9789100126896

NOR A ROBERTS

Jagad av lögnen spä nningsrom a n Översättning av Ylva Stålmarck

albert bonniers förl ag

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 3

2011-11-10 13:29:31

Citaten ur William Shakespeares Henry IV på s. 7 och Henry VI på s. 157 är översatta av Allan Bergstrand.

www. albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012689-6 Amerikanska originalets titel: Chasing fire Copyright © 2011 by Nora Roberts By agreement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden ScandBook AB, Falun 2012

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 4

2011-11-10 13:29:31

Till Bruce för att du förstår mig, och älskar mig ändå

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 5

2011-11-10 13:29:31

Roberts_Jagad av lรถgnen_9789100126896.indd 6

2011-11-10 13:29:31

inledande attack Fladdrande likt blånor, som tänds och slocknar snabbt.

william shakespeare

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 7

2011-11-10 13:29:31

Roberts_Jagad av lรถgnen_9789100126896.indd 8

2011-11-10 13:29:31

ETT Fångat i korsvindarna över Bitterroot Mountains kämpade det lilla planet för att hålla rätt kurs. Elden som hade tagit markerna i besittning kastade sig uppåt genom torn av rök, likt en knuten näve som försökte slå planet ur balans.

Rowan Tripp vände på sig i sätet för att betrakta det enorma skådespelet, iscensatt av en natur i våldsamt uppror. Om ett par minuter skulle hon vara mitt inne i det, instängd i den galna världen av brännande hetta, hoppande lågor, kvävande rök. Hon skulle ta strid med spade och såg, mod och list. En strid hon inte tänkte förlora.

Det ilade i magen för varje gupp som planet gjorde, men det var en känsla hon hade lärt sig att bortse från. Hon hade flugit i hela sitt liv och bekämpat skogsbränder varenda säsong sedan hon fyllde arton, i åtta år nu. De senaste fyra åren hade hon hoppat fallskärm ner i bränderna.

Hon hade pluggat, tränat, fått blodiga sår och brännskador – med ren viljestyrka övervunnit både smärta och utmattning för att få bli en zoulie, som Missoulas luftburna brandmän kallade sig.

Hon sträckte ut sina långa ben så gott det gick och rullade med axlarna under riggen för att slappna av.

Hennes hoppkamrat satt bredvid och såg på. Han trummade med fingrarna i en snabb dans mot låret. ”Hon ser grym ut.” ”Vi är grymmare.”

Han gav henne ett snabbt, brett leende. ”Ja, för fan.”

Nerver. Hon kunde nästan känna hur de dallrade under huden på honom.

Jim Brayner hade ännu inte kommit igenom sin första säsong, 9

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 9

2011-11-10 13:29:31

tänkte Rowan, så han behövde fortfarande peppa sig lite extra inför ett hopp. En del skulle alltid behöva det, det visste hon, medan andra passade på att taktiksova i sätet, för att orka med den utdragna sömnbrist som väntade dem.

Den här gången skulle hon hoppa först, med Jim alldeles bakom sig. Om han behövde bli lite taggad kunde hon gärna hjälpa till. ”Vi ska nog ge henne vad hon tål. Det är den första riktiga brasan vi har hoppat i på över en vecka.” Hon stötte till honom lätt med armbågen. ”Var det inte du som gick och påstod att säsongen var slut?”

De nervösa fingrarna trummade vidare mot låret, som till en inre rytm. ”Nä, det var Matt”, sa han i ett försök att skylla på sin bror, fast han log lika brett som förut. ”Typiskt er lantisar från Nebraska. Skulle du inte dejta nån snygg tjej i morgon kväll?” ”Jag dejtar alltid snygga tjejer.”

Hon kunde inte säga emot honom, eftersom hon hade sett Jim fiska upp kvinnor som regnbågsforeller så fort patrullen tog ledigt en kväll för att sticka in till stan och roa sig. Han hade stött på henne också, mindes hon, i ungefär två sekunder när han var helt ny på basen. Men han hade tagit hennes avvisande bra. Hon höll hårt på sin policy att inte ha ihop det med kollegerna.

Annars kanske hon skulle ha känt sig frestad. Han hade ett sådant där öppet, oskuldsfullt ansikte och intrycket förstärktes av det snabba, breda leendet och glimten i ögat. För att ha lite skoj, tänkte hon, för att lätta på trycket. För ett seriöst förhållande – om hon nu hade varit ute efter det – skulle han aldrig hålla måttet. Även om de var lika gamla kändes han på något vis för ung, direkt från mammas och pappas bondgård – och kanske lite för vek under sin pojkaktiga tuffhet. ”Vad är det för tjej som får gå och lägga sig ledsen och ensam om du blir tvungen att dansa länge med draken?” frågade hon honom. ”Lucille.” ”Den lilla fnissiga.”

Hans fingrar trummade, trummade, trummade mot knät. ”Hon gör mer än att fnissa.” ”Du är en fähund, Romeo.”

Han lutade huvudet tillbaka och gav upp några kraftiga skall, så att hon måste skratta.

10

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 10

2011-11-10 13:29:31

”Se till att inte Dolly får reda på att du är ute och ylar”, anmärkte hon. Hon visste – alla visste – att han hade pippat som en kanin med en av basens kokerskor. ”Jag kan ta hand om Dolly.” Fingrarna trummade allt hetsigare. ”Jag ska fixa det.”

Oj då, tänkte Rowan, det där var visst känsligt. Det var just av det skälet man inte borde ligga med någon man jobbade ihop med.

Hon petade till honom lite, de trummande fingrarna gjorde henne nervös. ”Är allt som det ska, lantis?”

Hans ljusblå ögon mötte hennes helt kort, sedan vek han undan med blicken och började studsa upp och ner med foten så att benet skakade under de oroliga fingrarna. ”Inga bekymmer här inte. Det kommer att gå lika smidigt som vanligt, bara jag kommer ner.”

Hon lade sin hand över hans för att den skulle bli stilla. ”Du måste hålla huvudet kallt där nere, Jim.” ”Det är fullständigt iskallt. Kolla vad hon piskar med svansen”, sa han. ”Så snart vi zoulies är där nere kommer hon inte att vara lika kaxig längre. Vi kommer att slå ner henne, och i morgon är det jag som tillbringar natten med Lucille.”

Knappast troligt, tänkte Rowan för sig själv. Att döma av det hon såg av elden här uppifrån hade de två dygns hårt och svettigt jobb framför sig.

Och det var om allt gick bra.

Rowan sträckte sig efter sin hjälm och nickade mot hoppmästaren. ”Vi gör oss beredda. Håll dig kall nu, lantis.” ”Jag är kall som en isbit.”

Cards, en hårdför veteran som fått sitt namn för att han alltid bar omkring på en kortlek, letade sig fram genom lasten – tio luftburna brandmän med full utrustning – tills han kom längst bak i planet och hakade fast den bakre remmen på selen vid automatlinan.

Samtidigt som Cards ropade ut en varning om att kolla reservfallskärmarna lade Rowan armen om sin egen. Cards drog upp dörren så att vinden strömmade in och förde med sig en lukt av rök och flygbränsle. Medan han sträckte sig efter den första bunten med drivarremsor tryckte Rowan ner hjälmen över sitt kortklippta blonda hår, spände fast den och satte ansiktsmasken till rätta.

Hon såg hur drivarremsorna for ut i en färgglad dans mot den 11

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 11

2011-11-10 13:29:31

rökfyllda himlen. De långa banden sprätte ut i turbulensen, föll i spiraler åt sydväst, tycktes rulla, höjas av vinden och därefter studsa till igen innan de sveptes in bland träden. ”Klara!” ropade Cards i sitt headset och piloten vände planet.

Den andra omgången drivarremsor for ut och spann runt som en uppvridbar leksak. Remsorna trasslade in sig i varandra, drogs isär och föll sedan ner på den plana landningsplatsen som omgärdades av träd. ”Vinden blåser över den där bäcken, ner mot träden och över landningsplatsen”, sa Rowan till Jim. Ovanför henne gjorde hoppmästaren och piloten fler justeringar och en ny härva med remsor for ut i fartvinden. ”Den är skarp.” ”Ja. Jag såg det.” Jim drog med baksidan av handen över munnen innan han spände på sig hjälmen och ansiktsmasken. ”Ta ner henne till tretusen”, ropade Cards.

Hopphöjden. Som första hoppare reste sig Rowan för att inta sin position. ”Vi kommer att driva ungefär trehundra meter”, ropade hon till Jim, i en upprepning av vad hon hade hört Cards säga till piloten. ”Men den är skarp, som sagt. Fastna inte i nedåtvinden.” ”Jag är inte helt grön.”

Hon såg hans breda leende bakom maskens galler – självsäkert, till och med ivrigt. Men det var något i hans ögon, tänkte hon. Något som blänkte till helt kort. Hon ville fråga vad det var, men Cards, som redan stod på plats till höger om dörren, ropade: ”Är ni klara?” ”Vi är klara”, ropade hon tillbaka. ”Haka fast.”

Rowan knäppte fast automatlinan. ”Till dörren!”

Hon sjönk ner i sittande ställning, med benen ut i den hårda fartvinden medan hon höll kroppen bakåtlutad. Allting vrålade.

Under hennes utsträckta ben böljade elden, skiftande i rött och guld.

Det fanns inget annat än här och nu, inget annat än vinden och elden och den där blandningen av upprymdhet och rädsla som alltid överraskade henne. ”Såg du drivarremsorna?” ”Ja.” 12

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 12

2011-11-10 13:29:31

”Ser du landningsplatsen?”

Hon nickade, lade det på minnet, följde de färggranna remsorna mot målet.

Cards upprepade samma tips och råd som hon hade gett Jim, nästan ordagrant. Hon bara nickade igen, med blicken mot horisonten, medan hon andades med lätta andetag och gjorde sig en inre bild av hur hon flög, föll, navigerade genom himlen ner till mitten av landningsplatsen.

Hon gick igenom de fyra punkterna på checklistan medan planet fullbordade sin cirkel och planade ut.

Cards drog in huvudet igen. ”Gör er beredda.”

Klara – färdiga – gå, sa hennes pappas röst i huvudet på henne.

Hon grep tag i båda sidorna av dörren och drog ett djupt andetag.

När hon kände hoppmästarens hand på axeln tog hon språnget ut.

Det fanns ingenting som kunde överträffa det där ögonblicket av dårskap, då hon kastade sig ut i tomma intet. Hon räknade ner i huvudet, en uppgift lika automatisk som att andas, tumlade ut i den rökfyllda himlen och såg planet flyga vidare. Hon fick syn på Jim, som hoppade efter henne.

Om igen vände hon på kroppen, kämpade mot vinddraget tills fötterna riktades neråt. Med ett hastigt ryck öppnades fallskärmen.

Hon fick syn på Jim igen, kände en liten våg av lättnad när hon såg hans fallskärm veckla ut sig mot den tomma himlen. I den plötsliga, kusliga tystnaden, långt från planets vrålande, ovanför eldens morrande dån, grep hon tag i styrhandtagen.

Vinden ville dra henne norrut, hårt och envist. Rowan var precis lika envist besluten att hålla sig till den kurs som hon hade stakat ut i huvudet. Hon tittade neråt mot marken medan hon styrde mot den friska korsvinden som nöp tag i fallskärmen och gjorde sitt bästa för att få henne att snurra runt.

Turbulensen som hade fått fatt i drivarremsorna lät henne känna på ett par kraftiga smällar medan hettan pulserade upp från den brinnande marken. Om vinden fick det som den ville skulle hon blåsa förbi landningsplatsen, flyga över träden och riskera att bli hängande. Eller ännu värre; den skulle kunna fösa henne västerut och in bland lågorna.

Hon drog hårt i handtaget och kastade en blick mot Jim precis 13

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 13

2011-11-10 13:29:31

lagom för att se hur han fångades av nedåtvinden och började snurra runt. ”Dra i det högra! Det högra!” ”Uppfattat! Jag är med.”

Till hennes fasa drog han i det vänstra. ”Men för helvete!”

Hon var tvungen att vända sig ifrån honom inför slutfasen, men njutningen i den eleganta glidningen ner till landningsplatsen drunk­ nade i ren panik. Jim svävade västerut, hjälplöst släpande efter en vågrätt liggande fallskärm.

Rowan nådde marken och rullade runt. Hon kom på fötter och frigjorde kalotten från selen. Och när hon reste sig hörde hon det, mitt i den rasande elden.

Hon hörde sin hoppkamrats skrik. skriket fick henne att sätta sig tvärt upp i sängen och fortsatte att eka i huvudet på henne när hon kurade ihop sig i mörkret.

Sluta, sluta, sluta! befallde hon sig själv. Hon sänkte huvudet mot sina uppdragna knän tills hon kunde andas igen.

Det finns ingen mening med det, tänkte hon. Ingen mening med att återuppleva det, att gå igenom alla detaljerna, varje enskilt ögonblick, eller att än en gång fråga sig om hon hade kunnat göra någon enda liten sak annorlunda.

Fråga sig varför Jim inte hade följt henne i hoppet mot landningsplatsen. Varför han hade dragit i fel handtag. För, för helvete, han hade dragit i fel handtag.

Och flugit rakt in bland de där höga brinnande träden och deras livsfarliga grenar.

Det var flera månader sedan, påminde hon sig. Hon hade haft hela den långa vintern på sig att komma över det. Och hon hade trott att hon lyckats.

Det var för att hon var tillbaka på basen som det satte igång igen, insåg hon, medan hon strök med händerna över ansiktet och genom håret som hon hade klippt i en kort, praktisk frisyr bara några dagar tidigare.

Brandsäsongen skulle snart vara här. Träningen började om ett par timmar. Minnen, ånger, sorg – det var självklart att de skulle 14

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 14

2011-11-10 13:29:31

komma på återbesök. Men hon behövde sömn, en timme till innan hon steg upp och drog på sig träningskläderna för en hård femkilometersrunda i löpspåret.

Hon var expert på att somna med hjälp av ren viljestyrka, var som helst, när som helst. När hon slog läger i ett säkert område vid en skogsbrand, eller på ett skakigt flygplan. Hon visste hur man åt och sov när möjlighet gavs.

Men när hon blundade igen såg hon åter sig själv på planet, hur hon vände sig mot Jims leende ansikte.

Hon visste att hon måste skaka av sig bilden, så hon steg upp ur sängen. Hon skulle ta en dusch, få i sig lite koffein, trycka i sig lite kolhydrater och sedan ta en snabb workout som uppvärmning inför fystestet.

De andra på basen upphörde aldrig att förvånas över att hon inte drack kaffe, om hon kunde undvika det. Hon ville ha det kallt och sött. När Rowan hade klätt på sig gick hon och hämtade en CocaCola och en energibar. Hon tog med sig båda ut, där det första ljuset ännu inte hade nått upp över horisonten och luften fortfarande var sval så här i början av våren i västra Montana.

På den vidsträckta himlen blinkade stjärnorna och slocknade som små stearinljus. Hon lät sig omslutas av mörkret och tystnaden omkring sig, fann en viss tröst i det. Om ungefär en timme skulle basen vakna till liv och testosteronet börja flöda omkring henne.

Eftersom hon i allmänhet trivdes bäst ihop med män, både när hon behövde någon att prata med och när hon bara ville ha lite sällskap, hade hon inget emot att ha en övervikt av manliga kolleger. Men hon satte högt värde på tystnaden, de där små ensamma stunderna som var så sällsynta under säsongen. Det var det näst bästa, efter sömn, inför en dag fylld av krav och stress, tänkte hon.

Hon kunde intala sig själv att hon inte skulle vara orolig inför löpningen, påminna sig om att hon hade tränat flitigt hela vintern och var i sitt livs bästa form – men det hjälpte inte ett dugg.

Vad som helst kunde hända. Hon kunde vricka foten, tappa koncentrationen, plötsligt få kramp så att hon tvingades stanna. Eller också kunde hon helt enkelt ha en dålig dag. Det hade hänt andra.

Några av dem kom tillbaka, andra inte.

Men en negativ inställning gjorde inte saken bättre. Hon tug15

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 15

2011-11-10 13:29:31

gade i sig energibaren, hällde i sig koffeinet och såg dagen sprida sitt första skimmer över de taggiga, snötäckta topparna på bergen i väster.

När hon kom in på gymmet en kort stund senare konstaterade hon att det var slut på ensamtiden. ”Tjena, Trigger.” Hon nickade till mannen som gjorde situps på en matta. ”Något nytt?” ”Inget annat än att vi är galna allihop. Vad fan gör jag här, Ro? Jag är för helvete fyrtiotre.”

Hon rullade ut en matta och började stretcha. ”Även om du inte vore galen och även om du inte vore här, så skulle du ändå vara fyrtiotre. För helvete.”

Med sina en och nittiofem höll sig Trigger Gulch precis under maxlängden. Han var en snygg, slank karl, envis och tjurskallig, med nasal Texasdialekt och en förkärlek för cowboyboots.

Han flåsade sig igenom en rad nya situps för att få upp pulsen. ”Jag skulle kunna ligga på en strand i Waikiki.” ”Du skulle kunna sälja fastigheter i Amarillo.” ”Det skulle jag kunna göra.” Han torkade sig i ansiktet och pekade på henne. ”Nio till fem i femton år framåt, sedan pensionera sig på den där stranden i Waikiki.” ”Jag har hört att det är fullsmockat med folk i Waikiki.” ”Ja, det är det enda jäkla problemet.” Han satte sig upp. Han hade gott om spridda grå strån i det bruna håret och runt vänstra knät ringlade sig ett långt ärr efter en meniskoperation. Han log mot henne medan hon lade sig på rygg och drog upp höger ben mot näsan. ”Du ser fräsch ut, Ro. Hur har du haft det under slötiden?” ”Fullt ös.” Hon stretchade vänster ben på samma sätt. ”Jag har sett fram emot att komma tillbaka hit och vila upp mig.”

Det skrattade han åt. ”Hur är det med din pappa?” ”Bara bra.” Rowan satte sig upp och vek sedan sin långa, kurviga kropp på mitten. ”Han blir lite nostalgisk den här tiden på året.”

Hon slöt sina isblå ögon och drog upp sina flexade fötter mot hjässan. ”Han saknar starten på säsongen här, när alla kommer tillbaka, men han har så fullt upp med företaget att han inte hinner grubbla så mycket.” ”Även folk som inte är som vi hoppar fallskärm.”

16

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 16

2011-11-10 13:29:31

”Och betalar bra för det dessutom. Jag hade tur förra veckan.”

Hon särade på benen i ett brett V, tog tag i tårna och böjde sig framåt igen. ”Det var ett par som firade sitt guldbröllop med att hoppa fallskärm. Jag fick en flaska fransk champagne i dricks.”

Trigger satt kvar och tittade på när hon reste sig upp och gjorde dagens första solhälsning. ”Håller du fortfarande den där hippiekursen?”

Rowan växlade från stående hund till uppåtgående hund medan hon vände på huvudet och gav Trigger en medlidsam blick. ”Det kallas yoga, din gamla gubbstrutt, och ja, jag jobbar fortfarande en del som personlig tränare när det inte är säsong. Det håller sittfläsket borta. Och själv då?” ”Jag samlar på mig. Då har jag mer att bränna när det verkliga jobbet börjar.” ”Om den här säsongen blir lika seg som den förra kommer vi att få sitta på våra fläskiga häckar allihop. Har du sett Cards? Han verkar inte ha tackat nej till några extra portioner i vinter.” ”Han har en ny flickvän.” ”Lägg av!” Nu när hon var uppmjukad i musklerna ökade hon takten och lade till en serie utfall. ”Han träffade henne vid frysdisken i en mataffär i oktober, och flyttade in till henne vid nyår. Hon har två ungar. Lärare.” ”Lärare, ungar? Cards?” Rowan skakade på huvudet. ”Det måste vara kärlek.” ”Något måste det vara. Han sa att kvinnan och barnen ska komma ut hit i slutet av juli eller så, och kanske stanna resten av sommaren.” ”Det låter allvarligt.” Hon vred sig åt sidan och såg på Trigger medan hon samtidigt behöll sin position. ”Hon måste vara något alldeles extra. Men det är bäst att han väntar och ser hur hon klarar en säsong. Det är en sak att bli ihop med en luftburen brandman på vintern och en annan att vara kvar efter sommaren. Familjer knäcks som ägg”, tillade hon och önskade genast att hon hade låtit bli. Matt Brayner kom in i rummet.

Hon hade inte träffat honom sedan Jims begravning, och även om hon hade pratat ett par gånger med hans mamma hade hon inte varit säker på att han skulle komma tillbaka.

Han såg äldre ut, tyckte hon, hade fler rynkor kring ögonen och 17

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 17

2011-11-10 13:29:32

munnen. Och han var förkrossande lik sin bror, med den där kalufsen av halmgult hår och de ljusblå ögonen. Han svepte med blicken över Trigger och fäste den sedan på henne. Hon undrade vad det där leendet kostade honom. ”Hur går det?” ”Rätt bra.” Hon rätade på sig och torkade handflatorna på träningsbyxorna. ”Jag svettas bara bort lite nerver inför fystestet.” ”Jag tänkte göra detsamma. Eller bara skita i det och åka in till stan och beställa en dubbel portion pannkakor.” ”Vi tar pannkakorna efter löpningen.” Trigger gick fram och sträckte fram handen. ”Kul att se dig, din gamla bondlurk.” ”Detsamma.” ”Jag ska gå och ta en kaffe. Det är snart dags.”

Medan Trigger gick ut kom Matt fram och tog upp en tiokilosvikt.

Lade ner den igen. ”Det kommer nog att kännas konstigt, åtminstone en tid. Så fort folk ser mig börjar de … tänka.” ”Ingen kommer att glömma det. Jag är glad att du är tillbaka.” ”Jag är inte säker på att jag själv är glad att vara här, men det var det enda som kändes rätt. Hur som helst så ville jag säga tack för att du har hållit kontakten med min mamma. Det betyder mycket för henne.” ”Jag önskar … Ja, om önskningar vore hästar skulle jag ha ett helt stall. Jag är glad att du är tillbaka. Vi ses vid bilen.” hon förstod hur matt k ände det, kunde inte sluta tänka på det. Och det var nog så alla männen, och de fyra kvinnorna med henne själv inräknad, kände det när de stuvade in sig i skåpbilarna för att köra ut och springa för sina jobb. Hon satte sig till rätta och lät pladdret skölja över sig.

En massa förolämpningar om vinterkilon, de ständigt lika populära fläskskämten. Hon blundade och försökte förmå sig att sväva bort, medan nerverna som dolde sig under det godmodiga skitsnacket i bilen vibrerade ikapp med hennes egna.

Janis Petrie, en av de fyra kvinnorna i patrullen, sjönk ner bredvid henne. Hennes lilla kompakta kropp hade gett henne smeknamnet Elf, och hon såg ut som en pigg liten hejaklacksledare.

Den här morgonen hade hon klarrosa nagellack och hennes glän18

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 18

2011-11-10 13:29:32

sande bruna hår guppade i en hästsvans uppsatt med en snodd prydd med fjärilar.

Hon var söt som socker, hade lätt för att fnittra och kunde utan problem jobba med sågen fjorton timmar i sträck. ”Är du redo, Swede?” ”Absolut. Men varför sminkar du dig inför det här jäkla testet?”

Janis fladdrade med sina långa, täta ögonfransar. ”För att de stackars killarna ska ha något gulligt att titta på när de snubblar över mållinjen. Eftersom jag tänker komma först.” ”Du är förbannat jäkla snabb.” ”Liten men stark. Har du kollat in alla rookies?” ”Inte än.” ”Sex stycken av vår sort där inne. Vi kanske får ihop tillräckligt med kvinnor för en liten syjunta. Eller en bokcirkel.”

Rowan skrattade. ”Och efteråt säljer vi hembakat.” ”Cupcakes. Cupcakes är min stora svaghet. Det är så fint här.”

Janis lutade sig fram en aning för att se bättre genom fönstret. ”Jag saknar det alltid när jag är borta, undrar alltid varför jag måste bo i stan och vara sjukgymnast åt en massa golfare med tennisarm.”

Hon suckade lite. ”Och framåt juli kommer jag i stället att undra vad jag gör här ute, helt färdig av sömnbrist och med värk i hela kroppen, när jag hade kunnat äta lunch vid poolen.” ”Det är långt mellan Missoula och San Diego.” ”Det har du jävligt rätt i. Du slipper känna dig så där kluven. Du bor ju här. För de flesta av oss är det här som att komma hem. Tills vi slutar för säsongen och åker tillbaka, för då känns det som hemma.

Det blir lite snurrigt.”

Hon himlade med sina varma bruna ögon mot Rowan när skåpbilen stannade. ”Då var det dags igen.”

Rowan klev ut ur bilen, drog in luften i lungorna. Det luktade gott, friskt och nytt. Våren, den riktiga våren med grönska och vilda blommor och en mild bris, kunde inte vara långt borta nu. Hon spanade in flaggorna som markerade löpbanan medan basens chef, Michael Little Bear, informerade om hur testet gick till.

Hans hår hängde i en lång svart fläta över den klarröda jackan.

Rowan visste att det säkert låg en rulle frukttabletter i fickan, ett substitut för de Marlboros han hade slutat med under vintern.

19

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 19

2011-11-10 13:29:32

L. B. och hans familj bodde ett stenkast från basen och hans fru arbetade åt Rowans pappa.

Alla kunde reglerna. Springa banan på under 22.30 eller gå där­ ifrån. Försöka igen om en vecka. Och om man misslyckades då? Se sig om efter ett annat sommarjobb.

Rowan stretchade – lårens fram- och baksida, vadmusklerna. ”Jag hatar det här”, sa Cards. ”Du klarar det.” Hon satte armbågen i magen på honom. ”Tänk dig att du har en pizza full med kött som väntar vid målsnöret.” ”Kyss mig i röven.” ”När den är så där stor? Det skulle ta ett bra tag.”

Han gav upp ett frustande skratt medan de intog sina platser.

Hon drog ett djupt andetag. Blev fokuserad i kropp och tanke, medan L. B. gick tillbaka till skåpbilen. Samtidigt som han körde därifrån startade löparna. Rowan tryckte på tidtagarknappen på sin klocka och förenade sig med klungan. Hon kände varenda en av dem – hade jobbat med dem, svettats med dem, riskerat livet med dem. Och hon önskade dem – varenda en – lycka till och ett bra lopp.

Men under de närmaste tjugotvå och en halv minuterna måste varje man – och kvinna – klara sig själv.

Hon tog spjärn, fick upp farten och sprang för det som i vidare bemärkelse faktiskt var hennes liv. Hon tog sig igenom klungan medan hon utbytte uppmuntrande rop eller gliringar med de andra, vilket som funkade bäst för stunden. Hon visste att de andra led av värkande knän, bultande hjärtan, håll i sidan. Vårträningen hade säkert bättrat på muskelmassan hos några av dem, medan andra hade tvingats känna på hur deras gamla skador förvärrades.

Hon fick inte tänka på det nu. Hon fokuserade på den första etappen på en och en halv kilometer, och när hon passerade markören såg hon att hon låg på 4.12.

Andra etappen, beordrade hon sig själv, jämn i steg och tempo – även när Janis sprang om henne med ett sammanbitet leende. Det värkte från tårna till vristerna, upp i vaderna. Svetten rann het nerför ryggen och över bröstet där hjärtat bankade vilt.

Hon hade kunnat sakta ner en aning – hon låg på en bra tid – men oron för att snubbla, vricka foten, bli träffad av blixten drev henne vidare.

20

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 20

2011-11-10 13:29:32

Inte ge upp.

När hon var klar med andra etappen höjde hon sig över värken, svetten, befriad från tankar. En etapp till. Hon sprang förbi några, blev förbisprungen av andra medan pulsen bultade i öronen. Som före ett fallskärmshopp höll hon ögonen på horisonten – jord och himmel. Hennes kärlek till båda piskade henne igenom den avslutande etappen.

Hon for förbi den sista markören, hörde L. B. ropa ut hennes namn och tid. Tripp, femton och tjugo. Och sprang tjugo meter till innan hon lyckades övertyga sina ben om att det var tillåtet att stanna.

Hon vek sig dubbel för att hämta andan, knep ihop ögonen hårt.

Som alltid efter ett fystest ville hon bara gråta. Inte av utmattning.

Hon – allihop – hade svårare, hårdare, tuffare prövningar framför sig. Men stressen som hade malt i huvudet drog sig äntligen tillbaka.

Hon fick fortsätta att vara det hon ville vara.

Hon gick bort från löpbanan, började komma i balans nu när andra namn och tider ropades ut. Hon gjorde high five med Trigger när han sprang över mållinjen.

Alla som klarade provet stannade vid målet. De var en patrull igen och önskade bara att de övriga skulle klara det, klara tidsgränsen.

Hon tittade på sin klocka, såg hur deadline närmade sig. Det var fortfarande fyra stycken kvar.

Cards, Matt, Yangtree, som hade firat – eller sörjt – sin femtio­ fyraårsdag månaden innan, och Gibbons, som hade så ont i knät att han nästan måste linka fram de sista meterna.

Cards kom flåsande i mål tre sekunder innan tiden var ute, med Yangtree alldeles bakom sig. Gibbons svettdränkta ansikte var en studie i smärta och kampvilja, men Matt? Rowan tyckte att han knappt såg ut att anstränga sig alls.

Han mötte hennes blick. Hon satte knytnäven i vädret och föreställde sig hur hon släpade honom och Gibbons den sista metern medan sekunderna räknades ner. Hon svor på att hon såg hur ljuset tändes, såg Matt lägga in en sista växel.

Han kom in på 22.28, med Gibbons snubblande mer än en halv sekund bakom sig.

Då utbröt hurraropen, triumfen över ännu en säsong. ”Ni ville förstås bara göra det lite mer spännande.” L. B. sänkte 21

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 21

2011-11-10 13:29:32

skrivskivan. ”Välkomna tillbaka. Ta en minut i strålglansen, sedan packar vi ihop.” ”Hallå där, Ro!” Hon tittade upp när hon hörde Cards ropa, precis i tid för att hinna se honom vända sig om, böja sig fram och dra ner byxorna. ”Puss puss!”

Så där ja, nu är vi tillbaka, tänkte hon.

22

Roberts_Jagad av lögnen_9789100126896.indd 22

2011-11-10 13:29:32