9789100166717

ADVOKATEN

Grisham, Advokaten.indd 1

2016-09-06 10:06:15

Grisham, Advokaten.indd 2

2016-09-06 10:06:15

JOHN GRISHAM

Advokaten Översättning av Kjell Waltman

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Grisham, Advokaten.indd 3

2016-09-06 10:06:15

Tidigare utgivning: Firman, 1992 Pelikanfallet, 1993 Juryn, 1994 Klienten, 1994 Dödscellen, 1995 Regnmakaren, 1996 De utvalda, 1996 Partners, 1997 Försvararen, 1998 Testamentet, 1999 Brödraskapet, 2000 Det målade huset, 2001 Domarens brev, 2002 Julfritt, 2002 Uppgörelsen, 2003 Domen, 2004 Coachen, 2004 Agenten, 2005 Den oskyldige mannen, 2006 Den samvetslöse, 2008 Utpressningen, 2009 Bekännelsen, 2011 Svindlaren, 2013 I mullbärsträdets skugga, 2014 Gray Mountain, 2015 www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-016671-7 Amerikanska originalets titel: Rogue Lawyer Copyright © Belfry Holdings, Inc. GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2016

Grisham, Advokaten.indd 4

2016-09-06 10:06:15

DEL 1

Rättegångsförseelser

Grisham, Advokaten.indd 5

2016-09-06 10:06:15

Grisham, Advokaten.indd 6

2016-09-06 10:06:15

1.

Jag heter Sebastian Rudd, men trots att jag är en välkänd gatujurist kommer ni inte att se mitt namn på affischtavlor, på bänkar på busshållplatser eller i braskande annonser i gula sidorna. Jag betalar inte för att synas i reklaminslag på tv, även om jag ofta förekommer i nyheterna. Mitt namn står inte i någon telefonkatalog. Jag har ingen traditionell advokatbyrå.

Jag är beväpnad och har vapenlicens, eftersom mitt namn och ansikte brukar tilldra sig uppmärksamhet från den sortens folk som också bär skjutvapen och inte hyser några betänkligheter mot att använda dem. Jag bor ensam, brukar sova ensam och har varken det tålamod eller den förståelse som krävs för att bevara vänskapsband. Juridiken är mitt liv, ständigt förtärande och ibland förnöjande. Jag skulle inte kalla Justitia en »svartsjuk älskarinna«, som någon bortglömd person en gång så elegant gjorde. Hon påminner mer om ett huskors som synar checkhäftet. Det finns ingen utväg.

Numera tillbringar jag mina nätter i billiga motellrum som jag byter varje vecka. Det är inte för att spara pengar utan snarare för att hålla mig vid liv. Det finns gott om människor som skulle vilja ta livet av mig här och nu, och några av dem har varit riktigt högröstade. Under juristutbildningen får man aldrig veta att man en dag kan komma att försvara en person som står åtalad för ett brott som är så avskyvärt att i vanliga fall fredliga medborgare känner sig manade att ta till vapen och hota med att döda den tilltalade, hans advokat och till och med domaren.

Men jag har blivit hotad förr. Det följer med jobbet som juridisk ensamvarg, en specialiserad underart av det yrke som 7

Grisham, Advokaten.indd 7

2016-09-06 10:06:15

jag mer eller mindre halkade in i för tio år sedan. När jag gick ut juristutbildningen var det ont om jobb. Jag lät mig motvilligt bli anställd på stadens myndighet för förordnande av offentlig försvarare. Det ledde till att jag hamnade på en liten olönsam advokatbyrå som endast åtog sig brottmål. Efter några år gick den byrån omkull, så jag fick klara mig själv och ligga i för att få ihop till brödfödan ute på gatorna, precis som så många andra advokater.

Ett mål blev mitt genombrott. Jag kan inte säga att det gjorde mig berömd, för allvarligt talat: hur kan en advokat vara berömd i en miljonstad? Det finns gott om lokala klåpare som tror sig vara berömda. De ler från affischtavlor och stilar sig i reklaminslag i tv, där de försöker framstå som djupt oroade för dina personskador, trots att de egentligen bara vill lura dig att gå i konkurs. Men de måste själva betala för sin publicitet. Inte jag.

Varje vecka flyttar jag från ett billigt motell till ett annat.

Jag är mitt uppe i en huvudförhandling i en beklämmande, ociviliserad och reaktionär redneckavkrok som heter Milo och ligger i djupaste södern, två timmar med bil från mitt hem i storstaden. Jag försvarar en hjärndöd artonåring som har hoppat av skolan och som nu står åtalad för att ha mördat två små flickor i ett av de mest ondskefulla brott jag någonsin har sett, och jag har sett många. Mina klienter är nästan alltid skyldiga, så jag kastar inte bort en massa tid på att våndas över huruvida de får vad de förtjänar eller inte. Men i just det här målet är Gardy oskyldig. Inte för att det spelar någon roll; det gör det inte. Det som är viktigt i Milo just nu är att Gardy blir fälld, dömd till döden och avrättad så fort som möjligt, så att invånarna kan känna sig lite bättre till mods inför sin lilla stad och gå vidare. Gå vidare… vart då, egentligen? Inte fan vet jag, och inte heller bryr jag mig. Den här orten har gått kräftgång i femtio år nu, och ett enda ynkligt utslag kommer inte att leda till någon ny kurs. Jag har både läst och hört att Milo behöver ett »avslut«, vad nu det kan betyda. Man måste 8

Grisham, Advokaten.indd 8

2016-09-06 10:06:15

vara en idiot för att kunna tro att den här hålan på något sätt kommer att växa och blomstra och bli mer tolerant så fort man har kört giftsprutan i Gardy.

Mitt arbete är mångskiktat och invecklat, men samtidigt är det faktiskt riktigt okomplicerat. Jag får betalt av delstaten för att tillhandahålla ett förstklassigt försvar av en tilltalad som står åtalad för mord, och detta kräver av mig att jag ska kämpa och slita och leva fan i en rättssal där ingen lyssnar. I själva verket fälldes Gardy redan samma dag som han anhölls, och rättegången är bara en formalitet. De dumma och desperata snutarna konstruerade anklagelserna och fabricerade bevisningen. Åklagaren vet det men är ryggradslös och ska ställa upp för omval nästa år. Domaren sover. Jurymedlemmarna är i grund och botten trevliga, okomplicerade människor, storögda inför proceduren och väldigt ivriga att tro på de lögner som deras stolta myndigheter serverar i vittnesbåset.

Milo har sin beskärda del av billiga motell, men jag kan inte bo där. Jag skulle bli lynchad, hudflängd, bränd på bål eller – med lite tur – få ett skott mellan ögonen av en krypskytt, och så skulle det vara över på ett ögonblick. Delstatspolisen står till tjänst med beskydd under rättegången, men jag får ett tydligt intryck av att de här grabbarna helt enkelt inte är särskilt intresserade. De betraktar mig som de flesta andra. Jag är en långhårig skurkaktig selot som är sjuk nog att kämpa för barnamördares och annat packs rättigheter.

Mitt nuvarande motell är ett Hampton Inn som ligger tjugofem minuter från Milo. Det kostar sextio dollar natten, och delstaten kommer att ersätta mig. I rummet intill bor Partner, en storvuxen, tungt beväpnad kille som alltid klär sig i svart kostym och följer mig överallt. Partner är chaufför, livvakt, förtrogen, advokatbiträde, caddie och min enda vän. Jag vann hans lojalitet när han stod åtalad för att ha mördat en civilklädd narkotikapolis och juryn frikände honom. Vi lämnade rättssalen arm i arm och har varit oskiljaktiga ända sedan dess. Vid 9

Grisham, Advokaten.indd 9

2016-09-06 10:06:15

minst två tillfällen har poliser ägnat sin fritid åt att försöka döda honom. Vid ett tillfälle var de ute efter mig.

Vi är fortfarande på benen. Eller vi duckar fortfarande, borde jag kanske säga.

2.

Klockan åtta på morgonen knackar Partner på dörren. Det är dags att ge sig av. Vi säger god morgon till varandra och sätter oss i mitt fordon, som är en stor svart Ford transportbil, specialinredd för att tillgodose mina behov. Eftersom den samtidigt fungerar som kontor har baksätena placerats runt ett litet bord som fälls ut från väggen. Det finns en soffa som jag ofta tillbringar natten i. Alla bilrutorna är tonade och skottsäkra. Här finns tv, stereoanläggning, internet, kylskåp, bar, ett par skjutvapen och ett klädombyte. Jag sitter i framsätet tillsammans med Partner, och medan vi kör ut från parkeringsplatsen vecklar vi upp våra ägg och bacon-smörgåsar från snabbmatstället intill. Framför oss kör en omärkt bil från delstatspolisen som ska eskortera oss till Milo. Vi har en annan bakom oss. Det senaste dödshotet kom per mejl för två dagar sedan.

Partner säger inget utan att ha blivit tilltalad. Jag har inte infört den regeln, men jag dyrkar den. Han besväras inte det minsta av långa tystnader i konversationen; inte jag heller.

Efter att i flera år ha sagt praktiskt taget ingenting har vi lärt oss att kommunicera med nickar, blinkningar och tystnad. Halvvägs till Milo öppnar jag en mapp och börjar göra anteckningar.

Dubbelmordet var så ohyggligt att ingen lokal advokat ville ta i det med tång. Sedan anhölls Gardy, och det räckte med att kasta en blick på honom för att veta att han var skyldig.

Långt hår som han hade färgat korpsvart, en häpnadsväckande samling piercingsmycken från halsen och uppåt och tatueringar 10

Grisham, Advokaten.indd 10

2016-09-06 10:06:15

från halsen och nedåt, matchande stålörhängen, kalla bleka ögon och ett hånflin som sa: »Okej, det var jag, och vad händer nu?« I sin allra första artikel skrev Milos lokalblaska att han var »medlem av en satanistsekt som har rekord i barnaskändning«.

Inget dåligt exempel på ärlig och opartisk nyhetsrapportering! Gardy hade aldrig varit medlem i någon satanistsekt, och det där med barnaskändning är inte vad det ser ut att vara.

Men från och med det ögonblicket var Gardy skyldig, och jag förundras fortfarande över att vi faktiskt har kommit så här långt. De har velat lyncha honom i flera månader.

Jag behöver knappast nämna att varenda advokat i Milo låste dörren och drog ur telefonjacket. Staden har ingen särskild myndighet som förordnar offentliga försvarare – den är alldeles för liten – så om den tilltalade är utblottad utser den sittande domaren själv ett ombud. Det finns en oskriven regel om att stadens yngre advokater tar sådana här lågbetalda mål eftersom 1) någon måste och 2) de äldre advokaterna gjorde det när de var yngre. Men ingen ville gå med på att försvara Gardy, och uppriktigt sagt kan jag faktiskt inte klandra dem. Det är deras stad och deras liv, och att frottera sig med en sådan pervers mördare skulle kunna göra rejäl skada på karriären.

Som samhälle ansluter vi oss till tron på att en person som anklagas för ett allvarligt brott ska ha rätt till en opartisk rättegång, men när det blir dags att tillhandahålla en kompetent advokat för att garantera sagda opartiska rättegång blir somliga av oss lätt motspänstiga. Advokater som jag lever med frågan: »Men hur företräder man sådant avskum?« Jag svarar snabbt »Någon måste ju göra det« och går därifrån.

Vill vi verkligen ha opartiska rättegångar? Nej, det vill vi inte. Vi vill ha rättvisa, och det fort. Och rättvisa är vad vi bedömer den vara från fall till fall… eller snarare från mål till mål.

Det är lika bra att vi inte tror på opartiska rättegångar, för vi har fan i mig inga. Presumerad oskuld har ersatts av presumerad skuld. Bevisbördan är en travesti, för bevisen ljuger ofta. Skyl11

Grisham, Advokaten.indd 11

2016-09-06 10:06:15

dig bortom allt rimligt tvivel betyder att om han antagligen gjorde det, då får vi se till att få bort honom från gatorna.

I vilket fall som helst sprang advokaterna till skogs och Gardy hade ingen. Att jag inom kort fick det där telefonsamtalet säger en del – sorgligt eller annorledes – om mitt rykte. I den här delen av delstaten är det numera i juridiska kretsar ett välkänt faktum att om man inte hittar någon annan, ring Sebastian Rudd. Han försvarar vem som helst!

När Gardy anhölls dök en mobb upp utanför häktet och skrek på rättvisa. När polisen förde honom till en skåpbil inför åkturen till rådhuset förbannade mobben honom och kastade tomater och stenar. Detta rapporterades ingående av lokaltidningen och blev till och med ett inslag i storstadens kvällsnyheter (inget av de stora tv-bolagen har en station i Milo, där finns bara en kabelkanal i den billigare prisklassen). Jag ylade om att byta jurisdiktionsort och yrkade på att huvudförhandlingen skulle flyttas minst ett eller ett par hundra kilometer bort, så att vi skulle kunna hoppas på att hitta några jurymedlemmar som inte hade kastat saker och ting på grabben eller åtminstone inte hade svurit över honom vid middagsbordet. Men vi fick avslag. Under förberedelsen avslogs samtliga mina yrkanden. Återigen vill staden ha rättvisa. Staden vill ha ett avslut.

När vi kör in på den korta uppfarten bakom rådhuset står det ingen mobb och väntar på att välkomna mig och min Ford, men några av de vanliga aktörerna är där. De kurar bakom en polisavspärrning inte långt därifrån och håller sina sorgliga plakat med intelligenta slagord som »Häng barnamördaren«, »Satans hantlangare« och »Djävulens advokat!« Det finns ett tiotal sådana här patetiska själar som bara väntar på att få håna mig och, vilket är viktigare, visa upp sitt hat mot Gardy, som kommer att dyka upp på samma plats om cirka fem minuter.

Under huvudförhandlingens första dagar lockade denna lilla skara till sig kameror och några av dess medlemmar hamnade i tidningarna tillsammans med sina plakat. Detta uppmuntrade 12

Grisham, Advokaten.indd 12

2016-09-06 10:06:15

dem naturligtvis, och ända sedan dess har de varit här varenda morgon. Fat Susie håller »Djävulens advokat«-plakatet och ser ut som om hon vill skjuta mig. Bullet Bob påstår sig vara släkt med en av de döda flickorna och lär ha sagt något i stil med att en rättegång var slöseri med tid.

Det där hade han rätt i, är jag rädd.

När Forden stannar skyndar Partner runt till min dörr, där han möts av tre unga vicesheriffer i ungefär sin egen storlek.

Jag stiger ut och skyndas sedan ordentligt beskyddad in genom rådhusets bakdörr medan Bullet Bob kallar mig en hora. Ännu en lyckad inmarsch. Jag känner inte till något mål i modern tid där en brottmålsadvokat har skjutits ner medan han har gått in i rådhuset mitt under en rättegång. Ändå har jag förlikat mig med att jag sannolikt kan komma att bli den förste.

Vi går uppför en smal trappa som ingen annan har tillträde till, och jag förs in i ett litet fönsterlöst rum där man en gång i tiden lät fångarna vänta på att få träffa domaren. Några minuter senare dyker Gardy upp oskadd. Partner lämnar rummet och stänger dörren. »Läget?« frågar jag när vi är ensamma.

Han ler och gnider handlederna, som får slippa handfängslet i några timmar. »Det är väl okej. Fick inte mycket sömn i natt.« Han har inte fått mycket till dusch heller, eftersom han är rädd för att duscha. Han försöker göra det ibland, men de sätter inte på varmvattnet. Så Gardy stinker av svett och smutsiga lakan, och jag är glad över att han kommer att sitta ett gott stycke från juryn. Det svarta hårfärgningsmedlet håller sakta på att försvinna, håret blir ljusare för varje dag och hans hy blir allt blekare. Han ändrar färg inför juryn, ännu ett tecken på hans djuriska förmåga och sataniska böjelse. »Vad händer i dag?« frågar han med nästan barnslig nyfikenhet. Hans IQ ligger på sjuttio, nätt och jämnt tillräckligt för att bli åtalad och avrättad. »Mer av samma, Gardy, tyvärr. Bara mer av samma.« 13

Grisham, Advokaten.indd 13

2016-09-06 10:06:15

»Kan du inte få dem att sluta ljuga?« »Nej, det kan jag inte.« Delstaten har ingen teknisk bevisning som binder Gardy till morden. Nada. Så i stället för att utvärdera avsaknaden av bevis och ompröva sina argument gör delstaten vad den så ofta gör.

Den kör på med lögner och fabricerade vittnesmål.

Gardy har suttit i rättssalen och lyssnat till lögnerna i två veckor, blundat medan han sakta har skakat på huvudet. Han kan skaka på huvudet flera timmar i sträck, och jurymedlemmarna måste tro att han är galen. Jag har sagt till honom att sluta, att sitta rak i ryggen, ta en penna och skriva något i ett kollegieblock som om han har en hjärna och vill bjuda motstånd, för att vinna. Men han kan helt enkelt inte göra det, och jag kan inte gräla med min klient i rättssalen. Jag har också sagt till honom att täcka armar och hals för att dölja tatueringarna, men han är så stolt över dem. Jag har sagt till honom att göra sig kvitt sina piercingsmycken, men han insisterar på att vara den han är. De ljushuvuden som driver häktet i Milo förbjuder alla slags piercingsmycken, såvida man inte är Gardy och är på väg tillbaka till rättssalen, förstås. I så fall får man gärna fylla hela nyllet med dem. Se så sjuk, läskig och satanistisk ut som möjligt, Gardy, så att dina jämlikar inte tvivlar på din skuld.

På en spik hänger en klädgalge med samma vita skjorta och chinos som han har haft på sig varenda dag. Jag betalade för den där billiga ensemblen. Han drar sakta ner blixtlåset till den orange fängelseoverallen och kliver ur den. Han har inga kalsonger på sig, vilket jag lade märke till redan under huvudförhandlingens första dag och har försökt låta bli att tänka på ända sedan dess. Han klär långsamt på sig. »Så många lögner«, säger han.

Och han har rätt. Delstaten har hittills åberopat nitton vittnen och inte ett enda kunde stå emot frestelsen att bättra på lite eller helt enkelt ljuga. Patologen som utförde obduktionen 14

Grisham, Advokaten.indd 14

2016-09-06 10:06:15

i delstatens kriminaltekniska laboratorium berättade för juryn att de båda små offren hade drunknat, men han tillade dessutom att en bidragande faktor var »trubbigt våld« mot huvudet. Det blir en bättre story för åklagarsidan om juryn tror att flickorna våldtogs och slogs medvetslösa innan de kastades i gölen. Det finns ingen teknisk bevisning för att de på något sätt skulle ha utsatts för sexuellt våld, men det har inte hindrat åklagarsidan från att låta detta ingå i deras argument. Jag ackorderade med patologen i tre timmar, men det är svårt att säga emot en sakkunnig, även om han är inkompetent.

Eftersom delstaten saknar bevis tvingas man fabricera sådana. Det mest skandalösa vittnesmålet kom från en fängelsetjallare som kallas Smut. Smut är en skicklig rättegångslögnare som vittnar jämt och ständigt och säger allt som åklagarna vill att han ska säga. I Gardys fall hade Smut åkt fast för ett narkotikabrott och hade att se fram emot tio år på kåken. Snutarna behövde lite bevis, och Smut stod föga förvånande till deras förfogande. De matade honom med de närmare detaljerna om brotten och flyttade sedan Gardy från ett regionshäkte till countyhäktet där Smut satt inlåst. Gardy hade ingen aning om varför han flyttades och inte en susning om att han höll på att gå i en fälla. (Det här hände innan jag blev inblandad.) De satte Gardy i en liten cell tillsammans med Smut, som gärna ville prata och hjälpa till på alla sätt och vis. Han påstod sig hata snutar och känna några skickliga advokater. Han hade också läst om mordet på de båda flickorna och hade en aning om vem som verkligen hade tagit livet av dem. Eftersom Gardy inte visste något om morden hade han inget att bidra med till samtalet. Ändå kunde Smut inom loppet av ett dygn påstå att han hade hört en full bekännelse. Snutarna slet ut honom ur cellen och Gardy såg honom aldrig mer, inte förrän vid huvudförhandlingen. Som vittne städade Smut upp sig ordentligt, klippte sig, tog på sig skjorta och slips och dolde tatueringarna för juryn.

Han återgav förvånansvärt ingående Gardys skildring av hur 15

Grisham, Advokaten.indd 15

2016-09-06 10:06:15

han hade stalkat de båda flickorna ut i skogen, knuffat omkull dem från cyklarna, satt munkavle på dem och bundit dem, sedan torterat, förgripit sig på och slagit dem innan han hade kastat dem i gölen. I Smuts version hade Gardy varit hög och lyssnat på heavy metal.

Ingen dålig föreställning. Jag visste att alltsammans var lögn, liksom Gardy och Smut, och likaså poliserna och åklagaren, och även domaren hade väl sina tvivel, skulle jag tro. Ändå svalde de upprörda jurymedlemmarna alltsammans och blängde hatiskt på min klient, som lyssnade till det hela medan han blundade och skakade på huvudet: Nej, nej, nej. Smuts vittnesmål var så andlöst ohyggligt och detaljerat att det ibland var svårt att tro att han faktiskt fabricerade det. Ingen kan ljuga så där!

Jag mörbultade Smut i hela åtta timmar, en hel lång utmattande dag. Domaren var sur och jurymedlemmarna skumögda, men jag kunde ha hållit på i en hel vecka. Jag frågade Smut hur många gånger han hade vittnat i brottmål. Ett par gånger kanske, sa han. Jag tog fram uppgifterna, friskade upp hans minne och gick igenom de andra nio rättegångarna där han hade utfört samma underverk för vår hedervärde och rättänkande åklagare. När hans grumlade minne nu hade återställts en aning frågade jag honom hur många gånger han hade fått sitt straff nedsatt av åklagarna efter att ha ljugit för dem i rätten. Aldrig, sa han, så jag gick på nytt igenom vart och ett av de nio målen. Jag visade upp dokumenten. Jag gjorde det fullkomligt klart för alla, i synnerhet för jurymedlemmarna, att Smut var en lögnaktig serietjallare som bytte falska vittnesmål mot strafflindring.

Jag erkänner – jag blir arg i rätten, och detta är ofta till förfång. Jag förlorade fattningen med Smut och mörbultade honom så obarmhärtigt att några av jurymedlemmarna började känna medlidande med honom. Till slut sa domaren till mig att gå vidare, men det gjorde jag inte. Jag hatar lögnare, i synnerhet sådana som svär på att säga sanningen och sedan 16

Grisham, Advokaten.indd 16

2016-09-06 10:06:15

fabricerar vittnesmål för att fälla min klient. Jag skrek åt Smut och domaren skrek åt mig, och ibland verkade alla skrika. Det här hjälpte inte Gardy.

Man skulle tro att åklagaren någon gång emellanåt skulle avbryta sin parad av lögnare genom att åberopa ett trovärdigt vittne, men det skulle kräva ett visst mått av intelligens. Hans nästa vittne var en annan intern, en annan knarkare som vittnade om att han hade befunnit sig i korridoren utanför Gardys cell och hört honom erkänna för Smut.

Den ena lögnen efter den andra. »Kan du inte få dem att sluta?« säger Gardy. »Jag försöker, Gardy. Jag gör så gott jag kan. Vi måste gå.«

3.

En vicesheriff leder oss in i rättssalen. Den är på nytt full av åhörare, och det hänger ett tungt orosmoln över den. Detta är tionde dagen med vittnesmål, och jag är nu fullkomligt övertygad om att det inte händer något annat i den här efterblivna staden. Vi står för underhållningen! Rättssalen är fullsatt från vägg till vägg och det står folk och trängs i gångarna. Tack och lov är det kyligt väder, annars skulle vi alla vara genomblöta av svett.

Den som står åtalad för mord måste försvaras av minst två advokater, vilka ska vara närvarande vid huvudförhandlingen.

Mitt medombud, min så kallade biträdande försvarsadvokat, heter Trotz, en tjock, trög grabb som borde bränna sin advokatlegitimation och förbanna dagen då han någonsin drömde om att sticka in näsan i en rättssal. Han kommer från en småstad som ligger trettio kilometer härifrån, tillräckligt långt, tänkte han, för att skydda honom mot det obehagliga i att bli indragen i Gardys mardröm. Trotz anmälde sig frivilligt för att ta hand om förberedelsen och hade tänkt lämna det sjunkande skeppet 17

Grisham, Advokaten.indd 17

2016-09-06 10:06:16

om det hela skulle gå till huvudförhandling. Det gick inte som han hade tänkt sig. Han klantade till förberedelsen som bara en gröngöling kan och försökte sedan trassla sig ur det hela. Inte en chans, sa domaren. Trotz tyckte då att det kunde vara godtagbart att han skulle bli biträdande försvarsadvokat, skaffa sig lite erfarenhet, känna pressen under en verklig huvudförhandling och så vidare, men efter flera dödshot slutade han försöka. För min del ingår dödshot i vardagsrutinen, som morgonkaffe och lögnaktiga snutar.

Jag har framställt tre yrkanden om att avlägsna Trotz som biträdande försvarsadvokat. Alla avslagna, förstås, så Gardy och jag sitter fast med en idiot vid vårt partsbord som är till större besvär än hjälp. Trotz sitter så långt bort som möjligt, och med tanke på Gardys nuvarande hygientillstånd kan jag knappast klandra honom.

För flera månader sedan berättade Gardy att Trotz, när han första gången förhörde honom i countyhäktet, blev chockad när Gardy påstod att han var oskyldig. De grälade till och med om det. Inget dåligt exempel på en kraftfull försvarare!

Trotz sitter alltså i ena änden av bordet med huvudet begravt i de meningslösa anteckningar som han för, med ögon som inte ser något, öron som inte hör något, men han känner att alla som sitter bakom oss tittar på oss med hat i blicken och vill lyncha oss tillsammans med vår klient. Trotz räknar med att även detta kommer att gå över och att han ska kunna gå vidare i livet och med karriären så fort rättegången är över. Han har fel.

Så snart som möjligt tänker jag lämna in en anmälan till advokatsamfundets disciplinnämnd och påstå att Trotz har uppvisat »oskicklighet som ombud« före och under rättegången. Jag har gjort detta förr och jag vet hur man får det att hålla. Jag har mina egna strider att utkämpa med advokatsamfundet, och jag vet hur en slipsten ska dras. När jag är klar med Trotz kommer han att avsäga sig sin advokatlegitimation och skaffa sig ett jobb med att sälja begagnade bilar.

18

Grisham, Advokaten.indd 18

2016-09-06 10:06:16

Gardy sätter sig mitt emellan oss. Trotz varken tittar på sin klient eller säger något.

Huver, åklagaren, kommer fram och ger mig ett pappersark. Inget god morgon eller hej. Vi har lämnat till och med de allra mest grundläggande artigheter så långt bakom oss att en civiliserad grymtning från någon av oss skulle komma som en total överraskning. Jag avskyr den här mannen lika mycket som han avskyr mig, men jag har en fördel i hatleken. Nästan varje månad har jag att göra med självrättfärdiga åklagare som ljuger, bedrar, förhalar, mörklägger, struntar i etik och gör allt som krävs för att få ett fällande utslag, även om de vet sanningen och sanningen säger dem att de har fel. Jag känner alltså arten, sorten, denna underordning av advokatsläktet som står över lagen därför att de är lagen. Huver har däremot sällan med en juridisk ensamvarg som mig att göra, vilket är tråkigt för honom. Han får inte många sensationella mål på sitt bord och nästan inga där den tilltalade dyker upp med en pitbull som beskyddare. Om han hade lite mer regelbunden erfarenhet av rabiata försvarsadvokater skulle han kanske vara lite duktigare på att hata oss. För min del är det ett sätt att leva.

Jag tar pappersarket och säger: »Jaha, vilka är dagens lögnare?« Han säger ingenting utan går bara de få korta stegen tillbaka till sitt partsbord, där hans lilla gäng av biträden sitter tätt ihop och ser viktiga ut i sina mörka kostymer och spelar över för åhörarna på hemmaplan. De är till allmänt beskådande i denna föreställning, den största i hela deras ynkliga, stillastående karriär, och jag får ofta intrycket att alla från distriktsåklagarämbetet som kan gå, tala, ta på sig en billig kostym och bära en ny attachéväska står och trängs runt bordet för att garantera att rättvisa ska skipas.

Ordningsvakten ryter till, jag reser mig upp och domare Kaufman gör entré, sedan sätter vi oss. Gardy vägrar att resa sig för att betyga den framstående mannen sin vördnad. Till 19

Grisham, Advokaten.indd 19

2016-09-06 10:06:16

en början gjorde det här rättens ordförande skitsur. På huvudförhandlingens första dag – det känns som om det vore flera månader sedan – fräste han åt mig: »Mr Rudd, vill ni vara vänlig och be er klient resa sig?« Det gjorde jag, och min klient vägrade. Detta gjorde domaren förlägen och vi diskuterade det hela senare inne på hans ämbetsrum. Han hotade med att döma min klient för rättegångsförseelse och låta honom sitta inspärrad under hela dagens förhandlingar. Jag försökte uppmuntra detta men lät undslippa mig att en sådan överreaktion skulle komma att omnämnas flera gånger vid ett överklagande.

Gardy påpekade klokt: »Vad kan de göra mig som de inte redan har gjort?« Varje morgon inleder följaktligen domare Kaufman ceremonierna med att en lång stund blänga ilsket på min klient, som brukar sitta hopsjunken på stolen och antingen ägna sig åt att peta näsan eller nicka med slutna ögon. Det är omöjligt att avgöra vem av oss som Kaufman avskyr mest, advokaten eller klienten. Liksom resten av Milo är han sedan länge övertygad om att Gardy är skyldig. Och liksom alla andra i rättssalen har han avskytt mig från första dagen.

Spelar ingen roll. I den här branschen har man sällan bundsförvanter och man skaffar sig snabbt fiender.

Eftersom Kaufman, i likhet med Huver, ska ställa upp för omval nästa år har han nu som vanligt sitt påklistrade politikerleende och välkomnar alla till sin rättssal för ännu en dags sökande efter sanningen. Utifrån de beräkningar jag gjorde under lunchpausen en dag när rättssalen var tom sitter det omkring trehundratio personer bakom mig. Med undantag för Gardys mamma och syster ber alla hett om ett fällande utslag med påföljande snabb avrättning. Det är domare Kaufmans sak att avkunna domen. Alltså den domare som hittills har tillåtit vartenda ord av alla delstatens falska vittnesmål. Ibland verkar han vara rädd för att förlora en eller annan röst om han bifaller någon av mina invändningar.

20

Grisham, Advokaten.indd 20

2016-09-06 10:06:16

När alla är på plats för man in juryn. Fjorton personer sitter inträngda i båset – de utvalda tolv plus ett par suppleanter för den händelse att någon skulle bli sjuk eller göra något orätt. De hålls inte isolerade (trots att jag begärde detta), så de kan gå hem på kvällarna och snacka skit om Gardy och mig medan de äter middag. Sent varje eftermiddag förmanar domaren dem att inte yttra ett enda ord om målet, men man kan nästan höra dem gaffla när de kör därifrån. De har bestämt sig. Om de skulle rösta nu, innan försvaret har åberopat ett enda vittne, skulle de fälla honom och kräva att han avrättas. Sedan skulle de återvända hem som hjältar och prata om rättegången under resten av livet. När Gardy får giftsprutan kommer de att vara särskilt stolta över den avgörande roll de har spelat för att skipa rättvisa. Deras anseende i Milo kommer att stiga. De kommer att gratuleras, hejdas på gatorna och bli igenkända i kyrkan.

Kaufman, som är lika lismande som vanligt, hälsar dem välkomna tillbaka, tackar dem för deras medborgartjänst, frågar dem allvarligt om någon har försökt kontakta dem i avsikt att påverka dem. Detta brukar föranleda några blickar åt mitt håll, som om jag skulle ha tid, ork och vara enfaldig nog att slinka omkring på Milos gator på kvällarna och stalka dessa jurymedlemmar för att 1) muta dem, 2) hota dem eller 3) vädja till dem. Det är nu lika säkert som amen i kyrkan att jag är den ende skurken i salen, trots den störtflod av synder som andra sidan har gjort sig skyldig till.

Sanningen är den att jag, om jag hade haft pengar, tid och personal, skulle ha mutat och/eller hotat varenda jurymedlem.

Om delstaten med sina obegränsade resurser påbörjar ett »falskt åtal« och fifflar så fort ett tillfälle yppar sig, då har fifflandet legitimerats. Det är inte längre en rättegång på lika villkor. Det finns ingen rättvisa. Det enda hedervärda alternativet för en advokat som strider för att rädda en oskyldig klient är att fiffla med försvaret.

Men om en försvarsadvokat blir påkommen med att fiffla, då 21

Grisham, Advokaten.indd 21

2016-09-06 10:06:16

åker han eller hon dit ordentligt: det blir påföljder av rätten, en reprimand av delstatens advokatsamfund och kanske rentav ett åtal. Om en åklagare blir påkommen med att fiffla blir hon eller han antingen omvald eller också upphöjd till att ingå i domarkåren. Vårt rättsväsen låter aldrig en usel åklagare stå till svars för sina gärningar.

Jurymedlemmarna försäkrar rättens ordförande att allt är som det ska. »Mr Huver«, tillkännager han med stort allvar, »vill ni vara så vänlig och åberopa ert nästa vittne.« Nästa vittne för delstaten är en fundamentalistisk predikant som har gjort om den gamla bilhallen till ett World Harvest Temple och lockar stora skaror till sina dagliga maratonböner. Jag såg honom en gång i den lokala kabelkanalen; en gång får räcka.

Hans källa till berömmelse här är att han påstår sig ha konfronterat Gardy mitt under en kvällsgudstjänst för ungdomar.

Enligt hans version hade Gardy haft på sig en T-shirt som gjorde reklam för en heavy metal-grupp och förmedlade något slags vagt satanistbudskap, och denna T-shirt tillät djävulen att infiltrera församlingen. Andlig krigföring låg i luften, och Gud var missnöjd med saker och ting. Med gudomlig ledning lyckades predikanten till slut lokalisera syndens källa, avbryta musiken, rusa fram till Gardy och sparka ut honom ur byggnaden.

Gardy säger att han aldrig har varit i närheten av kyrkan.

Vidare hävdar Gardy att han aldrig har varit inne i en enda kyrka under hela sitt artonåriga liv. Hans mamma bekräftar detta. Gardys familj är allvarligt »okyrklig«, som man brukar säga här ute på landsbygden, Varför man tillåter detta som vittnesmål i en mordrättegång är fullkomligt obegripligt. Det är löjligt och gränsar till dumhet. Om vi ponerar att det bli ett fällande utslag, då kommer all den här skiten om cirka två år att granskas av en opartisk appellationsdomstol trehundra kilometer härifrån. De domarna – vilka visserligen bara är försumbart intelligentare 22

Grisham, Advokaten.indd 22

2016-09-06 10:06:16

än Kaufman, men allt är förstås en förbättring – kommer att se högst ogillande på denne redneckpredikant som vittnar falskt om en ordväxling som påstås ha ägt rum omkring tretton månader före morden.

Invändning från mig. Avvisas. Ny invändning, ilsket den här gången. Avvisas, lika ilsket.

Huver vill emellertid förtvivlat gärna ha kvar Satan i sin teori om vad som har hänt. Domare Kaufman öppnade portarna för flera dagar sedan och allting är välkommet. Men han kommer att slå igen dem igen så fort det blir dags för mig att börja åberopa vittnen. Vi kommer att vara lyckligt lottade om vi får med hundra ord i rättegångsprotokollet.

Predikanten har obetalda restskatter i en annan delstat. Han vet inte att jag har tagit reda på det, och följaktligen kommer vi att ha lite kul under motförhöret. Inte för att det kommer att spela någon roll; det kommer det inte att göra. Jurymedlemmarna har bestämt sig. Gardy är ett monster som förtjänar att hamna i helvetet. Deras uppgift är att få iväg honom dit så fort som möjligt.

Gardy böjer sig fram tillräckligt länge för att hinna viska, »Jag har aldrig varit i kyrkan, mr Rudd, det svär jag på.« Jag nickar och ler, för det är det enda jag kan göra. En försvarsadvokat kan inte alltid sätta tilltro till sina klienter, men om Gardy säger att han aldrig har varit i kyrkan, ja, då tror jag på honom.

Predikanten har ett häftigt humör och lätt för att blossa upp, och jag skyndar mig att underblåsa det. För att reta upp honom ordentligt använder jag de obetalda restskatterna, och när han väl är förbannad så fortsätter han att vara det. Jag leder honom in på diskussioner om Bibelns ofelbarhet, treenigheten, apokalypsen, tungomålstalande, ormhantering, giftdrickande och de fördärvade satanistsekterna i Milotrakten. Huver skriker ut invändningar och Kaufman bifaller dem. Vid ett tillfälle blundar den skenhelige och rödbrusige predikanten och lyfter 23

Grisham, Advokaten.indd 23

2016-09-06 10:06:16

båda händerna så högt som möjligt. Instinktivt stelnar jag till och hukar mig medan jag tittar mot taket som om det håller på att slå ner en blixt. Senare kallar han mig ateist och säger att jag kommer att hamna i helvetet. »Så ni har alltså rätt att skicka folk till helvetet?« replikerar jag. »Gud låter mig veta att ni kommer att hamna i helvetet.« »Sätt då på högtalarna så att vi alla kan höra Honom.« Två jurymedlemmar småskrattar faktiskt åt detta. Kaufman har fått nog. Han knackar med klubban och tar paus för lunch.

Vi har kastat bort hela förmiddagen på denne devote lille skitstövel och hans falska vittnesbörd, men han är inte den förste från trakten som har lyckats nästla sig in i huvudförhandlingen.

Staden är full av förhoppningsfulla hjältar.

4.

Lunch är alltid ett nöje. Eftersom Gardy och jag inte kan lämna rådhuset riskfritt, faktiskt inte ens själva rättssalen, sitter vi för oss själva vid vårt partsbord och äter var sin smörgås med potatischips. Det är likadana lunchsmörgåsar som jurymedlemmarna får. Det kommer sexton frigolitförpackningar med olika smörgåsar i, vi tar slumpvis var sin och resten går till juryrummet. Det här var min idé, eftersom jag föredrar att inte bli förgiftad. Gardy har inte en susning; han är bara hungrig. Han säger att maten i häktet är som man kan vänta sig och att han inte litar på plitarna. Han äter ingenting där, och eftersom lunchen är det enda han får i matväg frågade jag domare Kaufman om inte countyt kunde kosta på grabben två gummikycklingsmörgåsar med lite mer potatischips och ett par extra inlagda gurkor. Med andra ord: två frigolitlådor med lunchsmörgåsar i stället för en. Avslag.

Gardy får alltså halva min smörgås och alla mina kosher24

Grisham, Advokaten.indd 24

2016-09-06 10:06:16

inlagda gurkor. Om jag inte hade varit utsvulten skulle han ha fått hela min frigolitlåda och hela skiten.

Partner kommer och går under dagen. Han är rädd för att låta Forden stå parkerad på samma ställe på grund av den överhängande risken för sönderskurna däck och sönderslagna bilrutor. Dessutom har han några åligganden, av vilka ett är att då och då träffa Biskopen.

I sådana här mål, när jag kallas in i en stridszon i en liten avkrok där man redan har slutit leden och är redo att ta livet av en av sina egna för något gräsligt brott, tar det ett tag innan man hittar en kontakt. Den här kontakten är alltid en annan advokat, en från trakten som också försvarar brottslingar och dagligen stångas med poliser och åklagare. Denna kontakt hör så småningom av sig, i all tysthet, eftersom han är rädd att avslöjas som en förrädare. Han vet sanningen eller något som påminner om den. Han känner de inblandade aktörerna, de skurkaktiga och de enstaka hederliga. Eftersom hela hans överlevnad hänger på att han kommer bra överens med snutarna och domstolshandläggarna och de biträdande åklagarna vet han hur systemet fungerar.

I Gardys mål är min mörkröstade polare Jimmy Bischoff. Vi kallar honom Biskopen. Jag har aldrig träffat honom. Han jobbar via Partner, och de möts på de underligaste ställen. Partner säger att Biskopen är runt sextio och har långt, glesnande grått hår, taskiga kläder och en aggressiv läggning samt är högljudd, ful i mun och svag för spriten. »En äldre version av mig?« frågade jag. »Inte riktigt«, blev det förståndiga svaret. Trots allt sitt gormande och sina stora ord är Biskopen rädd för att komma alltför nära Gardys advokater.

Enligt Biskopen vet Huver och hans gäng vid det här laget att de har fått tag i fel kille, men de har investerat alldeles för mycket för att kunna stanna upp och erkänna sitt misstag. Han säger att det ända sedan första dagen har gått rykten om den verklige mördaren.

25

Grisham, Advokaten.indd 25

2016-09-06 10:06:16