Page 1

SANDMANNEN

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 1

2012-10-15 21:46:11


I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 2

2012-10-15 21:46:11


Lars Kepler

Sandmannen Kriminalroman

albert bonniers fรถrl ag

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 3

2012-10-15 21:46:11


Av Lars Kepler har tidigare utgivits: Hypnotisören 2009 Paganinikontraktet 2010 Eldvittnet 2011

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-013016-9 Copyright © Lars Kepler 2012 ScandBook AB, Smedjebacken 2012

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 4

2012-10-15 21:46:11


Det är mitt i natten och snö blåser in från havet. En ung man går på en hög järnvägsbro i riktning mot Stockholm. Hans ansikte är blekt som immigt glas. Jeansen är stela av fruset blod. Han går mellan spåren och kliver över sliprarna. Femtio meter under honom anas fjärdens is som en remsa lakanstyg. De vita träden och hamnens oljecisterner är knappt synliga; snö virvlar genom skenet från containerkranen djupt där nere. Varmt blod rinner nerför mannens vänstra underarm, in i handen och droppar från fingertopparna. Det börjar susa och svirra när ett nattåg närmar sig på den två kilometer långa bron. Den unge mannen vinglar till, sätter sig ner på spåret, men kommer sedan upp igen och fortsätter gå. Luft stöts framför tåget och sikten skyms av snörök. Traxx-loket är redan mitt på bron när föraren upptäcker mannen på spåret. Han signalerar och ser hur gestalten håller på att falla, hur han tar ett stort steg åt vänster, ut på det mötande spåret och får tag om det tunna räcket. Kläderna fladdrar på mannens kropp. Bron skakar kraftigt under hans fötter. Han står stilla med vidöppna ögon och handen om räcket. Allt är virvlande snö och störtande mörker. Den blodiga handen har börjat frysa fast när han fortsätter gå. Hans namn är Mikael Kohler-Frost. Han har varit försvunnen i tretton år och sedan sju år är han dödförklarad.

5

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 5

2012-10-15 21:46:11


I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 6

2012-10-15 21:46:11


1 Rättspsykiatriska säkerhetsenheten Löwenströmska sjukhuset

Grinden av stål sluter sig bakom den nye läkaren med en tung klang. Det metalliska ekot jagar förbi honom och fortsätter nerför spiraltrappan. Anders Rönn ryser över ryggen när det plötsligt blir helt tyst. Från och med i dag ska han arbeta på den rättspsykiatriska säkerhetsenheten. I den strikt isolerade bunkern sitter sedan tretton år den åldrade Jurek Walter. Han är dömd till vård med särskild utskrivningsprövning. Den unge läkaren vet inte mycket mer om sin patient än att han fått diagnosen ”Schizofreni, ospecificerad. Kaotiskt tänkande. Återkommande, akuta psykotiska tillstånd med bisarra och mycket våldsamma inslag”. Anders Rönn legitimerar sig på våning noll, lämnar ifrån sig telefonen och hänger nyckeln till gallergrinden i skåpet innan vakten öppnar den första dörren till slussen. Han går in, väntar tills dörren stängt sig innan han går fram till nästa. När en signal hörs öppnar vakten även den. Anders vänder sig om och vinkar innan han fortsätter genom korridoren mot isoleringens personalrum. Överläkaren Roland Brolin är en kraftig man i femtioårs­ åldern med sluttande axlar och stubbat hår. Han står och röker under fläkten i pentryt och bläddrar förbi en artikel om lönegapet mellan män och kvinnor i Vårdförbundets tidning. – Jurek Walter får aldrig vara ensam med någon ur personalen, säger överläkaren. Han får aldrig träffa andra patienter, 7

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 7

2012-10-15 21:46:11


han får inte ta emot besök och han får aldrig gå ut på rastplatsen. Inte heller … – Aldrig? frågar Anders. Det är knappast tillåtet att stänga in … – Nej, det är det inte, säger Roland Brolin tvärt. – Vad har han egentligen gjort? – Bara trevligheter, svarar Roland och börjar gå mot korridoren. Trots att Jurek Walter är Sveriges värsta seriemördare genom tiderna är han okänd för allmänheten. Förhandlingarna i Rådhuset och på Wrangelska palatset var slutna och alla akter är fortfarande sekretessbelagda. Anders Rönn och överläkare Roland Brolin passerar en ny säkerhetsdörr och en ung kvinna med tatuerade armar och piercade kinder blinkar åt dem. – Kom tillbaka levande, säger hon kort. – Du ska inte vara orolig, säger Roland med sänkt röst till Anders. Jurek Walter är en stillsam, äldre man. Han slåss inte och höjer inte rösten. Vår huvudregel är att vi aldrig någonsin går in till honom. Men Leffe som hade skiftet i natt observerade att han tillverkat en kniv som han gömt under madrassen och den måste vi givetvis konfiskera. – Hur ska vi göra det? frågar Anders. – Vi bryter mot reglerna. – Ska vi gå in till Jurek? – Du går in till honom … och ber snällt om att få kniven. – Ska jag gå in …? Roland Brolin skrattar högt och förklarar sedan att de ska låtsas ge patienten en injektion Risperdal som vanligt, men istället överdosera Zypadhera. Överläkaren drar sitt kort över ytterligare en avläsare och knappar in en kod. Det piper och säkerhetsdörrens lås surrar. – Vänta, säger Roland och håller fram en liten ask med gula öronproppar. 8

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 8

2012-10-15 21:46:11


– Du sa att han inte skriker. Roland drar matt på munnen, betraktar sin nya kollega med trötta ögon och suckar tungt innan han börjar förklara. – Jurek Walter kommer att tala med dig, alldeles lugnt, säkert trevligt, berättar han med allvarlig röst. Men senare i kväll, när du kör hem, så kommer du att svänga över i den mötande filen och frontalkrocka med en långtradare … eller så tittar du förbi på Järnia och köper en yxa innan du hämtar barnen på dagis. – Ska jag bli rädd nu? ler Anders. – Nej, men förhoppningsvis försiktig, säger Roland. Anders brukar inte ha tur, men när han läste annonsen i Läkartidningen om ett långtidsvikariat på heltid på Löwenströmska sjukhusets säkerhetsavdelning började hjärtat slå hårdare. Det är bara tjugo minuters bilresa hem och det långa vikariatet skulle kunna leda till en fast anställning. Efter sin allmäntjänstgöring på Skaraborgs sjukhus och på en vårdcentral i Huddinge har han fått klara sig på tillfälliga vikariat på regionkliniken på Sankt Sigfrids sjukhus. De långa resorna till Växjö och de oregelbundna tiderna gick inte att kombinera med Petras jobb på fritidsförvaltningen och Agnes autistiska syndrom. För bara två veckor sedan hade Anders och Petra suttit vid köksbordet och försökt förstå vad de skulle ta sig till. – Det här går inte längre, sa han alldeles lugnt. – Vad ska vi göra? viskade hon. – Jag vet inte, svarade Anders och torkade tårarna från hennes kinder. Agnes resursperson på förskolan hade berättat att Agnes hade haft en jobbig dag. Hon hade vägrat släppa taget om sitt mjölkglas och de andra barnen hade skrattat. Hon kunde inte acceptera att mellanmålet var över eftersom Anders inte hade hämtat henne som han brukade. Han hade kört direkt från Växjö, men inte kommit till förskolan förrän klockan sex. 9

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 9

2012-10-15 21:46:12


Agnes hade suttit kvar i matsalen med händerna om glaset. När de kom hem hade Agnes stått i sitt rum, tittat in i väggen bredvid dockhuset och klappat i händerna på sitt introverta sätt. De vet inte vad hon ser där, men hon säger att det kommer grå pinnar som hon måste räkna och stoppa. Hon gör det när hon har svår ångest. Ibland räcker det med tio minuter, men den kvällen var hon tvungen att stå där i mer än fyra timmar innan de kunde lägga henne.

10

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 10

2012-10-15 21:46:12


2

Den sista säkerhetsdörren sluter sig och de går genom korridoren till det enda av de tre isoleringsrum som används. Lysrörslampan i taket blänker i plastmattan. Vävtapeten är repad på en meters höjd av matvagnen. Överläkaren stoppar på sig sitt passerkort och låter Anders gå före till den kraftiga metalldörren. Genom pansarglaset ser Anders en smal man sitta på en plaststol. Han är klädd i blå jeans och jeansskjorta. Mannen är slätrakad och ögonen märkligt lugna. De många rynkorna som täcker hans bleka ansikte liknar sprucken lera i en torr flodbädd. Jurek Walter är bara dömd för två mord och ett mordförsök, men har en mycket stark koppling till ytterligare nitton mord. För tretton år sedan togs han på bar gärning i Lill-Jansskogen när han tvingade tillbaka en femtioårig kvinna i en kista i jorden. Hon hade hållits vid liv i kistan i nästan två år, men levde fortfarande. Kvinnan var fruktansvärt skadad, hon var undernärd, muskelvävnaden hade förtvinat, förfrysningsskadorna och liggsåren var ohyggliga och hon hade ådragit sig svåra hjärnskador. Om inte polisen hade spårat och gripit Jurek Walter vid kistan, hade han förmodligen aldrig stoppats. Nu tar överläkaren fram tre små glasflaskor med gult pulver, tillsätter vatten i varje flaska, vickar på dem och snurrar vätskan försiktigt innan han drar upp den i en spruta. Han sätter in öronpropparna och öppnar sedan den lilla luckan i dörren. Det rasslar till av metall och en tung doft av 11

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 11

2012-10-15 21:46:12


betong och damm når ut till dem. Med släpig röst säger överläkaren till Jurek Walter att det är dags för hans spruta. Mannen höjer hakan och reser sig mjukt från stolen, vänder blicken mot luckan i dörren och närmar sig medan han knäpper upp skjortan. – Stanna och ta av dig skjortan, säger Roland Brolin. Jurek Walter fortsätter långsamt framåt och Roland stänger luckan och reglar den snabbt. Jurek stannar till, knäpper upp de sista knapparna och låter skjortan falla till golvet. Han har en kropp som har varit vältränad, men nu hänger musklerna och det rynkiga skinnet löst. Roland öppnar luckan igen. Jurek Walter fortsätter den sista biten fram och sträcker ut sin seniga arm med hundratals pigmentfläckar. Anders tvättar överarmen med sprit. Roland trycker in sprutan i den mjuka muskeln och injicerar vätskan alldeles för fort. Jureks hand rycker till av överraskningen, men han drar inte tillbaka armen innan han får tillåtelse. Överläkaren låser och reglar luckan hastigt, tar ut öronpropparna, ler nervöst för sig själv och tittar sedan in. Jurek Walter går med stapplande steg mot sängen, stannar till och sätter sig ner. Plötsligt vänder han blicken mot dörren och Roland råkar tappa sprutan på golvet. Han försöker fånga den, men den rullar bort över betongen. Anders tar ett steg, plockar upp sprutan och när de båda reser sig och vänder sig mot isoleringen igen ser de att insidan av pansarglaset är immig. Jurek har andats på fönstret och skrivit ”JOONA” med sitt finger. – Vad står det? frågar Anders med svag röst. – Han har skrivit Joona. – Joona? – Vad i helvete betyder det? 12

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 12

2012-10-15 21:46:12


Imman försvinner och de ser att Jurek Walter sitter som om han inte rört på sig. Han tittar på armen där han fick injektionen, masserar muskeln och ser på dem genom glaset. – Stod det ingenting mer? frågar Anders. – Jag såg bara … Ett djuriskt vrål hörs genom den tjocka dörren. Jurek Walter har hasat ner från sängen, står på knä och skriker rakt ut. Senorna i halsen är spända, ådrorna svullna. – Hur mycket gav du honom egentligen? frågar Anders. Jurek Walters ögon rullar upp och blir vita, han tar stöd med handen, sträcker ut ena benet men stjälper tvärt bakåt, slår huvudet mot sängbordet, skriker och börjar spritta spasmodiskt i kroppen. – Fy fan, viskar Anders. Jurek glider ner på golvet, sparkar okontrollerat med benen, biter sig i tungan, flåsar ut blod över bröstet och ligger sedan flämtande på rygg. – Vad gör vi om han dör? – Kremerar honom, svarar Brolin. Jurek får nya kramper, skakar i hela kroppen, händerna slår i alla riktningar innan de stannar. Brolin tittar på klockan. Svett rinner efter hans kinder. Jurek Walter kvider, rullar över på sidan, försöker resa sig men orkar inte. – Du kan gå in om två minuter, säger överläkaren. – Ska jag verkligen gå in? – Han är snart ofarlig. Jurek kryper på alla fyra, slemmigt blod rinner från munnen. Han vinglar, kryper långsammare tills han sjunker ner på golvet och ligger still.

13

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 13

2012-10-15 21:46:12


3

Anders tittar genom den grova glasrutan i dörren. Jurek Walter har legat orörlig på golvet i tio minuter. Kroppen är slapp efter kramperna. Överläkaren tar fram nyckeln, sätter den i låset, tvekar, tittar in genom fönstret och låser sedan upp. – Ha det så mysigt, säger han. – Vad gör vi om han vaknar? frågar Anders. – Han får inte vakna. Brolin öppnar och Anders går in. Dörren bakom honom dras igen och låset rasslar. Det luktar svett i isoleringsrummet, men också något annat. En syrlig doft av ättiksprit. Jurek Walter ligger alldeles stilla, men en långsam andhämtning kan anas som en rörelse över ryggen. Anders håller avstånd till honom trots att han vet att han sover tungt. Akustiken här är märklig, påträngande, som om ljuden ligger lite för tätt inpå rörelserna. Läkarrocken frasar mjukt för varje steg. Jurek andas snabbare. Kranen droppar i handfatet. Anders når fram till sängen och vänder blicken mot Jurek och går sedan ner på knä. Han skymtar överläkaren som tittar på honom genom pansarglaset med rädda ögon när han böjer sig ner och försöker se in under den fastskruvade sängen. Ingenting ligger på golvet. 14

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 14

2012-10-15 21:46:12


Han närmar sig ytterligare, tittar noga på Jurek och lägger sig sedan platt mot golvet. Det går inte att bevaka Jurek längre. Han måste vända ryggen mot honom för att kunna leta efter kniven. Svagt ljus når in under sängen. Dammråttor ligger stilla mot väggen. Han kan inte låta bli att fantisera om hur Jurek Walter har öppnat sina ögon. Någonting är instucket mellan träribbor och madrass. Det är svårt att se vad det är. Anders sträcker sig, men når inte. Han blir tvungen att hasa in på rygg. Utrymmet är så lågt att han inte kan vrida på huvudet. Han drar sig inåt. Känner sängbottens stumma motstånd mot bröstkorgen vid varje inandning. Fingrarna trevar. Han måste in lite till. Ena knäet stöter mot en ribba. Han blåser bort en dammtuss från ansiktet och pressar sig längre in. Plötsligt hörs en tung duns bakom honom i isolerings­ rummet. Han kan inte vända sig runt och titta. Han ligger bara stilla och lyssnar. Hans egen andhämtning är så snabb att han har svårt att urskilja andra ljud. Försiktigt sträcker han ut handen, når föremålet med fingertopparna, pressar sig in ytterligare och får nu loss det. Jurek har tillverkat en kort kniv med mycket vasst blad av en bit av en stålsockel. – Kom nu, ropar överläkaren genom luckan. Anders försöker ta sig ut, han pressar sig utåt och river sig på kinden. Det tar stopp, han kommer inte ut, läkarrocken sitter fast och det är omöjligt att kränga av sig den. Han tycker sig höra hasande rörelser från Jurek. Det var kanske ingenting. Anders drar så hårt han kan. Det knakar i sömmarna, men de håller. Han inser att han är tvungen att pressa sig in igen för att lossa tyget. 15

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 15

2012-10-15 21:46:12


– Vad gör du? ropar Roland Brolin med skärrad röst. Den lilla luckan i dörren rasslar och reglas igen. Anders ser att rockens ena ficka har fastnat kring en lös spjäla. Han hakar loss den snabbt, håller andan och trycker sig utåt. En stegrande panik fyller honom. Han skrapar sig på mage och knän, får tag med ena handen runt sängens kant och drar sig ut. Flämtande vänder han sig runt och kommer vinglande upp med kniven i handen. Jurek ligger på sidan, ena ögat är halvöppet i sömnen och stirrar blint. Anders går snabbt fram till dörren, möter överläkarens skärrade blick genom pansarglaset och försöker le, men stressen slår igenom i rösten när han säger: – Öppna dörren. Roland Brolin öppnar luckan istället: – Lämna ut kniven först. Anders tittar undrande på honom och sträcker sedan ut kniven. – Du hittade någonting annat också, säger Roland Brolin. – Nej, svarar Anders och tittar till på Jurek. – Ett brev. – Det fanns ingenting annat. Jurek börjar vrida på sig på golvet och pustar svagt. – Titta i hans fickor, säger överläkaren med ett stressat leende. – Varför? – För att det är en visitation. Anders vänder och går försiktigt fram till Jurek Walter. Ögonen är helt slutna igen, men svett har börjat pärlas i det rynkiga ansiktet. Motvilligt böjer sig Anders ner och känner i en av fickorna. Skjortans jeanstyg stramar hårdare över skuldrorna och Jurek brummar lågt. I byxornas bakficka sitter en kam av plast. Darrande letar Anders vidare i de trånga fickorna. 16

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 16

2012-10-15 21:46:12


Svett droppar från hans nästipp. Han måste blinka hårt. Jureks stora hand sluter sig några gånger. Det finns ingenting i fickorna. Anders vänder blicken mot pansarglaset och skakar på huvudet. Det är omöjligt att se om Brolin står utanför dörren. Isoleringens taklampa blänker som en grå sol i glaset. Han måste ut nu. Det har gått för lång tid. Anders reser sig och skyndar fram till dörren. Överläkaren är inte där. Anders tittar nära glaset, men ser ingenting. Jurek Walter andas snabbt som ett barn som har en mardröm. Anders bultar på dörren. Hans händer dunsar nästan ljudlöst mot den tjocka metallen. Han bultar igen. Ingenting hörs, ingenting händer. Han knackar med vigselringen mot glasrutan när han ser en skugga växa över väggen. Han ryser uppför ryggen och ut längs armarna. Med bultande hjärta och stegrande adrenalin i kroppen vänder han sig om. Han ser hur Jurek Walter långsamt sätter sig upp. Ansiktet är slappt och den ljusa blicken stirrar rakt fram. Han blöder fortfarande ur munnen och läpparna ser märkligt röda ut.

17

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 17

2012-10-15 21:46:12


4

Anders bultar på den tunga ståldörren och ropar, men överläkaren öppnar inte. Pulsen dånar i huvudet när han vänder sig mot patienten. Jurek Walter sitter kvar på golvet, blinkar mot honom några gånger och börjar sedan resa sig. – Det är en lögn, säger Jurek så att blod skvätter ut över hakan. Man hävdar att jag är ett monster, men jag är bara en människa … Han orkar inte resa sig, utan sjunker flämtande ner på golvet igen. – En människa, mumlar han. Med en trött rörelse för han in ena handen under skjortan, drar fram ett vikt papper och slänger det framför Anders. – Brevet som han frågade efter, säger han. I sju år har jag bett om att få träffa ett juridiskt ombud … Det handlar inte om att jag hoppas på att få komma ut … Jag är den jag är, men jag är fortfarande en människa … Anders böjer sig ner och sträcker sig efter papperet utan att släppa Jurek med blicken. Den rynkige mannen försöker resa sig igen, stöder sig på händerna, vinglar lite, men lyckas sätta ena foten i golvet. Anders tar papperet från golvet, backar och hör äntligen ett klirrande ljud när en nyckel förs in i låset till dörren. Han vänder sig om, stirrar ut genom pansarglaset och känner hur benen darrar under honom. – Du skulle inte ha gett mig en överdos, mumlar Jurek. 18

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 18

2012-10-15 21:46:12


Anders vänder sig inte om, men vet ändå att Jurek Walter står upp och tittar på honom. Pansarglaset i dörren är som en skiva grumlig is. Det går inte att se vem som står på andra sidan och vrider nyckeln runt i låset. – Öppna, öppna, viskar han och hör andhämtningen bakom sin rygg. Dörren glider upp och Anders snubblar ut ur isoleringscellen. Han tumlar rakt mot korridorens betongvägg och hör den tunga klangen när dörren sluts och rasslandet när låsets kraftiga mekanism svarar på nyckelns vridning. Flämtande lutar han sig mot den svala väggen, vänder sig om och ser att det inte är överläkaren som räddat honom, utan den unga kvinnan med piercade kinder. – Jag fattar inte vad som hände, säger hon. Roland måste ha fått hjärnsläpp, för han är alltid otroligt noggrann med säkerheten. – Jag ska prata med honom … – Han blev kanske sjuk … jag tror att han har diabetes. Anders torkar sina fuktiga handflator på läkarrocken och tittar på henne igen. – Tack för att du öppnade, säger han. – Jag gör vad som helst för dig, skojar hon. Han försöker le sitt oberörda pojkaktiga leende men hans ben darrar när han följer henne ut genom säkerhetsdörren. Hon stannar vid bevakningscentralen och vänder sedan blicken mot honom. – Enda problemet med att jobba här nere, säger hon. Är faktiskt att det är så jävla lugnt att man måste äta en massa godis för att hålla sig vaken. – Det låter bra. På en monitor syns Jurek sitta på sin säng med huvudet vilande i händerna. Dagrummet med teve och löpband ligger tomt. 19

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 19

2012-10-15 21:46:12


5

Under resten av dagen koncentrerar sig Anders Rönn på att sätta sig in i de nya rutinerna med rondmöten uppe på avdelning 30, individuella behandlingsplaner och utskrivningsprövningar, men hans tankar går hela tiden till brevet i fickan och det Jurek hade sagt. Klockan tio över fem lämnar Anders den rättspsykiatriska avdelningen och kommer ut i den svala luften. Utanför det upplysta sjukhusområdet har vintermörkret slutit sig. Anders värmer händerna i jackfickorna, skyndar över stenläggningen och kommer ut på den stora parkeringsplatsen framför sjukhusets huvudentré. Det var fullt av bilar när han kom, nu är det nästan tomt. Han kisar och ser att en människa befinner sig bakom hans bil. – Hallå! ropar Anders och skyndar på stegen. Mannen vänder sig om, drar handen över munnen och flyttar sig undan från bilen. Det är överläkare Roland Brolin. Anders går långsammare den sista biten och tar upp nyckeln ur fickan. – Du förväntar dig en ursäkt, säger Brolin med ett tillkämpat leende. – Jag vill helst inte behöva tala med sjukhusledningen om det som hände, säger Anders. Brolin ser honom i ögonen, sträcker fram sin vänstra hand och öppnar den. – Ge mig brevet, säger han lugnt. 20

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 20

2012-10-15 21:46:12


– Vilket brev? – Brevet som Jurek ville att du skulle hitta, svarar han. En lapp, lite tidningspapper, en bit kartong. – Jag hämtade en kniv som jag skulle. – Det var betet, säger Brolin. Du tror väl inte att han utsätter sig för all den där smärtan för ingenting? Anders ser på överläkaren som torkar svett från överläppen med ena handen. – Vad gör vi om patienten vill träffa en advokat? frågar han. – Ingenting, viskar Brolin. – Men har han bett dig om det någon gång? – Jag vet inte, jag skulle inte hört det, jag har alltid öronproppar, ler Brolin. – Men jag fattar faktiskt inte varför … – Du behöver det här jobbet, avbryter överläkaren. Jag har hört att du var sämst i din årskull, du har höga lån, ingen erfarenhet, inga referenser. – Är du färdig? – Du borde bara ge mig brevet, svarar Brolin och biter ihop käkarna. – Jag hittade inget brev. Brolin ser honom i ögonen en stund. – Om du hittar ett brev någon gång, säger han. Så måste du ge det till mig utan att läsa det. – Jag förstår, säger Anders och låser upp bildörren. Anders tänker att överläkaren ser en aning lättad ut när han sätter sig, slår igen dörren och startar bilen. Han ignorerar Brolins knackning på fönstret, lägger bara i en växel och kommer i rörelse. I backspegeln ser han hur Brolin står och stirrar efter bilen utan att le.

21

I_Kepler_Sandmannen_9789100_CS52.indd 21

2012-10-15 21:46:12

Profile for Smakprov Media AB

9789100130169  

9789100130169  

Profile for smakprov