Page 1

KORSET

JOHNSRUD INGAR


JOHNSRUD JOHNSRUD INGAR

INGAR

KALYPSO

KORSET

B E I E R T R I LO G I N B O K 3 ÖV E R S ÄT T N I N G P E R O L A I S E N ALBERT BONNIERS FÖRLAG


AV I NGA R JOH NSRU D H A R T I DIGA R E U TGI V I TS

Det hemliga brödraskapet från Wien 2016 Kalypso 2017

www.albertbonniersforlag.se isbn  978- 91- 0 - 015885- 9 Copyright © Ingar Johnsrud  2018 Published by agreement with Salomonsson Agency Originalets titel : Korset Översättning : Per Olaisen Omslag : Jonas Lindén Tryck : ScandBook AB, Falun 2019


Av det goda märks oftast intet, resultatet av det onda syns bara alltför väl. Knut Hamsun, Markens gröda (1917)


DEL I


Kapitel 1

Stearinljuset grät en ensam tår, och prästen knäppte händerna och bad. Det var en lågmäld bön och bara ämnad för honom själv. Ändå kom orden för snabbt. De följde hjärtats slag. Han lät de böjda fingrarna glida isär och öppnade ögonen. I det avlånga fönstret högt upp på väggen såg han sin egen flackande spegelbild. Det var mörkt ute och han kunde ana en svag melodi mot rutan. Snöns mjuka beröring. En stor snöflinga hade hamnat på glaset, precis ovanför ljuslågans reflex. Värmen inifrån fick snön att smälta så att lågan inte längre var en rödgul punkt på rutan. Skenet bredde ut sig som ringar på ett stilla vatten, skänkte färg åt golvet, åt korset och bibeln. När det också omgärdade hans knäböjda figur visste han att snön inte var snö utan att det var Herren som talade till honom. Med nysnön blev denna natt i mellandagarna så vit, så obesudlad. Prästen tänkte på den renhet som kommit till världen en julnatt för så länge sedan. Som trampat upp en ny stig åt jordens arma själar. Med det fick allt omkring honom en mening. Järnstängerna utanför glasrutan. Stålbritsen med den tunna madrassen vid stenväggen. Källartaket med ojämnheter och fläckar han ofta föreställde sig var moln, och den tunga dörren med luckan som han måste böja sig fram för att kunna se ut genom. 9


Allt var av betydelse, och allt talade till honom med en röst så klar och entydig. Han blundade. Knäppte händerna och bad. Långsamt den här gången. Självsäkert. Låsregeln ljöd, och så stod vakten där, en lång hålkindad figur. Han hette Richard, och trots deras skillnad i ställning och rang kom de bra överens. Det hände att Richard, efter att ha låst fast prästens arm vid sängramen, satte sig och pratade med honom. Vakten hade varit idrottsman innan det gick honom illa i livet. Han återkom ofta till just det ögonblicket. Fingrade på ringen han bar i en kedja runt halsen och frågade prästen om det fanns förlåtelse för sådant. Då mjuknade prästens läppar. Ögonen blev milda, och han höjde på huvudet. ”Självklart finns det förlåtelse”, brukade han svara. ”För den som tror finns förlåtelse för allt.” Men det var inte vaktens ord som intresserade prästen. Det var hans tystnad. I timmar kunde Richard lyssna medan prästen berättade. Om gräshoppssvärmen Gud släppte lös över det egyptiska folket. Om syndafloden som renade jorden från vanstyre och ogudaktighet. Om spanjorerna som kom till Amerika och sjukdomen de förde med sig. Pesten som på bara några år raderade det mäktiga aztekriket och nästan ödelade en hel kontinent, för att så bana väg för kristendomen. ”Inget gödslar trosgrunden som plågade skrik och blod. Det är därför de håller mig instängd här”, sa prästen. ”En bibel, ett stearinljus, två tändstickor, en tallrik, ett glas, en kaffekopp, en smörkniv …” Vakten tittade upp. ”Korset ?” ”Korset ?” svarade prästen. ”Jag fick inget kors till bönen i dag.” Richard granskade pappret han höll i handen. Sedan betraktade han på nytt föremålen på golvet mellan dem. Ögonbrynen sänktes. ”Jag hade hoppats att vi var klara med det här.” 10


Efter att ha kontrollerat sängen, under madrassen och täcket, efter att ha lyst med ficklampan runt fönsterkarmen och bakom elementet och toalettcisternen vände han sig mot honom. ”Förlåt. Du vet vad som måste göras.” ”Jag fick verkligen inget kors i dag.” Vakten la huvudet på sned och väntade. Långsamt drog prästen av sig den vida skjortan. Skakade den demonstrativt och slängde ifrån sig den. Därefter lät han byxorna falla. Deras blickar möttes innan vakten suckade uppgivet och tittade mot hans skrev. Tummarna gled in innanför kalsongkanten. När han var naken lyfte prästen först på den slaka penisen, sedan pungen. ”Vänd dig om och sätt dig på huk.” ”Jag är en Guds man. Tror du att jag har stuckit upp symbolen för hans gudomlighet i baken ?” Richard fnös otåligt och gjorde en roterande rörelse med pekfingret. När prästen rest sig upp från den förödmjukande positionen vände han sig om igen och sträckte på armarna så att fingertopparna rörde vid taket. Sedan rätade han ut tårna som var krökta in mot fotens undersida, kände att det han hade knipit fast där lossnade och lät foten glida bak några centimeter. ”Ser du ? Inget kors.” ”Vad är det där ?” Vakten lutade sig fram. Kisade mot trä­ flisorna som nu låg precis framför prästens fot. Om människan bara tittade efter fanns Gud överallt, det visste prästen. I vinden som lekte i trädtopparna. I larverna som förtärde ett fågellik. Gud fanns i virusets avancerade arvsmassa, och i sättet Herren har tillåtit människan att manipulera det. Gud var också tid. Glaciärer som smälte. Sten som maldes till sand, och betong som sprack och blev till damm. Så som betongen i taket ovanför prästen hade gjort. Där hade han krafsat i en spricka, ända tills sprickan rymde den långa änden 11


av ett spetsat kors. Prästen hade inte lyckats dölja korset helt och hållet, men det spelade ingen roll. För vem betraktar väl detaljerna i ett källartak man har sett så många gånger förr ? Inte vakten Richard i alla fall. Prästen ryckte loss korset. Richard hann bara precis titta upp och höja armen för att värja sig. Spetsen träffade vaktens utsträckta hand, samtidigt som den nakne mannen tog tag i hans krage och drog honom mot sig. Den långa gestalten vacklade till och skrek av smärta när han föll. Prästen tryckte till med knäet och slog luften ur honom, tog tag i håret och ryckte huvudet bakåt. Sedan dunkade han det magra ansiktet mot golvet. Ljudet av hud som sprack och brosk som gav efter. Blodpölen bildade en gloria på betongen, och kroppen under honom skakade okontrollerat. Prästen fann punkten han letade efter. Där, mellan de översta nackkotorna, placerade han korsets bloddrypande ände. Skulle just lägga kroppsvikten över, men tvekade. Tittade upp. Fann reflektionen av denna barbariska tablå i fönsterrutan. Glaset var täckt av de vitaste snöflingor. Det var en orörd duk. Ett nytt liv. En ny chans. ”Tack, Herre”, mumlade han.

12


Kapitel 2

Åtta veckor senare När Vår Herre ville lära människan om misströstan, skapade han februari i Oslo utan snö. En sten hade kilat sig fast under sulan när kommissarie Fredrik Beier klev in i medeltidssalen på Akershus slott. Det hördes ett knastrande ljud när han gick över golvet. Långbordet var dukat för sjuttiotvå. Många av gästerna satt redan, under porträtt av fältmarskalkar och döda monarker. Hans namne, den danske kungen Fredrik IV , glodde arrogant från ryggen på en stegrande häst. Där framme skymtade han Kafa Iqbals mörka, böljande hår, och kunde konstatera att kollegan bar uniformsmössan bättre än han. Fredrik kom inte ihåg när han senast haft användning för polisens högtidsklädsel, eller de runda skorna som följde med uniformen, men antog att det var vid någon begravning. Han kände igen regeringsmedlemmar och ett par andra toppar från Justitiedepartementet, polisdirektör Trond Anton Neme och den slätrakade chefen för våldsroteln, överintendent Sebastian Koss. Kafa hade dragit ut en stol och Fredrik förstod att han skulle ha henne vid sin sida. ”Det var då ett helvetes liv, Beier. Försöker du hacka dig ner till urberget ?” 13


Rösten tillhörde en kraftig typ tvärs över bordet, med runt, gråvitt ansikte och stubbat hår som spretade fram under mössan. ”Franke”, sa Fredrik och nickade kort. ”Jag trodde att du hade hand om disken i kväll ?” Franke Nore skrattade dovt och stötte till bordsdamen, en spädlemmad sparv från departementet, lite för hårt på armen. ”Trettio år i uniform”, sa han, med en mångtydig nick mot medaljen på bröstet. ”Vet du, fröken, att när jag började i kåren trodde vi att datavirus var en könssjukdom. Och att floppy disk var symtomet.” Han gapskrattade och sträckte sig efter välkomstdrinken. ”Jag har sett springsjasar bli till maffia­ bossar. Finansjävlar med guldklocka och kokainmustasch sluta som AIDS -smittade heroinvrak.” Handen darrade svagt när han satte glaset till läpparna. ”Du har säkert haft en lång och intressant karriär”, sa kvinnan. ”Men nu ska du kanske pensioneras snart ?” ”Ja, svinen hoppas på det”, svarade Franke och la armen över hennes stolsrygg. ”Hon där kommer att vara några år äldre innan den här kvällen är över”, viskade Kafa. Fredrik småskrattade och använde silvergaffeln till att lossa stenen från skon. Snart fyra år hade gått sedan de två utredarna träffades första gången. Kafa var en av säkerhetspolisens specialister på religiös fundamentalism och bistod under utredningen av massakern mot en kristen sekt. Senare sökte hon sig till våldsroteln, Fredriks avdelning, och där hade hon jobbat sedan dess. Det var anledningen till att hon satt här i Romerikssalen på fästningen. För ett drygt år sedan hade Fredrik och Kafa avstyrt en terrorattack mot landets statsminister, Simon Riebe. I kväll bjöd Riebe och regeringen på tackmiddag. Närvaro var obligatoriskt. Eftersom det var valår hade statsministern också sett till att det var rikligt med näringslivstoppar, politiker och journalister på plats. 14


Samtalen blev till viskningar när Riebe kom in i lokalen. Han använde dörren i salens nedre ände och tog god tid på sig. De som inte fick ett handslag mottog en vänlig blinkning eller bara en nick, beroende på om statsministern ansåg dem vara sympatisörer eller till besvär. Efter halva vägen stannade Riebe. Mannen som reste sig och tog hans hand var känd av alla. Arbeiderpartiets Trym Dahl. Det slog Fredrik hur lika de två männen var, statsministern och ledaren för oppositionen. Båda någonstans i slutet av de femtio, lätt grånade och med seniga ansikten, så som maratonlöpare ser ut när de dör av hjärtinfarkt en bit in på den fjärde milen. De bar mörka, smalskurna kostymer. Riebes slips var privatiseringsblå, Dals doppad i arbetarblod. ”Kommissarien”, nickade Riebe till Fredrik när han passerade dem, och sträckte ut handen mot Kafa. ”Och Iqbal, om inte minnet spelar mig ett spratt ? Allt väl med din dotter ?” Kafa skakade undrande på huvudet. ”Namnet stämmer, men jag har ingen dotter”, sa hon snabbt. Statsministern himlade med ögonen. ”Förlåt. För många ansikten. Jag ska i alla fall be att få tacka dig för din insats för fäderneslandet. Det är er vi är här för att fira i kväll.” Han slog ihop klackarna, ställde sig bakom den högryggade stolen vid bordsänden och väntade på att salen skulle tystna. Efter huvudrätten hittade Fredrik äntligen en anledning att dra sig undan. Skuggorna dansade över borggården i facklornas sken och lukten av fotogen stack i näsan. Stenväggarna förstärkte ljudet av hans steg, och först efter att ha passerat bron över vallgraven utanför borgmuren stannade han. Lutade huvudet bakåt och lyssnade till det sjungande ljudet av en lina som piskade en flaggstång. Himlen var mörk med en smal måne tecknad med tjock penna bakom molntäcket. Vassa korn stack i kinderna och la sig över glasögonen. Skulle den här staden äntligen förbarmas med snö ? 15


Det hördes hårda klackar mot träbron bakom honom. ”Fredrik Beier ?” Han sänkte hakan och vände sig om. Kvinnan som sträckte fram sin hand hade ett smalt vackert ansikte. Det blonda håret flöt ut över vinterkappans axlar och han visste att han hade sett henne förr. ”Ja ?” ”Jag noterade att du fanns bland hedersgästerna och hade hoppats att få träffa dig.” Handen var benig, som en gammal kvinnas, trots att hon knappt kunde ha passerat de trettio. ”Benedikte Stoltz”, sa hon och sköt bestämt fram underkäken. Nu insåg Fredrik varifrån han kände igen henne. Benedikte Stoltz var reporter på TV2. Han kom ihåg henne från en dokumentär om biståndskorruption. Det hade blivit ett jävla liv. ”Jag vet mycket väl vem du är”, sa han. ”Jag får inte prata med journalister.” ”Det sägs att du är en ärlig snut ?” Fredrik var lång, närmare en och nittio, men han behövde inte böja på nacken för att möta hennes blick. ”Är det därför du är här ? För att leta efter ärliga människor ?” Han skrattade torrt. ”Vet du att salen där inne är proppfull med politiker ?” Hon skrattade inte. ”Du är Ken Beiers son, eller hur ?” Fredrik la huvudet på sned. Vad var det här ? Hans far dog för mer än tjugo år sedan. En byråkrat som hade tillbringat livet bakom ett skrivbord. ”Din far jobbade för amerikanerna om jag inte har fel ? Vid ambassaden ?” ”Jo ?” ”Jag håller på med en kartläggning, förstår du. Det handlar om ett militärt projekt som norska och amerikanska myndigheter samarbetade kring under kalla kriget. I samband med 16


det dök din fars namn upp. Jag försöker förstå vad hans jobb gick ut på.” Fredrik log artigt och visade med handen att han skulle tillbaka till sällskapligheterna. En kylig vind ledsagade dem mellan portrummets stenväggar. ”Jag är ledsen. Jag vet inte riktigt vad min far sysslade med, men tro mig, han var ingen spännande typ. Du måste leta efter fel Ken Beier.” ”Kanske det”, sa journalisten. ”Kanske det. Säger namnet Ravnli dig något ?” ”Nej.” Det stod tre kostymklädda män vid slottstrappan och rökte. De måste ha hört ekot av deras steg, för en av dem, en tjock, medelålders man med utstående ögon och rödsprängda kinder glodde åt deras håll. Så knöt han näven och riktade ett tjockt långfinger mot himlen. ”Men för helvete”, sa Fredrik. ”Gav den jäveln mig just fingret ?” ”Den gesten var nog menad för mig”, sa Benedikte avmätt. ”Vi hade en liten kontrovers tidigare i kväll.” ”En kontrovers ?” Hon ryckte på axlarna. ”En diskussion, bara. Vet du vem han är ?” ”Nej”, sa Fredrik igen. ”Vice vd Henry Falck på konsultföretaget Faarmand-Bernier. Han jobbar med ett projekt åt myndigheterna, men ingen vill berätta vad det handlar om. Hela projektet är hemligstämplat. Det ryktas att en skandal är under uppsegling.” ”Och du är här för att … fiska lite ? Jag trodde det var mig du ville prata med ?” ”Det var inte meningen att göra dig avundsjuk. Med så mycket makt samlad på ett ställe är det goda jaktmarker för oss som vill avslöja allt som sker bakom lyckta dörrar. Men som du förstår vill han inte prata med mig.” 17


”Bakom lyckta dörrar.” Fredrik fnyste. ”Lycka till med det. Angående min far så tror jag att du bör kontrollera dina källor en gång till. Jag måste in igen. Dragning i tårtlotteriet.” Just när han skulle gå tog hon fram ett visitkort ur fickan, skrev snabbt ner ett nummer på baksidan och bad honom ringa om han ångrade sig. ”Ingen behöver veta att vi har pratat med varandra.” ”Ingen risk”, svarade Fredrik. ”Jag kommer inte att ringa.” Det var sent när dörren till baren gled igen bakom honom och drog med sig tobaksröken utifrån. Fredrik vinglade till innan han hittade räcket. Lester Youngs dämpade saxofon hördes däruppifrån någonstans, utspädd med skratt och samtal och doften av stearin. Egentligen skulle han hem efter festmiddagen. Men det var något hoppingivande över snöflingorna som nu la sig över staden och kamouflerade dess synder. Så när han satt där i taxins baksäte verkade tanken på att låsa upp dörren till den mörka lägenheten, klä av sig, onanera tröstlöst och därefter stämma träff med gamla mardrömmar plötsligt outhärdlig. Fredrik hade dunkat med handen i nackstödet och bett snubben köra honom till Grønlandsleiret. Till ett ställe där han visste att det fanns medicin för hans plågor. Kuren kom både i glas och på två ben. Kalendern påstod att det var onsdag, men på jazzbaren Paris H var det helg. Fredrik siktade in sig på en lucka mellan designglasögonen och de friserade skäggen vid bardisken. Folk gled undan på ett besynnerligt sätt, och bartendern Pierre blundade med ett öga och flinade. ”Är det från tillståndsenheten ?” ”Vad menar du ?” Pierre tog ett steg åt sidan så att Fredrik såg sig själv i spegeln. ”Åh fan”, stönade han. Mössan satt snett, och det blänkte i de gyllene banden över uniformens axlar. Polismedaljen med 18


lagerkransen, som statsministern hade satt fast på hans bröst några timmar tidigare, dinglade över glaset. ”Maskeradbal”, mumlade han bara. ”Är det möjligt för en arbetare att få sig något att dricka ?” ”Scotch ?” ”Det är för sent för whisky, Pierre. Ge mig en drink. Något surt och färglöst.” Fredrik vred på sig och vilade armbågarna mot bardisken. Blomsterkvastar stod utplacerade i vaser som balanserade på toppen av barocka piedestaler, något som gav stället en fläkt av trettiotalet. Jazzaffischerna var från femtiotalet och Fredrik själv från sextiotalet. Det var de enda museiföremålen här inne, vad han kunde se. Herregud, så jävla unga alla hade blivit. ”Pierre ?” Fredrik anade parfymen i näsan. Sötaktig vanilj och kanel. Han hajade till lite, för en gång hade han känt en kvinna som luktat så, men den här rösten tillhörde en annan. Den var hes. Oblyg. ”Han vet inte vad jag heter”, hörde han bartendern svara. ”Han tror att Paris H har något med Frankrike att göra.” Kvinnan nådde Fredrik till bröstet. Det mörkröda håret var axelkort och lockat. Hon bar en kontorsgrå dräkt och underkläderna syntes genom blusen. ”Fredrik”, sa Fredrik och sträckte fram handen. Läpparna var målade för att matcha håret och hon såg på honom med havsblå ögon. Inte riktigt hans typ, men så var det ju det där leendet förstås. Lekfullt och flörtigt. Djuriskt. ”Trevligt, officeren”, sa hon och tog hans hand. Hon bar släta skinnhandskar. Bartendern sköt en furudoftande drink över disken. ”En till damen också, Pierre”, sa Fredrik utan att släppa hennes blick. Hon gned tungspetsen mot överläppen, öppnade plånboken och gav bartendern några sedlar. ”Inte i kväll, min vän”, sa hon, blinkade och försvann. 19


Kapitel 3

Stållådan med fakirutrustningen träffade asfalten med en smäll. Leonard Rudi satte sig på huk och la den värkande handflatan mot nysnön. Vätskan hade redan börjat samla sig under den rödflammiga huden. I morgon skulle svullnaden ligga som en trädgårdssnigel i handen och det skulle värka något för jävligt. ”Förlåt”, sa Leonard. ”Jag måste ta en paus. Jag behöver smörja något på det här. Vet du om det finns ett apotek som är öppet ?” Han tittade på tjejen han hade känt sedan i förmiddags. Tora. Bredbent hade hon stått vid landsvägen i Maridalen, mellan skogen och åkrarna, tio minuters biltur norrut från samhället. Det var chefen som hade frågat om han hade plats åt henne i bilen. Trots att Leonard kunde ha gömt hennes lilla hand i sin hade handslaget varit hårt och självsäkert. Tillsammans med ett gäng andra gycklare hade de underhållit vid premiären för en bedrövlig äventyrsfilm på biografen Colosseum. Nu var de på väg hem, det snöade och blåste, ändå hade hon inte på sig mer än ett par osnörda Dr. Martens och de åtsittande snickarbyxor av läder hon uppträtt i. De små brösten syntes under tyget och piercingsmycket i halsgropen blänkte mot den bleka huden. Rastaflätorna hade hon samlat i en bunt, och han misstänkte att det tuffa utseendet fick henne att verka äldre än hon var. 20


Tora tittade avmätt på honom. Tyckte väl att kyla och smärta skulle ignoreras. Leonard hade tyckt likadant en gång i tiden, men till och med två meter långa freaks med tatueringar i ansiktet och vikingahår blir smartare när skägget grånar. ”Vad var det som hände ?” frågade hon när de ännu en gång balanserade den långa lådan med facklor, svärd och lampolja mellan sig. ”Braspannan välte. Jag måste haft olja på handen, för när jag skulle räta upp den började handen brinna.” ”Det såg jävligt coolt ut i alla fall”, sa hon. ”Tror att de där kändisgrabbarna blev imponerade. Det ligger ett apotek vid Jernbanetorget. De stänger aldrig. Om du kör förbi kan jag kila in och handla.” När de kom till parkeringsplatsen hade resten av gycklarna åkt. Bara chefen väntade. Han gjorde inget tecken på att vilja hjälpa till medan de baxade in lådan i baksätet på Leonardos gamla Volvo 244. ”Är du inte kall, lilla gumman ?” sa snubben till Tora och smällde med gummibandet runt en bunt femhundralappar. ”Ska jag värma dig lite ?” Hon harklade upp en spottloska och placerade den framför hans fötter. ”Eldslukare fryser kanske inte”, sa han slappt och gav dem fem sedlar var. ”Du får en till om du viker ner den där.” Han pekade på snickarbyxornas överdel. ”Jag är ingen eldslukare. Jag sprutar eld”, sa Tora, rullade ihop sedlarna och tryckte ner dem i ena kängan. ”Som en drake. Kanske kommer jag och bränner bort dina fittgrisögon en dag.” Hon skakade på bröstkorgen. Chefen verkade inte nämnvärt besvärad av tilltalet. ”Bra jobbat i kväll”, sa han till Leonard. ”Fixa din hand, så ringer jag nästa gång det är dags för jobb igen.”

21


”Var bor du ?” frågade Leonard när Tora var tillbaka efter att ha handlat aloeverasalva åt honom. ”Uppe i skogen.” Tora dök ner i väskan hon burit på. Den hade rosa päls, morrhår, fina ögon och spetsiga öron. Hon placerade ett cigarettpaket mellan låren och drog en luvtröja över huvudet. ”Inte så långt från där du plockade upp mig. Och du ?” ”Samma som du”, svarade han. ”I Maridalen. Ett gammalt torp.” Hon sträckte sig fram för att rulla ner sidorutan. ”Nej”, sa han. ”Det går inte. Bara rök i bilen.” ”Du är inte rädd för cancer ?” ”Jag har stått med munnen full av lampolja hela kvällen. Tror inte den där cigaretten gör så mycket från eller till.” Hon skrattade, ljust och kvittrande. ”Bor du där ensam ? Varför har jag inte sett dig förr ? Det är inte särskilt många människor uppe i dalen direkt.” ”Jag bor med min dotter. Vi har nyligen flyttat från Brighton i södra England. Jag hade lust att komma hem. Margaret hatar det.” Tora tände cigaretten och betraktade den glödande änden. ”Det är jävligt kallt”, sa hon. ”Jag har haft inbrott i bilen. Elektroniken måste ha blivit förstörd när tjuven slet loss radion. Värmen funkar inte längre.” Hon tog ett halsbloss, blåste ett par stora rökringar och harklade sig. ”Här, menar jag. Det är jävligt kallt här i landet. Särskilt uppe i dalen. Förstår mycket väl att din dotter hatar det. Brighton, det är ganska fett, eller hur ? Massa biodynamiskt gräs och grejer. Veganhak och shit ?” ”Jo”, svarade han. ”En kompis till mig hade ett sådant ställe. Han kände ett gäng som gjorde räder mot bondgårdar. Stal hönor så de skulle få leva i frihet. Men hönorna förstod ju inte att de inte behövde lägga ägg längre. Så han började servera 22


omeletter. Veganska omeletter från frigående höns, kallade han det. Gick åt som smör i solen.” ”Najs”, sa Tora och lutade huvudet mot sidorutan. ”Du vet att det var en massa människor som dödades uppe i dalen, va ? Någon motherfucker som löpte amok med en kulspruta och knäppte galna kristna.” Leonard skrattade. ”Nej. Det visste jag inte. Varför gjorde han det ?” Hon räckte ut tungan och rullade den till ett u. Sedan släckte hon ciggen mot den och svalde, innan hon la tillbaka fimpen i paketet. ”Jag vet inte varför han gjorde det. Men om jag hade en kulspruta och var en motherfucker och träffade på ett gäng galna kristna ute i skogen hade jag kanske gjort samma sak. Min bror åker skidor där. Men bara när det är ljust. Det spökar, säger han.” Leonard skrattade igen. ”Det kanske var ett av spökena som knyckte min radio”, sa han. ”Ja. Eller kanske en sjuk motherfucker med kulspruta”, föreslog Tora. Hon bodde på en av de stora bondgårdarna i dalen. När Leonard stannade på gårdsplanen öppnades ytterdörren och en kvinna kisade mot billyktorna. Tora vinkade. ”Min mamma”, sa hon bara, lutade sig fram och gav honom en kram. ”Hon lägger sig inte förrän jag är hemma. Tack för skjutsen, viking. Se upp för spökena.” Flingorna föll tätare när Leonard svängde in på bilvägen som ledde till det lilla röda trähuset. Utanför huset slog han av motorn men satt kvar. Nere i samhället var allt bara slaskigt och mörkt, men här, en kort bilresa bort, låg det fortfarande snö kvar efter senaste snöfallet. Träden var målade med dubbla penseldrag, vitt över mörkgrönt, och granarnas sluttande axlar fick honom att tänka på dottern. Hon var också tyngd av vintern. 23


Det var säkert inte så bra för Margaret att bo med sin pappa här ute. Hon kom trots allt från en kuststad som vimlade av liv, med London och kontinenten bara en tågresa bort. Nu var hon tolv, tre femtedelar barn, två femtedelar vuxen. Leonard hade alltid pratat norska med henne, och hon talade som en infödd. Men landet var främmande och kroppen hade blivit en främlings. Hon hade redan hamnat i konflikt med en grabb på skolan som sagt något om hennes rumpa. Efter att ha av­­reagerat sig genom att klyva en halv famn ved handlade Leonard som en ansvarsfull vuxen. Han ringde grabbens mor och bjöd familjen på middag. I hallen hörde han det sprakande ljudet från kaminen och anade lukten av bränd mjölk. ”Margaret ! Du har skola i morgon. Du borde sova sedan länge. Vad har jag sagt till dig om att elda när jag inte är här ? Kan du inte bara använda elementen jag har köpt. De är inga prydnadssaker.” Golvplankorna i vardagsrummet knarrade och den gamla trädörren öppnades. Där stod hon. Håret, för dagen grönvitt, var rufsigt, och den sneda pannluggen täckte ena ögat. Hon blundade med det andra, som om hon hade sovit. Hans gamla stickade tröja nådde henne till de bara knäna. I famnen höll hon Dolly. Katten. ”Jag skulle hälsa från mamma”, sa hon. ”Jaså ? Vad sa hon ?” ”Att hon älskar oss.” ”Då är allt som det ska då.” ”Hon sa att vi var långt borta. Att hon önskade att vi inte hade rest.” Det sved till i mellangärdet. ”Margaret”, sa han tålmodigt. ”Det är bra att du pratar med mamma. Men hon är ju död, eller hur ? Jag tror att mamma tycker om att du och jag bor här. Att vi har varandra.”

24


Margaret släppte ner katten på golvet, tog ett steg fram och la armarna om hans midja. ”Jag ställde ut gröt till tomten”, sa hon och han drog den tatuerade handen genom hennes hår. ”Du behöver tvätta håret”, svarade han. ”Är inte du lite för stor för att mata tomten ? Dessutom tror jag att han har rest tillbaka till Nordpolen. Fyra veckors semester efter jul är allt han får. Tomten är löneslav, precis som jag.” ”Han äter fortfarande gröten”, sa hon. ”Det är rådjuren”, sa han. ”I bästa fall. Eller möss. Som det kommer att ta hela sommaren att bli av med.” Hon tryckte sig bort från honom. ”Kan inte jag få följa med dig på jobbet ? Det är så sjukt tråkigt att vara här ensam. Varför kan du inte lära mig att blåsa eld ?” ”För att det inte är ett jobb för småtjejer.” Han tänkte på snubben med femhundralapparna. ”Du ska gå i skolan”, sa han. ”Bli lite smartare än din gamle far.” Efter att ha pussat henne god natt släckte han i vardagsrummet. Eldslågorna från spisen blev till djävulstungor i fönsterrutan. Han la den värkande handflatan mot det kalla glaset. Betraktade de dalande snöflingorna och granngården mellan träden. Det bodde ingen där nere på Solro. Ändå tyckte han sig se ett svagt, glimmande ljus i ett av trävillans fönster.

25

Profile for Smakprov Media AB

9789100158859  

9789100158859  

Profile for smakprov