Woolf_Resan_ut.indd 6
2009-12-03 15:01:16
Kapitel ett
Eftersom gatorna som leder från The Strand till The Embankment är mycket smala är det bäst att inte gå arm i arm där. Om man ändå envisas med att göra det måste advokatbiträden ta flygande språng ned i leran; unga maskinskriverskor måste rastlöst hålla sig bakom en. På Londons gator, där skönheten är åsidosatt, måste excentriciteten betala priset och man ska helst inte vara mycket lång, vara iförd en lång blå cape eller fäkta i luften med vänsterhanden. En eftermiddag i början av oktober när trafiken höll på att bli livlig stegade en lång man beslutsamt fram längs trottoarkanten med en dam vid armen. Ilskna blickar träffade dem i ryggen. De små, upprörda gestalterna – ty i jämförelse med detta par såg de flesta människor små ut – som var utrustade med reservoarpennor och tyngda av dokumentportföljer, hade tider att passa och lyfte veckolön, varför det fanns visst fog för den ovänliga blick som riktades mot mr Ambroses längd och mrs Ambroses cape. Men någon sorts förtrollning hade gjort såväl mannen som kvinnan oåtkomliga för spydigheter och misshag. I hans fall skulle man av läpparnas rörelse kunna gissa att det var tankar, och i hennes fall av blicken som stelt riktades framför henne på en höjd ovanför de flestas ögon att det var sorg. Det var bara genom att förakta alla hon mötte som hon höll tillbaka tårarna, och fientligheten från människor som svepte förbi henne var uppenbart plågsam. Efter att i ett par tre minuter ha betraktat trafiken på The Embankment med orubbligt lugn ryckte hon maken i ärmen och de gick över mellan de snabbt framström7
Woolf_Resan_ut.indd 7
2009-12-03 15:01:16
mande automobilerna. När de befann sig i säkerhet på bortre sidan drog hon vänligt undan sin arm från hans samtidigt som hon tillät munnen att slappna av, att darra; sedan kom tårar rullande ned och medan hon stödde armbågarna mot balustraden skuggade hon för ansiktet mot de nyfikna. Mr Ambrose försökte trösta; han klappade henne på axeln; men hon visade inga tecken till att släppa honom inpå livet och eftersom han fann det pinsamt att stå bredvid en sorg som var större än hans egen lade han armarna i kors bakom ryggen och gick ett varv på trottoaren. Här och var skjuter kajen ut i vinklar, likt predikstolar; dock är det inte predikanter som intar dem, utan små pojkar som dinglar med snören, släpper ned småsten eller sjösätter papperstussar för en seglats. Med sin skarpa blick för det excentriska var de böjda att finna mr Ambrose skräckinjagande; men den påhittigaste skrek ”Blåskägg!” när han gick förbi. För att de inte skulle börja retas med hans hustru hötte mr Ambrose med käppen mot dem, varvid de bestämde sig för att han enbart var grotesk, och fyra i stället för en skrek ”Blåskägg!” i kör. Fastän mrs Ambrose stod blickstilla, mycket längre än vad som är naturligt, lämnade de små pojkarna henne i fred. I närheten av Waterloo Bridge finns det alltid någon som tittar ned i floden; ett par kan stå där och prata i en halvtimme en vacker eftermiddag; de flesta människor som promenerar för nöjes skull står och funderar i tre minuter; när de har jämfört tillfället med andra tillfällen, eller kommit till någon slutsats, går de vidare. Ibland liknar Westminsters bostadshus och kyrkor och hotell konturerna av Konstantinopel i dimma; ibland är floden överdådigt purpurtonad, ibland är den lerfärgad, ibland glittrande blå som havet. Det är alltid värt besväret att titta ned och se vad som händer. Men den här damen tittade varken upp eller ned; det enda hon hade sett medan hon stod där var en cirkelrund regnbågsskimrande fläck som sakta flöt förbi med ett halmstrå mitt i. Halmstrået och fläcken snurrade runt, 8
Woolf_Resan_ut.indd 8
2009-12-03 15:01:16
runt bakom den darrande vätskan i en stor framvällande tår, och tåren steg och föll och hamnade nere i floden. Så träffades hennes öron av något helt nära inpå – Lars Porsena av Clusium inför nio gudar svor –
och sedan svagare, som om den talande hade gått förbi henne på sin promenad – ingen orätt skall drabba dem som det mäktiga Tarquinia bebor.1
Ja, hon visste att hon måste återvända till allt det där, men just nu måste hon gråta. Hon höll för ansiktet och nu snyftade hon mer ihållande än hon hittills gjort, under det att axlarna steg och sjönk med stor regelbundenhet. Det var denna gestalt hennes make såg när han, efter att ha kommit fram till den blankpolerade Sfinxen,2 efter att ha fastnat hos en man som sålde vykort, vände om; versen upphörde ögonblickligen. Han kom fram till henne, lade handen på hennes axel och sade: ”Käraste.” Rösten var bönfallande. Men hon slöt ansiktet mot honom, som för att säga: ”Du kan omöjligt förstå.” Eftersom han dock inte lämnade henne blev hon tvungen att torka ögonen och lyfta blicken i jämnhöjd med fabriksskorstenarna på andra stranden. Hon såg också valven i Waterloo Bridge och kärrorna som rörde sig över dem, likt djuren på en skjutbana. Blicken som såg dem var tom, men att alls se något var naturligtvis detsamma som att sluta gråta och börja gå. ”Jag skulle hellre promenera”, sade hon efter att hennes man hade hejdat en droska där det redan satt två män. Orubbligheten i hennes sinnesstämning stördes av promenadens inverkan. De framrusande automobilerna, som snarare påminde om spindlar på månen än om jordiska föremål, de 9
Woolf_Resan_ut.indd 9
2009-12-03 15:01:16
dånande bryggarvagnarna, de skramlande tvåhjuliga droskorna och små svarta kupéerna kom henne att tänka på den värld hon levde i. Någonstans däruppe ovanför takspirorna där röken steg i en spetsig kulle frågade hennes barn efter henne nu, och fick ett tröstande svar. Vad beträffar den stora mängden gator, torg och offentliga byggnader som skilde dem åt, kände hon i den här stunden bara hur lite London hade gjort för att hon skulle älska staden, fastän hon hade tillbringat trettio av sina fyrtio år vid en gata. Hon visste hur hon skulle uppfatta människorna som passerade henne; där var de rika som sprang av och an mellan varandras hus så här dags; där var de trångsynta arbetarna som åkte i ett rakt led till sina kontor; där var de fattiga som var olyckliga och med rätta hätska. Trots att det fanns solsken i diset nickade luggslitna gamla gubbar och gummor redan till på bänkarna. När man avstod från att se den skönhet som höljde saker och ting var det detta som var skelettet därinnanför. Ett fint regn kom henne nu att bli ännu mer nedstämd; vagnar med de besynnerliga namnen på dem som ägnade sig åt besynnerliga verksamheter – Sågspåns-Fabrikör Sprules; Grabb tackar inte nej till minsta bit pappersavfall – förfelade sin verkan som dåliga skämt; oförskräckta älskande par i skydd av en slängkappa tycktes henne sjaskiga, deras lidelse överspelad; blomsterförsäljerskorna, ett förnöjsamt sällskap vilkas prat alltid är hörvärt, var dyblöta gamla kärringar; de röda, gula och blå blommorna, vilkas huvuden var tätt hoppressade, vägrade att lysa. Till det kom att hennes man, som gick med långa snabba rytmiska steg och emellanåt knyckte med den fria handen, antingen var en viking eller en slagen Nelson; fiskmåsarna hade fått honom att ändra ton. ”Ridley, ska vi åka? Ska vi åka, Ridley?” Mrs Ambrose blev tvungen att tala med skarp röst; vid det här laget var han långt borta. Genom att köra samma gata fram i jämn trav förde droskan snart bort dem från West End och kastade dem in i London. Det tycktes som om detta var ett 10
Woolf_Resan_ut.indd 10
2009-12-03 15:01:16
stort fabriksområde, där människorna ägnade sig åt att tillverka föremål, som om West End med sina elektriska lampor,3 sina ofantliga skyltfönster som alla lyste gult, sina omsorgsfullt färdigställda hus, och små levande figurer som travade trottoaren fram, eller rullade fram på hjul på gatan, var det färdiga verket. För att vara framställt av en så enorm fabrik tycktes det henne som ett ytterst litet verk. Av någon anledning tycktes det henne som en liten guldtofs i kanten av en ofantlig svart slängkappa. Mrs Ambrose lade märke till att de inte passerade någon annan tvåhjulig droska utan bara vagnar och kärror, och att ingen av de tusen män och kvinnor som de såg var vare sig en fin herre eller en fin dam, varvid hon förstod att det när allt kommer omkring är normalt att vara fattig och att London är otaliga fattiga människors stad. Häpen över denna upptäckt insåg hon att hon själv i alla sitt livs dagar gick i en cirkel runt Piccadilly Circus, så hon blev mycket lättad över att passera en byggnad för aftonskolor som Londons grevskapsråd låtit uppföra. ”Herregud, så dystert det är!” stönade hennes man. ”Arma människor!” Om det nu berodde på hennes förtvivlan över sina barn och de fattiga eller på regnet, men hennes sinne liknade ett öppet sår som skulle torka i luften. Nu stannade droskan, för den riskerade att bli krossad som ett äggskal. Den breda Embankment som haft rum för kanonkulor och skvadroner hade nu krympt till en kullerstensgränd fylld av ångande heta lukter av malt och olja och blockerad av kärror. Medan hennes man läste anslagen som var uppklistrade på teglet och där det meddelades vid vilka tider vissa fartyg skulle avgå till Skottland gjorde mrs Ambrose sitt bästa för att få information. Från en värld som uteslutande ägnade sig åt att förse kärror med säckar, och som därtill var halvt utplånad i en fin gul dimma, fick de varken hjälp eller uppmärksamhet. Det var som ett mirakel när en gammal man närmade sig, gissade 11
Woolf_Resan_ut.indd 11
2009-12-03 15:01:16
deras belägenhet och föreslog att han skulle ro dem ut till deras fartyg i den lilla båt som han hade förtöjd nedanför en trappa. Med viss tvekan satte de sin lit till honom, intog sina platser och vaggade snart upp och ned på vattnet, och nu hade London krympt till två rader av byggnader, en på vardera sidan om dem, kvadratiska byggnader och avlånga byggnader ställda på rad likt ett barns gata av byggklossar. Floden, i vilken det fanns en del oroligt gult ljus, rann fram med stor kraft; klumpiga pråmar flöt snabbt nedåt åtföljda av bogserbåtar; polisbåtar pilade förbi allt; vinden följde med strömmen. Den öppna roddbåt där de satt guppade och knixade tvärs över farleden. Mitt i strömfåran hejdade gubben sina händer på årorna, och medan vattnet forsade förbi dem sade han att en gång i tiden hade han fraktat över många passagerare, medan han numera knappt tog några. Han tycktes erinra sig en tid då hans båt haft sin förtöjningsplats i säven och förde över späda fötter till gräsmattor vid Rotherhithe. ”Nu vill de ha broar”, sade han och pekade på den enorma silhuetten av Tower Bridge. Sorgset betraktade Helen honom, som lade vatten mellan henne och hennes barn. Sorgset blickade hon mot fartyget som de närmade sig; det låg för ankar mitt i strömfåran och de kunde otydligt läsa hennes namn – Euphrosyne.4 I den fallande skymningen kunde de mycket otydligt se konturerna av riggen, masterna och den mörka flaggan som vinden förde rakt akterut. När den lilla båten smög fram till ångfartyget och den gamle drog in årorna pekade han åter uppåt i det han sade, att fartyg över hela världen hissade den där flaggan den dagen de avseglade. I de båda passagerarnas sinnen framstod den blå flaggan5 som ett olycksbådande tecken, och detta som ett ögonblick av föraningar, men trots det reste de sig, samlade ihop sina saker och klättrade upp på däck. Nere i salongen på sin fars fartyg stod miss Rachel Vinrace, 12
Woolf_Resan_ut.indd 12
2009-12-03 15:01:16
tjugofyra år gammal, och väntade nervöst på sin morbror och moster. För det första kom hon knappt ihåg dem, trots att de var nära släkt; vidare var de äldre människor, och slutligen måste hon, som sin fars dotter, vara något så när beredd på att ta hand om dem. Hon såg fram emot att träffa dem på det sätt civiliserade människor vanligtvis ser fram mot den första anblicken av civiliserade människor, som om de vore något i stil med ett stundande fysiskt obehag – en trång sko eller ett dragigt fönster. Hon var redan onaturligt samlad för att ta emot dem. Medan hon sysselsatte sig med att lägga gafflar obevekligt raka bredvid knivar hörde hon en mansröst som dystert sade: ”En mörk natt skulle man falla huvudstupa nedför den här trappan”, varvid en kvinnoröst tillade: ”Och slå ihjäl sig.” Just som kvinnan uttalade de sista orden stod hon i dörröppningen. Lång, storögd, svept i purpurröda sjalar var mrs Ambrose romantisk och vacker; kanske inte intagande, för hennes ögon såg med fast blick och begrundade det de såg. Hennes ansikte var mycket varmare än ett grekiskt ansikte; å andra sidan var det betydligt mer oförskräckt än ansiktet hos en vanlig söt engelska. ”Å, Rachel, goddag”, sade hon och skakade hand. ”Hur står det till, min vän”, sade mr Ambrose och sträckte fram pannan för att bli kysst. Systerdottern tyckte instinktivt om hans magra knotiga kropp och det stora huvudet med dess långsträckta drag och de genomträngande, oskuldsfulla ögonen. ”Säg till mr Pepper”, bad Rachel uppassaren. Så satte sig man och hustru på ena sidan om bordet, med systerdottern mittemot sig. ”Far sa åt mig att börja”, förklarade hon. ”Han är mycket upptagen med manskapet… Ni känner mr Pepper?” En liten man som var böjd på det sätt vissa träd blir det av att vara utsatta för blåst från ena sidan hade slunkit in. Han nickade åt mr Ambrose och skakade hand med Helen. 13
Woolf_Resan_ut.indd 13
2009-12-03 15:01:16
”Dragigt”, sade han och slog upp rockkragen. ”Du har fortfarande reumatism?” frågade Helen. Rösten var låg och lockande, även om hon talade ganska tankspritt eftersom anblicken av stad och flod ännu var levande i hennes tankar. ”En gång reumatism, alltid reumatism är jag rädd”, svarade han. ”I någon mån beror det på vädret, fast inte så mycket som folk ofta tror.” ”Man dör i alla fall inte av det”, sade Helen. ”Nej – inte i allmänhet”, sade mr Pepper. ”Soppa, morbror Ridley?” frågade Rachel. ”Tack, kära barn”, sade han och medan han höll fram tallriken suckade han hörbart: ”Ah, hon är inte lik sin mor.” Helen dunkade sitt glas i bordet bara en aning för sent för att hindra Rachel från att höra det, och från att bli högröd i ansiktet av förlägenhet. ”Tjänstefolkets sätt att handskas med blommor!” sade hon hastigt. Hon drog till sig en grön vas med vågig kant och började dra ut de hopträngda små krysantemerna, som hon lade på bordduken och prudentligt ordnade bredvid varandra. Det blev en paus. ”Ambrose, du kände bestämt Jenkinson?” frågade mr Pepper över bordet. ”Jenkinson i Peterhouse?”6 ”Han är död”, sade mr Pepper. ”Ah, verkligen! – Jag kände honom – för evigheter sedan”, sade Ridley. ”Det var han som var hjälten i puntolyckan, minns du? En konstig prick. Gifte sig med en ung kvinna från en tobakshandel, och bodde i The Fens7 – hörde aldrig vad det blev av honom.” ”Sprit – droger”, sade mr Pepper olycksbådande korthugget. ”Han lämnade en kommentar efter sig. Hopplös röra, har jag hört.” ”Karln hade verkligen stora möjligheter”, sade Ridley. 14
Woolf_Resan_ut.indd 14
2009-12-03 15:01:17
”Hans inledning till Jellaby står sig fortfarande”, fortsatte mr Pepper, ”vilket är förvånande med tanke på hur läroböcker förändras.” ”Det fanns visst en teori om planeterna?” frågade Ridley. ”Utan tvekan en lös skruv någonstans”, sade mr Pepper och ruskade på huvudet. Nu for en darrning genom bordet och ett ljussken utanför svängde åt sidan. Samtidigt ringde en elektrisk ringklocka skarpt gång på gång. ”Vi är på väg”, sade Ridley. En lätt men förnimbar våg tycktes rulla fram under golvet; så sjönk den; så följde en annan, mer förnimbar. Ljus gled tvärs över fönstret där persiennen inte var neddragen. Fartyget gav till ett högt melankoliskt stönande. ”Vi är på väg!” sade mr Pepper. Andra fartyg, lika sorgsna som hon, svarade henne där utanför på floden. Kluckandet och brusandet av vatten hördes tydligt, och fartyget krängde så att stewarden som kom med tallrikar måste gå balansgång när han drog ned persiennen. Det blev tyst. ”Jenkinson i Cats8 – har du fortfarande kontakt med honom?” frågade Ambrose. ”Lika mycket som vanligt”, sade mr Pepper. ”Vi träffas varje år. Det här året hade han oturen att förlora sin hustru, och det gjorde det förstås smärtsamt.” ”Mycket smärtsamt”, instämde Ridley. ”Det finns en ogift dotter som sköter hushållet åt honom, tror jag, men det är aldrig detsamma, inte vid hans ålder.” De båda herrarna nickade förnumstigt medan de skar sina äpplen. ”Det fanns visst en bok?” undrade Ridley. ”Det fanns en bok, men det blir aldrig någon bok”, sade mr Pepper så häftigt att bägge damerna tittade upp på honom. ”Det blir aldrig någon bok, för den har någon annan skrivit åt honom”, sade mr Pepper ytterst syrligt. ”Så går det för den som 15
Woolf_Resan_ut.indd 15
2009-12-03 15:01:17
skjuter upp saker, och samlar fossiler, och pryder sina svinstior med rundbågar.” ”Jag måste tillstå att jag känner ett visst medlidande”, sade Ridley med en melankolisk suck. ”Jag är svag för människor som inte kommer igång.” ”… Avlagringarna av ett förspillt liv”, fortsatte mr Pepper. ”Han hade avlagringar nog för att fylla en lada.” ”Det är en synd som en del av oss undgår”, sade Ridley. ”Vår vän Miles har kommit ut med ännu ett arbete i dag.” Mr Pepper gav till ett syrligt litet skratt. ”Enligt mina beräkningar”, sade han, ”har han, med hänsyn tagen till tiden då han låg i vaggan och så vidare, åstadkommit två och en halv volym om året, vilket vittnar om en berömvärd flit.” ”Ja, den gamle Mästarens ord om honom har verkligen gått i uppfyllelse”, sade Ridley. ”Som vanligt”, sade mr Pepper. ”Du känner till Bruce-samlingen? – givetvis inte avsedd för publicering.” ”Jag skulle knappast tro det”, sade Ridley menande. ”För att vara teolog var han – anmärkningsvärt frispråkig.” ”Pumpen på Neville’s Row, till exempel?” undrade mr Pepper. ”Alldeles riktigt”, sade Ambrose. De båda damerna var på sitt köns vis mycket skickliga i att främja mäns prat utan att lyssna på det, varför de kunde sitta och tänka – på undervisningen av barn, på utnyttjandet av mistlurar i en opera – utan att avslöja sig. Men det kom för Helen att Rachel kanske var lite för dämpad för att vara värdinna, och att hon hade kunnat göra något med händerna. ”Kanske –?” sade hon slutligen, varpå de reste sig och gick, detta till viss förvåning för herrarna, som antingen hade trott att de var uppmärksamma eller hade glömt bort deras närvaro. ”Å, man skulle kunna berätta märkliga historier från den gamla goda tiden”, hörde de Ridley säga innan han åter sjönk ned på stolen. När de i dörröppningen kastade en hastig blick 16
Woolf_Resan_ut.indd 16
2009-12-03 15:01:17
tillbaka såg de mr Pepper som om han plötsligt hade lossat på kläderna, och hade blivit en livlig och spydig gammal apa. Kvinnorna svepte slöjor om huvudet och promenerade på däck. De gled nu med jämn fart nedför floden medan de passerade de mörka konturerna av fartyg för ankar, och London var en svärm av ljus över vilken det hängde en blek gul baldakin. Där var ljusen från de stora teatrarna, ljusen från de långa gatorna, ljus som markerade ofantliga kvadrater av hemtrevnad, ljus som hängde högt uppe i luften. Inget mörker skulle någonsin lägra sig över dessa lampor, precis som inget mörker hade lägrat sig över dem på hundratals år. Det verkade hemskt att staden skulle stråla i evighet på samma fläck; hemskt åtminstone för människor som reste iväg till äventyr på havet, och betraktade den som en kringgärdad gravkulle, evigt bränd, evigt ärrad. Från fartygets däck såg den stora staden ut som en hukande och feg gestalt, en orörlig girigbuk. Medan de lutade sig över relingen sida vid sida sade Helen: ”Blir du inte kall?” Rachel svarade: ”Nej… Så vackert!” tillade hon ett ögonblick senare. Det syntes ytterst lite – några enstaka master, en skugga av land här, en rad strålande fönster där. De försökte ta sig fram mot vinden. ”Det blåser – det blåser!” flämtade Rachel och orden kördes ned i halsen på henne. Helen, som kämpade bredvid henne, övermannades plötsligt av rörelsens kraft och knuffades framåt med bägge händerna om håret medan kjolarna lindade sig runt knäna på henne. Men sakta dog berusningen över rörelsen bort och vinden blev hård och kylig. De tittade genom en springa i persiennen och såg att det röktes långa cigarrer i matsalongen; de såg hur mr Ambrose kastade sig våldsamt mot stolsryggen, medan mr Pepper veckade kinderna som om de varit snidade i trä. Aningen av en skrattsalva kom ut till dem, och dränktes omedelbart i vinden. I den torra gulbelysta salongen var mr Pepper och mr Ambrose omedvetna om allt tumult; de befann sig i Cambridge, och det var förmodligen ungefär år 1875. 17
Woolf_Resan_ut.indd 17
2009-12-03 15:01:17
”De är gamla vänner”, sade Helen och log vid anblicken. ”Nå, och finns det någonstans där vi kan sitta?” Rachel öppnade en dörr. ”Det är mer som en trappavsats än en salong”, sade hon. Det hade verkligen ingenting av den slutna stationära prägeln hos ett rum i land. I mitten stod ett golvfast bord och utmed dess sidor fanns fasta bänkar. Lyckligtvis hade tropikernas sol blekt möbeltyget till en dämpad blågrön kulör och spegeln med sin ram av snäckor, ett alster av stewardens kärlek när tiden svävade tung över de sydliga haven, var snarare kuriös än ful. Snäckor med röda kanter och vridna som enhörningshorn prydde spiselkransen, som var draperad i ett täcke av mörkröd plysch från vilket det hängde ett antal tofsar. Två fönster vette mot däck och ljuset som slog in genom dem när fartyget stektes på Amazonfloden hade kommit gravyrerna på den motsatta väggen att bli blekt gula, så att det knappt gick att skilja mellan ”Colosseum” och Drottning Alexandra9 lekande med sina spanielhundar. Ett par korgfåtöljer vid eldstaden inbjöd till att värma händerna vid en eldstad full av förgyllda träspån; en stor lampa gungade över bordet – en lampa av det slag som för vandraren på landsbygden utgör civilisationens ljus på andra sidan om mörka fält. ”Det är konstigt att varenda människa ska vara en gammal vän till mr Pepper”, började Rachel nervöst, för situationen var penibel, salongen kall och Helen egendomligt tyst. ”Du tar honom för given, antar jag?” sade mostern. Rachel, som oförmodat fick syn på en förstenad fisk i en skål, visade fram den och sade: ”Han är som den här.” ”Jag tror att du är för sträng”, sade Helen. Rachel försökte genast mot sin övertygelse mildra det hon sagt. ”Jag känner honom egentligen inte”, sade hon och tog sin tillflykt till fakta, för hon var av den tron att äldre människor i själva verket tycker bättre om dem än om känslor. Hon lade fram vad hon visste om William Pepper. Hon berättade för 18
Woolf_Resan_ut.indd 18
2009-12-03 15:01:17
Helen att han alltid kom på söndagsvisit när de var hemma; han visste besked om en mängd saker – matematik, historia, grekiska, zoologi, ekonomi och de isländska sagorna. Han hade översatt persisk poesi till engelsk prosa, och engelsk prosa till grekiska jamber; han var en auktoritet på mynt, och – ytterligare ett ämne – jo visst, det var bestämt fordonstrafik. Han var här antingen för att hämta upp saker ur havet, eller för att skriva om Odysseus troliga väg, för grekiska var när allt kom omkring hans hobby. ”Jag har alla hans broschyrer”, sade hon. ”Små broschyrer. Små gula böcker.” Det lät inte som om hon hade läst dem. ”Har han någonsin varit förälskad?” frågade Helen, som hade valt en sittplats. Det var oväntat träffande. ”Hans hjärta är en bit gammalt skoläder”, förkunnade Rach el och släppte fisken. Men när hon blev förhörd måste hon erkänna att hon aldrig hade frågat honom. ”Jag ska fråga honom”, sade Helen. ”Sist jag träffade dig höll du på att köpa ett piano”, fortsatte hon. ”Kommer du ihåg – pianot, rummet på vinden, och de stora växterna med taggarna.” ”Ja, och fastrarna sa att pianot skulle rasa genom golvet, men vid deras ålder skulle man väl inte bry sig om ifall man blev dödad på natten?” frågade hon. ”Jag hörde av faster Bessie för inte så länge sedan”, berättade Helen. ”Hon är rädd för att du kommer att förstöra armarna om du envisas med att öva så mycket.” ”Musklerna i underarmen – och sedan gifter man sig inte?” ”Riktigt så uttryckte hon det inte”, svarade mrs Ambrose. ”O nej – det gjorde hon förstås inte”, sade Rachel med en suck. Helen såg på henne. Hennes ansikte var snarare kraftlöst än beslutsamt, medan de stora frågande ögonen räddade det från att vara banalt; och nu när hon var i skydd inomhus gjorde 19
Woolf_Resan_ut.indd 19
2009-12-03 15:01:17
bristen på färg och tydlig kontur att det förmenades skönhet. Till det kom ett tvekande sätt att tala, eller snarare en tendens att använda fel ord, som fick henne att verka mer än normalt bortkommen för sin ålder. Mrs Ambrose, som hade talat nästan på måfå, tänkte nu att hon verkligen inte såg fram mot den tre–fyra veckors förtrolighet ombord som hotade. Kvinnor i hennes egen ålder tråkade vanligtvis ut henne, varför hon antog att det skulle vara ännu värre med flickor. Hon såg hastigt på Rachel igen. Ja! så uppenbart det var att hon skulle vara vankelmodig, känslosam, och när man sade något till henne skulle det inte göra ett mer bestående intryck än ett slag med en pinne mot vatten. Det fanns ingenting att ta fasta på hos flickor – ingenting hårt, permanent, tillfredsställande. Hade Willoughby sagt tre veckor, eller hade han sagt fyra? Hon försökte komma ihåg. I det ögonblicket öppnades emellertid dörren och en lång, kraftigt byggd man kom in i salongen, steg fram och skakade hand med Helen med ett slags sentimental hjärtlighet, självaste Willoughby, Rachels far, Helens svåger. Eftersom det skulle ha krävts åtskilligt hull för att göra honom till en fet man, ty kroppen var så stor, var han inte fet; också ansiktet var en stor struktur, som till följd av anletsdragens litenhet och rodnaden i kindens fördjupning såg ut att vara bättre lämpad att stå emot attacker från vädret än att uttrycka stämningar och känslor, eller att reagera på dem hos andra. ”Det är en stor glädje att ni har kommit”, sade han, ”för oss båda.” Rachel lydde faderns blick och mumlade. ”Vi ska göra vårt bästa för att du ska få det bekvämt. Och Ridley. Vi tycker att det är en ära att få ha hand om honom. Pepper kommer att ha någon som säger emot honom – vilket jag inte törs göra. Du tycker att den här flickan har vuxit, inte sant? En ung kvinna, hm?” Fortfarande med Helens hand i sin lade han armen om Rach 20
Woolf_Resan_ut.indd 20
2009-12-03 15:01:17
els axlar så att de kom obehagligt tätt inpå varandra, men Helen lät bli att titta. ”Tycker du att hon gör oss heder?” frågade han. ”O ja”, sade Helen. ”För vi väntar oss stora saker av henne”, fortsatte han, kramade dotterns arm och släppte henne. ”Men nu är det din tur.” De satte sig bredvid varandra i den lilla soffan. ”Var det bra med barnen när du lämnade dem? De är väl klara att börja skolan, antar jag. Brås de på dig eller på Ambrose? Visst måste de väl ha huvudet på skaft?” Härvid ljusnade Helen genast mer än hon gjort hittills och förklarade att hennes son var sex år och hennes dotter tio. Alla sade att hennes pojke liknade henne och hennes flicka liknade Ridley. Vad begåvning anbelangade, var de kvicktänkta ungar, tyckte hon, och hon tillät sig i all anspråkslöshet att berätta en liten historia om sonen – hur han när han lämnades ensam en minut hade tagit smörklimpen i fingrarna, sprungit tvärs genom rummet med den och lagt den på brasan – bara för att han tyckte att det var roligt, en känsla som hon kunde förstå. ”Och du fick lov att visa den lille rackaren att det inte passar sig med den sortens spratt, hm?” ”Ett barn på sex år? Jag tror inte att det spelar någon roll.” ”Jag är en gammalmodig far.” ”Dumheter, Willoughby; Rachel vet bättre.” Även om Willoughby säkert gärna skulle ha velat att dottern berömde honom gjorde hon inte det; hennes blick var aningslös som vatten, fingrarna lekte fortfarande med den förstenade fisken, tankarna var förströdda. De äldre började tala om arrangemang som kunde vidtas för Ridleys bekvämlighet – ett bord placeras så att han inte kunde undgå att se på havet, långt från ångpannor, samtidigt skyddat från åsynen av människor som gick förbi. Om han inte tog ledigt nu, när alla hans böcker var nedpackade, skulle han över huvud taget inte få någon ledighet; för Helen visste av erfarenhet att ute i Santa 21
Woolf_Resan_ut.indd 21
2009-12-03 15:01:17
Marina10 skulle han arbeta hela dagen; hans koffertar, sade hon, var fyllda av böcker. ”Låt mig sköta det – låt mig sköta det!” sade Willoughby, och uppenbarligen avsåg han att göra betydligt mer än hon bad honom om. Men nu hördes Ridley och mr Pepper fumla vid dörren. ”Hur står det till, Vinrace?” sade Ridley och sträckte fram en slapp hand när han kom in, som om mötet vore melankoliskt för dem båda, men på det hela taget mer för honom själv. Willoughby bevarade sin hjärtlighet, uppblandad med re spekt. Ingenting blev sagt för ögonblicket. ”Vi tittade in och såg att ni skrattade”, sade Helen. ”Mr Pepper hade just berättat en mycket rolig historia.” ”Äsch. Ingen av historierna var rolig”, sade hennes man irriterat. ”Fortfarande en sträng domare, Ridley?” frågade mr Vinrace. ”Vi tråkade ut er så att ni gick”, sade Ridley vänd direkt till hustrun. Eftersom det var alldeles sant försökte Helen inte förneka det, och hennes nästa replik, ”Men blev de inte bättre sedan vi hade gått?” var oturlig, för makens axlar sjönk och han svarade: ”De blev om möjligt värre.” Situationen var nu riktigt obehaglig för samtliga inblandade, vilket visade sig i en lång stund av förlägenhet och tystnad. Mr Pepper åstadkom visserligen ett slags avledning genom att när draget träffade hans fotleder hoppa upp på sin stol med bägge fötterna uppdragna under sig och inta samma ställning som en gammal ungmö när hon upptäcker en mus. Hopkurad däruppe, bolmande på sin cigarr med armarna om knäna, såg han ut som en Buddhabild och från sin upphöjda plats började han hålla ett föredrag riktat till ingen särskild, för ingen hade bett om det, om oceanens opejlade djup. Han förklarade att han blev förvånad över att få veta, att fastän mr Vinrace ägde tio fartyg som gick i regelbunden trafik mellan London och Buenos Aires 22
Woolf_Resan_ut.indd 22
2009-12-03 15:01:17
hade inte ett enda av dem blivit beordrat att utforska de undre vattenmassornas stora vita monster. ”Nej, nej”, skrattade Willoughby, ”monstren på jorden är alldeles för många för mig!” Rachel hördes sucka: ”Stackars små getter!”11 ”Vore det inte för getterna skulle det inte bli någon musik, kära barn; musiken är beroende av getter”, sade hennes far ganska skarpt, varpå mr Pepper började beskriva de vita, hårlösa, blinda monster som låg hopringlade på sandåsarna på havets botten, och hur de skulle explodera om man tog upp dem till ytan, då sidorna skulle sprängas sönder och sprida inälvor för vinden när de befriades från trycket, allt ytterst detaljerat och med en sådan uppvisning av kunskap att Ridley blev äcklad och bad honom sluta. Av allt detta drog Helen sina egna slutsatser, som var tämligen dystra. Pepper var en tråkmåns; Rachel var en flicka som saknade hyfs och var utan tvivel fylld till bristningsgränsen av förtroliga meddelanden, av vilka det allra första skulle vara: ”Moster förstår, jag kommer inte överens med far.” Willoughby älskade i vanlig ordning sina affärer och byggde sitt Imperium, och i dessa människors sällskap skulle hon bli ordentligt uttråkad. Eftersom hon var en handlingskraftig kvinna reste hon sig emellertid, och sade att hon för sin del tänkte gå till sängs. Vid dörren såg hon sig instinktivt om mot Rachel, då hon väntade sig att de två som var av samma kön skulle lämna rummet samtidigt. Rachel reste sig, såg obestämt på Helens ansikte och sade med sin lätta stamning: ”Jag ska gå ut och t-t-triumfera i vinden.” Mrs Ambrose fick sina värsta misstankar bekräftade; hon gick genom korridoren krängande från sida till sida och parerade väggen än med högra armen, än med den vänstra; vid varje krängning utbrast hon med eftertryck: ”Fördömt!”
Woolf_Resan_ut.indd 23
2009-12-03 15:01:17