9789100120245

blĂĽ kor al

louise boije af gennäs

Blå koral roman

albert bonniers förlag

Av Louise Boije af Gennäs har tidigare utgivits: Högre än alla himlar 2010

På annat förlag: Ta vad man vill ha 1991 Ju mer jag ser dig 1992 Ingen mänska en ö 1994 Boije af Gennäs Los Angeles 1995 Stjärnor utan svindel 1996 Rent hus 1998 När kärleken kom 1999

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-012024-5 Copyright © Louise Boije af Gennäs 2012 Tryck ScandBook AB, Falun 2012

Till min son Carl-Axel

1 Sommaren 2004 Försommarlandskapet låg ännu försänkt i dunkel när vinden bestämde sig för att ta en lusttur, den här gången ner över hela Sverige. Den tog sats högst uppe i norr, fyllde kinderna med kylig polarluft och borrade tassarna djupt ner i bergssluttningarna, spände musklerna och sköt iväg. Några språng framåt, sedan lyfte den och vände sig åt än det ena, än det andra hållet högt ovanför marken medan den ökade i styrka och omfång. Långt där nedanför passerade mörka granskogar förbi, mil efter mil av marscherande träd i disciplinerade kolonner endast då och då uppbrutna av ett enstaka, vimsigt litet samhälle bestående av några hopslängda hus och gårdar med solitära upplysta fönsterrutor i gryningsljuset. Vinden satte lystet klorna i granarnas toppar och kammade dem löst så att de böljade fram och tillbaka.

Sedan lämnade den granskogen bakom sig och fyllde kinderna på nytt, höjde sig över landskapet och ökade farten.

En bit nedåt landet började de milsvida skogarna att glesas ur och blandas upp med lövträd. Himlen i öster rodnade långsamt och vinden forsade fram genom dungar av lärk, lind, asp och björk som skakade och skälvde under dess framfart. Den sänkte sig lustfyllt ända ner till marknivå, småsprang över breda älvar och vattendrag, krusade vattenytan under sina många osynliga fötter och rörde upp vågor och virvlar där inga sådana borde ha förekommit. En luggsliten brunbjörn med ena ramen lätt höjd över vattenspegeln där två laxar stod och vajade mot strömmen lyfte på huvudet och vädrade i luften medan pälsen rufsades om av den starka vindilen, och när den vände blicken nedåt igen var fiskarna borta. Fjättrade kanoter och båtar vid en brygga i närheten vickade fram och tillbaka av luftdraget. Vinden kastade sig över dem, skakade om dem ordentligt och for vidare.

7

Längre söderut öppnade sig äntligen landskapet och vinden fick spelrum att galoppera fram över ängar, betesmarker och plöjda åkrar. Den snurrade runt kritvita kyrktorn vars tuppar och kors nyss träffats av morgonsolens gyllene strålar, den krafsade i manen på nyvakna hästar och fick dem att oroligt gnägga under sina hästtäcken, den skakade båtarnas master i ängsliga småbåtshamnar och spelade i deras stag som på gigantiska strängaspel.

Det sjöng i stagen och båtarna guppade och krängde, men vinden kastade sig vidare, vild och nyfiken, hänsynslös och ständigt växande i styrka. Den var inte som förr en ängslig storstadspust på utflykt i sitt närområde, den här vinden hade vuxit sig stor och självständig och var säker på sin sak. Den vräkte sig förbi så kallade stora städer, skallrade i fönsterrutor, skakade skorstenar, lyfte på plåttak och lösa tegelstenar och tog med sig vad den kunde på sin färd. Den här vinden hade inga band eller åtaganden, den kände ingen lojalitet eller förpliktelse, den tillhörde bara sig själv. Och den löpte och for utmed hela det långa landet som utmed en sliten ryggrad, drog och bände i kotorna, och framkallade suckar hos de ännu sovande och bekymrade blickar i den tidiga morgonsolen från de nyss uppstigna som sökte värme och tröst med händerna kring en kaffekopp eller morgontidning. Det var ingen elak vind.

Den var bara fri, obekymrad, fullkomligt självisk och helt ointresserad av vilka konsekvenser dess framfart kunde få.

Nu passerade den medvetet huvudstaden på ganska långt håll, en bra bit in över Mälaren, för att slippa få med sig alla de moln av avgaser och smuts som annars väntade på chansen att lyckas virvla upp i luften och därmed kunna färdas till nya och spännande platser. Vinden lurade dem allihop genom att istället blixtsnabbt piska sig fram utmed Mälarens norra stränder där vågorna slog och skvätte mot strandkanten, och sedan passerade den Västerås i en sådan hastighet att en kyrkoherde öppnade det ena fönstret på övervåningen och häpet tittade ut när stuprännan vid hans gavel plötsligt lossnade och föll ner på marken.

Det var en märklig vind. Den passade inte alls ihop med vädret.

Nyss hade försommarmorgonen grytt så klar, vattnet legat absolut spegelblankt och småfåglar kvittrat i buskar och träd. Nu var vattnet täckt av oroliga vågor, buskarna vajade fram och tillbaka 8

och alla småfåglar verkade ha flugit iväg och gömt sig. Vinden sträckte ut musklerna över Katrineholm och beslöt sig för att sätta nytt rekord på sin väg mellan Mälaren och Vättern, kanske välta ett par tallar på vägen bara för skojs skull och sätta lite skräck i de tidiga morgonresenärerna på motorvägen. Vad kunde de skylla på? Hur skulle man förklara det här? Enligt kaosteoretikerna räckte det med att en råtta hostade i Indonesien eller att en fjäril viftade med vingarna i en sydamerikansk djungel för att vågor skulle sättas i rörelse över hela vår planet, vågor som kunde ge upphov till stormar av orkaners styrka. Men enligt klimatforskarna och miljöaktivisterna var orsakerna till dessa oberäkneliga väderfenomen betydligt tråkigare och mindre slumpartat framkallade än så. Vem visste säkert? Ingen, ingen alls. Vinden skrattade för sig själv, sköt i höjden högt över Vätterns nordligaste vik och kastade sig tillbaka ner igen över vattenytan med sikte på en segelbåt som låg och flöt mitt i den avlånga, bråddjupa sjön. Den grep tag i båten och skakade den våldsamt medan den passerade förbi, och lyssnade förnöjt till de oroliga ropen inifrån kajutan där ett nyvaket seglarpar höll sig fast för kung och fosterland.

Vinden fortsatte och steg högt upp över de småländska skogarna för att sedan lägga sig som en bred luftström över det böljande landskapet, på nytt täckt av barrskog men med små ljusblåa vattenblänk här och där. Den vilade utsträckt några ögonblick och just när den kunde börja skönja havets smala rand i diset bortom den skånska slätten fick den för sig att möta morgonsolen med en avstickare åt öster. Vinden samlade ihop sig, drog in luft i kinderna och störtdök i en elegant båge rakt igenom de blommande äppellundarna på Österlen. Träden böjdes hit och dit som i full storm, släppte ifrån sig sina vackra vita och rosafärgade blomblad i solljuset och lät dessa förvandlas till moln av flingor som sakta vällde upp i luften och spreds långt ut över nejden. Vinden drog i sig doften av äppelblom, slöt ögonen och gjorde en mjuk böj tillbaka mot sydväst, rakt in över det skånska landskapet. Här var det alltid roligt att leka, här fanns mycket att ta fatt i, snurra runt med och ta med upp i luften för att släppa ner igen på oväntade ställen. Mitt på en kringbyggd gårdsplan hängde tvätt på lina trots daggen och den tidiga morgontimmen, det var inte genomtänkt!

9

Upp i luften förde vinden både plagg och lina, högt upp ovanför gården med dess grusplan och bäck, över en dunge lövträd där bölande kor stod med lyfta huvuden; så den separerade plaggen från varandra och lät dem sakta dala ner igen över grannens rapsfält där blommorna ännu inte hade gått i gult. Det blev vackert: på sin väg in i nästa härad la vinden huvudet på sned och betraktade sitt konstverk över axeln. Blått, prickigt, randigt, vitt och gredelint la sig till ro över det gröna fältet långt där bakom.

Vinden roade sig. Det var en vacker morgon i kungariket Sverige, den lilla fristaden på jorden som berömde sig av att äga så många fördelar framför sina grannländer samtidigt som den helt, fullt och kollektivt blundade för de lika många uppenbara nackdelarna. Det var roligt att våldsamt kamma det höga gräset och sedan bara försvinna. Efter sig lämnade vinden ett lika stilla­stående, nyvaket landskap som den först hade träffat på och spåren efter dess framfart förblev lika ytliga som oförklarliga.

Nej, nu var det dags att tänka på refrängen. Vinden ökade farten, steg och sjönk och steg på nytt, och lyfte högt över Öresunds­ regionen med dess miljonbefolkning, dess vackra brobygge och dess artrikedom såväl över som under ytan. Den fyllde åter såväl kinder som lungor med kraft och skaparglädje och kunde inte låta bli att göra en snabb lov runt Malmö, denna märkliga smältdegel till stad som iklätt sig rollen som monument över människornas bristande förmåga att leva tillsammans. En hastig mellanlandning på Gröna torg där vinden småsprang över hela den öppna platsen för att lyfta elegant igen just framme vid husfasaden, med en uppsjö av välta utemöbler och kullblåsta tältdukar bakom sig. En morgonpigg dam med pudel klamrade sig fast vid en lyktstolpe med hunden i famnen medan hennes schalett följde med upp över taken. Det var en vacker trasa, violett och cerise och ljusrosa men konstigt nog med ett hästbetsel av guld mitt i, och vinden tog den med sig på hög höjd ända ut över slätten och lät den sedan sakta dala ner över en fyrkantig skånegård där gässen oroligt sökte skydd och stack fram sina långa halsar under halmtakets kant. Ut över vattnet drog vinden därefter i rasande fart, ut över Öresund med det avlånga landet redan glömt långt bakom sig. Vinden var på väg mot vidare horisonter, mot ett större perspektiv. Och se, nu gick vågorna höga.

10

* Jag heter Victor och jag har alltid varit en vinnare. Det är sådant som man inte får säga högt i det här landet, då fylls folk av en avundsjuka som är så enorm att de börjar skita knäck i spiral.

Otaliga är de tillfällen då jag fått mig en känga: under hela skoltiden, lumpen och vid universitetet, under sommarjobben och när jag sedan kom ut i det riktiga arbetslivet. ”Vad fan vet du om någonting? Du som är så jävla snygg och rik och kommer från överklassen!” Som om jag inte tillhört samma verklighet som andra, trots att jag fått min beskärda del av p-böter och vattenläckor och rotfyllningar precis som de. Det är typiskt svenskt, det här förminskandet och avmänskligandet av alla som på något sätt är privilegierade. För min del har det bara gett motsatt effekt: all kritik som är baserad på mina förutsättningar snarare än mina handlingar rinner av mig som vatten på en gås. Jag stänger mina öron och ler. För visst är det så: jag har fått allt man kan önska sig. Sedan har jag förvaltat det väl. Jag ser hyfsat bra ut, jag är klyftig nog att kunna tjäna riktigt mycket pengar, jag har en snygg och begåvad fru, massor av vänner, helt okej föräldrar och en storebror som väl egentligen skulle vara ganska hygglig han med om han bara kunde slappna av någon gång. Jag bor i en trevlig våning på Norr Mälarstrand, jag har sommarhus i Falsterbo nere i Skåne, jag äger en segelbåt och en motorbåt och en Porsche och min fru kör en barnsäker Audi. Jag köper de kläder jag vill ha, går på krogen när jag känner för det och reser utomlands när andan faller på, i mån av tid. Och så har jag en dotter, Saga, som precis har fyllt ett år. Saga är kronan på verket i mitt liv. Hon är helt enkelt den ljuvligaste, mest fantastiska lilla unge jag någonsin har stött på, smart och söt och begåvad och rolig, och jag älskar henne av hela mitt hjärta.

Det kan inte vara en slump att allt det här har landat i mitt knä. Jag brukar oftast spela ödmjuk när folk gratulerar mig till mina framgångar, men det är mest en pryl jag kör för gallerierna.

Inom mig tänker jag att det är klart att jag förtjänar det. Vad fan: man kan inte bara få det så här bra utan anledning. Jag har jobbat hårdare än de flesta. Jag har tagit hand om mig själv bättre, 11

både fysiskt och mentalt. Jag har alltid varit bra på att slappna av. Och framför allt: jag har haft humorn i behåll. När andra människor deppar ihop, när folks tillvaro rasar samman för att en aktieportfölj går åt helvete eller för att deras fru träffar någon annan, då plockar jag fram min humor. Man har ett eget ansvar, menar jag, för hur det går för en i livet och vilket förhållningssätt man har till det som händer en. Visst: man kan, liksom jag, bli serverad en massa fördelar redan från början. Men om man inte förstår hur man ska förhålla sig till dem, om man inte fattar att det gäller att stå rätt på plan, ta emot passningarna när de kommer och våga spela sig igenom försvaret, då är man faktiskt inte värd sina chanser. Jag anser att jag trots allt är ansvarig för hur mitt liv har utvecklats, med alla de förmåner jag har fått. Hade jag varit fotbollsspelare så skulle jag utan tvekan varit centerforward och ständigt toppat skytteligan. Min grej skulle ha varit en elegant mottagning, några snabba överstegsfinter och ett hårt, skruvat och fullkomligt otagbart skott i bortre krysset.

Man kan prata om tur tills man blir blå i ansiktet om man har lust, om tur och klass och utseende och pengar. Men man är trots allt sin egen lyckas smed och den som påstår något annat är bara en dålig förlorare.

* Lördagen den tjugofemte juli skulle Saga döpas hemma i vår trädgård i Falsterbo. Egentligen borde hon ha döpts mycket tidigare än så, men vi var alla ganska spaka efter händelserna kring mordet på Anna Lindh och inte minst Jalle behövde få tid på sig att komma igen. Stackars djävel, det är som att han är förföljd av skit och elände – först Carlos i New York och sedan Anna.

Pella ryckte ut igen under vintern och hjälpte honom att komma på fötter, och när den där jävla Mijailo Mijailović äntligen erkände mordet i början av januari mådde Jalle i alla fall lite bättre. Framåt våren hade han hämtat sig ordentligt, men då hade jag i min tur så helvetes mycket på jobbet att vi var tvungna att vänta av den anledningen. Oljepriset var rekordhögt och på Enskilda var man allmänt hysterisk över att det skulle kunna 12

dämpa hela konjunkturåterhämtningen. Det tjänade jag bra på åt både mina kunder och mig själv, och jag kunde inte låta bli att reta min kollega Petter ganska rejält när han hamnade i någon sorts oljesvacka – ”har du fastnat med fötterna i tjäran?” – men det blev svårt att planera in ett dop mitt i alltihop. Till sist beslöt Sanna och jag oss för att lägga hela övningen i juli istället och fira både Sagas dop och hennes ettårsdag vid ett och samma tillfälle.

Som vanligt när det gäller Falsterbo väckte vår inbjudan en massa känslor hos samtliga i gänget, men jag slog näven i bordet från början och sa att om man ville vara med om Sagas dop fick man pallra sig ner till oss på Näset och därmed basta. Då knäppte de flesta igen utom Liv förstås, som muttrade och knorrade i veckor om hur besvärligt det var att resa ner till Skåne och att det skulle komma mitt i hennes repetitionsarbete med den nya pjäsen och hur missnöjd hennes märkvärdiga regissör Preben skulle bli.

Till slut vände jag mig blitt till henne och frågade om det var så att hon ville att jag skulle betala resan ner åt henne, och då surnade hon till rejält men slutade i alla fall att bråka.

Jag förutsatte att vi skulle köra dopceremonin med den lokala Falsterbo-prällen, men Sanna gick undan och teg så fort detaljerna kring dopet kom på tal och jag fattade till slut att det var någonting hon grubblade över. Slutligen, en kväll i april, ställde jag henne mot väggen och frågade vad det var. Och då kröp det fram att prästen på Näset minsann inte skulle duga, utan Sanna ville istället flyga ner någon kvinnlig, lesbisk kändispräst från Stockholm som hon tydligen haft kontakt med inför vårt bröllop utan att säga något till mig. Först sa jag tvärnej, det kändes helt rubbat att göra en så stor manöver när det kryllar av präster nere i Vellinge kommun och vi dessutom skulle riskera att dra på oss en massa onödig uppmärksamhet från massmedia. Men i vanlig ordning när Sanna väl har klämt ur sig vad hon vill så blir hon bara allt mer enveten. Hon skulle ha lebban eller ingen alls, så var det bara. Det är klart att det var frestande för mig att säga ”Finemang! Då lägger vi ner hela projektet”, men lite har till och med jag lärt mig efter ett par års äktenskap. Det slutade med att jag kunde pusta och stöna så mycket jag ville men ändå till sist fick ge med mig och säga okej till Sannas idé. Men, sa jag, prästen 13

fick inte bo hos oss också. Hon fick förbanne mig klämma in sig på Norregård eller Gässlingen borta i Skanör, för vårt gästrum var paxat av gudfar Jalle. Jalle skulle säkert ha kunnat bo på hotell någon natt utan att protestera det minsta, men jag ville inte ha lebban i gästrummet. Jag fick en flash av hur jag skulle komma ut i kallingarna mitt i natten och möta henne i papiljotter. Eller ännu värre, liggandes på knä i bön framför TV-fåtöljen.

Frid och fröjd trodde jag därmed var uppnådda, genom att jag hade gått med på Sannas befängda upplägg. Men icke, det gick inte mer än en vecka så hörde prällen av sig till Sanna och skulle minsann komma hem till våningen på Norr Mälarstrand och träffa oss båda två för att prata om liturgin och våra val av psalmer och fan och hans moster. Jag kände att jag började surna till på allvar trots att jag insåg att jag var barnslig och att även en präst i Falsterbo skulle ha velat prata om upplägget vid åtminstone ett tillfälle. Men det gick liksom prestige i det hela, det blev Sannas projekt kontra min egen mer pragmatiska uppfattning. Jag drog ut på det så länge som möjligt under förevändning att jag inte hade tid, men en torsdag i mitten av maj skulle hon i alla fall komma. Sanna städade och fixade och köpte skorpor och bullar från Strandbageriet och höll på så att man trodde att det var Gud Fader själv som skulle avlägga visit. Jag som aldrig kan sura länge övergick till att reta henne istället. ”Ska jag lägga min konfirmationsbibel ute på gästtoan?” undrade jag stillsamt. ”Så att hon ser att vi inte bara är fromma utan även förmår förena nytta med nöje?”

Sanna hade för ögonblicket ingen humor alls. Hon fräste något ohörbart och fortsatte att torka soffbordet av glas, som redan var skinande rent, fritt från några imaginära fläckar med hjälp av fönsterputs i en sprayflaska. Jag satte mig i soffan med Financial Times i väntan på att eländet skulle börja. Saga lekte på golvet framför oss.

Prick klockan åtta ringde det på dörren och Sanna släppte in prästen. Jag stod beredd inne i vardagsrummet med tidningen i handen, nästan i fientlig givakt eller som om jag skulle slå en fluga.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Kanske någon storvuxen mc-flata i tvåhundrakilosklassen med prästkragen dold under 14

lager på lager av bulliga hakor, och med boots och S/M-sporrar som tittade fram under särken. Men istället kom det in en ganska kortvuxen, spenslig kvinna i fyrtiofemårsåldern klädd i jeans och tröja, med långt mörkt hår och blå ögon. Hon började med att hälsa på Saga, som blev upplyft och fick en kram. Sedan sträckte prästen fram en varm och torr hand, skakade min hand och såg mig i ögonen. ”Viveca”, sa hon. ”Trevligt att träffas.”

Vi satte oss i soffan med våra tekoppar och började prata om upplägget av Sagas dopakt. Sanna hade Saga i knäet och hon verkade lyssna intensivt till samtalet, som om hon förstod vad det gällde. Jag hade bestämt mig för att sitta tyst och låta tjejerna hålla låda, det här hade ju blivit ett Sanna-projekt så det var väl lika bra att hon fick hålla i det, men plötsligt märkte jag att jag av någon anledning satt och pladdrade med precis lika mycket som de andra två. Prästen skrattade åt någonting jag sa och när hon gjorde det märkte jag att hon var ganska söt. Jag satt och undrade om hon levde ihop med någon. Jag satt och tänkte på om hon hade haft sex med en man någon gång. Jag såg hennes ansikte framför mig precis när hon var på gränsen till att komma och jag undrade om hon var en tystlåten eller högljudd typ. Jag underhöll mig helt enkelt med precis de tankar jag brukar ha när jag sitter och samtalar med kvinnor av alla de slag, men som jag faktiskt inte hade trott mig om att ha i samtal med en präst. Å andra sidan har jag genom åren inte talat så ofta med just präster, särskilt inte kvinnliga. Skärp dig nu, för fan, sa jag till mig själv och försökte att fokusera på vad det var vi egentligen diskuterade. ”Och för din del då, Victor?” sa prästen och vände sig vänligt leende till mig. ”Ursäkta”, sa jag, ”nu satt jag plötsligt här och tänkte på annat.

Det är så mycket på jobbet för tillfället. Vad var frågan?” ”Jo, jag undrade om du hade några älsklingspsalmer som du skulle vilja att vi har med.” ”Jaa”, sa jag dröjande. ”Det är väl de gamla vanliga?” ”Som vilka då, till exempel?” undrade Viveca.

Det stod stilla i huvudet på mig medan jag fyllde kinderna 15

med luft och långsamt blåste ut den. Den enda psalm jag kunde komma på var ”Stilla natt” och den kanske inte passade så bra i sammanhanget. Sanna såg min belägenhet och började fnissa. ”Du kanske ska förklara dig lite”, sa hon.

Jag såg på henne där hon satt, med ett retsamt leende på läpparna och händerna runt Sagas midja. Alla utvägar var stängda.

Jag vände mig mot Viveca, som i sin tur såg på mig med en uppmuntrande min. Saga krängde sig ner ur Sannas knä och klättrade upp hos mig istället. Styrkt av detta kärleksbevis bestämde jag mig för att det var lika bra att lägga korten på bordet. ”Faktum är väl att jag inte är så våldsamt troende”, sa jag och gav Saga en skorpa att suga på. ”Det där överlåter jag liksom åt Sanna. Det är nog bättre att ni två sköter hela den här grejen. Det gör ni säkert jättebra.” ”Det tycker jag inte alls”, sa Viveca. ”Det är ert gemensamma barn som ska döpas och ni har båda valt att låta henne bli upptagen i Svenska kyrkan. Då tycker jag att även dopceremonin ska präglas av er båda två, så att man känner att du, Victor, också är delaktig. Du är Sagas pappa och jag har förstått att du älskar henne väldigt mycket. Det här är en viktig dag för dig. Eller hur?”

Hon såg på mig. Så fort hon nämnde Saga vid namn fick jag som en klump i halsen. Allt som rörde Saga var viktigt för mig, tro eller ingen tro. ”När det gäller kyrkan behöver du inte låtsas inför mig”, fortsatte Viveca vänligt, nästan som om hon läst sig till mina tankar. ”Jag är van vid att människor inte har någon tro. Vill du prata om det så lyssnar jag gärna. Men jag respekterar i vilket fall som helst din inställning.”

Klumpen i halsen försvann och istället var det som om själva fan flög i mig. Jag kunde helt enkelt inte låta bli. ”Ska jag vara helt ärlig”, sa jag, ”så är jag ganska skeptisk till kyrka och präster och alltihop. Ta bara det som hände i Knutby i vintras, med den där prästen och barnflickan och mordet och alltihop. Det var helt sanslöst, tycker jag.” ”Det tycker jag också”, sa Viveca. ”Det var verkligen fruktansvärt.” ”Kan du förstå att man blir tveksam?”

16

Viveca log. ”Alla präster är inte som Helge Fossmo”, sa hon. ”Han tillhör inte heller den vanliga Svenska kyrkan, utan är medlem av Filadelfiakyrkan.” ”Men i alla fall”, sa jag. ”Som lekman blir det lätt att man drar er alla över en kam.”

Jag undvek helt att titta på Sanna; jag kunde bara föreställa mig hennes ansiktsuttryck just nu. Men Viveca vek inte undan med blicken för det. ”Det här är viktiga frågor”, sa hon. ”Jag är glad att du tar upp dem.” ”Fast nu skulle jag vilja att vi pratar vidare om Sagas dopakt”, sa Sanna. ”Det är okej för mig”, sa jag. ”Vi behöver inte ta det där just nu. Jag ville bara förklara varför jag är lite skeptisk till präster och till kyrkan i största allmänhet.” ”Jag pratar gärna mer med dig om det en annan gång”, sa Viveca. ”Men ska vi gå tillbaka till frågan om själva dopakten, då?

Vad gäller musiken så är jag öppen för det mesta.”

Saga gurglade förtjust och sög på sin skorpa. Själv kände jag mig som en tonåring, helt oförmögen att behärska mina impulser.

Det var som om orden bara flög ur mig. ”Säger du det?” sa jag till Viveca. ”När det gäller musik har jag alltid varit väldigt förtjust i Guns N’ Roses. Och Alice Cooper.

Och så 10cc förstås, det är mina gamla idoler. Framför allt när jag var yngre.”

Jag hörde hur Sanna drog djupt efter andan och sedan långsamt släppte ut luften igen. Men prästen verkade inte ta illa vid sig.

Faktum var att hon log brett. Hon såg ut som en katt som har svalt en kanariefågel och hon tittade belåtet på mig tvärs över soffbordet. ”I så fall”, sa hon förnöjsamt, ”om jag får ha en åsikt, tycker jag nog egentligen inte att Axl Rose gör sig så bra i sammanhanget.

Och varken ’School’s Out’ eller ’Poison’ på låtsidan heller om vi talar Alice Cooper, eller vad säger du, Victor? Även om han faktiskt är son till en präst och för all del verkar intresserad av frågor om både tro och samvete. ’Only Women Bleed’ är vacker 17

förstås, fast den är så väldigt dyster!”

Hon satt tyst ett ögonblick och stirrade framför sig. Sedan lyfte hon blicken, såg på mig och knäppte med fingrarna. ”Nu har jag det!” sa hon och stack fram pekfingret. ”’Rock’n’ roll Lullaby’ med 10cc! Vad säger du om den?”

Det blev tyst i flera sekunder. ”Den råkar faktiskt vara en av mina gamla favoriter”, sa jag till sist. ”Toppen”, sa Viveca. ”Sedan beror det förstås på vad ni väljer för arrangemang. Ska ni ha en pianist som sjunger, eller kanske någon som spelar synt eller rent av elgitarr?”

Viveca vände blicken mot Sanna och nu var det Sannas tur att se bara en aning fånig ut. Hon tittade från prällen till mig och tillbaka igen, och så strök hon med handen över håret som hon alltid brukar göra när hon blir osäker, la det ena benet i kors över det andra och blåste på sin tekopp utan att svara. ”Touché”, sa jag till prällen. ”Du kan din gamla sjuttiotalsrock.

Och om du undrar varför Sanna ser så lost ut så var hon inte född när 10cc låg på Tio i topp.” ”Det är ni båda som bestämmer”, sa Viveca med ett brett leende. ”Ni ska bara veta att jag är öppen för det mesta.”

* Och så var det plötsligt kvällen före dopet. Sommaren hade rusat förbi, med sedvanligt umgänge trots ganska dåligt väder och till detta förberedelserna inför dopet. Nu satt vi vid köksbordet i Falsterbo, prästen och jag. Sanna och Saga hade redan gått och lagt sig. Sanna hade hämtat Viveca vid stationen inne i Malmö under eftermiddagen och sedan hade vi ätit middag tillsammans. Som vanligt hade alla mina önskemål först ställts på huvudet och sedan skickats ut med soporna. Jalle hade protesterat högljutt över att den märkvärdiga prästen skulle behöva bo på hotell, hojtat att jag var ogästvänlig och därefter helt sonika bokat sig ett rum på Gässlingen för en natt så att Viveca skulle kunna sova hos oss kvällen före dopet. Efter dopet skulle hon ta X2000 till Stockholm och Jalle flytta över till oss.

18

Efter middagen hade Viveca tagit en promenad utmed stranden medan Sanna och jag fixade med bordsplaceringen inför morgondagens doplunch som vi skulle ha under tältduk alternativt bar himmel beroende på vädret. Under kvällen ringde Sanna SMHI för en väderleksrapport minst en gång i halvtimmen, det lät som om det skulle bli växlande molnighet men åtminstone uppehåll.

Faktum var att vädret i början av sommaren hade varit urdåligt, med stora mängder regn, bleka semesterfirare och den ena festen efter den andra med tappra, huttrande gäster under läckande tältdukar. Saga hade inte alls fått vara så mycket på stranden som vi hade tänkt oss, hon som just hade lärt sig att gå och inte ville annat än att få stappla omkring på mjukt underlag och utforska världen. Dessutom älskade hon vatten och kunde sitta i timmar i strandbrynet och bara plaska och gräva. Men i mitten av juli vände det lite grann och vi hade fått några dagar med solsken och bad. Nu hade vi förberett oss med tältdukar i reserv som kunde sättas upp i värsta fall.

Det som från början var tänkt att bli ett intimt dop med endast våra familjer, Sagas gudföräldrar och de närmaste vännerna hade nu svällt ut till en ganska stor tillställning, men varken Sanna eller jag hade något emot det. Vi hade minskat ner vårt bröllop ett par år tidigare från den jättefest det var tänkt att bli till en mycket personlig övning för tio personer hemma på Norr Mälarstrand därför att vi helt enkelt inte orkade med pressen. Den här gången kände vi ingen oro. Vår underbara dotter skulle döpas och hade precis fyllt ett år, hur skulle det kunna ge upphov till någon som helst stress? Liv och Jalle hade bilat ner tillsammans från Stockholm, Pella, Stefan och ungarna fanns redan på plats i Falsterbo och våra föräldrar, fastrar och farbröder liksom min bror Eugen hade strömmat till från olika håll. Pellas och min kusin Alexandra och hennes man Truls skulle också vara med, eftersom vi kusiner har vuxit upp nästan som syskon. Dessutom skulle ett antal gamla kompisar och släktingar som också befann sig i Falsterbo komma.

Totalt var vi strax över fyrtio personer, prästen inräknad. ”Du får ha henne till bordet”, sa Sanna där hon satt och skrev våra namn på små guldkantade placeringskort. ”Viveca alltså.”

Jag stönade högt.

19

”Kan inte Jalle ta hand om henne?” undrade jag. ”Han är ju gudfar, han kan väl behöva dryfta sina förpliktelser och sin moraliska utveckling!” ”Jalle ska ha mig till bordet”, sa Sanna belåtet. ”Han får hålla tacktalet.” ”Din pappa, då?” försökte jag. ”Eller min? Är det inte pappornas sak att ta hand om präster?” ”Lägg av nu”, sa Sanna. ”Om det är någon i det här sammanhanget som är Pappan med stort P så är det väl du? Vad är det med dig, är du rädd för henne?”

Jag bara morrade till svar.

Vi gjorde färdigt placeringen och sedan ville Sanna gå och lägga både sig och Saga så att de skulle vara ordentligt utvilade inför morgondagen. Jag satt uppe en stund och kollade fotboll på dansk TV, och sedan kom jag på att jag ville ha en nattmacka och en kall öl innan jag gick och la mig. Väl ute i köket slog det mig när jag tittade ut genom fönstret att det redan var mörkt. Var var nu prällen någonstans, då? Hon tänkte väl inte gå vilse så här kvällen före dopet? Skulle jag bli tvungen att hoja ut och leta reda på henne?

I detsamma öppnades köksdörren och hon klev in, med röda kinder och lysande ögon. ”Fantastiskt!” sa hon. ”Vilken naturupplevelse! Jag gick hela vägen från fyren bort till Skanörs hamn utmed vattnet och tillbaka igen. Det är helt otroligt vackert härnere!” ”Jag började just undra vart du hade tagit vägen”, sa jag.

Sedan tvekade jag en halv sekund innan jag fortsatte: ”Saga och Sanna har gått och lagt sig. Vill du ha en smörgås?”

Till min besvikelse tackade hon ja och snart satt vi vid köksbordet med varsin nattmacka. Viveca drack te medan jag själv tog min efterlängtade öl. ”Du är inte så förtjust i mig, va?” sa hon plötsligt.

Jag hann inte samla mina ansiktsdrag, gjorde bara så gott jag kunde för att se oförstående ut. ”Vadå? Jag tycker att du verkar vara … jättetrevlig”, fick jag ur mig, ”och säkert väldigt bra … som präst.”

Viveca skrattade. ”Du ljuger dåligt”, sa hon. ”Det tycker jag om.”

20

”Får präster göra så där?” undrade jag surt. ”Ifrågasätta vad man säger och påstå att man ljuger?” ”Gör du inte det, då?” undrade hon. ”Ljuger, menar jag.” ”I vilket fall som helst”, sa jag, ”så bör väl en präst tro på vad han eller hon får höra? Ta människor på allvar och lita på deras ord?” ”Det gör jag”, sa Viveca lugnt. ”Men för mig är det framför allt viktigt att man tar både sig själv och andra på allvar, oavsett vad man känner, genom att våga stå för vem man är. Det är fullkomligt mänskligt att inte älska alla man möter vid första ögonkastet.

Frågan är väl snarare varför man så ofta i vårt samhälle ska behöva göra sig till?” ”Det kanske handlar om vanlig hänsyn.” ”Kanske. Eller så handlar det om rädsla. Man tror att man inte ska bli älskad om man visar sig i all sin skröplighet. Men då har man inte förstått kärleksbudskapet.” ”Okej, okej”, sa jag till slut. ”Jag faller inte direkt i trans över dig, det ska jag erkänna.” ”Faller i trans?” sa Viveca och började skratta. ”Vilket underbart uttryck!” ”Du motsvarar inte min bild av vad en präst ska vara. Du gör inte som präster brukar göra.” ”Och hur ska en präst vara?” undrade Viveca. ”Mild”, sa jag. ”Eftertänksam. Och heterosexuell.”

Viveca hissade ögonbrynen och gjorde en min. Så satt hon tyst ett tag. ”Jag gör nog en massa saker som präster inte brukar göra”, sa hon till sist. ”Men jag måste vara trogen min egen uppfattning och våga stå för det som jag tror är rätt. Och sant. Och min sexualitet är jag född med. Tycker du att jag ska dölja den?” ”Jag har ärligt talat inte lagt ner så mycket krut på att fundera på just det. Om du ursäktar.” ”Det gör jag verkligen”, sa Viveca.

Vi bet i våra smörgåsar. Jag sneglade på Viveca. Tänk om hon blev knäckt av min uppriktighet? Hennes tystnad kanske betydde att hon var på väg att börja gråta? Men nej: hon föreföll oberörd av vårt samtal och började istället att bläddra i Kvällsposten med ett roat leende på läpparna. Då och då tog hon en tugga av sin 21

knäckebrödsmacka med leverpastej och gurka. Inom mig växte irritationen hastigt, det skulle bli skönt när dopet var avklarat och hon reste härifrån. Den här prästen var lite mer än jag mäktade med. Hon var alldeles för egensinnig och udda för min smak. Och hon hade en förmåga att se igenom mig fullständigt.

* ”Vilka namn har ni beslutat att ge ert barn?”

Vi stod samlade runt bordet med vit duk, vita liljor och en silverskål med vatten som vi ställt upp i trädgården. Runt oss stod våra familjer, våra närmaste vänner och Sagas gudföräldrar, Pella alldeles intill Sanna med Sagas hand runt sitt ena pekfinger och Jalle på min andra sida med sammanbiten min som om han ansträngde sig för att inte börja gråta. Just så hade han sett ut på vårt bröllop också. Jalle är en lättrörd man. Mitt framför oss stod Viveca i sin långa prästskrud, vit med gröna och röda bårder, och hon för sin del såg bara strålande glad ut. Bakom henne skymtade jag våra föräldrar, mamma i rosa kavaj och svart kjol, pappa i ljusgrå kostym bredvid Sannas pappa i mörk kostym och så Sannas mamma i ärmlös, ljusblå klänning med det blonda håret som vanligt uppsatt i svanrygg eller svinrygg eller vad det nu heter. Klassisk sextiotalsfrisyr. Till höger om henne stod Pellas och min kusin Alexandra och hennes man Truls, Truls med gravallvarlig, pompös min och Alexandra i solgul klänning och brett leende med glittrande, mörkbruna ögon och håret svallande över skuldrorna. Jag blev full i skratt när jag såg dem. Jag kunde inte låta bli att tänka på den pågående konflikten mellan dem och Pella och Stefan. Deras familjer samäger ett hus härnere och Alexandra och Truls ser det som sin förstfödslorätt att köra med Pella och Stefan som vore de tonåringar. Pella har mig veterligen fortfarande aldrig satt ner foten mot Alexandra.

Själv gör jag det hela tiden. Alexandra har en tendens att ständigt försöka kommendera sin omgivning och det gäller att svara med ett skarpt ”Plats i korgen!” så fort hon eller Truls sätter igång.

Men det har Pella ännu inte förstått. Eller så vågar hon helt enkelt inte agera.

22

Jag såg på Saga där hon halvlåg i Sannas famn och mina mungipor åkte ännu längre upp, faktiskt ända till öronen. Lilla goa Sagisen, hon hade fått på sig släktens långa dopklänning i vit spets med blekrosa sidenband vid magen som min mamma hade tagit med sig och låtit tvätta och pressa enligt konstens alla regler, och i denna utstyrsel betraktade Saga sin omgivning med det upphöjda lugnet hos en drottning. Pellas och mina blickar möttes och jag såg att hon tänkte samma sak som jag. I detsamma petade Sanna Saga i magen och Saga i sin tur hävde upp ett kvillrande, gurglande skratt som fick samtliga närvarande att omedelbart dra på munnen.

Sanna och jag såg också på varandra. Min fru var strålande vacker denna dag i en ärmlös, benvit klänning och med håret i hästsvans på ryggen, fylld av ett lugn som jag inte sett hos henne tidigare i sådana här sammanhang. Vi hade kommit överens om att det var hon som skulle svara på prästens fråga om vilka namn vi hade gett vårt barn. ”Saga … Lillemor … Pella … Marie …”, sa Sanna och hennes röst skälvde, som om hon blev berörd av stundens allvar.

Jag kände själv att jag var tagen av hela situationen, mycket mer än jag hade förväntat mig. Pella lyfte huvudet och fast hon fortfarande log lika brett som tidigare såg jag att hennes ögon nu var fyllda av tårar. Ingen utom vi hade känt till de namn vi skulle ge Saga. Saga var hennes alldeles egna namn. Lillemor skulle hon heta efter Sannas mamma. Marie efter min mamma. Och så Pella efter sin gudmor Pella, min kära, trubbnosiga kusin som själv genomgått två tuffa missfall de senaste åren och nu förmodligen hade gett upp hoppet om att få fler barn.

Strax därefter var dopakten avslutad. Vi hade fått se prästen hålla upp den nydöpta, skrattande Saga högt över sitt huvud, vi hade fått lyssna till elpiano och sång när 10cc:s ”Rock’n’roll Lullaby” och Barbro Hörbergs ”Mitt lilla barn” framfördes av två lokala musikanter och vi hade sjungit med i psalmen ”Morgon mellan fjällen” eftersom Sanna föredrog den framför ”Trygga räkan”. Efter ceremonin fick alla champagne och nu gick jag omkring och skålade med våra gäster medan jag höll Saga i ett stadigt grepp på ena armen. Hon höll själv med båda händerna i 23

en rejäl, knallgrön hårborste av plast som hon hade lyckats få tag i någonstans, och bearbetade ihärdigt borstskaftet med munnen medan hon nyfiket betraktade gästerna. Jalle kom fram till oss. ”Kan du inte sätta ner henne?” undrade han. ”Jag har inte fått se henne gå än, Sanna berättade att hon tog sina första steg precis före sin födelsedag.” ”Vem tror du att hon är?” undrade jag. ”Lady Di på bröllop?

Den här dopklänningen är två meter lång! Du skulle själv inte kunna gå i den.” ”Saga Lillemor Pella Jalle Marie”, sa Jalle och gnuggade sin näsa mot Sagas så att hon kiknade av skratt. ”Jag är omgiven av könsidentitetsförvirrade”, sa jag och skakade på huvudet. ”Jag som trodde det här skulle bli en klassisk svensk dopceremoni med manlig präst och raka puckar.” ”Det finns inga raka puckar längre, Victor”, sa Jalle lyckligt och tog Saga ur min famn. ”Inte så som du menar i alla fall. Och du är den siste mannen i medelåldern som ännu inte har fattat det!” ”Last man on the moon”, sa jag. ”Någon ska ju vara det också.

Jag släcker lyset och tar med mig flaggan.”

Lunchen blev trevlig men lång, med tal av både mig själv, Pella, Sannas pappa och Jalle. Ingen tältduk behövdes, solen tittade med jämna mellanrum fram mellan molnen och det föll inte en droppe regn på oss där vi satt under bar himmel. Viveca och jag satt och pratade om popmusik från förr och vilka konserter vi hade varit på i vår ungdom och jag hade nästan glömt bort att hon var präst när hon plötsligt – efter en lång utläggning från min sida om Supertramps besök i Stockholm i slutet av sjuttiotalet – vände sig om och såg på mig. ”Om Gud hade funnits för dig, Victor, vilken form skulle hon eller han ha tagit då?”

Jag blev paff. Frågan kom så plötsligt. Men jag hade druckit champagne och vin, jag var omgiven av mina vänner och jag kände mig fullständigt trygg. Jag tänkte efter en stund och drack lite vatten. ”Jag tror inte att det finns någon Gud”, sa jag. ”Och ju mer jag ser mig omkring, desto mer övertygad blir jag. Ta bara de där ungdomarna som föll från studentflaken i början av sommaren 24

och gjorde sig jävligt illa. Eller de unga killarna på stridsbåtarna i Vaxholm. Jag gjorde själv lumpen som kustjägare, så det är klart att det känns lite särskilt för mig. Deras liv hade bara börjat och så vips är det över. Inte fan kan man tro på en Gud som låter sådana saker hända.” ”Vi kanske inte alltid förstår meningen med det som sker”, sa Viveca. ”Men det betyder väl inte att det inte finns en Gud?” Jag skrattade. ”Det kanske beror på hur långt man är beredd att gå för att lura både sig själv och andra?” sa jag. ”Vad sa han, den där unga självmordsbombaren som de hade plockat in? Att han hade blivit lovad att hans mamma skulle få två hundra kronor och han själv sjuttiotvå jungfrur i himlen? Så kan man också jobba, om man nu tycker att i krig är allting tillåtet.” ”Jag förstår dina argument”, sa Viveca. ”Men om det ändå skulle finnas en Gud, Victor. Hurdan skulle han eller hon då vara för dig?” ”Du ger dig inte, va?” sa jag.

Viveca svarade inte. Hon bara log och skakade på huvudet. ”Det blir lite grann som om du ber en färgblind att beskriva en färg”, sa jag.

Nu skrattade hon. ”Det tycker jag var en bra kommentar”, sa hon. ”Den ska jag lägga på minnet.” ”Vänta”, sa jag. ”Jag vill ändå försöka svara, eftersom du är så påstridig. Om Gud hade funnits … då skulle det vara i Sagas leende och skratt, när hon sträcker upp armarna mot mig och när jag drar in doften av henne … I första riffet till ’Layla’ av Eric Clapton, inte den akustiska utan den gamla versionen … I ljuden och smakerna och dofterna från en kvinna som närmar sig orgasm …”

Jag sneglade på Viveca. Hon såg fullkomligt oberörd ut, lyssnade bara till mig med blicken vid mitt ansikte och händerna vilande på sidorna om tallriken. ”I seglatsen när jag sticker ut ensam med vår katamaran i ganska hårt väder”, fortsatte jag. ”I känslan när man lyckas övertyga en kund om en miljonplacering och kursen minuterna efteråt börjar 25

krypa uppåt, som en lindansare på sin väg mot pålen.”

Jag mötte hennes blick. ”Du kanske tycker att jag är ytlig”, sa jag. ”Men det där är stora ögonblick i mitt lilla liv. Hade det funnits en Gud så är det där han skulle vara närvarande. Men nu tror jag inte på någon Gud. De där ögonblicken äger rum i alla fall, utan någon närvarande Gud alls.”

Viveca log brett och kikade på mig. ”Och hur vet du det?” sa hon.

Framåt fyratiden reste vi oss äntligen och spred ut oss i trädgården, placerade om oss i nya konstellationer och landade i diverse inlånade sittgrupper som ställts fram. Folk sparkade av sig skorna och rullade upp skjortärmarna. Kaffe och avec dukades fram, liksom godis och Ramlösa. Viveca dök upp bredvid mig med sin övernattningsväska i handen och sa att taxin redan var här för att ta med henne tillbaka in till Malmö central. Jag kände hur jag strålade av lycka mot henne, nu med en cigarr i ena handen och en konjakskupa i den andra. ”Tusen tack för idag”, sa jag. ”Det blev verkligen jättefint!”

Viveca skrattade när hon såg på mig. ”Och tänk så skönt att jag reser nu, va?” sa hon glatt. ”Faktiskt”, sa jag lika vänligt. ”Om det nu är ärlighet du eftersträvar. Men jag är väldigt glad att du kom! Du har lyst som en sol hela tiden och Saga grät inte ett enda dugg ens när du öste vatten på henne. Det blev precis som vi hoppades.”

Innan jag hann reagera hävde sig Viveca upp på tå och pussade mig på kinden. ”Tack, Victor!” sa hon. ”Det betyder särskilt mycket när det kommer från dig. Du är en tänkande människa.”

Sedan var hon borta.

Plötsligt stod Alexandra vid min sida. Hon log sött mot mig. ”Åh, vad fint det har varit idag!” sa hon. ”Verkligen välordnat och trevligt på alla sätt! Vi ska alldeles strax bege oss hem, för Truls mamma har ordnat middag för hela familjen. Och du, jag tänkte bara fråga en sak…”

Jag höjde uppmuntrande på ögonbrynen medan jag stålsatte mig inombords för vad hon nu skulle ha hittat på.

26

”Kan vi ta med oss den där sittgruppen nu, som Pella har lånat ut från vårt hus? Hon stämde faktiskt aldrig av det med mig och vi skulle behöva den ikväll.”

Jag såg i den riktning hon pekade. Den grupp hon syftade på bestod av fyra enkla stolar kring ett litet runt bord och på dessa satt just nu Sannas föräldrar tillsammans med Liv och Jalle. Jag visste att det fanns flera andra sittgrupper utanför Pellas och Alexandras hus, av betydligt grövre slag och med plats för många fler. ”Hur skulle det gå till, menar du?” sa jag vänligt. ”Det sitter folk i den.”

Alexandra fick något hårt i blicken men hon slutade inte att le. ”Man kanske kunde be dem att flytta på sig”, sa hon.

Jag kunde inte heller hålla tillbaka ett leende. ”Det kanske man skulle kunna”, sa jag. ”Å andra sidan vore det lite tråkigt för dem, eller hur? Då måste de hitta en ny plats att sitta på! För att inte tala om den uppenbara risken att de istället skulle få för sig att gå hem och då börjar säkert fler gäster bryta upp, och så plötsligt är dopkalaset slut! Och det vill vi inte, eller hur?” ”Pella borde ha stämt av med mig”, sa Alexandra sammanbitet. ”Hör du du, Kapten Alexandra”, sa jag och rufsade om henne i håret vilket jag visste att hon avskydde. ”Ha det nu så trevligt ikväll och tack för att ni kom!”

Alexandra såg inte på mig. Hon bara vände på klacken och gick, tätt följd av Truls. På vägen ut skakade hon på huvudet och körde fingrarna våldsamt genom håret för att på nytt få det att ligga just exakt så som hon ville.

* Framåt niotiden på kvällen var det bara en kärntrupp av våra vänner kvar. Sannas föräldrar hade dragit sig tillbaka till sitt boende på hotell Norregård mitt i Falsterbo och mina föräldrar hade tagit med sig min bror och svägerska och gått hem till sitt eget hus som låg precis i närheten. Det började bli kallt i trädgården och ganska mycket myggor, så vi hade dragit oss in till köket och 27

det lilla vardagsrummet. Radion stod på i köket och Robbie Williams vrålade ut sin längtan: ”I just wanna feel … Real love … Feel the home that I live in …”

På köksbänken satt Livs bästa väninna Isabelle – bosatt i Paris där hon jobbade på galleri – uppflugen med dinglande ben och dryftade dagen tillsammans med Jalle och Liv, som satt vid köksbordet. Isabelle hade en fransk pappa och en svensk mamma, hon var envis och begåvad och hade en förmåga att ständigt välja fel män. Dessutom var hon rödblond och grönögd och fantastiskt fräknig, och hon hade snygga ben. Väldigt snygga ben. Som på ren rutin såg jag henne framför mig, naken i mina armar och med mjuka, särade läppar trots att jag i verkligheten aldrig någonsin ens hade kysst henne. Hon smakade salt. Eller var det kanske sött?

Jag föreställde mig min ena hand glida utmed hennes höft och nedför det sidenmjuka låret, jag föreställde mig hennes andhämtning i mitt öra och hur den kom stötvis, allt snabbare, i korta, lätta andetag. Och precis som när man trycker på off-knappen på en fjärrkontroll avbröt jag då och där, och avfärdade alla vidare tankar i den riktningen. Det var too close to home; kändes nästan incestuöst till sin natur.

Jag måste skaffa mig en annan hobby. ”Han har blivit en gubbe, helt enkelt”, sa Isabelle med avsmak och den lilla franska brytningen var knappt märkbar när hon talade. ”Och det var lika bra det. Att jag fick se det, menar jag.” ”Talar ni om mig?” sa jag och började plocka ur diskmaskinen för att kunna ladda den på nytt med all väntande disk. ”Du syftar på min gränslösa pondus, förstår jag.”

Isabelle skrattade och låtsasboxade mig på axeln. ”Vi talar alltid om dig”, sa Liv allvarligt. ”Det finns egentligen inga andra intressanta ämnen för oss.” ”I just wanna feeeeeel … Reeeaaal looove …”, klämde jag i. ”Tack, det räcker”, sa Liv och satte händerna för öronen. ”Vi talar om Hugo, min gamla pojkvän”, sa Isabelle oberört. ”Jag har inte sett honom på kanske fem år. Och hans nya fru … jag vet inte. Mycket söt, men hon verkar svag.” ”Efter dig har han bytt preferens”, sa jag. ”Han orkade inte bli överkörd varenda morgon av en vacker men rabiat feminist.”

28

”Tack för komplimangen”, sa Isabelle. ”Du vet precis vad man ska säga till en kvinna.” ”Victor blir alltid svartsjuk av female bonding”, sa Liv. ”Han vet inte vad han ska ta sig till när kvinnor trivs tillsammans utan att han är med.” ”Tvärtom, jag är en man med stark självkänsla”, sa jag och staplade tallrikarna i skåpet. ”När till exempel Sanna och Liv går igång vänder jag bara min överseende sida till. Det rinner av mig som vatten på en gås. Andra män är inte lika starka. Det är synd om dem!” ”Puh!” sa Jalle. ”Det där med gås kan jag hålla med om, i övrigt lät det mest som en oartikulerad mängd ljud som rann ur dig.

Hade du någon poäng, eller?” ”Påminner om vad man skrev i engelska tidningar om Tony Blair nu i samband med Irakkriget”, sa Liv. ”Att han är ’som en blandning av Houdini och en smord griskulting. Att sätta fast honom är som att försöka spika upp gelé på en vägg’. Kunde varit Victor!” ”Det var spännande att höra Rumsfeld säga förlåt, om Abu Ghraib och tortyren av fångar”, sa Jalle. ”Det trodde man väl aldrig! Ändå var det hela tydligen godkänt från högsta ort.” ”Ja, fy fan”, sa Liv. Jag öppnade munnen för att säga något, men i detsamma kom Sanna ut i köket med en nyvaken Saga i famnen. Vid åsynen av Saga som gned sig i ansiktet, blinkade mot ljuset och undvek att titta på våra gäster fylldes jag av en känsla som var så stark att jag blev knäsvag. Jag glömde omedelbart vad jag skulle säga och sträckte ut armarna mot henne. ”Hej, älskling!” sa jag mjukt. ”Kom till pappsen! Du har varit så duktig idag!”

Jag fick Saga i famnen och drog in hennes speciella, söta doft som inte existerade någon annanstans i världen. Som vanligt föll humor, argument, sakfrågor och allmänt småprat undan från mig.

Kvar fanns en ren, klar känsla, inte olik en bäck som porlade rakt igenom hela min varelse. Morgon mellan fjällen. ”När man ser honom så där är mycket förlåtet”, sa Liv och betraktade mig med kritisk blick. ”Inte allt, naturligtvis. Men man ser att han är en flercellig organism i alla fall.”

29

”Jag förstår vad du menar”, sa Isabelle och såg på mig med kisande ögon. ”Det är ganska klädsamt.” ”Pax för Saga efter dig”, sa Jalle. ”Så fort hon har vaknat ordentligt är hon min.”

Jag tog med mig Saga ut i vardagsrummet där Sanna just hade slagit sig ner i soffan igen tillsammans med Pella och Stefan.

Philip låg på mage på golvet och läste en av mina fotbollstidningar, och hans ljuslockiga hår var fuktigt efter en lång stunds fotbollskickande ute på gräsmattan. Nu hade han en stor artikel uppslagen som försökte analysera varför Sverige hade åkt ur EM även denna gång, trots sina absolut strålande insatser. ”Hej, fröken Saga!” sa Pella och sträckte armarna mot henne. ”Dagens huvudperson! Vill du kramas?” ”Philip”, sa jag. ”Ser du vad som saknas i den där texten?”

Philip såg upp på mig med en frågande blick i sina mörka ögon. ”Nej, vadå?” sa han. ”Självkritik”, sa jag. ”En bristvara inom den svenska fotbollen.”

Saga som nu hade vaknat helt och hållet sträckte ut armarna mot Pella och lät sig flyttas över till hennes famn. Saga hade på sig en långärmad sparkdräkt med små ljusblå och gula kycklingar över den stora blöjbaken, på fötterna bar hon vita sockor med spets och det nyborstade håret låg bakåtslickat som på Elvis men med en lockig ankstjärt i nacken. Jag kunde inte sluta le när jag tittade på henne. Stefan skrattade och skakade på huvudet när han såg på mig. ”Herregud”, sa han. ”Fixa ett syskon snarast. Hon har sin pappa lindad runt lillfingret och alla oss andra i givakt. Det här blir inte hållbart i längden.” ”Ett syskon?” sa jag. ”Varför lägga ribban så lågt? Jag kan tänka mig en fem, sex stycken.” ”Du kan tänka dig”, sa Sanna leende. ”Stort av dig! Din del­ aktighet i tillverkningsprocessen är verkligen krävande.” ”Inga problem, gumman”, sa jag. ”Jag ställer upp, det vet du!” ”Ut med dig i köket och fortsätt att stoppa ner i diskmaskinen”, sa Sanna. ”Hörde ni om Svennis, förresten?”

Att min fru var nästan lika intresserad av fotboll som jag själv hörde till de sidor jag älskade mest hos henne. Nu log hon med glittrande ögon.

30

”Nancy berättade tydligen att när hon var upphetsad så ville Svennis först stoppa in disken i diskmaskinen.” ”Nancy är italienska”, sa Pella. ”Hon förstår inte att svenska kvinnor betraktar en mans arbete i köket som ett slags förspel.”

Hon brummade Saga i magen, med en kvillrande skrattsalva som resultat. ”Nu ska vi visa dem”, sa Pella till henne. ”Ska vi visa dem, Sagisen?”

Hon reste sig med Saga på armen och gick några steg bort från soffgruppen. Så ställde hon ner Saga på golvet och satte sig på huk bredvid med hennes små händer i sina. Saga såg först på Pella och sedan eftertänksamt på oss andra där hon stod och svajade. Jalle dök upp i dörröppningen till köket och satte sig på huk han också. ”Hej, godbit!” sa han, klappade i händerna och höll ut dem mot Saga med ett brett leende.

Genast försvann Sagas betänkligheter. Hon log sitt tandlösa leende med hela ansiktet över dubbelhakan, släppte Pellas händer, sträckte ut armarna mot Jalle och stapplade bort över golvet till honom med ett förtjust gurglande. ”Åh, vad du kan!” sa Jalle med inlevelse, tog emot henne och hissade henne högt upp i luften. ”Vilken exceptionellt begåvad flicka!”

Saga skrattade högt av förtjusning när Jalle gång på gång hissade henne. Sedan började han snurra runt i rummet i någon sorts dans medan han sjöng för henne. ”Listen while I sing you to sleep … with a rock’n’roll lullaby … Close your eyes and don’t you peep … This is a rock’n’roll lullaby … The Sandman’s gonna get you …”

Mitt inre var fyllt av en strömmande värme och jag kunde inte sluta le. Pella skrattade, Sanna log och skakade på huvudet, Philip klappade i händerna; det föreföll som om samtliga i rummet var uppfyllda av en gemensam lyckokänsla. ”Any way you are …”, sjöng Jalle för Saga. ”Any way you are … any way you are …” ”Syskon”, sa Stefan och nickade uppfordrande mot mig, ”och det fort!”

Men han log med hela ansiktet han också.

31

* Saga sov, Sanna likaså. Pella och Philip hade gått hem och lagt sig i Pellas föräldrars gäststuga medan Tessan hade kommit tillbaka till oss efter en cykeltur till Falsterbogrillen med några kompisar.

Vi andra hade ätit rester i köket och druckit öl och läsk, och nu halvlåg vi i vardagsrummet med våra kaffe- och tekoppar. ”Vad tyckte ni om prällen, då?” undrade jag. ”Den märkvärdiga Viveca.” ”Underbar”, sa Jalle. ”Det strålar om henne.” ”Instämmer”, sa Liv. ”Jag gillar inte präster i vanliga fall, de brukar vara så osäkra och klämkäcka. Men hon utstrålar trygghet och harmoni.” ”Men hon är homosexuell?” sa Isabelle. ”Det skulle aldrig gå i Frankrike.” ”Lesbisk säger man om kvinnor här hemma”, sa Jalle. ”Det är för att ni är katoliker”, sa Liv till Isabelle. ”Påven och hans inställning till olika frågor, det är ingen idé att vi ens går in på det där. Vi blir lika jävla osams varje gång.” ”Jag kan förstå och acceptera det som intellektuell idé”, sa Isabelle. ”Men jag tycker inte om det i praktiken.” ”Skål på dig, Isabelle!” sa jag. ”Äntligen förenas vi i vår uppfattning.”

Hon såg nästan föraktfullt på mig. ”Men om du inte tycker om det, varför får hon då döpa din dotter?” ”Du ger mig alldeles för stor betydelse, min vän. Har du inte förstått vem som bestämmer här i familjen? Inte är det jag i alla fall.”

Nu hävde Tessan plötsligt upp sin röst till prasslet av en godispåse samtidigt som hon såg upp på mig med sin sedvanliga, på en gång uppkäftiga och troskyldiga min. ”Gud, vad du snackar, Victor!” sa hon. ”Skulle Sanna bestämma mer än du? Du bestämmer ju jättemycket! Det är bara det att hon råkar tro på Gud men det gör inte du, så då får hon bestämma just det här.”

Liv fnittrade, Stefan strålade.

32

”Det finns fler än du som har en exceptionellt begåvad flicka”, sa han. ”Tessan, du är toppen”, sa Liv. ”Hade de några Zoo-tabletter i Falsterbogrillen?”

Tessan grävde i fickorna och slängde över en tablettask till Liv. Under tiden såg Isabelle oavvänt på mig tills jag mötte hennes blick. Den var genomträngande och grågrön under det rödlätta, halvlånga håret. ”Tror du inte på Gud?” sa hon som om hon hade svårt att ta in ordens betydelse. ”Inte det nu också”, sa jag. ”Det gör inte Liv heller, gå på henne istället! Hon är din bästa kompis!” ”Hon vet att jag är ett hopplöst fall”, sa Liv. ”Någon som vill ha godis?” ”Förklara varför du döper ditt barn om du inte tror på Gud”, sa Isabelle och såg på mig med sin intensiva blick, ”och med en lesbisk präst som du inte tycker om.” ”Herregud”, sa jag, ”det här är Sverige! Du har en svensk mamma och har bott här själv i många år, du vet väl för fan hur det går till i det här landet? Man döper sina barn, inte för att man är så in i helvete troende utan för att … man gör det bara! Och dessutom har jag en troende fru, och nu råkar hon vara väldigt förtjust i just den här prästen och då får jag väl gå med på det! Är det så jävla konstigt?”

Isabelle svarade ingenting. ”Själv, då?” sa jag irriterat. ”Är ditt liv så in i helvete okomplicerat? Varför är du inte gift? Har du någon kille?” ”Victor, finkänsligheten själv”, sa Stefan. ”Vänta lite nu”, sa jag. ”Jag får frågor om min tro och blir ifrågasatt som någon sorts skojare eller hycklare på mitt eget barns dopdag! Är det finkänsligt?” ”Victor har rätt”, sa Isabelle. ”Nej, jag har ingen kille just nu.

Jag har just avslutat en femårig relation med en gift man. Får Tessan lyssna till sådant här?” ”Kom igen!” sa Tessan med föraktfullt eftertryck. ”Jag är faktiskt tretton år gammal och ska börja på högstadiet i höst! Jag är inget barn, precis!”

33

”Nej, just det”, sa Stefan ironiskt. ”Det slutar man vara när man fyller åtta nu för tiden.” ”Det är svårt med kärlek”, sa Isabelle och ryckte på axlarna. ”Det är svårt att vara katolik och feminist på en och samma gång.” ”Oförenligt, skulle jag kunna tänka mig”, sa jag. ”Mmm, men så är du också en björn med mycket liten hjärna”, sa Liv. ”Precis som Nalle Puh.” ”Men det gläder mig att inte ens ditt liv följer en rak linje”, fortsatte jag vänd till Isabelle. ”Då vet du att det aldrig är så enkelt som det borde vara.” ”Man väljer inte sin kärlek”, sa Isabelle. ”Nej, just det”, sa Jalle plötsligt. ”Vad är jag då, här borta i hörnet? Hackad lever? Ni pratar om att man inte kan välja sin kärlek. Och samtidigt diskuterar ni dagens dopceremoni, som faktiskt var helt underbar, enbart utifrån perspektivet att ni med era fina uppfattningar inte kan stå ut med att prästen är lesbisk!

Ursäkta en enkel man, men är ni helt sinnessjuka? Finns jag?

Jag är bög! Jag är homosexuell! Ni talar förbi mig och över mitt huvud som om jag inte vore här. Och jag är Sagas gudfar!”

Det blev tyst. ”Förlåt, Jalle”, sa Isabelle till slut. ”Det var okänsligt.”

Jalle såg på mig. Jag tittade tillbaka på honom. Jag tänkte inte tillföra ett enda ord till den pågående diskussionen.

Jalle reste sig. ”Jag går och lägger mig”, sa han. ”Det tar på krafterna att bli gudfar. Och samtidigt diskriminerad.” ”Kom igen, Jalle!” sa Liv. ”Det är inte likt dig att ta så illa upp.

Du vet att de inte menar det så som det låter.” ”Hur menar de det då?” sa Jalle och såg på mig. ”Victor?”

Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte vad du vill att jag ska säga”, sa jag.

Ingen av oss vek undan med blicken. ”Nej, precis”, sa Jalle.

Sedan såg han sig omkring på oss alla. ”God natt”, sa han och gick ut.

Vi hörde honom gå uppför trappan till gästrummet. Isabelle lutade huvudet i händerna och stönade.

34

”Det är mitt fel”, sa hon. ”Jag borde aldrig ha satt igång det här. Vi som hade så trevligt!”

Tessan stirrade ner i golvet, Stefan upp i taket. Endast Liv blängde på mig med ilsken min och skakade på huvudet. ”Ja, men herregud”, sa jag. ”Vad är det nu, då? Jalle har väl aldrig hållit på och tjatat om att han är bög förut? Vad är det här för ny giv?” ”Han har varit så rädd för dig så att han inte har vågat”, sa Liv. ”Nu håller han äntligen på att krypa fram under oket. Komma ut ur sin mentala garderob. Och det vill jag bara säga, Victor, att om du inte hanterar det här så kommer jag att slå ihjäl dig!”

Jag tömde mitt konjaksglas och ställde ner det. ”Vad hände med gammaldags artighet?” sa jag. ”Att man är trevlig mot värden och allt det där? Nu går jag faktiskt också och lägger mig. Ni kan sitta kvar så länge ni har lust, ät och drick vad ni vill.”

Med det gick jag också upp för trappan. Jag kunde höra Jalle stöka runt inne i badrummet och gick in i sovrummet där Sanna andades med långa, djupa andetag. Det var som om vår underbara dopdag hade avslutats med en tråkig bismak på ett sätt jag inte helt förstod. Kanske var jag bara berusad, trött efter anspänningen trots allt. Jag klädde av mig i mörkret och när jag kom ut i hallen i min pyjamas för att gå till badrummet hade Jalle redan försvunnit in till sig i gästrummet med snedtak. Jag stod en stund stilla i hallen och övervägde om jag skulle gå in och snacka med honom, men beslutade mig för att låta bli och gick in i badrummet istället.

Sanningen var faktiskt att jag inte hade en aning om vad jag skulle säga.

* Nästa morgon när jag kom ner satt Jalle redan i solgasset utanför huset med en mugg kaffe och morgontidningen. Han såg upp när jag kom ut, men han sa ingenting. ”Sorry för igår”, fick jag till sist ur mig. ”Det var inte meningen att göra dig obekväm till mods. Varken Isabelle eller jag insåg väl kopplingen innan du sa något. Fattar du?” ”Jag förstår precis”, sa Jalle. ”Jag är van. Men det hindrar inte 35

att jag blir jävligt trött på det.”

Vi såg på varandra ett tag och sedan återgick Jalle till tidningen.

Jag kände hur irritationen började bubbla inombords. Vi hade haft en deal i alla år, Jalle och jag, ända sedan vi pluggade tillsammans.

Det hade alltid varit helt okej för mig att han var bög trots att jag inte gillar bögar, bara jag slapp höra talas om det hela tiden och se honom hångla och så vidare. Jalle själv var inte typen som gick i Prideparader och höll på, det var inte hans grej. Jalle var diskret, även om han alltid gillade att festa. Och därmed var det också han som frångick överenskommelsen nu genom att ta upp frågan, inte jag. Ändå var det av någon jävla anledning jag som skulle be om ursäkt. Alltid jag. Så fort någonting gick åt helvete inom gruppen kunde man alltid skylla på Victor. Klumpiga, mansgrisiga Victor. Den stora golden retrievern, snäll men korkad. En björn med mycket liten hjärna. Lik förbannat var det jag som var mest framgångsrik av oss alla, rent ekonomiskt, och det var väl ganska underligt om jag nu var så dum i huvudet? Å andra sidan kanske det var just det de alla hade svårt att smälta: min framgång. Den svenska avundsjukan, till och med bland ens närmaste vänner.

Den var naturligtvis för ful och pinsam för att man skulle kunna tala om den. Bättre att fortsätta skylla allt på Victor, som ändå var så lyckad och hade det så bra. ”Var är Sanna och Saga?” sa jag nu istället.

Innan Jalle hann svara öppnades grinden längst nere i trädgården och Sanna kom in med sin cykel och Saga i barnstolen, tätt följd av sina föräldrar Lillemor och Bengt som hade varsin hyrcykel från Pump i Skanör. Hon hade varit och hämtat dem på Norregård och nu kom de fullastade med badväskor och annat, redo för en heldag på stranden. Vi kramade om varandra och de tackade för gårdagen.

Sedan såg Lillemor på mig och Jalle med sina klarblå ögon. ”Men här kommer vi och stör just när ni två äntligen har fått en stund för er själva. Ska inte vi ta och gå i förväg till stranden med Saga så kommer ni efter när det passar er?” ”Inte alls”, sa jag och la armen om min svärmor. ”Lillemor, du är alltid så otroligt omtänksam! Men faktum är att både Jalle och jag längtar efter att få komma ner till bryggan och ta ett morgondopp. Eller hur, Jalle?”

36

Jag inväntade inte hans svar utan gick bara in i huset igen, tog mina badkläder och en handduk över axlarna och återvände ut till de andra. Jalle såg inte på mig heller, han hade redan badbyxor och tröja på sig och handduken i handen. Dessutom hade han tagit med sig en bok och sina läsglasögon, vilket var mycket olikt honom.

Vi cyklade tillsammans ner till stranden, Saga i barnstolen bakom Sanna med sin ljuvligt söta, ljusrosa cykelhjälm på huvudet. Det var faktiskt för en gångs skull denna sommar ganska fint väder och vi slog läger strax intill bryggan för att Saga skulle kunna gå omkring i strandbrynet, liksom hand i hand med oss vuxna uppe på bryggan. De andra promenerade i förväg med Saga ut på bryggan och jag tog av mig tröjan och såg på Jalle. Han hade lagt sig på sin handduk och öppnade nu sin bok. Partybögen förvandlad till kränkt bokmal, mitt under sin korta Falsterbovisit. ”Kom igen!” sa jag. ”Ska du inte med och bada?” ”Börja ni”, sa Jalle med blicken ner i boken. ”Jag kommer sedan.”

Jag vände honom ryggen och gick ut på bryggan. Ville han sura så fick han väl göra det, det var ingenting som jag tänkte låta förstöra min dag. Samtidigt ingav hela situationen mig en känsla av obehag. Jalle var min bästa kompis och mitt största fan sedan alla år, det var olikt honom att reagera på det här sättet.

Han kanske gick igenom någon sorts identitetskris? Jag skulle bli tvungen att ta upp det här med honom när vi var ensamma och blotta insikten om det fick mig att stöna halvhögt mellan tänderna där jag gick.

Lillemor och Bengt stod längst ute på bryggan och beundrade Saga, som doppade sig tillsammans med Sanna från badstegen med armarna om Sannas hals. Hon var inte ett dugg rädd för vatten, inte ens när det var kallt. Jag ropade och vinkade till henne, och hon log sitt bredaste leende mot mig. Sedan gick Sanna upp med Saga igen och lämnade henne till mig för att själv få simma lite. Lillemor och Bengt följde med henne ner i vattnet och jag såg dem alla tre sträcka ut i riktning mot Falsterbohus. Jag lindade in Saga i en tjock frottéhandduk och blev sedan stående med henne i famnen medan jag pekade ut mamma, mormor och morfar för henne långt där borta i vattnet.

37

Sedan såg jag in mot stranden. Liv, Isabelle och Jalle kom gående mot mig ut på bryggan. När de var framme sträckte Jalle ut armarna efter Saga. ”Jag tar henne”, sa han. ”Så kan du bada med brudarna. Jag vet att du älskar det.”

Han gav mig ett litet leende och ägnade sig sedan åt att gnugga Saga med handduken och kittla henne så att hon gurglade av skratt. Jag såg på Liv och Isabelle. Isabelle sa ingenting, hon gick bara längst ut på bryggan i sin svarta baddräkt och dök elegant i vattnet. Liv i sin tur höjde på ögonbrynen åt mig. ”Sisten i”, sa hon.

Vi kastade oss i vattnet samtidigt och crawlade efter Isabelle ut mot tredje revet.

Där ute var vattnet friskt och klart och sandbotten alldeles vit, men det var för djupt för att man skulle kunna bottna. Vi trampade vatten med ansiktena vända mot bryggan. ”Vad sa ni till Jalle?” undrade jag. ”Jag trodde vi var på väg in i tredje världskriget.” ”Det enda rimliga”, sa Liv. ”Vi bad om ursäkt för att vi var tanklösa igår. Det tog bara en halv minut så åkte boken och brillorna ner i badväskan igen.” ”Jag sa samma sak hemma i trädgården”, sa jag. ”Men då hjälpte det minsann inte.”

Liv såg på mig med sina klarblå ögon, ännu mer lysande när de hade blivit lätt rödkantade av saltvattnet. ”Ni har nog lite mer att snacka om än vad som ryms i en enkel ursäkt, du och Jalle”, sa hon. ”Det behöver man inte vara Einstein för att inse.” ”Vadå?” sa jag. ”Vad har vi att snacka om?”

Liv stönade och såg prövande på mig som om hon inte visste om jag skojade eller ej. ”Kom nu, så simmar vi och möter Sanna och Lillemor”, sa hon och stack iväg.

Isabelle i sin tur såg också på mig. ”Ibland vet jag inte om du är väldigt smart eller väldigt dum”, sa hon. ”Att du är vacker kan jag se på utsidan. Men hur är det egentligen på insidan?”

38

”Det kanske är som med dig”, sa jag. ”Komplicerat?”

Isabelle såg på mig och spottade i vattnet utan att säga något.

Sedan crawlade hon iväg efter Liv och lämnade mig ensam kvar.

* På kvällen åt vi alla middag vid ett långbord på Rögeriet. Det var tänkt att bli en varm och trevlig tillställning, men istället tyckte jag att samvaron präglades av en olustig känsla. Mina egna föräldrar tycktes vilja trycka till Sannas föräldrar och spänningarna i den äldre generationen smittade av sig på oss andra. Den här överlägsenheten hos mina föräldrar har jag sett genom åren och känt motvilja emot, samtidigt som jag imiterat den och polerat den intill perfektion när jag ska trycka till en idiot på Enskilda eller någon kund behöver plockas ner till rätt nivå. Jag kan vara en dryg jävel när jag vill. Och en kväll som denna blev det uppenbart exakt var jag har hämtat min förmåga.

Min mamma diskuterade ’problemformuleringsprivilegiet inom den moderna psykiatrin’ med Lillemor, trots att hon själv inte kan ett smack om psykologi, och Lillemor stirrade på henne med blicken hos en vettskrämd kanin. Min pappa i sin tur flirtade öppet med både Isabelle och servitrisen, och sedan vände han på Bengts samtliga argument vad gällde EU-stödet till bönder och fick det hela att låta som ett demokratiproblem på högsta nivå som Bengt helt enkelt inte hade greppat. Värst av allt var att jag, som annars bara brukar njuta av mat och vin och glada skratt när jag är ute på krogen, hela tiden kände mig tvungen att gå emellan och försöka släta över. Jag gillade inte min nya roll ett enda dugg och det var med en lättnadens suck jag skrev på notan och reste mig från bordet.

Det blev ett utdraget avskedstagande inne på restaurangen eftersom flera skulle resa nästa dag och jag kände hur det började klia i kroppen nästan som när jag var liten. Mitt i alltihop fick jag plötsligt syn på Sanna och i detsamma såg hon tillbaka på mig, log och blinkade med ena ögat. Jag fylldes av en enorm kärlek till min hustru där hon stod mitt bland alla släktingar och vänner inne på Rögeriet: rakryggad och vacker, klädd i en enkel grå tröja och 39

med det blonda håret i hästsvans och sin blåa blick fästad på mig.

Det glittrade i hennes ögon och skrattgroparna djupnade, hon såg ut att finna hela situationen ofantligt komisk och jag kände att hon var min bundsförvant.

Sanna, Saga och jag: vad som än hände skulle vi tre ha varandra och leva tillsammans i denna värld av märkliga, tillgjorda relationer som jag varken kunde eller ville förstå. Men jag behövde inte heller förstå mer just nu, det räckte med att jag lät mig uppfyllas av kärleken till min värmländska hustru som inte alls kom från samma klass av människor som jag själv och som just därför gjorde mig starkare än jag någonsin skulle varit om jag hade gift mig med en av mina gelikar.

Jag trängde mig fram till Sanna, tog henne under hakan och kysste henne på munnen. Hennes läppar var varma och mjuka och det sög till i skrevet på mig när jag drog hennes kropp intill mig.

Hennes ansikte var osminkat och harmoniskt, och hennes blick på en gång klok och skrattlysten med ett nät av fina rynkor på båda sidor av ögonen. Jag hade inte sett de här rynkorna på nära håll tidigare, hade faktiskt inte riktigt blivit medveten om deras existens. Nu fyllde de mig med en värme och kärlek som jag inte riktigt kunde förklara. Sanna, liksom jag själv, höll på att åldras. ”Du”, sa jag lågt och såg in i hennes klarblå ögon, ”är underbar.”

Sanna svarade inte, hon bara log mot mig och la sin kind mot min och armarna runt min hals.

Så viskade hon tätt intill mitt öra: ”Det ska bli skönt när alla reser, tycker du inte?” ”Jo”, viskade jag tillbaka och klämde henne på rumpan, ”det ska bli jävligt skönt.”

Plötsligt fick jag en idé. ”Ska vi inte strunta i de här idioterna i jul?” viskade jag. ”Vi sticker till Florida, bara du och jag och Saga, och firar en riktig, amerikansk jul istället!”

En gång i min ungdom hade jag firat jul i Boston och det hade varit en oförglömlig upplevelse med kalkon, julstrumpor, ägglikör och blinkande lampor överallt. Den hade jag talat mycket med Sanna om. ”Florida …”, sa Sanna drömmande. ”En äkta amerikansk tomte 40

i solskenet och alla de där lamporna och uppblåsbara djuren som du har berättat om. Ja tack, Saga kommer att bli överlycklig!” ”Och inga släktingar och vänner så långt ögat når”, viskade jag. ”Inte en enda.”

* Efter middagen samlades vännerna åter i vårt kök för att dricka kaffe. Sannas föräldrar snusade redan i sina hotellsängar på Norregård, packade och klara för att bila hela vägen hem till Värmland nästa morgon. Jalle, Liv och Isabelle skulle också resa följande dag liksom Pella, Stefan och ungarna, eftersom de i sin tur skulle tillbringa de närmaste veckorna på sin gård i Småland och återvända till Falsterbo först en vecka in i augusti för att avsluta sommarlovet där när Alex och Truls hade rest vidare till Rivieran. Nu satt vi allihop runt köksbordet och på bänkarna vid spisen, medvetna om att detta var vår sista kväll tillsammans på någon månad eller så. ”Vad säger ni nu om det hela?” undrade jag. Känner ni er alla stärkta i er kristna tro efter detta högkyrkliga evenemang här hos oss? Eller känner ni er snarare mer tvivlande?” ”Den religiösa biten känns väl som den minst laddade i det här sammanhanget”, sa Jalle. ”Prästen var toppen, nu har Saga fått sina fyra namn – fem om man räknar med tilläggsnamnet Jalle – och allt är frid och fröjd. Men hur det står till med släktrelationerna i övrigt kan jag inte riktigt få kläm på. Vad var det du sa förut, Pella? Någonting om några stolar, eller vad det var?”

Pella skrattade och skakade på huvudet. ”Morgonens uppvisning i dåligt humör, signerad Truls”, sa hon. ”Klockan åtta i morse när Pella och jag kom ut i köket för att sätta på kaffet stod Truls beredd”, sa Stefan. ”Jag tror att han hade stått där ett tag och bara väntat på oss. I full golfmundering, förstås.” ”Hade han klubban i handen?” undrade Sanna intresserat. ”Ni var väl beredda på att ducka?” ”En järntrea”, sa Stefan. ”Du förstår situationens allvar.” ”Nej, men han var så jävla förbannad”, sa Pella och gned sig 41

trött i ögonen så att mascaran smetades ut och fick henne att likna en tvättbjörn. ”Åh, helvete, jag har ju smink på mig idag!”

Hon tog en ruta hushållspapper och försökte att torka av sig under ögonen medan hon pratade. ”Vad tusan menade Stefan och jag med att gå och låna ut vår gemensamma egendom till andra människor utan att fråga först?

Vad var det för ett jävla sätt? Det var det mest respektlösa Truls hade varit med om i modern tid och bla, bla, bla. Om inte stolarna och bordet var återbördade när han kom hem från golfbanan i eftermiddag så skulle vi få med honom att göra! Och så vidare, ni fattar.”

Sanna kastade en drömmande blick ut genom fönstret. ”Det är ett fint litet bord”, sa hon. ”Söta stolar också. Jag kanske ska dricka mitt morgonkaffe där imorgon bitti?” ”Se upp för järntrean”, sa Liv. ”Vi fick så bråttom idag”, sa Stefan. ”Vi hann inte riktigt med, mellan stranden och er middag på Rögeriet.” ”Och så reser ni tidigt imorgon”, sa Sanna glatt. ”Så skönt för er!”

Hon vände sig till mig. ”Vad säger du, älskling? När tror du att vi kan bära tillbaka dem?”

Jag la min panna i djupa veck. ”Svårt att säga”, sa jag. ”Det är mycket nu, så här under semestern, så det kan nog tidigast bli om någon vecka. Kanske tio dagar till och med. Men vi tar över nu, ni behöver inte bekymra er mer.

Det är ju vi som har fått låna dem!” ”Tänk om jag skulle måla om dem?” sa Sanna. ”Det tar nästan en vecka för utemöbler att torka helt. Man måste måla flera lager.

Vilken färg vill du ha, Pella?” ”Kräkfärgad”, sa Jalle. ”Golfrutig”, sa Stefan, ”som byxorna.”

Sanna nickade. ”Jag tror det får bli babyblått”, sa hon. ”Först måste jag skrapa, förstås. Det tar ett par dagar.”

Pella skrattade och skakade på huvudet. ”Mange takk!” sa Stefan med värme i rösten. ”När jag nu har fått med mig Pella så här långt i revolutionen så vill vi inte få en halvdan avslutning på det hela.”

42

”Oroa dig inte ett dugg”, sa jag. ”Sanna och jag tar med glädje över hela er civila olydnad och dess konsekvenser.”

Liv såg på Pella. ”Vad spännande!” sa hon. ”Har du bestämt dig för att börja sätta hårt mot hårt? Hur kommer det sig? Du har uppriktigt sagt hittills varit ganska så mesig.”

Pella ryckte på axlarna. ”Jag har inte bestämt någonting”, sa hon. ”Det här är inte genomtänkt. Jag kände bara plötsligt att det stod mig upp i halsen, alltihop. Det här var Victors och Sannas och Sagas dopkalas, och då är det väl självklart att man som granne och släkting ställer upp och lånar ut allt som kan behövas? Grejen är att om Alex själv hade fått frågan av Victor så hade hon sagt ja utan att blinka och definitivt utan att stämma av med oss först. Hon är inte ett dugg ogenerös. Den där sittgruppen används aldrig, ni kan ha den kvar här hela sommaren utan att det märks därhemma. Det handlar som vanligt bara om makt. När hon sedan föreslår att Victor ska be gästerna att resa sig bara för att hon ska få sin vilja igenom, då passerar hon gränsen för mig. Då går jag i baklås.”

En plötslig känsla av stolthet vällde upp i mitt bröst, nästan som om Pella varit min egen dotter. ”Det är bra, Kakan”, sa jag till henne. ”Fortsätt med det. Du har vårt fulla stöd!” ”Jag för min del pratade ganska mycket med Lillemor och Bengt ikväll”, sa Liv försiktigt till Sanna. ”Hur har de haft det här, tror du?”

Sanna skrattade och tittade på mig. ”Jaa, hörni”, sa hon. ”Mamma sa till mig när vi var på stranden i morse att det kändes lite grann som när hon skulle börja på gymnasiet inne i Karlstad. Massor av rika, vackra äldre elever som verkade veta och kunna precis allting mycket bättre än hon.” ”Lillemor som är så gullig”, sa jag lamt. ”Du behöver inte oroa dig, älskling”, sa Sanna leende. ”Mamma och pappa är kanske lite blyga i sådana här sammanhang, men de står med fötterna på jorden båda två. De var nog mest förundrade över att människor som är äldre än de själva orkar hålla på så som era föräldrar gör härnere.”

43

”Vadå orkar hålla på?”

Nu var det Pella som frågade. Sanna ryckte på axlarna men hon log fortfarande. ”På alla sätt”, sa hon. ”Att dina föräldrar, Pella, och din moster och hennes man springer på så mycket cocktailpartyn och middagar hela tiden. Och …”

Sanna såg lite skyggt på mig. ”… att din mamma och pappa verkar ha ett sådant behov av att sätta utbölingarna på plats. Ja, du får ursäkta, älskling, men de sa faktiskt så. Fast de var på gott humör när de sa det!”

Jag suckade djupt. ”Vad fan”, sa jag, ”det är väl jag som ska be om ursäkt för mina oborstade föräldrar. Jag vet inte vad det är med dem. Eller också är det bara jag som inte har sett det förut.” ”Hälsa dina föräldrar”, sa Liv till Sanna, ”att jag tycker att de är underbara! Ännu mer nu, när jag hör hur kloka de är.” ”Missförstå mig inte”, sa Sanna, ”min mamma blir så nervös att hon inte vet vart hon ska ta vägen när hon måste umgås med överklassen. Hon planerar sin klädsel i dagar, och pappas också.

Hon var hos frissan hemma innan hon åkte och sedan en gång till här nere inför dopet. Hon bantade i två veckor innan de reste!

Men sedan är de ganska kloka ändå, båda två. De står liksom för vilka de är. Även om era föräldrar är mycket ’finare’.” ”Mycket fånigare, menar du”, sa jag. ”Om jag ska vara ärlig så tycker jag att allt det här har varit ganska jobbigt.” ”Jobbigt?” sa Pella förvånat. ”Det har ju varit jättelyckat!” ”Kom igen, du vet precis vad jag menar”, sa jag. ”Jalle som stormar upp och lägger sig när vi pratar präster med mademoiselle Difficile.” ”Jag hade all anledning”, sa Jalle buttert. ”Faktiskt”, sa Isabelle. ”Och så kan du sluta kalla mig det där!” ”Det är du som ändrar spelreglerna”, sa jag till Jalle.

Vi stirrade på varandra. ”Det här får ni två reda ut någon annan gång”, sa Pella, ”för just nu orkar vi inte med er.” ”Jag är inte ett enda dugg mer difficile än du!” sa Isabelle och blängde på mig.

44

”Och så våra jävla föräldrar på det”, sa jag. ”Jag bara sitter där på Rögeriet och hör hur de försöker platta till Lillemor och Bengt.

Det var skönt att höra att det inte lyckades.” ”Du talar om en värmländsk jordbrukare och en damfrisörska av gammal sossestam från obygden”, sa Sanna. ”De är betydligt segare än så.” ”Och Truls och Alexandra på det”, sa jag och vände mig till Pella. ”Fattar du verkligen inte vad jag menar?” ”Äsch, det där”, sa Pella lätt. ”Relationer mellan människor, särskilt inom familjen. Det är samma visa överallt. Välkommen till verkligheten, min vän! Frågan är väl snarare var du har hållit hus hela tiden fram till nu?”

Jag tittade på Sanna. ”Så här vill jag sammanfatta det”, sa jag. ”Jag älskar min fru och jag är glad att du vill ha mig trots omständigheterna och trots mina dumdryga föräldrar. Du och jag och Saga, och så ni som sitter här nu, det är vad som gäller för mig. Sedan skiter jag i resten!” ”Hoppla”, sa Jalle. ”Värdepappersmäklaren har kommit till en insikt!” ”Oh, là là”, sa Isabelle spydigt. ”Quel bordel.” ”Det var det värsta”, sa Liv och spärrade upp ögonen. ”Men annars känns det bra, Victor?” ”Passa er jävligt noga”, sa jag. ”Annars rensar jag ut er också ur min inre krets.” ”Och reser med Sanna till en öde ö och lever av kokosnötter och kärlek allena”, sa Pella. ”Lyssna till Victor”, sa Stefan lugnt. ”Jag har sällan hört honom så klok som ikväll.” ”Tack, Stefan”, sa jag. ”Det är skönt att man har en kompis i församlingen i alla fall.”

I detsamma vaknade Saga uppe i sovrummet och började skrika.

Sanna reste sig direkt, men jag hann före. ”Jag tar henne”, sa jag och gick uppför trappan.

Saga stod i spjälsängen och grät innanför den halvöppna dörren. När jag kom in log hon sitt tandlösa leende med hela ansiktet genom tårarna och sträckte upp armarna mot mig. Jag fylldes av en känsla som var så stark att jag inte kunde sätta ord på den.

45

Istället lyfte jag upp henne och drog in hennes doft. Den gick rakt in i kroppen på mig och gjorde mig lycklig, på en gång lugn och upprymd på ett sätt som jag inte hade varit på många timmar. Om det fanns någonting större än vi själva så fanns det här, i detta ögonblick, just nu. Men ”Gud” var inte rätta ordet för att beskriva det.

Med den varma, nyvakna Saga i famnen och näsan i hennes hår återvände jag till de andra.

* Nästa morgon var dimmig och grå, fylld av uppbrott och avsked.

I trädgården svävade vita stråk av dimma och det gick knappt att urskilja träden runt omkring oss. Det verkade nästan vara höst i luften, och Sanna och jag stod i köksfönstret med varsin mugg kaffe och blickade ut över det lilla vi kunde urskilja av vår omgivning. Det kändes som om vi var de sista människorna, eller kanske de första. Överlevarna.

I detsamma kom Stefan gående genom dimman nerifrån grinden, följd av Pella. Han gick fram till den utlånade trädgårdsmöbeln och lyfte upp bordet med ett ryck, vände och gick tillbaka mot grinden där deras bil väntade. Pella lyfte upp en stol och följde efter honom. Vi betraktade dem under tystnad där de gick. Sedan gick vi ut genom dörren och mötte dem på deras väg tillbaka till oss.

Stefan såg på mig med kolsvart blick. Pella såg helt gråtfärdig ut bakom honom. ”Fråga inte!” sa Stefan till oss.

Han tog en stol i varje hand och Pella tog den sista stolen. Så försvann de genom dimstråken, tillbaka ner mot grinden. Det gick några ögonblick, sedan startade bilen med ett dämpat ljud och körde iväg.

Sanna och jag blev stående helt stilla med våra kaffemuggar i händerna utan att säga något, ensamma i dimman.

46