar efter Loé men får inget svar. När hon ser en smutsig fot sticka fram i månljuset bakom en trave med gummidäck stannar hon och sätter sig på andra sidan där Loé inte kan se henne. 333


»Loé. Jag är här så du vet.« »Gå bort.« »Jag ska inte göra något, jag bara sitter här.« »Du ska gå bort, sa jag.« »Jag sitter här.«


19 Den som är fri från kärlek Templet i Port Ondeo, norra stranden

Hon ser den i drömmen just innan hon vaknar, när hon sätter sig upp i sängen lyfter hon handen och hinner tro ett ögon­ blick att hon fortfarande håller den: en rörstump av stål, lite längre än hennes underarm och smal nog att hon precis når runtom med fingrarna och tummen. Hon minns allt. Gryningen närmar sig. Samma sovsal igen. Tirin Ideye ligger i nästa säng, vänd bort. Loé har inget minne av hur de kom dit, Tirin Ideye måste ha burit henne. Hon blundar och ser Gawars rosagrå uppsvällda ansikte. Hans röst på pråmen, något om maskar i armarna och kallt blod. En vattenflaska står på sängbordet. Loé dricker. Hon går ut i korridoren och ner till första våningen, går barfota längs tysta korridorer, förbi tomma övningsrum, förbi sovsalar med stängda dörrar. Kala ytor, ingenting kvarlämnat. Det kallas Lämna inga spår eller Övningen är hur du gör det du gör. Ytterst är syftet att automatisera kroppens och medvetandets rörelser för att koncentrera elevernas ansträngningar till den enda rörelsen av betydelse, det som man kallar övningen, ett systematiskt odlande av livet till en rörelse styrd i varje ögonblick av visshet utan ord, utan tvekan eller begär, bortom sant och osant, rätt och fel, en nödvändig rörelse, en rörelse av Det enda du kan göra är det enda du kan göra. Om det hade varit möjligt för en människa att veta en annan människa och någon som visste Loé hade sett henne nu, ­kanske 335


de hade anat just en sådan fullkomlighet i hennes rörelse. När­ varo och nödvändighet. Ingen ser. De enda som möjligen lägger märke till att hon passerar förbi är några aspiranter som är tidigt ute på gården och lastar säckar på en hästkärra, dragdjurets sele ligger på marken framför. Rörstumpen ligger kvar inne bland skrothögarna där hon visste att den var. Hon väger den i händerna, den är lite tyngre än hon trodde. Hon går in bakom växthuslängan vars långsida löper längs muren. Rörets tyngd gör att hon knappt behöver nudda glas­rutan innan den spricker med en ren klingande ton som splittras upp i ett kaos av klirrande skärvor. Varm fuktig luft strömmar ut från drivhuset som är fyllt av spirande grönska, hon känner doften av tomat men stannar inte upp, utan brådska tar hon ram efter ram med klingande spröda glasrutor. Hon svänger runt ett hörn och slår in de nedersta glasen i gaveln på denna och nästa glashuslänga och vänder tillbaka mot temp­ let. Glasskärvor flyger in bland plantorna och tårar rinner över ansiktet, när om inte nu ska de komma och från hennes bara fötter strömmar blod och hon känner ingenting, bara framåtrörelsen och rörets tyngd och det lilla ögonblicket av hopplöst motstånd innan glaset ger vika och den där klingande underbara tonen och de rasslande skärvorna. Ingen ser hela rörelsen och dess fulländning. Ingen kan veta en annan människa. Den enda som ser Loé är Loé och hon ser ingenting, det enda hon vet är stål, glas, glas. De kommer från bägge håll. Glasskärvor knäcks under deras skosulor och röret rycks ifrån henne och hon far upp i luften, dinglande mellan två aspiranter flyger hon fram längs fabriks­ väggen och ut på gårdsplanen där de kastar ner henne i det vita gruset. Straffet kommer omedelbart och utan föregående ceremonier den här gången. Ingen talar till henne, inga frågor 336


ställs, det är åskådarnas ögon och det hårda ljuset från klotlam­ pan och hennes blödande fötter och örfilarna över det redan mörbultade huvudet, än från det hållet, än från det andra – ända tills någon tränger sig fram genom folksamlingen och knuffar bort den självutnämnda rättvisans väktare. Broder Alba. Hon lyfter upp Loé, barnets blod droppar på hennes sandaler och hon sveper med blicken över aspiranterna som står där och glor och stannar vid den som slog, en av ar­bets­ ledarna. »Är det här uppgiften. Är det här övningen.« Arbetsledaren tar ett steg bakåt och bugar sig och säger: »Förlåt, jag tänkte  –  « »Vem har sagt åt dig att tänka. Återgå. Det gäller alla. Nu.« Broder Alba bär henne därifrån och Loé låter det ske, hon har inget motstånd kvar, hon har gjort vad hon skulle. Hon hänger över munkens axel och hennes blod droppar ner på linoleumgolvet och hon sluter synögat mot världen. Tirin Ideye möter dem i korridoren på tredje våningen med uppspärrade ögon och villrådiga händer. Hon försöker prata med Loé, frågar vad som hände och får inget svar. Munken säger åt henne att gå ner och följa schemat, att de inte behöver fler avvikelser nu, att hon kommer att ta hand om allt. Broder Alba plockar ut glasskärvorna i Loés fötter under tyst­ nad och utan överdriven varsamhet. Hon tvättar såren med en spritdränkt trasa, smörjer fotsulorna med någon salva och lindar dem med remsor av tunn bomull, restmaterial från till­ skärning i fabriken. Loé ligger på mage ovanpå en bäddad säng med ansiktet gömt i armarna, spänd i kroppen men stilla. När munken är färdig häller hon upp en dubbel fingerbredd från en glasflaska och sjunker ner i en skinnfåtölj. Loé tar sig upp och sitter på sängkanten, tittar ner på sina bandagerade fötter. »Hur långt är tio år.« 337


Alba lyfter på ögonbrynen. »Hur rund är en cirkel.« »Men hur många dagar.« »Tretusensexhundrafemtio, ungefär. Varför frågar du.« Inget svar. »Synd det där med din vän. Gawar, eller hur.« Loé skjuter iväg en kort blick och svarar inte. »Du vill bort härifrån. Också synd men det är ofrånkomligt nu. Efter det här blir du inte antagen.« »Det vill jag inte heller.« »Nej. Du valde i alla fall ett gynnsamt tillfälle. Vår ärevördi­ ge förstemunk är ute i enklaverna och predikar tills imorgon. Om du är kvar här då kan det dröja innan du kommer ut.« »Vad händer då.« »Svårt att säga exakt. Isolering och straffarbete antagligen. Jag har förstått att du har bekanta på flotten. Jag kan hjälpa dig dit ikväll men då vill jag att du hjälper Tirin Ideye.« »Hur då. Var är hon.« »Jag skickade henne till sittningen. Jag vill att du ser till att hon inte följer med dig när du går.« »Det är inget problem. Hon vill inte gå ut.« »Du vet inte vad hon vill. Tirin Ideye vet inte själv vad hon vill. Jag vet inte vad det är mellan er. Men jag vet att om hon går härifrån med dig blir hon också utesluten.« »Du kan inte bestämma vad hon ska göra.« »Det är sant.« Munken rullar runt vätskan i glaset och dricker en klunk. »Men du kan. Frågan är, vill du att hon ska bli utesluten för din skull. Tänk på det.« Hon tömmer glaset och reser sig. »Jag är på flotten ibland. Mer än jag borde. Om du är Williams Oriegos vän är du min vän. Så om du får det svårt … Hur som helst, jag måste ordna några saker. Stanna här och lås dörren när jag går. Jag skickar upp någon med mat.« * 338


Molnen vid horisonten i öster ligger utspridda som berg av bomull på ett osynligt rensbord. Loé sitter i en fönsternisch och blickar ner över tempelgården där aspiranterna håller på att lämna arbetet för dagen. Nu väntar middag för dem och sedan en liten vilopaus, därefter sittövningar resten av ­kvällen. Trötta rör de sig över gruset, var och en innesluten i sin öv­ ning. Någon torkar svetten ur pannan med armvecket, nå­ gon ser sig om och spottar sedan diskret bredvid sig i gruset. Tirin Ideye kommer gående bland de sista bortifrån stallet med svarta stövlar på fötterna, hon går via redskapsskjulet och lämnar ifrån sig skodonen, en skyffel och en dynggrep. När hon kommer ut stannar hon till och sveper med blicken över fasaden. Loé sätter upp handen mot fönsterrutan men Tirin Ideye ser inte. Snart är gården tom igen. För aspiranterna är det en dag som alla andra. Kanske kommer några av dem att minnas en enögd flickunge som for omkring och slog sönder glas och sedan försvann. Kanske glömmer de. I vilket fall är det inget att haka upp sig på. För barnet som inte vill vara barn är det en särskild dag. Hon väntar på att få gå ut i världen. Väntar på att komma undan templets tusen regler, dess straffande händer och vakande ögon. Likväl, när hon ser aspiranterna försvinna in i gången under huset kommer ett sting av tvivel i hjärtat, en uppflammande oro. Andremunkens röst med det där hårda ordet. Utesluten. Aspiranterna som har suttit där nere på huk hela dagen och plockat glasskärvor, hur de omsorgsfullt och under tystnad finkammade jordbäddarna medan andra knackade bort kittet och de kvarsittande glasresterna, och hur de till sist spände tyg över de tomma fönsterramarna. Hon ruskar på huvudet, fnyser till och lyfter blicken mot molnriket i öster. Det som är gjort är gjort. Som om hon skulle stanna hos dem som lät Gawar ligga och dö. Aldrig.

339


*

Det är ett tomrum runt Tirin Ideye där det går att andas nu, trots gödselstanken och flugorna, det har varit där ända sedan morgonen när broder Alba kom med Loé i famnen och skicka­ de iväg Tirin Ideye. Hon kunde ha stannat, kunde ha vägrat gå, men hon lät munken ta över. Broder Alba har inte synts till se­ dan dess. Det finns en lättnad i att följa schemat och inte streta emot, inte springa runt och fråga efter Loé, att göra sin uppgift och sjunka in i sig själv. Det är inte som på Stället där det bara var hon själv och den där febriga drivkraften mot övningen, elden inuti. Här är hon insnärjd i ett nät av andra elever, alla håller uppe alla, ingen stör balansen. Arbetet dövar oron. Hon skulle kunna smita undan och leta upp Loé, det hade inte varit någon allvarlig avvikelse. Ändå låter hon bli och varje gång ett tillfälle går henne förbi flammar en rödfärgad lättnad upp i bröstet, en liderlig skam, en sugande känsla som får henne att dra efter andan. Hon fortsätter skyffla gödsel och får blåsor på händerna som går sönder och svider. En pojke står plötsligt intill henne, hon har inte hört honom komma. Han räcker fram en bunt vantar av stickad bomull, han kommer från syfabriken så någon från stallet måste ha hämtat honom. Ta två på varje hand, säger han, och det finns salva i skjulet för blåsorna. Han blir stående och stirrar upp i hennes ansikte, sedan kommer han på sig själv och hastar rodnande iväg. Hon ropar efter honom och säger tack och han vänder sig om och ler. En av broder Albas adepter väntar utanför matsalen och tar henne med ut till terrassen där munken står och blickar ut över floden i solnedgången. Utan överflödiga ord berättar hon vad Tirin Ideye har vetat hela dagen men låtit bli att tänka på. Att Loé kommer att lämna templet, att det är det enda som återstår efter vad som hände. Alba kommer att ta med henne ut redan ikväll. Munken säger att Loé tänker gå själv, att det bara 340


finns plats för en dit hon ska. Tirin Ideye protesterar inte. Alba kommer själv att hålla koll på henne framöver, säger hon, se till att hon klarar sig. Hon pekar ner mot vägen till grindarna. En liten böjd figur sitter på en bänk nedanför trappan med en väska bredvid sig. Det är som om hon har vetat det hela tiden, ända sedan hon vaknade och stod vid fönstret och såg Loé, hennes blodiga föt­ ter, såg dem ta henne, såg Alba komma springande och avbryta bestraffningen och ta henne därifrån. Som om allt redan då var fullbordat och det inte fanns något hon kunde göra. Det finns ingen förvåning i henne nu och inget motstånd, bara en vär­ kande sorg och den där skamsna lättnaden. Den har varit där hela dagen men det är inte förrän nu när hon ser barnet sitta där, hopkurad och bestämd, som hon känner igen den. Samma förtvivlade lättnad som den gången när hon satt på vagnen och spanade bakåt i dimman efter lilla sparven och såg någon dyka upp och förstod att det inte var han, samma hisnande befrielse, som att släppa någonting man har burit på och se det störta ifrån en. Som att falla baklänges inuti sig själv. Kanske är det den rörelsen de menar när de talar om fallna änglar. Och medan hon närmar sig och barnets ansikte vänds mot henne sjunger en del av Tirin Ideye samma lockrop som den gången: att kanske är det lika bra, att hur skulle hon någonsin kunna hjälpa det barnet, att det var fel redan från början, en varelse som kommer från någon annan och inte hör till henne, en som precis som hon själv föddes till ensamhet och som måste gå från ställe till ställe, en som ingen och ingenting äger eller kan hålla fast. Ett barn som aldrig var barn och aldrig tänker vara det. Och så står hon där framför Loé och ser sig själv i den från­ vända blicken och de knutna nävarna och de tjocka ögonbrynen som pekar ner mot näsan, och hon vet att det är meningslöst 341


att ställa frågan. I det ögonblicket vet hon mitt i bruset att ett barn som vägrar vara barn fortfarande är ett barn, och att sanningen inte finns att hitta i vad barnet vill, inte i barnets ord eller tystnad eller ens i dess ögon eller hjärta i detta nu, sanningen ligger bortanför vad barnet själv kan se, bortom nu. Hon vet svaret redan när hon ställer frågan och hon vet att svaret inte betyder någonting. Hon känner i bröstet att frågan inte borde ställas, att valet är hennes vad som än händer. Hon vet att detta är den enklaste övningen. Och hon ställer frågan och Loé skakar på huvudet och hon rör vid barnets ansikte för att få henne att titta upp och Loé vänder sig bort och reser sig och går mot grindarna, mot tunneln, mot världen utanför.


d el i i i


20 Pärlor och svin Skyddszon arton, Port Ondeo, norra stranden

Tålamod kommer till den som väntar. Detta står målat i röda versaler innanför entrén till Kliniken för kontraktsbundna icke-medborgare i Skyddszon arton, som mestadels består av den stadsdel som kallas Barackerna. Det är nämligen klinik­ chefen doktor Carnegies fasta övertygelse att en människa måste behålla sin humor i livets alla skeden, inte minst när det är som svårast. Detta påpekar hon gärna och med eftertryck och med en blick av insikt och inspiration, en blick som kräver åhörarens uppmärksamhet. Att hon själv aldrig har suttit på väntsalskorridorens väggfasta bänkar med en dödssjuk när­ stående bredvid sig i väntan på sin tur är naturligt eftersom hon själv hör till ett annat upptagningsområde, och det gör ju knappast en sådan allmängiltig lärdom mindre sann. Det påstås att devisen kommer ur tempelordens tradition. Det påstås också att den är en av många folkliga visdomar som munkarna har plockat upp och gjort till sina. För Carnegie gör det ingen skillnad, hon har inga lojalitetsband åt något­ dera hållet. En långsam tystnad råder i klinikens korridorer. Varje litet ljud ekar mot det välvda taket och de flagnande turkosgröna väggarna, hostningar och skrapande fötter och de väntandes kurrande tarmar. Lysrör hänger kvar i taket men bara ett fåtal rum har fungerande elektricitet. Under träbänkarna och i tak­ hörnen väver spindlar sina fångstnät. Spindlarna väntar också. På byte, på ingenting, på dödens torra tyngdlöshet. 345


Lasarettet var i forna tider en stolt institution inhyst i ett ståtligt byggnadskomplex med århundraden av traditioner, förvaltad av de skickligaste inom läkekonsten. Doktor Carne­ gie berättar gärna om dess historia om hon finner någon som verkar någorlunda kapabel att lyssna. Vad som nu återstår är en spillra av någonting storartat, förklarar hon, en degenererad kvarleva. Det mesta av anläggningen ligger oanvänt och övergivet och det som fortfarande är i drift förvaltas av desillusionerade läkare som nära nog helt saknar den medicin och utrustning de skulle behöva för att hjälpa sina patienter. När klinikchefen talar om sin egen roll i det hela ler hon milt mot den som lyssnar, vänder sina tomma händer mot himlen och talar som munkarna vid templet. Det enda som finns är det enda som finns och det enda jag kan göra är det enda jag kan göra. Och om förste­ munken vid templet klagar över att hon aldrig kommer till mötena med den utvidgade församlingen säger Carnegie att ett dygn är ett dygn, varken mer eller mindre, och ingen extra tid ges ens för någon av hennes profession som ständigt är upptagen med att försöka hjälpa stadens folk – är inte detta om något att offra sin egen lycka för församlingens bästa. För tillfället är doktor Carnegie upptagen med att försöka utvinna så mycket sinnligt behag, och i hennes filosofi även andlig fulländning, som möjligt ur en skål med spenatsoppa kokt på spädblad och getmjölk. Korridorsvakten knackar på och vill höra om det är dags. Carnegie håller upp handflatan, inte än. Mellan dörren och mottagningsrummet går en liten hall med ett sidorum, en vattenklosett utan vatten. Nästa besökare står lutad mot väggen ute i korridoren. Ena foten uppdragen mot väggen, armarna i kors. Hon tittar bort, vänd mot solljuset. Tunn grå jacka, svettfläckar runt 346


armhålorna, huvan uppfälld. Trycker pekfingret mot ett sår vid underläppen, ser på fingret för att kolla om det har slutat blöda. Just innan vakten drar igen dörren fäller hon ner huvan och vänder ansiktet mot dörren, drar tillbaka håret. Synögat ser Carnegie, ser att hon ser. Det andra ögat är blint av någon medfödd missbildning. Elmine, kurir åt Reich. Hon hade ett annat namn första gången hon kom till Carnegie. Reich råka­ de säga det andra namnet och hon fräste åt honom, jag heter Elmine. Det är länge sedan nu. Fem år, sju, tiden flyter ihop bakom en. Hon var knappt mer än ett barn, helt späd och ändå hård redan då. I kroppen, hjärtat, blicken. Det hade regnat och stormat i en veckas tid, överallt var det översvämningar, folk fick lämna sina hem, folk drunknade och försvann. Elmine och Reich kom vadande till kliniken med vatten upp till knäna. Hon födde tvillingar, om det går att kalla dem det, fostren som en av Carnegies kollegor drog ur henne. Det ena var en fårliknande svartgrå sak, stendöd, och den andra levde inte mer än några andetag innan den gav upp, ett krumbent missfoster med händer som växte ur armhålorna och med ansikte som en padda. Reich betalade rikligt för att få henne bedövad. Elmine fällde inte en tår. Hon såg på de blodiga döda varelserna och sa att hon ville bli igensatt. Det var ordet hon använde, igensatt. Hon har varit likadan sedan dess, säger aldrig mer än det hon behöver säga för att göra sin uppgift. Elmine och Reich, i Carnegies ögon en obegriplig konstellation. Soppan lämnar en hinna av fett på läpparna, näsan blir rinnig av ångorna. Var sak har sin tid. Elmine kan vänta, hon är född till att vara bland dem som väntar. Carnegie har lärt sig att man inte kan vänta tills allting runtom stillnar för att få ro. Först i och med döden uppstår ett sådant tillstånd och då är det för 347


sent, det har de dödas stumma ansikten sagt henne. De döda finns inte, de är enligt Carnegie bortom ro eller oro och därför bör man i det här livet vara uppmärksam på det rofyllda snarare än på det oroliga, inte minst om man ska framleva sina dagar på en sådan eländig plats som kliniken. Klinikchefen skrapar soppskålens väggar med fingret för att få i sig det sista, sedan lutar hon sig tillbaka och lyssnar på tystnaden, väntar. Snart börjar det igen. Ute i väntsalarna är det alltid tyst. Patienterna kan vänta i timmar eller dagar utan att säga något, men när de kommer så här nära räddningen brister det, först avvaktar de Carnegies tystnad men snart tappar de behärskningen och störtar fram för att visa upp sina lusbett och bölder och knölar och infekterade sår och vad annat elände de har att klaga över. Hon lyssnar, det är sällan hon kan göra mycket mer. Innan hon skickar iväg dem upprepar hon de vanliga självklarheterna. Koka vattnet du dricker. Håll såren rena. Om du inte visar alla andra organismer att du tänker hålla dig vid liv så äter de dig levande. Hon säger inte till dem att de som blir sjuka av att komma till kliniken antagligen är fler än dem som blir friska. De skulle inte tro henne. De tror att det finns medicin undangömd, de tror på mirakel. Om de visste hur oskyddade även de skyddade är. Hur bakterierna tar över, virusmutationer och variationer och livets nedbrytning till basformerna. Om de visste alla organismer som kan angripa en människa. Om de visste vilket kemiskt helvete de lever i och hur lite någon har att sätta emot. Inte som under de gyllene århundradena när hennes kår gick framåt, när de hade värdiga faciliteter, anti­bi­otika som fungerade och elektriska maskiner, pengar att arbeta med och pengar att tjäna. Carnegie nickar och halvlyssnar på deras svador, ibland plockar hon ner en bok ur hyllan. Nio av tio kan inte läsa ett enda tecken, ändå ska de alltid fram och glo på texten som för 348


att visa att de inte låter sig luras. Hon roar sig med att bläddra i ovidkommande böcker och låtsas leta efter diagnoser. Innan de går brukar hon föreslå att de ber valfri högre makt om nåd, och de flesta bara glor och några nickar, helt allvarliga, nästan ingen fattar att hon skämtar. Vakten tittar in igen, kön växer där ute. Carnegie ger klartecken och han visar in Elmine. Hon går rakt fram till skrivbordet och lämnar över ett kuvert, som vanligt inga artigheter, inga krusiduller. »En beställning från Reich. Han vill att jag tar varorna direkt om det finns.« Carnegie ler. Det är något med flickans loja min som hon känner igen sig i. Närvarande och samtidigt helt avlägsen, oåtkomlig. Rösten är underlig, tonen emanerar långt nerifrån bröstet, kylig och gripstark som en undervattensström som vill dra en ut i djupvattnet. Carnegie dröjer kvar med blicken vid flickans vanställda, märkligt tilldragande ansikte medan hon sprättar upp kuvertet. Ögnar igenom meddelandet. »Det ska väl gå att lösa. Vill du att jag tittar på det där jacket.« Elmine tar bort fingret från den spruckna underläppen. »Det är inget att se.« »Jag menade om det behöver sys.« Hon reser sig och går runt skrivbordet, sträcker fram handen mot flickans ansikte. Hon drar sig undan. »Jag har haft värre.« Carnegie sätter sig på kanten av skrivbordet och visar mot stolen för besökare, en sliten fåtölj med grön vinylklädsel. Elmine står kvar. »Lika stoisk som första gången du var här. Minns du. Det regnade så man trodde att undergången var här. Du kan inte ha varit mer än … Hur länge sedan är det.« Elmines glimmande öga, en blick mörkare än svart, tusen år, tiotusen. »Jag minns.« 349


»Klart du gör.« Carnegie viker undan med blicken. »Du var knappt mer än ett barn den gången.« »Jag var aldrig något barn.« »Hade inte du ett annat namn då. Eller minns jag fel.« »Det där är länge sedan. Reich sa att betalningen var ord­ nad.« »Ja, det stämmer. Innan jag glömmer det förresten, broder Alba hälsade att det finns ett brev till dig. Hon har något möte i zon femton ikväll om du vill hämta det.« Elmine nickar. Carnegie lyfter på ögonbrynen. »Så till saken. Jag antar att du tänker gå via kloakerna.« »Annars ska vakterna ha betalt för varje zongräns jag passe­ rar, och det dras från min andel. Kan jag låna en lampa.« »Det ordnar vi. En annan fråga först, Elmine.« Carnegie reser sig och går tillbaka till sin plats bakom skrivbordet. »Du har ett visst sätt. Som jag sa, du hade det redan då. Du tål mycket. Du håller ihop.« »Du vill ha något. Vad.« »Tvärtom. Jag har något åt dig. Ett jobb.« »Jobb som i att jag gör något åt dig och du betalar.« »Det är väl så man brukar definiera det. Det finns folk i zonerna som gärna betalar extra för hemleveranser. Jag har en patient i den vita staden, gå dit idag som ett test, om du sköter det väl kan det bli mer. Jag planerar att utvidga, bara det löser sig med varorna kommer jag behöva någon jag kan lita på. Om du jobbar med mig kommer ingen ta av din andel. Inget krälande i kloakerna.« Elmine ser på läkaren. »Det där har jag har hört förut. Alla på flotten har planer, det är bara varan som fattas. Varenda idiot är för stor för sin egen hatt.« »Reich blir aldrig större än han är, det vet både du och jag.« »En människa som måste prata ner andra, hur stor är hon.« 350


Carnegie utstöter ett högt skratt som tvärdör. »Visst, ­Elmine. Bra. Vill du ha jobbet eller inte.« »Vill och vill. Ge mig detaljer. Riskerna, lönen.« Elmine genar mot Barackerna över sjukhusområdets kyrko­ gård, den snabbaste vägen till tunneln. Gravvalv och minnes­ stenar från århundraden tillbaka står bortglömda och överväxta med lavar, söndervittrade så att många av inskriptionerna inte går att läsa. Ingen begravs där längre, döda kroppar mals ner för att ge nytt liv åt marken i odlingsenklaverna. Varför stadsdelen kallas Barackerna är oklart, det finns inga baracker där. Tillsammans med sjukhuset och kyrkogården och ett övergivet industriområde utgör det Skyddszon arton. Det finns skyddszoner i Port Ondeo som är mer skyddade än andra, den artonde tillhör inte dem. De som är förordnade att leva i Barackerna är kontraktsbundna icke-medborgare. Ingen kommer att jaga dem ifall de ger sig av. Zongränsen är befäst med stängsel och rullad taggtråd och bevakas halvhjärtat. Det finns inget att skydda där förutom möjligen kliniken som har sin egen vaktstyrka. Den som bryter kontraktet och ger sig av får skylla sig själv. Inte många har några utsikter att hitta något bättre. Barackerna är mestadels som resten av ruin­ staden. Råttbruna tegellängor varvat med höghus, råttbrun mark, råttbruna sjukdomsepidemier, råttbrun tid som sträcker sig så långt minnet når. Ingen kommer ihåg när zonen slöts eller när de första flyktingarna skrev på sina kontrakt. Var och en vet sin historia och ingen vill veta någon annans. Stadsdelen är en ödslig plats vid den här tiden. Invånarna arbetar långa dagar och många är placerade för långt bort för att återvända varje kväll. Solen maler på med sin omåttliga tyngd och de som är kvar håller sig i skuggan eller stannar inomhus. En svulten hund med hårlösa fläckar i pälsen följer Elmine längs avenyn som löper tvärsöver området. En sjuk 351


varelse, hon är inte så desperat att hon tänker på att äta den. Hon försöker vifta bort hunden men den har ingen träning i symboliskt tänkande. En knuff med fotsulan mot revbenen får den till slut att stanna upp och den blir stående och ser på henne med förebrående vattniga ögon när hon går. Carnegie har ett stående avtal med tunnelvakten så passkon­ trollen vid Barackerna är inget hinder. Nere i tunneln hänger lamporna utspridda med långa avstånd emellan, de fungerar mer som riktmärken än som belysning. Elmine möter ingen på vägen till stationen under skyddszon tre, oftast kallad den vita staden. Vid perrongen flimrar blåkalla lysrör i taket. En mo­ tordriven dressin med en lastvagn på släp står vid plattformen. Tre soldater sitter på en bänk och glor. Elmine håller blicken fäst vid marken när hon passerar förbi. I trappan upp till mark­ plan möter hon en av tunnelvakterna som eskorterar en civil, en framstående medborgare att döma av de nätta skinnskorna och den vita kostymen som ser ut att vara skräddarsydd för mannens späda kropp. Han ler mot Elmine som om de känner varandra och stannar ovanför henne i trappan. Hon räcker fram sin passersedel. Mannen bryr sig inte om dokumenten. »Jag känner igen dig eller hur.« Hon ser förbi honom. Ljudlösa ord smyger över läpparna, det är inget svar, bara ett bud till hennes eget hjärta. »Alla känner apan och apan känner ingenting. Igen och igen.« »Vad för något.« Hon skakar på huvudet. Ingenting. »Elmine, inte sant. Du vet vem jag är hoppas jag.« Det finns inget att vinna på att neka, allt som är sant är bara sant. Ingen väg förbi utan att han får det han vill. Hon vet vem han är. Ännu ett ansikte med gråsvarta lockar och rika ögon, ännu en specialbeställd jacka sydd av någon liten tempelmus 352


med flitiga fingrar, unik precis som alla andra. Flotten vimlar av dem. Jag vet vad du är. Jag vet saker du aldrig kommer förstå att du inte vet. Jag vet att det är lika långt mellan dig och mig. Hon försöker visa passet för tunnelvakten och mumlar något om en leverans, att de väntar på henne. Vakten svarar med handflatorna i en avvärjande gest. Inte hans beslut. »De kan säkert vänta en stund till.« Vita välvårdade tänder när mannen ler. »Jag väntar själv på någon där uppifrån så det är väl inte mer än rätt.« Han skickar tillbaka vakten upp till passkontrollen och erbjuder sin arm och Elmine gör vad ordningen kräver, hon skjuter in handen i snaran och går med tillbaka ner till perrongen. Mannen säger inte sitt namn och Elmine frågar inte. Han tar henne med till ett sidorum med en gammal skinnsoffa och ett glasbord, längs ena väggen en köksbänk med diskhon övertäckt. Han ber henne vänta, lämnar rummet och återvänder med två salttorkade sumpfiskar från odlingarna, inrullade i bokpapper. »En liten gåva.« Elmine rör inte paketet och tackar inte. Det är bra betalt i jämförelse. Hon sitter i soffan med händerna på låren och väntar. Mannen tar av sig kavajen, under har han bara ett ärm­ löst linne. Enstaka vingliga hårstrån växer på överarmarna där huden har börjat hänga löst på undersidan, allt utom höljet krymper. Han tar fram två glas ur ett väggskåp och häller upp någon skummande dryck, cider kanske, räcker henne ett glas och höjer sitt till en tyst skål. Elmine ställer ner glaset. »Jag tar det efteråt.« Mannens ansikte drar ihop sig, missnöjd, hon har brutit illusionen. Han sväljer förtreten och ler igen, ställer ner sitt glas och går fram, han glider fingrarna genom hennes hår och Elmine sluter synögat och låter honom tolka det som han vill, den som betalar har alltid rätt. Elminehänderna gör vad ordningen kräver. Hjärtat rusar, 353


det är som det är. Hjärtat slår alltid i mörker. Gamla vanemöns­ ter från när hon var liten sitter kvar, bedövningsknep, övningen som aldrig inte fortsätter, perverterad till simpel överlevnad. Andas ner i magen, tempelramsor från tusenårsmästare. Smärtan är en blixt på himlen, lyckan en regnskur på havet, tillblivelsen en soluppgång, upphörandet en myras död. Orden rinner inåt från mun till hjärta och händerna arbetar. Övningen är inte tänkt för detta. Eller är det just det den är. Om en ostörd övning är lögn borde den stördaste övningen också vara den sannaste – är i så fall detta den svåraste övning­ en. Hjärtat vill skrika och ögonen vill gråta och hjärnan vill skratta – kan du upprätthålla övningen i en sådan position, kan medvetandet observera medvetandet med någons håriga skrev i ansiktet, svaret är knappast och knappast och hon kan sånär höra Williams Oriegos belåtna skratt och i nästa ögonblick Carnegies humorbefriade paroller om att bevara sin humor. Det fortsätter, främlingen försöker trycka sig fram som för att se hur långt han kan komma och övningen är där på något vis, även detta nu kommer att passera och det som redan är förstört kan inte förstöras. Det varar inte länge. Han sjunker samman och Elmine skju­ ter honom ifrån sig. Hon spottar ner på golvet, tar en klunk ur glaset och spottar igen, sveper resten och lutar huvudet mot ryggstödet, vilar blicken vid taket. Råbetong, döda spindlar och ventilationstrummor. Han har krängt på sig kavajen och som ett sista drag i ett spel med diffusa regler går han fram till soffan, lägger handen över hennes ögon och kysser hennes panna. *

Den vita staden är sig lik. Hon har varit där ett antal gånger och det går inte att vänja sig vid det mer än man vänjer sig vid 354


en återkommande mardröm. En annan tid råder där, en slu­ ten tid, skyddad av murar med prydlig taggtråd, en tid av ski­ nande putsfasader och jämn asfalt, av trimmade buskage och elektriska gatlyktor, av gatuadresser som fortfarande används och torg med lackerade sittbänkar under levande lövträd. De civiliserades tid. Sagornas tid. Invånarna i den vita staden äger allt som går att äga. Staden, fälten, vattnet, kontrakten, människorna, boskapen. Dess ytor är hala och registrerande, var Elmine än sätter händerna blir det svarta märken och varje gång hon talar är det som om tungan sväller och tankarna och orden klumpar ihop sig och kommer ut i fel ordning, snubblar över varandra. Även hennes eskort från passkontrollen kastar nervösa blickar omkring sig när de går längs gator som slingrar sig uppåt. Huset hon ska till är bland de högst belägna och ligger avskilt med svarta klippor runtom tomten. Från terrassen på framsidan har de som bor där utsikt över hela staden i söder: spegelglastornen och floden, den sönderfallna bron, ruinstaden på andra sidan som ligger där insvept i ett matt värmedis, en gråbrun horisont. Kvinnan som tar emot Elmine presenterar sig som Isabelle, hon hälsar med ett slappt handslag och tittar hastigt över axeln, en ryckning snarare än en frivillig handling. Bakom henne finns bara en lång vit korridor med en tudelad glasdörr längst bort. Ögonen blinkar ängsligt när hon ser på Elmine och hon ber om ursäkt för att hon inte kan ta emot henne ensam, hon måste följa säkerhetsrutinerna. Hon visar in dem i huset och Elmine mumlar något om sina smutsiga fötter men Isabelle säger att det inte spelar någon roll, de kommer i vilket fall som helst och städar. Elmine frågar inte vilka de är. Även på insidan är huset vitt. Dörrarna, väggarna, de elek­ triska klotlamporna i taket. Oskuldsvitt, fredsvitt, vitt för det rena sinnet, för klarhet och jämvikt. 355


Isabelle går barfota genom huset, ljudlös och viktlös, fötterna nuddar knappt golvet och hennes kropp är som en fjärils, hon är gjord av moln och drömmar och rösten är som klingande kristallglas. Det blekblå tyget i kaftandräkten rinner omkring henne som spunnet bergsvatten. Elmine går genom vitheten med sin smuts och sin vilddjurs­ andedräkt och sina fräna utsöndringar, hon och vakten följer Isabelle tvärsöver ett oöverskådligt rum med betsade trägolv och ornamenterade takpelare. Den vita salen öppnar sig åt flera håll, de går ner i en liten trappa och kommer till en nedsänkt del med lägre tak och bakom en glasvägg öppnar sig en grön­ skande innergård med en glittrande vattenfåra som verkar flyta tvärsigenom husgrunden. Isabelle ber soldaten stanna i rummet och tar med Elmine ut på gården. Hon drar igen den skjutbara delen av väggen och fortsätter till mitten där en hammock står under ett skuggtak intill miniatyrbäcken. Hon ber Elmine sätta sig och Elmine mumlar något om sina skitiga kläder och sätter sig på en sten framför soffan, intill vattnet. Isabelle ler. »Jag vet, jag är från Barackerna.« Elmine tittar upp från vattnet där tre silverskimrande fiskar, ungefär lika långa som hennes hand, står mellan bottenstenar­ na, alla riktade åt samma håll, och slår lojt med stjärtfenorna för att motverka strömmen. »Vet vad.« »Hur det är att komma hit. Utifrån.« »Jaha. Ja.« »Det här är inte mitt, det är därför de … ja, med säkerheten och allt.« »Är du här på kontrakt.« »Inte riktigt. En annan sorts avtal. Jag har kontrakt men …« Elmine rycker på axlarna. Hon räcker över väskan från Car­ negie och sneglar mot vakten innanför glasväggen, han står vänd åt ett annat håll. 356


Isabelle ler plötsligt. »Men förlåt, jag glömmer av. Du måste vara törstig. Vänta här.« Hon väntar inte på svar utan försvinner iväg och återvänder med en bricka med två smala glas, fyllda med någon blekgul dryck med myntablad och skivor av citron, och en skål med rostade mandlar. Hon slår sig ner i hammocken och Elmine tar det ena glaset och rör om med den långa skeden som står i glaset. Två omöj­ liga iskuber klingar mot den tunna glashinnan. »Vad är det här.« »Inget märkvärdigt, bara lemonad med lite gin och mynta.« Elmine dricker med långsam koncentration. Hon tar en mandel, tar två till, äter dem en i taget, fortsätter se på fiskarna i vattenfåran. »Du tittar på mig som att du vill något.« Isabelle slår ner blicken. »Förlåt.« »Det finns inget att förlåta. Jag vet bara inte vad du vill.« »Nej. Det är bara … jag vet inte. Du vet, tankar som far omkring.« »Jag vet inte dina tankar.« »Nej, förlåt, det är jag som … Om man går ut på terrassen på den västra gaveln ser man rakt ner till Barackerna. Jag går aldrig ut där för jag tänker att de ska se mig. Att de ska stå där nere och se mig och säga, där är hon. Där uppe är hon.« Elmineansiktet drar ihop sig, oförstående. »Vem ska säga det.« »Alla. De jag gick ifrån.« »De som är borta är bättre att glömma.« »Ja. Och om man själv är borta. Hur glömmer man det.« »Minnen är som drömmar. Man låter dem vara och fortsät­ ter. Tiden går bara åt ett håll.« »Du pratar som någon från templet. Hör du till försam­ lingen.« Elmine sträcker sig ner och doppar handen i vattnet. »Jag 357


hör till förskingringen. Till de förtappade. Jag hör till mig själv.« Isabelle rodnar lite mer för varje svar hon får men kan liksom inte släppa Elmine, vare sig med blicken eller med sina frågor. »Jag har bara varit på några möten, men det var något som broder Alba sa en gång. Att det finns vissa som går ut i mörkret med öppna ögon. Som inte går efter någon.« »Typiskt munkprat.« »Du har sådana ögon.« »Öga menar du.« Elmine stryker med sin våta hand över pannan, ner över kinderna, och torkar av handen på byxorna. »Det är inte vad de flesta ser.« »Förlåt. Du tycker att jag är påflugen.« »Nej. Men du ser mer än vad som finns att se.« »Nej. Jag känner igen det. Det är så jag hade velat vara.« »Hur.« »Jag känner mig alltid utsatt här uppe. På församlingsmö­ tena också. Jag är inte härifrån.« »Du sa det.« »Han såg mig en gång när jag … Förlåt, jag pratar för mycket.« Elmine skakar på huvudet. Hon dricker av spritdrinken, fiskarna slår med sina fenor. »Prata på du.« »Det var ute i enklaverna, jag var där och jobbade. Han kom fram. Stod bakom mig och drog fingrarna genom mitt hår och sa till dem han hade kommit med – till mig sa han ingenting, som om jag var ett djur – sa till dem att jag var en pärla, att jag var gjord för ett större liv. Som om han hade sett något särskilt, som om han visste något om mig. De kom nästa dag och hämtade mig. Jag tänkte aldrig att jag hade något val. Jag sa inte farväl till någon, jag bara tog mina saker och följde med. Ibland vill jag tillbaka dit ner. Är inte det konstigt. Han ger mig allt jag vill ha bara jag –  « Hon avbryter sig och betraktar sina nedbitna naglar. 358


»Är det större.« »Vad.« »Detta.« Elmine gör en svepande gest med handen. »Är det ett större liv.« Isabelle ser sig omkring liksom för att försöka göra en bedömning. Sorgsen, villrådig. »Kanske. Jag vet inte. Vad tycker du.« »Ni lever som i sagorna. Det är vitt. Det bländar mig.« »Ja. Det är nästan för vackert. Låter det konstigt. Han säger att det ger en ro. Allt det vita.« »Men det ger inte dig ro.« »Jag har knappast någon rätt att klaga.« »Om ingen får klaga som har det bättre än någon annan finns det bara en människa i världen som kan klaga. Och ingen skulle kunna avgöra vem det var så i praktiken skulle ingen kunna klaga någonsin.« »Fast i praktiken skulle nog många bestämma sig för att det var de som hade det värst.« Isabelle ler. Elmine ler inte. »Det har du nog rätt i.« Hon kastar en blick mot utgången. »Jag ska gå.« Isabelle lutar sig fram. »Du kan stanna lite om du vill.« »Det är några saker jag måste göra.« »Ja. Såklart.« Elmine sitter tyst ett tag. »Är det sant att folk här uppe har en stående inbjudan till munkarnas möten.« »Ja.« »Jag har pass till Albas möte i zon femton. Alltså, om du …« »Menar du att du vill gå med mig.« Isabelles ansikte lyser upp och hon är nära att fatta tag om Elmines armar men behärskar sig. Elmine rycker på axlarna. »Om vi är två är vi åtminstone skyddade från varsitt håll.« »Jag hörde att mästaren kanske skulle komma på mötet.« 359


»Mästaren är en idiot.« »Åh.« Isabelle sätter handen för munnen som om hon själv hade sagt något förbjudet. »Varför säger du så.« »Varför inte. Han är en idiot. Om hon är en hora, ska du då kalla henne nattfjäril. Hon kan inte flyga, hon kommer aldrig att göra det. Hon söker sig inte mot ljuset. Det hon kan är att ligga still och hålla käften. En hora är en hora, en fisk är en fisk, och en idiot är en idiot.« Isabelles ögon fylls av tårar. »Ingen av oss kan döma mästa­ ren. Han är i djup meditation.« Elmine tittar upp från vattnet med en klentrogen blick, nästan på väg att brista ut i skratt. »Nej, Isabelle. Han är en massa saker men det är han inte. Och jag dömer inte, jag säger vad jag har sett.« »Har du träffat honom.« »Han skulle tycka om dig.« »Mig. Det förstår jag inte.« »Det gör inte han heller. Han förstår inget av det. Dig skulle han förstå.« Hon nickar för sig själv. »Jag ska gå. Jag måste vidare.« Elmine gör ingen ansats till att resa sig, tvärtom sitter hon orörlig kvar och stirrar på fiskarnas hypnotiska fenslag. Isabelle reser sig, hon tar Elmines tömda glas och går in utan att säga något. Efter det tredje glaset säger Elmine igen att hon måste gå. Isabelle fortsätter prata och Elmine sitter kvar, Isabelle talar om Barackerna och om dem hon lämnade och hon talar om tystnaden i den vita staden och om oron att hon ska råka ha sönder någonting dyrbart eller att göra för mycket oväsen, och Elmine lyssnar och ler mot fiskarna och när hon tar emot den fjärde drinken tar hon tag om Isabelles handleder och ser henne i ögonen, och hon slirar på konsonanterna när hon säger att Isabelle är en pärla, en pärla bland svinen. När glaset 360


är tomt ställer hon sig upp och säger att om hon inte går nu kommer hon aldrig iväg och efter den femte drinken mumlar hon någonting oklart för sig själv om tretusenfyrahundra dagar, att hon har räknat varenda dag och att livet är för kort, och sedan reser hon sig, hög på socker och sprit, och innan hon går bedyrar hon och svär vid kvinnan som födde henne till denna världen, ett geni och en hora och en tempelaspirant med storhetsvansinne, att hon och Isabelle kommer att träffas igen samma kväll.


21 Vitt mörker och svart Port Ondeo, norra stranden

Carnegie har lämnat kliniken. Elmine tar emot Reichs varor i en hopknuten tygpåse av en uttråkad vaktmästare som väntar på att få gå hem. Han har inte hört något om att låna ut någon lampa, han har bara fått order om att låsa upp till kloakerna och om hon vill ner där är det nu. Elmine försöker vara så nykter hon kan. Hon har gått samma väg dussintals gånger med lampa, hur svårt kan det vara att sätta en hand i väggen och räkna sidogångarna. Alkoholen gör henne dumsint och hon går med ner i källargaraget där man­ nen öppnar brunnslocket till kloakerna, och innan Elmine har klättrat halvvägs ner slår luckan igen med en öronbedövande smäll. Mörkret sluter sig omkring henne som om hon har stigit ner i floden med stenar om anklarna och står på botten med hela flodens tyngd pressande mot öronen. Hon håller sig i stegen för att inte tappa fotfästet och världen vrider sig runt hur still hon än står, hjärnan kasar omkring inne i huvudet, upplöst i fogarna av spriten i blodet. Luften är fuktmättad och metallisk. Maskinstiltje, underjordsstiltje. Kvardröjande ljussilhuetter flyter över näthinnan. Hon är i stadens buk nu, en labyrint av ekande torrlagda kloaktunnlar och schakt med skallrande stålgaller. Det vita mörkret är redan där. Elmine har aldrig kunnat värja sig mot det, hon vet att det är löjligt men det vita mörk­ ret följer inga lagar om sanning och i underjorden hörs de 362


ensammas hånskratt liksom ihåligt. I underjorden sjunker det aldrig undan helt, det gynnas av svart mörker och ensamhet. Hon är inte ensam om att vara ensam. Varje natt letar sig det vita mörkret ut i staden, ingen slipper undan och ingen kan hjälpa någon för varje mardröm utesluter allt annat och genomlevs i ensamhet. Det svarta mörkret sänker sig från tomma rymden där mardrömmar föds i samma outsägliga solimplosioner som tvinnar gasmoln till guld och platina och vräker ut det i universum, natten sluter sig om tunnelstaden och underifrån rinner det vita mörkret upp genom sprickor i berggrunden och bär med sig de dödas väsen, sammansmälta till ett och samma, det spinner trådar i världens tio riktningar och lägger sig över ansiktet som spindelväv och letar sig in genom näsborrarna och kryper in genom porerna så att hår­ stråna reser sig. Varje dag vaknar rädslan och ensamheten i de levande innan de kommer till medvetande och på så vis kan de inte veta något annat än att detta är deras väsen. Nattens osammanhängande berättelser kryper ut i den vakna världen och dröjer sig kvar. Det vita mörkret fäster vid solida ämnen såväl som vid vätskor och gaser, det drar näring ur ovattnet, det kryper genom tusenårsbetongen och de sotfläckade tegel­ stenarna och den uppluckrade asfalten och sprider sig som mögelsvamp, som århundraden av kemikalier, som radioaktivt damm. Vid varje andetag dras det ner i lungorna och ut i blo­ det, varje skopa gråvatten bär dess fadda smak. Det är en oro skiftande som havet, oupphörlig, aldrig still, som mörka vågor djupt ner i undervattnet. På klipporna innanför den vita stadens murar skyddar sig medborgarna mot alla former av mörker med elektriska ljus, vid hamnen skickar nattlamporna glittrande reflektioner ut över flodens ovatten. I Barackerna tränger folk ihop sig runt matlagningseldarna som lyser upp deras hjärtan en kort stund varje kväll och när elden har brunnit ut håller de kvar lågorna 363


i minnet så länge det går, senare värjer de sig mot nattens oro med långsamma berättelser och med varandras kroppar och med vad än för bittra brygder de har lyckats skaffa eller åstadkomma själva. I underjorden finns inget skydd. Luckan där Elmine steg ner är låst utifrån nu, det finns ingen väg tillbaka och kloakmörkret är en svart vägg framför henne, det stinger i ögat av mörkrets stråltäthet som att se rakt in i solen och alla underjordsvarelser söker sig mot Elminekroppen nu, de känner av den, röd och varm i mörkret, kloakråttor och gråsuggor och det vita mörk­ rets stenspindlar som väver sina trådnät tvärsöver gångar och schakt och förvirrar sinnena, spindelbukens låga tyngdpunkt när de springer över de vilsegångna dödas pannben, tarak tarak tarak. Hon sjunker ner på huk, armen för ögonen, det vita osynliga rinner ner i strupen och hon kippar efter luft, benen skälver och pannan värker, det rinner bly i ådrorna och hon biter ihop för att inte falla sönder och försöker minnas något som är verkligt, och det enda hon hittar är doften av män i vit bomull, mannen vid stationen och hans vita tänder och tanken att det kan vara han som lyfte ut Isabelle från Barackerna, ingen kommer att hjälpa henne och ingen kommer att hjälpa Elmine nu, precis som ingen hjälpte Gawar, hans lilla röst någonstans långt bort i det vita mörkret säger du ska leva, Lilo, säger du måste andas, säger lova att du inte ger upp. Hon spänner halsmusklerna och biter samman tänderna, res dig för helvete skärp dig sluta. Hon bänder sig loss, maskinviljan tar över och hon öppnar synögat mot underjorden och drar ett andetag av djupt mörker. Hon reser sig. Du kan vägen. En hand i väggen, räknar sidogångarna, ena foten framför den andra, femhundrasju steg och hon hittar sidogången där stegen är och klättrar upp till luckan och ut i världen. Vagt ljus från parkeringsgaragets krökta infartsramp. Dunkla 364


silhuetter av fordon och stödpelare, vida ytor av betong och mörker. Hon lyssnar, allt är stilla. Tar fram vattenflaskan och dricker. Återstår att ta sig osedd genom de oskyddade zonerna till gömstället där jollen ligger, ut till flotten och sedan tillbaka till zon femton och Albas möte. Isabelle. Hon går mot rampen och hinner precis tänka att det är över när foten fastnar på en osynlig tråd som hänger utspänd i mörkret, hon faller fram­ länges vevande med armarna samtidigt som hon hör något bakom sig och vrider huvudet så att slaget träffar i tinningen och innan nästa slag hör hon röster runtom i mörkret. När hon kvicknar till är allt tyst. Hon trevar omkring sig. Väskan är borta, tiden som har gått är borta. Rullar över på rygg, armen över ögonen, viskar för att rösten inte bär. »Det tar inte slut.« *

Församlingen i zon femton har intagit sina positioner och vän­ tar på broder Alba. Andremunken väntar på att de ska stillna, hon hör deras kläder prassla när de försöker få till sittställning­ en, hör dem harkla sig och klia sig, hör deras oroliga tankar, upptagna med allt möjligt annat än detta nu. Hon vänder sig om och blickar ut över medborgarna som sitter utplacerade i krökta rader, åtta led med femton platser i varje. De främsta raderna är glesast, som att de försöker dra sig undan. Hon hade gärna sluppit se eländet. Deras ansikten, ögonen som rycks hit eller dit för minsta ljud eller rörelse, pannorna som rynkas av minsta tanke som kommer till dem och som de störtar iväg efter som gläfsande hundvalpar. Deras otåliga händer som inte vill vara där de ska vara, vilande fast i cent­ rum, stilla och öppna mot himlen och universum. Det är en förbannelse, en övernaturlig förmåga, hon känner av varenda tanke och varenda tumme i salen som inte kan bestämma sig 365


för var den ska vara, hon hör varje sväljning och varje frasande byxben och sedan hör hon sin egen röst, klar och kall som en kniv mot deras strupar. »Sitt still. Hur svårt kan det vara.« De stelnar. Spända som fjädrar sitter de där och svettas nu och i alla fall en liten stund tills adrenalinet ebbar ut, tills skärpan avtar igen och de börjar sjunka ihop och tankarna glider ifrån dem. De är inte där, de är inte i närheten. De oroar sig för produktionskvoter och markresurser, för sina hus och sina positioner och för det rena vattnet som sjunker och det förorenade ovattnet som stiger, för uppror i Barackerna och gräl i familjerna och regnet som aldrig kommer. De klarar inte övningens tio första andetag ens, de lyssnar på munkens ord och tror på allt hon säger och nickar allvarligt instämmande när hon säger att de inte ska tro på någonting som de inte vet med sina egna sinnen. Alba reser sig och vänder dem ryggen, för samman händerna och bugar inför korset. Hon visste inte att hon skulle göra det och hon vet i samma ögonblick att hon är precis som de. Värre. De har inte hennes hat i sig. Hatet är värst. Inte hat, det är förakt. Äckel. Föraktet är alltid värre än dumheten och så detta i sig, nu, att hon står där och gör sina falska gester av andligt jämnmod samtidigt som hon rusar omkring i sitt eget medvetande och tävlar med sig själv om vilken tankesynd som är värst, frossar i att värdera sin egen vämjelse. De är änglar i jämförelse. Eller barn snarare. Djur kanske, varelser utan ansvar. Hon blundar och ser sig själv gå med ett slagträ rad efter rad och dunka ner dem bakifrån. Hatar dem för att de tvingar fram sådana fantasier. Nu börjar församlingsmedlemmarna snegla på varandra och göra frågande miner, hon hör det bakom sig. Tänker hon släppa dem redan, sittningen har knappt börjat. Så lätt har de aldrig kommit undan. 366


»Sitt still.« Hon står kvar med ryggen mot dem. Tystnad. Hon vänder sig om, sätter sig, spänner ögonen i några av de värsta, får dem att slå ner blicken och rodna. Hon tvingar sig igenom första perioden. När den av aspi­ ranterna som har ansvar för timglaset slår i klockan reser hon sig, bugar och säger att de kan gå. Hon vänder dem ryggen igen, sitter. Några är snabbt uppe och börjar samla ihop mattor och sittkuddar. Rörelsen sprider sig och förvirringen övergår snart i lättnad. De har gjort vad de skulle – gör som prästen säger och du kommer att bli räddad när det drar ihop sig. Som om det fanns någon räddning. Som om det fanns något att rädda och något att rädda det till. De böjer sig fram och nuddar golvet med pannan, reser sig och bugar, mumlar sina böner om nåd och klarhet som om det låg någonting i orden, som om de kan nästla sig in i gudarnas medvetanden med sina besvärjelser. Alba sitter kvar tills den sorlande hopen har avlägsnat sig och rummets kvardröjande minne av dem har ebbat ut. Återstår eldskuggor och ensamhet, stengolv och tysta pelare, kvällsluf­ ten som strömmar in genom porten och den malande värken i hennes rygg som strålar ner i benen, nu även en begynnande huvudvärk av vätskebrist och förstoppade tankar. Hon vänder blicken mot korset och ljusstakens sju lågor, säger en kort bön om tålamod och reser sig. Hon kunde ha svurit på att hon var ensam kvar i salen. En av församlingsmedlemmarna sitter kvar längst bak, rakryggad och stilla, med händerna där de ska vara, samlade och öppna mot himlen. Alba blåser ut ljusen, stiger ner från podiet och går mot porten. Hon har sagt åt dem att det går bra att sitta kvar efter att hon ger klartecken, hon har uppmuntrat det, men det är sällan någon som följer hennes råd. 367


Eleven reser sig och bugar. Alba besvarar gesten och stannar upp. Utanför porten har de tre aspiranterna hon hade med sig från templet tömt gåvobordet och lastat allt på kärran, de står på trappan och pratar med några besökare som har dröjt sig kvar. Det verkar inte röra sig om andliga spörsmål. Eleven ser ner i golvet. »Förlåt.« »Vad vill du bli förlåten för.« »Om jag stör, broder Alba.« »Du överskattar din förmåga.« Ett leende rinner fram in­ ifrån Alba, flytande silver. Eleven ser på henne med vidgade allvarliga ögon. Hon är ny och kan inte förväntas uppfatta alla lärans subtila kvickheter och det gränslösa allvaret däri. Alba känner igen henne, det lena ansiktet. Mannen som plockade ut henne från Barackerna till den vita staden är ingen vän av templet. Det kostar henne att vara här. Alba minns nästan namnet. Jasmine, Minerva, någonting. Isidora. Alba: »Du är här och du gör övningen. Det är mer än vad man kan säga om de flesta.« »Tack.« »Tack och förlåt är inte det vi sysslar med. Gör övningen. Behöver du hjälp med något.« »Nej, eller … Jag skulle möta en person här. Elmine.« Munkens ögon glimmar till och blicken far över rummet som om hon väntar sig att Elmine plötsligt ska hoppa fram bakom en pelare. Eleven: »Förlåt om jag är löjlig men jag fick en känsla av att, jag vet inte, hon verkade som att hon ville komma.« »Ja. Och vad vill du att jag ska göra.« »Inget. Jag tänkte kanske om du vet något.« Munken drar en liten suck. »Det man vet om Elmine är sällan enkelt.« »Så du känner henne.« 368


»Känner och känner. Jag kan hälsa att du frågade, om jag ser henne. Gå hem och gör övningen. Eller stanna.« Lärjungen ser ner i golvet, modstulen. »Jag hade gärna stannat, det är bara min man som …« En blixtrande handflata över hennes kind, sedan stiltje. Eld och svalka, från en hand till en annans hjärta. Alba är tillbaka i sig själv där en människa ska vara, nästan som om örfilen hade träffat henne själv. Detta är vad hon är här för, detta är uppgiften. Det finns ingen vrede i hennes blick. »Ska du skylla på honom för att du inte klarar att göra din övning. Jag vet vem han är. Han är ingenting. Den ursprung­ lige mästaren blev fastsatt under ett berg i femhundra år av sin mästare, tror du att han slutade göra övningen för det. Tror du att din övning blir klarare om din man håller dig i handen och ler. Om de stoppar igen din mun, om de skär av dig tungan, om de binder dig och hänger dig upp och ner i solen – inte ett ögonblick ska du upphöra med övningen. Förstår du, Isidora.« »Ja. Förlåt. Isabelle.« »Omständigheterna är perfekta, Isabelle. Allt du gör är övningen. Mötena är skugga och ljus, jag är ingenting, du är ingenting. Din man finns inte. Förstår du.« »Ja. Inte riktigt.« »Vad är det jag alltid säger.« »Att göra övningen.« »Vägen hem är övningen. Detta nu är övningen.« »Ibland har jag svårt att tro att jag, ibland tror jag att, att, att  –  « »Sa inte den ursprunglige mästarens mästare: Världen i alla tio riktningar är en enda skinande juvel. I det ögonblick då du når bortom alla tvivel och blir alldeles viss om att du inte är juvelen, även då finns det inga skäl att tro något annat än att det i sig också är juvelen.« 369


Isabelle slår ner blicken. »Förlåt, jag vet inte vad jag ska svara. Du vrider på orden så att man –  « »Allt vi säger är luft genom luft. Eller hur.« Isabelle nickar, hon försöker besvara Albas leende. »Jag ska försöka göra som du har sagt.« »Isabelle.« Hon sänker tonen. »Gör inte som någon säger. Gör övningen. Och jag vet varför du träffade Elmine. Du bedö­ var dig. Sluta med det. Sluta försöka och sluta be om ursäkt. Synd och förlåtelse är villospår. Gör övningen. Om det inte hjälper, gör övningen.« Broder Alba låter aspiranterna ta hand om alla attiraljer och gåvor och dra hem kärran till templet. Hon går genom pass­ kontrollen till tunneln med kvartsleendet kvar på läpparna, ett välbalanserat porträtt av den svala munken – inte för att leendet uttrycker hennes sinnestillstånd utan för att vända på orsaks­ sambandet: om ett stilla sinne får en att le kan ett balanserat leende omvänt skänka ett visst mått av stillhet. I trappan ner till tunneln är hon ensam och leendet rin­ ner av henne. Hon gnider pannan som för att gnugga bort alla intryck av sittningen, allra mest av sig själv, de idisslade ramsorna hon har spytt fram och alla känslorna, värst av allt när inspirationen vällde fram, övertygelsen att hon behärskar läran och metoden, att hon kan lära dem något, att hon skulle vara ämnad för det. Den där svällande känslan i bröstet, en sinnesrörelse som av någon outgrundlig anledning får näs­ vingarna att spärras ut och vibrera. Kanske en evolutionär funktion: när själen blåser upp sig försöker kroppen öka luftintaget. Och efteråt alltid samma vämjelse, samma önskan att kunna sträcka ut händerna mot himlen och dra tillbaka vartenda välmenande välformulerat råd, varenda förnumstig visdom inlindad i motsägelser och gåtor utan svar. Längtan efter att gå ur sig själv, att som profeterna i civilisationens 370


barndom bosätta sig i en bergsgrotta och leva av nässelsoppa allena tills håret antar en grön nyans och inte yttra ett ord på sju år. Att slippa undan. Andremunken av Triangelorden slipper inte undan. Ämbe­ tets frihet har sina gränser, hon har sina obligatoriska uppgifter och hon har ett ansvar inför sponsorerna. Aspiranterna kom­ mer att rapportera till Erwin om det rumphuggna församlings­ mötet i zon femton och det kommer att hamna på hans långa lista över Albas fadäser och olämpligheter, och Alba kommer att överleva det också. Han kan inte avsätta henne utan lärar­ rådets enhälliga godkännande och dit är det långt kvar. Vid sidogången upp mot templet blir Alba stående några andetag innan hon fortsätter genom tunneln mot flythamnen, mot flotten. Där gäller andra lagar. Alla vet att alla vet att det som sker på flotten stannar där, att den som sladdrar ligger illa till. De öppnar grindarna utan att ställa några frågor, andremun­ kens tillträde till hamnen är inte villkorat. Hon går ut till temp­ lets brygga och kliver ner i roddbåten. Hon skjuter ut den med ena åran, mjuka svallvågor rullar över månens spegelbild. De signalerar med en stinslampa från bryggan till den yttre skyddsvallen och någon där ute vevar igång maskineriet, olja­ de kugghjul klickar i natten och gallergrindarna glider isär så att plastekan kan passera ut genom porten på en glittrande mångata. Svart flod, svart himmel. Flotten svävar där ute som en hägring i natten. Alba lägger upp årorna på akterspegeln och låter båten glida in under bron, vilar där, pelarna skjuter upp som tigande jättar i mörkret. Passerande moln skymmer månen. Hon har inte bråttom, på ett sätt är vägen dit det vackraste, den tiden när ingen vet var hon är, när vad som helst är möjligt. Den ljumma nattluften, floden runtom som vaggar ekan, stanken 371


av algblomning och förruttnelse mildare nu än på dagen då solen ligger på. Innan Alba hade varit på flotten på riktigt visste hon vad Erwin vet, att det är en plats där vansinnet ersätter verklighe­ ten. Att hålla sig borta. Nu vet hon både mer och mindre. En gång sa hon till Erwin – som ofta med Albas utsagor på skämt och på fullaste allvar på samma gång – att det kanske är tvärt­ om, att flotten är det stället dit folk åker för att slippa undan vansinnet, kanske ser de verkligheten där och handlar därefter. Erwin svarade att kanske borde hela schabraket skjutas i sank med invånare och allt. Efter det lät de ämnet vara. Alba hade vid den tiden inte ägnat flotten någon särskild eftertanke. Det var en avlägsen och okänd värld för henne då, skimrande och farlig, behäftad med fantasier och förbud. Sedan när hon blev en av gästerna där blev den något annat och myck­ et mer. Nu doftar den sprit och parfym och spyor, kolrök och buljong av kanin och kackerlacka. Nu är den en del av henne, nu när hon sänker ner årorna i floden och börjar ro är flotten en glittrande känsla i bröstet. En känsla som kallas Silvermåne, öppen himmel. Som kallas Allt som är möjligt är möjligt. Äcklet kommer alltid senare, hur många gånger hon än går igenom samma sak är det bortglömt när hon kliver upp på däck och låter flotten omfamna henne. Det är aldrig meningen att det ska bli som det alltid blir. *

Andremunken vaknar i en soffa på flotten med sprängande huvudvärk och en svällande vulkan i magen. Mer vatten än en hel stad kan drömma om väller fram alldeles ovanför, skiftande mellan askgrått och bly, som ett spegelvänt svävande hav – munken ser för sig i sin bakfyllehjärna hur en djärv människa skulle vilja ta ett djupt andetag och störta sig ut i det virvlande 372


djupet, låta sig falla upp genom himlen, omslutas av dess mjuka dimmor och upptas i vad än för värld som döljer sig där. Vad som helst hellre än detta. Det sägs att när de svarta molnen rullar in kan den som förmår att vara klar i sinnet vidga blicken och se världen som den är. Det sägs att en människa då kan gå vart hon vill i värl­ dens alla tio riktningar. Att hon kan bli ny. Det är en tid för fantasier och eftertanke, för eldhjärtan och omöjliga drömmar. En tid för djupt begraven kärlek att flamma upp och en tid att se sanningen i vitögat och vandra ut i öknen med brinnande kors. En tid att hoppa från broar eller störta sig upp mot sina plågoandar, en tid att ställa sig upp och skrika eller sätta sig ner och aldrig mer säga ett ord. En tid att ge sig av och aldrig vända åter eller en tid för att springa utan mål tills lungorna vägrar och mjölksyran fäller en till marken. Alba ser inget storartat i detta nu. Drömvärlden löser upp sig och ersätts av en flodvåg av minnen av gårdagen och en akut obedövad skam över att vara människa. Bandet spela­ de – rynkiga gamlingar med stelnade outgrundliga miner, sammanslingrade av musiken de väver mellan sig, läder­ kängor som stampar takten, bastuban och handtrummorna, tvillingtrumpeterna som jagar varandra genom natten – och Alba höll hov som vanligt, satt i soffan med klasar av flinan­ de dumskallar och skröt om metoden, ondgjorde sig över medborgarnas slapphet och varvade utfallen mot dumhetens välde med hyllningar till Isabelle, undantaget bland idioterna. Hon gnider pannan och grimaserar. Huvudet bultar och det jäser i magen. Hon kryper ihop och håller andan och svär med samma övertygelse som alltid att hon aldrig någonsin ska dricka igen. Hur redlös hon än har varit minns hon alltid allt i detalj och går igenom det som för att straffa sig, trots att hon inte tror på någon högre enhet som skulle bry sig eller på någonting alls 373


utöver den råa verklighetens omedelbara materialitet. Partiklar och tid, hunger och begär, elden och ögat. Det finns inte mycket till lindring. Hon måste ligga still och hon måste ta sig upp och hon måste hålla igen, måste dricka vatten, måste kräkas. Hon drar upp knäna och lyfter sig så att hon står på alla fyra. Andas försiktigt. Reser sig med tunga andetag och handen tryckt mot pannan. Släpar sig ut till relingen och låter det ske, tömmer magen ner i det redan stinkande gulgröna ovattnet. Ögonen tårar sig, magsyran letar sig ut i näsborrarna. Rörelsen ebbar ut. Alba tar sig upp på darrande ben och hänger på relingen. En enmastad segeljolle rör sig framför silhuetterna av den sjunkna staden. Hon kisar mot vinden som spänner ut det lappade seglet. Den enda passageraren lutar sig ut över båtkanten för att balansera skrovet, håret blåser in över ansiktet. »Loé.« Elmine styr mot förtöjningsbryggan på flottens norrsida. Nå­ gon står och väntar vid grinden ovanför bryggan. Alba. Hon vinkar. Elmine låtsas inte om att hon ser. Hon halar seglet och ror sista biten. Hon låser upp och munken backar undan för grinden och nickar till hälsning, säger hennes namn. Elmine fortsätter förbi som om hon skulle komma undan. Det gör hon inte. Alba plågar sig för att följa henne längs relingen. »Vad har hänt. Du ser ut som … jag vet inte vad.« En mörk blick över axeln. »Och du är dig lik.« Du ser ut som jag vet exakt vad. Samma fyllo som för ett år sedan. Eller sju. »Elmine, vänta. Jag har ett brev till dig.« Hon tar emot kuvertet och stoppar ner det i innerfickan. Munken går barfota, fötterna är skitiga, håret tillplattat av natten, ögonen blodsprängda. 374


»Svag idag ser jag.« Hon tittar ner på Albas hand som har gripit tag om hennes arm. Alba släpper taget. »Det är från Tirin Ideye. Elmine –  « »Jag kan mitt namn. Och jag vet vad Tirin Ideye vill, det är samma sak i alla hennes brev. Åk hem med dig. Du ska inte vara här. Du klarar inte av det.« »Vem gör det.« Elmine svarar fastän frågan var ställd som en slutsats. »De som inte har något annat. De som måste hålla ihop.« Hon fortsätter längs relingen. Munken ropar efter henne. »Och du, Elmine. Är du tvungen att vara här. Klarar du av det.« Hon stannar igen, vänder sig om. »Jag minns hur du var när jag kom till templet. Man ville vara där du var. Nu är du som världen. Man vill bara bort.« »Tirin Ideye har blivit förflyttad igen.« Elmine nickar. »Jaha. Bra för henne, antar jag.« »Hon har fått en lärarposition i något tempel längre norrut, en textilfabrik. Inte som vår, mycket större. Hon kan rekom­ mendera nya elever till rådet där. Vi kan skicka dig dit, du måste nog göra något år här först men det går att lösa, jag kan ta dig som min elev. Det går att byteshandla med Erwin. Om man ser till din situation nu, ifall du frågar mig –  « »Men det gör jag inte.« Elmine vänder sig mot floden, står lutad mot relingen. Ovanför tätnar molnen, inte en droppe regn har fallit ännu. Alba går närmare igen. »Ska du fortsätta så här.« »Min situation är min. Jag träffade en av dina lärjungar igår, för övrigt.« »Isabelle. Hon frågade om dig, ni hade bestämt möte, sa hon.« »Det kom annat emellan.« »Det brukar ju göra det.« 375


Elmine låter piken flyga förbi. Alba: »Hon är nervig, men hon har motivation. Hon har något.« Elmine ser på munken. Hon sänker rösten, synögat glimmar till. »Du frågade en gång om det fanns något du kunde göra för mig. Du minns det.« »Ett och annat har jag väl gjort också.« »Ta Isabelle som elev. Ta bort henne från allt det där vita. Hon är säkert närmare övningens hjärta än jag någonsin var. Eller vad ni kallar det.« Alba ser ut över floden, står tyst och ler, ett leende av vemod, av omöjligheten i allting. »Hon är färsk, hon har ingen aning. Och hon är värre däran än jag, hon skjuter i sig vad som helst för att slippa känna.« »Desto mer anledning.« »Jag vet inte ens om det går. Vad hon har för kontrakt, är hon ens medborgare.« Munken går fram och står bredvid Elmine, spottar ner i ovattnet. »Vilket straff, komma till templet och bli elev till mig.« »Jag menade vad jag sa förut. Man ville vara där du var.« »Och du menade vad du sa efter det.« »Jag säger vad jag ser. Du stinker spya.« Hon skakar på huvudet, båda ser ner i floden. »Du får väl skärpa dig.« »Det vet du att jag inte kommer göra.« »Men för mig skulle du gjort det.« »Nej. Med dig hade det varit en annan uppgift.« »Ni är inte skyldiga mig något. Varken du eller Tirin Ideye.« »Be någon att de läser upp brevet för dig. Allvarligt, ­Elmine.« »Be någon att de kastar dig i floden nästa gång du visar dig här. Allvarligt, Alba.« *

376


Reich halvspringer längs relingen och ropar efter Elmine. Hon väntar in honom. Han rör vid hennes kind, ojar sig över blåmärkena och såren vid tinningen. Hon drar sig undan, hål­ ler upp en avvärjande hand. Han ser sliten ut, han är mager och buken står ut som om den har parasiterat på resten av kroppen, det ser ut som om han har svalt en jordglob. »Vad har hänt«, flåsar han. »Jag har letat efter dig. Är du skadad. Har du hamnat i bråk.« »Bråk vet jag inte. Jag blev klubbad bakifrån. De väntade på mig i garaget. De måste ha vetat att jag skulle komma.« »Hur då.« »Ja, vad tror du. Någon har sladdrat.« Hon skakar på huvu­ det. »De tog allt.« »Men du är oskadd. Någorlunda.« »Någorlunda oskadd håller inte.« Hon vacklar på rösten, inte mycket men skönjbart. »Jag kan inte hålla på så. Jag är trött.« »Jag vet, jag vet. Jag vet. Elmine, förlåt.« »Det är inte ditt fel. Det var inte som att du bad om att få mig på halsen.« »Såg du vilka det var. Såg du något.« Elmine vänder sig bort. Molnen blir tyngre och tyngre. Vinden rycker i skuggtakets plåtflak och i kedjorna och repen som håller ihop flotten. Reich: »Det ska bli annorlunda från och med nu. Vi ska göra allting säkrare. Inga chansningar. Ingen ska kunna ta oss. Det här var sista gången.« Elmine ser ner i floden och nickar långsamt. Reich rör vid hennes arm. »Just nu är jag bara glad att du är oskadd. Inte bara. Men jag är glad att du är här. Jag var rädd, jag fick för mig allt möjligt.« »Jag vet. Reich, du vet att jag är tacksam för allt. Inte för allt. Men du vet.« 377


Reich ler. »Kom, du måste vara hungrig.« »Gå du. Det är en sak jag måste göra.« »Var har du varit hela natten.« »Fick hjälp av några av ditt folk utanför zonerna. De gillar dig fastän affärerna går åt helvete.« »Man undrar varför.« På väg bort vänder han sig om. »Elmi­ ne. Prästen letade efter dig.« »Jag vet. Du. Jag måste ut med jollen igen. Jag kommer tillbaka med den.« Reich fortsätter le. »Det är klart du gör. Vart ska du.« »Måste kolla upp en sak. Bara oroa dig inte för båten, på riktigt. Eller för mig. Du behöver inte oroa dig för mig.« »Okej liten, jag lovar.« Hon står kvar och Reich går vidare. Han hör inte hennes sista ord, de går ut över floden och löser upp sig. Hon säger: »Jag minns dig också.« Säger: »Du var som hon.« Säger: »Man ville vara där du var.«


22 En annan sorts tid Port Ondeo, södra stranden

Elmine ropar sig ur en dröm. Hon var ensam på en flotte dragen av två oruma, bundna i dragselar med järnkättingar, de dånade fram längs flodbotten och sökte sig ut mot havet, de ville dyka ner i tystnaden, ner i kylan, Elmine visste det och var fast besluten att åka med, det var viktigt. Varför är oklart nu. Händerna greppar båtkanten så att knogarna vitnar. Tunga vågor slår mot det tunna plastskrovet. Skymningshim­ mel. Doften av ruttnande tång. Hon ser sig omkring. Båten är inte kvar där hon kastade ankar, vinden måste ha vridit sig från ost till nord och knuffat den söderut med vågorna, med ankaret på släp. Hon hade kommit in i lä bland de sjunkna husen och lade båten på svaj eftersom hon varken kunde se land eller något ställe att göra fast båten och var för trött för att fortsätta. Jollen har drivit ut på ett översvämmat torg. Mörka moln som en slöja för universum. Inget regn ännu. Det sägs att det­ ta är en tid då en människa kan glömma stjärnorna, glömma solens grymma fingrar. En tid då hon kan glömma vem hon var och bli ny. Elmine minns vem hon var. Hon vet vad som har hänt. Det är långt borta nu. Vid flodens södra strand råder en stillhet som påminner om en tid innan människorna tog över med sina tumgrepp och sina visioner, med sina läderväskor och plast­ spadar och mirakelpiller. Nu ligger en evighet mellan Elmine 379


och enklaverna, nu är bara havsvind och vågor och vilja. Nu är det enda som finns. Ingen vet vart hon har åkt och även om de visste har de inga spår att följa. Hon är gömd i ruinstadens söndriga labyrint, gömd i tystnaden och tångstanken. Här rå­ der en annan sorts tid. Flodödlans tid, den svarta tångens tid, måsarnas och myrornas tid. Här inbillar sig ingen att de kan styra över något annat än var de sätter foten i nästa steg och nästa efter det. Här finns inget system utom solljusets och markens och flodens, det som kallas Människor äter föda, föda äter människor. Båten ligger fast – den borde kränga och driva i vågorna. Hon kör ner ena åran vid aktern. Den stöter emot något ojämnt, smala stänger eller något som sticker upp. Betong med armeringsjärn antagligen, en kollapsad byggnad. Hon går fram i fören och försöker dra upp ankaret. Det sitter fast, eller har linan snott sig om något. Hon försöker stöta med åran och få loss båten, på något vis har den drivit in i en fälla. Mörkret stiger och hon behöver komma iland. Det finns en möjlig väg vidare akterut på styrbords sida. Elmine viker upp jackärmen, andas, kör ner armen i ovattnet och försöker dra loss ankarlinan. Det misslyckas och handen kommer upp med en lång reva längs yttersidan av handflatan. Smärtan stinger fast avlägset, skräcken däremot är omedelbar, en kramande järnhand om hjärtat. Hon trycker tummen mot såret och det svider nu och blod strömmar över handen och ner längs armen och droppar från armbågen. Hon håller handen mot halsen för att dämpa blödningen och får fram en kniv och skär av ankarlinan. Båten är fort­ farande fastkilad så hon stöter med åran och griper tag om uppstickande armeringsjärn under vattnet, blodet flödar och hon trycker och sliter och till sist kommer jollen loss, och hon lyckas baxa ut den så att den flyter fritt och dras vidare inåt land med vågorna. Det är inte lönt att försöka staka med 380


en hand så hon styr med rodret åt babord där trappan till en stor byggnad går ner i floden. Framme vid trappan fäller hon upp centerbord och roder, kliver ur båten och försöker ta sig uppför de sjögräshala trappstegen. Hon halkar och skriker ut i vinden när den skadade handen far ut och tar emot smällen samtidigt som hon glider ner under ytan och drar in en kallsup, och hon tar sig upp och indränkt i svidande algsörja och lindad i lysgrönt sjögräs kravlar hon på alla fyra upp till den del av trappan som är torr, och hon hänger upp förtöjningslinan, som hon bär med sig i en snara omkring axeln, på den uppsträckta armen på en stenstaty av en naken pojke som står halvvägs upp i trappan och spejar ut över den stinkande lagunen, ett torg som inte är ett torg i gränslandet mellan en stad som inte är en stad och en flod som inte är en flod. Tio pelare bär upp byggnadens framsida. Entrén är låst, en fyra meter hög port täckt med nitade bronsplåtar. Elmine slår in en glasdörr vid ena gaveln. Hon trevar sig fram längs en dunkel korridor och kommer ut i foajén innanför huvudporten. Ett vinklat glastak högt ovanför släpper in det sista sinande dags­ ljuset. Trappan upp till första våningen dominerar entréhallen, tio personer hade kunnat gå i bredd. En receptionsdisk, någon har vält ner en kassaapparat på golvet. All möjlig bråte ligger utspridd bakom disken. Ett litet skåp med ett vitt kors hänger på väggen, Elmine vet att det är tomt. Hon kollar och det är tomt. Flodklådan har börjat svida ordentligt nu, det finns inget hon kan göra. Ovanför avsatsen där trappan delar sig svävar en modell av ett tremastat segelskepp, uppfäst med långa kedjor som hänger från taket, en av dem har släppt och går ner som en ankarkätting från stäven, skeppet dyker i svag vinkel mot sin undergång. Elmine går åt vänster. Överallt hänger skyltar med text hon 381


inte kan läsa. Hon kommer till ett avlångt rum med glastäckta nischer i väggen. Det är för mörkt för att urskilja vad som finns innanför så hon fortsätter och kommer ut i en hög sal med fönster uppe vid taket. Hon börjar förstå. Hon vet att de civiliserade byggde hus till de döda, att vissa av dem kunde ha ståtliga palats att ligga i medan de levande trängde ihop sig i minimala ruckel där flera delade samma säng. Men detta överträffar allt hon har sett, här har de tagit vara på de dödas kvarlevor, kokat bort köttet, tagit det till gödsel antagligen och sparat benen, putsat dem och lagt ut dem i ordning i glaskistor med stålram, varvat med de dödas tillhörigheter, värdelösa ting: rostangripna knivblad, skröpliga kastspjut och halvtrasiga krukor, metallsmycken och statyetter av blanksten och därtill obegripliga mängder av obegripliga föremål. Inget hon kan använda. I nästa sal har de inte nöjt sig med benen utan bevarat hela kroppar stående inuti glasburar med redskap eller djur omkring sig, även barn, förstenade liksom mitt i livet, någon ska just kliva i en båt, en annan maler något i en träskål. De är mindre än vanliga människor och krumböjda, pannorna är låga och käkarna breda och håret på deras kroppar påminner om djurpäls. Elmine passerar två salar till innan hon hittar det hon söker. Hon slår in glasrutan med en lerfigur som står på en piedestal, en hukande kvinna vars tyngd får glaset att ge vika med en ren klingande ton som varar ett ögonblick – ljudet drar henne tillbaka tio år i tiden till en dag av smärta och vansinne, hon ser glasskärvor och blod och Gawars uppsvällda ansikte nedsänkt i gult giftvatten – innan glasskivan bryts upp i tusen skärvor och ljudet splittras till ett klirrande oväsen. Den döda i skåpet visar sig vara en docka. Hon är huvu­ det högre än Elmine och bär en djupblå sammetsklänning och en gulnad hatt formad som en munkon för hundar, med 382


s­ idenremmar som hänger ner över kroppen. För ansiktet håller hon en fjäderbesatt glittrande mask uppfäst på en smal pinne. Elmine river upp klänningen. Dockan är klädd med två lager av underkläder. Hon skakar dammet ur tyget och skär ut en remsa till förband, häller ett par dyrbara klunkar dricksvatten över såret, lindar remsan omkring handen och knyter ihop bandaget med en av hattremsorna. Innan natten sluter sig om de dödas palats bryter hon upp dörren till en sovkammare med en överdådig himmelssäng. Dockan som verkar bo i rummet står vid ett bord med vin­ kelspeglar, två unga flickor håller på att klä eller klä av henne men hon ser knappt ut att vara medveten om det, blicken är avlägsen och riktad ut genom rummets enda fönster. Där ute i skymningsljuset slår tunga vågor mot den sjunkna stadens tegelfasader. Hennes halvt lyfta armar är snärjda i ärmarna till en komplicerad dräkt och påminner om bundna vingar. Det omsorgsfullt skulpterade dockansiktet tycks präglat av någon urgammal sorg, en djup förtvivlan som har mognat till me­ lankoli över livets ofrånkomliga förvandlingar och förluster, som om den vars fingrar formade det hade blickat ut genom samma fönster och sett vad som skulle bli av världen utanför, och kanske rentav låst dörren innan de övergav dockpalatset just för att någon som Elmine skulle få se deras verk, som en hälsning fullbordad av tiden och solen, av vindarnas och ovatt­ nets obevekliga krafter. Innanför sängdraperierna ligger täcket vikt åt sidan som en sjuhundra år gammal inbjudan att krypa ner och vila. Sängen är bäddad med broderade lakan och famnvis med kuddar och tygerna luktar liksom rummet av gammal fukt och torrmögel. Det stör inte Elmine. Hon klättrar upp och drar det tunga täcket över sig. Flodklådan växer nu när hon är stilla, på benen och armarna, halsen, bröstet, i hårbotten. Tröttheten vinner 383


över svedan i skinnet. Hon sluter synögat och andas ut, låter mörkret komma, låter blicken dras ner i hjärnan. Ett plötsligt ljussken i fönstret och Elmine sätter sig upp klar­ vaken, en ny blixt och en ögonblicksbild – dockan och hennes assistenter står där vid fönstret och tiger – och sedan tystnad, en vindstöt mot glasrutan och strax därefter avlägset åskmuller. Elmine tar sig ur sängen, det svider och värker och bränner överallt och såret i handen pulserar med en dov oroande smär­ ta, men hon tar sig upp och går bort till fönstret med täcket svept omkring sig. Ännu en blixt skär genom molnen och lyser upp floden och den förlorade staden. Tre andetag innan åskan hörs. En ny vindstöt skallrar i fönstret och det utspridda prickljudet av regndroppar mot glasrutan – Hon är nere på alla fyra på golvet och famlar efter skorna, hon får på sig dem och ger sig ut i palatset och letar sig fram genom mörka salar med avlägsna blixtar som enda ledljus. Hon börjar med ett lerkrus men byter det snart mot en plasthink och någon sorts balja i brons, som hon också lämnar efter sig när hon kommer ner till foajén och finner en rad plastbackar under disken. Ute på trappan blir hon stående några andetag och lyssnar på regnet. Det är för svagt ännu för att överrösta vågorna och vinden. Nästa blixt rycker henne tillbaka till uppgiften och hon radar upp plastkärlen utanför taket och ovanför vågornas räckvidd och tynger ner dem med stenstatyetter från foajén. Hon hade kunnat samla mer om hon hade tagit vattnet från taket eller från stuprören om det finns några som fungerar – men varenda människa vet att en flaska rent himmelsvatten är mer värt än tre hinkar med måsskit i. Hon fortsätter. Hon springer genom gravarnas och dockor­ nas palats med silverskålar i famnen och hon skrattar av smärta 384


så att tårarna rinner, inte för att det verkligen behövs utan för att ingenting spelar någon roll här och för att tårarna ändå försvinner i regnet, för att nu är det enda som finns och nu är det bara blixtar och storm och natt. Hon ställer ut långa rader med kärl av alla möjliga material människan har gjort bruk av genom årtusendena och till slut blir hon stående på avsatsen mitt i trappan, och hon kliver ur byxorna och drar av sig skor­ na och vänder ansiktet mot himlen, lindar upp bandaget och kupar händerna, dricker av regnet och tvättar sig ren. Och det växer, det öser ner, vinden piskar regnet mot hennes hud och ovädret överröstar alla tankar och minnen, nu är det enda som finns och nu är regnet och natten och ingenting annat.


23 Ljudet av tio år Port Ondeo, södra stranden

En silvervit dimma har lagt sig över staden. Allt är stilla. Ti­ den är oklar som i en dröm. Dimman svalkar sinnena och gör världen klar och besynnerlig. Dimman döljer det verkliga och det sannolika och visar henne det möjliga, om än bara den här morgonen eller det här ögonblicket och nästa. Dimman sätter maskinviljan tillfälligt ur spel så att en människas understa vilja kan stiga till ytan, den som kallas drömviljan och som i Elmine ligger begravd djupt ner under lager av stelnad tid, som en övergiven kärnreaktor inkapslad under bly och betong. Dröm­ viljan går samtidigt i två riktningar, den har två sidor – ett öga för hägringar och önskedrömmar, en blick som lyser innan det omöjliga blir omöjligt, och ett öga som skådar inåt och ner, en blick som inte räds vare sig svart eller vitt mörker, en dunkel malande längtan att släppa taget och låta sig falla, längtan till tystnad, upphörande, stillhet – och bägge riktningarna leder bort från maskinviljan, den som tvingar henne att göra det som behöver göras, att bortse från det vackra och vansinniga, att fortsätta leva oavsett villkoren. Maskinviljan vilar och Elmine andas klart. Ingen ser henne nu. Ingen vet var hon är. Ingenting finns längre. Ingen tunnel­ stad, inga vaktsoldater, ingen ordning. Carnegie, Reich, Alba, Tirin Ideye, ingen finns här. Hon gömmer båten och vadar iland, sköljer av sig flodvattnet i en vattenpöl och dricker ur en annan. Till och med flodklådan svalkas av silverdimman. 386


En mås skriker någonstans. Detta är världen efter männi­ skorna. Allt som kan hända kan hända. Hon kan vara någonting annat här. Vara ny. Elmine vet vart hon ska men inte var hon är. Hon letar sig fram österut längs en diffus strand, bitvis sammanfluten med pölar av regnvatten och alltid kantad av ruttnande tång. Vilan varar inte länge. Himlen ljusnar och maskinviljan vaknar. En slö het vind kryper in över den döda staden ifrån stenökenslätterna i söder och ovanför molnen fortsätter solen att oavlåtligt och urskillningslöst bombardera världen med sin strålning, samvetslös och blind för ont och gott, utan att ta ställning för eller emot livet. Dimman och regnet kommer snart att vara ett avlägset minne av en dröm. Stjärneldens fingrar kommer att gripa tag om världen igen och vrida ur den all vätska den har samlat på sig. Snart är människorna borta liksom allt de känner och vet, ljuset kommer att sluka världen för att till sist förtära sig själv och kollapsa ut i alla världens tio riktningar och ingen kommer att vara där och protestera. Människorna är liksom myror och mikrober osynliga för vindarna och stjärnorna och tiden. Solen är inte ett öga eller ett vakande väsen eller en beskyddare, den är rasande blind eld. Ruinstaden är osynlig, så även dess vittrande hus och rostande maskiner, så även krypdjuren under stenarna och skorpionerna och de grönblänkande skalbaggar­ na, så även gamarna och kråkorna. Elmine vet bättre än att bekymra sig över stora mönster. Hon vet att det som finns är detta steg och nästa och hon vet att det aldrig är bråttom att bryta ihop, det kan man alltid göra senare. Dimman skingrar sig och hon fortsätter. Solen bryter fram genom de sista molnlagren. Det svider värre i skinnet nu, straf­ fet för den som stiger ner i den oheliga floden. Allting syns igen. Det verkliga och det sannolika. Stadens tomhet. Trasiga 387


gator och fordonsvrak, tångstanken och flugorna, måsarna som flyger ovanför och skriker och skrattar åt resten av världen, hovnarrar i ett döende rike utan folk. Kackerlackor och myror, flodödlor och underjordskräk och slemalger, den nya världens mästare efter årtusenden av människornas och de muterade långgräsens era. Det är sent på eftermiddagen när hon hittar korsningen vid tegelmuren där hon mötte Sadik första gången. Muren är lägre än hon mindes den, vägen mindre, porten i muren blekare grön. Hon vänder blicken söderut, kisar med ögat och skärmar av solljuset med handen. Bland höjderna som reser sig ovanför staden är den högsta obebyggd förutom en liten grå byggnad längst upp. Måste vara stenkapellet Sadik talade om. Porten står öppen och hon går in på gården. De murkna träden är borta, använda till bränsle av Sadik eller någon annan. I vakttornet finns bara värdelöst skrot, gamla fordonshjul, en rulle metallnät, en rostig grep utan skaft. I huset står fåtöljen vid eldstaden kvar, Sadiks säng i sov­ rummet också. En madrass ligger på golvet, ett täcke fläckat av svartmögel. Det är som att träda in bakom en magikers övergivna kulisser. Solkigt och tomt. Inget av värde finns kvar, köksskåpen är tomma. Hon går ner i källaren. Tio år försvinner i ett andetag. Halvdunklet och stenfukten, den stelnade lukten av mögel, dofter av en rå värld, fri från människor och deras lagar. Madrassen ligger kvar där den låg, samma gula hink står där i samma hörn. Hon blundar och andas. Hjärtat sväller. Gawar, Gawar. Hans febriga kropp på madrassen. Hans slappa arm som hänger ut från båren. Hans uppsvällda ansikte i badkaret, ögon som ingenting ser och lila läppar, håret som sjögräs i det giftgula vattnet, betongskivan som tynger ner hans bröst. Hon går ut och sitter på trappan, floden är där. Ovattnet har 388


krupit en bit närmare huset sedan hon var där senast. Som hon minns det i alla fall. Blanka dyningar. Solen är på väg ner bakom ruinerna. En rostbrun fläck breder ut sig över bandaget kring handen, gulaktig längs kanterna. Hon lindar upp trasorna. Området från lillfingret och ringfingret ner till handleden har svullnat upp. Hon drar grimaserande loss bandaget från såret, en djup skåra med svarta konturer som löper längs handflatans nedre kant. Färskt blod sipprar ut när hon trycker på sårets kanter för att pressa ut sårvätska och var innan hon lägger ett nytt förband. Hon går bort till husgaveln. Där står sju gamla badkar upp­ radade, uppsamlingskärl för regnvatten. Täckskivorna står lutade mot husfasaden, de ser ut att vara flyttade nyligen. Kan vara Sadik som har lyft av dem inför regnet, kan vara någon annan. Elmine låter dem vara, vill inte lämna några spår. Hon övernattar i ett av husen mittemot muren. Hon vaknar tidigt och går ut, sitter på ett bilvrak lutad mot frontrutan och väntar in gryningen. Ljum nattluft och långsamma blinkning­ ar, ljudet av ingenting. Blodpulsen bultar i såret. Stjärnornas omöjliga mängd. I det första dagsljuset tar hon fram Tirin Ideyes brev. Hon sprättar upp det med jaktkniven och vecklar ut två pappersark, vikta till tre lika delar, stryker med pekfingret över tecknen. Drar ut ett foto. Allt är grått på bilden. Ett dussin människor står uppradade på en kulle klädda i likadana vida byxor och jackor. Tirin Ideye står längst ut till höger med händerna på höfterna, hon tittar rakt ut ur bilden. Det långa gräset omkring dem böjer sig för vinden, flera av dem vrider på huvudet och håller handen mot håret för att hindra det från att blåsa in framför ansiktet. Inte Tirin Ideye, hennes hår är tillbakadraget i en knut vid nacken. Till vänster en dunge med höga lövträd, rakt bakom dem ett 389


vidsträckt fält med långgräs. Nästan alla på bilden ler som att någon har sagt åt dem att göra det, munnarna försöker och ögonen är oroliga, några vemodiga. Tirin Ideye ler inte. Elmine ser länge på det gryniga ansiktet, som om någonting dolt kommer att framträda bara hon tittar tillräckligt länge. Hettan kommer tidigt, solen ger igen för förlorad tid. Hon tar rast och äter en tunn ranson av färdkosten innan hon går upp till stenkapellet. Ett järnstaket med spetsade stänger inhägnar höjden hela vägen fram till en nästan lodrät klippbrant. En asfalterad smal serpentinväg leder uppför berget. Kal grus­ mark med uppstickande klippor. Vägen tar slut vid en bran­ tare stigning där en trappa uthuggen i klippväggen leder upp till kullens högsta punkt. En lavbeklädd stenmur i midjehöjd ringar in klipplatån. Kapellet står i den västra änden vid randen av ett brant stup. Det är byggt i grovhuggen gråsten, liksom muren klädd med ärggröna lavar, en enkel konstruktion som hade kunnat tas för ett uråldrigt fähus om det inte vore för mosaikfönstren. Klocktornet vid den bortre kortänden är gjort i tegel och ser ut att vara tillbyggt i efterhand. Elmine blickar ut över stadens sjunkande tegelruiner och döda kontor hundra meter nedanför, ett fält av ruiner så långt ögat når. I norr ligger floden som en brungrön osande vallgrav. Solhettan hänger över axlarna som en ryggsäck fylld med sand. Det är inte mycket svalare inne i kapellet. Inga bänkar, golv av plattsten, vita väggar. Ljuset skiftar i fönstrens färgade seg­ ment. En svängd trappa till höger om altaret leder ner till en källarkorridor med tomma förvaringshyllor på bägge sidor. Det är svalare där nere och ju längre in hon går desto mer kompakt blir mörkret. Hon trevar sig fram en bit och stannar, väntar in mörker­ seendet. I slutet av korridoren går det att ana ett svart kors i 390


gjutjärn som hänger på väggen. Hon gör som Sadik sa, fattar tag om korsets mittpunkt och drar det utåt. Det lossnar från sina fyra yttre fästen och någonting klickar till inne i väggen, och Elmine greppar korsets armar och vrider det som ett hjul. Hela väggen skjuts åt sidan med ett mullrande mekaniskt ljud. En böjd passage leder till ett långsmalt rum, vidare än korridoren. Solljuset tar sig in genom trattformade nischer i bergväggen. Lagerhyllor längs väggarna. Förvaringskärl i olika storlekar, från stora packlårar till förslutna burkar i glas eller plåt. En avdelning med verktyg, redskap och vapen, en med textilier, en med flaskor och tomkärl. Längst in står en bäddad säng, vid huvudänden ett skriv­ bord, vid fotänden en arbetsbänk. Mellan två hyllor står en blå plasttunna. Två hyllor närmast skrivbordet är fullmatade med böcker. På väggen ovanför skrivbordet sitter en karta över staden uppfäst, den är större än bordsskivan. En ojämn vit linje löper tvärsöver kartan, flodens nuvarande strandlinje. Nedanför gränsen är en mängd platser utsatta med prickar i olika fär­ ger. På bordet står en rad omärkta skrivböcker, bläckhorn och pennor, penslar och färgburkar. Böckerna är fyllda med anteckningar. Elmine sitter på sängen, besviken och lättad. Sadik har inte lämnat några tecken på vare sig liv eller död. Inga ledtrådar som hon kan tyda. Allt som är möjligt är möjligt. Hon fyller på matsäcken med vatten och några nävar torkade alger och en påse linser, sedan ligger hon på sängen och ser upp i taket, väntar in skymningen. Innan det är helt mörkt går hon ut. Klocktornet är en enkel tegelkonstruktion, själva klockan ser ut att vara gjord för någonting större och ståtligare. Den sitter uppfäst under en metallbalk. Från kläppen hänger ett tvinnat dragrep. Ett par hörselkåpor hänger på en krok. ­Vadderingen 391


på insidan smular sönder när hon rör vid den. Hon sätter kåporna över öronen efter det första klockslaget. Hon ringer tio gånger och sedan tio igen och fastän hon vet att hon borde ge sig av blir hon stående efteråt och ser ut över staden. I norr syns ett svagt sken från den vita staden på berget. Ute på floden brinner flottens oljefatseldar, dess trummor är för långt bort för att höras.


24 Allt som var möjligt Port Ondeo, södra stranden

Sadik har hört klockorna ringa. Hon har kommit ihåg avtalet. Hon kommer gående i gryningsljuset med silverräven bredvid sig. Två silhuetter långt bort, mitt i gatan. Ett nästanleende spirar i Elmines ansikte. Det kan inte vara någon annan. Hon har skickat signalen och det här är platsen, det är den överens­ komna tidpunkten. Tio år senare, nästan tio år. Ingen annan vet. Hon andas in och armarna vill lyfta sig till hälsning men Sadik är för långt borta ännu och i vilket fall vore det överdri­ vet. Sadik är ingen man vevar med armarna åt och den som inte vill något har inte bråttom. Elmine väntar. Det är Sadik. Det måste vara hon. En slank figur med en fyr­ bent jaktkamrat. Elmine är nästan säker, en hel liten tidsepok passerar när hon nästan vet och hon vill nästan att det ska fortsätta, de skimrande skälvande ögonblicken när man vet utan att kunna veta fast man egentligen vet. Eftersom allt annat är helt osannolikt. Det finns en lag för det som heter något, Reich har pratat om det. Att om det finns en enkel förklaring så ska man låta bli att leta efter snåriga bortförklaringar. Om någon dyker upp exakt när Sadik har sagt att hon skulle komma och är mager som Sadik och har en silverräv bredvid sig som Sadik – då är det troligen Sadik. Och de är långt borta och det är tio år sedan, så även om det finns ett litet korn av en känsla av att Sadik är lite mindre än hon borde vara och att räven är lite för stor ligger säkert felet i Elmines minne och hennes enögda öga snarare än i verkligheten. Just här, i gryningen, just när hon 393


har ringt i klockan som de kom överens. Vem skulle det annars vara. Även om Sadik kanske inte rör sig exakt så som Elmine minns. Det är inte önsketänkande, det är det enda rimliga. Även om hjärtat känns kallt på något vis. Även om nästanleendet nu har stelnat och spricker lite. Även om Elmine rör sig baklänges och tar skydd i porten, beredd att dra igen och regla den inifrån. Även om handen har sökt sig till knivfästet och vilar där tills vidare. Bara tills hon vet säkert. Kanske har Sadik krympt av ålder, kanske har räven vuxit. Kanske är det något ljusfenomen. Kanske finns det en annan förklaring som hon kommer att skratta åt sig själv efteråt för att hon inte såg. Kanske är det främlingens sätt att gå som till slut vänder upp och ner på allt. För att Sadik inte är någon främling, om det så hade gått tiotusen år. Eller är det silver­ rävens gradvisa förvandling till krigarhund som får den enda tänkbara sanningen att lösa upp sig och som får vissheten att via ett ögonblick av genuint tvivel övergå till en annan visshet. Att allting helt säkert är helt ovisst. Att allt som är möjligt är möjligt. Andetagen är grundare och snabbare och hjärtat har dragit ihop sig till sin vanliga form, en svart härdad klump i bröstet. Hjärtat slår alltid i mörker. Handen stannar vid kniv­ skaftet. Hon vet ingenting. Pistolen som pojken bär i ett hölster vid höften oroar Elmine mindre än stridshunden bredvid honom. De stannar tio steg från porten. Varje gång djuret skiftar position ser man hur musklerna rör sig innanför den svartglänsande pälsen. Hunden visar tänderna för Elmine och pojken säger åt den att lugna sig. Den är som en liten häst bredvid honom, han behöver inte ens böja sig för att stryka den över ryggen. Den skulle kunna vara över Elmine i tre språng och välta omkull henne och bita av strupen på henne. Pojkens hand hänger nära vapnet. Hon hade kunnat ta 394


honom om han hade varit ensam och obeväpnad. Han är tunn i kroppen som Gawar var. Tvivlande blå ögon, långt solblekt hår. Det är ett barn och det är södra stranden. Det finns inga barn. Elmine tar handen från kniven. Pojken talar lågt till hunden och den sätter sig ner. Elmine: »Vad vill du.« Pojkens ögon drar ihop sig. »Var det du som ringde i klock­ an.« »Vad har det med dig att göra.« »Hon sa att du skulle vara här i gryningen. Om det är du.« »Vill du att jag ska tro att den där fungerar.« Pojkens hand dröjer kvar vid vapnet. »Jag vill ingenting. Sadik ville att jag skulle möta dig här.« »Det har jag svårt att tro.« »Så det var du.« »Varför skulle hon skicka någon liten unge.« Elmine flackar med blicken mellan pojken och hunden. »Var är Sadik. Varför är hon inte här.« »Är du Loé.« »Ingen har kallat mig vid det namnet på väldigt länge.« Hunden glor på Elmine, pojken stryker den över nacken. »Du kan hälsa på honom. Han märker när man är rädd, då blir han orolig. Du behöver inte vara rädd, han gör dig inget om jag inte vill.« »Jag avgör själv när jag behöver vara rädd och inte.« Pojken rycker på axlarna. »Ibland får man för sig att något är farligt fast det inte är det.« »Och ibland får man för sig att prata en massa skit fast man inte har något att komma med. Varför skulle jag hälsa på någon som äter sin egen avföring och sedan vill köra in tungan i munnen på mig.« »Ska jag säga var hon är. Mig kvittar det, bara … jag har saker jag måste göra.« 395


»Hur vet jag att det inte är en fälla.« »Det är södra stranden. Ingen vet något.« Elmine nickar. »Du låter som hon.« *

Platsen pojken beskrev ligger en bra bit söder om floden. Det tar Elmine halva förmiddagen att hitta dit och sedan väntar hon nästan lika länge vid porten innan hon går in. Stället där Sadik ska vara är ett flackt byggnadskomplex i vitt tegel, det sträcker ut sig något hundratal meter längs den södra sidan av en genomfartsled som skär rakt genom staden, inhägnad och delad itu med grova metallstaket, framsprängd ur berget för att undvika stigningar. På andra sidan vägområdet står tju­ go tolvvåningskolosser, de flesta halvfärdiga, resten mer eller mindre i förfall. Hon hittar eremiten på en vid terrass som vetter mot motor­ vägen. Halva altanen ligger under tak och Sadik sitter i skuggan med en bok i knät och pärlbandet lindat runt handen som håller boken öppen. Hon sover. Ansiktet är blekt och huden har en gråaktig ton som om kroppen har gått i dvala och blodet har stillnat i ådrorna. Hon är klädd i vitt: tomhetens färg, allvarets och oändlighetens färg. Högerarmen hänger i en mitella, överarmen är spjälkad med en plastskena, ett uppsågat plaströr vadderat med bom­ ullstrasor. Elmine sluter ögat, stryker bort tårarna. Tre plaststolar står vid en vägg, en av dem är hel. Hon bär dit den och sätter sig mittemot Sadik. Hon lutar sig tillbaka. När hon vaknar sitter Sadik kvar i samma position fast med boken hopslagen och ser på henne. Ansiktet skiftar som om tankarna kryper omkring alldeles innanför huden. Blicken är fixerad vid Elmine, närva­ rande och ändå avlägsen. Eremitens gröna ögon lyser svagare 396


än de gör i minnet, stjärnan har krympt, den är närmare sin oundvikliga kollaps. Pärlbandet rör sig sakta i hennes hand. Elmine vrider stolen lite. Ett tunt leende skymtar fram. »Tio år. Jag visste inte om du skulle minnas.« Sadik ler inte. Har aldrig, kommer aldrig att. Hon lägger undan boken på bordet med påfallande noggrannhet, försiktig av nödvändighet snarare än att hon väljer det, som en gammal människa. »Du har blivit slagen.« Även rösten är skör, hon talar lång­ samt och låter trött. Elmine nickar. »Det korta svaret är ja.« Leendet svalnar men dör inte. »Det långa svaret är långt.« »Det är det alltid. Berätta om templet.« »Det var som du sa. Munkarna är ingenting. Deras tempel är ingenting.« »Har jag sagt det.« »Det var det sista du sa.« »Vad minns du mer.« »Silverräven och flodödlorna. Din pilbåge. Dina ögon. Jag minns vad du sa.« »Vad sa jag.« »Att jag var jägare. Att det inte finns något annat att vara här.« »Är det det du vill vara. Jägare.« Elmine rycker på axlarna, ser ner i golvet. »Jag såg att du har hittat någon att gå med.« »Ivan. Jag går inte så långt nu för tiden.« »Vad har hänt.« »Mycket. Ingenting. Det beror på hur man ser det.« »Det är tre olika svar.« »Det långa svaret är långt. Vad sa pojken till dig.« Elmine lutar sig tillbaka i stolen. »Inte mycket. Att du var här. Att du hade skickat honom. Han skulle gå vidare.« 397


»Han samlar in regnvatten innan det dunstar.« »Kommer han hit sedan.« »Ja.« »Så han hjälper dig. Måste vara svårt att klara sig med en arm.« »Man kan säga att vi hjälper varandra. Du fann kapellet. Var du nere i källaren.« »Jag gick in.« »Hade det varit någon där.« »Svårt att säga. Det såg välordnat ut.« »Såg du anteckningsböckerna, på skrivbordet. Allt du behöver veta står skrivet där. Alla mina ställen finns utsatta på kartan.« »Jag såg. Jag kan inte läsa.« »Ivan kan lära dig. Han vet saker. Men håll källarrummet för dig själv. I alla fall tills vidare.« »Sadik, jag förstår inte –  « »Visa inte rummet för pojken förrän du är säker.« »Säker på vad. Du låter som om du tänker gå någonstans.« »Som jag sa. Jag går inte långt.« »Sadik …« Elmine lutar sig fram, hon är på väg att sträcka fram en hand men gesten stannar av. »Du ser trött ut.« Sadik stryker med en hand över ansiktet. »Jag har varit här länge.« »Det blev nästan tio år, jag räknade dagarna. Jag kunde inte vara kvar där jag var längre. Jag visste inte om du skulle minnas.« »Jag har alltid vetat att du skulle komma.« »Jag har aldrig vetat det. Jag har alltid velat.« Sadiks blekgröna ögon bränner till, stjärnljuset återvänder ett ögonblick. »Ingen lär sig att se mönstren utan att vela. Bara dårar går med visshet genom den här världen.« Elmine reser sig och tittar norrut, mot himlen och ­höghusen, 398


tusentals hem övergivna av de levande och av deras vålnader. Vittrande betongklippor i öknen. »Visshet är ett ovanligt till­ stånd där jag har varit.« »Jag vet inte var du har varit.« »Tiden är annorlunda där. Det livet nöter ner en. Här kan jag åtminstone andas. Ingen ser mig, ingen vet om att jag är här. Ingen att försvara sig mot.« »Inte än.« Elmine rycker på axlarna. »Man väljer att gå emot en rädsla för att slippa en annan. Du sa det till mig.« Hon står tyst ett tag, vill inte ställa frågan. Tittar upp. »Silverräven. Är han …« Sadik ser ner. »Han räknade dig till sin flock. Du var den enda, förutom jag.« »Då måste han ha undrat vart jag tog vägen.« »Hans släkte lever inte i undran.« »Hur vet du det.« »Man ser vad man ser.« »Varför valde han mig.« »Om kärleken vet man ingenting.« »Vad menas med det.« Sadik kastar en blick på boken som ligger hopslagen på sidobordet. »Den gamla världen var kaos och vansinne. Män­ niskorna var förvirrade. Alla gapade i munnen på varandra. Alla trodde att kärlek och rättvisa var lösningen. De menade olika saker.« »Lösningen på vad.« »De glömde allt verkligt.« »Vad glömde de.« »Världen. Sin egen rörelse i den. Mönstren. Allt.« »Vad var det för rörelse.« »Åt alla håll samtidigt, hela tiden, oavbrutet.« »Hm.« Elmine nickar eftertänksamt, som man gör när man inte har någon aning. 399


»Det är passerad tid. Nedslående om man tänker på det men det är länge sedan.« »Om man tänker på vad.« »Det som var och inte är. Det omöjliga. Stäppdjuren och björ­ karna. Havet och helvetet. Förvirringen, eldarna under jorden, allt som var möjligt. Att de aldrig kunde se att det var kärleken som dödade allt. Men det är lätt att säga nu. Vi hade antagligen gjort likadant. Dårarna kan inte se sin egen galenskap.« Elmine drar en liten suck. »Jag fattar ingenting, ärligt talat.« »En bra utgångspunkt.« »Vad.« »Om du ser att du inte har förstått och talar ärligt.« »Utgångspunkt för vad.« »Allt. Inget. Vad som helst, det –  « Sadik avbryter sig och lutar sig fram, sätter den fria handen på stolskarmen och andas. »Jag tror att jag behöver lägga mig ner lite.« Hon sluter ögo­ nen, tar sats och reser sig. Elmine är uppe ur sin stol och tar emot Sadik, hjälper henne upp och i balans. Kroppen är fågeltunn. Hon avvisar Elmines stöd och tar sig med små, vacklande steg in i huset, in i ett vitt rum med en säng där hon lägger sig på rygg, händerna på bröstet. Hon andas som om hon har bestigit ett berg. Elmine står vid dörrposten och vet inte vart hon ska ta vägen. »Jag fick inte med mig vattenflaskan, vill du hämta den.« Elmine hämtar flaskan och glaset och boken och placerar allt på nattduksbordet. Sitter på huk. »Vad står det i boken.« Sadik ligger och blundar mot taket. »Jag vet inte än. Något om snö och förlorad kärlek. Civiliserade flickor som blickar ut över havet och undrar hur det ska bli. Det spelar ingen roll. Det skingrar tankarna, bedövar sinnena. Ta stolen där borta, sitt.« Elmine sitter vid sängkanten och håller sina händer i sina händer. Allt tyder på att Sadik sover, ända tills hon utan att öppna ögonen säger: 400


»Ibland när jag vaknar tror jag först att jag är i min gam­ la kropp. Att jag lever. Jag springer alltid i drömmarna. Jag drömmer att det här var tillfälligt, ett straff eller en prövning som jag blir frigjord från. Jag är så tung, Loé. Det är det värsta.« Elmine placerar en hand på sängen, nästan i kontakt med eremitens arm. »Man blir dålig och så blir man bättre. Det har hänt mig tusen gånger. En bruten arm läker.« »Jag måste blunda ett tag. Det finns mat där ute, allt mitt är ditt. Du blir väl kvar.« »Jag kom hit för att gå med dig.« »Jag går inte så långt.« »Nej. Jag vet. Jag blir kvar.« *

Elmine står längst bort på altanen och stirrar på en byggplats från en förlorad era, en inhägnad krater kantad av tiometers­ spont i gjutjärn, en död grävmaskin som kommer att stå där tills den har fallit sönder och blivit till rost, rester av omkull­ välta metallstängsel, högar med rör och drivor av missfärgad stenull. Solen har sjunkit ner bakom huset och terrassen ligger i skugga, hon står där med händerna på räcket och blickar ut över tomheten och undrar hur det ska bli. Hon snor runt. Sadik står bakom henne med en pilbåge i sina darriga bleka händer, håller fram den mot Elmine som ett erbjudande. »Senast du var här var du för liten. Minns du.« »Jag minns.« »Jag vill att du ska ha den.« Elmine ser på henne, ser på bågen, tvivlande. Den är gjord i mattsvart kolfiber, nätt och enkel, inåtböjd vid handgreppet, utåtböjd vid ändarna. 401


»Du kan inte ge bort ditt vapen. Du kan inte ge upp för en bruten arm. Jag har sett värre skador läka.« »Jag också. Detta är värre än värre.« En liten skälvning i armen. »Ta den. Jag klarar inte att stå så länge.« Hon tar emot pilbågen. Sadik går bort till stolarna och sjunker ner i en fällstol av plast, vänd in mot huset. Hon blir sittande lite på sned, inklämd vid armstödet, för matt för att räta upp sig. Elmine sätter sig mittemot, framåtlutad. »Sadik. Vad hän­ der.« »Jag ville visa dig allt. Allt jag vet, kartorna, mina förråd, alla mina ställen. Jag har samlat på information, Loé. Jag såg att vi skulle ge oss av, sätta segel och följa orumans spår, som jägare. Det blir inte alltid som man ser.« »Det blir det nog aldrig riktigt. Vad menar du med värre än värre.« »De civiliserade visste mycket. Det var nog därför de var så förvirrade. Jag har läst i deras böcker. Jag har sett mönstren i min kropp.« Elmine vänder bort ansiktet. Tystnad. Sadiks långsamma tunga andetag. »Du får inte försvinna.« »Det sa du om Gawar.« Elmine skakar på huvudet. »De lät honom dö. Han kunde ha klarat sig, bara han hade fått medicin.« »Kanske. Jag faller sönder inifrån. Armen var som en ter­ mitangripen gren, den vek sig av ingenting. Det sprider sig från skelettet ut i kroppen, jag kan känna det. Jag ser det i drömmarna. Det finns inget någon kan göra.« »Det måste finnas något.« »Det måste ingenting, Loé.« Sadik lutar sig tillbaka, en lång utandning, en suck av silver och himmel, och ett ögonblick ser det ut som om hon ler, en aning av den grandiosa ironins 402


lättnad i hennes ögon. »Det är den stora missuppfattningen vi alltid har lidit av, att världen är skyldig oss någonting. Att vi är större än myrorna. Det har vi aldrig varit. Det räcker att du är här. Jag har väntat.« »Jag har väntat. Du kan inte försvinna, inte nu. Det går jag inte med på.« »Det gör man väl aldrig.« »Det finns medicin bara man kan betala, jag känner en läkare  –  « »Det finns inget. Och även om det hade funnits är det för sent. För länge sedan.« Elmine far upp ur stolen och marscherar iväg och står vid räcket igen, håller fast vid det för att hålla ihop, stirrar ut över stadens ödemark, dess sönderfallande livlösa stommar. Hon står där ett bra tag innan hon sliter sig loss och marscherar tillbaka och står framför Sadik. »Så du tänker bara ge upp. Du tänker inte göra någonting, du tänker bara lägga dig ner och dö.« Sadik driver iväg med blicken och säger inget på en lång stund, låter Elmines ord klinga av, låter ilskan lägga sig. Lika stilla i rösten som innan. »Var försiktig med att tala om för en människa vad hon tänker. Du vet inte hur länge jag har velat ge upp. Varenda cell i kroppen skriker åt mig att lägga mig ner och dö. All min vakna tid, i mina drömmar, hela tiden. Men jag lovade att jag skulle vara här när du kom, så jag är här. Och jag vill att du använder bågen. Den är värdelös i mina händer.« Pilbågen ligger på golvet bredvid Elmines stol. Hon tar upp den. Drar ett finger längs skaftets utsida. »Så du har väntat.« »Du lovade mig att aldrig ge upp, vad som än händer. Det löftet gäller. Nog sagt, nu vill jag se om du kan skjuta.«

403


Elmine drar åt bandaget om den skadade handen och skjuter pil mot en gammal soffa tvärsöver altanen resten av dagen. ­Sadik observerar och korrigerar och ger råd när det behövs. När solen går ner upphör undervisningen och Sadik drar sig tillbaka. Elmine blir stående vid dörröppningen till sovrum­ met, hon står där i halvdunklet med värkande axelmuskler och svidande fingertoppar och såret i handen bultar och under­ armens insida är skinnflådd av bågsträngen. Mörkret tätnar, tystnaden växer. »Kom närmare, sitt.« »Är du vaken.« Elmine går fram till sängen och sitter på stolen. Låter tystnaden vara. »Du har tusen frågor. Precis som då. Lika arg.« »Jag har ett svart hål där hjärtat var innan. Vet du vad ett svart hål är.« »Jag vet.« »Det är som en grop av tomhet mitt ute i svarta rymden där allt dras in som –  « »Loé. Jag vet.« »Du skulle vara här. Du skulle inte försvinna.« »Jag vet.« »Jag kom inte hit för att gå med någon snorunge och hans löjliga hund.« »Ivan kan hjälpa dig. Ni kan hjälpa varandra.« »Hur hamnade du med honom.« Sadik ligger tyst en lång stund innan hon svarar. »Jag hade börjat bli svagare. Det var en man och Ivans mor, jag vet inte var de kom ifrån. De såg mig innan jag såg dem. Han hade ett hagelgevär. Hon sa inte ett ord. Hon var som ett skadat djur, paralyserad och sluten, aggressiv om man kom för nära. Han ville att jag skulle visa mina förråd, han skulle göra mig illa annars. Du måste vara förberedd för ett sådant läge, förr eller senare händer det. Jag tog med dem till ett ställe jag har haft 404


länge, jag har aldrig behövt använda det innan. Det är en enkel fälla, en fallucka i golvet och en grop med spetsade pålar. Folk har använt samma konstruktion i årtusenden, till jakt och i krig. Hon såg honom falla och gav sig på mig, jag var förberedd. Det var då jag bröt armen första gången. Hon föll i.« »Och ungen. Var han där.« »Jag förklarade vad som hade hänt och varför. Vi gjorde ett avtal. Han håller mig vid liv och jag lär honom saker, visar honom mina ställen.« »Och det gick han med på.« »Vad skulle han göra.« Sadik gäspar. »Loé, jag kommer att somna snart.« »Vad händer imorgon.« »Det finns tusen saker du behöver lära dig.« Elmine drar en djup suck. »Varför är det alltid bara jag som måste fortsätta.« »Rummet bredvid är förberett för dig.« »Jag tänker sitta här tills du sover.« Hon lutar sig fram lite. »Sadik.« »Ja.« »Ibland önskar jag att det någon gång kunde vara, jag vet inte … lätt.« »Ja.« Elmine sitter kvar. Sadiks silversvarta andetag i tystnaden. Osagda önskningar och drömmar och Elmines knutna händer i mörkret. »Sadik.« »Ja.« »Är du vaken.« »Jag är vaken.« »Hur länge tror du att det är kvar.« »Tills vad.« »Tills du inte vaknar mer.« 405


Elmines naglar som klor genom skinnet på hennes egna händer. Blodet, hjärtat som alltid slår i mörker, vansinnets vita mörker. »Det beror på.« Sadiks andetag. Långsamma blinkningar, ögonen sluter sig lite mer, lite längre för varje gång. »Beror på vad.« »Vi får se.« »Det var inte så här det skulle vara.« »Jag vet. Det är det aldrig.«


www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017919-9 copyright © Erik Hågård 2020 omslag Nina Ulmaja typsnit t inlaga Janson Text tryck ScandBook, EU 2020

Profile for Smakprov Media AB

9789100179199  

9789100179199  

Profile for smakprov