vĂĽ r a ko l o n i e r d e v i h a d e o c h d e s o m a l d r i g b l e v av
L I N N D A Q M V IST R E H VÅRA KOLONIER de vi hade oc h
de som aldrig b l e v av a l b e rT b o n n i e r s F Ö r l ag
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013951-3 © Herman Lindqvist 2015 r e da k tö r Berit Åberg b i l d r e da k tö r Ingemar Perup f ö r - o c h e f t e r sät t s b la d Robert Vallmark grafisk form John Sandström typsnitt Monotype Fournier 12 /14 pt t ryc k Livonia Print, Lettland 2015
innehåll i Drömmen om ett svenskt imperium 9 ii Nya Sverige 19 iii Vägen till frihet för dömda brottslingar 31 iv Johan Printz »Storbuken« tar kommandot 47 v Skeppet som aldrig kom fram 55 vi Bosättarna gör revolt 64 vii Kolonins sista blomstring 68 viii Sista striden som kom av sig 76 ix Kapplöpning till Afrika 91 x Slavbojor med svensk kvalitet 117 xi Den långa drömmen om Tobago 125 xii När sjörövarna på Madagaskar skulle rädda Sverige 131
xiii Barima: Kolonin som försvann i djungeln 155 xiv Sveriges korta men smärtsamma besök i Indien 170 xv Puerto Rico: Med löfte om rom och slavar 173 xvi Saint-Barthélemy: Ön som ingen ville ha 182 xvii Slaveri med kungligt godkännande 200 xviii Gustav III:s sista försök att grunda en slavkoloni 217 xix Guadeloupe blir svensk koloni 231 xx Saint-Barthélemy vissnar och dör 235 xxi När Sverige ockuperade Spetsbergen 250 xxii Sveriges sista försök att med trupper utvidga gränserna 260 xxiii Sveriges kolonier och besittningar 273 xxiv De svenska besittningarna i Europa 276 Litteratur 289 Bildkällor 293 Personregister 295 Böcker av Herman Lindqvist 305
Till Liliana
•I•
drömmen om ett svenskt imperium g u l d e t på j a m a i c a n ya s v e r i g e - k o m pa n i e t g r u n d a s Ingen vet exakt när makthavarna i Sverige började drömma om kolonier på andra sidan haven, men under första delen av 1600-talet gjordes flera mer eller mindre lyckade försök att förverkliga sådana drömmar. Detta skedde utan pukor och trumpeter, ja, i några fall i största hemlighet, för Sverige var sent ute på banan, konkurrenterna var hårda och skoningslösa. Däremot var det inget fel på självförtroendet hos de ledande i Europas nyaste militära stormakt. Sverige (med den östra riksdelen) hade bara drygt en miljon invånare men hade på 1560-talet lagt under sig Estland, hundra år senare hade Sverige dessutom undan för undan erövrat Ingermanland och Livland, en rad polska och tyska hamnstäder, samt Jämtland, Härjedalen, Gotland, Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Ösel och större delen av Pommern, Wismar, Bremen, Verden samt ytterligare två län i Tyskland. Dessutom hade Sverige under en kortare tid Bornholm i Östersjön och Trondheims stift i Norge. Det är omöjligt att förstå den svenska statsledningens imperiedrömmar utan att känna till hur snabbt Sverige hade växt till stormakt. Det var då besittningarna kring Östersjön var säkrade och Sverige fått fotfäste i norra Tyskland, som kungen och hans män med svällande nya militära muskler började leka med tanken på att gå vidare ut i 9
världen. Varför skulle inte Sverige ta för sig som andra länder gjorde? Kolonidrömmarna tog första gången konkret form hösten 1624 i nybyggarstaden Göteborg. Dit hade den tjugonioårige kungen Gustav II Adolf kommit med sin rådsherre, Sveriges genom tiderna mest lysande ämbetsman, Axel Oxenstierna. De var fyllda av självförtroende och hade storstilade drömmar för Sverige. Nederländaren Willem Usselincx var den förste som föreslog en svensk koloni i Nordamerika. Hans möte med Gustav II Adolf ledde till att Sverige gav sig ut mot nya världar.
10
Sverige hade vid den tidpunkten lyckats stänga ute Ryssland från Östersjön. Ingermanland och Estland var i svenska händer. Riga var erövrat. Nu ville kungen och rådsherrarna ha mer och planerade för nästa steg i Europa. Därför var det synnerligen viktigt att det nya Göteborg snabbt blev färdigt. Det gamla, grundat av Karl IX, hade bränts ner av danskarna. I tre år hade nederländska experter hållit på att skapa en modern hamn- och handelsstad nära Göta älvs mynning. Vid den tiden behärskade Danmark fortfarande de sydsvenska landskapen och därmed Öresund, varför Göteborg skulle bli Sveriges viktigaste import- och exporthamn. Att sakkunskapen kom från Nederländerna var ingen slump. Under större delen av 1600-talet var Nederländerna mönsterland för svensk handel och sjöfart. Bildade och inflytelserika människor, inklusive drottning Kristina, talade nederländska. Till Nederländerna reste unga män för utbildning. Därifrån förde de med sig nederländska ord som till exempel aktie, knäckebröd, skål och matjessill, knop, reling, stiltje, koj, matros, durk och många andra ord som har med sjöfart att göra. Nederländska smeder, företagare och kapitalister lockades till Sverige, bland dem de fyra bröderna de Besche och deras far samt Louis De Geer för att dra igång den svenska järn- och vapenindustrin. Louis De Geer, som kallats »den svenska industrins fader«, spelar en avgörande roll i skapandet av de första svenska kolonierna. e n av d e m ån ga d r i f t i ga p e r s o n e r som fanns i Göteborg denna höst var köpmannen Willem Usselincx. En man som rest vida i världen och som specialiserat sig på handel och sjöfart västerut. Han hade försökt grunda ett nederländskt handelsbolag för affärer i Amerika och Västindien, men stött på problem i hemlandet. Han förlorade alla sina pengar, men vägrade ge upp. Därför kom han till Sverige för att pröva lyckan här. I Göteborg hade han turen att få en sex timmar lång audiens hos kung Gustav II Adolf, som hela tiden hade Oxenstierna vid sin sida. 11
Usselincx lyckades övertyga kungen om att det nu var dags för den nya stormakten Sverige att göra som de andra europeiska stormakterna, satsa på kolonier på andra sidan haven. Varför skulle inte det fattiga svenska folket få samma rikedomar som spanjorerna nu förde hem från Sydamerika? Där borta skulle Sverige kunna hitta nya marknader för sitt järn och sin koppar och de svenska fartygen kunna återvända med tidens eftertraktade dyrbarheter – inte bara guld och silver utan just då åtrådda varor som tobak, kakao, kryddor, dyrbara skinn av bäver, utter och björn. Nederländska, portugisiska och engelska fartyg förde siden och andra märkvärdigheter hem från Japan och Kina. Ja, till och med Sveriges ärkefiende Danmark handlade på Asien och hade redan en koloni i Indien, Tranquebar. Alltså var det hög tid för svenska djärva män att staka ut nya territorier, skapa ett svenskt stormaktsimperium. Usselincx var särskilt imponerad av de tåliga svenska bönderna som sällan gjorde revolt och som stått ut med krigs- och nödår. De var synnerligen lämpade att bli nybyggare, menade han. Han skrev så här: »De timra, snickra, smida, baka, bygga, väva, färga, sömma skor och kläder därmed de alla nationer i Europa överlägsna äro. Hustrurna och döttrarna göra många konstige [konstnärliga] saker både med vävande och sömmande och andra lustiga konster, varutav synas, att de äro förståndiga och sinnrika nog.« Han trodde, kort sagt, på Sverige och svenskarna. Gustav II Adolf var nog inte svår att övertala. Han hade precis som alla andra bildade svenskar läst bröderna Johannes och Olaus Magnus historiska verk, där svenskarna görs till de ärorika goternas arvtagare. Kungen var fylld av den götiska romantiken, han såg sig själv som en ättling i rakt nedstigande led till kung Berik, den gotiske kungen som enligt sagan lämnade Sverige för att erövra stora delar av Europa inklusive för oss okända länder som Ulmerugien. I allt som Gustav II Adolf talar och skriver om återkommer detta. Det var hans plikt att träda i förfädernas fotspår, det var hans mål och programmet för hela hans liv. Självklart skulle Sverige, anfört av män uppfyllda av det go12
tiska arvet, vara med i den världshistoriska expansionen bortom Europas gränser som nu hade inletts. En mycket viktig faktor på 1600-talet var också religionen. För Gustav II Adolf var möjligheten att sprida den »rätta« läran till hedningarna på andra kontinenter en stor uppgift, en skyldighet för varje kristen furste. Usselincx var särskilt intresserad av Västindien, varifrån man trodde att spanjorerna skeppade mycket guld. All denna nya svenska handel kunde ledas över det nya Göteborg, försäkrade holländaren. Ett svenskt bolag grundades 1626 som fick ensamrätt att driva handel på »Asiam, Africam, Americam och Megallanicam« (södra Sydamerika). De första européerna hade nyligen stigit i land i Austra lien, men där fanns ännu ingen europeisk bosättning. Det nya bolaget kallades Svenska Söderkompaniet och skulle ha sitt säte i Göteborg. Kungen och hans främste minister Axel Oxenstierna och många av dennes släktingar satsade kapital, liksom många andra, i synnerhet prästerskapet eftersom bolaget skulle driva missionsverksamhet bland de vilda folken »som härtill uti vederstyggeligt, hedniskt avguderi och all ogudaktighet levat hava«, som kungen förklarade saken för prästerskapet. Missionerandet var en synnerligen viktig pådrivande faktor för kungens beslut att satsa på egna kolonier.
guldet på jamaica j u s t n u, u n d e r d e dy r a k r i g e n s t i d, var det främst guld och silver som lockade Gustav II Adolf. Under kriget på kontinenten skapades nya allianser. Sverige och England kom att konspirera mot det spanska väldet, som då sträckte sig över en stor del av Europa och större delen av Central- och Sydamerika, Västindien och Filippinerna i Ostasien. Kungen kom då i beröring med Englands mäktigaste man, George Villiers, hertigen av Buckingham. För att knyta Sverige närmare England lockade hertigen med allt guld på Jamaica. Jamaica var 13
Den engelske politikern och äventyraren George Villiers, hertigen av Buckingham, ville sälja Jamaica till Sverige – men hans egen våldsamma död avblåste affären. då i teorin en spansk koloni, men större delen av ön kontrollerades av pirater. Hertigen planerade att erövra de spanska öarna i Västindien. Sverige kunde få Jamaica om hertigen personligen garanterades tio procent av allt guld som skeppades därifrån. Det ansåg Gustav II Adolf vara en rimlig provision för denna lovande ö. Ett avtal undertecknades 1628. Men den äventyrlige hertigen spelade ett alltför högt politiskt spel. Han hade många fiender både i England och Frankrike, där han utpekades som älskare till franska drottningen. Bara några månader efter avtalet med Gustav II Adolf mördades hertigen. Han blev ändå odödlig genom att bli en av huvudpersonerna i Alexandre Dumas roman De tre musketörerna. Det skulle snart visa sig att det inte fanns särskilt mycket guld på Jamaica, så den svenska förlusten var inte så stor. Gustav II Adolf hann aldrig riktigt satsa på Söderkompaniet. Kri14
gen i Europa krävde hans närvaro och all hans uppmärksamhet. Den svenska offensiven inleddes på midsommaraftonen 1630 då Gustav II Adolf och 13 242 man svenska och finska trupper steg i land på ön Usedom i det som skulle bli svenska Pommern. Därmed inleddes Sveriges inblandning i det som skulle kallas trettioåriga kriget, som var en serie krig och konflikter med politiska och religiösa motiv, en kamp mellan katoliker och protestanter, mellan frihet och förtryck, mellan medeltid och modern tid, men ännu mer en kamp om makt och inflytande för de viktigaste furstehusen. Gustav II Adolf kom i rätt ögonblick. De gamla svenska nationalromantiska historikerna brukar bli yra av upphetsning då de ska skildra vad som hände. Sålunda skrev Carl Grimberg: »Vårt lilla folk skulle visa världen vad det duger till.« Därför rann Willem Usselincx projekt om en koloni i Amerika ut i sanden. Med en kombination av tur och skicklighet manövrerade kungen, hans fältherrar och Axel Oxenstierna så att de svenska trupperna gick från seger till seger ända till 1632, då kungen stupade vid Lützen. Hans sexåriga dotter Kristina övertog kronan under Axel Oxenstiernas förmynderskap. m e n k r i g e t o c h f r a m gån ga r na fortsatte många år till utan kungen. Sveriges makt och ställning i Europa bara ökade. Tullinkoms terna från de erövrade hamnstäderna i Preussen och Polen täckte under flera år trettio procent av svenska statens utgifter, men 1635 gick stilleståndet med Polen ut och hamnstäderna måste lämnas tillbaka. Detta bekymrade rikskanslern Axel Oxenstierna mycket. Han skrev i ett brev till sin bror: »Halva rikets makt och styrka är nu sin kos.« Axel Oxenstierna var en av samtidens skickligaste statsmän och Nordeuropas mäktigaste man. Han hade nyligen dryftat Europas affärer med kardinal Richelieu i Paris och titulerades »mon cousin« av franske kungen. Det var ju Oxenstierna som höll i statsrodret så länge flickdrottningen Kristina var omyndig. Han styrde Sverige och den växande svenska stormakten från sina fyra rum på slottet Tre kronor 15
i Stockholm med fast hand och med hjälp av två kansliråd och en stab av sekreterare. Svenska arméer kämpade fortfarande på slagfälten i Europa, kriget var långt ifrån slut. Strax innan kungen stupade vid Lützen höll Axel Oxenstierna på att upphöjas till hertig med löfte om ett eget tyskt hertigdöme. Han omgav sig med kunglig pompa även i Sverige. Det engelska sändebudet Bulstrode Whitelocke berättar att då rikskanslern kom för att möta det engelska sändebudet i Gamla stan, lät han sig, trots det korta avståndet, köras i en pampig vagn dragen av sex hästar, eskorterad av tolv kavaljerer och fyra betjänter. Whitelocke var liksom Usselincx imponerad av kvinnorna i Sverige, där så många män tagits ut för krigen och kvinnorna tvingats ta över gårdar och sysslor. Han skriver att »kvinnfolken, med lika färdighet som manskönet, köra sin plog, sin vagn, ro sin båt, med flera sysslor, som manfolket på andra ställen hava sig förbehållne«. År 1635 mötte Oxenstierna Usselincx och andra välinformerade nederländska köpmän i Amsterdam, bland dem en herre som hette Peter Minuit. Han var uppvuxen i Tyskland, hade fransk-vallonska rötter och lång anställning i det nederländska västindiska kompaniet. Peter Minuit hade varit guvernör i sex år över kolonin Nya Nederländerna då han köpte Manhattan i Nya Amsterdam (blivande New York) av urbefolkningen för 24 dollar. Hur den affären gick till ska vi återkomma till.
nya sverige-kompaniet grundas p e t e r m i n u i t h a d e b l i vi t o s a m s med sina arbetsgivare och var nu beredd att gå i svensk tjänst. Han visste att det fanns ett stort område kring Delawarefloden där det ännu inte fanns några kolonier eller någon europeisk bosättning. Detta område skulle passa Sverige bra och låg inte så långt från den plats där de brittiska puritanerna stigit i land från skeppet »Mayflower« femton år tidigare. Oxenstierna, som sökte nya marknader och nya inkomster, blev mycket intresserad. Ett 16
nytt handelsbolag bildades 1637, »Nya Sverige-kompaniet«, som fick monopol på tobaksimporten till Sverige. Holländska och svenska intressenter satsade lika mycket var. Axel Oxenstierna, en av hans bröder och en kusin lade in stora summor, likaså finländaren, riksrådet och amiralen Klas Larsson Fleming, som kom att bli eldsjälen för Nya Sverige. Alla förberedelser gjordes i största hemlighet, för det gällde att inte väcka de brittiska, franska och nederländska konkurrenternas vrede innan man hunnit bita sig fast på platsen, hissa flaggan och ladda kanonerna. Två små fartyg togs ut ur örlogsflottan och gjordes i ordning, »Kalmar Nyckel« och »Fågel Grip«. Bägge skeppen var byggda i Nederländerna och var hälften så långa som olycksskeppet »Vasa«, som hade kapsejsat i Stockholms hamn flera år tidigare. Halva besättningarna värvades från Nederländerna, resten från Sverige. Bägge befälhavarna var holländare som seglat till Amerika tidigare. Skeppen utrustades med kanoner och musköter, tolv kanoner på »Kalmar Nyckel« och tio på »Fågel Grip«, för risken att möta fientliga fartyg och pirater var alltid överhängande. Sjömännens utrustning och klädsel måste ha varit ungefär densamma som besättningen på skeppet »Vasa« hade och som man kan se idag på Vasamuseet. I november 1637 anslöt sig även Peter Minuit till fartygen i Göteborgs hamn. Ombord fanns bara sjömän och militärer, inga kvinnor och inga nybyggare. I krigsarkivet finns namnen på de 24 svenska soldater som värvats för att under löjtnant Måns Nilsson Kling bilda kolonins första vaktstyrka. Kling hade rötter i Finland och hade blivit officer vid Adolf Hårds regemente i Jönköping. Hans hustru och barn var kvar i Östergötland. Skeppen lastades med verktyg, lantbruksredskap och annat som kunde behövas då de första husen skulle byggas. Dessutom fördes varor ombord som var lämpliga i byteshandeln med urinvånarna: prydnadsföremål, kammar, speglar, tyger av olika slag, tobakspipor, kedjor och ringar. Oxenstiernas tanke var att så snart de första soldaterna grundat en 17
koloni skulle nybyggare föras över och ett svenskt samhälle skapas – Nya Stockholm i Nya Sverige. Inom några år skulle samhället utvidgas till ett imperium. Drömmen var att bygga svenska besittningar från Florida till Newfoundland. I Nya Sverige skulle nybyggare själva odla tobak för export till hemlandet. Outtröttligt arbetade Oxenstierna varje dag från klockan sex på morgonen för att försörja, stödja och förstärka de svenska arméerna i Europa, hålla kontakten med kungarna, furstarna och fältherrarna i Europa, samtidigt som han reformerade och moderniserade riket med nya ämbetsverk och Sveriges första postverk. Oxenstierna hoppades på nya marknader för svenska varor och att det skulle bli möjligt att direktimportera den nya åtrådda varan tobak. Vanan att »dricka tobak«, som man sa, hade nått studenterna i Uppsala redan 1629. Soldaterna från trettioåriga kriget tog seden med sig hem och rökandet hade spritt sig så snabbt att drottning Kristina redan 1641 talade om tobaksrökning som en »inrotad ovana och stort missbruk«. Tobaken som röktes var dyr importerad engelsk tobak, odlad i Virginia, inte långt från Delaware, dit svenskarna var på väg. Oxenstierna ville ha del i den världshandeln. Så snart fartygen kom ut på Kattegatt mötte de hårda novemberstormar. Det var nödvändigt att segla ut sent på hösten för att sedan komma in i de rätta vindarna som skulle föra dem över Atlanten. Skeppen kom ifrån varandra. Under en hel månad kämpade »Kalmar Nyckel« för att komma ut ur ovädret. Seglen slets sönder, en mast gick av. Till slut lyckades kaptenen styra in mot den holländska ön Texel, den största av de frisiska öarna, där skeppet reparerades. Då dök även »Fågel Grip« upp, lika illa åtgången. Allt iordningsställdes, vatten och proviant fylldes på och på årets sista dag 1637 kunde man äntligen lägga ut med kurs över Atlanten mot Delaware.
18
• II •
nya sverige smålänningen som ägde hela bronx Efter fyra månaders segling från Göteborg var skeppen äntligen framme. Där låg Delawareflodens mynning. Allt var stilla. Vårskogen doftade. Fåglar kvittrade. Det var den 23 mars år 1638 och fartygen »Kalmar Nyckel« och »Fågel Grip« fortsatte uppför floden in i ett grönskande landskap med skogklädda kullar som många av männen på fartygen uppfattade som Edens lustgård. Skeppen seglade in i en biflod vid den västra stranden och stannade vid en udde där bifloden Minquas Kill (idag Christina River), mötte Brännvinskilen (dagens Brandywine Creek). De förundrade svenskarna såg blommorna och fruktträden och kallade platsen för Paradisudden. En senare nybyggare, Per Lindeström, beskrev landet så här: »Uti hela Amerika finns ingen ljuvligare ort, bekvämligare till allehanda plantering, och som bättre kommer överens med våra kroppars konstitution … De skuggerika trän och buskar äro där allestädes med fåglar uppfyllte, vilka med sina rara färgor och mångahanda stämmor sin skapares lov, härligen utbreda … Där fanns de ljuvligaste frukter och en övermåttan skön kostelig frukt, som av de svenske kallas vattenmelon. Det som inuti skalet växer har en övermåttan ljuvlig och skön smak och smälter i munnen liksom socker.« Fartygen styrde in på Minquas Kill och stannade där staden Wilmington ligger idag. Där på stranden stod några hyddor. Som en hälsning till landet och dess bebyggare sköt fartygen svensk lösen, två 19
skott i snabb följd. Granna fåglar fladdrade skrämda upp ur träden och snart kom de första indianerna lockade av de stora skeppen och kanonmullret. Peter Minuit skred omedelbart till handling. Han kallade till sig fem sachemer eller hövdingar från de viktigaste indianstammarna i närheten. De var av lenni lenapefolket som hörde till algonkingruppen. Lenni lenape betyder »riktiga män«. De var ett jordbrukande folk, bofast med stora åkerfält runt sina byar. Minuits instruktioner var att under fredliga former inleda förhandlingar med lenaperna, förklara att svenskarna ville driva handel med dem och om det visade sig att inga andra européer hade kolonier just där skulle Minuit köpa mark av indianer längs Delawareflodens västra sida. Detta land skulle han kalla Nya Sverige. Han skulle bygga ett fort och hissa den svenska flaggan. Sen skulle han segla vidare med »Kalmar Nyckel« söderut till Florida där han skulle grunda ännu en koloni för den svenska reger20
Samtida karta över Delawarefloden och alla dess bifloder. Svenska fort och nybyggen låg på båda sidor. ingens räkning. Florida var formellt spanskt område, men få spanska trupper fanns på plats. Då allt detta var klart skulle Minuit lämna kvar en tillräckligt stor styrka för att försvara Sveriges nya besittningar och sedan återvända med fullastade skepp till Göteborg. tan k e n på e t t s v e n s k t ko lo n i a l i m p e r i u m från Florida till Newfoundland var förvånansvärt orealistisk för att komma från den annars så förnuftige Axel Oxenstiernas kammare. Förklaringen måste vara att det ännu inte fanns bra och korrekta kartor över den amerikanska kontinenten i Sverige. Kolonialmakterna höll länge sina egna kartor hemliga och större delen av kontinenten var ännu outforskad av européerna. 21
22
23
Förhandlingar inleddes i kajutan på »Kalmar Nyckel« med hjälp av indiantolken Andreas Lucassen. Svenskarna ville betala med gåvor från Europa: yxor, knivar och andra verktyg samt speglar och smycken. Den 29 mars 1638 satte de fem hövdingarna Mattahorn, Mitatsemint, Elupacken, Mahamen och Chiton sina bomärken på köpekontraktet, skrivet på holländska. Dessvärre är dokumentet försvunnet och köpe summan okänd men den översteg kanske något den summa Minuit hade lagt ut för Manhattan, 24 dollar. Nya Sverige var en större areal. Landområdet som Minuit köpte låg på flodens västra strand från Bombay Hook vid Delawareflodens mynning i söder till Schuylkillflodens mynning i norr, en sträcka på drygt tio svenska mil. Då kontraktet var signerat gick alla i land igen, en stolpe slogs i marken med den elvaåriga drottning Kristinas namn och vapen inhuggna och högtidligt förklarade Peter Minuit att området nu hette Nya Sverige. På den platsen står idag Carl Milles Delawaremonument i staden Wilmington, som nu är vänort till Kalmar. Så småningom skulle det visa sig att indianerna och européerna menade helt olika saker med landköp. Européerna trodde de hade köpt marken, men indianerna hade den uppfattningen att ingen kan äga, köpa eller sälja naturen, man kan bara köpa rätten att bruka naturen. Med regelbundna gåvor och vänligt bemötande kunde svenskarna få vara kvar, odla och bo i ursprungsbefolkningens natur. Det är därför Minuits påstådda köp av Manhattan för varor värda bara 24 dollar några år tidigare inte riktigt stämmer. Indianerna sålde inte marken så billigt, de sålde bara rätten att bygga och bo. Naturen ägdes av alla urinvånare, levande och döda. Sjömännen och soldaterna från skeppen började genast bygga fortet Christina på en höglänt kulle, en fyrkantig skans där fartyg kunde Föregående uppslag: Målning från Nya Sverige-museet i Philadelphia visar romantiserad version av hur svenskarna undertecknar köpekontraktet på kolonin. 24
Fortifikationsingenjören Per Lindeström visar livet i Nya Sverige. Fredlig samvaro i förgrunden, indianska inbördesstrider i bakgrunden. lägga till på den ena sidan och en träskmark bredde ut sig på den andra. Tre kanoner togs från fartygen och ställdes upp i hörnen på fortet, svenska flaggan hissades i mitten. Fortet var ett försvar mot indianerna, men därifrån kunde man inte förhindra att engelska eller holländska fartyg försökte segla förbi på floden. Ett tjugotal soldater placerades i anläggningen under ledning av 25