om henne och kvinnan i huvudduk till vänster började skruva besvärat på sig. När hon kände att alla i rummet började stirra mer och mer undrande på henne log hon stort och glatt. Det var inte direkt så att hon njöt av situationen, men innerst inne var hon ganska likgiltig för vad andra tyckte och tänkte och nu intalade hon sig själv att alltihop skulle vara bortglömt när dagen var slut. På sistone hade hon bestämt sig för att rensa bort vissa ord ur sin vokabulär och nu när hon kom att tänka på det beslöt hon sig för att börja med ordet skämmas. Men det som alla i rummet vid det här laget var helt och fullt på det klara med vågade hon trots allt inte säga högt. Det fanns ingen man som kunde ge sitt samtycke till den här aborten. Det fanns ingen pappa, helt enkelt, utan bara ett tomrum. Som tur var för Zeliha var det en fördel rent praktiskt att det inte fanns någon man med i bilden för på det sättet behövde hon inte ha någons skriftliga godkännande. De byråkratiska reglerna var mindre angelägna om att rädda de barn som hade kommit till utom äktenskapet än dem som hade avlats av gifta par. Ett faderlöst barn i Istanbul var en oäkting, helt enkelt, och en oäkting hade ingen plats i systemet. ”Födelseort?” fortsatte sköterskan i dyster ton. ”Istanbul.” ”Istanbul?” Zeliha ryckte på axlarna som om hon undrade var i all sin dar hon annars skulle vara ifrån. Det var ju här hon hörde hemma. Syntes inte det lång väg, kanske? Zeliha betraktade sig själv som en äkta Istanbulbo. Som en tyst förebråelse mot receptionisten som inte såg något så uppenbart vände hon sig om på sin klacklösa sko och slog sig ner på stolen bredvid kvinnan i huvudduk. Det var först då hon lade märke till kvinnans man som satt blickstilla och var så generad att han såg fullkomligt lamslagen ut. En annan man kanske skulle ha sagt något förebrående till Zeliha, men den här personen verkade bara känna sig ytterst illa till mods som ensam 21
Shafak_Bastarden från Istanbul_ver2.indd 21
2011-07-12 13.23