9789100129767

ekonomi 채r att v채lja

Lindbeck_Ekonomi 채r att v채lja_sista.indd 1

2012-06-21 14.05

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 2

2012-06-21 14.05

EKONOMI ÄR ATT VÄLJA Memoarer

Albert Bonniers Förlag

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 3

2012-06-21 14.05

Prolog 7 1. Arvet från hem och bygd 15 2. Uppsala 40 3. Finansen: från amanuens till licentiat 62 4. Rockefellerstipendium och doktorsavhandling 87 5. Tiden vid Handelshögskolan; ekonomiprisets tillkomst 102 6. Prisregleringar: bostäder och jordbruk 121 7. Möte med den nya vänstern 143 8. Alternativa ekonomiska system 158 9. Institutet för internationell ekonomi 175 10. Pensel i stället för PC 197 11. Internationalisering 205 12. Svensk ekonomisk politik: den första efterkrigstiden 217 13. Utvecklingsekonomi och miljöekonomi 233

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 4

2012-06-21 14.05

14. Löntagarfonderna 252 15. 1970-talskrisen; näringspolitik 274 16. 1990-talskrisen; Lindbeckkommissionen 289 17. Välfärdsstaten 318 18. Fyra svenska modeller 342 19. Konjunkturpolitik i omvandling 360 20. Finanskriser 373 21. Rapport från ett nationalekonomiskt verkstadsgolv 386 Epilog 403 Noter 409 Bibliografi 426 Referenser 447 Bildkällor 454 Personregister 455

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 5

2012-06-21 14.05

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 6

2012-06-21 14.05

prolog

Initiativet till den här boken togs av direktören för Riksbankens Jubileumsfond, Göran Blomqvist. Han menade att min långa erfarenhet som forskare, politisk rådgivare och debattör borde ha ett allmänt intresse. Efter viss tvekan bestämde jag mig för att tro honom.

Ofta koncentrerar sig memoarförfattare på glädjeämnen, besvikelser och framför allt på viktiga personliga möten. Mycket av detta finns också i denna bok, även om jag inte har några intressanta personliga neuroser att berätta om. Främst syftar jag till att förmedla vad jag har lärt under de sex decennier som jag arbetat med samhällsekonomiska frågor – en rapport från en bildningsresa för att använda en pretentiös formulering.1 En hel del av rapporteringen gäller erfarenheter från svensk ekonomi och politik. Det beror inte bara på ett intresse för min egen närmiljö. Jag har i mitt arbete också betraktat Sverige som ett slags samhällsekonomiskt och socialpolitiskt laboratorium – i vissa avseenden rent av ett högrisklaboratorium. Förhoppningsvis belyser boken därmed också aspekter på den samhällsutveckling som ägt rum under efterkrigstiden i Sverige, det vill säga efter andra världskriget.

När jag planerade boken var jag osäker på var framställningen skulle börja. Först tänkte jag att min uppväxttid och studietid knappast kan vara av allmänt intresse. Men jag förstod efterhand att både min verklighetsuppfattning och mina värderingar i stor utsträckning påverkats av min uppväxtmiljö och studie7

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 7

2012-06-21 14.05

tid. Därför har jag också valt att berätta om uppväxten i Luleå under 1930- och 1940-talet och studierna i Uppsala, Stockholm och USA under 1950-talet. Jag försöker mig också på ett antal miniporträtt av människor som jag mött. Det gäller inte bara politiker och ämbetsmän, utan också några av mina viktigaste akademiska lärare under årens lopp. Eftersom de bidragit till att sprida samhällsvetenskaplig bildning till tiotusentals studerande är de viktiga kulturbärare, väl värda att ihågkommas.

Det var en mycket liten skara i min generation – 30-talisterna – som valde att ägna sig åt högre studier och forskning i nationalekonomi. Det bidrog till att jag kom att fungera som ett slags förbindelselänk mellan den så kallade Stockholmsskolan på 1930-talet och de mer USA-inspirerade generationer av ekonomer som fått sin utbildning under de senaste decennierna. Trots att jag har prioriterat forskning har jag tidvis också varit något av en gränsgångare mellan forskning och ekonomisk politik. Därför kan jag förmedla insikter från båda dessa områden. Jag syftar exempelvis på min tid som tjänsteman i finansdepartementet i mitten av 1950-talet, där jag skrev min lic-avhandling, och på min roll som rådgivare till Riksbanken från mitten av 1960-talet till mitten av 1970-talet. Jag var också medlem av regeringens ekonomiska planeringsråd och regeringens forskningsberedning under ungefär samma period. Dessutom lärde jag mig en hel del om den politiska processen genom att delta i ett antal svenska och internationella kommissioner och arbetsgrupper om ekonomisk politik, särskilt när det gäller konjunkturpolitik, bostadspolitik, jordbrukspolitik, lokaliseringspolitik och utbildnings- och forskningsfrågor.

Jag fick också inblick i den politiska sfären genom nära kontakter med politiker och ämbetsmän, bland annat genom att medverka i arbetet på ett antal regeringsförslag och genom mitt samarbete med Olof Palme under drygt två decennier – från 1953 till 1976. Tage Erlander karakteriserade mig (privat) på den tiden som ’både en outsider och insider i det politiska livet’. (När jag 8

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 8

2012-06-21 14.05

citerar direkt från skrifter använder jag genomgående vanliga citationstecken. Däremot använder jag enkla citationstecken då jag citerar muntliga uttalanden från minnet.) Senare har jag i huvudsak varit en outsider. Men det har inte hindrat mig att från tid till annan delta i den offentliga samhällsdebatten, särskilt i frågor där jag har känt ett starkt personligt engagemang. Detta bottnar naturligtvis i en tro – förhoppningsvis inte bara en illusion – att det faktiskt är möjligt för enskilda individer att påverka samhällsutvecklingen utan att vara politiker.

Nu kan man skada sitt anseende som forskare genom att offentligt ta ställning i kontroversiella politiska frågor. Många samhällsforskare avstår därför från detta. Men jag menar att samhällsdebatten har mycket att vinna på att aktiva forskare deltar i denna debatt med personliga ställningstaganden, utan att ge sig in i partipolitisk polemik. I annat fall överlämnas viktiga moment, som avvägningen mellan olika aspekter på komplicerade samhällsfrågor, till intresserepresentanter och starkt ideologiskt eller partipolitiskt uppbundna personer. På så sätt försvinner lätt forskningsbaserad kunskap i samhällsdebatten.

Så här i efterhand märker jag hur starkt mina ämnesval, både som forskare och samhällsdebattör, har påverkats av tidens dominerande samhällsproblem. Under 1950-talet och första hälften av 1960-talet fokuserade jag på konjunkturpolitikens, särskilt finans- och penningpolitikens, problem. Men jag ägnade också mycket tid åt analys av prisregleringar, framför allt när det gäller bostäder och jordbruksprodukter. Det var också frågor som var högaktuella vid den tiden. Under det kalla krigets kyligaste år, från mitten av 1960-talet till mitten av 1970-talet, ägnade jag mig framför allt åt analys av alternativa ekonomiska system. Mitt intresse för den frågan stimulerades i hög grad av att jag som gästforskare i USA 1968–69 mötte den dramatiska studentrevolten vid Columbia- och Berkeley-universiteten – och därmed den nya vänstern i USA. Men mitt engagemang i frågor om ekonomiska system påverkades också av LO:s och det socialdemokratiska 9

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 9

2012-06-21 14.05

partiets olika förslag om löntagarfonder under senare delen av 1970-talet.

I samband med mina arbeten om konjunkturpolitikens möjligheter och begränsningar kom jag också till slutsatsen att mycket står att vinna på att i en sådan analys ta hänsyn till det ömsesidiga sambandet mellan det ekonomiska och det politiska systemet. Det var bakgrunden till mitt senare intresse för ”politiska konjunkturcykler”. Uttrycket syftar på konjunkturfluktuationer som har skapats av partipolitiskt motiverade ekonomisk-politiska åtgärder. Under 1980-talet intresserade jag mig i hög grad för de redan då allvarliga arbetslöshetsproblemen i Europa, då jag framför allt tillsammans med den engelska ekonomen Dennis Snower försökte fördjupa teorin för ofrivillig arbetslöshet. Senare har jag i första hand studerat och diskuterat välfärdsstatens insatser och problem – frågor som blivit högaktuella i många länder under de senaste decennierna. Återigen intresserade jag mig speciellt för interaktionen mellan ekonomiska och politiska processer – ett forskningsområde som i dag går under beteckningen ”politisk ekonomi”.

Jag har i regel hämtat mina forskningsämnen direkt från verkligheten snarare än från forskningslitteraturen. Däremot har jag naturligtvis hämtat teorier och metoder från denna litteratur.

Men jag har också inspirerats en hel del av forskning i andra samhällsvetenskaper, främst statskunskap och socialpsykologi.

På så sätt har jag känt mig som en gränsgångare inte bara mellan forskning och politik utan också mellan nationalekonomi och andra samhällsvetenskaper.

Man kan också lära sig mycket av ekonomiska kriser, då man ibland tvingas tänka om. För egen del var jag särskilt involverad i analys och rådgivning under 1970-talets industrikris i Sverige, bland annat som ledamot i den så kallade Bjureldelegationen, och under 1990-talets djupa konjunkturnedgång genom mitt arbete i den så kallade Lindbeckkommissionen. Den internationella finanskrisen 2007–2008, med efterföljande lågkonjunktur och 10

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 10

2012-06-21 14.05

statsfinansiella kriser i flera länder, fick mig att återvända till utgångspunkten, nämligen konjunkturpolitikens problem.

Jag har gärna valt forskningsproblem med speciell betydelse för möjligheterna att bedriva en framgångsrik ekonomisk politik.

På så sätt har jag betat av ett ekonomisk-politiskt område efter ett annat, utan att jag från början egentligen hade någon sådan långsiktig forskningsstrategi. Men i efterhand kan jag se hur analys av den ekonomiska politikens möjligheter och begränsningar utvecklades till ett livslångt forskningsprogram.

Som forskare och lärare har det också varit naturligt att engagera sig i frågor om den akademiska utbildningens och forskningens organisation. Jag fick dessutom en chans att göra en praktisk insats på det området när jag år 1971 blev chef för Institutet för internationell ekonomi (IIES) vid Stockholms universitet. Min ambition på detta jobb var att, vid sidan av egen forskning, bidra till att få fram en ny generation välutbildade svenska nationalekonomer. Viktiga frågor för mig blev därmed: hur kan man entusiasmera studerande på grundnivå att satsa på forskarutbildning, och hur kan man intressera en del av dem att senare kvalificera sig för, och att välja, en forskarkarriär på internationell nivå i Sverige?

Boken är ett djärvt försök att samtidigt vända sig både till en samhällsintresserad allmänhet och till kolleger. Det finns en uppenbar risk att ett sådant försök ter sig svårbegripligt för en aldrig så intresserad allmänhet, samtidigt som specialisterna kan sakna de formella modeller som de är vana vid. Men svårigheterna kan övervinnas genom att ta upp grundläggande problem utan att ge sig in på utpräglat analystekniska resonemang.

Samhällsekonomisk forskning kan nämligen ses som förädlat sunt förnuft – även när förädlingen kommer till stånd med hjälp av avancerade matematiska och statistiska metoder. Dessutom handlar samhällsekonomisk analys i stor utsträckning om problem som inte enbart forskare utan nästan varje medborgare stött på – såsom arbetslöshet, inflation, bristande inkomsttrygghet och 11

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 11

2012-06-21 14.05

otillfredsställande tillgång till personliga tjänster såsom barntillsyn, skola, sjukvård och äldreomsorg, och så vidare.

Mera allmänt kan man säga att nationalekonomins forskningsområde fångas väl av den traditionella definitionen av vårt ämne: principer för hushållning med knappa resurser. Arbetskraft, kapital och naturtillgångar som används på ett visst område skulle i stället ha kunnat användas till något annat.2 En av nationalekonomernas otacksammaste uppgifter är att ständigt påminna om att det är nödvändigt att välja hur tillgängliga resurser skall användas. För att parafrasera Olof Palmes tes om att ”politik är att vilja” kan man säga att ”ekonomi är att välja” – en observation som fått bestämma titeln på denna bok. Tvånget, och möjligheten, att välja gäller naturligtvis inte bara beslut som fattas av hushåll och företag utan också av kollektiv, såsom politiska församlingar. En viktig samhällsfråga är i själva verket vem som, på ett visst område, har rätten att välja hur ekonomiska resurser används – den enskilde individen eller mer eller mindre representativa företrädare för individen.

Någon läsare kanske undrar varför jag inte satsat på en politisk karriär när jag så uppenbart varit intresserad av ekonomisk politik. Ett skäl att jag valt forskning är helt enkelt att den, åtminstone för mig, är en speciellt intressant, rent av lustfylld, verksamhet.

Det är en glädje att efter mödosam analys, kanske under loppet av flera år, plötsligt tycka sig se samband man inte tidigare sett eller förstått. Ett annat motiv för att bli forskare är att jag velat slå vakt om min yttrandefrihet. Den som har en ledande position i en organisation – ett politiskt parti, en intresseorganisation eller ett företag – har mer begränsad yttrandefrihet än akademiskt verksamma på grund av den självcensur som man tvingas att ålägga sig. Ingenting är så kontroversiellt som att uttala en obekväm sanning. Att jag för egen del avstått från den politiska banan beror också på att jag tvivlat på att min personlighet skulle ha passat i sammanhanget. Kanske skulle jag inte ha kunnat kontrollera min spontanitet, vilket är viktigt för en politiker.

12

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 12

2012-06-21 14.05

I princip har jag följt en kronologisk disposition i boken, men jag har kompletterat den med en tematisk ansats genom bakåtblickar, framåtblickar och allmänna reflektioner. Eftersom boken inte är en forskningsrapport, har jag avstått från källhänvisningar när min framställning bygger på information som är lätt tillgänglig i officiell statistik eller litteratur. I huvudsak har jag begränsat referenserna till artiklar och böcker som innehållsmässigt ligger nära mina egna skrifter och till publikationer som jag lärt mig speciellt mycket av. Anledningen till att det finns en del upprepningar i boken är hänsyn till de som inte läser alla kapitel.

Under arbetets gång har jag inte kunnat stödja mig på dagboksanteckningar. Därför har jag i huvudsak fått lita på mitt – i och för sig goda – minne. Ett av mina slitna skämt är att jag har så bra minne att jag inte kan påminna mig att jag någonsin har glömt något. Till all lycka har min hustru under många år, Dorothy, och mina sekreterare sparat en hel del pressklipp. Den största risken för missvisning i memoarböcker är kanske att författaren överdriver sin egen betydelse. Att memoarer är självbespeglande är helt naturligt. Allvarligare är om de blir självförhärligande. Man måste hålla fingrarna i styr på tangentbordet för att inte göra sig märkvärdigare än man är. Jag har verkligen försökt att bara säga vad jag kan stå för. Men risken är uppenbar att man i efterhand övertolkar egna skrifter i ljuset av senare händelser och insikter.

Jag har sökt undvika denna fälla. Att jag ofta citerar egna skrifter beror just på att jag velat undvika formuleringar som skulle kunna innehålla efterhandstolkningar, eller rent av omtolkningar, av mina tidigare arbeten. * När jag skrivit boken har jag haft stor hjälp av ett antal vänner och kolleger. Niklas Kaunitz vid Stockholms universitet har hjälpt till med faktainsamling och faktakontroll och dessutom gett värdefulla synpunkter på manuskriptet som helhet. Flera kolleger 13

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 13

2012-06-21 14.05

och vänner har också gett värdefulla kommentarer på tidigare versioner av manuskriptet: Anders Björklund, Nils Gottfries, Magnus Henrekson, Lars Jonung, Sigfrid Leijonhufvud, KarlGustaf Löfgren, Mats Persson, Torsten Persson, Olof Ruin, Agnar Sandmo, Micha Sohlman, David Strömberg, Joakim Tåg, Daniel Waldenström, Gunnar Wetterberg, Solveig Wikström och Robert Östling. Jag är också tacksam för kommentarer på manuskript till enskilda kapitel från Andreas Berg, Gunnar Du Rietz, Harry Flam, Per Krusell, Lars Magnusson, Per Molander, Per Strömberg, Jakob Svensson och Jörgen W. Weibull.

Min sekreterare Astrid Wåke har hjälpt till med renskrivning av manuskript och sammanställning av min bibliografi. Hanna Christiansson har utformat ett antal kollage av tidningsrubriker och Lina Eriksson har tagit fram en del konkreta fakta om de ekonomiska kriserna i Sverige under 1970- och 1990-talet. Aron Berg, Louise Johannesson och Niels-Jakob Harbo Hansen har tagit fram kompletterande statistiska uppgifter.

Jag är tacksam för ett forskningsanslag från Riksbankens Jubileumsfond och ett stipendium från Catarina och Sven Hagströmers Stiftelse.

14

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 14

2012-06-21 14.05

1. arvet från hem och bygd

Mitt första minne är en gasbindetunn vit gardin som fladdrar i vinden i min gamla mormors rum i vårt hem på Hermelinsgatan i Luleå. Det var vanligt på den tiden att mormödrar eller farmödrar bodde hos något av barnen, och just då, troligen 1933 när jag var tre år, var det vår familjs tur att ta hand om mormor.

Institutionaliserat äldreboende existerade på den tiden i stort sett bara för medellösa utan anhöriga. Det kommunala ålderdomshemmet i Luleå – en institutionsliknande byggnad – sågs allmänt som ett slags fattighus.

När jag växte upp i Luleå, eller som vi sa, Lule, under 1930och 1940-talet fanns det ungefär 13 000 invånare i stan. Det är självklart att man präglas av människorna i den bygd där man växer upp. Nu är det vanskligt att helt allmänt karakterisera människorna i en viss bygd. Men jag har alltid upplevt oss norrbottningar som mer okonstlade och rättframma än exempelvis stockholmare, som jag i stor utsträckning umgåtts med i vuxen ålder. I Norrbotten sa man vad man tyckte utan att det uppfattades som ohövligt. Superlativ var ovanliga. Om man upplevt en trevlig föreställning eller ett lyckat artistframträdande på stadens festplats, Gyltsaudden, sa man: ’Int va de så dumt.’ Det sa man också när den unge Martin Ljung, på den tiden ”smedhalva” vid SJ:s verkstäder i Notviken, uppträdde som konferencier i lång vit blazer eller då den ännu yngre talangen Ingvar Wixell – avhoppad läroverkselev och senare världsberömd operasångare – debuterade offentligt med sin på den tiden ljusa röst. Smicker 15

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 15

2012-06-21 14.05

höll norrbottningar inne med. Och kindpussar ingick inte i sällskapslivet. Sådana konstigheter har jag fortfarande svårt för.

Det sägs att norrlänningar, inte minst norrbottningar, är fåordiga. Jag håller med om den grova generaliseringen, åtminstone var det så under de år då jag bodde där. Det gällde naturligtvis särskilt på landsbygden. Under ett eller ett par sommarveckor varje år hälsade jag på moster Amalias familj i Karungi i Tornedalen, bland annat för att hjälpa till med höbärgningen.

Vid sex, sjutiden på kvällen kom ofta någon granne in på besök, tog av sig mössan och satte sig i köket. Det var lägenhetens sällskapsrum – utom när det kom fint folk från stan på besök.

Grannen fick sitt kaffe, som oftast dracks från fat och med en sockerbit i mungipan. Ofta yttrades inte ett ord under besöket.

Sällskapslivet begränsade sig till att utväxla blickar. Efter någon timme nickade grannen till avsked, satte på sig mössan och gick hem. Besöket var över.

Själv har jag knappast präglats av denna norrbottniska fåordighet. Men jag har alltid haft svårt för småprat om väder och bekanta. Från hembygden har jag också fått med mig en viss medvetet odiplomatisk rättframhet och en respektlös attityd mot så kallade auktoriteter. Jag har ibland koketterat med att karakterisera mig själv som en ohyvlad planka från Norrbotten. Denna inställning har också färgat av sig på mitt motstånd mot trendiga åsikter och värderingar. Man bör inte acceptera en tanke eller värdering bara för att många andra gör det.

Hemmet Det är också uppenbart vad jag har fått med mig från föräldrahemmet. Mina föräldrar kom från ”små omständigheter”. Min mor, Laura Eugenia Sundelin, var ett av sex barn i smedens familj vid Björkfors herrgård strax utanför Kalix i Norrbotten. Hon föddes 1891 utom äktenskapet av Maria Niska, en piga med finsk 16

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 16

2012-06-21 14.05

bakgrund som senare gifte sig med smeden Helmer Sundelin. I kyrkolängderna sägs helt kort ”fader okänd”. Eugenia var den enda i barnaskaran som fick utbildning utöver sexårig folkskola.

Hon drog sig fram som elev vid småskoleseminariet i Haparanda – enligt vad hon berättade i huvudsak på bröd, potatis och falukorv. Efter de tvååriga studierna arbetade hon som folkskollärare i byn Sangis strax utanför Kalix tills hon gifte sig med Carl Ulrik Lindbäck 1923. Efter giftermålet var hon hemmafru, som så många andra gifta kvinnor på den tiden. Hon hade därför tid att ägna sig åt oavlönat arbete i olika organisationer såsom Rädda Barnen, Röda Korset och Husmodersföreningen.

Eugenia hade berättartalang. Det var fängslande att höra henne berätta för oss barn om sin egen barndom – om sociala relationer, eller avsaknaden av sådana, mellan herrgårdsfamiljen och de anställda vid Björkfors herrgård. I herrgårdens hierarki tycks smeden och hans familj ha stått en smula högre upp än lantarbetarna. Det kanske var ett skäl till att Eugenia i sina berättelser om livet på herrgården såg inte bara herrgårdsfamiljen utan även lantarbetarna på visst avstånd. Likt en kamera betraktade hon omgivningen. Jag har ofta själv känt mig likadan, särskilt vid större tillställningar – ungefär som huvudpersonen i musikalen I Am a Camera efter Christopher Isherwoods roman Goodbye to Berlin. Eugenia sjöng vackert – barnvisor och folkvisor hemma, och psalmer vid kyrkobesök. Dessutom målade hon porslin och vävde ryamattor. Kanske kan man säga att jag fått mina eventuella anlag för musik och bildkonst från henne. Att jag definitivt har fått mitt ansikte från henne framgår på ett närmast övertydligt sätt av fotot av min mor som finns med i denna bok.

Hon dog 1980 vid 89 års ålder.

Min far föddes 1888 i Stråkanäs utanför Kalix i en liten småbrukarfamilj; han hade en syster. Tidigare släktled bestod framför allt av småbrukare, men i raden av förfäder fanns också kyrkvaktmästare och nämndemän. Efter sex år i skola arbetade han vid ett tegelbruk och senare vid ett sågverk, båda i Båtskärsnäs 17

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 17

2012-06-21 14.05

utanför Kalix. Så vitt jag förstår jobbade han i just de industrianläggningar som regissören Jan Troell använde i filmen Här har du ditt liv efter Eyvind Johnsons svit Romanen om Olof. Det var rörande att se Eddie Axberg spela en 14-årig grabb som arbetade i just de anläggningar där min far i samma ålder arbetat på riktigt för hundra år sedan.

Pappa var fackligt aktiv och blev så småningom ordförande i den lokala fackföreningen i Båtskärsnäs. Det var en verksamhet som sällan gillades av den tidens arbetsgivare. Pappa, eller Calle som jag ofta tilltalade honom, berättade att företagsledningen på ett vänligt sätt försökte bli av med honom genom att erbjuda honom kostnadsfri utbildning till folkskollärare. Det tackade han nej till. I stället accepterade han ett erbjudande från de fackliga organisationerna att under ett år studera vid arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik i Dalarna. Calle gillade alldeles särskilt den blivande statsministern Rickard Sandlers undervisning i statistik. När Calle blev klar fick han arbete i den kommunala förvaltningen i Kalix. Där skötte han bland annat administrationen av ransoneringssystemet under första världskriget.

När det socialdemokratiska partiet sprack 1917 valde pappa, som så många andra socialdemokrater i Norrbotten, att sälla sig till vänstersocialisterna, Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Men där blev han inte gammal. Tillsammans med andra demokratiskt sinnade vänstersocialister återgick han till det socialdemokratiska partiet år 1921, när de partivänner som sympatiserade med bolsjevikerna i Ryssland hade bildat Sveriges kommunistiska parti. Calle berättade att han bröt med Leninanhängarna inom den vänstersocialistiska rörelsen genom att ta avstånd från Lenins famösa 21 teser i en artikel, troligen ledare, i Norrskensflamman, som på den tiden var vänstersocialisternas språkrör.

Calle valdes till ordförande i kommunalfullmäktige i Kalix 1927. Då hade min syster Carin hunnit fylla två år. Efter ytterligare några år, 1929, sökte och fick Calle en statlig tjänst som 18

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 18

2012-06-21 14.05

fattigvårds- och barnavårdskonsulent i 13:e distriktet, som omfattade Norrbotten, Lappland och Västerbotten, med lokalisering i Umeå. Långt senare döptes tjänsten till socialvårdskonsulent.

Calle påpekade ofta att han utnämnts av en borgerlig regering.

Han höll hårt på att han aldrig fått någon befattning genom partipolitisk utnämning. Under mina föräldrars tid i Umeå föddes jag. Det var den 26 januari 1930. Jag sägs ha varit ett ovanligt livligt barn. När jag talade om för gäster hemma att jag hette Carl Assar Eugen, brukade mina föräldrar tillägga att jag egentligen heter Carl Assar Spring-i-sken.

Familjen flyttade från Umeå 1932 eftersom pappas tjänst, med samma arbetsdistrikt som tidigare, omplacerades till Luleå. Efter någon tid valdes han in som socialdemokratisk ledamot av stadsfullmäktige i Luleå. I början av 1940-talet blev han ordförande i stadsfullmäktige, ett uppdrag som han innehade under ett decennium. Han dog 1954 vid 66 års ålder.

Pappa var varken ideolog eller retoriker. Han var pragmatiker – en högst begåvad sådan. Han var också en baddare på att räkna både i huvudet och på papper. Dessutom hade han gott omdöme. Nu är det naturligtvis svårt att definiera gott omdöme.

Men liksom när det är fråga om skönhet så känner man igen det när man stöter på det. Och framför allt känner man igen avsaknaden av gott omdöme. Jag tror att gott omdöme framför allt innebär förmåga att se proportionerna av olika fenomen, och att inte fastna i detaljer. Gott omdöme är en viktig del av vad vi kallar begåvning, men jag tror att denna komponent inte är särskilt starkt korrelerad med vad som mäts i IQ-test. Vi har väl alla mött folk med kombinationen hög IQ och dåligt omdöme – brilliant fools. Termen myntades av den engelske ekonomen Dennis Robertson. Han hade uppenbarligen träffat på en hel del kolleger med denna kombination av intelligens och oförstånd under sina år vid universitetet i Cambridge.

I backspegeln ser jag konturerna av en relativt problemfri barndom. Den enda rädsla som jag kan erinra mig – vid sidan av risken 19

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 19

2012-06-21 14.05

för en tysk invasion under andra världskriget – var mörkrädsla.

När mina föräldrar ibland gick bort på kvällen och lämnade mig som sju- eller åttaåring ensam hemma satte jag mig på golvet i hallen bakom hängande ytterkläder med en metallinjal i handen.

Med den skulle jag skydda mig mot eventuella inkräktare.

Den uppfostran som jag fick var spontant liberal utan något psykologiserande. Det enda tvång i hemmet som jag minns från barndomen var att min mor tvingade mig att ta på mig sjömanskostymen och gå och be om ursäkt när jag gjort något dumt. Jag erinrar mig särskilt två sådana tillfällen. Det ena var när jag slängt grus genom ventilen i det närbelägna bageriet, med resultat att det kom grus i degen. Det andra tillfället var när jag med hjälp av rörmokare Johnssons burk med röd mönjefärg började måla om hans vita staket. I sjömanskostymen såg jag nog blidare ut än jag var i verkligheten. Kanske bidrog straffet med sjömanskostymen till att jag under livets lopp blev laglydig också i småsaker; jag har till och med hämningar mot att gå mot rött ljus.

I många avseenden var mitt hem typiskt för familjer med engagemang i folkrörelserna under 1930- och 1940-talet. Min far deltog flitigt i den socialdemokratiska arbetarkommunens sammanträden. Båda mina föräldrar var organiserade nykterister i IOGT och familjen handlade i närmaste Konsumbutik. Vi läste kooperationens utmärkta veckotidning Vi och under flera år följde vi också veckotidningen Folket i Bild, som på den tiden innehöll mycket litteratur av arbetarförfattare som Moa Martinson och Jan Fridegård. Det hindrade nu inte att jag som barn också köpte veckotidningar med tecknade serier som den största attraktionen.

Men i en del andra avseenden var min familj kanske något speciell. Det gäller särskilt relationen mellan oss barn och våra föräldrar. Vi diskuterade livligt i hemmet redan när Carin och jag var mycket unga. Både min syster och jag fick på så sätt vårt intresse för sociala och politiska frågor med oss hemifrån. Under uppväxttiden träffade jag också många politiker i hemmet. Det 20

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 20

2012-06-21 14.05

var framför allt lokalpolitiker och landstingspolitiker, men också en del rikspolitiker; jag minns särskilt besök av Rickard Sandler och Gustaf Möller. När mina föräldrar hade middagsgäster, exempelvis ämbetsmän från Socialstyrelsen i Stockholm, fick Carin och jag sitta vid samma bord som gästerna – inte bara för att lyssna utan också för att delta i diskussionen. Det gällde redan när vi var i de lägre tonåren. Våra föräldrar tog alltid våra synpunkter på allvar och de behandlade oss egentligen som vuxna långt innan vi var det. Det slår mig också hur många begåvade och kloka kommunalmän som jag träffade i mitt föräldrahem.

Facklig och politisk verksamhet, eller engagemang i nykterhetsrörelse och kooperation, var naturliga karriärvägar för begåvade personer med enbart folkskola, så kallade långvägare. Situationen var antagligen densamma i hela landet.

Däremot saknade min far, liksom många andra kommunalmän i Sverige, känsla för den gamla stadens miljövärden. Modernitet var vad som gällde. Jag minns hur pappa under mina fruktlösa protester var med och drev fram en rivning av den pittoreska småbåtshamnen vid södra fjärden för att bygga ett kolkrossverk, som smutsade ned husen i området. Hans envisa tes var: ’En hamn är en arbetsplats och inte ett fritidsområde.’ Han var inte imponerad av mina försök att peka ut alternativa lokaliseringar ett par kilometer utanför stadskärnan.

Men det var inte i första hand kommunalpolitik som diskuterades i mitt hem. Vi diskuterade både inrikespolitik och världspolitik, inte minst utvecklingen i världen under och omedelbart efter andra världskriget. Jag minns också rapporterna i radio och tidningar om inbördeskriget i Spanien och Mussolinis invasion av Abessinien 1936, Hitlers ”Anschluss” i Österrike 1938, Sovjets angrepp på Finland 1939, Molotov-Ribbentroppakten 1939 och Tysklands angrepp på Sovjet på midsommardagen 1941. När sedan andra världskriget brutit ut cyklade jag till Luxor radioaffär nära skolan på raster och håltimmar för att lyssna på nyheterna från kriget – tyvärr i regel dåliga för de allierade till att börja med.

21

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 21

2012-06-21 14.05

Jag fick också en mer konkret inblick i krigets hemskheter.

Särskilt minns jag att min mor tillsammans med andra kvinnor i Luleå sydde vita kamouflagedräkter åt finska soldater under vinterkriget 1939–40 – dräkter som min far och goda vänner sedan forslade med bil till Kemi och Rovaniemi i Finland. Carin och jag fick följa med på åtminstone en av dessa resor. Vad jag särskilt minns är synen av krigsinvalider på ett sjukhus i Rovaniemi. Det var en chock att se unga män som förlorat armar eller ben och ibland fått sina ansikten vanställda. De närmaste åren efter fredseuforin i maj 1945 följde nya omvälvande internationella händelser. Jag följde med i nyheter och debatt kring avkolonialiseringen, järnridån genom Centraleuropa och det kalla kriget. Man får nog säga att jag var ett brådmoget barn, respektive tonåring, åtminstone när det gällde samhällsfrågor.

Men som barn skaffade jag mig också en del otillåten information. Calle hade ansvar för sociala frågor i övre Norrland och han fick därmed till uppgift att ta itu med de sociala problem som uppstod i norra Tornedalen i samband med avslöjanden om den beryktade Korpelarörelsen, som var en utbrytargrupp från Tornedals-laestadianerna. Eftersom jag hade min sängplats i pappas tjänsterum, som låg i bostaden, upptäckte jag dokument om rörelsen, bland annat polisrapporter – troligen någon gång 1940. Det var spännande för en tioåring att läsa om hur rörelsens predikanter lyckades skapa religiös extas (”likotoksia”) vid sina möten. Man försökte också övertyga deltagarna om att de skulle få förlåtelse för sina synder, och kvalificera sig för himmelriket, genom mer eller mindre bisarra kollektiva sexuella riter, där även barn deltog. Jag vågade inte avslöja för pappa vad jag läst i smyg.

Sociala problem såg man runt omkring sig på den tiden. Slum vill jag inte kalla det, men dåliga bostäder bland låginkomsttagare och arbetslöshet var uppenbara exempel på misär. Jag minns att folk pekade ut några hus där det påstods finns vägglöss, och vi höll oss på avstånd. Fattigdomen på landsbygden fick jag också kontakt med genom pappas yrke. Ibland tog han hela familjen 22

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 22

2012-06-21 14.05

med sig på långa tjänsteresor i Norrbotten, Västerbotten och Lappland – när skolgången inte lade hinder i vägen. Fattigvårdsoch barnavårdskonsulenterna hade bland annat till uppgift att granska om kommunerna följde gällande regelsystem. Jag minns de grå, omålade trähusen, där fattiga bönder och torpare i övre Norrlands inland försökte klara sin försörjning. Det är troligt att dessa upplevelser bidragit till mitt livslånga intresse för sociala frågor – i viss utsträckning också till min forskningsinriktning.

En polariserad stad Slagskuggan från världskriget märktes naturligtvis också i vardagslivet – ransoneringskorten, de gengasdrivna bilarna, mörkläggningsövningarna, inkallelserna till militärtjänstgöring och så vidare. Politiska extremister, dock sällan våldsamma sådana, var också väl företrädda i Luleå. Redan i slutet av 1930-talet, när jag var nio år, gick jag och lyssnade på politiska utomhusmöten som ordnades av både nazister och kommunister. Ibland ställde jag mig längst fram och ropade åt talaren att han hade alldeles fel. En gång på ett möte på den vanliga mötesplatsen, kvarteret Loet, kom stadens polismästare fram till mig och lyfte bort mig för att jag käftat mot en nazistisk talare. Det var för övrigt just den polismästaren som senare hamnade i fängelse för att ha planerat mordbranden i tidningen Norrskensflammans byggnad i Luleå 1940.

Det är troligt att andra världskriget upplevdes starkare i Luleå än i många andra svenska städer. Från hamnen försågs tysk rustningsindustri med järnmalm. Vi bodde på den tiden med utsikt över södra stadsfjärden, och vi kunde dagligen se ett eller ett par dussin stora tyska fartyg ligga på redden i väntan på att lasta malm vid de stora utskeppningskajerna vid Svartön. Under en period, troligen under våren 1942, låg ett ovanligt stort fartyg rakt utanför vårt fönster vecka efter vecka utan att angöra last23

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 23

2012-06-21 14.05

kajen. Vi frågade oss vad båten innehöll – ammunition, eller rent av invasionstrupper? Spänningsmomenten i Luleå hölls också uppe av att tyskarna tydligen fått tillstånd att utnyttja stora lagermagasin på andra sidan norra fjärden, i Karlsvik, och dessutom att stapla berg av halmbalar i södra hamnen. Luleåborna spekulerade vilt om de kunde innehålla vapen.

Jag minns att landshövding David Hansén sent en vinterkväll under kriget ringde upp min far och meddelade att tyska fallskärmstrupper hade landat på södra fjärdens is. Vi barn rycktes upp ur våra sängar och klädde snabbt på oss för att evakueras till en släkting i Glommersträsk långt in i landet. Men innan vi hunnit ge oss av kom en dementi från landshövdingen, och vi kunde lägga oss igen. Långt senare har jag sett rapporter och hört rykten om att Tyskland faktiskt övervägde att invadera och ta kontroll över malmbanan och utskeppningshamnen i Luleå. Men kanske insåg tyskarna att risken för att de allierade skulle bomba sönder dessa anläggningar skulle öka om de ockuperade området.

Det har under senare år varit populärt bland en del debattörer att fördöma Sveriges eftergiftspolitik gentemot Tyskland under andra världskriget. Det gäller exempelvis transiteringen av tyska trupper och material genom Sverige till Norge och Finland. Sådana fördömanden är enkla att göra för dem som inte levde under den perioden. Vi som var med fruktade att risken för angrepp och ockupation skulle öka om regeringen inte gjorde eftergifter. På ett personligt plan skall jag kanske också vara tacksam för att regeringen gjorde dessa eftergifter. Vid en ockupation skulle troligen min far, i likhet med många kommunalpolitiker i Norge, ha skickats till arbetsläger i Tyskland.

Däremot hade vår starkt antinazistiska familj svårt att acceptera de ingrepp som regeringen gjorde mot yttrandefriheten i landet, exempelvis när välkända antinazister som Ture Nerman, Torgny Segerstedt och Karl Gerhard tystades ned genom tryckfrihetsåtal eller hot om sådana. Jag minns exempelvis att Karl Gerhard, när han uppträdde på festplatsen Gyltsaudden i Luleå, uppmanades 24

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 24

2012-06-21 14.05

av publiken att sjunga sin antinazistiska kuplett Den ökända hästen från Troja – Karl Gerhards i särklass bästa kuplett. Men han skakade på huvudet och sa att den fick han inte sjunga.

Tack vare mina föräldrar lärde jag mig tidigt att se den stora likheten mellan nazism och kommunism. Jag förstod att det framför allt var retoriken som skilde – en bedömning som stämmer väl med vad jag förstått senare i livet. Som ledande kommunalpolitiker tvingades pappa läsa både den Tysklandsvänliga Norrbottens-Kuriren och den kommunistiska Norrskensflamman – vid sidan av Norrländska Socialdemokraten, vid den tiden med huvudredaktion i Boden. Norrländskan var vårt husorgan tillsammans med Dagens Nyheters B-upplaga. Som ren demonstration tog Calle ibland på sig handskarna när han läste de två lokaltidningarna. Lärdomarna från hemmet gav mig livsvarigt vaccin mot alla varianter av totalitära ideologier och regimer.

Inte bara de faktiska utan också de psykologiska klasskillnaderna var tydliga i 1930- och 1940-talets Luleå. På den tiden fick man efter fjärde klass i folkskolan välja om man skulle fortsätta tre år till i folkskolan eller söka till läroverket (realskolan) eller flickskolan. I min klass var det bara några få elever som sökte till realskolan. Jag försökte övertala några duktiga klasskamrater från arbetarhem att göra detsamma men de vägrade, trots att studierna i läroverket var avgiftsfria för låginkomsttagares barn.

Intresset för att söka in i läroverket var också svalt bland mina fotbollskompisar, som nästan alla kom från arbetarhem. De menade att det vore snobbigt att gå i läroverk – nästan på gränsen till klassförräderi. Med dagens socialpsykologiska jargong skulle man säga att arbetarbarnen i många fall vägrade att byta identitet och hamna i en miljö där de inte kände sig hemma.

Jag förstod i viss mån deras attityd. Efter studentexamen 1948 kunde jag inte förmå mig att bära studentmössa annat än på själva examensdagen. Det var annars vanligt på den tiden att gå omkring i studentmössa under flera månader efteråt. Det är troligen liknande hämningar som gjort att jag aldrig förmått att 25

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 25

2012-06-21 14.05

bära medaljer. Jag har tagit emot dem – för att undvika omvänt snobberi – men jag har låtit dem ligga i byrålådan.

I stället för att studera vidare gick mina kompisar från arbetarhem efter sex eller sju år i folkskolan direkt ut på arbetsmarknaden. På den tiden skedde inträdet på arbetsmarknaden för pojkar med enbart folkskola ofta via springpojksjobb och lärlingsjobb i privata företag eller statliga verk som posten, SJ, televerket och tullen. För flickor gick vägen ofta via jobb som hembiträde, butiksbiträde och kontorsjobb, men många blev förstås så småningom hemmafruar. Dessa ingångsvägar till arbetsmarknaden är i huvudsak borta i dag, och de har inte ersatts i tillräcklig utsträckning med andra vägar för dem som inte satsat på högskolestudier; jag återkommer till detta.

1950 års enhetsskolreform innebar ett utbildningslyft för barn till arbetare, lägre tjänstemän och bönder, eftersom eleverna i det nya skolsystemet hölls samman betydligt längre än tidigare – under nio, och i viss mån till och med tolv år, i stället för fyra eller sex år. Däremot var det, enligt min mening, ett allvarligt misstag att under 1960- och 1970-talen i stor utsträckning avveckla det gamla lärlingssystemet. Det borde i stället ha byggts ut, och berikats med teoretiska ämnen, som en kompensation för att de tidigare ingångsvägarna på arbetsmarknaden för ungdomar försvann. Under sista hälften av 1900-talet, och kanske fortfarande, har svenska skolpolitiker haft en övertro på att skolan kan ersätta praktisk yrkesutbildning på arbetsplatser. I dag ser vi en liknande övervärdering av standardiserad akademisk utbildning i förhållande till icke-akademisk yrkesutbildning. Denna övertro har bidragit till den relativt höga ungdomsarbetslösheten i dagens Sverige. Länder som behöll sina lärlingssystem – såsom Schweiz, Tyskland och Österrike – har fortfarande lägre ungdomsarbetslöshet än andra länder.

Som ett resultat av breddningen av utbildningsmöjligheterna har det naturligtvis öppnats helt nya vägar för begåvade barn från arbetar- och jordbrukarhem – via gymnasie- och universitets26

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 26

2012-06-21 14.05

utbildning. Men det måste rimligtvis betyda att den så kallade begåvningsreserven har krympt. Alva och Gunnar Myrdal spekulerade redan i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) om att en breddning av utbildningsväsendet, som de naturligtvis starkt förordade, i framtiden skulle få negativa effekter på rekrytering av begåvade långvägare inom organisationslivet, inte minst i arbetarrörelsens olika organisationer. Har vi möjligen sett just en sådan utveckling under de senaste decennierna?

Efter fjärde klass i folkskola gick jag hösten 1940 över till realskolan i Luleå högre allmänna läroverk; man sökte in på sina folkskolebetyg redan på den tiden. Bland klasskamraterna i realskolan märkte man i hög grad polariseringen i synen på världskriget. Särskilt under de två första krigsåren var sympatierna för Tyskland starka bland klasskamraterna, som då var i åldern 11–13 år. Jag räknade fram att 14 elever i realskolans första tre klasser höll på Tyskland. Vi var inte mer än ett par stycken som öppet höll på de allierade. Resten, av sammanlagt ungefär 25 elever, uttryckte ingen åsikt. Att så många av mina klasskamrater sympatiserade med Tyskland sammanhängde delvis med den sneda sociala rekryteringen till läroverken på den tiden. Merparten var klasskamrater i dubbel bemärkelse. Men de Tysklandsvänliga eleverna hyste också stor beundran för tysk disciplin och militärmakt – som kontrast till de, som man menade, mjukare engelsmännen. Jag minns också hur Leni Riefenstahls film om 1936 års olympiad i Berlin bidrog till sympatierna för Tyskland, som i filmen utmålades som en viljestark nation med närmast lingianska ideal. Att också en hel del akademiskt utbildade personer sympatiserade med Tyskland berodde troligen på deras i och för sig befogade rädsla för Sovjet och kommunismen.

I många fall berodde sympatierna också på deras beundran för gammal tysk kultur – snarare än på speciella sympatier för Adolf Hitler. Det hårda fredsfördraget i Versailles efter första världskriget åberopades naturligtvis ofta som ett försvar för Tysklands territoriella ambitioner.

27

Lindbeck_Ekonomi är att välja_sista.indd 27

2012-06-21 14.05