9789100125844

ULF LINDE

SAMMELSURIUM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 3

2011-05-05 12.58

Av Ulf Linde har tidigare utgivits: Spejare 1962 Lennart Rodhe, Bonniers små konstböcker 1962 Siri Derkert, Bonniers små konstböcker 1964 Fyra artiklar, BLM-biblioteket 1965 Efter hand 1985 Svar 1999 Från kart till fallfrukt 2008

På andra förlag bl.a.: Ragnar Sandberg 1979 Duchamp 1986 Karl-Axel Pehrson 1987 Presentationer 1999 Jazz 2004

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978-91-0-012584-4 © Ulf Linde 2011 Redaktör Lars Nygren www.nyscript.se Grafisk form Jan Biberg Tryckeri Baltoprint, Litauen, 2011

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 4

2011-05-05 12.58

Fรถrord 7 1.

2.

3.

4.

Tanken

9

Motstรฅndet

29

Iakttagelsen

49

Mellan vinden och vattnet 5.

Modellen

73

87

Mellanspel I med agnostiskt korrolarium 97 Mellanspel II med agnostiskt korrolarium 109 Mellanspel III med agnostiskt korollarium 121 6.

Sammelsurium

129

Bildfรถrteckning 143

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 5

2011-05-05 12.58

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 6

2011-05-05 12.58

FÖRORD Den här skriften har av och till sysselsatt mig i tio års tid. Den handlar egentligen om teckning. Under flera intagningar på sjukhus befann jag mig i ovisshet om vad som var verkligt och vad som inte var det; jag var utsatt för hypnagoga hallucinationer som det heter.

Erfarenheterna lät mig efteråt skilja tydligare mellan vad som är ögats roll och vad som är hjärnans i synupplevelserna – om man vill mellan optiken och fantasin. De två rollerna gled isär för mig – vilket gjorde att det som skilde dem åt framstod tydligare.

Två av styckena – det första och det fjärde – lästes upp på Svenska Akademiens högtidssammanträden i Börssalen, vilket förklarar rekvisitan i anekdoten om Ture Johannisson i ”Mellan vinden och vattnet”.

7

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 7

2011-05-05 12.58

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 8

2011-05-05 12.58

TANKEN

Men fosforescensen, Nathanael, ah! – hur skall jag tala om den? Materien är oändligt lucker för tankens liv, villigt lyder den alla lagar och är helt och hållet genomlyslig.

André Gide

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 9

2011-05-05 12.58

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 10

2011-05-05 12.58

I Att skillnaden mellan abstrakta och konkreta substantiv skulle ha någon grund i verkligheten är svårt att tro.

Vad står det egentligen i de här meningarna? – Substantiven indelas traditionellt efter betydelsen i abstrakta och konkreta. Konkreta substantiv är beteckningar för något som enligt vardagstänkandet har massa (dvs. som kan vägas, ses, vidröras etc.), t.ex. personer, föremål, material etc. eller grupperingar av sådana. Abstrakta substantiv är beteckningar för något som enligt vardagstänkandet saknar massa: idéer, yttranden, egenskaper och tillstånd, processer, tidpunkter etc.*

Att påstå att skillnaden mellan abstrakta och konkreta föremål är tagen ur luften vore dumt. Man kan ställa ett glas på ett bord men inte på en idé – så långt är vardagstänkandet oantastligt. Men vad betecknade substantivet bord i meningen jag just skrev? Hade bordet ett, fyra eller flera ben? Var det runt eller fyrkantigt? Hur mycket vägde det? – eller, vilket är detsamma, vilken var dess massa? Under detta famlande efter vad ordet betecknar * Svenska Akademiens grammatik, del 2, sid 27.

11

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 11

2011-05-05 12.58

inser man snart att det bara står för en idé: för klassen av alla de konkreta föremål som kallas bord.

En klass är definitivt en abstraktion. Och i så fall är substantivet bord lika abstrakt som substantivet primtal. Det gäller alla substantiv – de betecknar klasser och aldrig konkreta ting.

En klass utgörs av många ting. Platon kom in på det i Staten (övers. David Tabachovitz): – Vi påstår att det finns många ting som är sköna, och många som är goda, och så vidare, och vi söker att avgränsa dem mot varandra i vår tanke.

– Det är sant.

– Men det sköna som sådant och det goda som sådant, och på samma sätt allt annat som vi förut har betraktat ur den blotta mångfaldens synvinkel, uppfattar vi nu ur idéns synvinkel som en enhet, och betecknar därmed vad varje ting verkligen är.

När vi särskiljer ett ting med ord – kallar tinget för bord t ex – hänför vi tinget till dess ”idé”. Vi klassificerar det helt enkelt; först då är tinget ett bord. – Det händer att man i halvdagern en sommarnatt ser något utan att veta vad man ser – en buske, en gråsten, ett sovande djur eller kanske en människa som hukar sig?

Så vet man plötsligt vad man ser: det var bara en sten.

12

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 12

2011-05-05 12.58

Vad hände när man blev säker? När man visste vad det var som syntes? ”Bara en sten…” – det är ett alltför ofullständigt påstående. Det borde ha hetat: ”Det här är bara ett exemplar av de många ting vi kommit överens om att kalla stenar.”

Och likafullt – stenen där borta i halvdagern tycktes av sig själv ge sig tillkänna som en sten, som om ens famlande klassificeringar inte kom den vid. Den visade sig bara vara vad vi kallar den för.

De fosforescerande siffrorna på gamla urtavlor tycks på liknande sätt lysa av sig själva i mörkret, som om ljuset vore deras. Men ljuset är inte deras, det är lånat och ackumulerat dagsljus. Vad tingen ”är” är de heller inte av sig själva. De fosforescerar bara av våra klassificeringar, av den mänskliga tankens ljus.

Av ljuset från substantiven.

Vi har glömt att vi en gång lärde oss kasta det ljuset genom att lära oss tala, genom att fästa ord vid ting.

Glömskan kunde förklara hur vi kan tro att en sten skulle vara en sten oss förutan.

Materien är oändligt lucker för tankens liv…

13

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 13

2011-05-05 12.58

II När narkosen släppte stod jag i dörren till ett svagt upplyst rum där allt var gråaktigt grönt. Där inne pågick en bjudning av något slag, sorl från en massa människor, klirr från bestick och glas. Som en uppmjukning inför min entré svängde jag högra benet av och an som om jag övat ett danssteg. Det gick galant. Sedan minns jag ingenting.

Det bör ha varit natt när jag vaknade till igen och såg en teve som sände hoppande linjer som pep. Efter ett tag hade jag somnat ifrån den.

Senare – ovisst om det rört sig om timmar eller dygn – väcktes jag av en sköterska och var då helt klar över att jag befann mig på Karolinska Sjukhuset. Jag kom ihåg att jag forslats dit i ambulans från Sankt Göran, en färd från Kungsholmen till Solna. Men i det flacka gryningsljuset gjorde minnet inget nämnvärt intryck.

Det glittrade till ibland som en daggig spindelväv, men utan att rå på förvissningen att jag var kvar på Kungsholmen. Det var där jag vaknade, inte alls i Solna. Jag tyckte själv att det var konstigt men somnade om när sköterskan var färdig med att byta dropp.

14

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 14

2011-05-05 12.58

När jag vaknade nästa gång bländades jag av ett starkt, vitt vårljus som fyllde rummet. Jag fick för mig att jag befann mig nära havet och trodde att jag hämtats till Saltsjöbaden, att jag kommit dit i ett dödstyst flygplan som, innan det landat i sjukrummet, svept över en park med hårt hamlade plataner, ännu utan löv. (Flera månader efteråt såg jag ett fotografi av parken. Den fanns på Mathildenhöhe i Darmstadt, men på fotografiet hängde de torra fjolårslöven kvar.) Kanske hade jag förlorat hörseln, för när sköterskan på nytt bytte dropp uppfattade jag inte ett ljud.

15

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 15

2011-05-05 12.58

Det var mörkt när jag vaknade tredje gången. En svag nattlampa lät mig urskilja rummet jag låg i, och jag var åter klart medveten om att jag befann mig på Karolinska Sjukhuset. En susande ventil uppe vid taket – den hördes mycket väl – hotade att suga in mig och blev alltmer förfärande ju längre jag stirrade på den. Eller den på mig, för bakom spjälorna anade jag en demon som jag aldrig skulle rå på. I dunklet under ventilen tyckte jag dessutom att folk kom och gick, det lät åtminstone så – tassanden utifrån korridoren kanske? Blicken ur ventilen och de främmande varelser 16

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 16

2011-05-05 12.58

som sprang omkring i mörkret gjorde mig skräckslagen och jag tryckte på en lysande röd knapp på nattduksbordet. En sköterska kom in. Hon förstod hur det var fatt och gav mig några lugnande tabletter, bytte dropp och försvann. Synerna fortsatte, men jag blev likgiltig för dem och kunde somna om.

De två dygn som följde upprepades scenariot i detalj, exakt samma förflyttningar, exakt samma nattliga ångest och samma tabletter. På tredje dygnet överraskades jag inte längre av vad som hände, som om den ohyggliga ordningen varit oåterkallelig – trots att den ”vanliga” verkligheten gång på gång glimtade till och fanns; den var inte verkligare än allt det andra.

På fjärde dygnet bleknade de besynnerliga föreställningarna bort; kvar var bara tunna minnesbilder som gled som skuggor i rummet. Det vanliga återkom, kristalliserades ut, och jag var vaken allt längre stunder.

Och jag märkte att mitt högra ben, det jag övat danssteg med, var förlamat.

–––

17

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 17

2011-05-05 12.58

Detta hallucinatoriska kaos rymdes hela tiden inuti sjukrummets kub – målad betong, plast, rostfritt stål, sanitetsporslin, fönsterglas och utanför glaset hundratusentals murade tegel, gräsmattor, grus, träd…

Allt detta fanns, men det gick inte att hålla kvar vad som fanns. Alla beteckningar, alla substantiv, rann av som vattnet på en gås. Eller om man vill: den luckra materien sög lika villigt upp de orimligaste beteckningar som de rimligaste – bara för att i nästa ögonblick stöta bort alltsammans, svettas ut det. Lars Ahlin har beskrivit tillståndet precist: Vad jag såg? Något som är vad det är. Inga predikat, inga attribut, inga namn eller titlar gick att fästa vid detta något så att det vände sig mot mig i fattbarhet och distinktioner.

Han hänvisade till 2 Mos. 3:14, bibelstället där Moses hör Jahve tala ur den brinnande busken: ”Jag är den jag är.”

–––

18

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 18

2011-05-05 12.58

Utdrag ur en sjukjournal * 71-årig man med åderförkalkningssymtom som föranlett kärlröntgenundersökning 17/4 2000; i anslutning till undersökningen har patienten insjuknat i blodförgiftning. Smärtor i höger sida, bäckenregionen och korsryggen. Bilden tyder på blödningskomplikation. Odlingsverifierade gula staffylokocker. – – – Den 2/5 överförs patienten från S:t Görans sjukhus till Karolinska för operativ åtgärd. – – – Patienten opereras halvakut 2/5 då hans blodvärden ånyo sjunkit och man misstänker ny blödning.

Man utrymmer då över l liter blod och koagler från hela området. – – – Efter detta en viss förbättring. Försämras ånyo, varvid en ny operation utförs – – – Han har 60 i tryck och det har blött ut en hel del i sängen.

En mycket stor blödning; man kommer upp med hela underarmen i såret. Höger ljumskpulsåder är i det närmaste söndertrasad och det är mycket svårt att få kontroll över blödningen. – – – En cross over by pass sys från vänster till höger. Efter detta ingrepp ingen ytterligare blödning och såret acceptabelt. – – – Fötterna * De medicinska facktermerna är här översatta.

19

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 19

2011-05-05 12.58

rosiga med fin kapillär genomblödning.

17/5 – – – en partiell förlamning av höger ben vilken bedöms vara orsakad av en blodutgjutning som trycker på nerverna – – – dessutom har patienten en tendens till reaktiv depression. Psykkonsult har ingenting att tillägga.

25/5. Patienten uttrycker väl sin känsla av likgiltighet inför sin situation.

III Den 13/10 2000, en fredag, forslades han i rullstol till Harald Lyths utställning på Konstakademien. Han tyckte om Lyths måleri och ville se vad han gjort sen sist. Väl däruppe lade han först märke till färgen. Han hade knappast tänkt på den förut, men nu var den där.

Ofrånkomligen tyckte han.

En vacker hängning hade fått den att synas och nu kom den emot honom som ett vinddrag, mjukt och tyst.

Men han märkte att han satt för lågt och bad om hjälp att resa sig för att se bättre – för att skaffa sig Översikt, som en av målningarna hette. Först hade han tyckt att han bara sett platta fläckigheter, men från den högre 20

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 20

2011-05-05 12.58

positionen var det som om han såg ner på en scen från andra raden; det mesta tycktes utspela sig på ett golv sett snett uppifrån. Även om han inte kunde se vad som utspelade sig; allt verkade insvept i ett eget dis.

Han visste alltså inte vad han såg. Och ändå märkte han att det syntes bättre om han stod upp. Han undrade varför men kom inte på något svar; det fick vara.

Av en slump kom han att stanna framför en målning som hette Speglingar och medan han tittade kom

21

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 21

2011-05-05 12.58

den sympatiske konsthandlaren Gunnar Olsson, som ordnat utställningen, och berättade att Curt Asker tyckt att den liknade en näckrosdamm av Monet en regnig höstnatt. Visst! – det syntes ju…

Och så kom Harald Lyth själv upp till utställningen.

Diskret lade han sig i samtalet och menade att Curt Askers kommentar, som alltid, var träffsäker men att han själv inte ens tänkt på en vattenyta när han gjort målningen.

– Det var en relief av Donatello jag tänkte på, men sen förstod jag ju precis vad Curt menat.

Han med rullstolen förstod med en gång vad Curt Asker sett. Men han förstod inte Harald Lyth.

Så blev han trött och satte sig. Genom hans hjärna for alla de otaliga lufttunna bilder som han nyss projicerat på målningarna för att fatta vad han sett. Den här bredvid reproducerade lilla gouachen hade han till exempel sett som: 22

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 22

2011-05-05 12.58

Sorgsen dam på en bänk.

2) Spinnfiskare på en brygga.

3) Man som går utanför ett solkigt fönster vars övre högra ruta tvättats.

4) Genomskinligt krucifix av tidig syrisk-irisk typ med Kristus i tunika – 1)

23

LINDE_SAMMEL_INLAGA.indd 23

2011-05-05 12.58