9789100142438

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis

Näktergalens död Översättning Margareta Järnebrand

Albert Bonniers Förlag

Av Lene Kaaberbøl & Agnete Friis har tidigare utgivits: Pojken i resväskan 2013 De oönskade 2014

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014243-8 © Kaaberbøl & Friis 2011 Danska originalets titel: Nattergalens dØd Published in agreement with People’s Press, Denmark Tryck ScandBook AB, Falun 2014

LJUDFIL NR 83: NÄKTERGAL

”Berätta nu”, säger en mansröst. ”Jag är trött.” Det är en äldre kvinna som svarar, tydligt besvärad och avvisande. ”Men det är så spännande.” ”Spännande?” Det finns en skarp ton av bitterhet i hennes reaktion. ”Lite lördagsunderhållning. Är det vad det är för dig?” ”Nej. Så var det ju inte menat heller.”

Båda talar ukrainska, han snabbt och ledigt, hon mer tvekande.

I bakgrunden hör man då och då pipande ljud från ett elektroniskt spel. ”Det är väl viktigt”, försöker mannen. ”För eftervärlden.”

Nu skrattar den gamla kvinnan, ett hårt och glädjelöst skratt. ”Eftervärlden”, säger hon. ”Menar du flickebarnet där? Det är nog bäst för henne att inte veta något.” ”Om det är så du ser på det. Vi ska väl snart hem också.” ”Nej.” Ordet kommer tvärt. ”Inte än. Ni kan väl stanna en stund till.” ”Du sa att du var trött”, säger mannen. ”Nej. Inte … så trött.” ”Det är inte för att pressa dig.” ”Nej, det vet jag ju. Du tycker bara det är spännande.” ”Glöm att jag sa det. Det var dumt.”

3

”Nej, nej. Barn tycker om spännande historier. Sagor.” ”Jag tänkte nog snarare på något verkligt. Något som du själv har upplevt.”

På nytt en kort paus. ”Nej, jag ska berätta”, säger den gamla kvinnan plötsligt. ”En saga. En liten saga från Stalinland. En lämplig godnattsaga för lillflickan. Lyssnar du, raring?”

Bip, bip, bip-bip. Ett otydligt mumlande från barnet. Uppmärksamheten från det hållet är uppenbarligen inte påfallande, men det hejdar inte den gamla kvinnan. ”Det var en gång två systrar”, börjar hon, distinkt och mässande. ”Två systrar som båda två sjöng så vackert att näktergalen tystnade när den hörde dem. Först sjöng den ena för kejsaren och ledde därvid många människor i fördärvet. Det misshagade den andra, och hon började själv sjunga.” ”Vem är det du pratar om?” frågar mannen. ”Är det om dig själv? Eller någon vi känner?”

Den gamla ignorerar honom. Det är en hård klang i hennes röst, som om hon använder berättelsen för att straffa honom. ”När kejsaren hörde henne tändes en eld i hans hjärta, och han bara måste äga henne”, fortsätter hon. ”’Kom till mig’, bad han.

Du må tro att han bad. ’Kom till mig och var min näktergal.

Då ska jag skänka dig guld och vackra kläder och en tjänare på varje finger.’”

Här gör den gamla kvinnan en paus. Det är som om hon egentligen inte vill fortsätta, och mannen pressar henne inte längre.

Men berättelsen har sin egen obönhörliga logik, och hon måste slutföra den. ”Först vägrade hon. Hon avvisade kejsaren. Men han framhärdade. ’Vad ska jag då ge dig?’ frågade han, för allting hade ett pris, det hade han lärt sig. ’Jag kommer inte till dig’, sa den andra systern, ’förrän du skänker mig min elaka systers huvud på ett fat.’”

4

I bakgrunden har pipandet från barnets spel upphört. Nu återstår bara en lyssnande tystnad. ”Då såg kejsaren att bakom den vackra sången gömde sig ett hjärta som var svart som synden själv”, fortsätter den gamla, fortfarande med sagorösten, även när hon berättar vidare: ”Han dödade inte bara den första systern utan också näktergalens far och mor och farfar och farmor och hela släkten. ’Där har du för din avundsjuka’, sa han och körde henne på porten.”

Det hörs ett ljud från barnet, en förskräckt flämtning. Den gamla kvinnan tycks inte lägga märke till det. ”Säg mig nu”, viskar hon. ”Vem av dem är jag?” ”Ni lever båda två”, säger mannen. ”Så någonting i historien måste vara lögn.” ”I Stalinland är det Stalin som bestämmer vad som är sant och vad som är lögn”, säger den gamla. ”Och jag sa ju att det var en Stalinsaga.” ”Pappa”, säger barnet. ”Jag vill hem nu …”

5

”Tuggummi?”

Natasha ryckte till. Hon hade suttit tyst och tittat ut genom sidorutan på Köpenhamn som gled förbi i stela, frusna och grå nyanser. Smutsiga husfasader, smutsig snö och en smutsig, låg himmel där solen knappt hade lyckats ta sig upp över hustaken på hela dagen. Bilarnas däck plöjde svischande genom den sörja av snö, is och salt som täckte asfalten. Ingenting av det angick henne, och hon registrerade allt utan att egentligen se det. ”Du talar väl danska, gör du inte?”

Polisen i passagerarsätet hade vänt sig om mot henne och räckte fram ett litet blåvitt paket, och hon nickade och tog en bit. Sa tack. Han log mot henne och satte sig till rätta igen.

Det här var inte ”bussen”, som de kallade den – den vanliga transporten mellan Vestre Fængsel och polishuset som även Natasha hade åkt med flera gånger. Fordonet var en vanlig patrullbil, poliserna vanliga danska poliser. Den ene, han som hade gett henne tuggummit, var en ung man, säkert högst trettio år. Den andre var gammal och tjock och verkade egentligen rätt hygglig han också. Danska poliser hade snälla ögon. Till och med den där gången med Michael och kniven hade de talat lugnt och vänligt till henne, som om hon inte var en brottsling de skulle gripa utan snarare en patient som skulle till sjukhuset.

6

En dag, inom en inte alltför avlägsen framtid, skulle två sådana här trevliga män sätta henne och Katerina på ett flygplan tillbaka till Ukraina, men det var inte det som skulle hända i dag. Inte än. Det kunde det inte vara. Hennes asylärende var inte avgjort, och Katerina var inte hos henne.

Dessutom behövde man inte köra in genom Köpenhamn för att komma till flygplatsen, så mycket visste hon trots allt. Det här var vägen till polishuset.

Natasha lade händerna på sina ljusa jeans, gned dem hårt fram och tillbaka mot det sträva tyget, öppnade och slöt dem snabbt. Lät till sist de knutna nävarna vila på knäna medan hon på nytt vände blicken ut mot Köpenhamn och försökte räkna ut om resan in mot centrum förde henne närmare eller längre bort från Katerina. De senaste månaderna hade murarna och det fysiska avstånd som skilde dem åt blivit till en besatthet. Hon var närmare sin dotter när hon åt i matsalen än när hon befann sig i sin cell. Promenaden i rastgården var också flera meter åt fel håll men kändes ändå lindrande eftersom hon hade en känsla av att andas in samma luft som Katerina. På bibliotekets dator hade hon hittat Google Street View och med musen dragit ner den lilla platta mannen på parkeringen utanför fängelset, vidare ut på Köpenhamns gator och uppför påfarten till motorvägen mot Nordsjälland. Det var som om hon kunde gå bredvid honom hela vägen och se hus och butiksfasader och träd och bilar, men när han var framme vid Kulhuslejren kom han aldrig längre.

Här fick hon hålla till godo med den suddiga satellitbilden av det platta baracktaket på flyktingförläggningen. Hon hade stirrat på de där bilderna tills hon höll på att bli tokig.

Föreställt sig att en av de små prickarna var Katerina. Drömt om att komma närmare. Från fängelset var det 23 kilometer till Kulhuslejren. Från Köpenhamns centrum antagligen ett par kilometer till, men å andra sidan fanns det varken murar 7

eller taggtråd mellan henne och förläggningen just nu. Bara polisbilens tunna stålkaross, luft och vind, kilometervis med asfalt och senare åkrar och våt skogsmark.

Hon visste att det inte skulle hjälpa men sträckte sig ändå fram och snuddade lätt med handen vid den unge polisens axel. ”You still don’t know anything?”

Hans ögon mötte hennes i backspegeln. Hon kunde läsa beklagande men också en viss likgiltighet i hans blick. Sedan skakade han på huvudet. ”Vi är bara chaufförer”, sa han. ”Vi brukar inte få veta sådant.”

Hon sjönk tillbaka i sätet och började återigen gnida handflatorna mot jeansen. Öppnade och slöt händerna. Ingen av de båda poliserna visste varför hon skulle till polishuset. De hade inte mer än tuggummi att erbjuda henne.

Rättegången efter det där med Michael var sedan länge avklarad, så det var nog knappast den det handlade om, och hennes asylärende hade ännu aldrig krävt förhör någon annanstans än i Kulhuslejren.

Natasha kände hur ångesten fick hennes mage att dra sig samman så att hon blev både bajsnödig och kissnödig på en och samma gång. Om hon bara hade haft Katerina. Om de bara hade varit tillsammans. På nätterna i fängelset hade hon hemska mardrömmar om Katerina ensam i barnbaracken, omvärvd av lågor.

Eller Katerina ensam på väg ut i mossen bakom förläggningen.

Det var onaturligt för en mamma att inte kunna sträcka ut handen och röra vid sitt barn. Natasha visste att hon betedde sig precis som korna när deras kalvar togs ifrån dem på hösten och de stod och råmade gällt och utdraget utan att veta åt vilket håll de skulle rikta sin sorg. Hon hade försökt lindra 8

rastlösheten med kall logik. Hon och Katerina var trots allt inte skilda åt för evigt, sa hon till sig själv. Då och då kom hon på besök tillsammans med kvinnan från Kulhuslejren, Nina, som varje gång försäkrade Natasha om att hon personligen skulle hålla ett öga på Katerina. Rina kallade danskarna henne. De trodde att hon hette så, för det var vad som stod i papperen. Men Rina var inte ens ett namn, det var bara det som blev kvar när en liten man i Lublin hade gjort vad han kunde för att maskera den ursprungliga texten.

Kanske var det därför hon var här? Hade de upptäckt det som mannen i Lublin hade gjort?

Rädslan inför framtiden steg som en tidvattensvåg. Hennes käkmuskler stramade så att det gjorde ont, och när hon krossade den lilla kompakta tuggummibiten mellan tänderna kändes allting i hennes mun klibbigt och metalliskt.

Polisen vid ratten saktade in, visslade lågt och triumferande och svängde in bilen mellan två andra bilar i en perfekt parkering. Genom framrutan kunde Natasha se det borglika, grå polishuset. Varför satt det så grova galler för en del av fönstren? Såvitt hon visste var det inte här vid ingången som man spärrade in tjuvar och mördare. Det verkade som om gallren bara satt där som en signal – en förvarning om vad som väntade när förhören hos de vänliga danska poliserna var över.

Den tjocke polisen öppnade dörren åt henne. ”Då var vi framme, lilla damen.”

Hon krånglade sig ur bilen och gömde händerna inne i täckjackan. Kylan slog emot henne och bet i näsa och kinder, och det gick upp för henne att hon varken hade tagit med sig mössa eller handskar. När man satt i fängelse var vädret ingenting som på allvar angick en, och hon hade knappt lagt märke till snön förrän i dag.

Polisen tog upp en cigarrett ur uniformsjackan, hostade 9

förväntansfullt och tände den. Den unge, som redan hade lagt ena handen på Natashas arm, suckade otåligt. ”Bara två minuter”, sa den kraftige och lutade sig tungt mot bilen. ”Vi är ute i god tid.”

Den unge ryckte på axlarna. ”Du borde fan sluta med det där. Det kommer att ta död på både dig och mig. Jag fryser som en hund.”

Den äldre flinade godmodigt och drog ner röken djupt i lungorna. Natasha frös inte men kände sig svag i benen och märkte på nytt att hon behövde kissa. Snart. Men hon ville inte säga något, ville inte att poliserna skulle skynda sig. Hon tittade upp mot den massiva, tunga byggnaden som om den kunde ge henne svaret på varför hon var här.

Avspända anställda med och utan uniform släntrade fram och tillbaka mellan pelarna vid den breda entrén. Om de hade tänkt besegla en ung ukrainsk kvinnas öde i dag så kunde man inte se det på dem, och för ett ögonblick kände sig Natasha lugnad.

Det här var Köpenhamn, inte Kiev.

Både hon och Katerina var i säkerhet. Hon var fortfarande i Köpenhamn. Fortfarande Köpenhamn. Ovanför hustaken lite längre bort kunde hon se de stillastående och tysta attraktionerna i det vinterstängda Tivoli. Tornet som hon, Michael och Katerina tillsammans hade låtit sig falla från en varm sommarkväll för snart två år sedan.

Den tjocke polisen fimpade sin cigarrett mot en stenplatta på parkeringen och nickade mot Natasha. ”Jaha, ska vi?”

Hon tog ett steg framåt men blev sedan stående som förstenad. Stadens ljud träffade henne med plötslig våldsamhet.

Det stigande och fallande bruset av bilmotorer och däck ute på vägen, de svaga vibrationerna i asfalten under henne när en lastbil brummade förbi, röster och smällande bildörrar.

10

Hon sökte efter något bestämt. Koncentrerade sig till det yttersta och fann det. Igen. ”Ni. Syohodni. Rozumiyete?”

Natasha låste fast blicken på två män som hade parkerat sin bil på gatan en bit bort. Den ene i oklanderlig mörk kostym och överrock, den andre mer ledigt klädd i mörka jeans och ljusbrun mockajacka. ”Har du vuxit fast, eller?”

Den unge polisens hand tog ett hårdare grepp om hennes armbåge, sköt henne milt framåt. ”Ursäkta”, sa hon. Tog ett steg till och ytterligare ett. Tittade ner på den sörjiga, svarta asfalten under sig och kände hur skräcken steg upp i henne i sin renaste och mörkaste form.

De trängde sig förbi ett smalt, uppgrävt hål i marken, avspärrat med röda och vita plastband. Långa, orangeröda plastslangar ringlade sig på botten av det avbrutna vägarbetet. Bredvid låg en liten hög med gatstenar prydligt uppstaplade och till hälften täckta av snö.

Natasha saktade farten. Lugnt. Undvek hastiga rörelser.

Den äldre såg sig om just som hon böjde sig ner och tog upp den översta gatstenen. Hon log mot honom. Eller försökte åtminstone le. ”I’m just …”

Han befann sig två steg bort, men den unge var närmare, och nu slog hon. Hårt och snabbt och utan att tänka. Blundade när hon kände slaget fortplantas genom sten och hand.

Den unge polisen föll ihop framför den gamle, hon visste det, för hon kunde höra dem båda två svära och halka i den såphala sörjan. Men hon såg det inte.

Hon sprang.

11

Nina vaknade långsamt, med en oklar mardröm längst nere i medvetandet. Någonting med ett flyktingläger som påminde om Dadaab – flugorna och värmen och lukten som man aldrig riktigt blev av med, stanken av förbränt mänskligt elände. Men barnen som låg framför henne på marken med svältansikten och uppspända magar var Anton och Ida. Hon rullade över på sidan och försökte göra sig fri från drömmen. 9.02, tillkännagav den stora, digitala väggklocka som var bland det första hon hade hängt upp. En blek februari­sol lyste obehindrat in genom fönstret, persiennerna som hon hade köpt på Ikea en jäktig eftermiddag i augusti låg nästan ett halvår senare kvar i kartongen ovanpå elementet.

Det fanns som tur var inga grannar mittemot. Utanför låg Grøndals Parkvej och på andra sidan om den parken och järnvägen, vilket var skälet till att hon hade köpt lägenheten.

Centralt men ändå ostört, hade mäklaren sagt, ett riktigt bra köp för ett första boende till något av barnen. När det gick upp för honom att det var hon själv som skulle bo där hade han justerat nivån på förväntningar avsevärt. Skilsmässo­ mödrar var besvärliga kunder, kunde man ana, vimsiga och orealistiska och utan överblick över den egna ekonomin.

Mobiltelefonen ringde igen. Det var antagligen den som hade väckt henne, även om hon inte riktigt hade registre-

12

rat det eftersom det inte var hennes egen ringsignal. Hon puffade Magnus i sidan. ”Det är din”, sa hon.

Det hördes ett grötigt ljud från den fällda skånska björnen.

Han låg på mage, med huvudet nedborrat i kudden, så att det var ett under att han kunde andas. Hans breda, bara axlar var täckta av små guldglänsande hårstrån, och han luktade avslaget öl. Hon puffade till honom igen.

Han lyfte på huvudet. ”Å, herre min gud”, sa han med tydligt svensk brytning. ”Vad är klockan?” ”Det är lördag”, sa hon, eftersom det var mer relevant.

Han sträckte sig efter mobiltelefonen, som låg på golvet bredvid sängen tillsammans med hans plånbok och nycklar.

Små prydliga ”hans och hennes”-sängbord hörde inte till inredningen i lägenheten. Det enda hon hade ansträngt sig med var Antons och Idas rum, och ändå hade det inte blivit rätt. Det var för prydligt. Det saknades en röra av leksaker och repor på väggarna efter rullhockeyklubbor och ljussvärd, klistermärken som inte gick att få bort, konstiga fläckar efter såpbubbleexperiment och kullvälta colaburkar. Kort sagt saknades barn. Hon hade inte lyckats göra lägenheten till något annat än en tillfällig uppehållsort – det var fortfarande på Fejøgade de bodde, och det var där de hade sina liv.

Hon steg upp och gick ut på toaletten. Sittbadkar från femtiotalet och gulnat, vitt kakel, och när man nu hade envisats med att det måste finnas en tvättmaskin där inne fick man finna sig i att stöta emot den med knäna varje gång man satte sig på toaletten. Men att ge sig i väg till en tvättomat mitt i natten för att ha rena kläder att ta på sig nästa dag … nej, tack. Been there, done that, som Ida skulle säga.

När hon hade kissat sköljde hon munnen med klorhexidin.

Hon hade en benägenhet att få munslemhinneinflammation 13

efter den strålsjuka hon hade ådragit sig året innan. Över huvud taget var hennes motståndskraft inte vad den hade varit, konstaterade hon torrt. Annars skulle Magnus knappast ha legat i hennes säng just nu. Läkaren och sjuksköterskan.

Herregud. Hur klyschigt kunde det bli?

Han hade nyligen skilt sig. Det hade hon också. Vuxna människor och allt det där. Men hon visste mycket väl att det inte berodde på att de var vuxna. Det berodde på att båda två var så outhärdligt ensamma att vilken närhet som helst var bättre än ingenting.

Genom badrumsdörren hörde hon hans röst förändras från lördagsgrötig till professionellt skarp, och en våg av oro gick genom hennes kropp. Hon spottade ut en petroleumblå munfull sköljvätska i handfatet, slet upp en T-tröja ur smutskorgen och drog den över huvudet och öppnade sedan dörren.

Han hade börjat klä på sig, fortfarande med mobilen tryckt mot örat. ”Okej”, sa han. ”Nej, du får inte ge henne mer. Jag kommer.” ”Är det Rina?” frågade hon med ett slags märklig pseudomoderlig instinkt. Det fanns över tvåhundra andra varelser av honkön i Kulhuslejren, och ändå var Rina den första hon tänkte på. ”De har gett henne Bricanyl i flera omgångar”, sa han. ”Men hon andas fortfarande väsande och hyperventilerar.”

Herregud, det var Rina. ”Vad har hänt?” ”Allt”, sa han. ”Kom nu.”

14

Natasha hade hamnat på fel sida om sjön, och det fanns bara en sak att göra. Hon måste få tag i en bil.

Insikten hade gnagt inom henne sedan i går kväll, eller snarare i natt, för vid det laget hade klockan varit nästan två, och även om hon hade vågat ta ett tåg eller en buss gick de inte längre, åtminstone inte dit hon skulle.

Hon hade varit så trött att det gjorde ont i skelettet. Särskilt knäna och ländryggen värkte efter de många iskalla kilometerna, och hon visste att hon inte kunde gå mycket längre utan att vila.

De flesta husen längs vägen hade legat mörka och nedsläckta innanför de snötäckta häckarna. Men hon kunde höra musik och festsorl och ölglam, och när hon kom till nästa gathörn såg hon tre unga män stå och kissa i en häck utanför ett vitkalkat hus som strålade av ljus och hög stämning. Hon blev stående där hon var, till hälften i skydd av hörntomtens spjälstaket, och lutade sig ett ögonblick mot de kalla, mörktjärade bräderna. ”Laaaa la-laaa la-laaaaa …”, skränade en av de kissande männen, högt och enormt falskt. ”Laaaa la-laaa la-laaaa …

Kom igen!”

De båda andra stämde in, vilket sången inte blev renare av. ”Virum! Virum! Virum! We are the champions, my friend …”

15

Hon förstod att de firade något slags idrottsseger. Basket, antagligen. Hon kunde plötsligt se hur lika de var, rent fysiskt: bredaxlade, ja, men först och främst långa, och yngre än vad hon först hade trott eftersom hon hade lurats just av längden.

Ytterligare en ung kille kom ut ur huset. Han verkade något mer dämpad än häckpissarna. Lika lång men lite smalare, aningen valpigare. Hans mörka hår såg fuktigt och spretigt ut, och han hade glasögon. En flicka kom vacklande efter honom på höga klackar som hon knappt behärskade, tämligen full och med axelbandet till det rosa linnet nedhasat på ena axeln. ”Robbie, inte fan kan du gå nu!” ropade hon gällt. ”Jag måste hem”, sa han. ”Varför då? Robbie, för fan … Du måste ju för helvete …

Robbie, kom igen nu!”

En av de tre vid häcken drog snabbt upp blixtlåset och försökte med ungefär lika sammanhängande argument övertala Robbie att stanna kvar, men han skakade dem av sig. ”Vi ses, grabbar”, sa han och började med långa, någorlunda säkra steg gå gatan fram i riktning mot Natasha.

Flickan stod och såg efter honom med armarna i kors över bröstet. ”Robbiiiiiie …” vrålade hon, men då lade en av häckpissarna armen om henne och drog med henne in i huset igen.

Robbie fortsatte trottoaren fram som om han inte hade hört henne.

Natasha var på väg att backa så att han inte skulle få syn på henne, men han kom inte ända fram till hennes hörn. I stället stannade han bredvid en mörkblå bil några få meter ifrån henne. ”Wooooow”, hördes det från en av de kvarblivna festprissarna. ”Vet farsan om att du kör omkring i hans Audi?”

16

”De är på skidsemester”, sa Robbie. ”De kommer inte hem förrän på torsdag.”

Han blev stående med bilnycklarna i handen, som om han inte hade lust att sätta sig i bilen medan de såg på. Inte förrän de följde efter kompisen och flickan in i huset låste han upp bilen.

Han var så lång. Hon hade inte en chans att klippa till honom och klara sig undan, och hon hade inga gatstenar eller något annat vapen heller. Men han hade en bilnyckel.

Och en bil.

Utan en bil kunde hon inte ta sig till Katerina. Utan en bil kunde de inte fly, och det måste de. Än en gång hörde hon rösterna från parkeringen utanför polishuset för sitt inre öra. Det fanns ingenting igenkännligt i dem, och det som de hade sagt var inte heller alarmerande i sig. ”Det måste bli i dag. Uppfattat?” Helt vanliga ord, inte ett dugg skrämmande – men uttalade på ukrainska. Hon kände en stöt av förnyad panik vid blotta tanken.

Hon smög sig fram bakom den gänglige unge mannen och tog tag i den hand han höll nycklarna i. ”No good”, sa hon. ”Not good to drive after drink.”

Det märktes en liten fördröjning i hans reaktion som avslöjade att han hade druckit. Inte lika mycket som de andra men ändå en hel del. Han stirrade på henne som om han försökte dra sig till minnes varifrån de kände varandra. Hon tog nycklarna ur hans hand, öppnade snabbt dörren och satte sig i förarsätet. ”Hallå där, vänta …” Han stack foten emellan så att hon inte kunde stänga bildörren och högg tag i ratten. ”Vad håller du på med?”

Kör, sa hon inom sig. Kör till Katerina. Men det var uppenbart att han inte hade tänkt låta henne göra det utan vidare.

17

”Robbie”, sa hon. ”Bad for you to drive. Let me. I take you home.”

Han plirade på henne genom lätt igenimmade glasögon.

Namnet hade haft effekt. Han trodde att de kände varandra även om han inte just nu kunde säga varifrån. Och han var full, fullare än vad det vid första anblicken hade tyckts. ”Okay”, sa han sakta. ”You drive, ehh …” ”Katerina”, sa hon med sitt mest bländande leende. ”Don’t you remember? It’s Katerina.”

Han somnade inte i bilen, som hon hade hoppats. I stället dirigerade han henne genom villaområdets gator, längre ner mot den sjö som skilde henne från Katerina, och fick henne till sist att svänga in till ett garage bredvid ett gult tegelhus med gammal murgröna ända upp till taket. Grenarna på den stora hängbjörken vid tomtgränsen var så nedtyngda av snö att de snuddade vid bilens tak när hon körde in på uppfarten.

Hon stängde av motorn och försökte lämna nyckeln i, men han var fortfarande för mycket på sin vakt och tog själv ut den ur tändningslåset. ”Thank you”, sa han. Och sedan gick hans tankar uppenbarligen längre än till hans egen ytterdörr. ”What about you?” sa han. ”How will you get home?”

Med en viljeansträngning tvingade hon blicken från bilnycklarna i hans hand och såg honom i ögonen. ”Maybe you ask me to stay?” sa hon.

Hon kände sig allt annat än tilldragande. Håret hade blivit vått av snö flera gånger om, och blusen under täckjackan var svettig och klibbig under armarna. Hon hade bara en liten aning mascara på, om den inte satt utkletad under ögonen vid det här laget, och hon visste att hon var väldigt, väldigt långt ifrån att vara den tjusiga Natasha som Pavel en gång hade visat upp för vissa utvalda vänner som ”min vackra hustru”.

18

Han drog efter andan i en hård, häpen flämtning. Men någonstans skymtade ett förvånansvärt mått av artighet under det pojkaktigt tafatta. ”You are very welcome”, sa han. ”This way, madam.” ”Katerina”, rättade hon honom mjukt. ”Or you make me feel like an old woman.”

Hon vaknade tvärt många timmar senare, med en känsla av panik rusande i blodomloppet. Hennes huvud värkte, och hon hade återigen svettats så att hon var alldeles klibbig.

Det mjuka täcket som låg så lätt och rent över hennes nakna kropp hade aldrig sett skymten av ett fängelses tvättinrättning, men det var inte Michael som låg bredvid henne, det kunde det ju inte vara, inte nu längre. Paniken lade sig igen.

Det hade ljusnat. Grynigt, grått vinterljus föll över klädhögar, basketkängor, ett skrivbord som nästan var försvunnet under travar med böcker och papper, en grön matta med vita ränder, som om den var en basketbollplan. Det hade inte varit hennes avsikt att somna, men den oväntade, sammetssvarta orgasmen hade svept henne med sig rakt in i medvetslösheten.

Hon kände en plötslig ömhet gentemot den gänglige pojken som låg med ansiktet nedborrat i kudden och snarkade, ännu mer förlorad för världen än hon själv hade varit. Att bli vidrörd av en annan människa. En människa som inte hade tagit på sig genomskinliga plasthandskar för att undersöka hennes kropp. En människa som inte ville framkalla smärta, utan lust. När hade hon senast provat på det? Inte sedan Pavel.

Hon skulle inte ha behövt gå i säng med honom. Han hade lagt bilnycklarna på ett litet bord i hallen, alldeles intill dörren till gästtoaletten. Det hade funnits flera chanser, men hon hade inte tagit dem. I stället hade hon druckit shots och 19

öl med honom och kyssts på soffan med för mycket tunga, som om hon var tonåring igen. Som om hon själv var sjutton och just hade träffat Pavel. Och nu låg hon här i sängen i hans rum och stirrade upp på en stor affisch med en jättelång svart amerikansk basketspelare, som uppenbarligen hette Magic, och upplevde i minnet trycket av hans höftben mot sin mage, den glidande känslan av svettvåt hud mot svettvåt hud, hans ivriga, hackande rytm, lite för hård och snabb men ändå tillräcklig för att fylla henne med den överraskande och mörka glömska som hade förpassat henne in i sömnen.

Han rörde sig inte när hon lösgjorde sig från honom och gled ur sängen. Hon stod en kort stund naken och yr på den gröna mattan och kände sig så utmattad att hon bara ville krypa tillbaka in i intigheten med en tung, varm kropp vid sin sida. ”Det tjänar ingenting till, flicka lilla”, viskade hon, och det var inte sin egen röst hon hörde utan Annas. Granne-Anna kallade Katerina henne, fastän de inte alltid hade varit grannar. ”Ibland måste man bara gå vidare. Sätta den ena foten framför den andra. Utan att tänka för mycket på det.”

Hon lyssnade lite, men Anna-inne-i-huvudet hade inte mer att säga den här gången. Och den verkliga Anna låg säkert och sov tryggt under sovrummets snedtak, i boningshuset på den gula gården intill Michaels hus.

Natasha drog på sig jeansen fastän de var stela av intorkat vägsalt ända upp till knäna. Blusen kunde hon inte med att sätta på sig. Hon knycklade ihop den och körde ner den i jackfickan och nappade i stället åt sig en T-tröja och en grå luvtröja ur Robbies garderob. Tröjans ärmar hängde ner en halvmeter över händerna, men hon kavlade upp dem och tog på sig täckjackan innan de hann glida ner igen. ”We are the champions of the world …”

Hon ryckte till när Freddie Mercurys röst plötsligt hördes 20

någonstans på andra sidan sängen. Det var Robbies mobiltelefon. Den låg tillsammans med hans byxor på golvet bredvid skrivbordet. ”We’ll keep on fighting to the end …”

Hon tog upp den och tryckte febrilt på off-knappen. Robbie hade inte rört på sig. Det krävdes som tur var mer för att väcka den sovande kämpen. Hon stoppade ner mobiltelefonen i sin egen byxficka, skrev några rader på ett block som låg på skrivbordet och lade det bredvid hans huvudkudde.

Sedan gick hon nedför trappan.

Bilnycklarna låg kvar på hallbordet. Hon tog dem. I köket öppnade hon kylskåpet och drack en halv liter mjölk utan att ta kartongen från munnen. Snabbt undersökte hon hyllorna, tog ett paket rågbröd och en stor förpackning med påläggschoklad och proppade i sig fyra fem bitar med detsamma. Den söta explosionen av smält gräddchoklad gick raka vägen in i de tomma energidepåerna. Resten vecklade hon omsorgsfullt in i aluminiumfolien igen för att spara till Katerina.

Hon sneglade på klockan ovanför diskbänken. Den var över tio, och det var hög tid att ta sig vidare. Katerina väntade, på andra sidan sjön. Och nu hade hon en bil.

Hon tog en kniv i kökslådan innan hon gick.

21

UKRAINA, 1934 ”Ta den inte. Den är inte mogen.” Olga blängde ilsket på Oksana, som hade följt efter henne ut i trädgården och nu stod bredbent med en irriterande vuxen rynka i pannan.

Det var typiskt att Oksana skulle lägga sig i just nu när Olga faktiskt hade fått lov att hämta in en melon till teet om hon kunde hitta en som var färdig. När det faktiskt var Olga som hade hjälpt mor att gräva upp och vända jorden och stoppa ner de små bruna kärnorna i marken, en efter en … då borde det väl också vara hon som avgjorde när den första melonen var mogen? Oksana var visserligen nästan två år äldre, men det gjorde henne inte klokare. Det här skulle hon i alla fall inte få bestämma!

För att bevisa att hon hade rätt böjde sig Olga snabbt fram och knackade hårt med knogarna på den största melonen, precis som mor brukade göra. Så där. Ljudet var dovt och ihåligt, och Olga fick för sig att hon nästan kunde se det röda fruktköttet genom skalet. Tungt och sött och saftigt. Det började vattnas i munnen på henne. ”Andra sidan då?”

Oksana gav Olga en lätt knuff och knackade melonen på den gula och jordiga undersidan, så att det hördes ett tonlöst, träaktigt ljud.

22

”Där ser du själv”, sa Oksana allvarligt. ”Den är inte färdig förrän om ett par dagar.” ”Det skiter jag i”, sa Olga argt. ”Den kan visst ätas i dag, och förresten var det jag som fick bestämma.”

Oksana rynkade pannan igen. ”Använd hyfsat språk”, sa hon. ”Du låter snart som pojkarna. Det är ju bättre att vänta med att äta den där melonen tills den smakar gott. Det är bara hundar och pojkar – småpojkar – som inte kan låta bli att äta det som ligger framför nosen på dem. Om man är utrustad med bara en liten smula hjärna väntar man med att gräva upp potatisarna tills de har blivit stora och låter bli att äta äpplena medan de är små och gröna och sura.”

Olga skakade på huvudet och kunde plötsligt inte låta bli att tänka på Masjka, som hade fått valpar i fjol och grävt runt ute i komposthögen ända fram till oktober för att hitta något ätbart. Mor hade en gång gett Olga en örfil för att hon hade smusslat ut en bit rågbröd till hunden, och efter det hade Masjka fått klara sig själv på möss och råttor.

Masjka hade inte haft tid att vänta på att potatisarna blev större, eller mössen fetare för den delen. Kort efter jul var både hon och valparna försvunna från uthuset, och det var inte svårt att räkna ut vem som hade tagit henne, för just under de dagarna hade en skock före detta människor dragit fram på byns huvudgata och sträckt ut sina dödskalle­ fingrar efter allt ätbart som fanns i deras väg. Barken hade skalats av träden, sparvar skjutits ner från himlen, till och med jorden hade de ätit.

Olga rös.

Stackars Masjka. Hon hade själv sett ut som ett levande hundlik till slut, så kanske hade det trots allt varit bäst att hon slapp ifrån sitt lidande. Men ändå. Oksana borde skämmas över att tala illa om hundar på det där viset. De 23

gjorde bara det som behövdes för att överleva. Precis som alla andra.

Olga tog tag om vattenmelonen och vred den trotsigt runt, så att den släppte från skaftet med ett litet sprött knakande. ”Den är mogen.”

Oksana suckade på det där sättet som betydde att Olga var fruktansvärt barnslig och Oksana själv så otroligt mycket mer vuxen, men hon följde ändå snabbt efter Olga bort till den täckta verandan, där mor redan hade värmt vatten i samovaren. Mor tog emot melonen och klöv den mitt itu på skärbrädan med den största kniven de hade, och hon sa inte ett ord om att den inte var mogen.

Olga kastade en triumferande blick på Oksana, men Oksana flinade bara och drog Olga vänskapligt i flätorna.

Det var konstigt med Oksana, för ibland låtsades hon som om hon var vuxen fastän hon inte alls var det. Andra gånger var hon bara Oksana, som nu när hon lyfte upp lille Kolja från de grova golvbräderna på verandan och dansade runt med honom i famnen, som om hon hade en hel balalajkaorkester inne i huvudet. Kolja vred på sin magra, fyraåriga kropp för att komma loss. Han var en allvarlig pojke, till och med när han skrattade såg han på något vis allvarlig ut, som om han inte riktigt trodde på att någonting kunde vara så roligt. Oksanas leende däremot var strålande som en sol, och hon var söt, tyckte Olga, trots att hon nyligen hade tappat en tand på vardera sidan i underkäken och de nya som höll på att växa fram var lite sneda. Hon var tio år och en tvärhand längre än Olga, men hennes tänder såg ändå för stora ut i det smala ansiktet.

Hennes ögon var alldeles blåklintsblå.

Mor drog av Kolja skjortan och undertröjan så att han kunde äta den första biten vattenmelon utan att saften rann ner över kläderna. Olga fick nästa bit och var just på 24

väg att sätta tänderna i den när hon kom på att någonting inte var som det skulle. ”Borde vi inte vänta på far?” ”Om han inte är hemma till tedags är det ju inte så mycket vi kan göra åt det”, sa mor. Hennes mun hade blivit smal fastän hon fortfarande log. ”Han kommer snart.” ”Men …” Oksana hade också hejdat sig nu, med ena handen svävande ovanför fatet. ”Jag kan ju kila ner till kontoret och hämta honom.” ”Nej, bry dig inte om det”, sa mor, lättade en aning på blusen och viftade fram och tillbaka med den för att få in lite luft mot huden. ”Han är säkert här alldeles strax.”

Det var inte rätt.

Så långt tillbaka Olga kunde minnas hade de ätit den första vattenmelonen tillsammans – allihop. När de bodde inne i staden hade det varit en festdag, då far skar upp bitarna och sa roliga saker medan han delade ut dem. ”Till min högt ärade prinsessa” eller ”Till den vackraste blomman på marken”.

Olga skruvade oroligt på sig, men hon sa ingenting.

Det var en av de varmaste sommardagarna hittills. Alla kläderna klibbade och kliade mot kroppen och skavde mot betten av de förbaskade vägglössen, som hade hållit både Olga och lille Kolja vakna hela natten. Mor hade bytt halm i madrasserna, kokat lakanen och gnidit in sovplatserna med fotogen, men lössen bet ändå i värmen och mörkret så att Olga höll på att bli tokig. Av någon anledning var de inte riktigt lika intresserade av Oksana.

Olga kliade sig på halsen och såg villrådigt på sin storasyster. Det skulle ha varit bäst om far också var där, men de stora, söta vattenmelonstyckena låg rakt framför henne, och det var outhärdligt. På den punkten hade Oksana rätt.

Hon var inte bra på att vänta.

25