jonas gardell
torka aldrig t책rar utan handskar 2. Sjukdomen
Jonas Gardell romaner Passionsspelet 1985 Odjurets tid 1986 Präriehundarna 1987 Vill gå hem 1988 Fru Björks öden och äventyr 1990 En komikers uppväxt 1992 Frestelsernas berg 1995 Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter 1998 Ett ufo gör entré 2001 Jenny 2006 Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken 2012 övrigt Mormor gråter 1993 Isbjörnarna. Cheek to cheek. Människor i solen 1997 Oskuld 2000 Om Gud 2003 Om Jesus 2009 Har man inget liv får man köpa ett som alla andra 2011 Jesus sista ord på korset var inte ”Härifrån ser man hela Mariannelund” 2012
ISBN 978-91-1-304418-7 © Jonas Gardell 2013 Norstedts, Stockholm Omslag: Pompe Hedengren Omslagsfotografi: Tuija Lindström Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 Första tryckningen www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Himlen är vidunderligt, overkligt blå. På bara några dagar har våren ömsat skinn och blivit försommar. Det är tidigt i juni 1986 och det är tjugofem grader varmt. Syrenen blommar. Häggen blommar. Varenda blomjävel blommar, som Paul lyckligt utbrister medan han väntar på att Seppo och Lars-Åke skall hinna ikapp. Paul står och trampar rastlöst med fötterna högst upp i stentrapporna som går från Götgatan upp mot Allhelgonalunden där Teaterhögskolan har sina lokaler. I händerna har han en magnifik blomsteruppsättning inslagen i cellofan som han otåligt daskar i trappräcket. Han ropar ner till Seppo och Lars-Erik som fortfarande är på väg uppför. ”Men Gud ändå! Teatern börjar snart, hörni!” Seppo låter sig som vanligt inte provoceras av Paul. Det gör han aldrig. Lars-Åke, som använder käpp, tar mödosamt ett steg i taget uppför trappan. Seppo går tålmodigt bredvid sin pojkvän, tar också ett steg i taget, beredd att ge Lars-Åke en stödjande arm om det skulle behövas. ”Det tar den tid det tar.” Lars-Åke flåsar andfådd och måste göra avbrott för att vila. Han ler ett hastigt, generat leende som för att be om ursäkt. Hans panna är täckt av små fina svettdroppar. ”Sjåpiga mänska!” skriker Paul utan barmhärtighet 20
uppifrån krönet. Han himlar med ögonen. ”Seppo, din fan, du ska då alltid pjoska med honom!” Ett främmande par passerar de två bögarna. De låtsas inte se eller höra eller märka att något inte är som det skall, men på det sätt de stelt stirrar ner i trappstegen framför sig när de går förbi vet man att de både såg och hörde och märkte. På det sätt de trängde ihop sig till höger om Lars-Åke och Seppo och nästan snubblade på varandra, för att ha liksom ett säkerhetsavstånd mellan sig själva och den underligt svettande, onaturligt magre mannen med käpp och hans partner. På det sättet vet man. Man kan nästan ta på deras rädsla och ogillande. En annan sorts ogillande än det vanliga ”Åh fy fan, två bögar, vad äckligt!” Det är mer ”Såg du hur han såg ut? Herregud, det smittar väl inte genom luften? Tror du bögen hade tagit på trappräcket? Vi får tvätta händerna riktigt noga när vi kommer hem.” Mer den typen av ogillande. Seppo ropar upp till Paul. ”Vilka vackra blommor! Är de till Bengt?” Paul granskar nöjt sin blomsteruppsättning. ”Det var meningen först, men jag klär så bra i dem så jag tror jag behåller dem själv.” Lars-Åke har börjat röra sig upp för trappan igen. ”Var är Rasmus?” ropar han till Paul, som för att få säga något normalt och dölja ansträngningen. Paul rycker på axlarna. 21
”Ja, han är antingen i Göteborg eller också är han död. Antingen eller. Jag vet inte. Han tittar på sitt armbandsur. ”Men kom fram nån gång idag! Herregud, Lars-Åke för helvete, du har ju färdtjänst, använd den nästa gång!” Lars-Åke och Seppo är äntligen uppe på krönet. LarsÅke är rejält andfådd. Han flåsar. ”Det är det jag inte har. Dom vill ju inte ge mig det.” Han kisar med ögonen mot solen. En alldeles utsökt vindfläkt för med sig doften av försommar. ”Förresten är det en sån vacker dag!” Paul fnyser avfärdande och säger på sitt allra fjolligaste Eskilstunamål: ”Och Bengt går ut scenskolan och det här är hans slutuppspel och du kan fan njuta av det vackra vädret nån annan jävla dag.” Det är som om Lars-Åke tänker efter en liten stund. Som om han noga begrundar det Paul sagt. ”Ja …” säger han och nickar dröjande, sedan ser han Paul rakt i ögonen och avslutar meningen. ”… eller också kan jag inte det.”
Sanningen är att Rasmus varken är död eller i Göteborg. Han och hans älskade Benjamin cyklar ikapp från andrahandslägenheten på bortre Kungsholmen. Över Västerbron skyndar de, på pakethållarna har de handdukarna som fladdrar i vinddraget. Då och då lyckas den ene ta täten, ibland den andre. De 22
skrattar och hetsar varandra, får nästan kramp i vaderna och låren av att trampa så fort. Deras förhållande har alltid varit just såhär. Som en brottningskamp som ständigt pendlar mellan anspänning och vila, skämt och allvar, kärlek och aggression. ”Dom där, dom ger jag två veckor!” sa Paul när de blev ihop medan han snörpte på munnen, hostade illa och plockade fram ännu en gul Blend ur paketet. Det är nu tre och ett halvt år sedan Paul snörpte sådär på munnen och avfärdade deras förhållandes möjligheter i en attack av rökhosta. Faktum är att Rasmus och Benjamin knappt varit ifrån varandra under de här åren, annat än när de arbetat, och ibland inte ens då. När de svänger höger efter Västerbron cyklar de förbi Lasse i Parken, caféet där Rasmus jobbat de sista tre somrarna. Benjamin brukar sitta i caféets trädgård vid stängningsdags, i eftervärmen av sommardagen när han själv är färdig i järnaffären, och vänta på att Rasmus i tajt vit undertröja och mörkt förkläde plockat in den sista smutsdisken. Att bara sitta där i hans närhet är ibland allt Benjamin begär. Beundra hans unga, starka kropp. Den smidiga huden som glänser efter en varm, kvav dag. Benjamin följer Rasmus med blicken medan han går runt borden och plockar. Som en gudason, för evigt ung. Veta att all tid i världen är deras. Sedan äter han och gudasonen varsin överbliven köttbullssmörgås och drar och badar. 23
Nu cyklar Rasmus och Benjamin längsmed stigen mot Långholmens västra udde. Det rosslar och raspar om Benjamins cykel när ena pedalen skaver mot kedjeskyddet. Ett jämnt, rytmiskt raspande. Rasp. Rasp. Rasp. De slänger ifrån sig cyklarna nere vid den västra yttersta spetsen och hoppar ner på stenarna vid vattnet och börjar tävla om att klä av sig snabbast. Alltid denna tävling. Benjamin börjar emellertid sin vana trogen att vika ihop skjortan och byxorna ordentligt medan Rasmus kastar av sig sina kläder i en hög, så när Rasmus är naken har Benjamin inte ens kommit halvvägs. Förresten har de egentligen inte ens tid att bada idag, för de förväntas möta Paul och de andra vid Teaterhögskolan precis nu för att se Bengt slutuppspel på Scenskolan, men när vädret är som det är bara måste de. Det är sommarens första bad. Rasmus hoppar ut på en sten som sticker upp som en sockertopp en meter ut och försvinner sedan med ett plums ner i vattnet. ”Å fy satan! Å fy satan!” frustar han när han kommer upp till ytan. ”Fruktansvärt jävla kallt! Hoppa i nån gång då, fegis!” ”Jag kommer ju!” Benjamin har lagt sina kläder i en prydlig stapel så att de säkert inte skall bli blöta. Sedan hoppar han mjukt och vingligt ut på stenen och sätter sig på huk. Tvekar. Tycker inte om kallt. Ler osäkert. Så glider han i. 24
Får ur sig det möjligen omanliga: ”Åh, huu!” Rasmus skrattar, simmar fram till Benjamin och kysser honom. ”Man får svära!” säger han. ”Var inte så jävla kristen!” ”Tack det är bra”, huttrar Benjamin och tar några försiktiga tag med bröstsim, ”fast nu måste vi upp så vi inte missar Bengts uppspel.” ”Okej då, jävla badkruka!” ”Vi är redan sena …” ”Jag sa ju okej.” Denna otålighet. Hur de skyndar genom tillvaron, som om de vet att det är bråttom. En dag, ändå inte så många år från nu, skall Benjamin varsamt kamma Rasmus glesnande hår. Det kommer att vara en bra dag. En dag då Rasmus sitter uppe. Rullstolen framme vid fönstret. Som om han tittar ut över Årstaviken. Rasmus rynkar pannan, djupt koncentrerad, blicken oseende och blind, stirrar framför sig, händerna knäppta i knät. Det är skönt att få håret kammat. ”Hur ser det ut?” skall han fråga. ”Det blir fint”, skall Benjamin svara. ”Tjockt och glansigt?” ”Tjockt och glansigt!” Rasmus kommer då att le och hans leende se ut som ett grin. Han vet förstås att Benjamin ljuger. Men han tycker om att Benjamin ljuger. Liksom Benjamin vet att Rasmus också ljuger. Och tycker om att Rasmus ljuger. 25
Paul, Seppo och Lars-Åke bänkar sig tillsammans med publiken i de svarta trägradängerna. ”Får jag kudden!” ber Lars-Åke och Seppo ger honom en kudde de tagit med sig för Lars-Åke att sitta på. Lars-Åke muttrar irriterat. ”Mitt beniga jävla arsle. Kan ju inte sitta nånstans längre.” ”Uppklädd är du också”, noterar Paul med ännu en sarkasm. Lars-Åke som har på sig ett par slitna mörkblå träningsbyxor i bomull skiner upp och klappar på det nötta tyget. ”Åh, mysbyxorna? Det är de enda jag kan ha på mig som inte gör ont. Det här är mina favoriter. Ett tag tänkte jag ha på dem i kistan.” ”Varför inte?” avbryter Paul. ”Sten hade ju en Jeff Stryker-rulle med sig.” De skrattar. Paul går på. ”Vilket å andra sidan var skitkorkat för käringen tog ju inte med sig nån video.” ”Jaja”, fortsätter Lars-Åke och fnyser ogillande, ”men nu har jag hur som helst bestämt mig för att ha min dyraste Armanikostym.” ”Äger du en Armanikostym?” frågar Paul uppriktigt förvånad och imponerad. ”Ja, och tar jag på den i kistan kan släkten åtminstone inte bråka med Seppo om den, de satans gamarna!”
26
På sina cyklar på väg mot Teaterhögskolan passerar Benjamin och Rasmus en kiosk vars kvällstidningslöpsedlar sticker ut med sina svarta bokstäver mot gul botten. Rasmus tvärstannar när han ser Aftonbladets löpsedel. Benjamin som hunnit en bit framför ropar åt honom att de har bråttom, men när Rasmus inte svarar cyklar han tillbaka för att se vad det är som uppehåller honom. I samma stund han får syn på Aftonbladets löpsedel förstår han. Det är på sätt och vis synd, för det har varit en sådan lycklig dag. De förtjänade verkligen en lycklig dag. Och det är alltid lika ofattbart. Det nästan skadeglada, oförtäckta hatet. Särskilt de lyckliga dagarna, när himlen är vidunderligt, overkligt blå och sommarens alla dofter slår emot en samtidigt. Men med stora svarta bokstäver mot gul botten ropar tidningen ut det. För att ingen skall missa eller inte känna det. Hatet. ”Präst om homosexuella: DET ÄR BRA ATT DE FÅR AIDS!”
Några minuter senare tränger Rasmus och Benjamin in sig och sätter sig bredvid Paul, Seppo och Lars-Åke. ”Så, nu är alla här!” konstaterar Paul. ”Nu fattas bara Reine!” Trots att föreställningen inte ens börjat är det redan 27
varmt och syrefattigt i den fönsterlösa teaterlokalen. Man andas in varandras utandningsluft. Någon hostar, någon harklar sig, någon nyser. Små fina salivdroppar. Svett. Det är fullsatt, och man sitter tätt, nästan på varandra, i de trånga bänkraderna. Människornas kroppar skaver och trycker mot varandra. Armar mot armar, knän mot knän. Träbänkarna man sitter på är hårda och obekväma och några har redan sträckt på ryggen och försökt hitta en annan sittställning. Publikens sorl har börjat dämpas och man fokuserar på scenen framför sig där det på det slitna svarta trägolvet står en mindre ”hemsnickrad” teaterscen i trä med fördragen ridå. Publiken som bjudits in eller hittat till avgångselevernas uppspel är teatervan och vet att Tjechovs pjäs Måsen i första akten kretsar kring ett teaterstycke som den unge Konstantin skrivit för sin älskade Nina. Lars-Åke anmärker viskande på hur sena Rasmus och Benjamin är. Benjamin ber med låg röst om ursäkt och säger att de bara varit och doppat sig. ”Kastat vinterkappan?” viskar Seppo. ”Så säger man i Finland om årets första bad. Att man kastat vinterkappan!” ”I så fall gjorde vi det”, viskar Benjamin tillbaka. ”Varför viskar vi?” viskar Lars-Åke och fnittrar till. ”Apropå Reine förresten, har ni läst Aftonbladet idag?” säger Rasmus plötsligt med demonstrativt hög röst som får människor runt omkring dem att hoppa till. 28
”Präst om homosexuella: Det är bra att de får aids!” Det blir knäpptyst. Han viftar med tidningen. Prästens ord hänger kvar i den kvava, syrefattiga luften. Det är bra att de får aids. Någon vänder sig om och blänger på honom. Skrämt eller avståndstagande eller bara nyfiket? Rasmus blänger ilsket tillbaka. Sedan öppnar han tidningen och rabblar högt ur den: ”Hör här! ’Aids kan ha en god sida – om det drabbar homosexuella och får dem att vända om. Med det budskapet kliver Göteborgsprästen Bengt Birgersson, 41, in i aidsdebatten. – Har man drabbats av aids och kommer till insikt om att det var fel att leva homosexuellt – då har sjukdomen tjänat ett syfte. Då har det följt något gott av sjukdomen.’” Rasmus upprörda röst ekar ut i den tysta salongen. Som en skugga som faller över dem alla. Lars-Åke blir blek. Det är som om han har svårt att andas. ”Vad är det för präst? Vad är det för jävla kärleksbudskap?” viskar han förtvivlat. Rasmus fortsätter att citera prästen i tidningen. ”Han säger: ’Bättre bli sjuk än att leva som homosexuell.’” Då ropar en äldre herre i publiken argt åt Rasmus. ”Hörni, kan ni tiga med det där nu! Det är ju obehagligt för oss som måste sitta här i samma lokal. Måste ni ändå förstå.” Rasmus läser provokativt vidare, ännu högre och skarpare: 29
”Journalisten frågar: Om du hade en son som var homosexuell, skulle du resonera på samma sätt även då? Och prästen svarar: Om aids var enda vägen för honom att nå evigt liv så skulle jag föredra det framför att han levde ut sin homosexualitet. För då går han förlorad för evigheten.” Längre hinner Rasmus inte läsa innan salongsljuset dämpas och släcks. Ett par sekunder är det helt mörkt. Sedan tänds några strålkastare med varmt gult ljus som mjukt lyser upp den lilla teaterscenen i trä som står uppbyggd på det nötta, svarta scengolvet framför dem. Över scenen går en ung man och en ung kvinna i samspråk. Kvinnan bär svart klänning från tidigt nittonhundratal. Man ser att de darrar en aning av anspänning och nervositet. Han som spelar Medvedjenko öppnar spelet med en fråga. ”Varför går ni alltid klädd i svart?” Hon som spelar Masja svarar: ”Jag bär sorgdräkt, jag sörjer mitt förlorade liv.” Föreställningen har börjat.
30