Mitt i Steget
Mitt i steget_Garamond.indd 1
2016-04-25 08:43:16
Mitt i steget_Garamond.indd 2
2016-04-25 08:43:16
Mitt i steget Bjรถrn Rosengren Johan Hakelius
albert bonniers fรถr l ag
Mitt i steget_Garamond.indd 3
2016-04-25 08:43:16
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013403-7 Š BjÜrn Rosengren, Johan Hakelius 2016 Livonia Print, Lettland 2016
Mitt i steget_Garamond.indd 4
2016-04-25 08:43:16
Till min fru Helena, min son Magnus och mina barnbarn Michaela, Victoria, Caroline, Olivia och Elsa
Mitt i steget_Garamond.indd 5
2016-04-25 08:43:16
Mitt i steget_Garamond.indd 6
2016-04-25 08:43:16
Fรถrord 8 Prolog 13 Son i folkhemmet 16 Fackรฅren 76 Landshรถvding 271 Minister 323 Kinnevik 464 Epilog 520 Personregister 522 Bildfรถrteckning 530
Mitt i steget_Garamond.indd 7
2016-04-25 08:43:16
Mitt i steget_Garamond.indd 8
2016-04-25 08:43:16
Förord
I Sköndal, där jag vuxit upp, finns en ek som blixten slagit ned i. Stammen är konformad och ihålig, med en stor rumslig yta längst ned där en vuxen person gott och väl får plats att stå. Stammen smalnar successivt av, och högst däruppe, där blixten slog ned, finns en liten öppning som lyser upp ekens inre rum. Som pojke kunde jag ibland gå dit och ställa mig. Rummet var som en värld för sig. För några år sedan återvände jag till eken. Självklart stod den kvar, precis lika stadig som i min barndom. En ek kan bli en bit över tusen år. Jag ställde mig återigen i ekens rum och såg upp mot hålet där blixten hade slagit ned. Mer än 60 år hade passerat, men inuti eken hade tiden stått stilla. Ingenting hade hänt. * Den här boken har kommit till genom ett nära samarbete med Johan Hakelius. Johan är en mycket skicklig skribent och researcher, han har intervjuat människor i min närhet, bandat våra samtal och bearbetat de texter som jag skrivit själv för att kunna återge min berättelse så sanningsenligt som möjligt. Jag är oerhört tacksam för hans noggranna arbete. Även om Johan skrivit boken är det mina ord, det kom vi överens om redan från början. Med Johans hjälp har det blivit en berättelse inte bara om mig själv, utan också om samhällsutvecklingen under mina dryga 70 år.
Stockholm i april 2016 Björn Rosengren
Mitt i steget_Garamond.indd 9
2016-04-25 08:43:16
Mitt i steget_Garamond.indd 10
2016-04-25 08:43:16
11-12 ĂĽr. Vet ingenting om livet.
Mitt i steget_Garamond.indd 11
2016-04-25 08:43:17
Mitt i steget_Garamond.indd 12
2016-04-25 08:43:17
Prolog Måndagen den 18 oktober 1999
Måndagen den 18 oktober 1999 skulle bli ett fototillfälle. Svenskar och norrmän, sida vid sida. Slutet för spekulationerna om att Telia-Telenoraffären var på väg att spricka. En uppvisning i brödraskap mellan mig, näringsminister i Sverige, och den norske samferdselsministern Dag Jostein Fjærvoll. Journalister och fotografer hade redan börjat samlas på Näringsdepartementet, när pressmeddelandet kom : underskrivandet av avtalet om telia/telenor inställs Till redaktionen. Det planerade underskrivandet av avtalet om Telia/Telenorfusionen i dag kl. 11.30 är inställt. Den norske samferdselsministern Dag Jostein Fjærvoll meddelade i dag kl. 09.30 att den norska sidan inte är färdig med behandlingen av bl. a. det framtida bolagets kapitalstruktur.
I snart ett år hade fusionen mellan Telia och Telenor plågats av bakslag. Nu hade det skett igen. Den här gången verkade min pressekreterare Lars Georgsson lika överraskad som alla andra. – Vi har bara en fragmentarisk bild av vad som har skett. Vi vet faktiskt inte varför norrmännen inte kommer, upprepade han, gång på gång. Lars förvåning var inte alldeles falsk, för den norske samferdselsministern spelade högt och hans medarbetare var till en början buttert fåordiga. Men helt oförberedda på det som skedde var varken Lars eller jag. Jag hade under helgen fått veta att Näringsdepartementets ansvarige ämnesråd, Lars-Johan Cederlund, hade garanterat att allt var klart inför måndagens övning. Ordet »garanterat« hade Lars Georgsson strukit under i sin not till mig. Men jag hade också fått veta att Cederlund »muttrade något« om att norrmännen hade ställt till problem och att de kanske inte skulle komma. Men vid 13
Mitt i steget_Garamond.indd 13
2016-04-25 08:43:17
en sådan eventualitet fanns en klar strategi : »I så fall«, skrev Lars, »har vi ju en fullskaleskandal på gång där vi kan vara helt oförstående.« Och det var precis det Lars var. Han förstod, enligt nyhetsrapporterna, inte alls vad saken handlade om. Han talade om »hårklyveri«, om hur »fullkomligt löjligt« det var att framföra invändningar av det slag som norrmännen påstods göra. De agerade orimligt. Om Lars spelade den elake polisen, spelade jag den snälle, eller åtminstone tyste. Jag sade ingenting. Jag gjorde mig redo för att ta emot Fjærvoll, som ändå var på väg till Stockholm för att fortsätta förhandla. Även om förhandlingarna inte skulle kallas förhandlingar, eftersom slutförhandlingarna egentligen redan var gjorda. Det rörde sig om vissa »klargöranden«. Det här var inte mitt stoltaste ögonblick. Tanken var att jag skulle ha stått som gudfader för en fusion värd hundratals miljarder kronor – den största någonsin i Norden och kanske den största affären i världen vid den här tidpunkten. Det nya bolaget skulle ha styrkan och storleken att bli framgångsrikt både i och utanför Norden. Det var den sortens möjlighet ministrar drömde om, en möjlighet att lämna något efter sig som spelade roll. Jag hade tagit mig an uppgiften med entusiasm. Nu hade det kommit dithän att det gällde att distansera sig från affären, snarare än att få sin del av äran för den. Affären tycktes fördömd från första början. Till och med på mitt eget departement var tvivlen tidiga och starka, både på enheten för statligt ägande och bland mina allra närmaste medarbetare. I slutet av januari 1999 hade den norska och svenska staten givit en avsiktsförklaring om att slå samman sina telebolag. Redan två månader senare var affären så fylld av problem att en intern PM på Näringsdepartementet slog fast att om förslaget vore nytt, hade det vettiga varit att tacka nej. I juni var den interna tonen än mer negativ : om inte den norske VD :n Tormod Hermansen och två andra personer i ledningen byttes ut, råddes jag att genast avbryta fusionen. I augusti var analysen på Näringsdepartementet förbehållslös : fusionen borde helt enkelt avbrytas, eftersom norrmännens agerande förvandlat den till en dålig affär. För att komma ur avtalet med Norge luftades tanken att se till att EU-kommissionen skulle säga nej i sin konkurrensprövning. Det gick att ordna, försäkrades i ett stycke som saknades i senare versioner av samma PM.
14
Mitt i steget_Garamond.indd 14
2016-04-25 08:43:17
Om man till de interna invändningarna lägger de spaltmeter av kritisk eller direkt nedgörande granskning som pressen ägnade sig åt, ter sig min beslutsamhet att driva affären vidare som optimistisk över gränsen till det obstinata. Men skulle fusionen alls bli av gällde det att hålla masken och lägga all tyngd vid det positiva. Det fanns inte utrymme för att låta press eller opposition locka en minister att vara alltför uppriktig, som jag skulle erfara när jag ändå gick i den fällan under affärens gång. Men sanningen var att det inte bara var en fråga om affärshänsyn, min soliga disposition, eller ens en ärelysten dröm om att genomföra en gigantisk affär. Även jag hade en chef. Strax före det inställda undertecknandet den 18 oktober hade jag och några av mina tjänstemän besökt Oslo för att åter tala med de norska huvudpersonerna. Samtalen försatte mig i sällsynt uppgivenhet. Jag accepterade att mina rådgivare hade rätt : fusionen borde avbrytas. »Vi måste prata med Göran och övertyga honom om att det här inte går«, konstaterade jag. Jag tog med mig min statssekreterare, Lars Rekke, till statsministerns kontor, där vi fick vänta några minuter. Göran satt i telefon med den norske statsministern. När Göran kom ut, väl medveten om vårt ärende, öppnade han genom att säga : – Tjena grabbar. Ledsen att jag blev lite sen, men jag har just talat med Bondevik på telefon och vi är överens om att det här är en jättebra fusion. För den som känner Göran fanns det inget tvivel om vad det betydde : inget snack om att överge fusionen. Ska du dö, gör det med stövlarna på. Strax före jul 1999 gjorde jag det. Det var en märklig situation att hamna i för en bilmekaniker från Sköndal.
Mitt i steget_Garamond.indd 15
2016-04-25 08:43:18
Son i folkhemmet
1. Jag skulle ha blivit brandman. Det var åtminstone vad mamma föreslog, eftersom hon tyckte att jag var sportig. Peter, min bror, skulle bli brevbärare, eftersom mamma ansåg att han var intellektuell. Riktigt varför mamma kopplade ihop tänkande och postgång vet jag inte, men kanske berodde det på akademiledamoten, poeten och postexpeditören Bo Bergman. Det ligger nära till hands, för det lästes mycket i mitt barndomshem. Naima Katarina Margareta Rosengren, född Jonsson, slukade nobelpristagare och ryska klassiker. Mamma hade sociala ambitioner och romanerna var ett sätt att vidga perspektiven. Redan som mycket ung plockade jag upp rysk 1800-talslitteratur, Steinbeck, Jack London och annat som hon lämnade i sitt kölvatten. Även Folke, min pappa, läste en hel del, men han ville dessutom skriva själv. Pappas drömmar var olika mammas rätt lättbegripliga strävan. Han ville vara något annat, något mer. Vad vet jag inte, kanske inte han heller, men han var inte nöjd med att vara en duktig skräddare. Om mammas romanläsande var ett sätt att öppna världen hade pappas litteraturintresse något styvnackat och ensligt över sig, liksom mycket annat i hans liv. När jag var i tonåren ägnade han sin lediga tid åt att skriva en roman om kelterna. Varför det blev just kelterna är svårt att säga. Det kan ha haft politiska skäl, har jag tänkt efteråt. Kelterna hade blivit symboler för förtryckta, kämpande folk. Pappa var svag för sådant. Men antagligen hade det bara att göra med hans intresse för arkeologi. Manuset finns kvar, men gavs aldrig ut. Jag tvivlar på att det sändes till något förlag. Om det gjorde det, sparade inte pappa det oundvikliga refuseringsbrevet. Pappa och mamma träffades i slutet av trettiotalet i Stockholm. Mamma var hattmodist på NK. Pappa var en kortvuxen, smärt man, åtta år äldre än sin blivande fru och alltid välklädd, som det anstår en skräddare. Mamma talade ofta om hur vacker pappa hade varit :
16
Mitt i steget_Garamond.indd 16
2016-04-25 08:43:18
– Du och Peter ser väl bra ut, Björne, men inte är ni lika vackra som er pappa när han var ung. Pappa hade haft en skrädderirörelse i Borgholm på Öland, men flyttade till Stockholm, lockad av arbete på KF :s skrädderier. Han hade dessutom goda skäl att lämna Borgholm. Han var gift och hade en liten dotter, Lisbet, men äktenskapet fungerade inte. Flytten till Stockholm var ingen flykt hals över huvud. Som jag förstod det ville inte barnets mamma ta ansvar för Lisbet och jag tror inte att min mamma ville kliva in i hennes ställe. Men Lisbet lämnades inte i sticket. Hon ackorderades ut till ett par kvinnliga frikyrkopastorer, som inte alls var så strängt religiösa som man kan tänka sig. Jag tror att hon fick en bra uppväxt. Det är mer än en gissning, för det hände att Lisbet kom på besök och vi åkte ibland ned till Öland om somrarna och besökte henne. Lisbet var aldrig någon skamsen hemlighet. Jag har fortfarande kontakt med henne. Jag undrar om mamma visste att pappa redan var gift när de började träffas. Jag tror inte det. Med tanke på hur slarvig min pappa kunde vara, är det faktiskt möjligt att han inte ens tänkte på saken. Han hade ju lämnat förhållandet och gått vidare. Hur det än var vände de i alla fall på turordningen när de bildade familj : 1939 föddes deras första gemensamma barn, min syster Layla, eller Laila, som hon egentligen döptes till. Det är ett samiskt namn som knyter an till min mammas barndomstrakter. Först sommaren därefter, i juli 1940, gifte de sig, efter att pappa fått skilsmässa. I dag låter det inte särskilt märkvärdigt, men då beviljades bara några få tusen skilsmässor varje år i Sverige. Det var inte förrän efter kriget som den första stora vågen av skilsmässor kom. Detsamma gäller min syster Laylas födelse. I dag föds en majoritet av alla svenskar utanför äktenskapet, men vid trettiotalets slut räknades bara drygt tio procent av födslarna som utomäktenskapliga. Miljön i Stockholm var mer tillåtande än på landsbygden, men mamma och pappa var ändå ett slags sociala pionjärer, oavsett om det skedde av val, slarv eller nödvändighet. De satte bo, just som världen kastades ut i ett nytt världskrig. Laylas födelseår var året för själva krigsutbrottet. När de gifte sig hade redan Norge och Danmark ockuperats av tyskarna, Sovjetunionen hade tagit Baltikum och delar av Finland, Paris hade just fallit och slaget om Storbritannien var i full gång. Den tyska transiteringstrafiken genom Sverige hade börjat. Jag föddes två år senare, i april 1942. Det var en försiktig vår, efter en av krigs17
Mitt i steget_Garamond.indd 17
2016-04-25 08:43:18
årens rekordvintrar : de hade haft 35 minusgrader i Skåne i slutet av februari. Alla reklamskyltar i Stockholm hade slagits av i januari för att spara el och USA gjorde sina första flygbombningar av Japan när jag var fyra dagar gammal. Inom ett år skulle både slaget vid el-Alamein och slaget vid Stalingrad avgöras. Ytterligare två år senare, i maj 1944, föddes min bror, Peter. Då var det bara en knapp månad till D-dagen. Trots alla stora och skrämmande världshändelser och trots att början hade varit lite okonventionell, kunde vår familj till det yttre ha beskrivits som något av en idyll. Kriget var ju inte det enda som folk talade om. Gunder Hägg slog tio världsrekord mellan julis början och slutet av september det år jag föddes. Det år min bror föddes fick Tage Erlander sin första statsrådspost och Bertil Ohlin valdes till folkpartiledare. Det fanns, när kriget drog mot sitt slut, en känsla av framtid och framgång i luften. Rekordåren stod för dörren och med dem den moderna välfärdsstaten. Vår lilla familj var i högsta grad del av utvecklingen. Det är främst på det sättet – socialt eller till och med politiskt – som man kan beskriva oss som en idyll. Om en socialdemokratisk kampanjmakare hade behövt en mönsterfamilj, hade familjen Rosengren passat bra, åtminstone efter en liten uppsnyggning och om pappa hade lagt ut snusen. Vi utgjorde ett slags välfärdsstatens solskenssaga. Vi lyftes, gång på gång, av samhällsutvecklingen. För mig har känslan av att röra mig i takt med samhällsutvecklingen hållit i sig, även när samhället har blivit ett annat. Jag är fortfarande förväntansfull, nästan otålig, när jag tänker på kommande förändringar. Jag har, så länge jag kan minnas, gillat det moderna. Jag tycker att det finns goda skäl att hysa framtidstro. I den förvissningen har jag levt mitt liv. Min övertygelse är nog egentligen mindre en fråga om teoretiska resonemang, än om praktisk erfarenhet. Redan från början var det som om tiden var min vän. Att röra sig framåt var att röra sig uppåt.
2. När jag föddes bodde vi på Regeringsgatan i Stockholm. I dag är det en dyr innerstadsadress – i skrivande stund kan en tvårumslägenhet kosta drygt fyra miljoner kronor – men så var det inte i början av fyrtiotalet. Då var det inget vidare. I det närmaste slum. När jag bara var något år flyttade vi till en tvårum-
18
Mitt i steget_Garamond.indd 18
2016-04-25 08:43:18
Mina föräldrar, Naima och Folke.
mare i Årsta på Bolmensvägen. Det var ett nytt barnrikehus. Med det började vår familjs symbios med välfärdsstaten. Barnrikehusen hade börjat byggas 1936, efter ett delbetänkande av den bostadssociala utredningen, som hade tillsatts av Gustav Möller, legendarisk socialdemokrat och socialminister. En ännu inte fyrtioårig Gunnar Myrdal var en av utredningens ledamöter. Han hade redan låtit tala om sig så pass att vi som växte upp i barnrikehus ibland kallades »Myrdalingar«. 19
Mitt i steget_Garamond.indd 19
2016-04-25 08:43:21
En del av debatten som resulterade i barnrikehusen drevs av makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan. Numera är det vanligt att ur den boken lyfta fram resonemang om sterilisering och obehagliga formuleringar om »folkmaterialet« och dess kvalitet, men det är inte riktigt rättvist. Dels publicerades den 1934, när sådana formuleringar var gängse och inte nödvändigtvis avslöjade planer på folkmord. Dels var bokens huvudsakliga poäng att de sociala förhållandena måste förbättras för barnen och barnfamiljer, om inte nativiteten skulle bli katastroflåg. Det var den ambitionen som lyfte många barn, däribland mig, från rätt miserabla förhållanden. Tanken med barnrikehusen var just att avhjälpa trångboddheten bland mindre bemedlade, barnrika familjer. Ett subventionssystem satte ned hyran med tio procent per barn. Det var ordentligt och modernt, men inga enorma ytor. Vi bodde i en tvåa, den minsta tillåtna storleken i barnrikehus och den vanligaste på Bolmensvägen, men vi trängde ihop oss på mindre yta än så. Mamma och pappa sov i kökssoffan, som gick att bädda. Vi barn delade på sovrummet. I det stora vardagsrummet fick ingen bo. Där fanns en sittgrupp, men framförallt pappas jättelika skrivbord, nästan som ett altare, med en skrivmaskin på. Jag minns inte att vi uppfattade det som särskilt konstigt då. Det var både tids- och klasstypiskt att, trots trångboddhet, ha ett »finrum« som inte användes fullt ut. Det var kanske mindre typiskt att ställa ett stort skrivbord i finrummet, men det sade något om pappas författardrömmar. Det var redan i Årsta som jag bestämde mig för att inte börja röka, trots att jag inte ens hade fyllt sex år. Det berodde på mamma. Så här i efterhand kan jag få känslan av att hennes dagar mestadels gick åt till kaffe och cigaretter. Men hon försökte hålla nere rökningen, antagligen av ekonomiska, snarare än medicinska, skäl. Resultatet blev vanligen att hon på morgonen skickade iväg mig på min första barncykel – det var en gammal modell redan då, med ett stort hjul fram och ett mindre bak – för att köpa fyra lösa Boy. Sedan, på eftermiddagen, när det visade sig att den självpåtagna ransoneringen var för sträng, skickade hon iväg mig igen för att köpa ytterligare fyra Boy. Jag tyckte att det var en löjlig ordning och blev för alltid avogt inställd till cigaretter. Vi hade inte bott länge i barnrikehuset förrän jag var nära att decimera familjen. Exakt hur gammal jag var vet jag inte, men ungefär fem eller sex år. Det var vinter, jag och mina kamrater lekte på isen på Årstaviken och något gick fel. Kanske hetsade vi varandra att utmana ödet, kanske skulle jag visa mig på styva linan, men hur det än gick till trillade jag ned i en vak. Det är ett ögonblick som jag ännu minns mycket väl. 20
Mitt i steget_Garamond.indd 20
2016-04-25 08:43:21
Vattnet var förlamande kallt, men jag blev så rädd att jag knappt hann känna det. Jag viftade med ben och armar för att ta mig upp, men det var omöjligt. Ett par gånger lyckades jag få upp huvudet över vattenytan, sedan sjönk jag. Jag minns hur ljuset trängde igenom vattnet och isen och blev till ett spöklikt dunkel och hur ljuden uppifrån lät som om de kom från en annan värld. Det kunde bara ha slutat på ett sätt om inte en vuxen man hade sett mig, hoppat i och dragit upp mig. Han var inte infödd svensk och hade en kälke som han satte mig på. Om jag själv eller någon annan berättade för honom var jag bodde vet jag inte, men han drog hem mig till Bolmensvägen så snabbt han kunde. Mamma var utom sig. I ivern att få av mig allt blött och på mig något varmt, hann mannen försvinna. Jag tror aldrig att någon av oss fick veta vem främlingen som räddade mitt liv var. Han kom och gick som en anonym, räddande ängel i en film av den då populäre regissören Frank Capra. En sommar något år senare byggde jag en koja i en kraftledningsstolpe. Jag hade tur att inte komma i kontakt med elen, men jag lyckades ramla ned och slog mig rätt illa i ansiktet. – Du är snäll, men du är »äventyrlig«, suckade min mamma i en vänlig omskrivning av att jag var en prövning för en mor. – Det är en faslig tur att du har nio liv, lade hon till. Ett tag samlade jag skrot i badkaret också, men det satte mamma stopp för.
3. Mamma trivdes i barnrikehuset, men det gjorde inte pappa. Han ville ha sitt eget och var otålig att ta nästa steg i folkhemskarriären. I slutet av 1948, när jag var sex, fick vi chansen. Småstugebyrån vid Stockholms stads fastighetskontor meddelade att drygt 400 tomter skulle upplåtas i Sköndal och Herrängen för byggande av egna hem, mot en kontantinsats av mellan 300 och 350 kronor. Tre olika standardiserade stugtyper fanns att välja på och allt material tillhandahölls, monteringsfärdigt. Det var upp till ägarna att sköta själva bygget. För att komma i fråga krävdes visserligen tillräckligt god ekonomi för att klara de uppskattade årskostnaderna, men stugorna var avsedda för »de lägre inkomstgrupperna«. Man fick inte ha en årsinkomst på mer än 9 500 kronor. Familjebostadsbidrag och bränslebidrag, nytt från 1 juli 1948, kunde utgå till berättigade. Det där visste jag förstås inte då, men när jag läser om det nu, låter alltihop bekant. 21
Mitt i steget_Garamond.indd 21
2016-04-25 08:43:21
Allt i de gamla broschyrerna andas den växande välfärdsstatens trygga och organiserade självförtroende. Instruktionerna är vänliga, men auktoritativa. De speglar en tid på tröskeln mellan Fattigsverige och framtid: Av de 51 stugor som stadsfullmäktige hade öronmärkt för familjer med en långvarigt tuberkulossjuk medlem var redan 41 uppförda på annan plats. De tio kvarvarande skulle uppföras i Herrängen, inte i Sköndal. De som »önska framställa förfrågningar angående eventuell smittorisk eller dylikt« hänvisades till Centraldispensären. Tuberkulossjukan behövde inte pappa oroa sig för, han fick en tomt på Krokanvägen i kvarteret Pirogen i Sköndal. Det fanns ett kvarteret Barkbrödet närmast Nynäsvägen, men annars var kvartersnamnen påtagligt sötebrödsartade : Marängen, Lussebullen, Våfflan, Mördegsbakelsen … Varje dag efter arbetet cyklade pappa från Årsta till Sköndal. Sakta växte det nya hemmet fram. Han grävde grunden själv, för hand. Man kunde hyra in hjälp, men det kostade pengar och även när pengar fanns tyckte pappa illa om att skiljas från dem. När pappa inte klarade sig utan hjälp föredrog han att betala i den alternativa valuta som fanns i Sverige fram till femtiotalets mitt : han överlät sin motbok. Det var ingen större uppoffring. Ända upp i fyrtioårsåldern var pappa i stort sett absolutist. Kanske på grund av att han hade en alkoholiserad halvbror som han hade bott hos då han först kom till Stockholm från Öland. De enda gånger jag såg honom påverkad var på julaftons eftermiddag, när han tog en sup till lutfisken. Det blev tre rum i vårt egna hem, inklusive ett vardagsrum med öppen spis. Dessutom ett kök och ett ordentligt badrum i källaren. Där fanns också början till en bastu, som aldrig blev färdig. Istället kom jag att använda bastun som hobbyrum. Vi pojkar fick våningssäng och eget rum, eller åtminstone egen del av rum : En skiljevägg, öppen vid taket, avgränsade vårt utrymme från den rumshalva som var vår systers. Det var naturligt att dela rum med sin bror, men ibland hade det sina sidor. När vi var i nedre tonåren lade Peter vantarna på några nummer av Piff och Paff, dåtidens rätt oskyldiga pinupptidningar. Som många andra tonårspojkar gömde han tidningarna under madrassen, men var förslagen nog att använda sig av min madrass, snarare än sin egen. Det var där mamma hittade materialet, till min stora genans. Tänker jag på ett barndomshem så är det Krokanvägen. Det var här jag skulle växa upp, pappa ha sitt skrädderi i källaren och mamma bo kvar, ända fram till sin död i februari 1987.
22
Mitt i steget_Garamond.indd 22
2016-04-25 08:43:21
Vår familj lyftes gång på gång av samhällsutvecklingen under 40- och 50-talen. Här står mamma utanför Krokanvägen 33, vårt egna hem i Sköndal, som kommit att symbolisera välfärdsåren för mig.
Jag uppfattade oss aldrig som udda, men faktum är att vi var det. Nästan inga av våra grannar var hantverkare, som pappa. De flesta hantverkare tjänade rätt hyggligt med pengar och byggde större. Var de murare, eller på annat sätt i byggsvängen, hade de också bättre förutsättningar. Men våra grannar var busschaufförer, bilmekaniker, stadsbud på SJ och annat av det slaget. En av grannkillarna hade en pappa som jobbade på Norrskensflamman. Men huvudsakligen var det arbetarklass, helt enkelt. Det var i de familjerna jag fick mina första vänner. De flesta av dem hade lika stor nytta av den framväxande välfärdsstaten som jag. För många skulle det gå bra. En blev elektronmusikkompositör, en annan säkerhetschef på Länsförsäkringar och sonen till mannen på Norrskensflamman blev egen företagare och ledarskapskonsult. 23
Mitt i steget_Garamond.indd 23
2016-04-25 08:43:23
4. Året jag fyllde elva, 1953, invigdes Sköndalsskolan. Cyrillus Johansson hade ritat en modern och påkostad byggnad i vackert tegel. Att det fanns en rejäl skolmatsal visade ambitionerna. Även om skolmåltider skulle vara avgiftsfria enligt ett riksdagsbeslut från 1945, var det frivilligt att alls servera eleverna mat och många kommuner valde att inte göra det. Ännu i slutet av sextiotalet fanns barn som inte fick lagad mat i skolan. Jag hade gått första klass i Årsta och de tre påföljande i Gubbängen, men när Sköndalsskolan öppnade hamnade jag där. Egentligen hade jag velat gå på teknisk realskola. Jag hade en väldigt bra lärarinna i Gubbängen som såg att jag hade talanger åt det hållet, sporrade mig att studera och uppmuntrade mig att skicka in en ansökan, men betygen räckte inte. Sköndalsskolan var å andra sidan ett bra alternativ i fler avseenden än skollunchen. Anden skulle också ha sitt och det sparades inte på utsmyckningar. På ytterväggen mot skolgården finns en imponerande tegelmosaik av Allan Wallberg, elev till Carl Malmsten. Den visade oss barn hur världens alla djur strömmade ut ur arken, under en regnbåge och en gnistrande, gyllene sol. Det var en särskilt fantasieggande bild för en pojke på femtiotalet, för främst gick verkligt exotiska djur : elefanter och dromedarer, flodhästar och noshörningar. Kanske var tanken att vi elever skulle känna oss lika utvalda som djuren när vi lämnade skolan, väl rustade för en pånyttfödd, hoppingivande värld. Det var den tiden. Man blev med bil och garage, man möblerade funktionellt, man förundrades över tv :n. Men även om folkhemmet kunde utreda, åtgärda, hjälpa och lägga mycket till rätta, kunde det inte rå på människors egenheter och besvikelser. Jag hade ett uselt förhållande till min far. Han förväntade sig mer av livet än det var villigt att ge. Han kunde skämta på sitt eget lite uppstyltade sätt. Jag har kvar något enstaka brev som han skickade mig när jag gjorde militärtjänstgöring i Luleå. »Till sonen av de sju sorgerna och åtta bekymren«, kunde han börja. Tonen är ironiskt högtidlig, men krystad. Mammas brev är alltid skrivna för hand, men pappa använde sin skrivmaskin : ännu en påminnelse om hans litterära ambition. I ett brev driver han med min bror Peter, vars »gråtsprängda ansikte« avslöjar att han oroar sig för sin mönstring : »Suckar gör gudarna när de ser den lille kalven kvida«.
24
Mitt i steget_Garamond.indd 24
2016-04-25 08:43:23