da r r a
da r r a om
swe d e n b o rg av
er nst brunner
a l b e rt b o n n i e r s f Ăś r l ag
del i
����–���� Tuktans ris 11 Snart skedde under 19 Regementspastorn, bildningsresan 28
del ii
����–���� Tomt nr 9, Regeringsgatan 39 Gudeliga övningar 49 Onådsåren, änglasamtalen 57 Kvarteret Näktergalen, moderns död 64 Kunskapens droppar 92 Guds grymhets eld, biskopen 105
del iii
����–���� Stamning på latin 115 Helbrägdagörelser, disputationen 124 Fast i Brunsbo, karolinernas undergång 134 London, böldpesten, Svenska kyrkan 149 Vetenskapsmannen 170 Oxford, poeten i mikroskopet 180 Utrecht, Leiden, Paris, det mekaniska världsalltet 191 Rostock, Greifswald, Stralsunds belägring 207
del iv
����–���� Nordens Daidalos 223 Under hjältekungen 238 Bergskollegium, kungens död 259 Gruvorna, adelskapet, tremulationerna 274 Styvmoderns död, andra utrikes resan 289 Iakttagelser om järn och eld 299 Arvstvisten, inspektioner 316 Den tysta tjänsteanden 324 Järn-Brita, en ungkarlsvåning 335 Stora Nygatan, andevärlden 359
del v
����–���� Den diminutiva masken 381 Tryckningen av Principia 396 De andligen döda 405 Faderns död, naturfenomenen 411 Förgyllda Lejonet, första visionen 417 Paris, själens väsen 427 Milano, Venedig, de utvalda rummen 433 Rom, Genua, drömseendets klarhet 442 Amsterdam, tryckningen av Œconomia 449
del vi
����–���� Oranienbad, korrespondenserna 459 Ryska kriget, malmgården 474 Drömboken 482 Den heliga sinnesrubbningen 505 Swedenborg förkunnar sin ankomst 520 Den sjätte utrikes resan 532 Himmelska hemligheter 544 Asketen och trädgårdsriket 554 Yttersta domen 569
del vii
����–���� Väldiga händelser, London 581 Det paranormala 586 Örtagården, audienserna 604 Kvittot, drottningens döde bror 613 Den nya kyrkan 628 Helgade sanningar 642 Alltings ordning 659
del viii
����–���� Doktriner, konflikter 665 Människan fullkomnad 672 Den religiösa fiendskapen 680 Missionären 697 Satans förföljelser 708 Altaroffret 720 Den tunga dvalan 734 litteratur och källor 743 efterord 757
del i
����–����
tuktans ris
Vad gäller modern, Sara Behm, så finns knappast något att säga. Underrättelserna är så få att man omöjligt kan bilda sig en uppfattning om hennes person. Vid vigseln som sextonåring var hon förmögen. Hon hade ärvt järnverket Skinnskatteberg i Västmanland, födde nio barn och var död vid trettio. Vid liktalen uttalades lovord. Sara Behm var alltigenom präktig. Ett porträtt hänger på Nordiska museet. På ramens mässingsskylt, under den inåtvända blicken, de känsliga, lätt behagfullt uppsvängda läpparna, står texten: »Fru Sara Swedberg, född Behm.« Om fadern däremot är materialet rikt. Som hovpredikant hos Karl XI , på posten som förste teologie professor i Uppsala, efter att ha tillträtt episkopatet i Skara, blev han en av det karolinska tidevarvets mest betydande kyrkomän. Han författade en självbiografi: Jesper Swedbergs Lefwernes Beskrifning. Första kapitlet fick titeln »I Herrens Jesu namn«. Genast kom han in på sin ringa person. Genom Guds nåd hade han levt befriad från förhävelse, från skryt. Han hade inte som andra förblindats av egenkärlek, sagt något lögnaktigt, något dåraktigt. Av allt det stora han tänkt och åstadkommit gav han Gud äran. Han skrev alltså om sitt liv i enfaldig menlöshet och han gjorde det för att hans barn, barnbarn och alla andra efterkommande skulle ha just honom i uppbygglig erinran. 11
För äldr agården där denne Jesper Swedberg kom till världen 1653 var Sweden i Hosjö bergslag tre kvarts mil från Stora Kopparberget. Swedbergs far var bergsman, förnäm. Hans mor var från Svärdsjö och kyrkoherde Petrus Bullernæsius dotter. Det var där i Svärdsjö som Gustav Vasa stack sig undan för danske kungen, Kristian den Omilde. För att inte röjas och komma i danskarnas händer gick Gustav klädd i drängakläder. Han måste tröska i ladan och mocka stallet. Swedbergs mormor, som då var dotter till en ung flicka i prästgården där kung Kristian uppehöll sig, berättade att den förklädde drängen en gång stod i farstun dit danska fiendeknektar tagit sig. Husmor slog honom då i rumpan med bakspaden. Hon sa till den blivande svenske kungen: »Står du här, din slyngel ? Ge dig iväg och hämta ved !« I den rad av växlande äventyr som Gustav Vasa upplevde, jagad av fiendens utskickade, sviken i sitt hopp att kunna förmå bönderna till resning, räddades han slutligen av uppoffrande män och kvinnor, av Morakarlarna. De följde nu sin kung mot fienden. De for Dalälven utför med lövruskor som segel. Vid Brunbäck låg det danska krigsfolket och solade sig barkroppade. Danskarna såg lövruskorna driva närmare och sa: »Jag tror skogen går.« När svenskarna var så nära att de kunde få skott på dem spände de sina dalabågar, lät pilarna gå löst på dem, nedlade dem. På Svärdsjö åkrar kunde man med plogen finna dalpilar i jorden. Jesper Swedberg, pojken Emanuels far, kunde själv rycka upp dem.
Sådan var Jesper Swedbergs bakgrund. Där ätten fanns, uppträdde kungar. Stamfäder ingrep i rikets historia. En 12
var släkt med biskop Svinhufvud, en annan härstammade från Georg Stiernhielm. Jesper Swedbergs profana vardag levdes alltså med fantastiska inslag. Berättelser uppstod kring hans person. Han såg sig omtalad liksom hjälten i en folkdikt. Hela tiden fogades ohistoriskt stoff till det verkligen upplevda. Lidandet, underverken, döden – allt började likna ett helgons liv. Och allt var Guds förtjänst. Följande historia berättade han gärna: Nära gården Sweden fanns en kvarnränna. Det var vår och islossning. Rännan svämmade över alla bräddar. Just då, när kvarnhjulen löpte som häftigast, föll Jesper Swedberg i. Han var då ännu en liten gosse. Nyligen hade han fyllt sju. Den äldre brodern som han gått till kvarnen med, tog sig över vattnet på en tvärstock. Från andra strandkanten började han retas med honom. Han kastade okvädingsord efter sin yngre bror och kallade honom feg. Det var nu, på väg över tvärstocken, som Jesper föll i rännorna. Båda benen kom mellan hjulskovlarna. De klämdes fast. Skovlarna låstes. I en timmas tid svämmade vatten över hans kropp. Äntligen kom hjälp. Med största möda, redan dränkt och livlös, blev han uppdragen. Pojken Jesper lyftes i fötterna och hölls upp och ner. Vatten rann plaskande ur strupen, men inget liv syntes i honom. Redan död bars han till huset, lades på bordet. Och se, snart började halsgropen picka. Han flyttades till en varm säng. Genom Guds nåd började han leva igen. Här, vid uppväckelsen från de döda, citerades Bibeln Jesaja 43:2 om Guds nådiga löftes sanning. Och skuld till olyckan var Satan. Såsom Moses i sin spädaste barndom hade han velat »fördränka« också honom. Samme Satan var det som genom Herodes velat mörda även Kristusbarnet i Betlehem. Denne sluge ande tyckte inte heller om att gossen Jesper läste så ofta i Bibeln. När drängar och pigor var upptagna 13
av sina dagsverken, när de plockade humle, satt han bredvid och läste i sin Bibel. Han drog sig undan och satt högt upp på rummet och läste. Satan ingrep på nytt. På väg utför trappan knuffades han ner. Under lång tid därefter läste Jesper Swedberg Bibeln med haltande gång, och av det ivriga läsandet kom lusten att predika. Han ville snart inget hellre än att predika för gårdsfolket, för de andra barnen. Det var ju i Guds hand och beskydd han överlåtit sig, i de heliga änglarnas vård.
Till den här änglaskaran räknade han sin mor. Att Herren Gud så ofta ingrep och beskyddade honom, det var bara för att han låtit sig bevekas av moderns gudfruktiga, trogna, trägna, innerliga böner och förböner för sina barn. Dessa familjens barn var ju alla bärare av en arvsynd som måste fostras bort. De var av födseln onda, egenvilliga och i behov av korrektion. Uppfostran var sträng och allvarsam. Jesper Swedberg skulle främst av allt lära sig att frukta sin Gud. Det gällde att aldrig få smak på världens förgiftade sötma. Han måste låta sig tuktas och agas. Så sträng var modern att barnen tvingades sova utan nattmössa på huvudet. Utomhus, i kyla och snö, gick de barhuvade och barfota. Varma plagg fick de inte ta på. Såsom torparnas och böndernas barn skulle de härdas till god hälsa, till kroppskrafter. Bara de rikas barn, de förnämas, de som klemades bort, levde bleka, magra, sjuka. Så dog de också i unga år. Sedan följde skolåren. I Falu trivialskola undervisade den grymme Öl-Pelle. Som läromästare var han en best, en tyrann. Han var sällan nykter. Kunskap ville han slå i eleverna med hot och dunder. Jesper Swedberg, som hade ett kvickt huvud, skrämdes från bokliga studier. Öl-Pelle fördärvade honom. 14
Inte blev det bättre då han tretton år gammal sändes till Uppsala högskola. Till informator där fick han den försumlige Samuel Elfwing. Han läste Terentius på latin, men för sin egen skull och inte för sin elev som inte kunde förstå honom. Ibland såg han inte till sin informator på åtta dagar. Sedan, när denne äntligen kom hem, var han full. Han måste sova ruset av sig men vaknade snart igen, het och tvär, ruskade liv i den sovande Jesper och skickade ut honom mitt i natten, i halka, i regn och slask för att köpa hem mera spisöl. Den kost han fått med sig hemifrån skulle räcka en hel termin, men informator Elfwing och hans dryckesbröder förtärde den på några veckor. Själv fick han nöja sig med vattvälling. Tids nog fick Elfwing den lön och död han förtjänade. Ännu på sotsängen låg han och ropade på mera öl. I sömnen hörde han röster: »Du dåre. Denna natt skall man ta din själ ifrån dig !« Ur mötet med Öl-Pelle och Elfwing kom en sedlig regel, en lärdom. Den gällde barnens föräldrar: Spar inga medel vid anskaffandet av läromästare. Dessa måste vara gudfruktiga, goda, skickliga. Jesus, som på yttersta dagen skall bli vår domare, säger ju klart och tydligt att det inte räcker med att bara veta vad man av Guds och Kristi ord har hört och lärt. Man måste beflita sig om att göra, göra, göra vad man lärt. Att sända sin son med stora omsorger och höga kostnader till högskolor för att sedan se honom återvända utan pengar, med utslitna kläder, med huvudet fullt av döda teorier, och utöver det, utan någon gudsfruktan, det tjänar ingen på. Då är det bättre att sätta honom för slagan, för plogen och slita ont på åkern.
Så mycket insåg redan den unge studenten Swedberg, och hade inte doktor Martin Brunner, professor i grekiska 15
språket, blivit hans handledare, hade inte det hänt, så skulle Jesper Swedberg suttit kvar som ömklig kaplan i Lima överst i Dalarna, mol allena, i fattigdom, elände. Nu kunde han en tid överflyttas för högre teologiska studier till Lund och där läsa under den tyske historikern, filosofen och rättslärde Samuel Pufendorf. Ingen samtida akademisk lärare blev i vetenskapligt hänseende lika framgångsrik som Pufendorf. Han frigjorde med sina studier rättsvetenskapen från teologin och skolastiken. Hans avhandlingar översattes till nästan alla kända språk. Jesper Swedberg blev hans elev. Han läste Pufendorfs arbeten De jure naturæ och De officio hominis. När Karl XI kallade Pufendorf till Stockholm som rikshistoriograf och gav honom titeln Kungl. Maj:ts sekreterare, lämnade Jesper Swedberg Lund och var tillbaka i Uppsala igen, hos rector magnificus Brunner. Kanske hade han under Lundatiden ägnat sig väl mycket åt ungdomlig fåfänga och liderlighet men i Uppsala botades han från detta. Den varmhjärtade professor Brunner upptog honom i sitt hus såsom informator för sin ende son. Nu mottog Jesper Swedberg verkligt avgörande, uppfostrande intryck. När han första gången som ung student kommit till högskolan hade han gått klädd i blå frisstrumpor av grovt, tjockt ylletyg, grövre än doffel och långhårigare. På fötterna hade han burit skor i svenskt läder. Han hade gått i en vanlig enkel grå kappa. Klädd på det viset hade han aldrig vågat ta sig längre fram i kyrkan än till dopfunten bakom manfolksbänkarna vid ingången. Kommen till Lund blev han världslig. Han var till naturen svarthårig och lång och lade sig till med en lång svart peruk. Över högra skuldran till vänstra höften bar han ett brett fransat axelgehäng i läder. Den långa smala stötklingan som hängde där var en stukat. Ingen skulle vara hans 16
like. Alla skulle gå ur vägen för honom. De skulle lyfta på hatten och buga djupt för honom. Det var som sådan han återkom till Uppsala. Hos doktor Brunner anhöll han om ett stipendium i teologi. När Brun ner såg honom kliva in, i prunkande peruk, klädd som han var, med hovmanér, med alla falska begrepp om värdighet, gjorde doktor Brunner korstecknet med så allvarsam min att Swedberg strax gick ut igen. Full av skam sålde han peruken, stötklingan, gehänget. Han köpte sig en allvarsam grå kappa och gick därefter med sitt eget hår. »Med mitt egit hår, säger jag.« Från den dagen skulle han aldrig gå i annat än sitt eget hår, det som Gud gett honom och inte i peruk som man aldrig visste vad den tillverkats av. Kanske av en horas löshår, ett »horohår«.
Så visade han sig framöver, alltid med Vankifs Bibel under armen som han med sin obeskrivliga fromhet beständigt slog i och läste och satt med sina lärjungar i en av de små tvärbänkarna mitt emot professorerna så att de skulle se honom och märka hans fromma flit. Mot all förmodan hade han, som sagt, också kallats till att undervisa professorns son, i den förnäme läraren Brunners hus. Swedberg berättar följande: Med andra studenter hade han gett sig av för att höra professor Brun ners lektion i Akademien. Plötsligt kom professorn själv åkande i en släde. Det vårades och var mäkta halt. Då han passerade höll Brunner in sin släde. Han befallde Jesper Swedberg att sitta upp. Denne, som gick med de andra studenterna, fann det pinsamt men ställde sig med en fot på meden. Det ville inte professorn. Bredvid honom på kuskbocken skulle han sitta. På högra sidan. Swedberg satte sig men måste hålla kappan för ögonen för nu mötte 17
de en hop andra studenter som just kommit ut från professor Scheffers lektion. Hemma igen hos matfadern Brunner klagade han över hur han behandlats. Brunner svarade att han inte gjort det för Swedbergs skull, utan för sonens, för Bastian som ju var Swedbergs lärjunge. När Bastian kunde se att hans egen far ärade hans lärofader så måste sonen i sin tur också ära och lyda denne lärofader. Till historien hör vad som sedan hände. Bastian hade gjort något straffbart. Fadern fick veta det. Han befallde Swedberg att tukta sonen. Swedberg »bannar honom huden full«. Det räckte inte. Ordentligt med prygel måste sonen få. Swedberg invände att Bastian var så stor som han själv. Lättare bannor bet oftast lika bra som hårda hugg. Men han slapp inte. Swedberg måste en andra gång ge sig på sonen, och nu med karbasen (en piska av hårt tvinnat linne). Efteråt belönades Swedberg av Bastians moder uppe i kammaren. Han fick i gåva en holländsk lärftskjorta. Faderns ord när de möttes var: »Galenskap är i piltens hjärta: men tuktans ris, ris, ris driver den långt ifrån honom.«
snart skedde under
Året för professor primarius Petrus Rudbeckius disputation i ämnet faderskapets värde och tillämpning var 1676. Denne Rudbeckius var son till Johannes Rudbeckius, storhetstidens störste gestalt i kyrkans folkuppfostrings arbete. Som utvald respondent redogjorde Jesper Swedberg för avhandlingens innehåll. Han hade fyllt tjugotre år. Den här sonen Rudbeckius stod långt efter sin berömde far i fråga om huvud och hjärta. Det var en skurkaktig son som omgavs av onda rykten: Petrus Rudbeckius gjorde sig skyldig till simoni. Vid tiden som biskop i Skara avslöjades att han sålt pastorat till högstbjudande. Också Swedberg skulle bli biskop i Skara, men när han första gången i Hoby församling ställde sig i predikstolen för att predika, måste han upprepade gånger understryka att han aldrig under hela sin livstid köpt sig ett ämbete för pengar. Tvärtom hade han med största iver, med orubbligt tålamod, bedjande och sjungande, avvaktat den rena och lagliga kallelsen från Gud själv. Bara Gud, vår Herres Jesu Kristi fader, vilken vare pris i evighet, visste att Swedberg inte ljög. Från predikstolen i Hoby kyrka predikade han sedan så gott han kunde. Mässan höll han iklädd en skrud med rikt stickat sidentyg besatt med guld, kring halsen ett fyrkantigt tygstycke, kring högra handloven en svetteduk. 19
Och snart skedde under. Just i hans kyrka märktes utslag av en extraordinär makt. Han företrädde ju det heliga änglaämbetet i det rum där de heliga änglarna, med fötter och ansikten skylda, ropade till varandra: »Helig, helig, helig är Herren Zebaoth.« Det var tredje söndagen efter Heliga Trefaldighet. Så plötsligt det oförklarliga: Samma dag i kvällningen hördes i kyrkan mycket musik. Fast kyrkan nu var tom och ingen människa var där inne hördes röster tydligt sjunga gudeliga psalmer. En orgel spelade, men kyrkan saknade orgel. Det här berättades snart av alla i byn, stor som liten. Den nye pastorn var Jesper Swedberg. Med en mun berättade de. Alla hade hört samma sak. I den tomma kyrkan hördes en harpospelare. En orgel brummade. Änglaröster sjöng. På så sätt visade Gud att han ville bruka sin ringa tjänare till att sprida hans ord.
Swedberg själv kallade det som hände kring honom »uppenbarelser«. Det var »syner«. Han mindes många sådana. Han mindes nu hur han tretton år gammal om natten förflyttades till en högt belägen ort, vidsträckt och härlig. Där på höjden fanns två stora hus och mellan husen en förbindelse liksom en förstuga. I den innersta vrån fanns två dörrar, en till vardera våningen. På väg dit upp såg han ett kar fyllt med ljummet vatten. Vid det karet stod Guds son. Man måste gå dit i trappor. Ganska mycket folk stod redan på rad, både små och stora. De som frälsaren ville ha till det härliga rummet på högra sidan, dem tvättade han. Med den andra handen drev han otvättade ifrån sig till det vänstra. Pojken Jesper stod också där i trappan. Hans lilla kropp skalv och riste av rädsla. Han suckade innerligt och bad 20
oavbrutet att Gud, för Jesu bittra pinas skull, ville göra honom värdig härlighetsrummet, det högra. Och det skedde. Jesus tog honom till sig, tvättade honom med vatten ur karet och släppte så in honom i den himmels ka salen, en hög och mäktigt lång sal upplyst av det klarast skinande ljus. På vardera långsidan fanns lavar och trappor som ledde honom högst upp där bara ett fåtal utvalda fanns. Han kände inte många men de han såg satt avklädda nakna i inbördes glädjeuppfyllelse. Här möttes således de fullkomligt oskyldiga, de heligt menlösa. De talade med varandra i förtrolig umgängeston. Och det Jesper bevittnade här var av den art att en människotunga inte kan uttala det. Inte ens änglarna kunde beskriva det. De sjöng om det. Från någonstans klingade också klockor sprött. Snart nog hände det oerhörda. Han, pojken Jesper Swedberg, fick »skåda Herren ansikte mot ansikte: och intaga den eviga glädjen«. Sedan, bara en kort tid senare och i samma nattliga syn, tog honom Frälsaren vid handen. Nu fördes han till djävlarnas och de fördömdas boning. Mörkret var fasligt, gruvligt, styggt. Rummet var ohyggligt. Där dansade de fördömda i ring, höll varandra i händerna och mellan händerna höll de ett utsläckt ljus. Så dansade de, knyckande, sparkande, kastande fötterna uppåt mot ryggen. Dansen var ful. De dömda tjöt erbarmligt, bölade, råmade. De gjorde så otuktiga åthävor att Jesper förfärades. Slutligen såg han, i den mitt de dansade kring, en stor, faslig, rund och djup grop. Gropen brann med en eld av svavel och lågor slog upp ur avgrundsgapet mycket häftigare och förskräckligare än någon masugn där malm smältes. Bland de piskande lågorna syntes de fördömdas kroppar i de gruvligaste, gräsligaste plågokramper. Trots att de med stor ansträngning arbetade för att ta sig upp, drevs de till21
baka av de svarta djävulsdjuren, stöttes med eldgafflar ner i avgrunden dit de än en gång störtade huvudstupa med ömkliga skrän, med förskräckliga pipanden. Jesper höll Kristus i handen och såg allt. Var gång någon föll tillbaka och tog mark i bottenglöden såg han att det sprakade hiskeligt. Elden, själva helveteselden, gav då stora lågor och skurar av gnistor ifrån sig.
Det här var alltså vad Jesper Swedberg såg i sin syn nattetid på sitt trettonde år. Han såg inget själv, av egen kraft, utan bara det Gud uppenbarat för honom genom sin ande. Av samma slag var de syner han allt oftare hade i vuxenlivet. Genom anden visade sig Guds djuphet för honom. Han rycktes upp till tredje himlen, till paradiset. Andra gånger såg han bara Satan. Tre gånger i rad under samma natt såg han i sömnen hur Satan »grymmeligen rusade« på honom, i akt och mening att honom »platt förmörda«. När detta Satans mordförsök inträffade befann han sig som ständernas deputerade i Stockholm. Bankväsendet skulle överses. Han tog logi på Lilla Nygatan, i kvarteret Tritonia 5, där den osannolikt rike grosshandlaren och privatbankiren Johan Lohe uppfört ett stenhus. Huset var färdigt för inflyttning men stod ännu tomt. Den välvda, rikligt ornamenterade kalkstensporten låg mellan Yxsmedsgränden och Ödesgränden (i dag Gåsgränden). Jesper Swedberg kom sent hem. Det hade varit en lång dag. Han sov snart djupt. I sömnen mötte han den illa beryktade professor primarius Petrus Rudbeckius, densamme som sålde befattningar till högstbjudande och som han responderat för i Uppsala. Rudbeckius åkte i en vagn, steg ur, höll upp dörren och 22
övertalade Swedberg att kliva på. Han skulle sätta sig så att han hamnade bredvid Rudbeckius, bredvid simoniten. Här, i skydd av vagnens mörker, överlämnades en fullmakt på papper. Ännu helt ovetandes om att Swedberg själv en dag skulle tilldelas biskopatet i Skara, fick han nu i drömmen en bekräftelse på det. Det stod »biskop i Skara« på fullmakten som Rudbeckius överlämnade. När de båda i samma drömsyn åkt ett stycke tycktes det honom plötsligt att Rudbeckius lämnat vagnen. I hans ställe hade Satan tagit sig in. Med ett spjut ville han i sin grymhet mörda Swedberg. Swedberg kastade sig in i en bön, men förgäves. Den fule Satan satt bredvid honom och upphöjde ett rysansvärt löjeväckande skratt. Förstörd klev han ur sängen, steg med nakna fötter ut på golvet i privatbankiren Lohes ännu tomma nya stenhus med höga fönster mot Lilla Nygatan, mot öppningen in i Ödesgränden som mynnade i det svarta Munkbrovattnet. Han gick en stund på golvet. Han vred sina händer, klev åter i säng. Och knappt hann han somna förrän drömsynen återkom, samma Herrens spådom, men nu än mer hiskelig. Han satt i Rudbeckius vagn. Satan trängde sig in med skränande skratt. På nytt ville han mörda honom. Swedberg knäppte sina händer hårdare, bad innerligare denna gång, sjöng med högre röst. Han väcktes, och som det var klart månsken på natthimlen såg han nu Satan också i vaket tillstånd. Satan stod i rummet. Månen sken in genom fönstret. En svart gestalt kastade en skugga över golvet. »Detta skedde uti Johan Lohes nya stenhus i gränden där ingen människa ännu bodde, att jag låg där helt allena.«
År 1682 i december disputerade Swedberg för magistergraden. Preses var professorn i grekiska, Julius Micrander, 23
ämnet de pytagoreiska grundsatsernas likheter och motsatser. Året därpå, 1683, blev han vigd till det heliga prediko ämbetet vid Kungliga Livregementet till häst. Än en gång spökade Rudbeckius för honom. Swedberg hade redan tidigare erbjudits tjänsten, men då genom »ohederliga konstgrepp« och sagt nej. Han ville ju inte betala för sin tjänst, utan dygdefullt och tålmodigt invänta Guds mening. När den kom var Swedberg trettio år. Han mindes att Johannes Döparen haft sin kallelse vid samma ålder. Swedberg kunde jämföra sig med Kristus själv. Inte heller Kristus förrättade ju predikoämbetet förr än han fyllt sina trettio. Nu, när han lämnade Uppsala och studentlivet, var hans sällskap alltså Guds heliga män, de som skrivit Bibeln. Dagligen stod Guds änglar vid hans sida. Vid tillfällen då han befunnit sig bland de »besynnerliga« studiekamraterna, bland det fåtal som kunde förstå honom, hände det ibland att han ansågs »vara rolig«. Han kunde stoja. Nu som prästvigd ändrades också detta. Allt rop och skriande skulle vara ägnat bara Gud Fader, Han som rådde över allt, som försörjde alla, som räknat alla hans huvudhår. Jesper Swedberg packade sina tillhörigheter och flyttade ut från övre kammaren där han bott hos doktor Brunner. Han ville komma hem och tog en hyrvagn till föräldragården Sweden i Hosjö bergslag. I herrgården Starforss bodde baron Carl Gustaf Friesendorff. Swedberg saknade medel, tog jobbet som sonens informator och flyttade dit. Inte långt från Starforss, vid Salberget i den nyanlagda staden kring silververket, bodde en ung flicka, Catharina Maney. Swedberg förlovade sig med flickan. Han ville ingå äktenskap. 24
Vägen till bröllopet blev omständlig. Swedbergs tro lovade var en ung jungfru, förnäm. Huset hon kom från var också förnämt. Begären efter henne var köttsliga. Förlovning hade redan ingåtts då flickans far i ett brev skrev att han inte släppte henne, att hon ännu var ett barn, att de fick vänta några år. Flickan, som först börjat tveka, som underkastat sig faderns önskan, ville att Swedberg gjorde ett nytt försök. Han måste komma till Salberget. Hon ville att han träffade hennes föräldrar, att han talade med dem.
Också Jesper Swedbergs bror Peter Schönström (adlad Schönström 1683) skulle vid samma tid till Salberget. Han kom i vagn från Roslagen men hade tagit fel vid ett vägskäl och farit vilse. Berättelsen som den återges antar drag av ett acta sanctorum. Den väg brodern irrat sig in på gick nämligen till herrgården Starforss. Det var påskafton. I den nyss fallna snön syntes kärrspår efter vagnen. Just Starforss, dit brodern felaktigt åkt, var ju platsen där Jesper Swedberg bosatt sig som ny informator i huset. Han stod själv på backen och såg med största förvåning att det var brodern Peter i den öppna chaise som svängde upp på gårdsplanen. De båda hade inte setts på länge. Halva natten måste de nu sitta uppe och tala med varandra. Jesper berörde giftasplanerna. Han talade alltmer om flickan Maney. Här hände det. Än en gång måste Swedberg förundras över hur märkligt Gud spelade med i allt, hur Han nu styrde i äktenskapshandeln. Gud fick honom nämligen, mitt under samtalet med brodern, att minnas den tvekan Catharina Maney hade uttryckt, en obetydligt liten tvekan, som förvisso snart förbytts i nya hopp om ett nära förestående bröllop, men lika fullt en tvekan. Nu kunde han ju, sedan Gud ingripit, med lätthet avstå 25
ifrån sin trolovade. Brodern Peter Schönström hade dessutom under nattens samtal berört en annan kvinna, en som han trodde var bättre för brodern: Assessor Behms dotter Sara. Framlidne assessorn i Kungl. Bergskollegiet Albrecht Behm (död 1679) hade en ledig dotter. Och själv var ju Peter gift med Saras äldre syster Anna. De två bröderna skulle bli svågrar. Dessutom, jämfört med fröken Maney, var Sara den rikare. Fick han henne, resonerade Swedberg redan, skulle han alltså behöva leva i stor stil. Gud skulle förse honom med stora medel, men för de pengar hustrun förde till boet måste han skaffa sig ett präktigt Stockholmshem, köpa sig kostsamma böcker att fylla väggarna med, vackra möbler. Den här fröken Behm, som han nu åtrådde, var nämligen mer än bara rik på gods och penningar. Som brodern beskrev henne var hon rik på dygd också, på gudsfruktan, allvarsamhet, fromhet, älskvärdhet. En sådan hustru kom bäst till sin rätt av att leva i materiellt välstånd. Hur var det Guds ande sa genom konung David ? »Säll är den som stor lust haver till Hans bud. Rikedom och ymnighet skall vara i hans hus.« Det fanns mer att säga om pengar: De hustrur, alltså de som förde rikedom med sig i boet, som väl försåg sin man med medel, bara sådana lät sig utan trätor befruktas, medan de fattiga, de erbarmliga som inget hade, men kom upp sig och levde väl på det maken gav, de var erkänt onda och arga, de kvinnorna var vanartiga och olidliga. Sara Behm var sexton år, men hon skulle snart fylla sjutton, och det var i maj här året 1683 som magister Swedberg tillträdde tjänsten som regementspastor vid Kungliga Livregementet. Under sommaren kunde han bege sig som gäst till brodern Peter Schönströms herrgårdsanläggning Bernshammar i Skinnskatteberg. Broderns svägerska, den 26
tilltänkta Sara Behm, levde inhyst i en sidoflygel. Det fanns ett tempel uppbyggt i parken. De träffades i orangeriet. Samma år i december ingick Jesper Swedberg i Slottskapellet ett kristligt, äkta förbund med assessorns i Kungl. Bergskollegio, salig Albrecht Behms kära dotter Sara Behm. I kyrksalen var en stor mängd strålande vaxljus upptända. I fönsternischerna stod keruber av alabaster. Vingarna var förgyllda. Han var nu en förmögen man.
Av Ernst Brunner har tidigare utgivits: Jag ändrar ställning klockan tre 1979 Söderväggar 1980 Känneru brorsan ? 1980 I det stora hela 1982 Dans på rovor 1983 Till fots genom solsystemen: En studie i Edith Södergrans expressionism 1985 Separator: 19 repetitioner 1986 Svarta villan 1987 Sorgen per capita 1990 Kocksgatan 1991 Edith 1992 Passionata 1994 Maison Londa hade en palmträdgård mot havet 1994 Mr Skylight 1995 Den vilde svensken 1997 Vallmobadet 1999 Fukta din aska 2002 Carolus Rex 2005 Vandring under jorden 2006 Yngling på guld 2007 Hornsgatan 2009 Anckarström och kungamordet 2010 Där går han 1 2014 Där går han 2 2015 Där går han 3 2015 På annat förlag: Bufflan och spegelflickan 1988 Förmiddagsgatan 1995 Stoft av ett stoftkorn 1999
isbn 978-91-0-014232-2 © Ernst Brunner 2017 grafisk design Nina Ulmaja typsnitt Romain du Roi och Williams Caslon omslagsbild Per Krafft d. ä. / Nationalmuseum NMGrh 1040 författarfoto omslaget Caroline Andersson tryck CPI books GmbH, Leck, Tyskland 2017