Boel Hackman
Att skjuta en dront harriet löwenhjelm — dikt, bild, konstnärskap Albert Bonniers Förlag
Hackman_Att skjuta_Titelsidor.indd Hackman_Att skjuta en dront.indd 3 3
2010-12-09 13.32 2010-12-22 15:50:29
Av Boel Hackman har tidigare utgivits: Elin Wägner 2005
För- och eftersätts föreställer Harriets och Crispins Klondikedockor. Försätts: Patrik Ramskopf (t.v.) och Jemima Horn (t.h.). Eftersätts: Massa Horn (t.v.) och Sven Ågren (t.h.). Foto: Sören Hallberg/Nordiska museet
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011107-6 Copyright © Boel Hackman 2011 CPI, Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2011
Hackman_Att skjuta en dront.indd 4
11-01-04 13.22.04
innehåll Inledning 7 1 slutet och början 12 2 riket av mjölk och honung 21 3 hemma 37 4 god jakt lille broder! 62 5 att vara originell 90 6 livets teater
132
7 konstnären och författaren 151 8 jaget och rollerna
176
9 sjukdomsåren
202
10 kvarlåtenskapen
241
Kronologi
262
Källor och litteratur
265
Bildförteckning
272
Hackman_Att skjuta en dront.indd 5
2010-12-22 15:50:29
Hackman_Att skjuta en dront.indd 6
2010-12-22 15:50:31
inledning Det är inte längre så många som känner till Harriet Löwenhjelm. Konstnärligt utbildad bland annat på Konstakademien, slog hon igenom som diktare 1927, nio år efter sin död. Under flera decennier framåt hade hon en hängiven läsekrets. I dag är det framför allt människor i övre medel åldern som får något ljust i blicken när Harriet Löwenhjelms namn kommer på tal, som deklamerar »Tallyhoe, Tallyhoe jag har skjutit en dront!« ur »Jakt på fågel«, eller börjar sjunga på Hjalmar Cassermans tonsättning av »BeatriceAurore«. Andra har fäst sig särskilt vid en av hennes sista dikter som börjar: »Tag mig – håll mig – smek mig sakta: / famna mig varligt en liten stund«. Trots en länge självklar plats i diktantologierna och ständigt nya upplagor av hennes samlade dikter – den sista kom 1988 – har det skrivits relativt litet om Harriet Löwenhjelm under de dryga 90 år som förflutit sedan hennes död. Förutom recensioner och ett antal artiklar, finns två större arbeten som nu har några år på nacken: Elsa BjörkmanGoldschmidts vänbiografi Harriet Löwenhjelm (1947) och Elisabeth Stenborgs avhandling Pierrot och pilgrim (1971). Kanske är detta en bidragande orsak till att Harriet Löwenhjelms namn nu har börjat falla i glömska. Harriet Löwenhjelm har ofta nämnts i samband med Edith 7
Hackman_Att skjuta en dront.indd 7
2010-12-22 15:50:31
boel hackman
Södergran. Kanske mest på grund av att båda hade lungtuberkulos och dog bara 31 år gamla: Harriet Löwenhjelm 1918 och Edith Södergran 1923. Mot denna bakgrund har båda romantiserats och mytologiserats – något som Malin Pennlöw också pekat på i förhållande till Löwenhjelm. Deras dikter har, så som är fallet med många kvinnliga lyriker, lästs som biktande och diktningens originalitet förklaras som ett slags naturligt utflöde av en särpräglad personlighet. Harriet Löwenhjelm var enligt detta synsätt den aristokratiska och en smula världsfrånvända familjeflickan som inte ville bli stor, som tyckte om att leka, bland annat i dikt, och som inte hade några större ambitioner än att på detta sätt roa sig själv och sina närmaste. Men naturligtvis var hon mer medveten som konstnär än så. Ett sätt att vidga perspektivet är att betrakta henne mot bakgrund av sin tid. Det är uppenbart att Harriet Löwenhjelm levde med och skrev om det förra sekelskiftets ideologiska och politiska rörlighet. Man kan också jämföra hennes författarskap med andras, exempelvis Edith Södergrans. De likheter som framträder hjälper ofta till att belysa det generella: gemensamma förutsättningar och villkor i tiden. Olikheterna bidrar till att sätta Harriet Löwenhjelms särart som författare i relief. Både Harriet Löwenhjelm och Edith Södergran levde på gränsen mellan det gamla 1800-talets samhälle och det nya, moderna 1900-talet – om än ofta med helt olika förtecken. En viktig förutsättning för dem båda var att de tillhörde den privilegierade grupp unga kvinnor som vid sekelskiftet 1900 fick tillgång till utbildning utanför hemmet. Att de var djupt kännande kvinnor hör till mytbildningen kring dem, men det tål att framhållas att de också var djupt tänkande. 8
Hackman_Att skjuta en dront.indd 8
2010-12-22 15:50:32
att skjuta en dront
I sina dikter tangerar Harriet Löwenhjelm en problematik kring skapandets villkor som förefaller ha varit ständigt närvarande för kvinnliga ord- och bildkonstnärer i början av 1900-talet. Det var närmast otänkbart för Harriet Löwenhjelm att som kvinna och aristokrat vara självutlämnande eller kontroversiell i offentligheten, än mindre att vara yrkesverksam. Södergrans, som snarast kan beskrivas som uppkomlingar i förskingringen, var inte på samma sätt styrda av sociala konventioner. Motståndet kom senare i och med debuten 1916, då Edith Södergrans nyskapande lyrik väckte starka reaktioner. Men både Harriet Löwenhjelm och Edith Södergran vägrade att anpassa sig. Löwenhjelms opposition, kanske mer passiv och klädd i arrogans och impertinens, var nog så orubblig. När Harriet Löwenhjelm dog var hon så gott som opublicerad och trots att Edith Södergran vid sin död hade hunnit ge ut fem böcker, kan båda sägas först ha slagit igenom postumt – Södergrans publika genombrott kom 1925 med Landet som icke är, Harriet Löwenhjelms två år senare. Betyder det att båda var så långt före sin tid, att omvärlden först då var mogen för deras författarskap? Samtidigt skiljer sig Harriet Löwenhjelm som lyriker från Edith Södergran. Hennes dikter utgår inte på samma sätt som Södergrans från ett ofta starkt, självhävdande och i texten närvarande jag. Tvärtom brukar de karaktäriseras som rolldikter och ett slags kurragömmalek. Men även Löwenhjelms diktning innebär de facto en självhävdelse som inte var självklar i samtiden – varken för henne som kvinna eller för henne som kvinna och lyriker. Rolldiktningen iscensätter och perspektiverar och är härvidlag minst lika modern som Södergrans – kanske i vissa avseenden modernare – även om 9
Hackman_Att skjuta en dront.indd 9
2010-12-22 15:50:32
boel hackman
Harriet Löwenhjelm inte på samma sätt är modernist i den meningen att hon exempelvis skrev fri vers. Mottagandet är en annan stor skillnad. Harriet Löwenhjelm hade själv mycket litet inflytande över sitt verk sådant vi känner det i dag, eftersom det har publicerats postumt och kompletterats allt eftersom mellan 1919 och 1941. Därtill hör även hennes bildkonst, illustrationer till dikterna, brev och dagboksanteckningar. Harriet Löwenhjelms manuskript förvaras på Kungliga biblioteket liksom breven, av vilka merparten donerats av kusinen Marianne Mörner, samt dagböckerna förda mellan 1904 och 1918, sammanlagt 23 stycken. Med vännerna Elsa Björkman-Goldschmidts och Honorine Hermelins död har material gått förlorat som tidigare varit tillgängligt för forskning – och samtidigt ett stycke kvinnohistoria. Honorine Hermelins liv och gärning som progressiv pedagog, rektor för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad under nästan 30 år, feminist och fredsaktivist, är mer dokumenterade och omskrivna. Men hennes boksamling har skingrats, med bland annat Harriet Löwenhjelms egna exemplar av Søren Kierkegaards Enten–eller, Frygt og Bæven och Stadier paa Livets Vei med förstrykningar och marginalanteckningar. Jag har dock fått tillgång till exemplaret av Enten–eller, som numera är i privat ägo. Även Elsa Björkman-Goldschmidt var verksam på Kvinnliga medborgarskolan. Hon var utbildad lärare och konstnär, men kom mellan 1916 och 1919 att arbeta för Röda korset i Ryssland tillsammans med sin vän Elsa Brändström, »Sibiriens ängel« kallad, och för Rädda Barnen i Wien 1919–1924. Senare verkade Elsa Björkman-Goldschmidt som journalist och författare och var ledamot av Samfundet De Nio. Hen10
Hackman_Att skjuta en dront.indd 10
2010-12-22 15:50:32
att skjuta en dront
nes kvarlåtenskap är enligt uppgift bränd. Förutom biografin Harriet Löwenhjelm har Elsa Björkman-Goldschmidt emellertid publicerat utdrag ur brev i Harriet Löwenhjelm. Brev och dikter. Med teckningar av författarinnan (1952). Hon har också gett ut ett flertal memoarböcker som innehåller värdefulla upplysningar. Flera av Harriet Löwenhjelms vänner och bekanta har också publicerat memoarböcker, bland andra skolkamraten, sedermera politikern och författaren Beth Hennings, och akademikamraten, konstnären Elisabeth Bergstrand-Poulsen. Harriet Nordenfeldt har därtill vänligt tagit emot mig i sitt hem och berättat om sina minnen av fadern, Harriets lillebror, Crispin Löwenhjelm, och farmodern, Maggie Löwenhjelm, samt generöst lånat ut privata klippböcker och litteratur med anknytning till Harriet Löwenhjelm. Därutöver bygger jag min framställning på fotografier och annat material som är möjligt för oss i eftervärlden att i någon mening »läsa«. Alla scener i boken bygger på ögonvittnesskildringar, egna erfarenheter och iakttagelser av miljöer, byggnader, konst och litteratur som vi vet att Harriet Löwenhjelm varit i beröring med och låtit sig beröras av.
11
Hackman_Att skjuta en dront.indd 11
2010-12-22 15:50:32
1 slutet och början Platsen är en järnvägsstation i Moskva, tiden 1918, månadsskiftet april–maj. Det ryker om ångloken och det är ljus vår. På perrongen, resklar med väskan i hand, står Elsa Björkman, troligtvis klädd i ett slags uniform bestående av kappa med rödakorsmärke på övre vänstra ärmen och ett dok på huvudet med ljus kant närmast ansiktet. Elsa har runda kinder och en mörk, vaken blick. Hon är ung, men inte helt ung. Hon är 30 år fyllda och har i två år arbetat med biståndsarbete för Röda korset i Ryssland. Nu håller verksamheten i Moskva på att avvecklas och tysk personal skall ta över efter fredsslutet. Tåget som hon stiger på är fyllt med österrikiska, hemvändande krigsfångar. De flesta är sjuka och sårade. Elsa är på väg hem, men på grund av inbördeskriget kan hon inte ta vägen över Finland. Endast vägen genom fronten över Tyskland återstår, men den är stängd för civila. Därför har Waldemar Goldschmidt ordnat en plats på invalidtåget. Honom skall Elsa återse några år senare, i Wien, och gifta sig med. Waldemar Goldschmidt är österrikisk regementsläkare och medlem av den österrikisk-ungerska evakueringskommittén för hemsändandet av krigsfångar. Han är också jude, och under nästa världskrig skall de tvingas fly från Österrike till Sverige. 12
Hackman_Att skjuta en dront.indd 12
2010-12-22 15:50:32
att skjuta en dront
Elsa Björkman-Goldschmidt beskriver en »spökstämning« ombord på det sakta framrullande tåget. Hopp och förväntan blandas med förtvivlan. Skall något oförberett hända så att tåget inte når fram till sin destination? För de svårast sjuka är det en kapplöpning med döden: skall de hinna hem? På detta spöktåg som sakta glider fram genom det krigshärjade Europa befinner sig Elsa Björkman, officersdottern från Linköping, den före detta flickskoleeleven, för vilken inget mänskligt längre är främmande. Även om hon var tvungen att gå ut en stund första gången hon besökte de ansiktsskadade i deras vagn, är hon förvånansvärt morsk. Det är som om inget i grunden kan rubba hennes borgerliga småstadstrygghet och trygga förnuft. Hon delar sovkupé med en mycket brokig samling kvinnor, varav någon kanske är sjuksköterska. Elsa fördriver tiden med att sitta hos de skadade och sjuka. Hon lyssnar på deras oro, de som kan och orkar tala. Näslösa, käklösa och ögonlösa undrar de hur de skall tas emot: kommer mor och far, hustru och barn, vända sig bort – skrika? Men om kvällarna hinner våndan till slut också upp Elsa Björkman. Hon summerar tiden i Ryssland, tänker på alla tillfällen då hon varit otillräcklig, borde begripit bättre och hade kunnat göra mer. Även för henne är resan en kapplöpning med döden. Resan föranleddes nämligen av att hon i slutet av april fick ett telegram via Utrikesdepartementet: »MLLE LÖWENHJELM DESIRE A VOIR MLLE BJÖRKMAN AVANT FIN DU MAI« (fröken Löwenhjelm önskar träffa fröken Björkman före utgången av maj). Det var ingen tvekan om vad det betydde: Harriet var döende och Elsa måste skynda sig hem. Men skulle hon hinna fram i tid? Ju närmare gränsen de kom, desto mer dramatisk blev 13
Hackman_Att skjuta en dront.indd 13
2010-12-22 15:50:32
boel hackman
resan. På egen risk anslöt sig krigsfångar på flykt och vid den stängda gränsen myllrade det av människor som samlats i ett provisoriskt läger. När tåget till sist sakta rörde sig över frontgränsen i kvällningen var det stilla, några av passagerarna sjöng. I Minsk kom en obehaglig överraskning: hela tåget skulle sättas i karantän i tre veckor. Hastigt samlade Elsa ihop sina saker, kastade sig av och lyckades komma med ett tyskt trupptåg till Berlin. Därifrån reste hon hem till Sverige. Den 22 maj var den långa resan slut och Elsa Björkman var framme på Romanäs sanatorium utanför Tranås. Det hade tagit nästan en månad. Samma dag när Elsa besökte Harriet på hennes rum, fick hon ta emot två handskrivna böcker som Harriet hade bredvid sig på nattduksbordet. Det var dels ett häfte som hon själv hade bundit in och som Elsa kände igen. Det hade titeln »Sonetter till Nobla Damer och Döda Libertiner« och var illustrerad med träsnitt. Den andra boken var en skrivbok med pärmar av skinn. I den hade Harriet samlat och renskrivit sina dikter och illustrerat dem med akvarellerade tuschteckningar. – Här har du min litterära kvarlåtenskap, du får gärna ge ut dikterna, sade Harriet, och förmanade Elsa att genast ta böckerna till sitt rum. Sedan sjönk hon tillbaka mot kuddarna och låg stilla med slutna ögon. Elsa insåg att det framför allt var för att lämna över sina böcker som Harriet hade väntat på henne. Redan dagen efter började dödsarbetet och på natten till torsdagen den 24 maj, dog Harriet Löwenhjelm. För Harriets läkare berättade Elsa om sin förvåning, glädje och tacksamhet över att ha hunnit fram, så i sista stund. 14
Hackman_Att skjuta en dront.indd 14
2010-12-22 15:50:32
att skjuta en dront
– Om fröken hade kommit fjorton dagar förut, svarade han, hade det redan varit slut nu. Om ni hade dröjt i fjorton dagar till, tror jag hon hade levat till dess. Harriet Löwenhjelm visste att föräldrarna skulle motsätta sig en publicering av hennes dikter. Elsa var hennes bästa vän, men att valet hade fallit på henne som förvaltare av kvarlåtenskapen och eventuell utgivare, berodde också på att Harriet visste att hon kunde stå på sig. Harriet hade tillagt att om Elsa gav ut dikterna, skulle hon ta hjälp av Christer Mörner. Han var Harriets kusin och tyckte mycket om hennes dikter. Framför allt var han en god infiltratör och allierad, eftersom han hade sin mosters, Harriets mors, förtroende. Det visade sig vara en utmärkt plan. Elsa och Christer arbetade troget för att uppfylla Harriets sista önskan. Christer förhandlade med familjen, dikt för dikt. Familjen oroade sig för hur dikterna skulle uppfattas av utomstående och det gjorde Elsa och Christer egentligen också. Skulle dikterna verka alltför kryptiska och bisarra för den oinvigde? En dikt om små barn med fjällig fiskstjärt, plaskande i ett isigt safirhav sugande på flaska, sorterades för säkerhets skull bort, i likhet med andra dikter som bedömdes som riskabla. Från »Sonettboken« togs bara fyra av nio dikter med i urvalet. Ur skrivboken, »Manuskriptboken«, uteslöts såväl strofer som hela dikter. En dikt som man funnit efter Harriet Löwenhjelms död tillfogades: »Tag mig – håll mig – smek mig sakta:« Harriet Löwenhjelms litterära kvarlåtenskap innehöll rätteligen en bok till: KONSTEN ATT ÄLSKA och Dess Följder Hofsamt utlagdt i Bild och Text af Harriet Löwen15
Hackman_Att skjuta en dront.indd 15
2010-12-22 15:50:32
boel hackman
hjelm. Texten är handlitograferad och illustrerad med etsningar. Harriet Löwenhjelm hade själv bekostat utgivningen av upplagan om 50 exemplar, tryckt på Generalstabens litografiska anstalt. Men eftersom dessa dikter ansågs vara utgivna, uteslöts de ur den postuma samlingen. Dikter med dem tillhörande teckningar valda ur Harriet Löwenhjelms efterlämnade papper trycktes på Handpresstryckeriet i Råsunda 1919. Det leddes av Arthur Sahlén, en av initiativtagarna till Föreningen Original-träsnitt där Elsa Björkman var verksam och där även Harriet Löwenhjelm varit aktiv, om än mer i periferin. Arthur Sahlén och Elsa Björkman ansvarade tillsammans för den konstnärliga utformningen. Christer Mörner skötte finansieringen. Det är en vacker bok: nästan kvadratisk, med omslag av skinn med ett litet jugendinspirerat träsnitt på framsidan av Arthur Sahlén, bestående av slingrande blommor och blad och texten »Harriet Löwenhjelm Dikter«. Av den 200 exemplar stora upplagan var 50 en lyxupplaga med illustrationerna på lösa blad. I de andra var illustrationerna infogade. Året efter kom en mindre och enklare extraupplaga i halvpergament med illustrationerna tryckta direkt på sidan. Till skillnad från första upplagan, stod det nu »Löwenhjelm« och inte som tidigare, »Lövenhjelm«, på bokens rygg. Handpresstryckeriet i Råsunda var inte ett bokförlag och några recensionsexemplar sändes förmodligen inte ut. Målet med utgåvan var heller inte att introducera Harriet Löwenhjelms konstnärskap för den stora publiken, utan snarare att uppfylla hennes sista vilja. Men ungefär ett halvår efter att boken kommit ut förekom omnämnanden i pressen. Den första riktiga recensionen, i Svenska Dagbladet den 9 november, var skriven av den unge författaren och 16
Hackman_Att skjuta en dront.indd 16
2010-12-22 15:50:32
att skjuta en dront
litteraturkritikern Gabriel Jönsson som hade fått se boken hemma hos en bekant, konstkritikern Ragnar Hoppe. Nästan ett år senare, den 18 september 1920, recenserades boken i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning av den kända författarinnan och pedagogen Jeanna Oterdahl. Fyra år senare var Harriet Löwenhjelm representerad med tre dikter i Sten Selanders antologi Den unga lyriken (1924). Nu var stenen i rullning. Genom antologin väcktes den unge litteratur kritikern Olle Holmbergs intresse för Harriet Löwenhjelms diktning, vilket utmynnade i en uppmärksammad essä i Ord och Bild i juli 1927. Då hade redan Norstedts förlag hört av sig till utgivarna och ville ge ut en utökad samling av Harriet Löwenhjelms dikter. Enligt Elsa Björkmans och Christer Mörners åsikt var det döden som hade satt punkt i »Manuskriptboken« och Harriet Löwenhjelms litterära kvarlåtenskap var i själva verket mer omfattande. Därför kom den andra utgåvan att utökas med dikter som hämtats från dagböcker, brev, lösa manuskriptlappar, teckningar, även sådant som vänner och familj upptecknat ur minnet. Antalet dikter ökade från 29 till 66 och boken försågs med en presentation av författaren, skriven av Christer Mörner. Intresset för Harriet Löwenhjelms dikter hade till stor del väckts av en del unga män som med tiden skulle placera sig på betydelsefulla poster i kulturlivet. Genomslaget blev också stort genom att den utökade utgåvan, Dikter, kom att hyllas av en kritikerskara som innehöll namn som författaren och konsthistorikern Erik Blomberg, författaren och sedermera akademiledamoten Hjalmar Gullberg, författaren, litteraturkritikern och akademiledamoten Anders Österling samt litteraturkritikern och essäisten Knut Hag17
Hackman_Att skjuta en dront.indd 17
2010-12-22 15:50:32
boel hackman
berg. Aftonbladet rapporterade att bokens efterfrågan hade överträffat alla förväntningar och att den förmodades vara slutsåld inom kort. Ännu en utgåva av Harriet Löwenhjelms Dikter kom 1941, utökad med ytterligare 15 dikter. Elsa BjörkmanGoldschmidt stod nu som ensam utgivare då Christer Mörner avlidit 1930. Men boken var, liksom tidigare, resultatet av ett samarbete med Harriet Löwenhjelms vänner och syskon. Utgåvan från 1941 har sedan bestått och tryckts i 15 upplagor. Elsa Björkman-Goldschmidt har därtill publicerat ytterligare ett antal dikter i Harriet Löwenhjelm. Brev och dikter. Med teckningar av författarinnan, (1952). Hon
Elsa BjörkmanGoldschmidt.
18
Hackman_Att skjuta en dront.indd 18
2010-12-22 15:50:32
att skjuta en dront
har också gett ut en liten bok i faksimil med titeln Harriet Löwenhjelms bönbok (1963): en fjärde egenhändigt inbunden bok som hittades bland Harriet Löwenhjelms efterlämnade papper. Den ursprungliga titeln var »Dikter«, men den illustrerade titelsidan hade redan fått bli frontespis i Harriet Löwenhjelms samlade dikter. Det var under arbetet med att samla sina dikter i »Manuskriptboken« 1917–1918, som Harriet Löwenhjelm fick idén till en bönbok. Dessa tio dikter återfinns även i »Manuskriptboken«, dock oftast med annan titel. Med sin postumt publicerade diktsamling räddade Harriet Löwenhjelm även sin bildkonst till eftervärlden. Hon betraktade sig också först och främst som konstnär. Det var till konstnär hon var utbildad: först vid Konstakademien mellan 1908 och 1911, sedan mellan 1911 och 1913 vid Carl Wilhelmsons ateljé, varvat med studier på professor Axel Tallbergs fristående Grafiska skola vid Konstakademien. Studierna fick avbrytas på grund av sjukdom vid årsskiftet 1913–1914. En minnesutställning anordnades 1929 med ett antal av Harriet Löwenhjelms teckningar på Gallerie Moderne och 1963 gjordes en större retrospektiv utställning av hennes bildkonst på Nationalmuseum. Harriet Löwenhjelm var helt okänd och man var osäker på verkets bärvidd – vilket fick betydelse för hur verket har konsoliderats. Ett växande intresse ledde till att nya dikter undan för undan tillkom. Hennes samlade dikter saknar kronologisk ordning. Dikterna spänner över en tillkomsttid på över femton år, och gamla och nyare dikter kan stå sida vid sida. De avslutande dikterna förefaller tematiskt ordnade och kan ge intryck av att ha tillkommit i slutskedet av hennes liv. Där återfinns sena dikter, men den sista dik19
Hackman_Att skjuta en dront.indd 19
2010-12-22 15:50:32
boel hackman
ten till exempel, är ursprungligen ett motto från Harriet Löwenhjelms dagbok för 1908. Elisabeth Stenborg har i sin avhandling Pierrot och pilgrim upprättat en kronologi som har varit till stor hjälp då jag har försökt skapa mig en bild av Harriet Löwenhjelms utveckling som diktare. I det följande har jag citerat dikterna i enighet med bevarade manuskript – då sådana finns att tillgå – med undantag för en viss modernisering av stavningen: så som »giva« istället för »gifva« och så vidare.
20
Hackman_Att skjuta en dront.indd 20
2010-12-22 15:50:33