Jensen-Sista resan.indd 8
09-05-05 13.49.52
D
en stora, kraftigt byggda hästen, som svajade från sida till sida högt ovanför det öppna lastrummet, sparkade rätt ut i luften. Dess gråsprängda sidor rörde sig ut och in som efter ett utmattande lopp. På halsens svettblanka hud syntes hur det pulserade i de tjocka ådrorna och fradgan skummade från de blottade tänderna när den såg ned genom lucköppningen för att hitta den försvunna marken igen. De tunga hovarna sparkade våldsamt i skräck. Så vände den ögonen ut och in. En stråle diarré sprutade från den samtidigt som urinen forsade ur den väldiga, slappt hängande lemmen. Signalmannen, som dirigerade ångvinschen, svor högt och beordrade bommen ut över skeppssidan så att det skräckslagna djuret skulle kunna tömma sig i det grumliga hamninloppet. Hästen gnäggade inte när den såg vattnet under sig. Ljudet som kom från den darrande mulen, lät som ljudet från en människa som skrek i djupaste förtvivlan. Skriket rullade över hamnen innan det kastades tillbaka från magasinen runt Asiatisk Plads. En flock gråsparvar som slagit sig ned runt en komocka på Havnegade flög förskräckta upp. Carl Rasmussen vände bort ansiktet.
9
Jensen-Sista resan.indd 9
09-05-05 13.49.53
Jensen-Sista resan.indd 10
09-05-05 13.49.53
Jensen_titels:Layout 1
09-03-31
10.46
Sida 5
Avsked
Jensen-Sista resan.indd 11
09-05-05 13.49.53
Jensen-Sista resan.indd 12
09-05-05 13.49.53
P
erus besättning gick ombord tidigt på morgonen med rödbrusiga ansikten. Hos en lång, framåtböjd man med ett plommonstop nedtryckt över pannan samlades svetten i de kraftiga ögonbrynen och rann vidare ned över kinderna där den fångades upp av dygnsgammal skäggstubb. Sjömännen bar sina sjösäckar på skuldrorna och när den ene efter den andre klev ned på däcket knäade de och svajade till som för att anpassa sig till ett oroligt, sluttande däck. Men Peru låg stadigt vid kaj. Det återstod flera timmar tills bogserbåten skulle dyka upp för att dra ut dem på redden. Det var nattens svirande som satt kvar i deras kroppar. De skeppades över från Nyhavn till andra sidan av hamninloppet och hos några av dem såg man halsen på en ölflaska sticka upp ur mollskinnsbyxornas djupa fickor. De hade redan varit hos läkaren och fått sina tjänstgöringsintyg. På redden väntade ytterligare ett läkarbesök innan Peru satte kurs norrut. Det skulle undersökas ifall de bar på någon smittsam sjukdom som kunde följa med på resan. Nästa gång de satte foten på fast mark skulle den vara täckt av is och högt över dem skulle en obarmhärtig sol hänga, som fastsydd i himlavalvet och utan att ge dem någon vila, varken dag eller natt. De hade druckit länge och innerligt av mörkret innan de satte sina fötter på Perus däck. Styrmannen var en liten och senig man som stod på akterluckan med skärmmössan nedskjuten i nacken. Varje gång han 13
Jensen-Sista resan.indd 13
09-05-05 13.49.53
sista resan
fick syn på en flaska rusade han fullkomligt rasande fram till de nyanlända. ”Din fördömda fyllbult, tror du det är en krog som du fått hyra på?” skrek han med en stämma som tycktes hämta kraft från lungor långt större än hans trånga bröstkorg såg ut att rymma. Hans ansikte, med djupa rynkor som gick kors och tvärs över kinderna och den framträdande näsan, drog ihop sig i oväntade mönster. ”Nästa gång du så mycket som tänker på att ta dej en klunk öl så sätter jag av dej på närmsta isberg.” Han fiskade upp flaskan ur fickan på syndaren, som duckade som om han väntade sig ett slag, varpå han slängde iväg flaskan med en van rörelse över relingen. Med ett plums landade den i det skitiga hamnvattnet, vaggade upp och ned ett ögonblick innan den satte kurs mot hamninloppets mitt. Vid landgången bockade stewarden med hög röst av provianten som just fördes ombord. Där fanns rökt, saltat och konserverat kött, smör, klippfisk, gryn, skeppsskorpor och skeppsbröd, rågmjöl och vetemjöl. När han kom till kaffet, nämnde han två sorter, det brasilianska och det javanesiska. Skadeglatt tillfogade han att det sistnämnda var kajutakaffe, vilket för den invigde signalerade att det var förbehållet befäl och passagerare. Så fortsatte han sin uppräkning: te, sviskon, russin och vinäger, färsk och torkad potatis, sopprötter och lök, färsk vitkål och konserverad sådan, gula ärtor och bönor, salt, risgryn, sagogryn, strösocker och farin. Nu gjorde han paus igen, som om han fick lust att komma med en ny obehaglighet. Den här gången var det styrmannen som han ville utmana, ja, kanske ville han rent av undergräva dennes auktoritet. Med hög stämma deklarerade han att det i den ombordförda mängden proviant också fanns tjugo krus brännvin och tio fat skeppsöl. Männen rätade på sig, som om de fått upprättelse, samtidigt som de stirrade utmanande åt styrmannens håll. 14
Jensen-Sista resan.indd 14
09-05-05 13.49.53
avsked
”Ni tror väl ändå inte”, skrek styrmannen när han lade märke till deras blickar, ”ni tror väl ändå inte, att brännvinet är åt er, era hundar!” Han hade slitit av sig skärmmössan och slängt den på luckan framför sig där han nu började trampa på den, som om den i det ögonblicket var ett substitut för ett slagsmål med hela besättningen. I båtens för stod en ensam gestalt med ryggen åt tumultet. Carl Rasmussen var inte mycket längre än styrmannen, men verkade kraftigare, vilket möjligtvis hängde ihop med de många klädlager som han bar ovanpå varandra, som om han redan nu ville skydda sig mot den arktiska kylan. Även han reagerade på stewardens uppräkning, men på ett annat sätt än styrmannen och manskapet. Han tog sig åt magen, som om blotta omnämnandet av den mat han i flera månader var hänvisad till, redan orsakade honom magont. Solen stod fortfarande lågt. Skeppets rigg och de omgivande magasinen kastade långa skuggor över hamnbassängen. På kajen längs Havnegade hade lastningen av smördrittlar och fläsk på två engelska ångbåtar börjat. En boskapsskötare drog iväg med en flock kor som vid åsynen av de höga skeppsskroven råmade mot morgonhimlen. På andra sidan Kongens Nytorv skymtade han Store Nordiske Telegraf-Selskabs huvudkontor, där det saknades en våning innan det var färdigbyggt. Träden runt Krinsen hade ännu inte slagit ut, men han visste att skogsmarken i Dyrehaven var täckt av blommande vitsippor och om några dagar skulle bokarna slå ut. Det skulle han inte få uppleva. Trots att Peru hade flera timmar kvar vid kajen, kände han, att han redan hade lämnat Danmark och befann sig i en främmande värld. Han var den ende passageraren ombord på Den Kongelige Grønlandske Handels skepp, briggen Peru. Han hade magknip, och det gav honom ingen tröst att det ombord på Peru var ett 15
Jensen-Sista resan.indd 15
09-05-05 13.49.53
sista resan
privilegium förbehållet passagerare och befäl att dricka javakaffe. Carl Rasmussen drack inte kaffe. Vid åttatiden dök bogserbåten upp. Förtöjningarna gjordes loss och Peru drogs ut mitt i det överfulla hamninloppet, där bogserbåtar, läktringspråmar, lastpråmar och färjeslupar från Nyhavn hela tiden höll på att segla in i varandra. Det hördes varningsrop och de kraftiga propellrarna piskade det skitiga vattnet i hamnbassängen till slamfyllda skumvirvlar. På alla sidor tornade de stora magasinen upp sig. Stadens kyrktorn försvann nästan bakom dem. Längre söderöver stod Knippelsbrons järnportar öppna. Långa köer med fotgängare och hästdragna vagnar syntes på båda sidor om bron. En ångbåt hade fastnat i den trånga öppningen. Den gav ifrån sig flera varningsbröl och röken pulserade stötvis ur den höga, smala skorstenen, som om skeppet försökte vrida sig loss ur murverkets grepp med ren maskinkraft. Det skorrade och tjöt av metall som gav med sig i det ojämna styrkeprovet. Ett mudderverk var i färd med att fördjupa hamninloppet. Det stora skovelhjulet vältrade upp slam och gyttja från bottnen ned i halvruttna, sjunkfärdiga pråmar, som såg ut att kunna gå till botten under tyngden av den stinkande gyttjan. Bakom stack en kolkran upp sin svarta järnkonstruktion i vädret. En bucklig järnhink, som lätt kunde ha rymt en människa, firades ned i den öppna luckan på en förtöjd läktringspråm. Ett dammmoln stod upp ur lastrummet, där kollämparna skyfflade för fullt. På kajen sprang sotiga män med fulla skottkärror över små, gungande brädor som lagts ut som gångbroar. Först fram, sen tillbaka, samma rörelse hela dagen lång. ”Se, som de springer fram och tillbaka. Vilket jävla myrliv.” Det var kapten Thomsen, som hade ställt sig vid relingen tillsammans med skeppets ende passagerare. Han tog kritpipan ur munnen och spottade i vattnet. Han hade ett runt huvud, 16
Jensen-Sista resan.indd 16
09-05-05 13.49.53
avsked
vars regelbundna drag underströks av ett gråsprängt hakskägg, som noga följde käkens linje men lät det mesta av kinderna och partiet runt munnen vara fritt. Hans djupt liggande ögon var små, blicken var forskande och kunde från och till uppfattas som lättretlig. ”Jag låg och lastade på Yangtsefloden en gång”, sade han. ”I Kina har de inte uppfunnit skottkärran. De bär ett ok med två korgar över axlarna. Men annars är det sej likt.” Han såg tankfullt in mot Christiansholm. ”De springer också. Bördan är omänsklig. Men de släpar sej inte fram. De sätter inte försiktigt ner den ena foten framför den andra. De springer. Liksom kanaljerna därborta. Jag har försökt att ta en sån säck på nacken en gång. Det gällde ett vad med en hamnarbetare. Jag kunde inte ens flytta fötterna. Hundrafemtio kilo! Så visade han mej tekniken. `Spring, kapten!´ sa den drummeln till mej. Jag trodde jag skulle stå på näsan. Men det fungerade! Det var som om jag sprang ifrån tyngden. Se på dem därborta. I varje ögonblick är de nära att ramla ner med skottkärran. Och vad gör de? Går försiktigt fram steg för steg, som vi andra skulle göra? Nej. De springer. För att inte få svindel och tappa balansen.” Han skrattade för sig själv. ”Frågan är naturligtvis hur långt man ska springa. Det finns ju en gräns för allt.” Han vände sig om för att ropa ett kommando. Så drog han med sig passageraren till styrbordssidan. Kvæsthusbroen försvann akterut. Hästar och vagnar med halvsovande kuskar stod i långa köer på den överfulla kajen och väntade på att lasta styckegods på de många ångbåtar som gick i linjefart till landsortsstäderna på Jylland. Pråmar med nytt, färskt kol gled upp vid sidorna av ångbåtarna. Det brölade och tutade, som om hela hamnen och landet bakom gjorde sig klart för uppbrott. De passerade Larsens Plads. Bakom en rad låga magasin låg Amalienborg gömt. Det bolmade rök ur skorstenen på den 17
Jensen-Sista resan.indd 17
09-05-05 13.49.53
sista resan
stora Amerikabåten Thingvalla och kajen vimlade av männi skor som kommit för att vinka farväl till utvandrarna. ”Jag har lust att fråga er om en sak, Rasmussen. Ni är ju målare.” Passageraren nickade. ”Hur kommer det sej att jag aldrig ser någon med staffli härnere? Här borde det ju finnas gott om motiv.” Carl Rasmussen, som hittills hade stått i egna tankar, verkade plötsligt vakna till: ”Vad då för motiv?” frågade han och pekade mot kajen. ”Kolhögar, master, en osande skorsten. Amalienborg går ju knappt att se och den vackra platsen framför slottet ser man ju inte alls. Det är den utsikten vi bjuder vår kung på. Rotlösa människor i färd med att vända honom ryggen och lämna landet för att det inte är gott nog åt dem. Skulle målaren då lägga sten på börda genom att välja smutsen som sitt motiv? Nej, då finns det helt säkert mer passande motiv. Danmark är fortfarande ett vackert land. Det får vi inte glömma. Och det är målarens uppgift att hjälpa till med att komma ihåg detta.” ”Likväl är ni på väg till Grönland.” ”Naturen är så storslagen där. Man ser fortfarande skaparens hand så tydligt.” ”Rasmussen har rätt.” Den lille styrmannen hade dykt upp vid sidan om dem. Han tog en paus i utskällningen av besättningen. Målaren såg på honom. ”Jag tror inte vi har blivit presenterade för varandra.” ”Ursäkta mina dåliga manér.” Styrmannen tog med en överdriven rörelse av sig skärmmössan och stack fram handen. ”Ryberg, Harry. Mitt namn är Harry Ryberg.” Han uttalade det engelskklingande namnet med danskt y. ”Jag håller med er. Vår Herre vördas inte här i Köpenhamn. Se bara hur de troende tvingas leva.” 18
Jensen-Sista resan.indd 18
09-05-05 13.49.53
avsked
Han pekade bakåt mot hamnen, där den krökta spiran på Vor Frelsers Kirke stack upp bakom magasinen på Asiatisk Plads. Målaren såg förbryllat på styrmannen. ”Menar ni kyrkorna? Jag tycker nog annars att vi har rätt vackra kyrkor här i staden.” ”Nej, han tänker på sjömanshemmet Betel i Nyhavn. Det är inte fint nog åt herrn här.” Kaptenen klappade styrmannen vänligt på axeln. ”En barack är vad det är! Inget annat!” utbröt styrmannen upphetsat. ”Och i Nyhavn som är så fullt av frestelser. Hur ska sjömännen kunna ledas bort från fördärvet om allt de erbjuds är en barack? Då är till och med det eländigaste, nerlusade horhus att föredra.” ”Nu tror jag inte att Vår Herre Jesus Kristus hade den typen av bekymmer. Var det inte just Jesus som jämförde sej med naturens alla fåglar och sa att han inte ens hade en sten att luta sitt huvud mot?” Målaren såg spjuveraktigt på styrmannen som förvirrat slog ned blicken. Den tanken hade aldrig slagit honom. Kaptenen blinkade i samförstånd mot Rasmussen. ”Arbetet kallar”, sade han och gav Ryberg en respektlös knuff, som om styrmannen bara var en tröttsam skeppsgosse som blandat sig i ett samtal mellan vuxna. Carl Rasmussen stod kvar vid relingen. Nya kajplatser gled förbi. Efter Larsens Plads följde ännu ett kollager. Så tornade Dahlerups magasin upp sig. Längre bort ruvade en jättelik kornsilo. På däcket till en ångare stod besättningen uppställd för fotografering, självmedvetna, fosterlandslösa män med skärmmössor och plommonstop nedtryckta i pannan, korslagda armar och trotsig blick, som om de ägde hela världen. Kaptenen stod längst ut i kanten. Han trampade otåligt med fötterna, som om han vore rädd att bli bortglömd av fotografen. 19
Jensen-Sista resan.indd 19
09-05-05 13.49.53
sista resan
”Nej”, tänkte Carl Rasmussen, ”här finns inget att göra för en målare.” Hela det enorma hamnområdet liknade ett slagfält. Röken steg mot skyn från de höga skorstenarna på ångkvarnar och elverk och fick det att se ut som om halva området stod i brand. Kolhögarna, som reste sig överallt och förhindrade anblicken av staden där bakom, påminde om improviserade, hastigt uppförda vallar, bakom vilka nya skyttegravar ryckte fram. Köpenhamn var en belägrad stad och fienden hade redan lagt sin ring av järn, stål, kol, ånga och eld så nära dess centrum att det sista, avgörande angreppet mot den dödsmärkta staden kunde väntas när som helst. Han hade inte sett hamnstäderna längs Yangtseflodens bräddar, som kaptenen på Peru hade gjort, men han hade seglat på Themsen och upplevt Londons dockor. En världsbrand drog över kontinenterna och lade allt som han kände till i aska. I Köpenhamns hamn var han inte längre i Danmark utan i framtidens vulkaniskt pumpande hjärta, mitt i ett energiutbrott så väldigt som naturen någonsin kunde prestera. Han var målare men här blev han blind. Han hade svarat på kaptenens fråga genom att prisa det Danmark som han kände till, men det var bara gamla fraser och förkastade trosbekännelser som han mekaniskt återgav för att dölja att han var rådvill. För andra gången i sitt liv var han på väg till Grönland. Var det för att hitta en motvikt, en kraft som var ännu starkare än den som stod på spel här? Kanske sökte han en själ, en blick. Eller hoppades han bara på att än en gång få gå på en igenvuxen stig som han alltför tidigt hade övergett? Han visste inte. Han visste bara att han måste iväg, och kaptenens ord om de hamnarbetare längs Yangtseflodens bräddar och på Köpenhamns kajer, som reagerade likadant och stack iväg illa kvickt när en omänsklig börda lades på deras skuldror, väckte en förunderlig genklang i honom. 20
Jensen-Sista resan.indd 20
09-05-05 13.49.53
avsked
”Kanske har han rätt”, tänkte han. ”Kanske är jag en sån där hjärtats hamnarbetare och nu är det jag som springer med min börda.” I nästa ögonblick fick han en motsatt tanke. ”Kanske springer jag inte med den. Kanske springer jag bara ifrån den.” De lämnade hamninloppet bakom sig och ankrade på redden. Läkaren kom ombord strax efter lunch och undersökte besättningen en sista gång. Han dök upp ur skansen tillsammans med den långe, framåtböjde man som mönstrat på med plommonstopet nedtryckt över sin svettiga panna. På ena axeln bar han sin sjösäck. Ingen av dem sade ett ord, när de gick bort till lejdaren för att klättra ned i bogserbåten som skulle ta dem tillbaka till kajen. Mannen var blek med sammanpressade läppar. Han såg ned på däcket. Läkarens undersökning hade uppenbarligen avslöjat att han bar på en smittsam sjukdom och nu var han tvungen att mönstra av. Läkaren höll honom under ena armen, som om den olycklige sjömannen var någon som gripits och skulle hindras från att ta till flykten. När de nådde fram till relingen slet mannen sig lös och vände sig mot besättningen, som under tystnad följt honom med ögonen. ”Era skitar!” skrek han. Hans ansikte förvreds av ett plötsligt raseriutbrott. ”Ni ska inte tro att ni är bättre än mej! Ni kommer att få pissa glasskärvor allihop!” Han såg hånfullt på läkaren, som på nytt tog ett fast grepp om hans överarm. Så klättrade han utan motstånd ner för lejdaren. När bogserbåten satte kurs tillbaka mot hamnen stod han i fören och stirrade in mot staden, som om han redan hade glömt den hyra han just förlorat. Från och med nu var landpermission inte tillåten. Klyvarbommen sattes och skeppet gjordes klart för avgång. Klockan 21
Jensen-Sista resan.indd 21
09-05-05 13.49.53
sista resan
fyra kom posten. Det blåste jämn kuling hela natten och det drog i ankarkättingarna. Carl Rasmussen stod på däck och tittade länge in mot den upplysta staden innan han gick och lade sig. Halv sex nästa morgon kom lotsen ombord. Man satte segel och Peru gick norrut genom Öresund. Carl Rasmussen kände sig hemma igen. En hel parad av segelbåtar hade stämt träff ute på Öresund. De kom kryssande upp mot vinden, ut och in mellan ångbåtarna, vilka gick som efter linjaler med sina svarta rökfanor i obrutna ränder bakom sig, som om de ville bevisa att de inte för ett ögonblick svek sin utsatta kurs. Där fanns stora, tremastade barkar, små lustjakter och galeaser, vilka i det här sammanhanget inte var att räkna som annat än jollar. En bramsegelskonare passerade på babords sida. Han kände igen sydamerikafararen Hans, som hörde hemma i Marstal. Bramsegelskonare och toppsegelskonare var de skeppstyper som marstalborna föredrog. Jo, han kände till vartenda segel, varenda repända som vilken sjöman som helst. Som marinmålare hade han tvingats ge avkall på allt detta vetande, som ju kunde fylla en duk till bristningsgränsen. En målare skulle inte stå med en kikare framför ögonen och förlora sig i detaljer. Hans uppdrag var att fånga ljuset. Över havet fanns det en speciell färgton i luften. Den vida utblicken lät åskådaren se långt, men avståndet hade också en dämpande effekt. Ett skepp som närmade sig horisonten blev inte bara mindre, det förändrade sig också. De skarpa linjerna upplöstes och marinmålaren måste liksom dra en slöja framför sin duk. De spända seglen var inget annat än ljus. Vågorna, massiva och skiffergråa, kunde häva sig och sjunka med bedräglig regelbundenhet men hade ändå ingen fast gestalt. Oavsett hur tungt de rörde sig så skulle de framstå som dansande lätta på duken. Staden sjönk bort bakom dem och den nordsjällandska kusten dök upp. De passerade Skovshoved, där fiskebåtarna sköt ut i stim. Vattnet rörde sig oroligt. Det blänkte och skvalpade 22
Jensen-Sista resan.indd 22
09-05-05 13.49.53
avsked
om båtarna, vilkas spegelbilder bröts i vattnets blanka småytor. Det vita Eremitaget reste sig på toppen av backen i Dyrehaven. På den öppna slätten framför jaktslottet gick hjortflockar och betade lugnt, obekymrade om människornas närvaro. Här hade han gått för längesen, tillsammans med den gamle, nysande Frisch och studerat den danska naturen. Vid halv elvatiden passerade de Kronborg och lotsen lämnade skeppet. Åsynen av de uråldriga koppartornen och den vajande Dannebrogen fick Carl Rasmussen att för första gången på resan plocka fram sina vattenfärger och sitt skissblock. Han kände sig som en konvalescent som efter lång tids sjukdom märker hur livsmodet återvänder. Klockan åtta på kvällen pejlade de Anholts fyr. Nästa morgon vaknade han till snö, trots att det var första maj. Snön låg inte kvar på det våta, hala däcket men luften var full av virvlande snöflingor. På nytt fick han en obestämd känsla av att ha gett sig ut på sin sista resa. När han satt i sin hytt hittade han ett tidningsklipp från Svendborg Amtstidende. Det var Holm som givit honom det till avsked. Arkitekten var gammal vid det här laget men deltog med samma entusiasm som förr i hans små triumfer. Det var ett fint omnämnande av den utställning som han tillsammans med professor Bøgh hade haft i Teknisk Skole, och Holm hade väl tänkt sig att det skulle hjälpa honom att hålla humöret uppe under den långa frånvaron. ”Vackrare prydnad kan man inte hitta till sina väggar än en av dessa uppfriskande tavlor från våra inhemska sund, som Rasmussen målar med så mycken trohet och charm”, hade den anonyme anmälaren skrivit. Omnämnandet fortsatte i samma begeistrade tonfall: ”Det finns inte heller många av våra målare, som har en sådan kontroll över sin pensel, när det gäller att måla luft och hav, som just Rasmussen. Han behöver 23
Jensen-Sista resan.indd 23
09-05-05 13.49.53
inte ge oss mer än en svagt krusad havsyta, en himmel med några lätta moln, som dock tillåter solen att sprida några strålar över vattnet, ett par småöar i bakgrunden och en segelbåt i fjärran – och man har ett konstverk, som man får leta länge för att finna maken till.” När han lade omnämnandet ifrån sig, hade den tillfredsställelse som det först väckt i honom, redan förbytts i sin motsats. Han hörde locktonen i det. Var det inte just detta lätta måleri, hans egen förtjusning i naturens luftspeglingar, hans dragning till det idylliska, som han var tvungen att göra upp med? Han hade lagt nog med tid på väggprydnader och altartavlor. Nu måste han hitta vägen tillbaka till konsten, till det spår som han varit på den gången då han i sin ungdom fattat det för en konstnär så oerhörda beslutet att bege sig till Grönland. Han skulle fylla femtiotvå uppe vid den grönländska kusten. Var det redan för sent?
Jensen-Sista resan.indd 24
09-05-05 13.49.54