9789174992922

Don DeLillo Amerikana

Amerikana

Översättning av Caj Lundgren

Modernista stockholm

Fรถr sta de l e n

Q1R S å nådde vi slutet på ännu ett trist och kusligt år. Lampor s­ attes upp över alla butiksfönster. Kastanjeförsäljarna körde sina rökiga kärror. Mot kvällen var alltid trängseln enorm och trafikbruset växte som en tidvattensvåg. På Femte avenyn klirrade tomtarna med sina små klockor med sällsam, sorgsen finkänslighet, som om de strödde salt över något gravt ruttnande köttstycke. Ur alla butiker klämtade muntra trudelutter medan Frälsnings­arméns orkestrar i krigiska toner trumpetade sin gammelkristna klagolåt.

Det var sällsamma läten på denna plats vid denna tid, dessa kläm­ tande cymbaler och trummor med stärkkrage som förde tankarna till barn som bannades för bottenlös synd, och många verkade störas av det. Men flickorna var underbart söta och oförfärade där de shoppade i alla galna butiker och klev fram genom den magnetiska skymningen som högresta skära tamburmajorskor, med brokiga paket i känsliga famnar. Alltmedan den blinde man­ nens schäfer sov sig igenom alltsammans.

Till slut kom vi hem till Quincy och blev insläppta av hans fru.

Jag presenterade henne för min dejt, B. G. Haines, och började räkna gästerna i rummet. Medan jag gjorde det var jag vagt med­ veten om att jag pratade med Quincys fru om Indien. Att räkna gästerna var en vana hos mig. Frågan om hur många människor det fanns på ett särskilt ställe kändes av någon anledning vik­ tig för mig, kanske därför att de återkommande nyheterna om flygkatastrofer och krigshandlingar alltid betonade antalet döda och saknade; sådan exakthet skänker en elektrisk kittling till den avtrubbade hjärnan. Det näst viktigaste att få klarhet i var graden av fientlighet, vilket var relativt enkelt. Man behövde bara titta 9

på människorna som tittade på en när man kom in. Ett långt ögonkast räckte i allmänhet för att man skulle få en hygglig upp­ fattning. Det fanns trettioen personer i vardagsrummet. Tre av fyra var fientligt inställda, i runda slängar.

Min dejt och Quincys fru log åt varandras fredsörhängen.

Sedan gick jag in i vardagsrummet med B. G. Vi väntade på att ­någon skulle komma fram till oss och börja prata. Det var ju party och vi ville inte prata med varandra. Hela poängen var att skiljas åt för kvällen och hitta spännande människor att prata med för att till slut återförenas och berätta för varandra hur gräsligt det hade varit och hur mycket det gladde oss att vara tillsammans igen. Detta är själva essensen av den västerländska civilisationen.

Men det spelade faktiskt ingen roll, för en timme senare var vi uttråkade allesammans. Det var ett sådant där party som är så trist att själva tristessen till slut blir det allmänna samtalsämnet.

Man går från grupp till grupp och får höra samma mening ett dussin gånger: »Det är ju som en film av Antonioni.« Men riktigt så intressanta var nu heller inte ansiktena.

Jag bestämde mig för att gå ut i badrummet och titta mig i spegeln. Där hängde sex inramade graffititeckningar på väggen.

Orden­var skrivna med stora feta bokstäver, ungefär sextiopunk­ ters, på blankt papper, med ett handstilstypsnitt som skulle få dem att kännas verkliga. Tre av teckningarna var hädiska och tre var oanständiga. Ramarna verkade dyra. Jag upptäckte att jag hade fått lite mjäll på axlarna och skulle just borsta bort det när en flicka som hette Pru Morrison kom in. Hon var från något ställe i Bucks County och hade helt nyligen börjat dras in i den snurrande storstadsmonotonin. Nu stod hon vänd mot mig, med ryggen platt mot den stängda dörren. En artonåring som jag var både för gammal och för ung för att vara intresserad av. Men jag ville ändå inte låta henne märka mitt mjäll. »Jag tänkte bara tvätta händerna.« »Vem är den där svartingen?« 10

»Jag har hört att Peck & Peck har en specialgrej om ridpiskor den här veckan, Pru. Ska du inte kila över dit?« »Jag visste inte att du gick ut med svartingar, David.« Jag började tvätta händerna och Pru satte sig på badkars­ kanten och vred lite på kranen så att vattnet började sippra. Jag undrade om detta skulle ha någon sorts sexuell undermening.

Det var svårt att avgöra sådana saker ibland. »Jag har fått brev från min bror«, sa hon. »Han sköter en granat­kastare, en M 79:a, och är i en av de värsta krigszonerna.

Han säger att de slåss hårt om varje kvadratcentimerter av mar­ ken. Du borde läsa hans brev, David. De är fantastiska.« Kriget rasade i tv:n varenda kväll, men vi brukade gå på bio i stället. Snart började alla filmer likna varandra, och vi steg in i dunkla salonger och satte på eller stängde av eller såg andra sätta på eller stänga av, eller tände rökelsepinnar och lyssnade på kasset­ter där tystnaden var nästan total. Jag hade med mig min 16-millimeterskamera. Det var en fiffig leksak och alla var förtjusta. »Han säger att man inte kan se någon s killnad på vänner och fiender.« »Vem då?« sa jag. »Du äcklar mig så mycket«, sa Pru. »Quincy säger att du har en ny pojkvän, Pru. Någon från Texas A & M. Med i universitetets kadettkår eller hur det nu var.

Du har hittat honom med hjälp av datorn, enligt Quincy.« »Jävla lögnare.« »Din egen kusin, Pru.« »Du har mjäll«, sa hon. »Jag ser det på din jacka. Mjäll!« Quincy var i toppform och berättade en rad historier om polska portvakter, svarta pastorer, judar i koncentrationsläger och italienskor med håriga ben. Han öste förolämningar och chocke­ rande uttalanden över sina åhörare och hoppades få mothugg. Vi höll förstås på att kvävas av skratt och försökte överträffa varan­ dra i att visa hur upplysta vi var. Meningen var att alltsammans 11

skulle innebära en befriande etnisk upplevelse. Om man stördes av den sortens skämt i största allmänhet, eller var känslig för sådana som förklenade ens egen ras eller härkomst, så var man inte mogen för att upptas i den stora gemenskapen. B. G. Haines, som var yrkesmodell och en av de vackraste kvinnor jag någon­ sin sett, verkade trivas med Quincys stil. Hon var en av de fyra svarta som fanns i rummet – och den enda amerikanen – och hon upplevde det tydligen som en diplomatisk plikt att skratta högre än någon annan åt Quincys grövsta skämt om rasfrågor. Hon skrattade så hon nästan ramlade i golvet och jag var säker på att jag kunde höra en krampaktig snyftning i vågtoppen av vartenda skratt. Hon behövde mera träning, antar jag. Hon hade faktiskt lett mot alla människor som närmat sig och med allvarsamma nickar bekräftat de sociala insikter som de universitetsstuderande i rummet delgav henne. Det var förvirrande. Till slut påminde jag henne om att det var vi som antogs behöva vara artiga mot henne, inte tvärtom. Varpå jag tillfogade en kort föreläsning om det ansvar hon hade gentemot sitt folk. Hon spetsade en förbipas­ serande hors d’oeuvre och blev återigen elegant.

Det var så gott som över. Några av gästerna hade redan gått.

Det var bara ett cocktailparty och små grupper hade börjat bil­ das inför middagen. I ett hörn av rummet utförde Quincys fru en modifierad cocktailversion av vad vi brukade kalla hennes karatestriptease, en dans som hon enligt egen uppgift lärt sig på deras resa till Orienten.

Jag tänkte snart fråga B. G. var hon ville äta. Hon skulle föreslå att jag fick bestämma. Vi skulle gå till en liten fransk restaurang borta på West Side, på gränsen till ingenmansland, där det blåser kallt från floden och de låga, dystra hyreshusen ut­andas förfall – och där det så här års råder en känsla av total tomhet, av att platsen övergivits inför krigets inmarsch. Ingen ­annan kunde leva där än avtärda katter och barn med genomskinliga ­magar, och de där fjärran ljusen som sprakar över Times Square tillhör en annan stad i en annan tid. B. G. skulle beställa grodlår. Jag skulle försöka 12

imponera på henne genom att tala franska med kyparen med värmen och förtroligheten hos en hjälte från motstånds­rörelsen som hälsar en gammal vapenbroder. Kyparen skulle förakta mig och B. G. skulle genomskåda min bluff. Det skulle inte finnas något annat att göra än att avsluta kvällen med ett av de där kedje­rökande samtalen om döden, ungdomen och ångesten. Så mindes jag att jag slutat röka. »Var har du lust att äta?« sa jag.

Men hon hörde mig inte. Hon pratade med en karl som hette Carter Hemmings. Fastän Carter var trettio år gammal, alltså två år äldre än jag, var han en av mina underordnade på tv-bolaget. Jag var alltid mycket medveten om åldern på mina arbets­kamrater. Vad jag mest fruktade i jobbet var yngre män som kunde skaffa sig en högre position än min. Det räckte inte att vara bäst – man måste dessutom vara yngst. Genom något stillsamt spionerande hade min sekreterare lyckats ta reda på åldern på alla som hade en ansvarsposition jämförbar med min egen. När hon med­delade mig att jag var hela ett år och tre månader yngre än någon ­annan bjöd jag henne på middag på Lutèce och ordnade en löne­förhöjning på femton dollar. Carter Hemmings var rädd för mig. Av den anledningen, och dessutom därför att detta var en tid för helgdagsmedkänsla, benådningar och vapenstillestånd, avbröt jag inte hans samtal med B. G. I stället tog jag en drink till.

Det var bara omkring ett halvdussin personer kvar. Sullivan stod vid en vägg i sin zigenartrenchcoat. Det hade varit dumt av mig att bjuda med henne – hon verkade spänd. Framför henne stod en pakistanier som arbetade på FN, med en drink i ena handen och ett askfat i den andra. Sullivan verkade nöja sig med att aska på golvet. Jag stod strax bakom honom och försökte locka henne till skratt genom att göra fula grimaser. Hon drog sin högra fot ur skon och böjde sedan upp benet bakom sig med utsökt stork­liknande nonchalans så att det försvann under kap­ pans svepning. Så blev hon stående på ett ben med en gåtfull sko förtöjd under sig. Avsiktligt eller ej fick Sullivan mig alltid 13

att känna mig fullkomligt otillräcklig. Hennes dragningskraft var förfärande stark. »Eftersom jag är muslim«, sa pakistaniern, »så dricker jag inget starkt. Och ändå känner jag att jag måste ha ett glas i han­ den för att inte de andra ska behöva tycka att jag är en alldeles för seriös och korrekt figur. Vi muslimer är väldigt strikta i fråga om alkohol, klädsel och intima kontakter. Ni kanske är trött på de här människorna och skulle ha lust att åka hem till er lägenhet.

Jag skulle kanske kunna få göra er sällskap dit? Min Plymouth Fury står parkerad på andra sidan gatan. Var bor ni någonstans?« »I männens hjärtan«, sa Sullivan.

Jag gick fram till dem. Golvuret började klämta. Jag såg på pakis­taniern och rörde på munnen utan att säga något för att ge ett intryck av att klockklangen dränkte mina ord. Efter åtta ut­ dragna klämtanden tystnade den, ur tankarna plockade jag fram en intetsägande reseskildring från Schweiz, som jag började läsa högt ur, mitt i en mening. Han tittade på sitt glas och sedan på askkoppen för att försöka avgöra vilken av dem som man tryggast kunde sätta ovanpå den andra. Han befann sig på okänd mark och ville ha åtminstone ena handen fri. Så kom Quincy fram och började prata om den nya megadrog han tagit i förra veckan.

Varpå hela scenen upplöstes innan någon av oss hunnit fatta vad det hela handlade om.

Jag gick ut på terrassen. Bilar körde genom Central Park; blinkande baklyktor följde i varandras spår norrut och västerut mot mörkret och floden, mjukt ljusröda framlyktor var på väg åt vårt håll, och dörrvakter visslade. Parkens lampsken var matt och stadigt silvergrått. Jag slösade bort mitt liv.

Alla använde hennes efternamn när de talade om henne. Hon var skulptör, trettio­sju år gammal och ogift, en högrest kvinna vars hållning och stil eller blotta närvaro tycktes förändra varje rum en smula, göra det mer osäkert. Sullivan hade den sortens ansikte och kropp som lockar till ändlösa analogier, men jag ska försöka begränsa dem till ett minimum. När hon uppenbarade sig 14

på ett party utan makeup, i en enkel och löst hängande klänning och lågklackade skor, med långt, livlöst och okammat hår, var hon den kvinna som vänligt sinnade skaror av gäster ständigt beskrev som sällsam, annorlunda, säregen och märkvärdig. När Sullivan på sådana fester stod och hörde hur någon ensam karl beskrev sitt livs rituella plågor, eller satt ensam och fingrade på en smal gitarrhals, brukade jag höra hur folk spekulerade om hennes bakgrund. Många verkade tro att hon var indianska. ­Andra trodde att hon hade en bakgrund i Katalonien, Polynesien eller Döda havet. En gång hörde jag en beundrarinna beskriva Sulli­vans ansikte som förcolumbianskt. I mina ögon var hon helt enkelt alldaglig. (Ens sura hämndlystnad kom man förstås aldrig ifrån.) Hennes händer var långa och hade bistra knogar.

De mörka ögonen verkade ha lärt sig att vara allt annat än roade av vadhelst som dök upp framför dem. Den smala näsan, på ­något vis en fäkterskas näsa, hade en benägenhet att fladdra till på ett oväntat vis och vädra en katastrof i ett alldagligt yttrande av ­någon. På det hela taget var hon en hård och smal och alldeles för benig kvinna. Männen berättade ständigt för henne hur innerligt gärna de vill få gå i säng med henne.

Jag återvände in till de andra. Quincys fru satt i soffan nu och rörde om i sin drink med en tandborste. Pru Morrison hade tydligen gått hem. Quincy och två kvinnor låg utsträckta på gol­ vet framför tv-apparaten. Båda två var anställda på TV-bolaget, liksom Quincy själv. Den ena antecknade vad han sa medan han tittade på programmet. Jag såg mig om efter min dejt. Sullivan stod fortfarande på vänster ben och pratade nu med en karl som liknade ett halvcirkelformat plåtskjul. Jag började svänga med armarna som en chimpans och ta tunga små skutt. Samtidigt stack jag upp tungan över tänderna i överkäken så att det blev en bula mellan näsan och överläppen. Jag lutade mig framåt så att händerna dinglade under knäna. Sullivan kastade en blick på mig. Så tog mannen hennes glas och gick ut i köket. Jag rätade på mig och gick fram.

15

»Vad hände med ditt askfat?« »Han var tvungen att gå tillbaka till kontoret«, sa hon. »Plöts­ lig kris på subkontinenten.« »Jag borde själv vara på kontoret. Alla människor är ute efter mitt jobb. De tävlar om vem som sitter kvar längst. En kille som heter Reeves Chubb sover på kontoret cirka tre nätter i veckan.

Han har skrivbordet fullt av smutsiga skjortor. Vi går inte dit och sammanträder förrän hans sekreterare har sprejat stället med en luftrenare. Men jag håller emot. Jag kanske till och med tar semester endera dagen.« »Och åker skidor? Bland alla de där nymferna i tuttjumprar.« »Jag vet inte«, sa jag. »Skulle hellre göra någonting mera reli­ giöst. Utforska Amerika i den larmande natten. Yin och yang i Kansas, du vet. Den scenen.« »Jag hänger kanske med«, sa Sullivan. »På allvar?« »Skulle gärna göra det, David. Faktiskt.« »Jag måste i vilket fall åka västerut om ett par månader och göra en dokumentär om navajoindianerna. Jag har tänkt ta se­ mester ett par veckor dessförinnan och använda tiden till att bila ditut.« »Vi kan ta med oss Pike.« »Javisst. Han kan skaffa någon som sköter saker och ting ett tag.« »Vi låter honom rita upp vår resväg. Vi ger honom ett riktigt stridsuppdrag, det kommer han gilla.« Det kändes bra. Det var en bra idé. Mannen återkom med deras drinkar. Vi presenterades och sedan gick jag i väg och le­ tade efter B. G. Haines. Det var tomt i badrummet. Jag gick in i sovrummet och gick igenom ytterkläderna på sängen. Hennes kappa fanns inte där. Varpå jag gick ut i köket, som också var tomt. Jag stod kvar en liten stund och öppnade sedan kylskåpet och tog en islåda ur frysen. Det var fyra iskuber kvar i den. Jag harklade upp lite slem ur strupen och spottade på alla de olika 16

isbitarna. Varpå jag stack in islådan i frysen igen och stängde kylskåpsdörren.

Jag återvände till vardagsrummet. Sullivan pratade fortfarande med den runde mannen i grått. Jag kunde inte ta blicken från den där tomma skon.

17

Q2R J a g var en synnerligen vacker yngling. Den objektivitet som tiden långsamt skapar och den självbehärskning som den river ner sätter mig i stånd att göra detta påstående utan att tillgripa de vanliga blygsamma förnekanden som på forna diktares maner­ överlämnar äran åt föräldrar eller farföräldrar. Antagligen är det nog så sant att jag fick ärva min mors fina ljusa hy och min fars atletiska kroppsbyggnad, men familjealbumet ger ingen förkla­ ring av mitt ansiktes sällsamt grekiska perspektiv. Den fysiska identiteten betydde åtskilligt för mig när jag var tjugoåtta år gam­ mal. Jag hade nästan samma relation till min spegel som många av mina samtida hade till sina psykoanalytiker. När jag började undra vem jag egentligen var vidtog jag den enkla åtgärden att tvåla in ansiktet och raka mig. Och allt blev så klart och under­ bart. Jag var den blåögde David Bell. På detta faktum berodde uppenbarligen mitt liv.

Jag var exakt en och åttioåtta lång. Min vikt varierade mellan åttiofyra och åttiosex kilo. Trots min ljusa hy blev jag sällsynt fint solbränd. Mitt hår var blondare än det är numera, tätare och fyl­ ligare. Mitt midjemått var åttioen centimeter och hjärttakten nor­ mal. Jag hade ett knepigt knä men inget brutet näsben, fötterna var inte fula och tänderna bättre än genomsnittet. Ansiktsfärgen var alldeles utmärkt.

Min sekreterare förklarade en gång att hon hade hört Strobe Botway, en av mina överordnade på T V-bolaget, kalla mig »konven­tionellt stilig«. Det skrattade vi gott åt. Strobe var en knappt mänsklig liten varelse som när han rökte hade för vana att låta cigaretten långsamt snurra mellan tummen, pekfingret och 18

lång­fingret på samma sätt som Bogart i en av hans tidiga filmer.

Strobe avskydde mig därför att jag var längre och yngre än han, och dessutom lite mindre »utomjordisk«. Han pratade ofta om Bogartmystiken med tyska filosofitermer som ingen begrep och fördärvade många partyn genom att citera långa dialogavsnitt ur obskyra Bogartfilmer. Dessutom hade han sina favoriter bland de skådespelare som alltid fick spela ett visst slags excentriska karaktärer, folk med namn som ingen någonsin kunde koppla till ett ansikte, karlar som spelat fångvaktare i sju filmer i rad och alltid angrep japanska kulsprutenästen med en granat i varje hand, som spelat fyllerister, psykotiska mördare och skurkaktiga advokater eller testpiloter som tappat självkontrollen. Strobe tycktes beundra människors fysiska defekter, deras läspande tal, ärriga hy och trasiga tänder – i hans ögon förhöjde sådant karak­ tären, berikade den med en viss solkig magnetism. Hans värld var inte min. Jag beundrade Humphrey Bogart, men han gjorde mig nervös. Hans panna störde mig – det var pannan hos en karl med pengar. Mina egna instinkter förde mig till Kirk Douglas och Burt Lancaster. De var de amerikanska pyramiderna, och de behövde ingen undergroundkultur som kunde sprida deras berömmelse.

De var monumentala. Deras ansikten skar sig igenom vita duken.

När de skrattade eller grät var det utan tyglar. Deras kromleenden var aldrig tvetydiga. Och de hann sällan slå sig ner och växla cyniska repliker med någon tjusig societetsdam eller korkad snut.

De var actionfigurer som hoppade och sprang eller älskade utan hämningar. Som tonåring såg jag Burt i Härifrån till evigheten.

Han stod över Deborah Kerr på den där stranden på Hawaii och för första gången i mitt liv kände jag bildens verkliga makt. Burt var som en stad där vi alla levde. Så stor var han. I sammanflödet av skugga och tid fanns det plats för oss alla och jag visste att jag måste vidga mig själv till dess att molekylerna särades och lät mig fogas in i bilden. Burt i månskenet var ett crescendo av manlig fulländning men inte mindre mänsklig för den sakens skull. Burt lever! Den bilden bär jag med mig intill denna dag, och det tror 19

jag att miljoner andra också gör, män och kvinnor, av sina olika anledningar. Burt i månskenet. Det var ett koncept – det var en ny religions ikon. När jag körde på landsvägen i min fars bil efter bion den kvällen började jag undra hur verkligt landskapet egentligen var, och hur mycket av en dröm som är en dröm.

Strobe dog mitt i ett sammanträde. Han fick en hjärtattack vid skrivbordet. Konventionellt sett är han död. Men det skulle ha glatt honom att få veta att hans reaktion på mina fysiska drag delades av andra på TV-bolaget. Dolda krafter fyllde rymden, hemliga små strömmar, liksom i alla de branscher som frodas i bildens hetta. Det fanns en kult av det frånstötande och det smarta. Hänsynslöshet gav poäng. Det fanns en vendetta mot det vackra. Man försökte undvika kategorier och därigenom gäcka deras skapare. Ty att vara varken vacker eller frånstötande, varken hänsynslös eller smart, var att ses som en hjälte av de förbindliga, som en hygglig typ av de klyftiga och tjusiga, som en nolla av de smarta, som en homosexuell av galningarna i de frånstötandes utkant, som en begåvad ung man av de hänsynslösa, som ett hot av de livsfarligt neurotiska och som en nära vän av de alienerade och dömda. Jag gjorde mitt bästa för att hålla en låg profil. Jag gick stillsamt längs väggarna och upp och ner för trapporna. En liten episod bekräftade den taktikens värde. Den inträffade efter lunchen en dag när jag kom att gå i takt över Madison Avenue med Tom Maples, en ung man som hade börjat på bolaget ungefär samtidigt med mig. Vi utbytte de vanliga försiktiga artigheterna.

När vi nådde trottoaren kom en förtjusande tonårsflicka med skära ögonlock och bad mig om en autograf. »Jag vet inte vem du är«, sa hon, »men du måste vara någon.« Hennes leende var ganska vinnande och jag skrev mitt namn i hennes uppslagna tunnelbanekarta och trodde att det kanske skulle roa Maples. Det närmaste halvåret undvek han mig. I fortsättningen gjorde jag mitt bästa för att vara synnerligen ödmjuk och tillbakadragen, i en känsla av att det var väsentligt för andras välbefinnande.

Nu är det dags att spela filmen en gång till. Och det menar jag 20

helt bokstavligt, för jag har fortfarande kvar en film som spelades in på den tiden och många band dessutom. Det finns inte mycket att göra på en så avlägsen ö som den här och jag kan slå ihjäl (eller snarare omfördela) rätt så mycket tid genom att lyssna på ljudspåret och ta ännu en titt på några av bilderna.

Jag gick nedåt korridoren till mitt kontor. Min sekreterare satt vid sitt skrivbord och åt en gelémunk medan hon skrev ett brev.

Hon hette Binky Lister. Det var en munter flicka med några ­kilos klädsam övervikt. Hon hade en affär med min närmaste överord­ nade, Weede Denney, men fortsatte att vara en pålitlig sekreterare vilket betydde att hon ljög å mina vägnar och försvarade mig i alla avseenden mot anklagelser från sekreterarna hos folk som fruktade och avskydde mig. Hon följde med mig in på kontoret. »Mr Denney vill ha dig med på ett sammanträde klockan tio.« »Vad gäller saken?« »Herregud, han berättar väl inte allting för mig.« »Bli inte sur nu, Binky. Det var bara en fråga i förbifarten.« Hon korsade smalbenen klumpigt där hon stod, som en sorts grimas utan ansikte. Jag satt bakom mitt väldiga skrivbord och kände mig med ens naken. Så sköt jag tillbaka stolen en bit och började i en magistral 180-graderscirkel granska min domän.

Väggarna var fyllda med förstoringar av stillbilder ur program jag hade skrivit och sammanställt. Min bokhylla var full av inbundna manuskript. Det stod krukväxter i två av rummets hörn och ett dussin mediatidskrifter låg prydligt uppradade på soffbordet. Alla askkopparna var från Jensens. Jag hade en svart skinnsoffa och en gul dörr. Weede Denneys soffa var klarröd och han hade en svart dörr. »Och mera då?« »Det var en kvinna som ringde. Hon sa inte vad hon hette, men hon bad mig hälsa att grodlåren inte hade smakat lika gott som de brukade.« »Min tillvaro är en rad telefonmeddelanden som ingen mer 21

än jag begriper«, sa jag. »Varenda kvinna jag känner tror att hon är någon sorts delfisk frasmakerska. Telefonen ringer klockan tre på morgonen och det är någon som sitter fast på en flygplats och måste berätta att djuren på zoo har stuckit. Häromdagen fick jag ett telegram – ett schizogram – från en flicka från kusten där det bara stod: MINA M A NDLAR HAR GÅTT PÅ BEGR AV N ING. Skickar du någonsin sådana meddelanden, Bink? Mitt liv är ett telex från Interpol.« »Varför log du när jag berättade om grodlåren ifall nu allting är så irriterande?« »Det var goda nyheter«, sa jag.

Jag gick i väg till Weedes kontor. Han satt i sin omstylade barberarstol. Till skrivbord använde han ett lågt runt kaffebord av teak. I rummets andra ände stod hans färg-tv-konsol med tre skärmar. Eftersom barberarstolen var en kuriositet en män­ niska i Weedes ställning kunde unna sig hade den inte stört mig så mycket, men soffbordet var lite skrämmande genom att det tycktes antyda att mitt jättelika skrivbord var så gott som över­ flödigt. Weede var en mästare inom kontorslivets konstart och specialist på reaktions­taktik. När jag var nykomling på bolaget beslöt sig en av Weedes under­ordnade som hette Rob Claven för att pryda sitt kontor med exakt fjorton av sin frus målningar.

Det var en ganska skrämmande anblick. Weede sa inte ett ord.

Men en vecka senare sammanträdde några av oss, däribland Rob Claven, på Weedes kontor. Vad vi fick se var häpnadsväckande.

Alla tavlor och litografier av gamla segelfartyg hade försvunnit och på d ­ eras platser hängde en tjugo gånger trettio centimeter stor reproduktion av en enda detalj från Sixtinska kapellet. På de så gott som nakna väggarna stod Rob Clavens dödsdom skriven.

Michelangelon var bilan som föll.

Weede nickade till slut bort mig från dörrposten och lotsade mig till den blå fåtöljen. Det gjorde han genom en hand- eller ögon­rörelse som var så nära gränsen till omärklighet att jag inte ens när jag slog mig ner kunde avgöra hur jag visste att det var i 22

den blå fåtöljen jag borde slå mig ner. Reeves Chubb satt redan på plats och rökte en av sina vanliga mentolcigarrer. Weede berät­ tade en rolig historia som handlade om golf och äktenskapsbrott.

Efter mindre än fem minuter hade ytterligare fem personer stigit på, däribland en kvinna – Isabel Mayer – och sammanträdet började.

Jag tittade ut genom fönstret. Karlar i gula hjälmar arbetade på en byggnad under uppförande på andra sidan gatan. De rörde sig fram och tillbaka i dess nakna skelett, sprutade acetylengas och klev fram över dallrande plankor. Underligt nog verkade de inte röra sig med någon särskild försiktighet. Kanske hade de kommit överens med rädslan för att ramla. Förmodligen hade de sett andra falla och föraktade deras död på grund av den lättnad som följde på chocken, en lättnad som måste ha stigit med vinden våning för våning uppför byggnadens naket slingrande skankar.

Vad kunde man göra annat än att genast gå i väg till en mörk bar och ta tre brännande whiskydrinkar? På ett plan satt två karlar på huk och svetsade, medan en annan på nästa våningsplan hoppade från planka till planka med armarna en smula utsträckta och händerna i höfthöjd. I en viss vinkel från byggnadens öppna sida hade han mitt i sitt hopp den fylligt blå morgonhimlen bakom sig och under en sekund som kändes orimligt lång bildade bjäl­ karna en ram kring mannen och himlen. Jag kunde se svetsarna och den hoppande mannen men de kunde inte se varandra. Jag iakttog dem en lång stund och försökte samtidigt följa rösterna från kontoret och få dem att betyda något. Varpå en annan man dök upp bakom en bjälke, en lång karl i byxor som inte riktigt nådde ner till stövelskaften. Han stod där orörlig ett ögonblick med handen på snedden mot hjälmkanten för att skydda ögonen mot solen. Det såg ut som om han tittade på oss. Varpå han höjde handen över huvudet och började vinka. Han tittade rakt på mig och vinkade. Jag visste inte vad jag skulle göra. De svala rösterna tickade på; mätte, kompromissade, splittrade, pressade samman. Jag fick en känsla av att han måste få en bekräftelse.

23

Varför visste jag inte, men jag kände att det måste göras. Det var absolut nödvändigt – ett tecken måste ges. »Titta«, sa jag. »Titta på karlen där borta. Han vinkar åt oss.« »Ja, titta«, sa Isabel. »Han vinkar ju. Den där byggarbetaren.

Ser du honom, Weede?« Och sedan var vi på benen allesammans, alla åtta trängdes vid fönstret och vinkade tillbaka. Det gjorde oss upprymda. Vi skrattade och vinkade allesammans. Weede började ropa: »Vi ser dig! Vi ser dig!« Vi knuffade varandra för att få mera plats.

Isabel försökte klättra upp på den breda elementhyllan som satt under fönstret. Jag hjälpte henne upp och där låg hon på knä och vinkade med bägge händerna nu. Himlen var molnfri. Vi skrattade obehärskat.

Vårt sammanträde avslutades på bästa humör. Weede föreslog att vi skulle gå på lunch allesammans. Reeves Chubb avböjde och sa sig ha en massa jobb att uträtta, och jag begrep att Weede förr eller senare skulle låta honom få lida för det där lilla försöket till skönmålning. Vi gick till Gut Bucket, en speakeasy i nouveau-stil med spottkoppar och sågspån där man fick betala fyra och en halv dollar för en hamburgare. Där satt en massa mediafigurer, skådespelare och modeller. På väggen var det hundratals foton av George Raft. Vi satt vid ett cirkelrunt ekbord. På hela tre minuter var det ingen som sa ett ord. Sedan kom kyparen och tog upp våra beställningar.

I lokalens andra ände satt ett mycket attraktivt par vid sina drinkar. De tryckte benen mot varandra under bordet. Jag stirrade på flickan och försökte fånga hennes blick. Det enda jag ville ha var ett flyktigt leende, inget annat. Det skulle ha glatt mig mycket.

Jag hade en energi inom mig som krävde att få utlopp på dessa små sätt. Att stjäla ett enda leende ur den där mannens afton.

Jag samlade sådana ego-ögonblick, bevarade alla i mitt minne.

Nicken. Det söta leendet. En djup blick över cigarettens glöd. Allt därutöver detta skulle ha varit för mycket. Någon smärta ville jag inte skapa.

24

»Fint sammanträde«, sa Weede. »Är vi överens om det?« Kyparen kom med maten innan vi var klara med den andra drinken. Stället var fullt av fantastiska kvinnor. Weede berättade om sin kamerasafari i Kenya. Han och hans fru Kitty hade till­ bringat en höstmånad där. Någon kväll måste vi allesammans komma upp till hans våning och titta på hans diabilder. Folk på tv-bolaget kom alltid med obestämda inbjudningar. Någon man inte hade sett på månader kunde dyka upp i dörren, som en änglalik bild över morgonkaffekoppen. »Vi kan väl luncha nå­ gon dag«, kunde han säga, och sedan var det adjöss med honom. ­Eller också höjde någon av ens överordnade sitt löddriga huvud över ett tvättställ, plirade emot en och mumlade: »När tänker du titta in och äta middag med mig och Ginny (eller Billie, Ellie, Sandy)?« Verkliga inbjudningar framfördes oftast i hemlighet, antingen i konfidentiella meddelanden eller bakom slutna dörrar.

Weede ursäktade sig innan desserten kom in och gick sin väg i en atmosfär av hårdnackad tystnad. Vi visste allesammans vart han var på väg – till hotell Penn-Mar på Nionde avenyn där Binky­ skulle vänta på honom. De träffades där någon timme varenda torsdag. När han hade gått bestämde sig Isabel för att beställa en konjak och vi anslöt oss till henne. Hon var en kortväxt och satt kvinna omkring de fyrtiofem. På ett party fyra ­månader tidigare ombord på en bogserbåt som regelbundet kretsade runt Frihets­ gudinnan hade hon gått omkring och berättat för alla att hon hade kastat ett av sina könshår i Mastoff Panofskys whisky och soda. Allesammans var rädda för henne. Det fanns ingen logisk anledning till detta – på något dunkelt definierat vis handlade hennes jobb om »modekoordinering« och hon var ingen konkur­ rent till någon på hela TV-bolaget. Och ändå gick vi allesam­ mans till skamliga ytterligheter för att bevisa vår vänskap och lojalitet. Möjligen anade vi en viss riskabel kvinnlig perversitet.

Vare sig hon var tävlingsinriktad eller inte verkade hon vara en kvinna som kunde gå till attack vilket ögonblick som helst, utan minsta eftergift för kontorskonkurrensens etikett. Nu började hon 25

berätta för oss om graffiti på väggarna i damrummen på olika res­ tauranger i stan. Efter vartenda exempel slog hon näven i bordet.

Vår konjak kom in och vi pratade om vinterprogrammet som vi samfällt prisade. En mycket lång flicka i rödvitrandiga byxor gick genom lokalen på ben som verkade sitta direkt på axlarna. Då kom Reeves Chubb in. Han fick syn på oss och vinkade. Med en lättnadens suck som tycktes värdig ett historiskt ögonblick sjönk han ner på den nu tomma stolen, som om han hade kämpat sig igenom en regnskog i månader innan han hittade oss, den försvunna bataljonen. »Missade jag Weede?« sa han. »Antar det, tusan också. Tänkte titta in för en liten pratstund innan jag tar itu med den där kine­ siska grejen. Vad dricker alla människor? Jag hörde just att Phelps fått sparken. Han vet det inte än, så säg inget. Antagligen väntar de till efter första januari. Paul Joyner tror att han står näst i tur.

Han har haft dörren stängd hela morgonen. Hallie säger att han har ringt till alla han någonsin har känt efter high school. Men han har sagt att han står näst i tur de senaste åtta åren. Han tror väl att om han säger att det kommer att hända, så händer det inte. Tvärtemotknepet. Jaha, de senaste veckorna har varit ett litet helsike. Jag har suttit på kontoret vartenda veckoslut den här månaden. Blir det inte en paus snart så säger min unga brud att hon reser hem till mamma. Har du läst att MBO använder rekning i djupkollen? På vägen ner stötte jag ihop med Jones Perkins och han sa att Warburton har fått någon sorts sällsynt dödlig blodgrej. Jag skulle hemskt gärna fara till Aspen över hel­ gen, men jag fattar inte hur det ska gå till. Fast min sekreterare åker. Jag fattar inte hur de bär sig åt. Hallie far till Europa igen i vår. Har du hört vad Merrill har gjort, den satans idioten? Vilket påminner mig om att Blaisdell sa att han såg Chandler Bates fru i San Juan förra veckoslutet. På El Convento med någon äcklig dykartyp. Vilka fantastiska handskar, Isabel! Får jag inte semester snart så kommer du bara att hitta en askhög när du kommer in på mitt kontor. Vad dricker ni?« 26

Vi återvände till kontoret. Tidigt på eftermiddagen var det alltid lugnt där, hela stället låg i tropisk dvala, som om själva byggnaden gungade i en sagolik hängmatta, varpå den fördunk­ lande inverkan av mat och dryck började avta och vi kom ihåg varför vi var där, för att surra och klämta, och allihop lutade sig över sina respektive apparater. Men det var någonting underbart över den där stunden, den timme eller så som gick innan vi började minnas. Det var den tid man satt i soffan i stället för vid skrivbordet och kallade in sin sekreterare för att prata med däm­ pad röst om inget särskilt – filmer, böcker, vattensport, resor eller ingenting alls. Vid sådana tillfällen fanns det en särskild sorts kärlek mellan oss, som kärleken i en familj där man har delat så många familjeögonblick att det vore omänskligt att inte älska.

Och själva kontoret kändes som ett speciellt ställe, också i sitt förtvivlat blekgula ljus som var så likt gammalt tidningspapper – det fanns en trygghetskänsla där, en känsla av att man befann sig på välbekant mark. Om man hade en själ, och om denna behövde gnuggas av rötter och årstider och tröstas av välbekanta ting, så kunde man inte gå bland dessa skrivbord tvåtusen morgnar ­eller höra skrivmaskinernas smattrande salvor utan att börja tro att det var här tryggheten fanns. Man visste var den juridiska av­ delningen låg och hur man utan dröjsmål fick ett paket igenom posten, vem man skulle prata med om skattefrågor och hur man bar sig åt när ens vattenkanna sprang läck. Man visste allt det som man inte skulle ha vetat om man plötsligt hade hamnat på något annat kontor i något annat hus var som helst i världen – och i jämförelse med detta, hur mycket visste man och hur trygg kände man sig i fråga om sin fru, exempelvis? Och det var vid den här tiden på dagen, innan vi kom ihåg varför vi befann oss där, som kontoret skänkte en känsla av hemmahörighet; vi satt den tidiga eftermiddagen, gungade lätt på våra stolar och visste att vi just kommit ombord på moderfartyget ännu en gång.

I korridoren ringde en telefon. Ingen brydde sig om att svara.

Så började ännu en ringa och jag gick sakta omkring på mitt 27