hög på hus
Norén_Hög på hus_CS5.indd 1
2012-02-13 15:21:16
Norén_Hög på hus_CS5.indd 2
2012-02-13 15:21:16
Hög på hus Vägen till det perfekta boendet
alexander norén
albert bonniers förlag
Norén_Hög på hus_CS5.indd 3
2012-02-13 15:21:16
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012796-1 © Alexander Norén 2012 ScandBook AB, Falun 2012
Norén_Hög på hus_CS5.indd 4
2012-02-13 15:21:16
Hanna ligger i en kuvösliknande säng med slangar in och ut ur den späda tvåveckorskroppen. Jag sträcker fram handen för att klappa min dotter på kinden, men hejdas av sköterskan som sitter och övervakar apparaturen. – Nej, inga händer på flickan! Jag tittar förskräckt åt sköterskans håll. – Bakterier … Vi vill inte att hon ska dra på sig något mer nu, det skulle hon inte klara av. – Hur illa är det egentligen? Jag ångrar genast att jag frågade så rakt. Vill jag verkligen veta vad hon tror? Hon dröjer med svaret, funderar kanske på hur orden ska läggas rätt i mun. – Alltså, det är inte min sak att ge er ett utlåtande om det. Du måste fråga doktorn om det. Tystnad. Jag känner att hon vet mer än hon vågar säga. – Naturligtvis ska jag fråga doktorn sedan, men du sa ju själv att du sett många sådana här fall så jag tänkte att du kanske hade lite känsla för … vartåt det lutar? – Låt mig säga så här, det var verkligen tur att ni kom in så snabbt. Hade bakterierna hunnit ge sig på mer av hennes hjärna så hade jag varit betydligt mindre optimistisk. Men som sagt, ni måste tala med doktorn om sådana saker. 5
Norén_Hög på hus_CS5.indd 5
2012-02-13 15:21:16
Hanna är så liten där i sängen. Hon har redan tappat märkbart i vikt jämfört med när hon låg och gnydde i sömnen hemma för två dagar sedan. Då var hon en normal nyfödd bebis, om än med lite feber. Tredje barnet, vi var inte så lättskrämda som föräldrar längre. Jag höll precis på att hämta Alvedon när Emma fick höra av sjukvårdsupplysningen att hon borde in till akuten – ”Så små barn ska inte ha feber, en läkare måste kolla upp henne.” Klockan var tre på natten och vi övervägde först att vänta till morgonen därpå, men Emma åkte iväg i alla fall. På sjukhuset dröjde det flera timmar innan det kom en läkare som började förstå vad Hanna drabbats av. När proverna kom tillbaka lagom till morgonrundan bekräftade de farhågan och plötsligt var det fullt pådrag. Emma – som fortfarande var ensam med henne på sjukhuset – fattade inte vad som höll på att hända när personalen skjutsade upp Hanna i ilfart till hjärnscanning. Hon lät inte alltför orolig på telefon, men jag åkte ändå in direkt tillsammans med Jonas som var hemma från dagis för en för kylning. Uppe på avdelningen möttes jag av en doktor med allvarlig min i det fyrtioåriga ansiktet där inkännande ögon tittade fram under pageluggen. Jag tror hon hette Mia. Jag vet att hon hade röda strumpor till den vita uniformen. Resten kommer jag inte ihåg så väl, annat än känslan av att befinna sig i en klyschig sjukhusscen när doktorn samlar kraft för att lämna ett obehagligt besked till den anhöriga. – Du ska nog sätta dig ned, Alexander. Nej … Hon satte sig på huk och vilade kroppstyngden på sina hälar, såsom man gör när man ska klappa hundar och prata med små barn för att få ögonkontakt på nära håll. – Det är ett mycket allvarligt läge. Din dotter har en akut meningit, alltså hjärnhinneinflammation. Har du någon mormor eller farfar som kan komma och ta hand om din son? Du kommer behövas själv här nu, Alexander. 6
Norén_Hög på hus_CS5.indd 6
2012-02-13 15:21:16
Det är klart att det skulle hända oss en olycka till slut. Vi hade haft det för bra för länge. – Ja … ja, svärmor kan kanske komma. Men, hur är det med Hanna? – Vi vet mer om fem minuter när vi fått bilder på hjärnan som visar hur långt det hunnit sprida sig. Ett drygt dygn senare och jag börjar bli lite mör nu. Jag kunde inte sova inatt, jag satt ute i sjukhuskorridoren med mobilen och googlade sönder nätet efter all information som gick att få tag på om hjärnhinneinflammation. Vart femte spädbarn dör trots behandling. Av de överlevande får vart fjärde barn någon form av hjärnskada som kan vara handikappande för resten av livet. Det behöver ju inte gå så dåligt, men jag måste ändå vara beredd på det värsta. Jag blir tokig av att inget kunna göra. Måste vila hjärnan en stund, så jag går fram till fönstret och sätter mig i vilstolen. Utanför i försommarens eftermiddagssol fortsätter livet som om ingenting hade hänt. En taxi står och väntar vid personal ingången med förardörren öppen för att vädra i värmen. Chaffisen bläddrar förstrött i en kvällstidning. Framför honom sliter en mamma med sig sin unge över gatan. Pojken vill inte med utan drar allt han kan åt andra hållet. Mamman vinner dragkampen precis innan en ambulans passerar övergångsstället på väg mot BB. Där Hanna föddes för två veckor och tre dagar sedan. Men det känns som i ett annat liv. De därute vet inte att min dotter nu ligger härinne och kämpar för sitt liv. En glasruta skiljer mig från livet som det var förut, då det bara passerade förbi. Livet med lämningar, hämtningar, korvåmakaroner och irritation över spilld mjölk. Vardagen. Men nu befinner jag mig på den sidan av glasrutan där tiden står still. Still i väntan på att vardagen ska veta vart den kan ta vägen igen. 7
Norén_Hög på hus_CS5.indd 7
2012-02-13 15:21:16
På fönsterbrädet ligger en sliten Café med Alexander Skarsgård på omslaget. Jag plockar upp den och försöker bry mig om vilken sorts sneakers som är rätt på en stilmedveten man sommaren 2008. På vägen hem för att hämta ombyte till Emma försöker jag intala mig att det bara är att slinka in på vägen. Det tar ju ingen tid, max en kvart. Emma kommer inte att märka att jag är borta längre än nödvändigt. Jag parkerar bilen ett kvarter bort från Reginsvägen ifall någon bekant skulle råka gå förbi. Rusar igenom huset utan att ta av mig solglasögonen och undviker att möta blicken när mäklaren delar ut prospektet. Får inte fastna i något samtal, bara snabbt scanna av huset. Som vanligt ser det bättre ut på bild än i verkligheten. Ett riktigt renoveringsobjekt i behov av många tunga investeringar. Dessutom dåligt solläge och insyn från hyreshusen snett ovanför som blickar ned på villan. Det är värt att hålla koll på budgivningen, men inget vi tvunget måste ha. Snabbt ut till bilen igen och jag konstaterar nöjt att jag endast tappat tretton minuter på att gå på husvisning. Ingen såg mig. Knappt som om jag ens varit där. Fyra dagar efter att vi kommit in akut mötte vi till slut Astrid Lindgrens egen Doctor House. Hon gjorde entré på morgonronden med stora träskokliv och en färskmanglad vitrock som hängde spikrakt ned över knäna. Doktor Hedlund såg ut att ha passerat pensionsåldern, med tjocka glasögon som fick hennes pupiller att se groteskt stora ut och en håruppsättning som förde tankarna till Heidelberg på trettiotalet. Emma låg i sängen med Hanna som otåligt försökte hitta till bröstet men misslyckades med att få matro, med resultatet att hon tjöt vilt. – Åh, en bebis som skriker så där högt kan bara må bra! Det lät för bra för att vara sant att Hanna skulle friskförklaras 8
Norén_Hög på hus_CS5.indd 8
2012-02-13 15:21:16
bara genom att en läkare tittade och lyssnade på hennes skrik. Det borde väl tas prover och analyseras och datortomograferas och allt vad modern medicinteknik har att erbjuda? Men jag såg senare på nätet att doktor Hedlund var Sveriges främsta specialist på meningit hos barn. – Jag har sett så många barn som gått igenom det där. Det finns hela skalan. En del som inte klarar sig alls, en del som blir väldigt påverkade, och en del som sedan skriker så där högt när de inte får tag på mammas tutte. Jag skulle inte vara orolig om jag var ni. Sedan gick hon bara, och vi skulle inte få återse henne förrän två år senare. Efter tre dagar var sjukhusvistelsen slut och konvalescens med hemsjukvård tog vid i en vecka innan allt kunde börja gå tillbaka till det normala igen. Reginsvägen var för övrigt redan sålt när vi kom hem. Lika bra så. Det var för mycket renovering. Till och med för en sådan som jag.
9
Norén_Hög på hus_CS5.indd 9
2012-02-13 15:21:16
Jag hittade ett test på nätet. Förändringarna i hjärnan när ett missbruk uppstår är i stort sett desamma vare sig det rör sig om missbruk av en substans eller av ett beteende. Hur vet jag om jag håller på att utveckla ett missbruk?
1. Jag tänker mycket på just detta ☑ Ja, det gör jag. Men det finns också de som bara tänker på fotboll och bygger upp hela veckan kring fotbollsmatcher de inte får missa. Och det är ingen som ser snett på ”fotbollsmissbrukare” för det. Så varför ska jag skämmas bara för att jag gillar att kolla på hus?
2. Även efter långa uppehåll kan jag trilla dit igen ☐ Jag vet inte. Har aldrig haft något uppehåll.
3. Jag har utvecklat tolerans, och behöver allt starkare doser/ högre spelinsatser 10
Norén_Hög på hus_CS5.indd 10
2012-02-13 15:21:16
☑ Länge nöjde jag mig med att ”se, men inte röra”, men nu vill jag börja buda på riktigt.
4. Jag blir hög av att få ägna mig åt det ☑ När det dyker upp en tiopoängare stiger pulsen. Jag ringer genast mäklaren och försöker boka en förhandsvisning. Helst igår. Ruset håller i sig några timmar, ibland en hel dag.
5. Jag får abstinens av att inte få ägna mig åt det ☐ Problemet har aldrig uppstått. Med Hemnet-appen i mobilen är jag aldrig utan.
6. Jag har börjat smyga med det ☑ Jag har slutat berätta att vi går på visningar. Jag är trött på att höra samma visa varje gång från folk som inte förstår – ”Men, ni som bor så fint och bra, varför ska ni flytta?”
7. Det inkräktar på resten av livet, arbetet, familjen och fritiden ☐ Djupdykningar i bostadsmarknadens funktionssätt och utveckling får jag nytta av i mitt jobb på A-ekonomi. Emma är också såld på hus, och barnen kan ju leka i trädgården när vi går på visning. Möjligen inkräktar det lite på min fritid, på söndagarna har jag mindre tid över att renovera.
11
Norén_Hög på hus_CS5.indd 11
2012-02-13 15:21:17
Det var först på senare år jag hade Kirchsteigerfierats. Tidigare hade jag alltid haft tummen mitt i handen, jag ringde till pappa när jag skulle hänga upp en tavla. Intresset för heminredning hade heller aldrig varit stort. Ettan i Vasastan var en ungkarlslya med möbler som blivit över när mamma och pappa flyttade från villan. Jag hade inte en tanke på att renovera köket och badrummet mer än för att det skulle gå att spola i toaletten och koka vatten på trinetten. Jag nöjde mig med att måla lägenheten, trots att den redan på den tiden – i mitten av nittiotalet – ansågs vara ett renoveringsobjekt. Under studietiden fick jag hyra den av mina föräldrar som köpte den med pengarna de fick över när de sålde huset och flyttade till mindre. Det var tur att de inte ville investera i något annat. Hur annars skulle jag ha fått tag på en lägenhet i Stockholms innerstad som nybörjare på bostadsmarknaden? De 27 kvadraten funkade för mig, men efter ett tags samboende undrade Emma lite försynt om vi inte kunde titta på något större tillsammans? Åh, herregud, var det redan dags att binda upp sig så? Jag var tjugofem, hon två år äldre. Två år före i allt. Hon tog civilekonomexamen före mig och hade redan kommit en bit in i sin karriär på Bonnier när jag fick mitt första vik på Radio Stockholm. Jag som ägnat mer tid åt Mediautskottet i studentkåren 12
Norén_Hög på hus_CS5.indd 12
2012-02-13 15:21:17
än makroekonomi i seminariesalarna. Jag skulle ju bara göra det som var kul, inte välja den uppenbara efter Handels-karriären och jobba med pengar. Man får komma ihåg att detta var i slutet av nittiotalet och det faktiskt fortfarande var hett att jobba med media. Jag ville kunna välja fritt det som kändes skönt att göra för stunden, inte behöva tänka på vad som lönade sig ekonomiskt i längden. Skulle jag binda upp mig vid miljonlån och tvingas bli som alla andra löneslavar, oroliga för sin amortering? Jag tog hjälp av Göran Persson för att förklara min kärlek till Emma. – Jag älskar dig, det är inte det. Men den som är satt i skuld är inte fri. Hon stod ut med att trängas i ettan ett tag till, ”tills jag kommit på fötter i min egen karriär”. Så kom det där samtalet en kväll, då man efter något glas vin börjar filosofera om framtiden. Vad vill man med livet egentligen? Det ena ledde till det andra som till slut ledde fram till frågan om jag någon gång ville ha barn. Jag svarade spontant utan att tänka mig för. – Jomen, det vill jag såklart. Flera stycken. Men inte nu. Det ligger väl minst en tio år framåt i tiden. Jag tänkte inte på att Emma vid det laget skulle vara fyrtio. Gissa om hon gjorde det.
13
Norén_Hög på hus_CS5.indd 13
2012-02-13 15:21:17
Jag hade precis stängt ned datorn på jobbet och var på väg ut från redaktionen då jag i ögonvrån såg hur några på Expressens webbavdelning samlades framför teven som hängde från taket. Mellan ryggtavlorna skymtades rök från något höghus, var det en skyskrapa som brann? Jag hann inte tänka så mycket mer på vad det kunde handla om, jag hade bråttom till en tidig omvisning av en lägenhet i Vasastan som Emma lyckats lura med mig på. Hon menade allvar nu med att vi borde flytta till något större tillsammans. Jag ställde upp, jag ville visa att jag var värd att satsa på. På bussen hade chauffören skruvat upp radion där en uppjagad USA-korrespondent berättade att det jag sett på teve var mer än en vanlig brand. Flygplan hade kört in i skyskraporna. Emma svarade inte i telefonen, så jag fortsatte till visningen. Där det stod en ensam mäklare och undrade vart folk hade tagit vägen. Jag berättade att världen utanför höll på att falla i bitar. För att få tiden att gå ställde jag några halvhjärtade frågor om stammarna och föreningens ekonomi. Emma kom till slut och räddade mig från det absurda läget. Vi tittade på varandra och insåg att vi bägge hade förstått att just idag kändes det inte som att en lägenhetsvisning var det viktigaste i världen. Vi gick och lämnade mäklaren ensam med en tant i tofflor som snokade runt i lägenheten. Den obligatoriska nyfikna grannen. Henne kan man alltid lita på att hon dyker upp, oavsett om världen står i brand eller ej. 14
Norén_Hög på hus_CS5.indd 14
2012-02-13 15:21:17
Det var inte bara två skyskrapor i New York som kraschade den där dagen. När världen var i kaos kanske jag kunde ursäktas för att inte vara så sugen på att köpa bostadsrätt. Men även efter att vardagen kommit tillbaka och folk åter strömmade till visningarna så ville jag inte slå till på någon lägenhet. Jag vågade inte committa mig vare sig för barn eller bostadsrätt. En motvilja mot att bli vuxen som skulle stå mig dyrt. Det hade redan kostat mig ett bra startnummer i det svenska bostadsracet. Nu höll jag även på att förlora Emma. Vi tog en ”paus” i förhållandet. Jag behövde några månader på mig för att förstå att jag varit dum som väntat så länge. Våren 2002 bestämde jag mig för att försöka hinna med tåget innan det var för sent. Som tur var hade Emma inte försvunnit. Men tyvärr var jag fortfarande motvillig till att skuldsätta mig. Så det blev till att utnyttja Emmas tolv år i bostadskön istället, vilket gav en nyproducerad hyresrättstvåa för 11 500 kr i månaden. Det hade varit lika dyrt att låna pengar och köpa en lägenhet istället. Det hade varit bättre. För plötsligt gick det snabbt fram i livet. Jag stadgade mig både vad gäller jobb och familj. Jag slutade hoppa mellan vikariat och fick fast anställning på SVT:s nyhetsredaktion. Vi gifte oss och ”minst tio år till barn” hade först reviderats ned till en femårsplan, för att slutligen landa i en känsla av att det fick bli dags när det var dags. En stekhet julidag 2004 var det dags. Då följde Love med oss hem från Danderyds BB och förändrade rätt så mycket i livet.
15
Norén_Hög på hus_CS5.indd 15
2012-02-13 15:21:17
Vårt lilla örnnäste högst upp på nionde våningen mitt i city var alldeles underbart. Takterrass i sydväst med en kvällssol som lyste in genom vardagsrummets panoramafönster så att de vita väggarna blev orangerött varma när solen försvann ned under horisonten. I två år hade jag varje dag njutit av att bo så centralt, med stadens puls precis utanför. Men närheten till innerstadens uteliv var inte längre så viktig när det mesta av utelivet förvandlats till att jaga gröna parker för barnvagnspromenader. 100 meter till NK Livs delikatessavdelning var inte längre lika viktigt som närheten till affärer som säljer blöjor och välling i storpack. Emma hade börjat tänka på livet i villa redan innan Love ens var född. Som vanligt låg hon två steg före mig. Men en av de första dagarna på min föräldraledighet skulle jag slänga returpapper i grovsoprummet innan det var dags för en barnvagnsrunda med Love. Då hittade jag en stackars pundare som låg och injicerade mellan lådorna för glas och plast. Det blev droppen. Klart vi skulle ut till ett skyddat villaliv i förorten där barnen springer mellan tomterna för att leka och grannarna känner varandra. Men hur skulle det kunna bli möjligt för oss som satt fast i hyresrätt?
16
Norén_Hög på hus_CS5.indd 16
2012-02-13 15:21:17
myt # 1 den som är satt i skuld är inte fri
Det är så klart mer frihet att inte vara skuldsatt än tvärtom. Men verkligheten på bostadsmarknaden i Stockholm är i alla fall långa köer till hyresrätter, så många tvingas ut på bostadsrättsmarknaden som köpare för att få någonstans att bo. Vem är då betjänt av ett uttryck som ”den som är satt i skuld är inte fri”? För att kunna röra sig fritt geografiskt, storleksmässigt och mellan lägenhet och hus är man oftast tvungen att äga. Priset för den rörelsefriheten är skuldsättning. Ett modernt gott råd handlar snarare om att påpeka att ”den som inte kan betala sin ränta är inte fri”. En tumregel: strunta i vad räntan är idag, låna inte mer än att du med hyfsat god marginal klarar av att både amortera och betala räntan på ett tioårigt lån. Inte för att du nödvändigtvis ska binda räntan, men tioåringen ger en bild av hur dyrt det kan komma att bli under flera år av ditt ägande.
17
Norén_Hög på hus_CS5.indd 17
2012-02-13 15:21:17
2005 Mitt livs första misstag i bostadskarriären – att tro på finans minister Persson när han sa att den som är satt i skuld är inte fri. Friheten från ekonomisk skuld var i själva verket en boja. Under tiden som jag hållit mig undan ansvaret att äga hade bostadspriserna stigit med nästan 70 procent. Den som i tid satt sig i skuld var nu fri. Fri att köpa större. Fri att byta till villa. För oss – som inte ens nådde upp till ett kvartal av finansminister Wibbles uppmaning att ha en årslön på banken – framstod bankrån som det mest realistiska sättet att komma över den kontantinsats som behövdes för att låna till en villa. Den tyska pensionsfonden som ägde fastigheten ville inte sälja till vår nybildade bostadsrättsförening. Vi försökte alla möjliga bostadsbytarsajter, men ingen ville byta sin blivande bostadsrätt mot en så hög hyra som vår. Det såg ut som om vi skulle bli kvar i tvåan för lång tid framöver. Men så en dag ringde Patrik. – Hej, jag såg er annons på nätet och vet att ni egentligen vill ha något i innerstan, men vi har en tvåa här i Huvudsta som blir bostadsrätt om en månad. Efter någon dags tvekan tog vi ändå blå linjen ut från stan och kom upp ur tunnelbanan vid Huvudsta Centrum. En sömnig förortsgalleria där ett minilivs, en stor libanesisk restaurang och en skomakare utgjorde det mesta av kommersen. 18
Norén_Hög på hus_CS5.indd 18
2012-02-13 15:21:17
Vi skulle bara över gatan uppför backen. Där låg den, en tråkig betongkloss från sextio- eller sjuttiotalet med inskjutna balkonger som gjorde fasaden hålögd. Lägenheten låg på entréplanet, två fönster från ingången. Patrik välkomnade oss med ett vänligt leende och ett stadigt handslag. Hans tjej Annelie stod lite avvaktande i övergången till vardagsrummet och tog mer försiktigt i hand när vi passerade in mot vardagsrummets stora ljusgrå skinnsoffa med högt ryggstöd där det var framdukat för kvällste. – Ja, så här bor vi alltså. Vi har det bra och trivs här, men vi har i något år nu velat in till stan. Annelie jobbar ju på kontor vid T-centralen och jag är ofta på jobb i city så er lägenhet ligger väldigt bra till för oss. Och vi har ju ingen bra plats i bostadskön. Vi borde ha ställt oss där för länge sedan så klart, men … ja, vi kanske kan byta lägenheter med varandra? Hur gammal kunde han vara, tjugoåtta? Anneli inte mer än tjugofem. De hade nog inte ens börjat tänka på barn än, utan ville väl bara komma närmare jobb, shopping och uteliv. Patrik höll hennes hand när han talade om dem som ”vi”. När han gick ut i köket för att hämta fikabröd tänkte jag att han verkade helylle och hur pålitlig som helst. Varken Emma eller jag hade ätit middag, så vi försåg oss mer än gärna av bullarna och tuggade forcerat långsamt för att inte verka glupska. Sedan följde vi med honom på en rundvandring i lägenheten. Patrik hade maxat badrummet. Han var rörmokare, så trots att det var en hyresrätt hade han renoverat det helt själv med marmorerat kakel på väggarna och någon sjöstensliknande klinker på golvet. Förgyllda kranar fullbordade känslan av badrum på Las Vegas-hotell. Han hade uppenbarligen lagt ned både tid och pengar på badrummet. Annars var det en rätt så sliten lägenhet som behövde målas upp, om inte annat för att slippa de persiko 19
Norén_Hög på hus_CS5.indd 19
2012-02-13 15:21:17
färgade tapeterna i vardagsrummet med rosenbård uppe vid taket. Sliten klickparkett av björkfanér i sovrummet, rutformad ekparkett i vardagsrummet och sliten ljusbeige linoleummatta i köket som annars var hyfsat underhållet sedan renoveringen i mitten av nittiotalet. Läget på nedre botten uteslöt nog de flesta ensamstående kvinnor ur målgruppen. Ett udda objekt, det skulle nog inte bli helt lättsålt. Vi tvekade länge. Jag var tvungen att övertyga Emma som tyckte det var för riskabelt att ge sig in i en sådan affär. Vi kanske till och med kunde förlora pengar på kuppen? Jag drämde till med att det här var den enda lagliga chansen att komma vidare. Emma gav med sig. Omvandlingen hade visserligen hunnit äga rum när vi ringde tillbaka, men de erbjöd sig att sälja för samma summa som de själva fått betala för den. Hyresvärden godkände bytet, och så ägde vi plötsligt en bostadsrätt i Huvudsta. Jag vågade inte vänta en dag för länge med att sälja. Tänk om bostadspriserna till slut skulle vända nedåt? Som tur var skulle våra vänner Erika och Daniel utomlands just då och behövde hyra ut sin lägenhet på Söder, så vi hade någonstans att bo medan jag ägnade mig åt home staging i Huvudsta. Man ska aldrig sälja en tom lägenhet – folk har svårt att se vad som får plats, alla rum känns mindre än de är. Jag lånade möbler av vänner och utnyttjade öppet köp på IKEA (tack även till Elgiganten som sålde ett demo-ex av en platt-teve som också kunde lämnas tillbaka efter visning). Men en månads öppet köp höll på att inte räcka till. Det gick trögt att sälja lägenheten. Katastrofen var nära. Men efter ett antal omvisningar fanns det till slut två spekulanter som budade lite mot varandra så att det precis blev en liten vinst när mäklararvode och skatt betalats. 20
Norén_Hög på hus_CS5.indd 20
2012-02-13 15:21:17
Tillsammans med Emmas månadssparande i fonder sedan tio år räckte det nätt och jämnt till en kontantinsats för ett mindre hus. Äntligen kunde husjakten börja på riktigt.
21
Norén_Hög på hus_CS5.indd 21
2012-02-13 15:21:17
myt # 2 ödsla inte tid på meningslösa objekt
Ibland får man höra att man bör titta på ett dussintal objekt innan man är redo att slå till. Det är på tok för lite. Minst trettio objekt, innan dess har du inte lärt dig vad du själv prioriterar i förhållande till vad marknaden faktiskt har att erbjuda inom ramen för din budget. Nybörjare är ofta alldeles för kräsna, de går miste om lämpliga objekt eftersom de tror att det går att få alla rätt. Inget hus är perfekt. Men något är perfekt just i förhållande till dina topp tre-prioriteringar. Just det objektet kan dölja sig bakom en ful eternitfasad eller tråkiga ytskikt. Gå därför på visning även av sådant som på papperet inte stämmer överens med bilden av drömhuset. Sådant som ser för tråkigt ut (det förekommer fortfarande att mäklare tar taffliga bilder), hus som verkar för små (hur funkar det att bygga ut?), och objekt som ser ut att vara för dyra (säljaren och mäklaren sätter påfallande ofta för högt pris) kan överraska positivt. Har du tur har andra nobbat dem just av de skäl som först fick dig att tveka. Det enda som är värt att snäva in på är läget. Vet du var du vill bo? Grattis! Då kan du bli så mycket expert på det området som krävs för att utveckla en fingertoppskänsla för det lokala prisläget. Det behövs för att känna igen ett fynd och våga slå till när du har turen på din sida. Håll ut, plötsligt händer det!
22
Norén_Hög på hus_CS5.indd 22
2012-02-13 15:21:17
– Schh! Smäll inte med dörren så, och glöm inte femminutersregeln! Emma viskropade åt mig att vara försiktig så jag inte skulle väcka Love när jag kastade mig ur bilen för att se vad ”Familjeidyll i Ålsten” hade att erbjuda. Vi var tio minuter tidiga, mäklaren hade inte ställt ut skylten än. Snöslasket bjöd visserligen inte in till det, men jag började med en tur i den lilla trädgården. Lekstuga, gungställning och en studsmatta hade de fått plats med utan att det kändes trångt. Huset var riktigt gulligt från baksidan med finspröjsat burspråk och en smäcker liten takkupa som försynt stack upp ur ett brutet tak med patinerat tegel. Ljusgråmålad träpanel och vitmålat kryssräcke på altanen i väster med plats även för grannfamiljen på grillbesök i kvällssolen. Synd att det var så perfekt idylliskt, det här skulle bli dyrt. Fem av tio minuter hade gått, nu fick mäklaren allt vara klar med att tända stearinljusen därinne om vi skulle hinna se det här innan det var dags att köra vidare. Love var drygt ett halvår och sov nöjt middag i bilen på söndagarna medan vi turades om att springa in max fem minuter på visning. Därmed lyckades vi vara så effektiva att vi kunde snitta ett dussin hus i veckan. Jag räknade ut att om vi höll den takten skulle vi hinna gå på ytterligare ett hundratal husvisningar innan vi riskerade att behöva flytta ut ur andrahandslägenheten. Vi 23
Norén_Hög på hus_CS5.indd 23
2012-02-13 15:21:18
vågade inte räkna bort något objekt på förhand, för vår ekvation var mycket svårlöst. Först letade vi väldigt brett. På söndagarna for vi fram och tillbaka mellan villaförorterna runt om Stockholm: ”sextiotalet förverkligat” i Björknäs med futuristiskt originalkök från Poggenpohl, sjuttiotal i ett mindre fashionabelt grupphusområde i Djursholm, nybyggd bostadsrättsvilla à la skokartong i Hemmesta, ”charmig parvilla” anno 1922 med pensionärsstandard i Smedslätten, radhus signerat Gert Wingårdh i nybyggesområde på Ekerö, tegelhus med originalinredning från 1962 i Spånga, åttiotal vid Drevviken i Tyresö, nyrenoverat kedjehus i Stureby, charmig dalastuga i gammalt fritidshusområde på Värmdö, radonhus från 1962 i Norra Ängby, nybyggnadstomt i Täby Kyrkby, ”välskött funkis” i Enskede och arkitektritad nyfunkis i Hässelby. Vi tittade på allt. Det var ohållbart i längden. Bägge ville vi egentligen helst bo i Bromma där både Emma och jag hade bott några år som barn. Och allra helst ville vi landa i den äldsta delen som ligger närmast innerstan och vattnet. Alltså, det dyraste området. Enda chansen att lyckas med det var att göra ett fynd. Enda sättet att trilla på ett fynd var att följa med i alla budgivningar i hopp om att till slut nosa upp ett skadeskjutet byte där priset blev för lågt i förhållande till marknadsvärdet, så vi koncentrerade vår husjakt till prickskytte i Bromma. Marknadsvärdet hade jag vid det här laget utvecklat en hyfsad känsla för eftersom jag följde upp varenda budgivning som ägde rum inom fem kilometers radie från centrum vid Ålstensgatan. Allt oftare gissade jag helt rätt om slutpriset – alldeles för mycket för vår plånbok. Jag behövde inte se mer än marmorgolvet i den här hallen och de fräscha ytskikten och glutta in i det nyrenoverade köket i lantstil för att förstå att även detta hus skulle bli för dyrt för oss. Det var 24
Norén_Hög på hus_CS5.indd 24
2012-02-13 15:21:18
en idyll som skulle sälja sig själv till något par med första barnet som absolut ville ha en villa till våren. Sådana som vill slippa renovera och kan betala vad som krävs när de får sin trea såld i Vasastan. På väg ut till bilen tröstade jag mig med att två sovrum ändå var för litet för oss. Love vaknade efter fjärde visningen och sjöutsikten i Nockeby var ju ändå bara se men inte röra för oss, så vi åkte hem lite tidigare än beräknat den här söndagen. Det var som vanligt känslan av att komma hem tomhänt utan något realistiskt att hoppas på. Jag funderade ett tag på rucklet i Äppelviken vi sett tidigare under dagen. Det var en stor tomt, den kanske gick att stycka av? Eller man kanske kunde skjuta på renoveringen av tak, badrum och kök till någon gång senare i livet då … då vi vann på Triss? När det kändes som mest hopplöst försökte jag intala mig att det förr eller senare skulle bli vår tur. Tur är ju bara en fråga om tålamod. Plötsligt händer det.
25
Norén_Hög på hus_CS5.indd 25
2012-02-13 15:21:18
Det är så mycket som ska med när man har barn. Vagn, babyskydd, skötväska som ska packas med blöjor, tvättservetter, extrakläder, vällingflaska med pulver och så diverse leksaker, snuttar och gudvetvad som inte får glömmas bort. Precis när man ska ut genom dörren så börjar det dessutom lukta illa från blöjan och man måste av med alla fina kläder som mödosamt satts på parveln som bökar som tusan. Vi hade vid det här laget lärt oss att alltid gå hemifrån en halvtimme tidigare än när man bara hade sig själv att tänka på. Just denna söndag flöt allting på ovanligt smidigt och vi var framme i Alvik när det fortfarande var nästan en halvtimme kvar till första visningen. Ett gult trähus med stora renoveringsbehov väntade på oss på Klövervägen, gatan där jag växte upp. Emma hade aldrig sett mitt barndomshem förut, så vi åkte först ned och parkerade vid båthamnen. – Där, det stora huset uppe på kullen vid foten av berget. Där till vänster mot vattnet var mitt rum. Jag kunde se skolan på Stora Essingen från fönstret. Men då fanns ingen snabbspårväg så pappa var tvungen att skjutsa mig genom stan för att komma dit. – Va, i den stora kåken? Det måste vara minst 200 kvadrat? – 210, för att vara exakt. Två våningar plus inredd vind. Love var trött, jag tänkte att om vi gick en liten promenad skulle han hinna somna innan visningen började. Vi stannade till 26
Norén_Hög på hus_CS5.indd 26
2012-02-13 15:21:18
och stirrade ogenerat på det som var mitt hem de första tretton åren av mitt liv. – Men, hur kunde ni ha råd med det där? Din pappa jobbade statligt och din mamma var väl hemmafru? – Vi hade väl egentligen inte råd med huset. Jag försökte se om lekstugan var kvar. Den som luktade så surt och mögligt men var min egen boning, som bara jag bestämde över. Nä, den var väck. Liksom plommonträdet som lockade till sig Brommas alla skator men ändå lyckades lämna tillräckligt mycket oförstörd frukt åt oss att pappa kunde göra plommonkompott för ett år framåt. Där hade någon nu gjort en stenlagd parkeringsplats bred nog för en hel SUV-familj. Mellan köket och salongen fanns ett mellanrum med serveringsgång som mamma kallade ”förmaket”. En så otidsenlig planlösning hade de väl inte sparat? Men det var charmigt. Hoppas de som flyttade in efter oss förstod sig på att vårda husets karaktär. Det var ett nederlag att flytta, jag minns hur jag lovade mig själv att det bara skulle vara en parentes. Jag var tretton och bestämd – ”jag kommer tillbaka”. En tyst suck och sedan fortsatte vi uppför Klövervägen. Det var tydligen inte dags att komma tillbaka till Äppelviken. Det gula huset på Klövervägen blev så klart snabbt för dyrt för oss. Varför fick alla köpa sitt drömhus utom vi? Kort därefter bet vi även i gräset vid den opolerade funkispärlan på Kumminvägen. 3,5 miljoner var utgångspris. 4 hade vi kunnat sträcka oss till. 4,4 stannade budgivningen på. Jag trodde det var sålt och glömt. Men en kväll i mars 2005 när Emma nattade Love satte jag mig som vanligt i soffan med datorn. För ovanlighetens skull gick jag in på Bovision istället för Hemnet – senare den kvällen skulle jag tolka det som att ödet ville visa oss vägen. På bovision.se fanns även kronofogdens försäljningar av fastigheter via exekutiv auktion. Bara för skojs skull gick jag in där och tittade. Jag trodde 27
Norén_Hög på hus_CS5.indd 27
2012-02-13 15:21:18
först att jag läst fel: Bromma/Ålsten fanns med i träfflistan. När det dessutom stod Kumminvägen 3 bredvid vågade jag inte tro det var sant. Nu förstod jag hur loppisjägare måste känna sig när de hittar en äkta raritet mitt i bråten på gårdsauktionen. Jag satt som i trans och stirrade in i datorskärmen ensam i mörkret och undrade hur många som hittat den statligt tråkiga annonsen som var kliniskt fri från säljande bilder och mäklarprosa. Däremot var kronofogden noga med att upplysa om riskerna med att köpa på exekutiv auktion – man kunde behöva handräckning av polis för att få tillträde till fastigheten då det händer att den utmätte vägrar att flytta. Dessutom gavs det bara ett visningstillfälle – klockan 10 kommande onsdag. Vidare var man tvungen att betala 10 procent kontant vid auktionstillfället. Kronofogden ansträngde sig inte direkt för att locka till sig spekulanter. Emma kom ut ur sovrummet och undrade varför jag satt med ett sådant lurigt leende på läpparna. – Det ska jag berätta för dig, älskling. Vår tur är kommen, nu äntligen ska vi få köpa vårt drömhus!
28
Norén_Hög på hus_CS5.indd 28
2012-02-13 15:21:18