Britton_min mamma inlaga.indd 6
10-03-03 10.39.06
Till minnet av min mamma Mona Britton
Britton_min mamma inlaga.indd 7
10-03-03 10.39.06
Britton_min mamma inlaga.indd 8
10-03-03 10.39.06
1 Det var den dödens höst som började redan under den välsignade försommaren. Min så outsägligt kära, första och äldsta katt, siamesflickan Alice, hade flera gånger under de senaste åren fått tumörknölar vid juvren, vilka vi hade låtit operera bort på Djurakuten i Vasastan. Senaste gången hade de tagit hela den ena av hennes två juverrader, i hopp om att förebygga fler metastaser. Konvalescensen hade varit svår. Stackars Alice hade sommaren före gått med en plasttratt över huvudet, sorgsen, förödmjukad och moloken inomhus på vårt landställe på Dalarö. Där satt hon i sjöfönstret med huvudet hängande i tratten, sorgset blickande ut över sitt älskade revir, vår trädgård — en hjärtskärande syn. Tumörerna hade dock denna gång, liksom de tidigare, visat sig vara godartade. Kvar blev ett långt rosa ärr som så småningom läkte och täcktes med ny päls. Kärleken till ett djur kan väl bara förstås av andra djur ägare och framstår, vet jag, i vissa andras ögon som löjeväckande, särskilt när djurägaren är barnlös som jag är. Jag har aldrig fått, och kommer aldrig att få, uppleva den kärlek som sägs vara den högsta och renaste av dem alla — kärleken till sitt eget barn. Ingen kommer någonsin att kalla mig pappa. Det är en insikt som tagit många år att helt sjunka in och som kostat mig otaliga timmar och dagar av tröstlös gråt 9
Britton_min mamma inlaga.indd 9
10-03-03 10.39.06
och bidragit till mina återkommande depressioner, trots att jag inte är säker på att jag innerst inne helhjärtat har önskat mig barn. Alice var dock min lilla flicka, min ängel, och vår kontakt och kärlek trotsar beskrivning. Sent på våren upptäckte vi nya knölar och det blev ännu en tur i buren med bilen från krönet av Gärdet till Djurakuten uppe vid Sabbatsberg, ny operation, ny tratt och ny väntan på testresultat. En eftermiddag när vi satt på kontoret kom telefonsamtalet. Jag hörde genast allvaret i min hustru och kompanjon Christinas röst. Denna gång var det inte godartat. Inget annat fanns att göra än att vänta på att Alice skulle bli dålig och sluta äta. När den dagen kom var det bara att ta henne till Djurakuten en sista gång, så som vi gör med våra ”husdjur” i detta vårt arternas järnhårda klassamhälle. Den kvällen var vi bjudna till vänner på födelsedagsmottagning. Jag minns hur försommarsolen flödade in i deras nyinköpta lägenhet på nedre botten på övre Östermalm, hur jag kämpade mot gråten med champagneglaset i hand och sedan lät den välla fram då jag trampade Narvavägen och Värtavägen upp i den undersköna majkvällen. Vi gick sedan sommaren igenom och väntade på att Alice skulle bli dålig. Christina kände ständigt efter nya knölar medan jag undvek Alices mage, där jag annars alltid brukat klappa henne, då jag låg i sängen eller soffan med henne såsom tusentals timmar förut. Min trogna arbetskamrat var hon inte längre. Hon orkade inte hoppa upp och ligga där bredvid tangentbordet när jag mot slutet av sommaren arbetade med texten till vår bok PA&Co - mer än en kokbok. Nog blev hon tröttare, mindre hungrig och magrare framåt sensommaren, den saken var omöjlig att förtränga. 10
Britton_min mamma inlaga.indd 10
10-03-03 10.39.06
2 Bilden av den förmiddagen kommer alltid att sitta där knivskarpt fixerad i mitt minne. Sommaren var förbi och luften så där nordiskt frisk och klar; en solig sen septembermorgon, vindstilla med klingande kontraster och ett lätt nyp av kyla, ännu förutan höstfärger. Mamma ringde för att be mig hjälpa Lasse, hennes sambo och livskamrat sedan över tjugo år tillbaka, att bära ned ett bord till ett förråd i det åttavånings hyreshus högst upp på Kampementsbacken på Gärdet, färdigställt mitt födelseår 1963, där Christina, jag och våra katter bor på sex trappor och där mamma och Lasse bodde på tvåan. Här bodde även min mormor och morfar i porten bredvid, nu döda sedan ack så länge. Mamma lät trött och bekymrad på rösten, vilket hon hade gjort också några dagar tidigare då vi hade ätit middag tillsammans hemma hos oss, efter att inte ha setts under hela sommaren då vi hade bott på Dalarö och mamma och Lasse på mammas, min bror Toms och mina morföräldrars gamla landställe i Tomta i Roslagen. Under middagen hade mamma brustit ut i gråt för något som jag tyckt var en självömkande bagatell. När mamma öppnade dörren var hennes blick allvarsam, sorgsen och förgråten. Hon berättade att hon hade ont i sidan. Ett par veckor tidigare hade smärtan kommit 11
Britton_min mamma inlaga.indd 11
10-03-03 10.39.06
efter en golfrunda ute på Tomta. Först hade hon trott, eller velat tro, att hon slagit i med golfbagen, men smärtan hade inte givit vika utan blivit värre, liksom hennes andfåddhet. Hon hade också feber och svettades om nätterna. Lasse inflikade att han tyckte sig minnas att hon även tidigare under sommaren hade klagat över att hon varit varm om nätterna. Till sist hade hon gått till distriktsmottagningen och fått remiss vidare till en thoraxspecialist, dit hon skulle på besök den kommande veckan. Det klack till inom mig och från det ögonblicket var mamma och oron för henne det centrala i mitt liv. Från den stunden slutade jag också för alltid att använda ordet morsan när jag talade om henne i tredje person. Nu blev min mamma Mona för alltid mamma i alla sammanhang och ingenting annat. Min instinkt var att vilja tro att det hela skulle visa sig vara något mindre allvarligt, vilket jag förstås också sade i ett försök att muntra upp mamma, men det djupa allvaret i hennes blick skrämde mig. Mamma var ju en av Sveriges allra främsta kliniker, professor i invärtes medicin med över fyrtio års erfarenhet av vård av svårt sjuka människor. Var det någon som kunde bedöma ett symptom så var det hon. Mamma hade nu också fallenhet för nedstämdhet och självömkan och jag försökte intala mig att hennes pessimism var ett utslag av detta. När jag ringde min bror Tom senare den dagen var han inne på samma tankar. Han sade att mamma hade trott sig vara allvarligt sjuk vid något annat tillfälle nyligen och menade att hon kanske hade fått tendenser till hypokondri. Jag höll med, men min oro ville inte avta. Varför hade mamma förresten gått till distriktsmottagningen, hon som personligen kände 12
Britton_min mamma inlaga.indd 12
10-03-03 10.39.06
Sveriges alla ledande specialister? Det kändes som en besvärjelse — en vilja att tro att det inte skulle vara så allvarligt ändå. Läkarundersökningen visade att mamma hade stora mängder vätska i sin ena lunga, samt hög sänka. Tillsammans med den fortsatta nattliga febern, andfåddheten och smärtor som bara blev värre förstod jag förstås att detta var högst illavarslande tecken. Min oro och ångest växte. Röntgenbilderna visade emellertid ingenting och inte heller de många andra prover som togs. Jag försökte klamra mig fast vid att ingen cancer hade kunnat upptäckas och hoppades på en infektion, rent av tuberkulos vilket hade varit en ynnest, men inga prover visade tecken på något sådant, så det enda hoppet stod snart till något sällsynt, svårdiagnosticerat virus. Mamma var kallad tillbaka för en plågsam så kallad bronkoskopi, där man går ned i luftstrupen med en fiberkamera för att kunna se vad som finns i lungan. Mamma kände skräck inför den undersökningen. Hon hade levt med vissa besvär med luftrören efter över trettio år som storrökare, även om hon hade slutat helt för mer än ett årtionde sedan. Hon var rädd för panikkänslorna när instrumentet fördes ned i andningsorganen och förstås för vad de skulle kunna finna där nere. Under ett samtal efter det att vi hade fått provsvaren från den första undersökningen försökte jag få henne att se det hela från den hoppfulla sidan — den sida som mamma själv alltid hade framhållit i liknande sammanhang, men hennes blick förblev lika allvarlig och, ja, hopplös. Jag frågade om man inte kunde tappa ut vätskan ur lungan men mamma svarade att det inte var någon idé, för det 13
Britton_min mamma inlaga.indd 13
10-03-03 10.39.06
strömmade till ny hela tiden. Jag frågade då vad hon egentligen befarade att det skulle kunna visa sig vara. ”Ja, lungcancer”, svarade mamma. Det var första gången någon av oss nämnde det värsta vid namn och skräckens chockvågor fortplantade sig genom min kropp, fast jag på ytan förblev lugn och glad och försökte avfärda mammas farhågor som överdriven svartsyn.
14
Britton_min mamma inlaga.indd 14
10-03-03 10.39.06
3 Mitt ljusaste och vackraste, om än sorg- och skräckblandade, minne från den tidiga sjukdomstiden är en promenad som mamma och jag gick uppe på Gärdet en eftermiddag i klar oktobersol, fortfarande utan höstfärger. Mamma mötte mig i porten och jag blev chockad över hur svag hon var och hur långsamt hon var tvungen att gå. ”Jag träffade en kvinna i tvättstugan som sade ’vad andfådd du är’ ”, berättade hon. Det klack än en gång till inom mig, som om hoppet halkade ned ännu ett steg. Gråten vällde upp och jag fick kämpa den tillbaka. Så många Gärdespromenader som vi hade gått tillsammans bara min mamma och jag sedan Christina och jag hade flyttat till Kampementsbacken femton år tidigare. Vi hade vår slinga förbi kinesiska ambassaden, utmed Djurgårdskanalen och upp vid amerikanska ambassaden, en promenad på en knapp timme som vi brukade gå höst-, vinter- och vårmorgnar. Särskilt minns jag de många promenader vi gått under mina depressioner, då mamma hade givit mig sitt så tröstande stöd. Dock hade promenaderna för mamma aldrig varit tillräckligt många. Alltsedan mina tidiga tonår hade vårt förhållande till en del präglats av besvikelse, för att inte säga sorg, från mammas sida, då hon aldrig tyckt att jag 15
Britton_min mamma inlaga.indd 15
10-03-03 10.39.06
ägnade henne nog med kärlek, tid eller omsorg. Gång på gång på gång hade hon genom åren tagit upp detta med mig och ofta brustit i gråt. Det hade blivit en ond cirkel då jag upplevde hennes känslor som kravfyllda och betungande, vilket gjorde mig än mindre benägen att höra av mig eller vilja träffas. Denna vackra oktobereftermiddag var det inte tal om vår vanliga promenad. Mamma orkade nätt och jämnt gå en runda på några hundra meter på de närmaste parkvägarna nedanför vårt hus. Hon stödde sig på min underarm och tvingades regelbundet stanna för att hämta andan. För första gången under de två veckor som gått sedan jag först fick höra talas om hennes smärtor var dock hennes blick gladare. Hon log och skrattade flera gånger under promenaden. Jag minns exakt var på vägen vi gick när mamma sade till mig att det egentligen inte var något så särskilt sorgligt med det här, även om hon och Lasse var ena riktiga lipsillar som grät mest hela tiden. Mamma sade sig vara väldigt nöjd och glad för sitt liv, även om det skulle ta slut redan nu, när hon skulle fylla sextiosju. Även om detta var under medellivslängden så betydde ju medellivslängd just att några levde kortare och några längre, så enkelt var det, sade mamma. Jag svarade att jag höll med henne och fyllde, helt uppriktigt, i med att också jag själv skulle vara nöjd med mitt eget liv även om det skulle ta slut nu, fast jag var så mycket yngre. Jag vet att mamma fann den kommentaren en smula trösterik. Hon log mot mig och vi höll om varandra. Vi satte oss för att vila på en bänk då mamma blev andfådd och trött. Jag såg på de torra barren och kottarna och hoppande gråsparvar på en bergsknalle där jag lekt som barn, när min mormor tagit 16
Britton_min mamma inlaga.indd 16
10-03-03 10.39.06
hand om mig uppe på ”Kanta”, som jag som lillpojke kallat Kampementsbacken. Jag kramade mamma där vi satt på bänken och började gråta hejdlöst. Jag grävde ned pannan vid hennes hals och hon klappade mig på håret. Modern tröstade sonen som så många gånger förr, fast det nu var hon som behövde tröst. I mitt innersta kände jag, utan att då formulera tanken för mig själv, att mamma redan hade givit upp för egen del och att omsorgen om mig, hennes förstfödde son, nu hade tagit överhanden — att hon ville visa sig stark för min skull. Kanske var det under den här promenaden som den obarmhärtiga insikten att min mamma verkligen skulle dö först slog rot i mig.
17
Britton_min mamma inlaga.indd 17
10-03-03 10.39.06