9789100124120

Kristin Hannah

Sanningens ögonblick Översättning av Micka Andersson

Albert Bonniers Förlag

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 3

2010-03-18 09.14

Av Kristin Hannah har tidigare utgivits: Mitt liv i dina händer 1998 Som rosor i december 2000 Viskar ditt namn 2001 Sommaren hon återvände 2002 Fjärran stränder 2003 Systrar emellan 2004 Angelas dotter 2006 En flicka som kallas Alice 2007 Vad som än händer 2009

Citatet ur Harper Lee, Dödssynden (To Kill a Mockingbird) på sidan 231 återges i översättning av Jadwiga P. Westrup.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012412-0 Amerikanska originalets titel: True Colors Copyright © 2009 by Kristin Hannah Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark on behalf of Jane Rotrosen Agency, LLC ScandBook AB, Smedjebacken 2010

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 4

2010-03-18 09.14

Till de kvinnor som har blivit en del av vår familj och livat upp oss med sin närvaro: Debra Edwards John och Julie Gorset John.

Till mina två vänner Julie Williams och Andrea Schmidt. Ni har fått mig att skratta vid de vansinnigaste tidpunkter, och det tackar jag er för.

Och som alltid till Benjamin och Tucker. Utan er skulle jag veta så mycket mindre om livet och kärleken och glädjen.

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 5

2010-03-18 09.14

Hannah_Sanningens รถgonblick.indd 6

2010-03-18 09.14

Del ett

Före t Vad är passion? Det är givetvis att bli människa … I passionen söker kroppen och själen sitt uttryck … Ju starkare och mer uttrycksfull passionen är, desto outhärdligare ter sig livet utan den. Det är en påminnelse om att en passion som mister sin kraft eller förnekas leder till att vi delvis dör och, oavsett vad som händer, snart tynar bort helt.

John Bo or m a n, f il mr e giss ör

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 7

2010-03-18 09.14

Hannah_Sanningens รถgonblick.indd 8

2010-03-18 09.14

Prolog t

1979

F

emtonåriga Winona Grey stod vid fönstret och stirrade ut över gården som hade varit i familjens ägo i fyra generationer. Hon försökte hitta någonting som hade förändrats. En förlust av det här slaget borde komma till uttryck på något sätt – som att gräset plötsligt blev brunt, att mörka moln vägrade lätta eller att ett träd klövs av blixten.

Någonting.

Från fönstret i sitt rum kunde hon se det mesta av ägorna. Längst bort fanns en dunge gigantiska cederträd, vars spetsmönstrade grenverk svepte nedåt. I de böljande gröna hagarna trängdes hästar längs staketen, och deras hovar förvandlade det höga gräset till lera. Uppe på kullen, inbäddad i skogen, låg den lilla stugan som hennes farfarsfar hade byggt när han slog sig ner i trakten.

Allting såg ut som vanligt, men Winona lät sig inte luras. För några år sedan hade ett barn drunknat i det kalla havet utanför Washingtons kust inte långt härifrån, och i flera månader var den tragedin det enda folk kunde prata om. Modern hade haft ett allvarligt samtal med Winona och varnat henne för de osynliga farorna, underströmmarna som kunde dra ner en även på grunt vatten, men nu hade hon lärt sig att det fanns andra hot som lurade under vardagslivets yta.

Hon lämnade fönstret och gick en trappa ner. Huset kändes så ödsligt och tyst sedan igår. Hennes syster Aurora satt och läste, uppkrupen i den blå- och gulrutiga soffan. Aurora, som var fjorton år och benigt pinnsmal, befann sig i det besvärliga stadiet mittemellan barn och vuxen. Hon hade en liten, spetsig haka och mittbenat, mörkbrunt hår som föll långt och rakt.

9

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 9

2010-03-18 09.14

”Du är tidigt uppe, grodden”, sa Winona.

Aurora lyfte blicken. ”Jag kunde inte sova.” ”Jag vet. Inte jag heller.” ”Vivi Ann är i köket. Jag hörde henne gråta för några minuter sedan, men …” Aurora ryckte på de tunna axlarna. ”Jag vet inte vad jag ska säga.”

Winona kände så väl till Auroras behov av lugn och stabilitet. Hon var fredsmäklaren i familjen, den som alltid försökte släta över och ställa till rätta. Inte undra på att hon såg så plågad ut. Vackra ord kunde inte trösta dem nu. ”Jag går in till henne”, sa Winona.

Hennes tolvåriga syster satt böjd över det gula köksbordet och ritade. ”Hej, bönan”, sa Winona och rufsade om systerns hår. ”Hej, ärtan.” ”Vad håller du på med?” ”Jag gör en teckning av oss tre.” Vivi Ann lade ifrån sig pennan och tittade upp. Det långa, rågblonda håret var alldeles trassligt och de gröna ögonen var rödgråtna, men ändå såg hon vacker ut, perfekt som en porslinsdocka. ”Visst kommer mamma att kunna se den från himlen?”

Winona visste inte vad hon skulle svara. Tidigare hade det varit en självklarhet för henne att tro, lika naturligt och enkelt som att andas, men nu var det slut med det. Cancern hade tagit sig in i familjen och splittrat den i så många bitar att det kändes omöjligt att den skulle bli hel igen. ”Det är klart”, sa hon tonlöst. ”Vi sätter upp den på kylskåpet.”

Hon tog några steg från sin syster, men hon insåg omedelbart att det var ett misstag att röra sig i rummet. Minnena av modern fanns överallt här i köket – i de hemvävda gul- och blårutiga bomullsgardinerna, i Mountain Mama-magneten på kylskåpsdörren, i skålen med snäckskal på fönsterbrädet. Kom nu, Winnie, så går vi till stranden och letar efter skatter …

Hur många gånger hade Winona farit ut mot sin mamma den här sommaren? Hon hade inte haft tid att hänga med mamma, varit för cool för att utforska stranden på jakt efter silkeslena glasbitar bland trasiga ostronskal och torkad tång.

Den tanken styrde henne mot frysen. Hon öppnade dörren och tog fram en tvålitersförpackning med cassataglass. Det var det sista hon behövde, men hon kunde inte stå emot.

10

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 10

2010-03-18 09.14

Hon tog fram en sked och började äta, lutad mot köksbänken. Genom köksfönstret såg hon grusvägen framför boningshuset och det rangliga, rödmålade skjulet i gläntan. Däruppe höll fadern på att backa fram sin skamfilade blå bil mot det rostiga hästsläpet. Han klev ur bilen på förarsidan och gick fram till dragkroken. ”Säg inte att han tänker åka till rodeon”, muttrade Winona och närmade sig fönstret. ”Det är väl klart”, sa Vivi Ann och började rita på nytt. ”Han klev upp i ottan för att göra sig klar.” ”Till rodeon? Du skojar.” Aurora kom in i köket och ställde sig bredvid Winona vid fönstret. ”Men … hur kan han?”

Winona visste att hon förväntades axla den kappa modern lämnat efter sig och förklara varför det var i sin ordning att fadern tog itu med vardagslivet dagen efter sin hustrus begravning, men hon kunde inte förmå sig att uttala en lögn av den dimensionen, inte ens för att bespara sina systrar smärtan. Eller också var det ingen lögn – kanske det var så vuxna betedde sig här i världen, kanske de bara fortsatte med sitt – och det var på något sätt ännu mer skrämmande, ännu mer omöjligt att klä i ord. Tystnaden sänkte sig, och den fick Winona att känna sig illa till mods. Hon visste inte vad hon skulle säga, hur hon skulle göra det som hände till något uthärdligt, och ändå visste hon att det var hennes uppgift. En storasyster förväntas ta hand om sina syskon. ”Varför hämtar han Clem i hagen?” undrade Aurora när hon tog skeden från Winona och högg in på glassen.

Vivi Ann gav till ett tjut mittemellan gråt och skrik och rusade mot dörren. Hon slet upp den med en sådan kraft att den slog i väggen med ett brak. ”Han tänker sälja mammas häst”, sa Winona tvärt. Det irriterade henne att hon inte var den som först förstått det. ”Det skulle han väl aldrig göra”, sa Aurora. Sedan tittade hon på Winona för att försäkra sig om detta. ”Eller hur?”

Winona kunde inte lugna henne. Istället sprang hon efter Vivi Ann. När hon väl var framme vid parkeringen uppe vid skjulet var hon alldeles andfådd. Hon stannade bredvid Vivi Ann. Där stod fadern och höll i Clems grimskaft. Solljuset föll på den svettfläckade cowboyhatten och reflekterades i det tefatsstora silverspän11

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 11

2010-03-18 09.14

net på hans bälte. Det skarpskurna ansiktet fick henne att tänka på de närbelägna bergen: granitplatåer och skuggiga håligheter. Det fanns inte en antydan till mjukhet någonstans. ”Du kan inte sälja mammas häst”, sa hon flämtande. ”Tänker du tala om för mig vad jag ska göra, Winona?” sa han och dröjde ett kort ögonblick med blicken på glassen.

Winona kände hur hon blev röd om kinderna. Hon fick samla allt mod hon hade för att säga sin mening, men hon hade inget val. Det fanns ingen annan som kunde göra det. ”Hon älskar … älskade den hästen.” ”Vi har inte råd att utfodra en häst som inte rids.” ”Jag kan rida henne”, lovade Winona. ”Du?” ”Jag kan anstränga mig mer. Jag lovar att inte bli rädd.” ”Har vi överhuvudtaget någon sadel som passar dig?”

Mitt under den pinsamma tystnad som följde kastade sig Winona fram och slet grimskaftet ur faderns hand. Men antingen var hennes rörelser för plötsliga eller hennes röst för hög – någonting var det – för Clementine skyggade och kastade sig åt sidan. Winona kände hur repet brände till i handen, och hon snubblade till och var nära att ramla omkull.

Sedan fanns Vivi Ann vid hennes sida och dämpade Clementine med ett ord, en smekning. ”Gick det bra?” viskade hon till Winona när hästen var lugn igen.

Winona skämdes så mycket att hon inte kunde svara. Hon hörde ljudet av faderns cowboystövlar när de sjönk ner i leran och visste att han närmade sig. Tillsammans med Vivi Ann vände hon sig långsamt mot honom. ”Du har ingen känsla för hästar, Winona”, sa han. Det hade hon hört honom säga i hela sitt liv. En mer sårande kommentar kunde man inte få från en cowboy. ”Jag vet, men …”

Han lyssnade inte på henne. Han såg på Vivi Ann. Ordlöst kommunicerade de med varandra på ett språk som Winona inte begrep. ”Hon är hetlevrad. Och ung dessutom. Inte en häst som vem som helst kan hantera”, sa fadern.

12

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 12

2010-03-18 09.14

”Jag kan”, sa Vivi Ann. Det var sant, och det visste Winona. Vivi Ann var bara tolv, men hon var modigare och mer våghalsig än Winona någonsin skulle bli.

Avunden drabbade henne som en pisksnärt. Hon visste att det var fel – ja, elakt rent av – men hon ville att fadern skulle säga nej till Vivi Ann och såra sin vackraste dotter med ogillandets vassa egg.

Istället sa han: ”Din mamma skulle ha varit stolt”, och räckte Vivi Ann det slitna blå grimskaftet.

Winona stirrade tomt efter dem när de gick iväg tillsammans. Hon intalade sig att det inte hade någon betydelse, att det enda hon ville var att förhindra en försäljning av Clem, men de lögnerna var inte mycket till tröst.

Aurora kom gående uppför kullen fram till henne nu när dramat var över. ”Hur är det?” ”Fint.” ”Det viktiga är att han inte säljer Clem.” ”Ja”, sa Winona och önskade att hon kunde se det så. ”Vad bryr jag mig om vem som sitter på hästen?” ”Precis.”

Men många år senare skulle Winona tänka tillbaka på den vecka då hennes mamma dog och inse att denna enkla handling – överlämnandet av ett grimskaft – hade förändrat allt. Från det ögonblicket hade avundsjukan blivit en virvlande underström i deras liv. Men ingen hade märkt det. Åtminstone inte då.

13

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 13

2010-03-18 09.14

Kapitel ett t

19 92

D

en dag som Vivi Ann hade väntat på – den 25 januari – verkade aldrig vilja infinna sig. När den äntligen kom vaknade hon tidigare än vanligt. Långt innan natthimlen hade skiftat till gryningsljus kastade hon av sig täcket och klev ur sängen. Hon drog på sig överdragskläderna och en yllemössa i det mörka, kyliga rummet. Vid dörren tog hon ett par slitna arbetshandskar i skinn, klev i ett par stora gummistövlar och gick ut.

Egentligen behövde hon inte fodra hästarna. Det gjorde den senaste stalldrängen. Men eftersom hon var alldeles för spänd för att kunna sova, kom hon fram till att hon lika gärna kunde göra lite nytta.

Ingen måne var uppe och gav henne ledljus, och det enda hon såg var sin egen spöklikt silverskimrande andedräkt, men fanns det någonting som Vivi Ann verkligen kände till här i världen var det faderns egendom.

Water’s Edge.

Det var över hundra år sedan hennes farfarsfar hade slagit sig ner på den här marken och grundat den närbelägna staden Oyster Shores.

Andra män hade valt enklare, mer befolkade områden, ställen som var mer lättillgängliga, men inte Abelard Grey. Han hade korsat den farliga prärien för att ta sig hit, förlorat en son i ett indianöverfall och en annan i influensa, men ändå hade han tagit sig västerut, lockad av en dröm om detta vilda, avlägsna hörn av Washington, den evigt gröna delstaten.

Marken han valde, etthundratjugofem tunnland mellan Hood Canals varma, blå vatten och en skogklädd bergssluttning, var hänförande vacker.

Hon gick uppför kullen till stallet som de hade byggt för tio år sedan.

14

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 14

2010-03-18 09.14

Under ett högt trätak låg en stor ridbana omgiven av ett rejält staket.

Tolv boxar flankerade de östra och västra sidorna av byggnaden. När hon öppnade den stora skjutdörren tändes taklamporna automatiskt med ett knäppande ljud, och hästarna blev genast oroliga och gnäggade för att tala om att de var hungriga. Under den närmaste timmen drog hon loss hökakor ur balarna som staplats i skjulet, lade dem i den rostiga skottkärran och rullade den över det ojämna betonggolvet i gångarna.

Utanför den sista boxen satt en specialtillverkad träskylt med stoets sällan använda, registrerade namn: Clementine’s Blue Ribbon. ”Hej, tjejen”, sa hon när hon sköt trädörren åt sidan.

Clem gnäggade lite och närmade sig. Hon nappade åt sig en tuss hö ur skottkärran.

Vivi Ann lade två hökakor i foderhäcken och drog igen dörren om sig. Medan den stora hästen åt stod Vivi Ann bredvid och strök hennes silkeslena hals. ”Är du redo för rodeon, tjejen?”

Clem buffade henne i sidan till svar och Vivi Ann höll nästan på att tappa balansen.

Under åren efter moderns död hade Vivi Ann och Clementine blivit oskiljaktiga. När fadern hade slutat prata och börjat dricka och Winona och Aurora hade haft fullt upp med high school, hade Vivi Ann tillbringat större delen av tiden tillsammans med Clem. I de stunder då sorgen och tomheten hade blivit för mycket för henne hade hon smugit ut ur huset och sprungit till stallet, där hon somnat bland cederträ­ spånen vid Clems hovar. Även efter det att Vivi Ann hade vuxit upp och blivit omsvärmad hade hon fortsatt att betrakta stoet som sin bästa vän.

Det var bara henne hon anförtrodde sina största hemligheter, omgiven av den sötaktiga doften i den östra stallgångens sista box.

Hon klappade Clem på halsen en sista gång och lämnade stallet. När hon kom tillbaka till boningshuset syntes solen som ett gulbrunt klot på den mörkgrå vinterhimlen. Härifrån kunde hon se det stålgrå vattnet i Hood Canal och de avlägsna bergens taggiga, snötäckta toppar.

När hon klev in i det mörka huset hörde hon det avslöjande knarret av golvbrädor och visste att fadern var uppe. Hon gick ut i köket, dukade bordet för tre och började göra frukost. Just när hon skulle värma ett fat med pannkakor i ugnen hörde hon honom stiga in i 15

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 15

2010-03-18 09.14

matrummet. Hon hällde upp en kopp kaffe, lade i socker och gick in till honom med den.

Han tog emot koppen utan att titta upp från tidningen Western Horseman.

Hon stod kvar ett ögonblick och undrade vad hon skulle kunna säga för att inleda ett samtal.

Han såg ut som han gjorde varje morgon, klädd i sina vanliga arbetskläder – slitna jeans och en rutig flanellskjorta, med ett tefatsstort silverspänne på bältet och ett par skinnhandskar instoppade i byxlinningen.

Men det var ändå någonting som var annorlunda: en samling tunna linjer och rynkor som gjorde hans ansikte äldre. Åren efter moderns död hade tagit hårt på honom, gjort ansiktsdragen ännu skarpare och gett honom skuggor där de inte hörde hemma, både i ögonen och i påsarna under dem. Ryggraden hade krökts – det var hovslagarens signum, sa han, det naturliga resultatet av ett helt livs slit med att banka in söm i hästhovar, men sorgen hade också sin del i den krökta ryggraden. Det var Vivi Ann säker på. Tyngden av en oväntad ensamhet hade format honom lika visst som de timmar han stått böjd i arbete. De enda gångerna han verkligen rätade på sig numera var när han visade sig offentligt, och hon visste hur mycket det kostade honom att framstå som okuvad av livet.

Han slog sig ner vid bordet med tidningen medan Vivi Ann förberedde och serverade frukosten. ”Clem har visat upp fenomenala resultat på träningen den här månaden”, sa hon och satte sig mittemot honom. ”Jag tror verkligen att vi har en chans att vinna rodeon i Texas.” ”Var är det rostade brödet?” ”Jag har gjort pannkakor.” ”Till stekta ägg måste man ha rostat bröd. Det vet du.” ”Blanda dem med potatiskroketterna. Vi har slut på bröd.”

Fadern suckade tungt, tydligt irriterad. Han kastade en menande blick på den tomma platsen vid bordet. ”Har du sett till Travis idag?”

Vivi Ann tittade ut genom fönstret upp mot stallet. Stalldrängen syntes inte till någonstans. Ingen traktor gick på tomgång, ingen skottkärra stod vid stalldörren. ”Jag har redan fodrat hästarna. Han är antagligen ute och lagar det där staketet.”

16

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 16

2010-03-18 09.14

”Han är ett riktigt fynd, den drängen. Om du bara slutade upp med att rädda varenda misskött häst härifrån till Yelm skulle vi inte behöva någon hjälp här alls. Och om jag ska vara ärlig har vi inte råd med det.” ”På tal om pengar, pappa … Jag behöver trehundra dollar till rodeon den här veckan och kaffeburken är tom.”

Han svarade inte. ”Pappa?” ”Jag blev tvungen att ta de pengarna till att betala räkningen för höet.” ”Är de slut?” ”Skatten ska också betalas.” ”Oj, då har vi problem”, sa Vivi Ann och rynkade pannan. Det var naturligtvis inte första gången hon hörde det. Hon hade alltid vetat att de inte hade särskilt mycket pengar, men det var första gången som hon verkligen förstod vad det innebar. Plötsligt insåg hon varför Winona alltid tjatade om att de måste spara pengar till skatten. Hon kastade en blick på sin far. Han satt framåtböjd med armbågarna på bordet.

Systrarna skulle ha sett det som ohyfsat, men Vivi Ann visste bättre, det var hon säker på. ”Har du ont i ryggen igen?”

Han svarade inte, låtsades inte ens om frågan.

Hon reste sig och gick ut i köket för att hämta några ibuprofen. Varsamt lade hon tabletterna på bordet mellan dem.

Den breda hovslagarhanden slöt sig om dem. ”Jag ska skaffa fram pengar på något sätt, pappa. Och jag tänker vinna den här veckan. Kanske så mycket som två tusen dollar. Oroa dig inte.”

De avslutade frukosten under tystnad medan han läste tidningen. När han var klar sköt han ut stolen och reste sig. Han sträckte sig efter den svettfläckade, bruna filthatten som hängde på en krok vid dörren och sa: ”Gör mig stolt.” ”Det ska jag. Hej då, pappa.”

När han hade gått satt Vivi Ann kvar och kände sig lite ur balans.

Under större delen av sitt tjugofyraåriga liv hade hon bara flutit med som ett löv på vattenytan och följt den strömvirvel som råkat passera.

Hon hade provat att byta riktning några gånger, men varje försök (som att börja på college) hade fått ett snabbt slut och hon hade återvänt hit.

Hon älskade sitt hem, så enkelt var det. Hon älskade att umgås med hästarna, träna dem och vidarebefordra sin kunskap till de stjärnögda 17

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 17

2010-03-18 09.14

flickor som beundrade hennes ridbegåvning. Hon älskade att vara känd av alla i staden och att hon och familjen var respekterade. Hon älskade till och med vädret. Många människor klagade på gråvädersdagarna som avlöste varandra, den ena efter den andra, från november till april, men det hade hon ingenting emot. Utan regn ingen regnbåge. Det var hennes motto och hade så varit sedan hon var tolv år och stod intill en nygrävd grav och försökte bli klok på en ofattbar sorg. Den gången hade hon intalat sig att livet var kort och det viktiga var att ha roligt.

Men nu var det dags för henne att växa upp. Water’s Edge behövde henne den här gången, och inte tvärtom. Hon var inte säker på exakt hur hon skulle åstadkomma en förändring. Affärer och planering var knappast hennes starka sida, men hon var smartare än folk trodde. Hon behövde bara tänka igenom saken.

Men först måste hon låna trehundra dollar av någon av systrarna.

Hon skulle säga att det var en god investering.

Winona tyckte om att styra och ställa. I alla lägen. Och inte från kulisserna heller. I college hade det bara behövts en enda juridikföreläsning för att hon skulle ana sin framtid. Nu var hon tjugosju och levde i stort sett det liv hon ville leva. Inte helt förstås (hon var ogift, saknade pojkvän, var barnlös och kämpade med sin vikt), men i stora drag. Hon var utan tvekan den mest framgångsrika advokaten i Oyster Shores. Det var allmänt känt att hon var rättvis, påstridig och smart. Alla sa att en person som hon ville man ha på sin sida. Winona värderade sitt rykte nästan lika högt som sin utbildning. Fadern och Vivi Ann betraktade familjeegendomen som någonting heligt, men Winonas religion var bredare än så. För henne var det samhället som var viktigt och människorna som bodde där. Det var helt okej att Vivi Ann var skönheten i staden – Winona strävade efter att vara samvetet.

Hon sträckte sig mot snabbtelefonen på skrivbordet och tryckte på knappen. ”Fullmäktige kommer att vara här om tio minuter, Lisa. Se till att vi har kaffe så det räcker.”

Receptionisten svarade rappt: ”Fixat och klart.” ”Bra.” Winona koncentrerade sig på den lilla dokumenthögen framför henne. Där låg några miljörapporter, ett förslag till avstyckningsplan och ett kontrakt till en fastighetsförsäljning som hon hade upprättat.

18

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 18

2010-03-18 09.14

Det skulle kunna rädda Water’s Edge.

Kanske det var något av en överdrift ändå. Gården befann sig inte på randen till ekonomisk ruin eller någonting sådant. Den hankade sig fram, på samma sätt som de patetiska, utsvultna hästarna som Vivi Ann envisades med att rädda. Varje månad lyckades fadern och Vivi Ann med nöd och näppe skrapa ihop tillräckligt för att hålla gården igång, och skatten bara steg hela tiden. Detta undangömda hörn av staten Washington hade ännu inte upptäckts av de yuppier som förvandlade nergångna egendomar vid havet till guld, men det var bara en tidsfråga.

Det skulle inte dröja länge innan någon byggmästare insåg att deras sömniga lilla stad låg vid en fantastisk kust med utsikt mot den alpliknande bergskedjan Olympic, och när det inträffade skulle fadern sitta som ägare till etthundratjugofem åtråvärda tunnland. Skatteökningen skulle tvinga honom att sälja marken, annars skulle han förlora den, och ingen tycktes lägga märke till denna oundvikliga framtid utom hon.

Den var redan på gång i hela delstaten.

Hon antecknade lite på det gula blocket, skrev ner ord hon skulle använda när hon pratade med honom. Det var av största vikt att han förstod hur betydelsefullt detta var, att hon hade hittat ett sätt att rädda och skydda honom. Lika viktigt var det att det var hon som skulle lösa problemet. Då kanske fadern äntligen skulle bli stolt över henne.

Snabbtelefonen pep. ”De är här, Winona.” ”Visa in dem i konferensrummet.” Winona stoppade dokumenten i en mapp och sträckte sig efter den blå kavajen. När hon satte på sig den kände hon att den blivit stramare över bysten. Hon suckade och gick till konferensrummet.

Advokatbyrån låg i ett stort viktorianskt hus på en hörntomt i centrala Oyster Shores. Hon hade köpt huset för fyra år sedan och renoverat det rum för rum. Hela bottenvåningen var klar så här långt. Hon kunde ju knappast ta emot klienter i bristfälliga lokaler. Nästa år skulle hon börja med bostaden en trappa upp. Hon hade nästan sparat ihop tillräckligt med pengar.

I korridoren stannade hon till framför spegeln för en hastig granskning: ett runt, sött ansikte, mörkbruna ögon under välvda, svarta ögonbryn, fylliga läppar, axlar lika breda som en fotbollsspelares och bröst som skulle räcka åt tre kvinnor. Hennes mest framträdande drag – det 19

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 19

2010-03-18 09.15

långa, svarta håret – var uppsatt med en fluffig, blåvit snodd.

Hon tvingade fram ett leende, gick vidare och steg in i ett rum som en gång hade varit ett uterum. Ytterväggen täcktes av glasfönster från golv till tak och av ett par antika franska dörrar. Genom de rektangulära rutorna syntes en trädgård i vintervila och längre bort Front Streets byggnader i trä och tegel. Mitt i rummet stod ett långt ekbord. Medlemmarna i Oyster Shores stadsfullmäktige satt runt bordet, däribland hennes far, som egentligen inte ingick men ändå blev inbjuden till alla möten.

Winona satte sig på sin sedvanliga plats vid änden av bordet. ”Vad kan jag göra för er idag?”

Bredvid henne log Ken Otter, stadens tandläkare, sitt breda leende.

Han log alltid brett, eftersom han ansåg att det var gratisreklam. ”Vi vill prata om vad som händer i reservatet.”

Reservatet igen. ”Jag har redan talat om för er att det inte går att stoppa dem. Jag tycker …” ”Men det är ett kasino”, sa Myrtle Michaelian, och färgen steg i hennes runda ansikte bara hon tänkte tanken. ”Snart blir det prostitution också. Indianerna är …” ”Stopp”, sa Winona bestämt. Hon lät blicken glida runt bordet och betraktade var och en av dem ett långt ögonblick innan hon fortsatte till nästa. ”Först och främst hör de till den amerikanska ursprungsbefolkningen, och ni har inte laglig rätt att hindra dem från att bygga kasinot. Ni kan spendera massor med pengar på att bekämpa dem, men ni kommer att förlora.”

De fortsatte att argumentera en stund till, men egentligen hade de tappat styrfart så fort Winona nämnde ordet pengar. Till slut gick luften helt ur missnöjesyttringen, och de reste sig för att gå. På vägen ut tackade de henne för att hon sparat pengar åt dem och hjälpt dem. ”Pappa?” sa hon. ”Kan du stanna kvar någon minut?” ”Jag måste vara i Shelton om fyrtiofem minuter.” ”Det här tar inte så lång tid.”

Han nickade kort, eller gjorde egentligen bara en knyck med hakan, och stod sedan kvar med armarna i kors medan fullmäktigemedlemmarna gick. När alla hade försvunnit återvände Winona till sin plats vid bordet, satte sig ner och öppnade mappen. Hon kunde inte undgå 20

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 20

2010-03-18 09.15

att fyllas av stolthet när blicken föll på dokumenten. Det här var en bra plan. ”Det gäller Water’s Edge”, sa hon och tittade slutligen upp. Hon brydde sig inte om att be honom sätta sig. Hon hade lärt sig läxan: Henry Grey flyttade sig bara när och vart han själv ville. Punkt. Att försöka påverka honom fick bara initiativtagaren att framstå som dum.

Han grymtade någonting. Hon trodde inte att det var ett ord. ”Jag vet hur dåligt du har med pengar just nu, men det är mycket på Water’s Edge som behöver fixas. Staketen är i dåligt skick, skjulet börjar ge sig och någon kommer att försvinna i leran på parkeringsplatsen en vacker dag om vi inte tar dit en väghyvel och lägger på lite grus. Och då har vi inte ens talat om skatten.” Hon sköt avstyckningsplanen mot honom. ”Vi skulle kunna sälja tio tunnland utmed vägen – Bill Deacon är beredd att betala femtiofem tusen dollar för det just nu – eller också skulle vi kunna stycka marken i tomter på två tunnland vardera och dubbla priset. Vilket vi än väljer kan vi tjäna tillräckligt med pengar för att du ska klara dig i många år. Du måste ju vara trött på att sko sju hästar om dagen sju dagar i veckan.” Hon log mot honom. ”Är det inte perfekt? Jag menar, du ser ju knappt de där tunnlanden. Du kommer aldrig att sakna dem, och …”

Fadern lämnade rummet och drämde igen dörren efter sig.

Smällen fick Winona att rycka till. Varför hade hon tillåtit sig själv att hoppas? Än en gång. Hon stirrade på den stängda dörren, skakade på huvudet och undrade varför en smart kvinna som hon fortsatte att trampa i samma klaver gång på gång i tron att det skulle gå vägen. Hon var en idiot som fortfarande ville ha sin fars uppskattning. ”Du är rubbad”, muttrade hon för sig själv. ”Och patetisk.”

Snabbtelefonen på bordet gav ifrån sig ett högt pip och tvingade henne att återvända till verkligheten. ”Luke Connelly på linje ett, Winona.”

Hon tryckte på den röda knappen. ”Sa du Luke Connelly?” ”Ja. Linje ett.”

Winona drog ett djupt andetag för att samla sig innan hon lyfte telefonluren och svarade. ”Winona Grey.” ”Hej, Win, det är Luke Connelly. Minns du mig?” ”Det är klart. Hur är det i Montana?”

21

Hannah_Sanningens ögonblick.indd 21

2010-03-18 09.15