Översättning Klara Lindell
albert bonniers förlag
Shakespeare-citatet på sid 7 är översatt av Göran O Eriksson
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014989-5 © Nora Roberts 2001 Amerikanska originalets titel : Heaven and Earth By arrangement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden Omslag: Anna Henriksson Tryck: ScandBook AB, Falun 2016
Till alla mina systrar, inte till blodet men till hjärtat. Däri finns magin.
Snabb som en skugga, flyktig som en dröm Kort som en blixt som slår i svarta natten Och plötsligt visar jord och himmel för oss – Och innan någon hinner säga »Vänta« Så slukas allt på nytt av mörkrets käftar. Och lika hastigt slocknar allt som lyser. William Shakespeare (översättning Göran O Eriksson, 1979)
PROLO G
Three Sisters Island september 1699 Hon åkallade stormen. De hårda vindstötarna och åskviggarna och det rasande havet som var både fängelse och försvar. Hon åkallade styrkan, den hon bar inom sig och den som fanns runtomkring henne. Ljuset och mörkret. Ensam stod hon på den vindpinade stranden, smärt och med kåpan böljande bakom sig som fågelvingar. Ensam, så när som på sitt raseri och sin sorg. Och sin kraft. Det var Kraften som nu fyllde henne, rusade genom henne i vilda, bultande stötar, som en älskare som förlorat förståndet. Och kanske var det så det var. Hon hade lämnat sin man och sina barn för att ta sig till den här platsen. Lämnat dem i en förtrollad sömn som skyddade dem och lät dem slippa veta. När hon väl hade gjort det hon kommit hit för att göra skulle hon aldrig kunna återvända till dem. Aldrig mer skulle hon få hålla deras älskade ansikten i sina händer. Hennes man skulle sörja henne och hennes barn skulle gråta. Men hon kunde inte återvända. Och hon kunde inte, tänkte inte, avvika från den väg hon hade valt att gå. Ett straff måste utmätas. Och rättvisa, hur obarmhärtig den än var, skulle äntligen skipas. Hon stod med armarna fullt utsträckta i den storm hon hade frambesvärjt. Hennes hår var utsläppt och de mörka lockarna virvlade vilt och snärtade som piskor i natten. 9
»Du får inte göra det här.« Bredvid henne visade sig en kvinna som lyste lika starkt i stormen som den eld som gett henne hennes namn. Hennes ansikte var blekt och hennes ögon mörka av vad som kan ha varit rädsla. »Det har redan tagit sin början.« »Tygla det. Syster, tygla det innan det är för sent. Du har ingen rätt att göra det här.« »Rätt?« Hon som kallades Jord snodde runt och hennes vildsinta blick var som glöd. »Vem har rätt om inte jag? När de mördade de oskyldiga i Salem Town, förföljde och jagade och hängde dem, gjorde vi intet för att hejda dem.« »Att hejda en flodvåg kan orsaka en annan. Det vet du. Vi skapade den här platsen.« Eld höll ut armarna, som för att omsluta ön som krängde i havet. »För vår säkerhets och överlevnads skull. För vår Krafts skull.« »Säkerhet? Hur kan du tala om säkerhet nu? Om överlevnad? Vår syster är död.« »Och jag sörjer henne, lika mycket som du.« Hon lade bönfallande händerna i kors över bröstet. »Mitt hjärta gråter precis som ditt hjärta gråter. Hennes barn är vårt ansvar nu. Tänker du överge dem, såsom du har övergivit dina egna?« Jord kände en galenskap inom sig, som slet i hennes hjärta såsom vinden slet i hennes hår. Men trots att hon såg den för vad den var, kunde hon inte betvinga den. »Han får inte undgå straff. Han får inte leva när hon inte längre gör det.« »Om du skadar en annan människa bryter du dina löften. Då fördärvas din kraft och det du skickar ut i natten kommer att återvända till dig trefaldigt.« »Rättvisan har ett pris.« »Inte det här. Aldrig det här. Din man förlorar sin hustru, dina barn sin mor. Och jag ännu en älskad syster. Och vad värre är: du är trolös mot oss, mot det vi är. Hon hade inte velat ha det så här. Det här hade aldrig varit svaret för henne.« »Hon dog istället för att skydda sig själv. Dog för det hon är, 10
för det vi är. Vår syster förnekade sin kraft för det hon kallade kärlek. Och det kostade henne livet.« »Hennes val.« Ett val vars bittra smak skulle kännas länge än. »Och trots det skadade hon ingen. Om du gör det här, om du använder din gåva på det här mörka sättet, dömer du dig själv och oss allihop till undergång.« »Jag kan inte leva här, undangömd.« Hon hade tårar i ögonen och i skenet från stormen glödde de röda som blod. »Jag kan inte vända mig bort från det här. Mitt val. Mitt öde. Jag tar hans liv för hennes, och förbannar honom för tid och evighet.« Och när hon åkallade hämnden och sköt i väg den som en bländande och dödlig pil från en båge, offrade hon som kallades Jord sin själ.
11
ETT
Three Sisters Island januari 2002 Rimfrosten krasade under fötterna på henne där hon sprang längs den krökta strandlinjen. Vågorna som rullade in över den istäckta marken lämnade skum och bubblor efter sig och bildade ett mönster som påminde om söndersliten spets. Himlen ovanför fylldes av måsarnas outtröttliga skrik. Hennes muskler var uppvärmda nu och rörde sig smidigt, som oljade växlar. Hon var inne på morgonrundans tredje kilometer och joggade i snabbt och jämnt tempo. Utandningarna syntes som vita plymer i den kyliga luften och inandningarna kändes som kalla isskärvor i halsen. Hon mådde fantastiskt. Hennes fotavtryck var de enda som syntes i den frostiga sanden och hon fyllde på med nya i de gamla när hon sprang fram och tillbaka längs den svagt krökta vinterstranden. Om hon hade valt att springa sina fem kilometer i en rak linje hade hon kunnat ta sig tvärs över ön Three Sisters där den var som bredast. Tanken på det gjorde henne alltid på gott humör. Den lilla landklumpen utanför Massachusetts kust var hennes – varenda kulle, varenda gata, varenda klippa och varenda vik. Polisen Ripley Todd kände mer än bara ömhet för Three Sisters, för öns lilla samhälle, för invånarna som bodde där och för öns väl och ve. Hon kände ansvar. Solen var på väg upp och fick huvudgatans skyltfönster att gnistra. Om ett par timmar skulle butikerna öppna 13
och folk börja röra sig på gatorna och uträtta dagens ärenden. Det var inte mycket till turism i januari, men några skulle nog komma med färjan, ta en titt i affärerna, köra upp till klipporna, köpa färsk fisk direkt av fiskarna nere i hamnen. Men i första hand tillhörde vintern öborna. Hon föredrog vintern. Där stranden tog slut och skyddsmuren mot vattnet tog vid vände hon om och började jogga tillbaka över sanden. Ute till havs plöjde fiskebåtar fram över den blekt isblå ytan. Färgen skulle skifta så snart det blev ljusare, så snart himlen djupnade. Hon upphörde aldrig att fascineras över hur många olika färger havet kunde ha. Hon fick syn på Carl Maceys båt, och i aktern höjde en figur som inte såg ut att vara större än en leksak ena handen. Hon vinkade tillbaka och fortsatte springa. Oavsett årstid bodde det aldrig mer än tretusen människor på ön, så det var aldrig svårt att veta vem som var vem. Hon saktade in lite grann, inte bara för att svalka sig utan för att få vara ensam en stund till. De flesta morgnar tog hon med sig sin brors hund Lucy när hon gav sig ut för att springa, men i dag hade hon smitit ut ensam. Att vara ensam var någonting annat hon föredrog. Och hon hade behövt rensa tankarna. Hon hade en hel del att tänka på och mycket av det ville hon helst slippa, så just de besvären och problemen lade hon åt sidan för stunden. Det hon måste ta itu med var inte direkt ett problem. Någonting som gör en lycklig kan man knappast kalla ett problem. Hennes bror hade precis kommit tillbaka från sin smekmånad och inget gjorde henne gladare än att se hur lyckliga han och Nell var tillsammans. Efter allt de hade gått igenom, efter allt de hade varit så nära att tvingas offra, så var det med idel glädje hon såg hur bra de hade det i Ripleys och Zacks gamla föräldrahem. Och under de senaste månaderna – sen i somras, då Nells flykt undan skräcken hade fått sitt slut på ön – hade de blivit goda vänner. Det var underbart att se hur Nell hade blomstrat, och hur hon hade tuffat till sig. 14
Men bortsett från allt det där sentimentala kladdet, tänkte Ripley, så fanns det ett litet moln på himlen. Och det molnet var Ripley Karen Todd. Ett nygift par skulle inte behöva dela sitt kärleksnäste med brudgummens syster. Hon hade inte ägnat saken en tanke före bröllopet. Inte ens efteråt, när Nell och Zack hade åkt en vecka till Bermuda, hade hon sett hela bilden. Men när de kom tillbaka, kelsjuka och insvepta i sitt smekmånadstöcken, hade det inte kunnat bli tydligare. Ett nygift par behövde få vara för sig själva. De kunde knappast ha hett och spontant sex på vardagsrumsgolvet om hon när som helst kunde komma invalsande. Inte för att någon av dem hade sagt någonting om det här. Men det skulle de aldrig göra. Nell och Zack hade lika gärna kunnat gå omkring med lappar där det stod »Vi är hyggliga typer« fastsydda på bröstet. Och det, tänkte Ripley, var någonting hon själv aldrig skulle få anledning att göra. Hon stannade och tog stöd mot en klippa längst bort på stranden för att sträcka ut vader, knäsenor och lår. Hennes kropp var smal och tonad som en ungtigers och hon var stolt över den kontroll hon hade över den. När hon böjde sig fram ramlade den stickade mössan av och fram vällde hennes hår, som hade samma färg som fernissad ek. Hon hade låtit det bli långt, för att slippa stajla det och gå till frisören så ofta. Det var ytterligare en sorts kontroll. Hennes ögon var skarpt buteljgröna. Om hon var på humör hände det att hon fånade sig med mascara och kajal. Efter att ha dividerat med sig själv under många år hade hon kommit fram till att ögonen var det vackraste i hennes ansikte, som i övrigt bestod av omaka drag och kantiga linjer. Eftersom hon hade avskytt att ha tandställning hade hon ett svagt överbett. Och hon hade fått släkten Ripleys kännetecknande breda panna och så gott som helt horisontella mörka ögonbryn. Ingen hade kunnat anklaga henne för att vara vacker. Det var 15
ett alldeles för mjukt ord – och i vilket fall som helst hade det gjort henne förolämpad. Hon föredrog vetskapen om att hon hade ett starkt och sexigt ansikte. Ett ansikte som kunde attrahera män. När det var en man hon var sugen på. Vilket hon inte hade varit på flera månader, tänkte hon för sig själv. Ett av skälen till det var planerandet inför bröllopet och smekmånaden och all tid hon hade ägnat åt att hjälpa Zack och Nell att nysta upp hela det rättsliga trasslet så att de kunde gifta sig. Men hon var tvungen att erkänna att det fanns ännu ett skäl, och det var den irritation och det obehag hon hade känt sen halloween, då hon hade slitit upp något i sig själv, något som hon för många år sen hade lagt ned stor möda på att stänga in. Det kunde inte hjälpas, tänkte hon nu. Hon hade gjort det som måste göras. Och hon hade inga planer på att upprepa det. Det spelade ingen roll hur många kyliga och självbelåtna blickar Mia Devlin kastade åt hennes håll. Tanken på Mia fick Ripley att återvända till nuet. Mia ägde en stuga som stod tom. Förut var det Nell som hade hyrt den, men hon flyttade ut i och med bröllopet. Hur illa Ripley än tyckte om tanken på att ha med Mia att göra, även om det bara handlade om en enkel affärsuppgörelse, så var den gula stugan den perfekta lösningen för henne. Den var liten, avskild och sparsmakad. Det var helt enkelt det mest förnuftiga, tänkte Ripley och började gå uppför den nötta trätrappan som snirklade sig från stranden och upp mot deras hus. Det var irriterande, men praktiskt. Men kanske borde hon ändå avvakta några dagar, låta ryktet om att hon letade efter någonstans att bo sprida sig. Kanske skulle någonting – någonting som inte tillhörde Mia – dimpa ned i knät på henne. Ripley sken upp vid tanken, studsade uppför de sista trapp stegen och joggade tillbaka till verandan. Hon visste att Nell redan var uppe och bakade, precis som hon visste att det skulle lukta himmelskt i köket. Bäst av allt var att 16
hon inte var tvungen att fixa frukost själv. Den skulle bara finnas där. Förträfflig, fantastisk och färdig att äta. Precis när hon lade handen på dörrhandtaget fick hon syn på Zack och Nell genom glaset i dörren. De var hopslingrade som murgröna runt en flaggstång, tänkte hon. Hopslingrade och uppfyllda av varandra. »Typiskt.« Hon suckade och backade några steg. När hon kom upp på verandan den här gången såg hon till att stampa som en häst och vissla högt. På så sätt skulle de hinna frigöra sig från varandra. Åtminstone hoppades hon det. Men det löste inte hennes andra problem. Hon skulle bli tvungen att ha med Mia att göra, trots allt.
* Ripley tänkte spela så likgiltig som möjligt. Hon var övertygad om att Mia aldrig skulle hyra ut stugan om hon visste att Ripley verkligen ville bo där. Motsträvigare kvinna fick man leta efter. Det absolut bästa sättet att säkra affären vore så klart att be Nell gå emellan. Mia var svag för Nell. Men Ripley stod inte ut med tanken på att be någon annan bana väg för henne. Hon skulle helt enkelt bara ta en sväng förbi Mias bokhandel – helt obesvärat, precis som hon hade gjort mer eller mindre varje dag sen Nell hade tagit över ansvaret för bakningen och matlagningen i kafédelen. På så sätt skulle hon kunna knipa en ordentlig lunch och en ny lya i ett svep. Hon gick huvudgatan fram i rask takt – mer på grund av att hon ville få det hela överstökat än på grund av den starka blåsten. Vinden ryckte lekfullt i den långa, raka hästsvansen som hon som vanligt hade dragit ut genom hålet bak i kepsen. När hon kom fram till Café Book stannande hon och snörpte på munnen. Mia hade gjort om i skyltfönstret. En liten tofsprydd fotpall, 17
en mjuk djupröd pläd och ett par höga ljusstakar med tjocka röda ljus stod intill en trave böcker som såg ut att vara staplade liksom på måfå. Eftersom Ripley visste att Mia aldrig gjorde någonting på måfå måste hon erkänna att hela arrangemanget kändes varmt hemtrevligt och välkomnande. Och på ett subtilt sätt – på ett ytterst subtilt sätt – sexigt. Det är kallt ute, sa fönstret. Kom in och köp ett par böcker du kan ta med hem och krypa upp i soffan med. Säga vad man ville om Mia i övrigt – och Ripley kunde tänka sig att säga både det ena och det andra – men hon kunde sin sak. Hon klev in i värmen och började automatiskt vira av sig halsduken. De djupblå hyllorna kantades av prydliga rader med böcker. Vitrinskåpen visade upp gulliga prydnadssaker och spännande dammsamlare. I eldstaden sprakade en gyllene brasa lågmält och ännu en pläd, blå den här gången, låg smakfullt draperad över en av de djupa, inbjudande fåtöljerna. Ja, tänkte hon, Mia kunde sannerligen sin sak. Det tog inte slut där. Andra hyllor rymde ljus i olika färger och former. Djupa skålar var fyllda med stenar och kristaller. Och här och där hade färgglada askar med tarotkort och runor smugits in. Återigen på ett ytterst subtilt sätt, noterade Ripley och rynkade på ögonbrynen. Mia skyltade inte med att butiken ägdes av en häxa, men hon gjorde heller ingen hemlighet av det. Ripley anade att butiken hade nyfikenheten – turisternas såväl som öbornas – att tacka för en stor del av sin årliga vinst. Inte hennes ensak. Bakom den stora kassadisken i snidad ek stod Mias butikschef Lulu och slog in en kunds köp. När hon var färdig sköt hon ned sina stålbågade glasögon på näsan och betraktade Ripley över dem. »Så det är både hjärnan och magen som behöver få sig nåt till livs i dag?« »Nej. Min hjärna går det ingen nöd på.« »Man måste läsa för att lära sig.« Ripley flinade. »Jag kan redan allt.« »Det har du alltid trott. Det kom en nyhet med den här veckans 18
leverans, nåt som passar dig perfekt: 101 raggningsrepliker – för alla.« »Lu.« Ripley log kaxigt medan hon gick mot trappan som ledde upp till butikens övervåning. »Det var jag som skrev den.« Lulu kraxade. »Jag har inte sett dig sällskapa med nån på sistone bara«, ropade hon efter henne. »Jag har inte känt för sällskap på sistone.« På andra våningen var det ännu fler böcker, och ännu mer folk som stod och bläddrade i dem. Men på den här våningen var det kaféet som var den stora attraktionen. Ripley kände redan doften av dagens soppa. Fyllig och kryddstark. Den första vågen av gäster hade redan försett sig av Nells muffins och äppelknyten, eller vad det nu var för godsaker hon hade hittat på i dag, och nu började det bli dags för lunchgästerna. En sådan här dag anade Ripley att de var sugna på någonting hett och stärkande, innan de unnade sig någon av Nells syndiga efterrätter. Hon tog en titt på kafédisken och suckade. Petit-chouer. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kunde tacka nej till petit-chouer, trots att det även var uppbullat med precis lika frestande éclairer, tarte letter, kakor och en tårta bestående av vad som såg ut att vara en mängd läckert kladdiga lager. Konstnären bakom alla frestelser stod och slog in en beställning i kassan. Hennes ögon var djupt klarblå och håret var som en kort gyllene gloria runt hennes ansikte som strålade av hälsa och välmående. I hennes kinder skymtade smilgroparna fram när hon log och vinkade åt en gäst vid ett av kaféborden borta vid fönstret. Att vara gift, tänkte Ripley, det passar somliga människor. Nell Channing Todd var en av dem. »Du ser uppåt ut i dag«, sa Ripley. »Jag är på topp. Dagen bara flyger förbi. Dagens soppa är minestrone, dagens smörgås är …« »Bara soppa blir bra«, avbröt Ripley. »Jag måste nämligen ha en sån där petit-chou också om jag inte ska börja lipa. Jag tar en kaffe till.« »Ska bli. Det blir kassler i ugn i kväll. Så du får inte köpa pizza på vägen hem.« 19
»Okej, då gör jag inte det.« Det påminde Ripley om den andra delen av hennes ärende. Hon ändrade ställning, svepte med blicken över lokalen ännu en gång. »Jag har inte sett Mia nånstans.« »Hon är inne på sitt kontor och jobbar.« Nell slevade upp soppa och placerade en frasig, nybakad fralla på tallrikskanten. »Hon kommer säkert snart. Du gick hemifrån så snabbt i morse att jag inte hann prata med dig. Har det hänt nåt?« »Nä, inte alls.« Kanske var det oförskämt att leta nytt boende utan att säga någonting. Ripley funderade på om det här föll inom ramen för social smidighet, ett knepigt område för hennes del. »Är jag i vägen för dig om jag käkar i köket?« frågade hon Nell. »Då kan jag snacka med dig medan du jobbar.« »Inga problem. Det är bara att kliva på.« Nell bar bort maten till arbetsbänken. »Är du säker på att det inte har hänt nånting?« »Absolut«, försäkrade Ripley. »Jävligt kallt ute. Kan tänka mig att du och Zack ångrar att ni inte stannade på Bermuda till våren.« »Smekmånaden var perfekt.« Hon fick som ett varmt och tillfredsställt skimmer över sig bara hon tänkte på den. »Men det är bättre att vara hemma.« Hon öppnade kylskåpet för att ta fram bunken med en av dagens sallader. »Allt jag vill ha finns här. Zack, familj, vänner, ett eget hem. För ett år sen hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle stå här och veta att när jag slutar om en timme har jag ett hem att gå till.« »Du förtjänar det.« »Det gör jag.« Nells ögon blev mörkare och i dem såg Ripley hennes styrka glöda – en styrka som alla, inklusive Nell själv, hade underskattat. »Men jag hade inte kommit hit utan hjälp.« Från disken utanför hördes ringklockans klara pling, som talade om att hon hade en gäst som väntade. »Ät soppan innan den blir kall.« Hon gick ut och hördes glatt hälsa på kunden. Ripley slevade i sig den första skeden soppa och suckade nöjt. Nu skulle hon koncentrera sig på lunchen. Hon fick helt enkelt tänka på resten senare. 20
Men hon hade inte hunnit få i sig särskilt mycket innan hon hörde Nell ropa efter Mia utanför. »Ripley är ute i köket. Jag tror hon ville prata med dig.« Fan, fan, fan! Ripley blängde bistert på soppan och skyndade sig att sleva munnen full. »Har man sett, känn dig som hemma bara.« Mia Devlin lutade sig graciöst mot dörrkarmen och hennes röda hårman föll otämjt över axlarna på en lång, skogsgrön klänning. Hennes ansikte var ett mirakel: höga, sylvassa kindben, fylligt skulpterade läppar målade i samma djärvt röda färg som hennes hår, hy len som silke och ögon grå som häxrök. Med de ögonen betraktade hon Ripley lättjefullt och det ena ögonbrynet höjdes i en perfekt och gäckande båge. »Det gör jag.« Ripley fortsatte äta. »Enligt mig är det Nells kök så här dags på dagen. Hade jag inte sett det så skulle jag ha fullt upp med att leta efter fladdermuspäls och draktänder i soppan.« »Och draktänder som det är så svårt att få tag i så här års. Vad kan jag hjälpa dig med, Ripley?« »Ingenting alls. Men jag har faktiskt funderat lite på en grej jag kan hjälpa dig med.« »Nu blir jag alldeles spänd av förväntan.« Mia gick bort till bordet och slog sig ned. Hon var lång och smal och på fötterna hade hon på sig sådana där sylvassa stilettklackar som hon var så förtjust i. Ripley skulle aldrig bli klok på varför en människa som inte var under pistolhot någonsin valde att utsätta sina oskyldiga små fötter för sådana tortyrredskap. Hon stoppade njutningsfullt in en till brödbit i munnen. »Du blev ju av med en hyresgäst när Zack och Nell gick och gängade sig. Jag kan tänka mig att du inte har hunnit ta tag i det där med att hyra ut den gula stugan, och eftersom jag går och funderar på att skaffa mig ett eget ställe kanske jag kan hjälpa till.« »Berätta mer.« Mia såg fascinerad ut och bröt också en bit av Ripleys fralla. »Hallå, jag har faktiskt betalat för det här.« Mia struntade i henne och knaprade på brödbiten. »Så det 21
börjar bli lite trångt för din del hemma på gården?« »Huset är stort.« Ripley ryckte obekymrat på axlarna och placerade det som var kvar av frallan utom räckhåll för Mia. »Men nu råkar ju du ha en hel kåk som står tom. Den är ju inte direkt stor, men jag behöver inte särskilt mycket. Jag kan kanske tänka mig att hyra den.« »Att hyra vad?« Nell kom tillbaka in genom svängdörren och gick raka spåret fram till kylen för att ta fram ingredienserna till en smörgåsbeställning. »Den gula stugan«, sa Mia. »Ripley letar efter någonstans att bo.« »Jaha, men …« Nell vände sig om. »Du har ju någonstans att bo. Du bor ju med oss.« »Vi behöver inte göra en grej av det här.« Det var för sent att ångra att hon inte hade sett till att få prata med Mia i enrum. »Jag tänkte bara att det vore schyst att ha ett eget ställe, och eftersom Mia har ett som någon måste förbarma sig om …« »Tvärtom«, sa Mia silkeslent. »Varken jag eller mina ägodelar behöver någons förbarmande.« »Vadå, du vill inte att jag gör dig den här tjänsten?« Ripley ryckte på ena axeln. »Skyll dig själv.« »Du är så omtänksam som tänker på mig.« Mia lät sockersöt på rösten. Alltid ett dåligt tecken. »Men nu råkar det vara så att jag skrev kontrakt med en hyresgäst för mindre än tio minuter sen.« »Skitsnack. Du var bara inne på ditt kontor och Nell sa inget om att det var nån annan där.« »På telefon«, fortsatte Mia. »En herre från New York. Han är doktor. Kontraktet gäller i tre månader. Jag hoppas att det gör att du känner dig lugn.« Ripley var inte tillräckligt snabb för att dölja irritationen hon kände. »Som jag sa: skyll dig själv. Vad i helvete ska en doktor göra på Three Sisters i tre månader? Vi har ju redan en läkare på ön.« »Han är inte en sån doktor. Han är filosofie doktor. Och eftersom du nu är så intresserad så ska han arbeta på ön. Mr Booke forskar om det paranormala och han är angelägen om 22
att få tillbringa lite tid på en ö som har frambesvärjts av häxor.« »Helt jävla fantastiskt.« »Koncis som alltid«, sa Mia roat och reste sig. »Jag tror att jag har gjort mitt här. Nu ska jag gå och se om det finns nån annan jag kan muntra upp.« Hon gick bort till dörren, väntade ett ögonblick innan hon vände sig om. »Just det, han kommer i morgon. Jag är övertygad om att han gärna träffar dig, Ripley.« »Håll dina galna spökjägare borta från mig. Fan.« Ripley tog en tugga av petit-choun. »Hon älskar det här.« »Gå ingenstans.« Nell plockade upp beställningen. »Pegs pass börjar om fem minuter och jag vill prata med dig.« »Jag är ju i tjänst.« »Vänta bara.« »Nära på att jag tappade aptiten«, klagade Ripley, men lyckades ändå sluka bakelsen.
* En kvart senare befann hon sig ute på gatan igen, med Nell klistrad intill sig. »Vi måste prata om det här.« »Det är inget att prata om, Nell. Jag tänkte bara …« »Ja, du tänkte bara.« Nell drog ned yllemössan över öronen. »Utan att berätta det för mig, eller för Zack. Jag vill veta varför du inte tycker att du kan bo kvar i ditt eget hem.« »Okej, okej.« Ripley tog på sig solglasögonen och kurade ihop axlarna medan de började gå huvudgatan fram i riktning mot polisstationen. »Jag tycker bara att när folk gifter sig behöver de få vara i fred.« »Huset är stort. Vi går i inte i vägen för varandra. Om du var huslig av dig skulle jag fatta om du kände dig undanskuffad eftersom jag måste vara så mycket i köket.« »Det är det minsta problemet.« »Exakt. Du lagar aldrig mat. Jag hoppas att du inte tror att jag tycker illa om att laga mat åt dig.« 23
»Nej, det tror jag inte. Och jag uppskattar att du gör det, Nell. Verkligen.« »Är det för att jag går upp så tidigt om morgnarna?« »Nej.« »För att jag använder ett av sovrummen som kontor för Tre systrars catering?« »Nej. Gud, det var ju ändå ingen som använde det rummet.« Ripley hade känslan av att bli påpucklad av ett ihärdigt men sammetslent slagträ. »Så här: det har inget med matlagning eller extra sovrum eller din oförklarliga vana att gå upp när det fortfarande är mörkt ute att göra. Det har med sex att göra.« »Ursäkta?« »Du och Zack har sex.« Nell stannade och lade huvudet på sned medan hon studerade Ripleys ansikte. »Ja, det har vi, det förnekar jag inte. Vi har faktiskt ganska mycket sex.« »Där ser du.« »Ripley, innan jag flyttade in hos er officiellt så hade Zack och jag ofta sex där. Då verkade du aldrig tycka att det var ett problem.« »Då var det annorlunda. Då hade ni vanligt sex. Nu har ni äktenskapssex.« »Jag förstår. Jag kan lova dig att det går till på nästan exakt samma sätt.« »Ha ha, jättekul.« Nell hade kommit långt, tänkte Ripley nöjt. För inte så länge sen hade minsta tillstymmelse till konflikt fått henne att backa. Den tiden var förbi. »Det känns bara stört, okej? Du och Zack håller på med hela man och hustru-grejen, och så har ni mig mitt i alltihop. Tänk om ni får lust att nuppa på vardagsrumsmattan, eller bara vill käka middag nakna nån kväll?« »Det första har vi faktiskt gjort, och det andra ska jag verkligen överväga. Ripley.« Nell strök lätt med handen över Ripleys arm. »Jag vill inte att du flyttar.« 24
»Men Gud, Nell, ön är liten. Det är inte som om jag skulle vara särskilt långt borta vart jag än hamnade.« »Jag vill inte att du flyttar«, sa hon igen. »Jag talar för mig själv, inte för Zack. Honom kan du prata med själv, om du vill veta vad han har att säga om saken. Ripley … Jag har aldrig haft en syster tidigare.« »Kom igen.« Ripley grimaserade och såg sig runt i sina mörka solglasögon. »Börja inte lipa nu, inte så här mitt ute på gatan.« »Jag rår inte för det. Jag tycker om att veta att du finns där, att jag kan prata med dig när som helst. Jag hann bara umgås med dina föräldrar i några dagar när de kom hit till bröllopet, men att känna dem och att ha dig här, det betyder att jag har en familj igen. Kan vi inte bara låta allt vara som det är? I alla fall ett tag till?« »Säger Zack nånsin nej när du tittar på honom med de där klarblå strålkastarna?« »Inte om han vet att det verkligen är viktigt för mig. Och om du stannar lovar jag att jag och Zack ska låtsas att vi inte är gifta när vi har sex.« »Det kanske funkar. Ja ja, eftersom nån idiot från New York snodde stugan mitt framför näsan på mig är det inte mycket jag kan göra just nu.« Hon suckade plågat. »Paranormal forskning – skitsnack. Filosofie doktor.« Hon hånlog och kände sig en liten gnutta gladare. »Mia lät honom säkert hyra stugan bara för att göra mig förbannad.« »Det tvivlar jag på, men jag är övertygad om att det är en sidoeffekt hon njuter av. Jag önskar att ni två inte höll på och hackade på varandra hela tiden. Jag hoppades verkligen, efter … efter det som hände på halloween, att ni kunde bli vänner igen.« Ripley slöt sig omedelbart. »Alla gjorde det som måste göras. Och nu är det över. För mig är det ingenting som har förändrats.« »Det är bara den första fasen som är över«, rättade Nell henne. »Om legenden …« »Legenden är smörja.« Ripley behövde bara tänka på den för att humöret skulle sjunka. »Men inte det vi är. Inte det vi bär inom oss.« 25