ulrich alex ander boschwitz
Resenären Översättning av Jens Ahlberg
Albert Bonniers Förlag
The translation of this work was supported by a grant from the Goethe-Institut. www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-017799-7 © 2018 Klett-Cotta – J.G. Cotta’sche Buchhandlung Nachfolger GmbH, Stuttgart This edition is published by arrangement with Literarische Agentur Michael Gaeb, Berlin originalets tyska titel Der Reisende översättning Jens Ahlberg FÖRORD Peter Graf efterord Sigrid Combüchen omslag Sara R Acedo tryck ScandBook, EU 2019
Innehåll Förord 7 Resenären 19 Efterord 283
Den tyska utgivarens förord
Den 29 oktober 1942 befinner sig Ulrich Alexander Boschwitz ombord på passagerarfartyget Abosso. Skeppet, som chartrats av den brittiska regeringen, är cirka 700 sjömil nordväst om Azorerna när det torpederas av den tyska ubåten U-575 och slutligen sjunker klockan 23.00. Ulrich Boschwitz är 27 år gammal då hans liv – liksom 361 andra passagerares – utplånas. Med sig har han sitt senaste manuskript. I sitt sista brev till modern Martha Wolgast Boschwitz, skrivet den 10 augusti samma år, har sonen i detalj förklarat vad som i fall av hans bortgång ska hända med de manuskript som finns i förvar och med dem som redan publicerats. I brevet nämner han även sin roman Der Reisende, som hade publicerats i England 1939 och i USA året därpå. Han berättar att han just är i färd med en grundlig bearbetning av boken och att han redan gett de 109 första sidorna av det redigerade manuskriptet till en tidigare medfånge som är på väg till England, där denne kommer att överlämna dem till modern. Redigeringsarbetet med romanens andra del återstår att utföra. Ulrich Boschwitz råder sin mor att ta hjälp av en litterärt bevandrad person för bearbetning av korrekturet, 7
och han tycks övertygad om att ytterligare ändringar kan förbättra romanen påtagligt. Detsamma gäller chanserna till publicering i det förhoppningsvis snart befriade Tyskland. Han avslutar sina anvisningar, som är skrivna på engelska, med orden: »I really believe there is something in the book, which may make it a success.« Martha Wolgast Boschwitz mottog uppenbarligen aldrig detta korrigerade manuskript, i vilket fall som helst återfinns det inte i den ofullständiga kvarlåtenskap som i dag förvaras på Center for Jewish History i New York. Inte heller hans systerdotter och närmaste släkting, Reuella Shachaf, vet någonting om det. Jag kom i kontakt med Reuella Shachaf i december 2015, efter att Avner Shapira, litteraturkritiker på den israeliska dagstidningen Haaretz, bett mig om en intervju med anledning av den hebreiska översättningen av en bok som jag återupptäckt och publicerat – Ernst Haffners roman Blodsbröder, från 1932. Hon såg den tryckta intervjun och skrev ett mejl till Avner Shapira, som vidarebefordrade det till mig. I brevet berättade hon om sin morbror Ulrich Boschwitz från Berlin, vars böcker hade getts ut på flera språk men aldrig publicerats på hans modersmål. Kanhända var det en av böckerna, skrev hon till mig, som jag i egenskap av förläggare och utgivare kunde vara särskilt intresserad av, nämligen Der Reisende, en roman som Boschwitz författat 1938 och vars tyska maskinskrivna original inte befann sig i New York, så som resten av kvarlåtenskapen, utan sedan slutet av sextiotalet stod att finna i det så kallade Deutsches Exilarchiv på nationalbiblioteket i Frankfurt. Allt detta lät så intressant att jag några dagar före julen 8
2015 begav mig till Frankfurt där jag tillbringade en dag med att läsa den första och enda maskinskrivna kopian av romanen. Berättelsen fängslade mig snart, men på samma gång gick det inte att bortse från att texten aldrig hade bearbetats av en redaktör och att den hade ännu mer att vinna på en sådan genomgång. Och eftersom Ulrich Boschwitz själv insåg denna nödvändighet – och omarbetade romanen ytterligare en gång efter att den utkommit i England och USA – bestämde jag mig efter moget övervägande att be om familjens tillåtelse att redigera manuskriptet inför den tyskspråkiga förstautgåvan, så som jag gör med alla texter jag förlägger eller ger ut. Skillnaden var bara att ingen dialog med författaren var möjlig i det här fallet. Men än så länge satt jag i det lilla enkla rummet i det i övrigt imponerande nationalbiblioteket och följde för första gången Otto Silbermanns öde när han, märkt av novemberpogromens händelser, irrar planlöst genom Tyskland, under det ständiga hotet om att någon ska arrestera eller ange honom. När jag lämnade biblioteket framemot slutet av eftermiddagen hade det hunnit bli mörkt, det duggregnade ute och allt jag såg på vägen till hotellet i närheten av Frankfurts centralstation föreföll mig otroligt trist och förstärkte den dystra sinnesstämning som läsningen hade försatt mig i. Tillbaka på hotellet började jag friska upp mitt minne av de fasansfulla händelser som ägde rum i Tyskland och Österrike mellan den 7 och 13 november 1938, och jag kände genast att jag ville veta mer om Ulrich Boschwitz, som med sin roman antagligen var först med att i litterär form dokumentera dessa vidrigheter. 9
I dag har vi en mängd bevis på att de våldsamma övergreppen inte var ett uttryck för folkets vrede, som enligt Joseph Goebbels ska ha utlösts av händelsen den 7 november 1938, då legationssekreteraren på tyska ambassaden i Paris, Ernst Eduard vom Rath, sköts av en polsk jude och avled av sina skador två dagar senare. Mordet, som begicks av den sjutton år gamle Herschel Grynspan, tjänade endast som en förevändning att instruera SA - och SS -medlemmar i hela landet att maskerade som civilpersoner sätta eld på synagogor och plundra judiska affärer och – efter att steg för steg ha tagit ifrån judarna deras rättigheter – även påbörja den systematiska förföljelsen av dem. För den som läser de redogörelser för pogromen som publicerades i internationell press den 10 november 1938 blir det med ens tydligt hur lite omvärlden litade på nazistregimens påståenden redan på den tiden. 1938 vistades nämligen fortfarande många utlänningar i Tyskland, och journalister, ambassadanställda, affärsfolk och andra ögonvittnen rapporterade genast till sina hemländer. Nyheten möttes av en utbredd förfäran, men resultatet blev inte, som man kanske kunnat tro, en större hjälpsamhet utomlands och utökade möjligheter för judar att beviljas inresetillstånd i olika länder. Tvärtom. När det plötsligt står klart för de judar som stannat kvar i Tyskland att endast flykt återstår om de ska rädda sina liv, börjar alla dörrar att stängas en efter en. Att på laglig väg ta sig till europeiska länder som Frankrike, England eller Schweiz blir snart sagt omöjligt för judar. Att beviljas visum till USA eller något sydamerikanskt land är, bortsett från de hårresande kostnader en 10
sådan flykt medför, även det något som knappast låter sig göras. I just denna hopplösa situation befinner sig romanens huvudperson Otto Silbermann. Men Ulrich Boschwitz åskådliggör genom sin romanhjälte inte endast den fälla som hundratusentals judar i Tyskland gått i, hans skrivande är också ett förtvivlat motstånd mot hans eget öde, samtidigt som han bearbetar delar av sin familjehistoria. Otto Silbermann är en välbärgad affärsman, bosatt i Berlin och av judisk härkomst, men tysksinnad. Han har deltagit som soldat i första världskriget och hedrats med järnkorset för sin tjänst, och före nazisternas maktövertagande är han en ansedd medlem av Berlins borgerlighet. Även Ulrich Boschwitz far, som dog bara några veckor innan sonen föddes 1915, var en välsituerad köpman. Hans judiska härkomst, som skulle komma att prägla familjens öde från och med 1933, hade dittills aldrig spelat någon roll, och han hade rent av konverterat till kristendomen. Ulrich och hans syster Clarissa växte sålunda upp i ett protestantiskt präglat hem. Deras mor, konstnären Martha Wolgast Boschwitz, härstammade bland annat från familjen Plitt i Lübeck, som fostrat både senatorer och betydande teologer. Därför kom den godtyckliga uteslutningen ur samhället, stigmatiseringen och den upptrappade förföljelsen av judar, som också drabbade Ulrich och Clarissa, som en väldig chock för dem. Efter nazisternas maktövertagande tar Clarissa Boschwitz fasta på sina judiska rötter och 1933 flyr hon från Berlin med nattåget till Schweiz för att ansluta sig till den sionistiska rörelsen. Hon flyttar till Palestina 11
och bor på en kibbutz. Ulrich och modern stannar kvar i Tyskland till 1935. Omedelbart efter att de nya raslagarna antas i Nürnberg lämnar de landet och emigrerar till Sverige och nästa år vidare till Oslo. Där skriver Ulrich Boschwitz sin första roman, Människor utanför (författarens tyska titel: Menschen neben dem Leben), som sommaren 1937 utkommer i svensk översättning på Bonniers förlag under pseudonymen John Grane och får ett entusiastiskt mottagande i svensk press. Romanens framgång gör det möjligt för Ulrich att åka till Paris där han läser några terminer på Sorbonne. I Paris bor även romanfiguren Otto Silbermanns son, Eduard, som förgäves jobbar på att utverka ett uppehållstillstånd åt sin far och sin ariska mor. Och eftersom sonens försök misslyckas försöker Otto Silbermann ta sig dit på illegal väg, men blir tagen på bar gärning av belgiska gränspolisen. Även denna scen bottnar uppenbarligen i det självupplevda. Reuella Shachaf minns att man i familjen brukade berätta att Ulrich Boschwitz, som under och efter sin tid i Paris även uppehöll sig i Bryssel och Luxemburg, själv hade gripits av tulltjänstemän vid gränsen till Luxemburg. Romanen innehåller många själv- eller familjebiografiska trådar. Samma förtvivlan och hopplöshetskänsla som behärskar Otto Silbermann drabbade också Ulrich Boschwitz när han mottog nyheten om novemberpogromerna. Omedelbart efter dessa händelser skriver han, som i ett febrilt rus, Resenären på bara fyra veckor. Redan våren 1939 publiceras boken av Londonförlaget Hamish Hamilton, som ger den titeln The Man Who Took Trains, och 1940 ges den ut på Harper i New 12
York, där romanen i stället får heta The Fugitive. Det är som om Ulrich Boschwitz känner ett inre tvång att skriva, mot vanmakten och för att avlägga ett litterärt vittnesmål mot de brott som äger rum i Tyskland och Österrike och som världssamfundet åser med fruktansvärd likgiltighet eller åtminstone står passivt inför. Bokens hjälte Otto Silbermann ger skepnad åt de namnlösa offren. Men i huvudpersonen speglas även Ulrich Boschwitz egen kluvenhet. Liksom Otto Silbermann inte är en alltigenom sympatisk människa – ibland föraktar han rent av sina olyckskamrater – är inte heller alla tyskar han träffar på sin vettlösa flykt hemska människor. Han möter de skildaste arketyperna i det tyska samhället: de som aktivt tar på sig skulden och begår brott, medlöparna, de som skrämt fogar sig, de modiga, som fulla av medkänsla erbjuder honom sin hjälp. Detta är hans syn på det land och de människor som han hela tiden känner sig som en del av. I hans kvarlåtenskap återfinns ett fåtal skadelystna satirdikter från 1936. Där heter det till exempel: »Så länge det finns tyska tyskar kommer Tyskland att bli fritt igen.« Det är en förhoppning som han vid denna tidpunkt uppenbarligen inte har gett upp, men Ulrich Boschwitz skildrar också de andra tyskarna. I en dikt med titeln »Der Verein der Biedermänner« (ungefär: Hycklarnas klubb) lyder första strofen: Treue Augen, treue Hände, breite Brust und Doppelkinn und sie stehen stramm wie Wände gleichgeschaltet deutsch ihr Sinn …
13
(Med trogna ögon, trogna händer / breda bröst och dubbelhaka / står de i givakt som muren / med likriktat tyska sinnen …) En annan är tillägnad Joseph Goebbels. I slutet av denna »Josephslegend« heter det: Joseph war ein arbeitsloser, kleiner Schmierenredakteur. Heute, welch Metamorphose, ist er Multimillionär. Und sein Krüppelgeist befruchtet die Elite der Nation. Die Legende ward Geschichte. Segen war der Mühe Lohn.
(Joseph var en arbetslös/liten skräpredaktör. / I dag, vilken metamorfos, / är han multimiljonär. / Och hans krymplingsanda inspirerar / nationens elit. / Legenden blev till historia. / Lycka blev lön för mödan.) Det vi ser är lika ilskna som tafatta försök att ge uttryck åt författarens motstridiga känslor. Här saknas inte heller rader där Boschwitz försöker inge sig själv nytt mod: Nur wer hofft, kann weiterleben, denn wer nichts mehr vor sich sieht, hat den Geist schon aufgegeben eh er noch von dannen zieht.
14
(Bara den som hoppas kan fortsätta leva, / för den som inte ser något framför sig / har gett upp andan / redan innan han går hädan.) Vid denna tidpunkt är han 21 år gammal. En ung man som sitter ensam i Paris och förtvivlat skriver om den stundande katastrofen. Livet eller döden – båda alternativen är lika sannolika, och detta är han väl medveten om. Men innan ridån går ned har ödet ytterligare några fasansfulla och absurda händelser i beredskap för honom. 1939, strax före andra världskrigets utbrott, följer Ulrich Boschwitz sin mor och går i exil i England. Liksom nästan alla tyskar som flydde nazistregimen placeras båda två i interneringsläger. Bara på Isle of Man vistades 25 000 personer under sådana förhållanden. I juli 1940 förflyttas Ulrich Boschwitz med trupptransportfartyget Dunera till ett interneringsläger i Australien. Förhållandena är katastrofala ombord på det överfulla skeppet, där inte bara judar och politiska flyktingar befinner sig, utan även tyska och italienska krigsfångar. Inte bara är fartyget fullständigt överbelagt, besättningen misshandlar dessutom passagerarna och stjäl deras tillhörigheter. Den 57 dagar långa resan blir ett helvete och en skamfläck i Storbritanniens historia. Bland de så kallade Dunera Boys återfinns många judiska intellektuella. I ett brev till Reuella Shachaf har en av Ulrich Boschwitz medfångar skildrat lägerlivet, för vilket kulturen spelar en viktig roll. Från och med 1942 återfår en del av internerna friheten. Till en början de som är beredda att ansluta sig 15
till brittiska armén i kampen mot Nazityskland. Ulrich Boschwitz tvekar länge, av rädsla för kriget och för den långa resan, och kanske även av orsaker vi inte känner till. Han skriver outtröttligt, och för en av sina medfångar avslöjar han att större än rädslan att mista livet är den att han ska bli av med sitt senaste manuskript. Ulrich Boschwitz dog i oktober 1942, manuskriptet är försvunnet. Likväl ges alla tyskspråkiga läsare nu möjligheten att upptäcka författaren på originalspråk, och med honom hans roman Resenären, en av de tidigaste litterära dokumentationerna av en mörk tid i den tyska historien. Det är en imponerande, häpnadsväckande sansad och observant roman, som kan läsas som en vädjan om större mänsklighet, och dess nutida publik utgör barnen till de människor vars mor- och farföräldrar den ursprungligen riktade sig till, de »tyska tyskarna« som kände sig bundna till humanismens ideal. Efter kriget gjordes mer än ett försök att intressera något tyskt förlag för boken. Vi vet att den refuserades av Fischer Verlag. Ingen mindre än Heinrich Böll engagerade sig för utgivningen, vilket framgår av ett brev som tillsammans med det maskinskrivna manuskriptet och en del andra dokument förvaras i Deutsches Exilarchiv. Böll rekommenderade boken för redaktören på Middelhauve Verlag, samma förlag som 1949 hade gett ut berättelsen Tåget var punktligt, Bölls andra bok. I den heter det: »Du får inte tillåta att en människa för din skull känner sig förnedrad.« I efterkrigstidens Tyskland var Heinrich Böll en av de mest passionerade förfäktarna för ett humant samhälle och mot glömskan. Men inte heller hans rekommendation ledde till utgivning. Det 16
skulle gå många år till dess att romanen äntligen kunde publiceras. Jag vill tacka Reuella Shachaf för att hon presenterade mig för boken och gav mig förtroendet att publicera den i föreliggande form. Det är min övertygelse att jag företagit mig bearbetningen av texten med stor respekt och i samklang med den ursprungliga version som utgör dess grund. Jag hoppas att jag har rätt i min bedömning och att den version som här presenteras för läsarna framhäver alla de kvaliteter som återfinns i Ulrich Boschwitz imponerande roman. Peter Graf
17
Kapitel 1
Becker ställde sig upp, tryckte ned cigarren i askkoppen, knäppte igen kavajen och lade med en beskyddande gest högerhanden på Silbermanns axel. »Ha det så bra då, Otto. Jag borde vara tillbaka i Berlin redan i morgon. Om det skulle vara något är det bara att ringa mig i Hamburg.« Silbermann nickade. »Gör mig en enda tjänst«, bad han, »och gå inte och spela igen, du har för stor tur i kärlek. Dessutom är det … våra pengar du förlorar.« Becker skrattade irriterat. »Varför säger du inte dina pengar?« frågade han. »Har det förresten hänt en enda gång att jag …?« »Det var inte så jag menade«, avbröt Silbermann hastigt. »Det var bara ett skämt, det vet du, men ändå: du är verkligen obetänksam. När du väl börjat spela slutar du inte i första taget, och om du har varit och kasserat in den där checken innan …« Silbermann avslutade inte meningen utan fortsatte i lugn ton: »Jag litar fullständigt på dig. Du är ju trots allt en förnuftig människa. Men det är faktiskt riktigt synd på varenda mark du lägger på spelbordet. Nu när vi 19
gått och blivit kompanjoner är det precis lika olustigt när du förlorar dina egna pengar som om det gällde mina.« Beckers stora och godmodiga ansikte, som för ett ögonblick lagt sig i bistra veck, sken nu upp. »Vi behöver inte hymla inför varandra, Otto«, påpekade han milt. »Om jag förlorar är det så klart dina pengar jag förlorar, själv har jag ju inga.« Han skrattade kluckande. »Vi är kompanjoner«, upprepade Silbermann med eftertryck. »Självklart«, sade Becker och blev på nytt allvarlig. »Så varför talar du till mig som om du fortfarande vore min överordnade?« »Sårade jag dig?« frågade Silbermann. Tonfallet rymde både en lätt ironi och en viss förfäran. »Dumheter«, försäkrade Becker. »Gamla vänner som vi! Tre år på västfronten, tjugo år av samarbete och sammanhållning – nej du, mig kan du inte såra, på sin höjd blir jag en smula förargad.« Än en gång lade han sin hand på hans axel. »Otto«, tillkännagav han med kärnfull stämma. »I dessa ovissa tider, i denna osäkra värld finns bara en sak man kan lita på, och det är vänskap, sann manlig vänskap. Det ska du ha klart för dig, gamle gosse, att för mig är du en man – en tysk man, ingen jude.« »Nej nej, jag är jude«, sade Silbermann, som var bekant med Beckers förkärlek för inte så mycket taktfulla som mustiga uttalanden och som befarade att denne skulle komma för sent till tåget till följd av sitt råa men hjärtliga sätt att anförtro sig åt vännen. Men Becker 20
hade en av sina känslostunder, och en sådan kunde han aldrig förmås att förkorta med en endaste sekund. »En sak till ska jag säga dig«, förkunnade han för Silbermann, som han redan alltför många gånger öppnat sitt hjärta för, utan att fästa något avseende vid vännens nervositet. »Jag är nationalsocialist. Gud vet att jag aldrig hycklat inför dig. Om du vore som andra judar, ja en riktig jude, då hade jag kanske fortfarande varit din prokurist, men din kompanjon hade jag aldrig blivit! Någon paradgoj är jag inte, aldrig i livet, men du är en bortbytt arier, det är min övertygelse. Marne, Yser, Somme, du och jag, kamrat! Ingen ska komma och säga till mig att du …« Silbermann såg sig om efter kyparen. »Gustav, du missar tåget!« avbröt han den andre. »Jag struntar i tåget.« Becker satte sig ned igen. »Jag tänker dricka en öl till med dig«, tillkännagav han med rörd stämma. Silbermann slog hastigt näven i bordet. »För min del kan du gärna supa vidare i restaurangvagnen«, fräste han irriterat. »Nu måste jag gå till förhandlingarna.« Becker fnyste sårat. »Som du vill, Otto«, svarade han eftergivet. »Vore jag antisemit skulle jag knappast finna mig i den där befälstonen. Och jag tänker faktiskt inte finna mig i den! Från någon! Utom från dig.« Han ställde sig upp igen, tog portföljen från bordet och sade med ett skratt: »Och det skulle vara en jude det!« Med spelad förvåning skakade han på huvudet, nickade än en gång åt Silbermann och lämnade sedan väntsalens förstaklassavdelning. Vännen satt och såg efter honom. Silbermann konsta21
terade bekymrat att Becker vinglade lätt på stegen, han stötte emot borden och bemödade sig tafatt om att gå rakt, som alltid när han var påtagligt berusad. Det är inte bra för honom, tänkte Silbermann. Han borde ha fortsatt som prokurist. Som prokurist var han pålitlig, tystlåten och respektabel, en utmärkt anställd. Men framgången är inte bra för honom. Bara han inte får hela affären att gå i stöpet. Bara han inte går och spelar! Silbermann rynkade pannan. »Framgången har gjort honom oduglig«, mumlade han förtretat. Inte förrän nu visade sig kyparen, fastän Silbermann spejat förgäves efter honom tidigare. »Är det tåg eller kypare jag sitter här och väntar på?« undrade Silbermann syrligt, eftersom han var på måttligt gott humör och dessutom avskydde allt som påminde om slarv. »Jag ber om ursäkt«, svarade kyparen, »en herre i andra klass kom med ett klagomål. Han trodde nämligen att han satt mittemot en jude. Men det var inte alls någon jude, det var en sydamerikan, och jag tillkallades eftersom jag talar lite spanska.« »Ja ja, det gör inget.« Silbermann reste på sig. Hans mun smalnade till ett streck, och kyparen träffades av en sträng blick från hans grå ögon. Denne försökte tona ned saken. »Det var faktiskt ingen jude«, bedyrade han. Tydligen tog han gästen för en alldeles särskilt hängiven partimedlem. »Det intresserar mig inte. Har tåget till Hamburg hunnit gå än?« 22
Kyparen såg bort mot klockan som hängde ovanför utgången till plattformarna. »Tjugo över sju«, tänkte han högt, »tåget till Magdeburg ska just avgå. Tåget till Hamburg går sex minuter i halv åtta. Ni hinner om ni skyndar er. Jag önskar att jag någon gång också skulle få springa efter ett tåg, men en sådan som jag …« Han sopade bort några brödsmulor från bordsduken med hjälp av servetten. »Det bästa vore«, föreslog han och återupptog därmed föregående samtalsämne, »om alla judar var tvungna att ha gula bindlar runt armen. Då skulle det åtminstone inte ske några förväxlingar.« Silbermann mönstrade honom. »Är ni verkligen så hjärtlös?« frågade han tyst och ångrade sina ord redan i samma stund som han uttalade dem. Kyparen såg på honom som om han inte riktigt hade förstått. Han var uppenbarligen förvånad, likväl utan att fatta misstankar, för Silbermann uppvisade inga av de särdrag som enligt raslärans förespråkare utmärker en jude. »Det där lägger jag mig inte i«, svarade mannen undfallande. »Men det vore lättare för andra. Min svåger ser till exempel också lite judisk ut, fastän han naturligtvis är arier, men han är tvungen att förklara och bevisa det stup i kvarten. Det kan man ändå inte begära att en människa ska stå ut med i längden.« »Nej, det kan man väl inte«, instämde Silbermann. Sedan betalade han notan och gick. Det är otroligt, tänkte han, helt enkelt otroligt … När han lämnat stationsbyggnaden klev han in i en 23
taxi och åkte hem. Det var fullt av folk på gatorna, och han lade märke till flera uniformer. Tidningsförsäljarna saluförde sina tidningar för full hals, och Silbermann fick intrycket att åtgången var strykande. Ett ögonblick övervägde han om han också skulle köpa ett nummer, men han avstod eftersom han tänkte att han tids nog ändå skulle få reda på de förmodligen dåliga och med någorlunda säkerhet för hans del fientligt sinnade nyheterna. Efter en kortare resa var han framme vid huset där han bodde. Fru Friedrichs, portvaktens hustru, som befann sig i trapphuset, hälsade artigt på honom, och på sätt och vis var Silbermann glad att hennes uppträdande inte hade förändrats. På väg uppför den med en röd plyschmatta klädda marmortrappan blev han återigen medveten – dylika tankar hade blivit en vana för honom på sistone – om den uppenbara halvverklighet som var hans tillvaro. Jag lever som om jag inte vore jude, tänkte han förundrat. I detta nu står jag förvisso under hot, men jag är likväl en förmögen och än så länge oantastad medborgare. Hur kan det komma sig? Jag bor i en modern sexrumsvåning. Folk talar till och behandlar mig som om jag helt och hållet var en av dem. Man kunde nästan få dåligt samvete, och samtidigt önskar man att man kunde visa dem verkligheten, hur det är att vara jude och sedan i går även något annat, visa den för dem, lögnarna, som låtsas som om jag fortfarande är det jag var. Vad var jag? Nej, vad är jag? Vad är jag på riktigt? Ett skällsord på två ben som man inte ser på det att det är ett skällsord! Jag har inga rättigheter längre, det är bara av anstän24
dighet eller vana som en del låtsas som om jag fortfarande hade det. Min existens är fullständigt avhängig tankspriddheten hos dem som vill avsluta sagda existens. Man har glömt bort mig – jag har visserligen blivit degraderad, men degraderingen är inte offentligt verkställd ännu. Silbermann lyfte på hatten och hälsade geheimerådinnan Zänkel med ett »god dag, kära frun«, när hon kom ut genom sin dörr. »Hur står det till?« frågade hon älskvärt. »På det stora hela bra. Och hur har ni det själv?« »Tack, fullt acceptabelt. Så bra en gammal kvinna kan ha det.« Hon räckte honom handen till avsked. »Det är säkert svåra tider för er«, tillade hon beklagande, »hemska tider …« Silbermann nöjde sig med att ge henne ett vänligt litet leende som, eftersom det var lika försiktigt som tankfullt, varken var jakande eller avfärdande. »Vi har blivit tilldelade en besynnerlig roll, på det stora hela …« sade han till sist. »Men det är storslagna tider också«, tröstade hon. »Man gör er visserligen orätt, men ni måste ändå vara förstående och tänka på vad som är rätt.« »Är det inte lite väl mycket begärt, kära frun?« frågade Silbermann. »Förresten tänker jag inte alls längre. Det har jag vant mig av vid. På så sätt blir det enklare att stå ut med allt.« »Er kommer man aldrig göra något ont«, försäkrade hon och stötte resolut med paraplyet, som hon höll i ett stadigt grepp med högerhanden, mot ett trappsteg, som 25
ville hon klargöra att hon inte skulle tillåta att någon gav sig på honom. Sedan nickade hon uppmuntrande åt Silbermann och fortsatte förbi honom. Väl hemma i våningen förhörde han sig genast hos tjänsteflickan om herr Findler redan hade dykt upp. Svaret var ja, och Silbermann skyndade sig att lägga av sig rock och hatt innan han gick in i herrummet, där hans besökare väntade på honom. Theo Findler stod framför en tavla som han betraktade med tämligen ogillande min. När han hörde dörren gå upp vände han sig hastigt om och mötte Silbermann med ett leende. »Jaha?« frågade han och lade som alltid när han talade pannan i djupa och, som han trodde, menande veck. »Hur står det till, käre vän? Jag började nästan tro att det hänt er något. Man vet ju aldrig … Har ni hunnit tänka över mitt senaste erbjudande? Hur mår er hustru? Jag har inte sett till henne alls i dag. Så Becker har åkt till Hamburg?« Findler tog ett djupt andetag, han befann sig än så länge bara i början av sin monolog. »Ni är rejäla karlar, ni två! Er kan man lära sig av. Det sitter en jude i knoppen på honom, Becker. Haha, han kommer att gå i land med det, jodå! Jag hade hemskt gärna varit med på affären, men är det för sent så är det, ja ja … Var har ni förresten hittat de där förskräckliga tavlorna? Jag begriper inte hur man kan vilja hänga upp något sådant. Allt är ju huller om buller, gamle kulturbolsjevik där. Nu ska ni inte få för er att jag tänker höja mitt senaste anbud med en endaste tusenlapp. Kommer inte på fråga, det är omöjligt. 26
Ni tror jag är en rik man. Det tror alla. Om jag bara visste hur de kommit på den tanken. Jag har inte ens betalat skatten än. Apropå skatt, kan ni inte skaffa fram eller hänvisa mig till en kompetent revisor? Alldeles okunnig är jag ju inte, men jag har inte tid att ägna mig åt det på riktigt. Skatten, alla förbannade skatter. Ska jag behöva försörja hela Tyska riket på egen hand, hör ni? Va? Men säg något då. Vad är det med er? Har ni funderat på saken? Antar ni anbudet? Er hustru måste visst ha något emot mig. Hon vägrar visa sig. Jag begriper inte. Tog hon illa vid sig av att vi inte hälsade på er häromkvällen? Men kära nån, det gick ju inte! Stället var fullt av nazister! Efteråt tjatade min hustru om att vi borde ha hälsat. Men jag sade till henne att Silbermann, det är en förståndig karl. Han inser så klart att jag inte kan kompromettera mig för hans skull. Va? Hör här Silbermann, ut med språket nu. Tänker ni sälja huset eller tänker ni inte göra det?« Findler tycktes ha sagt vad han ville säga, i varje fall såg han nu förväntansfullt på Silbermann. De slog sig ned vid rökbordet, men Findler måste ha satt sig ned för hastigt i fåtöljen, hur som helst tog han sig för vänstra höften med en min av smärta och yttersta koncentration. »Nittiotusen«, sade Silbermann nu, utan att reagera på de olika frågor och anmärkningar som den andre, vilket han mycket väl visste, hade inflikat i första hand för att förvirra honom. »Trettiotusen kontant, resten senare, mot hypotekarisk pant.« Findler for upp som om han fått en elektrisk stöt. »Gör er inte löjlig«, utbrast han nästan förolämpat. 27
»Nu får det vara slutskojat en gång för alla. Femton tusen i handen, hör ni det? Vilken fräckhet, trettiotusen mark! Om jag kunde skaffa fram trettiotusen mark sådär utan vidare hade jag nog haft bättre saker för mig än att köpa ert hus. Trettiotusen mark!« »Men räkna lite på hur mycket ni skulle få in på hyrorna. När köpesumman är så löjligt låg måste jag åtminstone ha en rimlig handpenning. Huset är värt tvåhundratusen mark, och ni köper det …« »Värt och värt«, avbröt Findler. »Vad tycker ni att jag är värd? Saken är den att ingen vill ge något för mig. Jag är ovärderlig, och samtidigt skulle det inte falla någon in att hosta upp ens en tusenlapp för mig. Jag är osäljbar. Ert hus likaså. Hahaha, Silbermann, i all välmening! Låt mig få rucklet, om inte jag gör det så tar staten det. Då får du inte en femöring ens.« Från rummet intill hördes en ljudlig telefonsignal. Silbermann funderade ett ögonblick på om han skulle gå och svara, sedan kom han på fötter, ursäktade sig för Findler och lämnade rummet. Jag blir väl tvungen att acceptera, tänkte han samtidigt som han lyfte luren. Findler är i grund och botten en förhållandevis renhårig typ. »Hallå, vem är det?« Det var utlandsväxeln. »Var god dröj, ni har ett samtal från Paris«, sade en kylig telefoniströst. Silbermann tände nervöst en cigarett. »Elfriede«, ropade han dämpat. Hans hustru, som han med rätta antog hade befunnit sig i salongen, öppnade försiktigt dörren innan hon gick in och stängde den bakom sig. 28
»God dag, Elfriede«, hälsade han med ena handen för telefonluren, »jag kom för fem minuter sedan, herr Findler är här. Kan du inte prata med honom?« Hon stod alldeles intill honom och de gav varandra en hastig kyss. »Det är Eduard«, viskade han, »samtalet kommer mycket olägligt för mig. Du kan väl gå och prata lite med Findler, annars kommer han att tjuvlyssna. Bara att telefonera med Paris är snudd på brottsligt.« »Hälsa så gott till Eduard«, bad hon honom. »Jag skulle väldigt gärna utbyta några ord med honom jag också.« »Kommer inte på fråga«, protesterade han, »alla linjer är avlyssnade. Och du är så oförsiktig, du skulle bara försäga dig.« »Jag måste väl ändå kunna säga hej till min son.« »Det är precis vad du inte kan. Försök förstå.« Hon såg vädjande på honom. »Bara några ord«, sade hon, »jag lovar att vara försiktig.« »Det går inte«, sade han bestämt. »Hallå? Hallå … Eduard? God dag, Eduard …« Han pekade vädjande på dörren till herrummet. Hon gick. »Hör på nu«, fortsatte Silbermann samtalet, »har du ordnat tillståndet?« Han talade mycket långsamt och vägde vartenda ord innan han uttalade det. »Nej«, svarade Eduard i andra änden. »Det är utomordentligt svårt. Ni kan inte räkna med att ni kommer att få tillåtelse. Jag försöker med allt, men …« Silbermann harklade sig. Han ansåg sig behöva bli mer energisk. 29