TREBUCHET
TREBUCHET En berättelse av Axel Vilde 2017
© 2017 Axel Vilde Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7785-128-8
Hösten 1974 pågick en stor utgrävning i Visby. Det skulle byggas en idrottsanläggning och ett bygge av den storleken var tvungen att föregås av arkeologiska undersökningar. Först hade man bara hittat föremål av alldaglig karaktär, sådant som man ofta hittar på Gotland. Men så stötte man på en runsten med ovanligt utseende. Arkeologerna tvättade stenen och började tyda runorna. Det visade sig att ingen kunde få något sammanhang i vad det stod. Vissa ord gick att utläsa men det mesta var obegripligt. Arkeologerna drog slutsatsen att det bara var ett slags klotter utan mening som inte var allt för ovanligt på runstenar. Stenen togs till vara och placerades på museum bland andra stenar, där inristningarna inte verkade särskilt intressanta för historiker och arkeologer. Många år senare var en fransk historieprofessor och språkforskare vid namn René Rolland på semester i Visby. Vid ett besök på museet, stannade han till vid stenen och studerade den noggrant. Runor hade han god kunskap om, men dessa skilde sig från det han tidigare sett. Någonstans i bakhuvudet kunde han känna igen texten, men kunde inte minnas var han sett något liknande. Han tog kort på stenen för att senare, tillsammans med en svensk kollega, försöka tolka vad där stod. Det dröjde inte länge innan det gick upp för dem båda att runorna inte förmedlade något på enbart ett skandinaviskt språk. Några ord kunde fransmannen känna igen från gammal frankerska. Det blev ett långt och mödosamt arbete att få klarhet i innebörden. Att det inte bara var klotter, stod snart klart och när betydelsen började framträda, blev fransmannen fullkomligt exalterad. Där stod: Blod har blandats av riken i norr och söder och för evigt skall dess folk vara av blod förenat. Av Louis från Village Jaune till Harald från Gotland. Då klarnade hans minne. Det var inte själva innehållet i texten som gjorde honom häpen. Det var det faktum att man funnit ett liknande budskap där just dessa namn fanns med, vid en utgrävning i Frankrike något årtionde tidigare. Att vikingar härjat i Frankerriket var ingen nyhet och säkert hade det fötts barn med vikingafärdrar, men att nu 5
kunna koppla samman två platser och två personer så intimt förknippade med varandra och genom skrift få det veri erat, gjorde att tanken svindlade. Historiens vingslag blev plötsligt levande.
***
6
En kylig höstmorgon år 837, strävade en otta om tio drakskepp sakta fram längs oden långt nere i Frankerriket. Det var vindstilla och männen rodde under tystnad. I två månader hade de tagit sig upp i främmande trakter, handlat och plundrat med skiftande resultat. Nu var de nästan framme efter slitsamma strapatser mellan vilda forsar och bröten. De kunde se passagen mellan två bergsknallar. Den smala passagen som skulle leda fram till slutmålet. Platsen med rikedomar bortom all fattningsförmåga. Det var inte alla som ville tro på berättelserna om den rika frankerbyn med torn och tinnar i renaste guld, men de vandringsmän som sade sig veta, hade låtit trovärdiga. Väl framme vid passagen var de tvungna att gruppera om, då det var så trångt att endast ett skepp åt gången kunde ta sig igenom. Sakta gled skeppet fram mellan branta klippor och rorsmännen tittade ivrigt framåt för att få en skymt av det underbara som skulle nnas där bakom. Så bredde oden ut sig och blev till en mindre insjö. En bit bort, fortfarande dolt i morgondimman, kunde de se den gyllene muren och underliga torn på rad. Harald Eriksson stod i fören. Han höjde handen och gav order till rorsmännen att sänka sina åror. Överallt i vattnet låg föremål i olika färger. Det var en underlig syn och Harald funderade på vad det kunde vara. Kanske nät och burar att fånga sk med Han tog en hake och skade upp ett, då de långsamt gled förbi. Så hördes en knall följd av ett dovt susande som ck männen att titta upp mot himlen. Där på hög höjd kom något ygande. Det blev större och större och sjönk snabbt ner mot skeppet för att sedan slå ner i vattnet strax intill. En ny knall hördes kort därpå och ett nytt föremål syntes ovanför dem. Mannarna tittade med skräck på hur det sjönk mot dem och med ett fruktansvärt brak, klöv det skeppet på mitten innan någon hunnit reagera.
***
7
Louis satt på en sten utanför hönsgården och täljde på en barkbit. Han var på dåligt humör. Kvällen innan hade han fått stryk av sin storebror bara för att han hade råkat trä a honom med en pil. Den var inte ens vässad och hade bara studsat i ryggen. Typiskt honom, att bli arg för så lite. Det sved fortfarande i skinkorna, men det var inte smärtan som gjorde att Louis var på dåligt humör, det var det faktum att han hade missat sitt skott så fatalt. Hur många gånger hade han inte skjutit med sin båge och alltid trä at där han siktade Just vid det här tillfället hade han blivit distraherad av Hilde i grannhuset som klätt av sig naken och tvättat sig i vattentunnan. Nog för att han sett henne naken många gånger förr, men nu hade hon börjat förändras och var på god väg att bli kvinna. Det var nog det som gjorde att han tappade koncentrationen och släppte av pilen lite för tidigt. Nu var det inte första gången han fått stryk av sin storebror. Det hände ganska ofta och Louis började tycka att hans bror var lite väl känslig. Nästan en vuxen man och bli så upprörd för småsaker som att få en trubbig pil i ryggen eller att få några insekter instuckna i sitt bröd. Lite ck han väl tåla Louis hade precis börjat få fjun under näsan. Vem som var hans far visste varken han eller modern, men det spelade inte så stor roll. De esta barnen i byn visste inte vilka deras fäder var. Några gick inte att ta miste på då de hade väldigt karaktäristiska utseenden, men i Louis fall var det svårt att gissa. Modern hade spekulerat i att det kunde vara Bruthus, som åldermannen ansågs vara fader till. Det låg rätt i tiden men det hade varit era förlustelser just då så hon var alls inte säker. En sak var det i alla fall ingen tvekan om. Det var att Leo som bodde i deras hus, omöjligt kunde vara fadern. Leo var kort och kraftigt byggd med armar grova som stockar och med ett väldigt kantigt ansikte. Det fanns inte något i hans utseende som påminde varken om Louis eller hans bror Gaston. Det brukade skojas bland byinvånarna att Leo härstammade från ett folkslag som levt i trakterna för mycket länge sedan. Några jägare 8
hade hittat ett infruset lik i en isklump på berget, som till utseendet påminde om Leo. De gamla hade hört historier om det försvunna folket och trodde sig veta att de utrotats på grund av sin aggressivitet och opålitlighet. Nu var Leo varken aggressiv eller opålitlig. Han var lugn och snäll och det var mycket därför som modern hade tagit honom till sitt hus. Förmodligen fanns det er anledningar och en torde vara Leos väldiga styrka. Inte för att det förekom bråk och skärmytslingar särskilt ofta, men vid skördefesten brukade det urarta av det vilda drickandet och då var det tryggt att ha någon som Leo i samma hus. Louis tänkte på hur det skulle bli den här gången. Skördefesten var något som alla såg fram emot. Det var ett spektakel utan dess like. Det var inte så noga vilken dag den skulle ske, det var vädret som styrde och först efter det att alla fått sin skörd bärgad. Det hade varit likadant så länge Louis kunde minnas och Leo hade berättat att det pågått sedan han var liten och långt dessförinnan. Nu var det snart dags och det märktes på stämningen i byn. Skörden hade slagit väl ut och alla verkade vara på ett mycket bra humör.
***
9
Den årliga skördefesten började alltid med att varje hus tog med sig något att äta. Maten dukades upp på den öppna platsen mitt i byn där man brukade hålla råd och rättarting. Vin som sparats från den förra skörden kördes ut i tunnor och ställdes prydligt upp på rad med locken avslagna. Det var bara att ta för sig. Det fanns inga restriktioner för vilka som skulle få dricka. Ung som gammal tog villigt för sig av den ädla drycken och fram mot kvällningen var det inte många som var vid sina sinnens fulla bruk. Den här gången hoppades Louis att han skulle få bli man på riktigt och för första gången få bestiga någon av de unga ickor som nyligen knoppat ut. Det var alls inte säkert och något han själv inte kunde påverka särskilt mycket, men han hoppades så klart och skulle göra allt han kunde för att bli sedd. Han hade studerat de äldre pojkarna vid tidigare skördefester och noterat att de som allt för frekvent besökt vintunnorna brukade ha problem med att göra sig intressanta för ickorna då de knappt kunde stå på benen. Chanserna skulle nog vara större om han var lite försiktig med vinet och det tänkte han ta fasta på. Hans bror Gaston hade blivit man för två år sedan och brukade ofta berätta om vilken fantastisk upplevelse det var. Louis älskade att lyssna till hans berättelse och varje gång han hörde den, blev längtan allt starkare. Leo kom lunkande med två hinkar avträde som han hällde ut i skitrännan. För länge sedan brukade hushållen hälla ut sitt avträde i bäcken som rann rakt genom byn och det var inga problem för de som bodde längst upp. Men de som bodde längre ner blev ofta sjuka och när orsaken uppdagades, beslutades att inget orent ck hällas i bäcken. I stället grävdes och karvades en sidokanal som gick ihop med bäcken precis innan den störtade ned för vargstupet. Vargstupet var i byns nedre del och ledde ner i en djup ravin. Det kallades så, för att det var där man kastade ner de som inte följde lagen. Där nedanför fanns vargar som brukade kalasa på de sargade kropparna som kunde ligga där. Det syntes inte så väl uppifrån, men någon hade varit nere och tittat och kunde berätta att det var sant. Nu för tiden ck 10
inte vargarna särskilt mycket att äta då det sällan förekom att någon bröt mot lagen. Enligt vad de gamla berättat hade lagen kommit till för mycket länge sedan då det var vanligt med bråk och våldsamheter i byn. En vis ålderman hade lagt fram förslaget för rådet och fått gehör för sina tankar. Det var en mycket enkel tes om att de som störde friden i byn skulle bindas till händer och fötter och omedelbart kastas nedför stupet. Till en början hade det varit ganska godtyckligt och resulterat i att många oskyldiga ck sätta livet till. Men med tiden hade det utvecklats till ett regelsystem där det var strikt reglerat vad som inte var tillåtet. Några av de enklaste reglerna var att om två bråkade så att blodvite uppstod, skulle båda dömas, oavsett vem som börjat. Det var heller inte tillåtet att bestiga en kvinna som själv inte givit sitt samtycke. Då skulle båda dömas. Det kan tyckas orättvist att båda skulle bli dömda då kanske bara den ena var skyldig, men det var ett e ektivt sätt att förhindra falska anklagelser. Sen fanns det många andra regler som var mer svårtolkade och handlade om äganderätt och arvstvister men de fallen brukade oftast resultera i någon slags överenskommelse. Den här lagen hade medfört att det rådde frid i byn. Alla visste vad konsekvenserna blev om man inte skötte sig och numer var det var det ingen som var så dum att man inte åtlydde lagen. Det var bara under skördefesten som man såg lite lättare på eventuella överträdelser och det var mycket sällan som det blev något rättarting trots att det ibland kunde gå ganska vilt till. De sista som hade kastats ut för vargstupet hade blivit avrättade långt innan Louis var född. Det var en samling främlingar i underliga kläder som hade kommit till byn. Till en början hade de välkomnats med den gästfrihet som alla främlingar möttes med. Men efter en tid började de mässa om att det fanns en världsordning som styrde hur man skulle leva sina liv och att den ordningen inte efterlevdes i byn. De började förkunna om en allsmäktig överhet som styrde över allt liv och att han inte alls var tillfreds med byinvånarnas osedliga leverne. Främlingarna blev mer och mer högljudda och viftade med träkors och en tjock bok 11
med obegripliga tecken. Till slut var det några av byinvånarna som ck nog. De klagade hos åldermannen och han var inte sen att kalla till rättarting. Männen greps och bands till händer och fötter och domen var lätt att avkunna då de stört friden i byn. Främlingarna hann förmodligen inte tänka så mycket innan de avrättades. Så var friden återställd.
***
12
Leo sköljde ur avträdeshinkarna och gick fram till Louis. »Så här sitter du och täljer. Du ser inte så glad ut, har det hänt något Louis tittade upp på den kraftige och skäggiga mannen. »Nej inte något särskilt. Bara det att jag ck stryk av Gaston i går kväll. »Jaså inget värre. Nåja det är du väl van vid. Vad hade du gjort för rackartyg den här gången då »Jag råkade trä a honom med en pil och den var trubbig. Så särskilt ont kan det inte ha gjort. »Ja då kan man förstå att han blev arg. Vad var det du siktade på »En skalbagge som kröp alldeles bredvid honom. »Han är lite känslig din bror, det har jag nog märkt. Men hur kunde du missa så grovt, du är ju en av de bästa skyttarna av alla ungtuppar här i byn »Det var för att jag blev distraherad av Hilde. När hon tvättade sig ck jag se att hon började få bröst och lite hår där nere. Det var det som ck mej att bli okoncentrerad. Leo skrattade så att det ekade mellan husen. »Ja sådant kan få den bäste att tappa fattningen. Vet du att jag hörde ryktas om att Hilde funderar på att bli kvinna under skördefesten. Du kanske skulle passa på att ställa dej in lite i förväg för att bättra på dina chanser Jag har nog märkt hur du gömmer dej bakom fähuset och ruskar i pisstuppen. Det börjar väl bli dags nu »Jo det är nog vad jag tänkt, men hur ska jag ställa mej in Hon verkar inte ett dugg intresserad. Hon tittar inte ens på mej trots att jag försöker gå i närheten. »Det gör hon säkert. De är luriga de där ickorna, man vet aldrig vad de har för tankar. Förresten så räcker det inte med att bara vara i närheten. Du måste göra något mer. Louis lade ifrån sig kniven och barkbiten och satte händerna under hakan. »Vad skulle det vara då Vad gjorde du för att mor skulle bli intresserad Hon var ju kvinna många gånger om och du är ju ganska ful. Leo tog sig för pannan och skrattade hjärtligt. 13
»Nog är jag ful alltid, men det är inte alltid som det har så stor betydelse. Jag passade på när jag visste att Judith inte förlustat sig på länge. Då gick jag till henne med en bergsget som hängt i nästan en vecka och var precis klar för att läggas på elden. Är det något som kvinnor har svårt att motstå så är det när man kommer med mat. Det ska du lägga på minnet. »Fick du förlusta dej på en gång då »Nej jag ck gå därifrån med pisstuppen styv som en ekepinne, men jag hade i alla fall gjort ett avtryck och det gjorde det lite enklare nästa gång. »Hur lång tid tog det då Leo tänkte efter. »Det tog nog inte så lång tid. Några dagar bara. Jag råkade gå förbi när hon höll på att krossa märgben. De är hårda de där getabenen och jag såg att det inte var lätt för henne, så jag erbjöd mej att hjälpa till. Louis kunde se synen framför sig. Den kraftige Leo som svingade sin klubba och slog till så att ben isorna yrde medan modern beundrande såg på. »Sen då Fick du förlusta dej direkt »Ånej, så lätt gick det inte, men jag blev erbjuden att smaka på märgen senare på kvällen då hon skulle koka soppa på den och det var jag inte sen att tacka ja till. Nu började Louis bli otålig. Kunde han inte snart komma till det intressanta. »Men sen då på kvällen när ni ätit, ck du förlusta dej då Leo tittade underfundigt på Louis och inade. »Det skulle du bra gärna vilja veta va Jodå så blev det allt. Sedan dess har jag blivit kvar »Hur visste du att det var dags då Sa mor att det skulle gå bra »Nej sånt där märker man. Det gäller bara att känna till tecknen. »Vilka tecken »Det första man ska titta efter är om de ler. Det är ett gott tecken. Sedan brukar de alltid bli lite rosiga om kinderna och ner på halsen, 14
särskilt om man sagt något uppskattande. Då vet man att det börjar närma sig. Sen gäller det bara att invänta rätt tillfälle och se till att hålla sig lugn och inte blir för ivrig. Det brukar gå lättast efter att man ätit och att sedan försöka få i dem någon extra kanna vin Louis lade allt han hörde på minnet. Det skulle säkert komma väl till pass när han skulle börja förbereda sig för skördefesten. Han funderade mycket över hur han skulle bära sig åt för att imponera på Hilde och komma i en bättre dager senare. Det fanns era andra som också hade planer på att bli män den här gången, det visste han. Då gällde det att sticka ut och göra sig sedd, annars skulle det nog behöva ruskas pisstupp ytterligare ett år och det hade han ingen lust med. Det där som Leo hade berättat om hur han kommit med en bergsget till mor, var nog något att ta fasta på. En fet tjädertupp eller en vildsvinskulting skulle han nog kunna fälla utan några större svårigheter, han var ju faktiskt en av de bästa skyttarna av alla ynglingar i byn. Ja bättre än många vuxna män, till och med. Louis tog upp sin båge, tog fram en jaktpil med benspets och lade den försiktigt till rätta vilande mot sitt pek nger. Han spände bågen och siktade noggrant på den feta råttan som satt och sni ade på en hög med hönsspillning ett stenkast bort. Pilen susade genom luften och trä ade råttan mitt i buken. Louis log belåtet och funderade på vilket villebråd han skulle fälla till Hilde.
***
15
Village Jaune »Den gula byn, hade fått sitt namn för mycket länge sedan då en högt uppburen ålderman hade funnit ett starkt gult färgämne under en av sina vandringar i bergen. Han blev så fascinerad av färgen att han lät bestryka det mesta som kunde målas i byn. Med tiden hade den gula färgen mörknat något och antagit en mer metallisk ton vilket gjorde att det på långt håll och när solen stod i ett visst läge och re ekterade mot vattnet, såg ut som om hela byn var förgylld. Det var en makalös syn speciellt under vintern då de snötäckta bergen i sydost också re ekterade solens strålar så det blev som ett gyllene skimmer om man såg det på avstånd. Byn var uppbyggt på en svagt sluttande platå med en massiv bergskedja i sydöst och en tät barrskog som tog vid där bergskedjan slutade. Mot väster bredde ett träskområde ut sig så långt ögat kunde se. Några hundra meter från platån och ut i träsket hade man dränerat. Där var nu en bördig åkermark som försörjde byn med spannmål och andra grödor. Mot norr låg sjön med sitt klara och kalla vatten som ck sin näring av bäckar från bergsmassivet. Sjön var ungefär en halv kilometer bred och lika lång. Mellan två väldiga klippor ett par hundra meter från byns yttersta spets, var den enda passagen, så smal att endast en båt åt gången kom igenom. Där utanför fanns resten av världen, oden som rann genom hela riket och era andra riken. Det var inte så enkelt att resa på oden. På era ställen fanns forsar som inte kunde passeras utan fara för liv och lem och många som givit sig ut på upptäcktsfärd hade aldrig återvänt. Därför var inte motivationen så stor att ge sig iväg. Visst tog ny kenheten och äventyrslusten över ibland och några unga män gav sig då och då iväg för att se sig om. De som kom tillbaka hade de mest makalösa berättelser att förtälja och det blev alltid fest följt av ett evigt tjat om att få höra deras berättelser, många gånger om. Det rådde välstånd i byn och det hade så varit i många år. Sjön var full av sk. De dränerade åkrarna i träsket hade så bördig jord att nästan allt man planterade och sådde, ck en otrolig växtkraft. I skogen kryllade det av villebråd som hjort och vildsvin och en bit upp i bergen 16