Auster_Mannen i moĚˆrkret.indd 6
09-01-19 15.40.20
Jag ligger ensam i mörkret och vrider och vänder på världen i mitt huvud medan jag åter brottas med min sömnlöshet, kämpar mig igenom ytterligare en vit natt i den väldiga amerikanska ödemarken. På övervåningen sover min dotter och dotterdotter i sina sovrum, båda lika ensamma: fyrtiosjuåriga Miriam, mitt enda barn, som har sovit ensam de senaste fem åren, och tjugotreåriga Katya, Miriams enda barn, som förr sov tillsammans med en ung man vid namn Titus Small, men Titus är död nu och Katya sover ensam med sitt brustna hjärta. Klart ljus, därefter mörker. Solen som flödar från himlens alla hörn följd av nattens svärta, de tysta stjärnorna, vinden som rör sig i trädkronorna. Det är rutin nu. Jag har bott i det här huset i över ett år, ända sedan de skrev ut mig från sjukhuset. Miriam envisades med att jag skulle komma hit, och först var det bara vi två, förutom en dagsköterska som såg efter mig när Miriam var på sitt arbete. Men tre månader senare rasade världen ner över Katya och hon hoppade av filmskolan i New York för att komma hit och bo hos sin mamma i Vermont. Hans föräldrar hade uppkallat honom efter Rembrandts son, den lille pojken på målningarna, det guldhåriga barnet 7
Auster_Mannen i mörkret.indd 7
09-01-19 15.40.20
i den röda mössan, den dagdrömmande eleven som grubblade över sina läxor, den lille gossen som blev en ung man, hemsökt av sjukdom och som dog bara drygt tjugo år gammal, precis som Katyas Titus. Det är ett dödsmärkt namn, ett namn som för alltid borde bannlysas. Jag tänker ofta på Titus död, den fruktansvärda berättelsen om den döden, bilderna från den döden, den förkrossande effekten som den döden fick på min sörjande dotterdotter, men jag vill inte gå dit i tankarna nu, jag kan inte gå dit nu, jag måste skjuta det så långt bort ifrån mig som möjligt. Natten är fortfarande ung, och när jag ligger här i sängen och tittar upp i mörkret, ett mörker så svart att taket inte syns, börjar jag försöka komma ihåg den berättelse som jag började på i går natt. Det är så jag brukar göra när sömnen vägrar infinna sig. Jag ligger i sängen och berättar historier för mig själv. Det kanske inte är så mycket bevänt med dem, men så länge jag vistas inne i dem hindrar de mig från att fundera på de ting som jag helst av allt skulle vilja glömma. Koncentrationen kan emellertid bli ett problem, och allt som oftast driver tankarna så småningom bort från historien jag försöker berätta och över till de ting som jag inte vill tänka på. Det är ingenting att göra åt. Jag misslyckas gång på gång, misslyckas oftare än jag lyckas, men det betyder inte att jag inte anstränger mig så hårt jag kan. Jag placerade honom i ett hål. Det kändes som en bra början, ett lovande sätt att få fart på handlingen. Att stoppa ner en sovande man i ett hål och sedan se efter vad som händer när han vaknar och försöker krypa ut. Jag menar nu ett djupt hål i marken, drygt tre meter djupt och grävt 8
Auster_Mannen i mörkret.indd 8
09-01-19 15.40.20
så att det bildar en perfekt cirkel med lodrät innervägg av tätt sammanpackad jord, så hård att ytan känns som bränd lera, kanske till och med som glas. Mannen i hålet kommer således inte att kunna ta sig upp ur hålet när han väl har slagit upp ögonen. Såv ida han inte är utrustad med en uppsättning redskap för bergsbestigning – en hammare och metallpiggar, till exempel, eller ett rep att använda som lasso runt ett träd i närheten – men den här mannen har inga redskap och så snart han vaknar till liv kommer han snabbt att bli medveten om sin belägenhet. Och mycket riktigt. Mannen vaknar och upptäcker att han ligger på rygg och tittar upp mot en molnfri kvällshimmel. Han heter Owen Brick, och han har ingen aning om hur han har hamnat på denna plats, inget minne av att ha ramlat ner i detta cylindriska hål, som han uppskattar till ungefär fyra meter i diameter. Han sätter sig upp. Till sin häpnad upptäcker han att han är klädd i en soldatuniform av grovt, gråbrunt ylle. Han har en uniformsmössa på huvudet och på fötterna har han ett par bastanta, slitna läderkängor som är snörade upp över anklarna med en rejäl dubbelknut. Det sitter två militära galoner på varje jackärm, vilket tyder på att uniformen tillhör en person med en korprals rang. Denna person kan kanske vara Owen Brick, men mannen i hålet, som bär namnet Owen Brick, kan inte minnas att han någonsin i livet har tjänstgjort i en armé eller utkämpat ett krig. I brist på någon annan förklaring antar han att han har fått ett slag i huvudet och drabbats av tillfällig minnesförlust. När han för fingrarna till sin hårbotten och börjar söka 9
Auster_Mannen i mörkret.indd 9
09-01-19 15.40.20
efter bulor och jack hittar han emellertid inga spår av svullnader, inga skärsår, inga blåmärken, ingenting som tyder på att en sådan skada kan ha inträffat. Vad är det då fråga om? Har han råkat ut för något slags debilitetstrauma som har slagit ut stora delar av hans hjärna? Kanske det. Men såvida inte minnet av detta trauma plötsligt återvänder kommer han aldrig att få veta det. Därefter börjar han utforska möjligheten att han ligger och sover hemma i sin säng, fångad inuti någon övernaturligt klar och tydlig dröm, en dröm som är så verklighetstrogen och intensiv att gränsen mellan dröm och medvetande i det närmaste har suddats ut. Om detta stämmer behöver han bara slå upp ögonen, hoppa ur sängen och gå ut i köket för att sätta på morgonkaffet. Men hur kan man öppna ögonen när de redan är öppna? Han blinkar några gånger i en barnslig föreställning om att detta kanske kan bryta förtrollningen – men det finns ingen förtrollning att bryta, och den magiska sängen vägrar att uppenbara sig. En flock starar passerar ovanför honom, finns i hans synfält under fem, sex sekunder och försvinner sedan bort i skymningsljuset. Brick reser sig upp för att studera sin omgivning, och när han gör det blir han medveten om ett föremål som putar ut i den främre vänstra byxfickan. Det visar sig vara en plånbok, hans plånbok, och förutom sjuttiosex amerikanska dollar innehåller den ett körkort utfärdat av staten New York till en viss Owen Brick, född den 12 juni 1977. Detta bekräftar det som Brick redan vet: att han är en snart trettioårig man som bor i Jackson Heights, Queens. Han vet också att han är gift med en kvinna som heter 10
Auster_Mannen i mörkret.indd 10
09-01-19 15.40.21
Flora och att han under de senaste sju åren har arbetat som professionell trollkarl och framträtt främst på barnkalas runt om i staden under artistnamnet Den Store Zavello. Dessa fakta gör bara mysteriet ännu mer outgrundligt. Om han nu är så säker på vem han är, hur har han då hamnat på botten av detta hål, dessutom iklädd en korpralsuniform men utan papper eller ID-bricka eller ett militärt ID-kort som bevis på sin soldatstatus? Det tar honom inte lång tid att inse att han inte har en chans att fly. Den cirkelrunda väggen är för hög, och när han sparkar på den med sin känga för att göra märken i ytan och så småningom åstadkomma något slags fotstöd som skulle kunna hjälpa honom att klättra upp, resulterar det bara i en ömmande stortå. Mörkret faller snabbt och luften känns kylig, en fuktig vårkyla som nästlar sig in i hans kropp, och även om Brick har börjat känna rädsla är han för ögonblicket ändå mer förbryllad än rädd. Trots detta kan han inte låta bli att ropa på hjälp. Hittills har allt varit tyst omkring honom, vilket fått honom att anta att han befinner sig i ett avlägset, obebott landsbygdsområde utan andra ljud än något enstaka fågelrop och suset från vinden. Men som på ett givet kommando, som genom något slags skev logik om orsak och verkan, bryter artillerield ut i fjärran i samma stund som han ropar ordet HJÄLP och den mörknande himlen lyses upp av förstörelsebringande kometstrimmor. Brick hör automatvapen, briserande granater, och bakom alltihop, säkert flera kilometer bort, en dov kör av skrikande människoröster. Han inser att detta är krig och att han är en soldat i detta krig, men utan tillgång till vapen, 11
Auster_Mannen i mörkret.indd 11
09-01-19 15.40.21
utan möjlighet att försvara sig mot ett anfall, och för första gången sedan han vaknat i hålet är han riktigt ordentligt rädd. Skjutandet pågår i över en timme för att sedan långsamt förtona i tystnad. Strax därpå hör Brick det svaga ljudet av sirener, vilket han antar betyder att brandbilar skyndar mot byggnader som skadats under anfallet. Därefter upphör även sirenerna, och tystnaden faller åter över honom. Trots att Brick fryser och är rädd är han också helt utmattad, och efter att ha vankat runt i sitt cylindriska fängelse ända tills stjärnorna dyker upp på himlen sträcker han ut sig på marken och lyckas till slut somna. Tidigt nästa morgon väcks han av en röst som ropar på honom uppifrån övre delen av hålet. Brick tittar upp och får se ett mansansikte sticka fram över kanten, och eftersom han inte ser något annat än ansiktet antar han att mannen ligger platt på mage. Korpral, säger mannen. Korpral Brick, det är dags att ge sig av. Brick reser sig, och nu när hans ögon befinner sig på bara drygt en meters avstånd från främlingens ansikte ser han att mannen är en svartmuskig kille med kraftigt markerad käke täckt av två dagars skäggstubb och att han har på sig en uniformsmössa exakt lik den som sitter på hans eget huvud. Innan Brick hinner invända att hur gärna han än vill ge sig av så omöjliggörs detta av hans belägenhet, försvinner mannens ansikte. Oroa dig inte, hör han honom säga. Vi ska få upp dig därifrån på nolltid. 12
Auster_Mannen i mörkret.indd 12
09-01-19 15.40.21
Några ögonblick senare följs detta av ljudet från en hammare eller en järnklubba som slår mot ett metallföremål, och eftersom ljudet låter allt dovare för varje slag funderar Brick på om mannen kanske håller på med att banka ner en påle i marken. Och om det är en påle är det förmodligen meningen att ett långt rep snart ska fästas vid den och att det repet ska hjälpa Brick att klättra upp ur hålet. De dovt klingande slagen upphör, det går ytterligare trettio, fyrtio sekunder och sedan faller ett rep ner vid hans fötter, precis som han har förutspått. Brick är trollkarl och inte kroppsbyggare, och även om det inte utgör någon överdrivet krävande uppgift för en frisk trettioårig man att klättra någon meter eller så i ett rep, så har han ändå en hel del problem med att häva sig upp till toppen av hålet. Innerväggen har han ingen hjälp av, eftersom sulorna på hans kängor hela tiden halkar på den släta ytan, och när han försöker få fäste med kängorna på själva repet lyckas han inte få något riktigt stöd, vilket innebär att han måste lita enbart till sin armstyrka, och med tanke på att hans armar varken är muskulösa eller kraftiga och att repet är grovt och strävt och sålunda river upp hans handflator förvandlas denna okomplicerade operation till en riktig kamp. När Brick äntligen närmar sig kanten och den andre mannen griper tag i hans högerhand och drar upp honom på marknivå är han både andfådd och fylld av självförakt. Efter en så ynklig uppvisning väntar han sig att bli hånad för sin oduglighet, men som genom ett under avstår mannen från att komma med några nedsättande kommentarer. 13
Auster_Mannen i mörkret.indd 13
09-01-19 15.40.21
Medan Brick långsamt kämpar sig upp på fötter lägger han märke till att hans räddares uniform ser likadan ut som hans egen, med det enda undantaget att det sitter tre galoner på hans jackärmar i stället för två. Luften är tjock av dimma och han har svårt att avgöra var han befinner sig. På någon isolerad plats på landsbygden, som han anade, men staden eller samhället som utsattes för anfall föregående natt syns inte till någonstans. Det enda han något så när klart kan urskilja är metallpålen med det fastknutna repet och en lerstänkt jeep som står parkerad drygt tre meter från hålets kant. Korpral, säger mannen och ger Brick ett fast, entusiastiskt handslag. Jag är Serge Tobak, din sergeant. Mer känd som Sarge Serge. Brick ser ner på mannen, som är gott och väl femton centimeter kortare än han själv, och upprepar namnet med låg röst: Sarge Serge. Jag vet, säger Tobak. Mycket lustigt. Men namnet har fastnat och det finns ingenting jag kan göra åt det. Det är bara att finna sig och le, eller hur? Vad gör jag här? frågar Brick och försöker behärska ångesten i rösten. Ta dig samman nu, grabben. Du utkämpar ett krig. Vad trodde du det här var? En tur runt nöjesfältet? Vilket krig? Betyder det att vi är i Irak? Irak? Vem bryr sig om Irak? Amerika utkämpar ett krig i Irak. Det vet alla. Åt helvete med Irak. Det här är Amerika, och Amerika slåss mot Amerika. 14
Auster_Mannen i mörkret.indd 14
09-01-19 15.40.21
Vad pratar du om? Inbördeskrig, Brick. Vet du ingenting? Det här är fjärde året. Men nu när du har dykt upp kommer det snart att ta slut. Du är killen som ska fixa det. Hur vet du vad jag heter? Du är ju i min pluton, dumskalle. Och hålet då? Vad gjorde jag där nere? Det är det normala sättet. Alla nyrekryterade kommer hit den vägen. Men jag har inte mönstrat. Inte tagit värvning. Givetvis inte. Det gör ingen. Men det är så här det går till. Ena minuten lever man sitt liv och nästa minut är man ute i kriget. Brick är så förvirrad av Tobaks påståenden att han inte vet vad han ska säga. Så här är det, pratar sergeanten på. Du är den stackars dumbom som de har valt ut till det stora jobbet. Fråga mig inte varför, men generalstaben anser att du är den bäste för detta uppdrag. Kanske för att ingen känner dig, eller kanske för att du har den där … den där, vad ska jag säga? … den där lite menlösa framtoningen som gör att ingen skulle kunna misstänka att du är en mördare. Mördare? Just det, mördare. Men jag vill hellre använda ordet befriare. Eller fredsstiftare. Vad man än väljer att kalla dig så kommer kriget inte att ta slut om inte du gör nåt. Brick skulle helst vilja springa därifrån så fort som möjligt, men eftersom han är obeväpnad kan han inte komma på något annat att göra än att spela med. Och vem är det 15
Auster_Mannen i mörkret.indd 15
09-01-19 15.40.21
meningen att jag ska döda? frågar han. Det är snarare vad än vem, svarar sergeanten gåtfullt. Vi är inte ens säkra på vad han heter. Det kan vara Blake. Det kan vara Black. Det kan vara Bloch. Men vi har en adress, och om han inte har slunkit undan vid det här laget ska det inte bli så svårt för dig. Vi skaffar dig en kontaktperson i stan, du får jobba under täckmantel och på ett par dagar borde det hela vara klart. Och varför förtjänar den där mannen att dö? Därför att han äger kriget. Han hittade på det, och allt som händer eller är på väg att hända finns inuti hans huvud. Om man undanröjer det huvudet så slutar kriget. Så enkelt är det. Enkelt? Du får det att låta som om han vore Gud. Inte Gud, korpral, bara en människa. Han sitter i ett rum hela dagarna och skriver, och allt han skriver ner blir verklighet. Underrättelsetjänstens rapport säger att han är tillintetgjord av skuldkänsla, men han kan inte hejda sig. Om den skitstöveln hade modet att skjuta sig med en kula i pannan så skulle vi inte ha behövt föra det här samtalet. Du menar alltså att det är en berättelse, att en man sitter och skriver en berättelse och att vi allihop ingår i den. Nånting ditåt. Och sen, när han är död, vad händer då? Kriget tar slut, men vi då? Allt återgår till det normala. Eller också kanske vi bara försvinner. Kanske det. Men den risken måste vi ta. Läget är des perat, grabben. Över tretton miljoner är redan döda. Om 16
Auster_Mannen i mörkret.indd 16
09-01-19 15.40.21
det fortsätter så här så kommer halva befolkningen att ha strukit med innan vi vet ordet av. Brick har ingen som helst tanke på att döda någon, och ju mer han lyssnar på Tobak desto säkrare blir han på att mannen är spritt språngande galen. För ögonblicket har han dock inget annat val än att låtsas förstå och bete sig som om han är ivrig att utföra sitt uppdrag. Sarge Serge går bort till jeepen, hämtar en bylsig plastpåse från baksätet och räcker den till Brick. Din nya utstyrsel, säger han. Och mitt där ute under bar himmel beordrar han trollkarlen att ta av sig sin militäruniform och sätta på sig de civila kläder som ligger i påsen: ett par svarta jeans, en mörkblå skjorta, en röd V-ringad tröja, ett bälte, en brun skinnjacka och svarta skinnskor. Därefter ger han honom en grön nylonryggsäck fylld med mer kläder, rakdon, tandborste och tandkräm, en hårborste, en 38-kalibrig revolver och en ask med ammunition. Slutligen får Brick ett kuvert med tjugo femtiodollarsedlar och en papperslapp med kontaktpersonens namn och adress. Lou Frisk, säger sergeanten. En bra kille. Sök upp honom så fort du kommer till stan så talar han om för dig allt du behöver veta. Vad är det för stad vi talar om? frågar Brick. Jag har ingen aning om var jag befinner mig. Wellington, säger Tobak medan han snurrar runt åt höger och pekar ut i den tunga morgondimman. Arton kilometer norrut. Håll dig bara på den här vägen så är du framme mitt på eftermiddagen. Är det meningen att jag ska gå till fots? 17
Auster_Mannen i mörkret.indd 17
09-01-19 15.40.21
Jag är ledsen. Jag skulle ha skjutsat dig men jag måste ge mig av åt andra hållet. Mina mannar väntar på mig. Men hur blir det med frukost? Arton kilometer på fastande mage … Jag är ledsen för det också. Det var meningen att jag skulle ta med mig en äggsmörgås och en termos med kaffe, men det glömde jag. Innan Sarge Serge ger sig av till sina mannar drar han upp repet ur hålet, rycker metallpålen ur jorden och slänger in båda föremålen bak i jeepen. Sedan kliver han upp bakom ratten och sätter igång motorn. Han ger Brick en avskedshonnör och säger: Stå på dig, soldat! Du ser inte precis ut som en mördare, men vad vet jag? Jag har aldrig rätt om nånting. Utan ett ord till trycker Tobak foten mot gaspedalen och vips är han försvunnen, uppslukad av dimman på några sekunder. Brick står orörlig. Han både fryser och är hungrig, känner sig både omtumlad och rädd, och i över en minut står han bara kvar där mitt på vägen och funderar på vad han ska göra nu. Till slut börjar han huttra i den frostkalla luften. Det avgör saken. Han måste få fart på sina lemmar, få lite värme i kroppen, så utan minsta aning om vad som väntar honom vänder han sig om, kör ner händerna i fickorna och börjar gå i riktning mot stan.
18
Auster_Mannen i mörkret.indd 18
09-01-19 15.40.21