f ö r o r d av g ö r a n r o s e n b e r g
Primo Levi var något så ovanligt som en författare i Auschwitz. Inte så att han i Auschwitz visste att han var författare, han var kemist till yrket, och någon bok hade han aldrig skrivit, några opublicerade ungdomsdikter bara, under de första krigsåren, innan Auschwitz fanns på hans karta. »Att skriva svårmodiga och inte ens särskilt vackra skymningsdikter medan världen stod i lågor tyckte vi inte var vare sig konstigt eller skamligt«, påminner han sig långt senare i den säregna berättelsesamlingen Periodiska systemet. Det var naturligtvis praktiskt taget omöjligt att vara författare i Auschwitz. I Auschwitz var det praktiskt taget omöjligt att vara någonting alls, i många fall inte ens människa, om man med människa avser en varelse med förmåga att vilja och välja, till skillnad från de levande skelett som i Auschwitz gick under det märkliga namnet »muselmaner«. De förlorade (i sommersi) kallar Primo Levi dem, lägrets anonyma, utbytbara massa av icke-människor, snart döda. »Man tvekar att kalla dem levande: man tvekar att kalla deras död för död.« I Auschwitz var det inte meningen att någon skulle förbli människa. Till eftervärldens lycka förblev Primo Levi människa i 1
LeviPrimo_samlingsutgava_CS3.indd 1
12-11-13 14.58.43