9789100125226

Page 1

Kapitel ett

w

Marmordammet virvlade i luften och glittrade nÀr det fÄngade upp skenet frÄn kvÀllssolen. Ogotai kÀnde sig varm om hjÀrtat nÀr han red lÀngs huvudgatan och noterade allt han sÄg och hörde. Det var nÄgot angelÀget över kakofonin av hammarslag och utropade befallningar. De mongoliska tumenerna hade samlats utanför staden. Hans generaler och folk hade kallats dit för att se vad tvÄ Ärs arbete hade skapat: en stad i vildmarken dÀr Orkhonfloden hade tÀmjts och tvingats lyda hans vilja. Ogotai höll in hÀsten ett ögonblick för att se en grupp arbetare lasta av en kÀrra. Arbetarna, som blev nervösa nÀr han sÄg pÄ dem, anvÀnde rep, taljor och ren muskelkraft för att placera vita marmorblock pÄ lÄga slÀdar som kunde slÀpas in i verkstÀderna. Alla de mjölkvita blocken hade en svag Ädring i ljusblÄtt som tilltalade Ogotai. Han Àgde stenbrottet som marmorblocken kom ifrÄn. Det lÄg tiotals mil österut och var bara ett av tusen uppköp som han hade gjort de senaste Ären. Det rÄdde inget tvivel om att han hade varit slösaktig och spenderat guld och silver som om det saknade vÀrde. Han log vid tanken och undrade vad hans far skulle ha tyckt om den vita staden som reste sig ute i vildmarken. Djingis hade föraktat mÀnniskornas myrstackar, men det hÀr var inte en fiendes urÄldriga stenar och myllrande gator. Detta var nytt, och det tillhörde nationen. Det hade aldrig tidigare funnits en skattkammare som den han hade fÄtt Àrva, hopsamlade rikedomar frÄn Kina och Khwarezm som khanen aldrig hade gjort av med. Enbart tributen frÄn Yenking rÀckte för att Ogotai skulle kunna klÀ alla nya hus med vit marmor eller till 15

Silvrets_rike_inlaga.indd 15

11-03-04 14.38.15


och med jade om han hade velat det. Han hade uppfört ett monument över fadern ute pÄ slÀtten och Àven ett stÀlle dÀr han sjÀlv kunde vara khan. Han hade lÄtit bygga ett palats med ett torn som höjde sig över staden likt ett vitt svÀrd, sÄ att alla kunde se att nationen hade utvecklats lÄngt frÄn sina enkla jurtor och hjordar. En miljon mÀnniskor hade kommit och arbetat för hans guld. De hade tagit sig över slÀtter och öknar med bara nÄgra djur och verktyg, Ànda frÄn Jins lÀnder eller stÀderna Samarkand, Buchara och Kabul. Stenhuggare och snickare frÄn Koryo hade fÀrdats vÀsterut, lockade av rykten om den nya stad som höll pÄ att uppföras pÄ en flod av mynt. Bulgarer kom i stora karavaner frÄn sina skogar med förrÄd av sÀllsynt lera, trÀkol och lövtrÀ. Staden fylldes med handelsmÀn, byggnadsarbetare, krukmakare, matförsÀljare, tjuvar och skurkar. Bönder som vÀdrade vinster fÀrdades pÄ sina kÀrror i flera dagar för att komma över snörena med upptrÀdda mynt. Ogotai gav dem guld och silver som hÀmtats ur jorden och smÀlts ner och formats. I utbyte gav de honom en stad, och han tyckte inte att det var en dÄlig affÀr. Tills vidare var de fÀrggranna skaror i hans stad. De talade hundra olika sprÄk och lagade tusen olika kryddade rÀtter. NÄgra av dem skulle tillÄtas stanna, men det var inte för deras skull som han byggde staden. Ogotai sÄg fÀrgare med gröna hÀnder trycka sig mot vÀggarna och vördnadsfullt sÀnka sina röda turbaner. Hans livvakter banade vÀg för honom sÄ att han, Djingis son, kunde rida nÀstan som i en dröm. Han hade skapat denna plats av det lÀger med jurtor som hans far hade levt i. Han hade sett till att det blev verklighet, av sten. Det fick honom fortfarande att hÀpna. Han hade inte betalat kvinnorna för att de skulle fÀrdas med hans arbetare, utan de hade följt med sina mÀn och fÀder. En tid hade han undrat hur han skulle etablera de verksamheter som en stad behövde för att blomstra, men handelsmÀn hade vÀnt sig till hans kansler och erbjudit hÀstar eller mer silver för att fÄ hyra nya fastigheter. Staden var mer Àn bara en samling hus. Den hade redan en alldeles egen livskraft som lÄg lÄngt utanför hans kontroll. Men inte helt och hÄllet. En egendomlig nyck i stadsplanen hade i den södra delen skapat ett omrÄde med smala bakgator. Kriminella ligor hade börjat frodas dÀr tills Ogotai fick höra talas om det. Han hade gett order om att Ättahundra byggnader skulle rivas och att hela 16

Silvrets_rike_inlaga.indd 16

11-03-04 14.38.15


omrĂ„det skulle ritas om och byggas upp pĂ„ nytt. Hans egen livvakt hade övervakat hĂ€ngningarna. Det blev tyst lĂ€ngs gatan nĂ€r han passerade, och arbetarna och deras herrar bugade sig nĂ€r de sĂ„g mannen som hade makt över deras liv och guld. Ogotai tog ett djupt andetag av den dammiga luften, njöt av dess smak pĂ„ tungan och gladde sig Ă„t tanken att han bokstavligen andades in sin skapelse. LĂ€ngre fram sĂ„g han palatstornen, krönta med guldkupoler som hamrats tunnare Ă€n det papper hans skrivare anvĂ€nde. Han kĂ€nde sig pĂ„ gott humör nĂ€r han sĂ„g det – det var som om solljuset hade fĂ„ngats upp och hölls kvar i hans stad. Gatan som strĂ€ckte ut sig framför honom blev efterhand allt bredare, och dess rĂ€nnstenar hade putsats. Den delen hade stĂ„tt klar flera mĂ„nader tidigare, och arbetarna trĂ€ngdes nĂ€r Ogotai passerade dem. NĂ€r han red vidare kunde han inte lĂ„ta bli att snegla pĂ„ de yttre murar som hade gjort hans Jinarkitekter och arbetare sĂ„ förvirrade. Även frĂ„n hans lĂ„ga plats i sadeln kunde han ibland se över dem mot de gröna slĂ€tterna utanför. Han visste att Yenkings murar inte hade rĂ€ddat staden frĂ„n vare sig eld eller belĂ€gring. Hans murar var khanens krigare, de stammar som hade tvingat en Jinkejsare pĂ„ knĂ€ och jĂ€mnat en shahs stĂ€der med marken. Ogotai Ă€lskade redan sin skapelse, allt frĂ„n den enorma exercisplatsen i mitten till de röda tegeltaken, de stenlagda rĂ€nnstenarna, templen, kyrkan och moskĂ©erna, marknaderna och de tusentals hemmen, de flesta fortfarande tomma medan de vĂ€ntade pĂ„ att fĂ„ liv. I vartenda gathörn fladdrade blĂ„ tygstycken i vinden frĂ„n slĂ€tten, en hyllning till himmelsfadern ovanför dem alla. I söder strĂ€ckte sig gröna höjder och berg lĂ„ngt bort, och luften var varm och dammig medan Ogotai gladde sig Ă„t att vara i Karakorum. Skymningen höll pĂ„ att tĂ€tna till ett svagt dunkel nĂ€r Ogotai gav tyglarna till en uppassare och gick uppför trappan till sitt palats. Innan han steg in vĂ€nde han sig om och sĂ„g Ă€n en gĂ„ng pĂ„ staden i dess födslo­vĂ„ndor. Han kĂ€nde lukten av nyplöjd jord och genom den doften av arbetarnas stekta mat i kvĂ€llsluften. Han hade inte förutsett de inhĂ€gnade boskapshjordarna utanför murarna eller de kacklande hönsen som sĂ„ldes överallt. Han tĂ€nkte pĂ„ ullmarknaden som hade uppstĂ„tt vid vĂ€stra porten. Han borde ha rĂ€knat med att det skulle förekomma handel trots att staden inte var fĂ€rdigbyggd. Han hade valt 17

Silvrets_rike_inlaga.indd 17

11-03-04 14.38.15


en plats vid en gammal handelsvĂ€g och gett den liv – och livet hade börjat strömma in medan hela gator och hela stadsdelar Ă€nnu bara var travar med virke, tegel och sten. Medan han sĂ„g mot den nedgĂ„ende solen log han Ă„t matlagningseldarna pĂ„ slĂ€tterna runt staden. Hans folk vĂ€ntade dĂ€r pĂ„ honom. Sommarbetet hade gjort djuren feta, sĂ„ hans armĂ©er skulle kunna frossa pĂ„ fettdrypande fĂ„rkött. Det pĂ„minde honom om att han sjĂ€lv var hungrig, och han fuktade lĂ€pparna nĂ€r han gick in genom ett stenvalv som kunde mĂ€ta sig med vad som helst i nĂ„gon av Jins stĂ€der. I den ekande hallen innanför stannade han ett ögonblick vid stadens mest överdĂ„diga inslag. Ett trĂ€d av gediget silver strĂ€ckte sig behagfullt mot det vĂ€lvda taket, vars mitt var öppen mot himlen likt en herdes jurta. Det hade tagit silversmederna frĂ„n Samarkand nĂ€stan ett Ă„r att gjuta och putsa trĂ€det, men det tjĂ€nade sitt syfte. Alla som kom in i palatset skulle se det och förbluffas av vĂ€lstĂ„ndet det representerade. Somliga skulle se det som en symbol för silverfolket, de mongoliska stammar som hade blivit en nation. De som Ă€gde större visdom skulle inse att mongolerna brydde sig sĂ„ lite om silver att de anvĂ€nde metallen till att gjuta med. Ogotai lĂ€t handen glida nerför trĂ€dstammen och kĂ€nde metallen kyla hans fingrar. Grenarna bredde ut sig i en imitation av spirande liv, och trĂ€det blĂ€nkte likt en vitbjörk i mĂ„nsken. Ogotai nickade för sig sjĂ€lv. Han strĂ€ckte pĂ„ ryggen nĂ€r slavar och uppassare runt omkring honom tĂ€nde lampor, som kastade svarta skuggor och plötsligt fick kvĂ€llen utanför att verka mörkare. Han hörde snabba steg och sĂ„g sin egen tjĂ€nare, Baras’aghur, nĂ€rma sig. Ogotai grinade illa Ă„t mannens ivriga min och bunten med papper som denne hade under armen. ”NĂ€r jag har Ă€tit, Baras. Det har varit en lĂ„ng dag.” ”Som ni önskar, herre, men ni har en besökare: er farbror. Ska jag be honom vĂ€nta tills ni Ă€r beredd att ta emot honom?” Ogotai hejdade sig medan han knĂ€ppte upp svĂ€rdsbĂ€ltet. PĂ„ hans befallning hade hans tre farbröder kommit till slĂ€tterna runt Karakorum och samlat sina tumener i vĂ€ldiga lĂ€ger. Han hade förbjudit dem att bege sig in i staden, och han undrade vem det var som hade trotsat honom. Han misstĂ€nkte att det var Kassar, som ansĂ„g att order och lagar gĂ€llde för andra mĂ€n men inte honom sjĂ€lv. 18

Silvrets_rike_inlaga.indd 18

11-03-04 14.38.15


”Vem Ă€r det, Baras?” frĂ„gade Ogotai tyst. ”General Temuge, herre. Jag har lĂ„tit tjĂ€narna ta hand om honom, men han har vĂ€ntat lĂ€nge nu.” Baras’aghur gjorde en gest för att visa solens bana pĂ„ himlen, och Ogotai snörpte irriterat pĂ„ munnen. Hans farbror var vĂ€l medveten om gĂ€stfrihetens nyanser. Genom att helt enkelt komma dit nĂ€r Ogotai inte var dĂ€r och kunde ta emot honom hade han trĂ€ngt in honom i ett hörn. Ogotai förmodade att det var avsiktligt. En man som Temuge var alltför förslagen för att inte utnyttja minsta övertag. LikvĂ€l hade generalerna och prinsarna fĂ„tt order om att stanna ute pĂ„ slĂ€tten. Ogotai suckade. Han hade Ă€gnat tvĂ„ Ă„r Ă„t att göra Karakorum till juvelen i ett imperium. Han hade levt i förnĂ€m avskildhet och sett till att det förblev sĂ„, och han hade hĂ„llit sina fiender och vĂ€nner ur balans. Han hade vetat att det inte kunde vara för alltid. Han stĂ„lsatte sig nĂ€r han gick efter Baras’aghur till den första och mest praktfulla av sina audienssalar. ”LĂ„t hĂ€mta vin omedelbart, Baras. Och mat – nĂ„got enkelt, sĂ„dan mat som soldaterna ute pĂ„ slĂ€tten Ă€ter.” ”Som ni önskar, herre”, sa tjĂ€naren utan att egentligen lyssna pĂ„ honom. Han tĂ€nkte redan pĂ„ det förestĂ„ende mötet. De bĂ„da mĂ€nnens steg ekade ljudligt i de tysta utrymmena. Ogotai kastade inte en blick pĂ„ de mĂ„lade motiv som i vanliga fall skĂ€nkte honom sĂ„ stort nöje. Han och Baras’aghur gick under de finaste islam­iska konstverk, och det var först mot slutet som Ogotai sĂ„g upp mot fĂ€rgprakten och log för sig sjĂ€lv Ă„t bilden av Djingis som ledde ett anfall vid passet GrĂ€vlingsmunnen. KonstnĂ€ren hade begĂ€rt en förmögenhet för ett Ă„rs arbete, men Ogotai hade fördubblat arvodet nĂ€r han sĂ„g resultatet. Fadern levde fortfarande pĂ„ de dĂ€r vĂ€ggarna, liksom i hans minne. I de stammar han kĂ€nde till mĂ„lade man inga konstverk, och sĂ„dana fick honom fortfarande att tappa andan och kĂ€nna vördnad. Men eftersom Temuge vĂ€ntade nickade han knappt mot bilden av fadern innan han svepte in i salen. Åren hade inte varit vĂ€nliga mot farbrodern. Temuge hade en gĂ„ng i tiden varit fet som en vĂ€lgödd kalv, men sedan hade han snabbt magrat sĂ„ att halsen hĂ€ngde i hudveck, och han sĂ„g nu mycket Ă€ldre ut Ă€n han egentligen var. Ogotai sĂ„g kyligt pĂ„ sin farbror nĂ€r denne 19

Silvrets_rike_inlaga.indd 19

11-03-04 14.38.15


reste sig ur en sidenklĂ€dd stol för att hĂ€lsa pĂ„ honom. Det var anstrĂ€ngande att vara hövlig mot en man som markerade slutet pĂ„ hans tid i ostördhet. Han hade inga falska förhoppningar. Nationen vĂ€ntade otĂ„ligt pĂ„ honom, och Temuge var bara den förste som gjorde en brĂ€sch i hans försvarsverk. ”Du ser ut att mĂ„ bra, Ogotai”, sa Temuge. Han kom fram som om han tĂ€nkte omfamna sin brorson, och Ogotai tvingades anstrĂ€nga sig för att hĂ„lla tillbaka sin irritation. Han vĂ€nde sig mot Baras och sĂ„g inte nĂ€r farbrodern sĂ€nkte armarna. ”Vin och mat, Baras. TĂ€nker du stĂ„ dĂ€r och stirra som ett fĂ„r?” ”Herre”, svarade Baras’aghur och bugade sig genast. ”Jag ska skicka hit en skrivare som dokumenterar mötet.” Han lĂ€mnade salen halvspringande, och de bĂ„da mĂ€nnen hörde ljudet av slavens klapprande sandaler tona bort. Temuge rynkade pannan lĂ€tt. ”Det hĂ€r Ă€r inte ett formellt besök, Ogotai, som krĂ€ver skrivare och dokumentation.” ”DĂ„ Ă€r du alltsĂ„ hĂ€r som min farbror? Inte dĂ€rför att stammarna har utsett dig till att söka upp mig? Inte dĂ€rför att du, min lĂ€rde farbror, Ă€r den ende som alla fraktioner litar tillrĂ€ckligt pĂ„ för att de ska lĂ„ta dig tala med mig?” Tonfallet och de trĂ€ffande kommentarerna fick Temuge att rodna. Han mĂ„ste utgĂ„ frĂ„n att Ogotai hade lika mĂ„nga spioner i de vĂ€ldiga lĂ€gren som han sjĂ€lv hade. Det var nĂ„got som nationerna hade lĂ€rt sig av Jins folk. Han försökte avgöra vilket humör brorsonen var pĂ„, men det var inte sĂ„ lĂ€tt. Ogotai hade inte ens bjudit honom pĂ„ salt te. Temuge svalde torrt nĂ€r han försökte komma fram till hur kritisk och irriterad den yngre mannen var. ”Du vet att armĂ©erna inte pratar om nĂ„got annat, Ogotai.” Temuge tog ett djupt andetag för att lugna nerverna. Ogotais ljusgula ögon gjorde att han inte kunde skaka av sig kĂ€nslan av att han samtalade med ett eko av Djingis. Brorsonen var lösare i hullet Ă€n mongolernas storkhan, men det fanns en kyla inom honom som gjorde Temuge nervös. Svetten trĂ€ngde fram i pannan. ”Du har inte brytt dig om din fars imperium pĂ„ tvĂ„ Ă„r”, började Temuge. ”JasĂ„, det tror du?” avbröt Ogotai. 20

Silvrets_rike_inlaga.indd 20

11-03-04 14.38.15


Temuge sĂ„g pĂ„ honom. ”Vad ska jag annars tro? Du lĂ€mnade familjerna och tumenerna ute i fĂ€lt och uppförde sedan en stad medan de vallade fĂ„r. I tvĂ„ Ă„r, Ogotai!” Han sĂ€nkte rösten till knappt mer Ă€n en viskning. ”Det finns de som sĂ€ger att ditt förstĂ„nd Ă€r nerbrutet av sorgen efter din far.” Ogotai log bittert för sig sjĂ€lv. Bara omnĂ€mnandet av fadern var som att riva loss sĂ„rskorpan frĂ„n ett sĂ„r. Han kĂ€nde till alla rykten. Han hade sjĂ€lv spritt nĂ„gra av dem för att fĂ„ fienderna att frukta minsta skugga. Men han var Djingis utsedde arvtagare, nationens frĂ€mste khan. Krigarna hade nĂ€rmast avgudat hans far, och han var sĂ€ker pĂ„ att han inte hade nĂ„gonting att frukta pĂ„ grund av rent skvaller i lĂ€gren. Hans slĂ€ktingar var en annan sak. Dörren svĂ€ngde upp, och i öppningen stod Baras’aghur och ett dussin JintjĂ€nare. De omringade genast de bĂ„da mĂ€nnen och stĂ€llde fram bronsbĂ€gare och fat med mat pĂ„ den blĂ€ndvita duken framför dem. Ogotai visade med en gest att farbrodern skulle sĂ€tta sig med korslagda ben pĂ„ stengolvet och sĂ„g intresserat pĂ„ nĂ€r det knakade i den Ă€ldre mannens knĂ€n sĂ„ att han grimaserade. Baras’aghur skickade ivĂ€g tjĂ€narna och hĂ€llde sedan upp te Ă„t Temuge, som lĂ€ttad tog emot bĂ€garen med högerhanden och smuttade lika högtidligt som han skulle ha gjort i en jurta pĂ„ slĂ€tten. Ogotai sĂ„g ivrigt pĂ„ nĂ€r rött vin hĂ€lldes upp i hans egen bĂ€gare. Han tömde den snabbt och höll fram den innan Baras’aghur hann gĂ„ dĂ€rifrĂ„n. Ogotai sĂ„g att farbrodern flyttade blicken till skrivaren som Baras’aghur hade skickat dit. Mannen stod underdĂ„nigt invid vĂ€ggen. Han visste att Temuge insĂ„g det skrivna ordets makt lika vĂ€l som nĂ„gon annan. Det var han som hade nedtecknat berĂ€ttelserna om Djingis nĂ€r nationen hade bildats. Ogotai Ă€gde en av de första volymerna, omsorgsfullt avskriven och inbunden i tĂ„ligt getskinn. Den hörde till hans mest oskattbara Ă€godelar. Men det fanns stunder dĂ„ man föredrog att det man sa inte tecknades ner. ”LĂ„t oss vara ostörda, Baras”, sa Ogotai. ”LĂ€mna kvar kruset, men ta med dig skrivaren.” TjĂ€naren var alltför erfaren för att tveka, och i nĂ€sta ögonblick var de bĂ„da mĂ€nnen ensamma igen. Ogotai tömde bĂ€garen och rapade. ”Varför har du kommit till mig i kvĂ€ll, farbror? Om en mĂ„nad kan du komma hit till Karakorum som du vill med tusentals andra av vĂ„rt 21

Silvrets_rike_inlaga.indd 21

11-03-04 14.38.15


folk, och dĂ„ ska vi ordna en bankett och en festival som man kommer att prata om i Ă„ratal.” Temuge synade den yngre mannen som satt emot honom. Det slĂ€ta ansiktet sĂ„g trött och barskt ut. Ogotai hade tagit pĂ„ sig en egendomlig börda med staden. Temuge visste att det flesta mĂ€nnen i lĂ€gren inte brydde sig mer om Karakorum Ă€n om ett bronsmynt. För de mongoliska generaler som hade kĂ€nt Djingis var det ett kolossalt svek av vit marmor i Jinstil. Temuge önskade att han kunde tala om hur mycket han Ă€lskade det som den unge mannen hade skapat utan att det verkade som lismande smicker. Men han Ă€lskade verkligen staden. Det var den stad han en gĂ„ng hade drömt om att uppföra, ett stĂ€lle med breda gator och innergĂ„rdar och till och med ett bibliotek med tusentals tomma ekhyllor för de skatter de en dag skulle innehĂ„lla. ”Du Ă€r ingen dĂ„re, Ogotai”, sa Temuge. ”Det var ingen tillfĂ€llighet att din far föredrog dig framför de Ă€ldre bröderna.” Ogotai gav Temuge ett skarpt ögonkast, och denne nickade mot honom. ”Ibland undrar jag om du Ă€r en strateg som general Tsubodai. I tvĂ„ Ă„r har nationen varit utan ledare, utan en vĂ€g att följa, men det har inte blivit nĂ„got inbördeskrig, ingen maktkamp mellan prinsar.” ”De sĂ„g kanske min egen tumen rida bland dem, mina skrivare och spioner”, svarade Ogotai lĂ„gmĂ€lt. ”Det fanns alltid mĂ€n i rött och svart som höll ögonen öppna efter förrĂ€dare.” Temuge fnyste. ”Det var inte fruktan utan förvirring som höll dem tillbaka. De förstod inte din plan, sĂ„ de gjorde ingenting. Du Ă€r din fars arvtagare, men du har inte kallat dem till dig och lĂ„tit dem svĂ€ra trohetseden. Ingen förstĂ„r det, sĂ„ alla vĂ€ntar och ser. De vĂ€ntar fortfarande pĂ„ vad du tĂ€nker göra hĂ€rnĂ€st.” Temuge sĂ„g att det ryckte i mungipan pĂ„ Ogotai som om denne ville le. Han lĂ€ngtade efter att fĂ„ veta hur brorsonen tĂ€nkte, men vem kunde veta vad som rörde sig i huvudet pĂ„ den nya generationen? ”Du har byggt din stad ute pĂ„ slĂ€tten, Ogotai. ArmĂ©erna har nu samlats hĂ€r pĂ„ din befallning, och mĂ„nga har sett denna fantastiska plats för första gĂ„ngen. VĂ€ntar du dig att de helt enkelt ska knĂ€böja och avlĂ€gga trohetseden? DĂ€rför att du Ă€r din fars son? Djingis har andra söner som lever, Ogotai. Har du tĂ€nkt pĂ„ dem över huvud taget?” Ogotai log mot farbrodern, road av mannens sĂ€tt att verka vilja komma Ă„t hans hemligheter med blicken. Det fanns en som han aldrig 22

Silvrets_rike_inlaga.indd 22

11-03-04 14.38.15


skulle hitta, hur mycket han Ă€n anstrĂ€ngde sig. Han kĂ€nde hur vinet spred sin vĂ€rme i kroppen och dövade smĂ€rtan likt en smekning. ”Om det var min avsikt att fĂ„ tvĂ„ Ă„rs frid och bygga en stad, ja, dĂ„ har jag lyckats med det, eller hur, farbror? Det var kanske det enda jag ville uppnĂ„.” Temuge slog ut med hĂ€nderna. ”Du litar inte pĂ„ mig”, sa han och lĂ€t uppriktigt sĂ„rad. Ogotai skrockade. ”Jag litar lika mycket pĂ„ dig som jag litar pĂ„ nĂ„gon annan, det lovar jag.” ”Ett klokt svar”, sa Temuge kyligt. ”NĂ„, du Ă€r en klok man. Det Ă€r vad du förtjĂ€nar”, snĂ€ste Ogotai. All lĂ€ttsamhet var borta nĂ€r han böjde sig fram. Farbrodern drog sig omĂ€rkligt bakĂ„t. ”NĂ€r det blir nymĂ„ne”, fortsatte Ogotai, ”tĂ€nker jag lĂ„ta varenda prins av nationens blod och varenda general svĂ€ra khanen sin trohet. Jag behöver inte förklara nĂ„gonting, farbror. De kommer att knĂ€böja för mig. Inte dĂ€rför att jag Ă€r min fars son, utan dĂ€rför att jag Ă€r min fars utsedde arvtagare och nationens ledare.” Han hejdade sig, som om han var pĂ„ vĂ€g att sĂ€ga för mycket, och Temuge tyckte att det var som om en ridĂ„ drogs för hans kĂ€nslor. Detta var en son som tidigt hade lĂ€rt sig den kalla minen. ”Du sa inte varför du har kommit till mig i kvĂ€ll, farbror”, fortsatte Ogotai. Temuge suckade tungt och insĂ„g att ögonblicket hade gĂ„tt förlorat. ”Jag kom hit för att förvissa mig om att du Ă€r medveten om faran, Ogotai.” ”Du skrĂ€mmer mig”, sa Ogotai med ett leende. Temuge rodnade. ”Jag hotar dig inte.” ”Var kan den hĂ€r fruktansvĂ€rda faran dĂ„ komma ifrĂ„n, hĂ€r i stĂ€dernas stad?” ”Du hĂ„nar mig, trots att jag begav mig hit för att hjĂ€lpa dig och fĂ„ se denna stad som du har byggt.” ”Den Ă€r vacker, inte sant?” ”Den Ă€r fantastisk”, sa Temuge med sĂ„dan tydlig uppriktighet att Ogotai sĂ„g fundersamt pĂ„ sin farbror. Ӏrligt talat”, sa Ogotai, ”har jag funderat pĂ„ behovet av nĂ„gon som förestĂ„r mitt bibliotek hĂ€r och samlar in skriftrullar frĂ„n vĂ€rldens alla 23

Silvrets_rike_inlaga.indd 23

11-03-04 14.38.16


hörn tills lĂ€rda mĂ€n överallt kĂ€nner till namnet Karakorum. Det Ă€r kanske en dĂ„raktig dröm.” Temuge tvekade. Han tyckte att tanken var fascinerande, men han var misstĂ€nksam. ”HĂ„nar du mig fortfarande?” sa han dĂ€mpat. Ogotai ryckte pĂ„ axlarna. ”Bara nĂ€r du lĂ„ter som ett gammalt fĂ„r med dina varningar. Vill du att jag ska kontrollera om min mat Ă€r förgiftad?” Han sĂ„g att Temuges ansikte blev rödflammigt nĂ€r hans retlighet kom tillbaka, och han log. ”Det Ă€r ett allvarligt menat erbjudande. Vem som helst i stammarna kan valla fĂ„r och getter. Jag tror att det bara Ă€r du som kan valla lĂ€rda mĂ€n. Du kommer att göra Karakorum berömt. Jag vill att staden ska bli kĂ€nd frĂ„n hav till hav.” ”Om du sĂ€tter sĂ„dant vĂ€rde pĂ„ mitt förstĂ„nd, Ogotai”, sa Temuge, ”ska du lyssna pĂ„ mig för en gĂ„ngs skull.” Ogotai suckade. ”LĂ„t höra dĂ„, farbror, om du tycker att det Ă€r nödvĂ€ndigt”, sa han. ”VĂ€rlden har vĂ€ntat pĂ„ dig i tvĂ„ Ă„r. Ingen har vĂ„gat förflytta en enda soldat av fruktan för att du kan lĂ„ta dem bli ett varnande exempel. Även Jin och Sung har varit tysta. De har varit som en hjort som vĂ€drar en tiger nĂ„gonstans i nĂ€rheten. Det Ă€r slut med det nu. Du har kallat samman nationens armĂ©er, och om en mĂ„nad kommer du att bli khan, om du lever dĂ„.” ”Om jag lever?” sa Ogotai. ”Var Ă€r dina livvakter nu, Ogotai? Du har kallat dem tillbaka, och ingen kĂ€nner deras misstĂ€nksamma blickar pĂ„ sig nĂ€r de rider genom lĂ€gret. Trodde du att det skulle bli lĂ€tt? Om du skulle falla frĂ„n ett tak i kvĂ€ll och bryta nacken mot all denna sten, vem tror du dĂ„ skulle bli khan vid nĂ€sta nymĂ„ne?” ”Min bror Chagatai har det starkaste ansprĂ„ket”, sa Ogotai lĂ€ttsamt. ”SĂ„vida inte min son Guyuk tillĂ„ts leva. Även Tolui Ă€r Ă€ttling till min far. Han har söner som har vuxit sig starka: Mongke och ­Kublai, Arik‑Boke och Hulegu. Med tiden kan de allihop bli khaner.” Han log Ă„t nĂ„gonting som undgick Temuge. ”Djingis sĂ€d Ă€r kraftfull, verkar det som. Vi har allihop söner, men vi vĂ€nder oss fortfarande till Tsu­ bodai. Den som har faderns oövervinnlige general pĂ„ sin sida kommer att fĂ„ leda hĂ€ren, tror du inte det? Utan honom skulle det bli inbör24

Silvrets_rike_inlaga.indd 24

11-03-04 14.38.16


deskrig. Var det alla som har makt? Jag har inte nĂ€mnt min farmor. Hennes tĂ€nder och ögon Ă€r borta nu, men hon kan fortfarande vara skrĂ€ckinjagande nĂ€r hon blir arg.” Temuge stirrade pĂ„ honom. ”Jag hoppas att dina handlingar inte Ă€r lika vĂ„rdslösa som dina ord. Fördubbla Ă„tminstone din livvakt, Ogotai.” Ogotai nickade. Han brydde sig inte om att nĂ€mna att de vackert dekorerade vĂ€ggarna dolde mĂ€n som iakttog dem. I just detta ögonblick var tvĂ„ armborst riktade mot Temuges bröst. Ogotai behövde bara ge ett tecken för att farbrodern skulle mista livet. ”Jag har lyssnat pĂ„ dig. Jag ska begrunda det du har sagt. Du borde kanske vĂ€nta med att ta pĂ„ dig ansvaret för mitt bibliotek och mitt universitet tills nymĂ„nen har kommit och gĂ„tt. Vid det laget Ă€r jag kanske inte lĂ€ngre i livet, och det Ă€r inte sĂ€kert att min eftertrĂ€dare Ă€r lika intresserad av Karakorum som jag.” Han sĂ„g orden sjunka in och visste att Ă„tminstone en av mĂ€nnen med makt skulle verka för att hĂ„lla honom vid liv. Alla mĂ€n hade sitt pris, men det var nĂ€stan aldrig guld. ”Jag mĂ„ste sova nu, farbror”, sa Ogotai. ”Varje dag Ă€r full av planer och arbete.” Han hejdade sig just som han reste sig. ”Jag kan sĂ€ga sĂ„ hĂ€r mycket. Jag har inte varit döv och blind de senaste Ă„ren. Min fars nation har tillfĂ€lligt upphört att erövra, men vad gör det? Nationen har fötts av mjölk och blod och Ă€r beredd att sĂ€ndas ut i vĂ€rlden med förnyade krafter. Och jag har byggt min stad. Oroa dig inte för min skull, farbror. Jag vet allt jag behöver veta om generalerna och deras lojaliteter.” Han kom upp pĂ„ fötter med ungdomens smidighet, medan farbrodern mĂ„ste fatta hans utstrĂ€ckta hand och grimasera nĂ€r det knakade högt i hans knĂ€n. ”Jag tror att din far skulle vara stolt över dig, Ogotai”, sa Temuge. Till hans förvĂ„ning skrockade Ogotai. ”Det betvivlar jag. Jag har tagit Jochis oĂ€kta son Batu och gjort honom till prins och minghaanbefĂ€l. Jag ska fortsĂ€tta att upphöja honom för att hedra minnet av min bror. Djingis skulle aldrig förlĂ„ta mig för det.” Han log nĂ€r han tĂ€nkte pĂ„ det. ”Och han skulle inte ha Ă€lskat mitt Karakorum, det Ă€r jag sĂ€ker pĂ„.” Han kallade pĂ„ Baras’aghur för att denne skulle följa Temuge ut ur 25

Silvrets_rike_inlaga.indd 25

11-03-04 14.38.16


den mörka staden och tillbaka till den kvĂ€vande kĂ€nslan av förrĂ€deri och misstĂ€nksamhet som var sĂ„ stark i de vĂ€ldiga lĂ€gren. Ogotai tog upp kruset och bĂ€garen och fyllde den senare Ă€n en gĂ„ng innan han sedan gick bort till en stenbalkong och sĂ„g ut över de mĂ„nbelysta gatorna. Det blĂ„ste en lĂ€tt bris som svalkade huden medan han stod dĂ€r med slutna ögon. HjĂ€rtat vĂ€rkte i bröstet, och han grep tag i armen nĂ€r smĂ€rtan spred sig. Han kĂ€nde ny svett trĂ€nga fram medan Ă„drorna bultade och pulserade skrĂ€mmande fort tills han kĂ€nde sig yr. Han strĂ€ckte ut hĂ€nderna i blindo och grep tag i stenbalustraden medan han andades sakta och djupt tills svagheten lĂ€mnade honom och hjĂ€rtat började slĂ„ normalt igen. Ett enormt tryck lĂ€ttade i huvudet, och de flammande ljusskenen krympte till smĂ„ punkter, skuggor som bara han kunde se. Han sĂ„g upp mot de kalla stjĂ€rnorna med förbittrad min. Under hans fötter hade man byggt Ă€nnu ett stenvalv. ­Ibland, nĂ€r smĂ€rtan varit sĂ„ svĂ„r att han blev darrig och svag, hade han tvivlat pĂ„ det skulle bli klart i tid. Men det hade det blivit. Hans gravvalv var klart, och han levde fortfarande. Han tömde bĂ€gare efter bĂ€gare med vin frĂ„n kruset tills det gick runt i huvudet pĂ„ honom. ”Hur lĂ„ng tid har jag kvar?” viskade han berusat för sig sjĂ€lv. Ӏr det dagar nu, eller Ă„r?” Han förestĂ€llde sig att han pratade med faderns ande och viftade med bĂ€garen sĂ„ att han spillde ut vin. ”Jag upplevde frid, far. Frid, nĂ€r jag trodde att min tid var ute. Vad brydde jag mig om generalerna och deras 
 smĂ„aktiga fejder? Men jag har anlagt min stad, och nationen har kommit hit, och jag Ă€r fortfarande hĂ€r. Vad ska jag göra nu?” Han lyssnade efter ett svar i mörkret, men det kom inget.

26

Silvrets_rike_inlaga.indd 26

11-03-04 14.38.16


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.