9789175454719

Manglade dukar och vikta servetter

ewa klingberg

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Ewa Klingberg 2017 Sättning Åsa Björck Omslag Emma Graves, www.designstudioe.com Omslagsbilder: Shutterstock Tryck ScandBook AB, Falun 2017 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn

978-91-7545-471-9

1 Felicia tittade ut över parkeringen. Bilarna liknade radiobilar i en nöjespark och genom det tunna snölagret skymtade asfalten på sina ställen. Det var en alldeles vanlig onsdag. Betänksamt lät hon tårtgaffeln skära genom den luftiga cheesecaken med syrlig rabarber och en botten som smakade pepparkaka.

För första gången sedan Henrik lämnat henne frågade hon sig hur det kunnat bli så här. Vad hade egentligen hänt där vid mäklarens blanka skrivbord?

Genom de stora fönstren skymtade hon sportaffärens neonskylt som tycktes skrika ut sitt budskap. Skamset tittade hon bort, hon hade inte varit på gymmet en enda gång sedan i somras. När Henrik slutade gå dit, slutade hon också. Till skillnad från henne hade han börjat tillbringa timme efter timme i joggingspåret. Så här efteråt borde hon kanske ha undrat, inte för att det spelade någon roll nu. De skulle ändå förr eller senare nått fram till vägskälet där de beslutat sig för att gå åt var sitt håll. Nej, hon var inte bitter, inte ledsen, men en aning ensam och hon var synnerligen irriterad på sig själv.

Gemensamt hade hon och Henrik beslutat att sälja hyresfastigheten på Vätter­gatan fyra i Huskvarna. De hade en k­ öpare som var villig att betala det begärda priset och kontraktet hade varit färdigt att skriva på. Men istället för att sätta sin namn5

teckning på raden som mäklaren pekat på hade hon rest sig och gått därifrån. ­Huset hade blivit hennes och Henrik hade tagit allt lösöre.

Felicia svalde den sista klunken kaffe, nöjd med att hon kommit ihåg att visa sitt alldeles nya orange plastkort och därmed fått kaffet gratis. Hon sköt ut stolen. Genast kryssade en ung mamma med barnvagn målmedvetet fram och frågade om bordet var ledigt. ”Visst”, log Felicia. ”Jag var just på väg att gå.”

Var skulle hon börja? Vad var viktigast? Förnuftet talade för ett arbetsbord och en sittriktig stol så att hon kunde komma igång med uppdragen som vuxit på hög redan före jul- och nyårshelgen och sedan fortsatt att växa under de veckor som passerat medan hon väntat på att Henrik skulle tömma lägenheten. Under tiden hade hon suttit på hotellrummet och tittat på tv. Något som hon nu ångrade, det hade varit mycket bättre om hon öppnat datorn och betat av åtminstone ett manus.

Då hade hon kunnat fakturera och sluppit få ont i magen varje gång hon kontrollerade bankkontots saldo.

Pilarna på golvet ledde Felicia till det ena rummet finare än det andra, mysfaktorn smög sig på henne likt fuktig Londondimma. Hon slog sig ner i en tresitsig soffa som kostade femton tusen och hette Stockholm. Varken Henrik eller hon hade funderat över vad de fått betala för saker och ting, men nu var hon tvungen att vara mer återhållsam. Hennes bankman hade hummat länge och väl innan han till slut gått med på att hon skulle bli ensam ägare till fastigheten och det tolkade hon så här efteråt som att hon kanske inte ansetts som tillräckligt solid.

Hon sträckte sig efter katalogen som låg på soffbordet och slog nästan hakan i knäna. På väggen mittemot hängde en gi6

gantisk tv, till och med större än den som Henrik tagit med sig.

Därunder stod en bänk som verkade överflödig då tv:n hängde på väggen. Allt såg så bra ut här i varuhuset, men när hon i tanken flyttade hem möblerna till sin sekelskiftesvåning blev bilden en annan. Där skulle möblerna förskrämt krypa över golvet och i tomrummet ovanför skulle hon höra ekot av sina egna andetag.

Felicia gick vidare rakt in i ett rum där bokhyllorna sträckte sig från golv till tak, mitt i rummet tronade en attrapp av en öppen spis. De bulliga skinnfåtöljerna med konstgjord patina lockade henne och hon tyckte sig känna doften av cigarr och våta yllekläder. Hon hade inte blivit förvånad om kommissarie Barnaby lagt en tung hand på hennes axel och med vänlig stämma frågat var och med vem hon tillbringat den gångna natten.

Hon rätade ut benen och lade fötterna i kors och funderade på om han skulle trott på att hon legat ensam i en knarrande gästsäng i en i övrigt tom lägenhet. Förmodligen skulle han pressa henne att erkänna ett sällskap hon inte haft. Hon tittade på sina svarta stövletter och tänkte att kommissarien skulle ha påpekat att de var oputsade. När hon nödtorftigt gned dem mot jeansen började telefonen i bakfickan vibrera. Med tyngden på ena skinkan lirkade hon fram den och Jackies glada leende blixtrade mot henne. ”Vad gör du?” läste Felicia. Vad skulle hon svara? Hur hon än uttryckte sig skulle Jackie tro att hon förlorat förståndet, så hon ignorerade meddelandet.

Bokhyllorna fick henne att drömma om ett bibliotek, ett riktigt bibliotek med riktiga böcker, inte ett elektroniskt samlat på en läsplatta. Framför sig såg hon väggarna i det som tidigare varit biljardrum klädda med välfyllda bokhyllor. Henrik och hans vänner hade spelat biljard medan hon servat dem med dricka 7

och tilltugg. Hur hon än funderade kunde hon inte komma på att hon hållit i en kö i annat syfte än att plocka undan efter det att gästerna gått hem och Henrik ställt sig i duschen. Henrik, som fastän han var förläggare, hade inte haft något till övers för fysiska böcker. De var både tunga och samlade damm, hade han sagt den gången hon påmint honom om sina lådor på vinden.

Men hon kunde inte prioritera bokhyllor när hon behövde ett arbetsbord. Det skulle vara litet och smidigt, bara rymma datorn och ett anteckningsblock.

Det tråkiga var att kontoret var ett stort rum där väggarna täckts av Henriks ärvda vapen och jakttroféer och vid fönstret hade hans två öronlappsfåtöljer stått på var sin sida om jordgloben vars innandöme bestod av klirrande flaskor, inte magma och flytande lava. Själv hade hon mest suttit och jobbat i tv-soffan eller vid köksbordet.

Tiden rann iväg och med den här takten skulle hon få fortsätta att sitta på golvet när hon arbetade och sova vidare i den obekväma gästsängen. Med förnyad beslutsamhet tog hon sig fram mellan romantiska sängar blandade med mer strikta kontinentalmodeller. På en säng låg en ullpläd på vilken det stod en frukostbricka dukad med två stora muggar och en skål med ägg, så naturtrogna att Felicia måste känna på dem. Strax intill låg Svenska Dagbladet prydligt hopvikt. Idyllen andades tvåsamhet.

På en annan säng låg en livs levande rosenkindad baby och sprattlade medan föräldrarna stod bredvid med armarna ömt slingrade om varandra. Felicia ryckte på axlarna, Henrik hade redan från den dag de träffats deklarerat att han inte ville ha barn och hon hade sagt att hon kände likadant. Vänner som fått barn hade de snart slutat umgås med och kvar i vänkretsen hade de barnlösa och singlarna varit. Bekvämt och enkelt, pre8

cis så som Henrik ville ha det. Babyn jollrade och föräldrarna log brett. Felicia drog pliktskyldigt på munnen när p ­ aret sökte hennes blick. Hastigt lämnade hon sängavdelningen och utan att förstå hur det gått till stod hon och stirrade på en bullig gräddvit köksfläkt. ”Kan jag hjälpa till?” ”Mmm … Fanns det köksfläktar på femtiotalet?”

Den unge mannen i gul piké höjde på ögonbrynen. ”Vet inte så noga. Just den här modellen är framtagen för kunder som önskar få en lantlig touch på sina kök. Hur bor du?” ”I en sekelskiftesvåning.” ”Varsågod, den här vägen.”

Han tog ett fjäderlätt grepp om hennes armbåge och styrde henne tvärs över gången. ”Vågar jag gissa att det är det här du söker?”

Felicia nickade och såg sig omkring. Det var ett alldagligt kök, men försäljaren slog ut med armarna och förklarade att han sålt flera stycken under bara den senaste veckan av just den här modellen och att samtliga monterats i bostäder från nittonhundratalets första hälft. ”Kom med så ska jag räkna på det åt dig.”

Felicia följde honom in i en glasbur med ståbord och datorer. ”Jag förmodar att du har måtten med dig.”

Det hade hon inte, men han försäkrade att det skulle gå bra ändå och skrev in de siffror som Felicia hittade på. ”Vi kan alltid ändra senare.”

Fascinerat såg hon hur köket växte fram på skärmen. Ett kök som inte alls liknade hennes och som hon aldrig skulle komma att köpa. Ändå kunde hon inte låta bli att sugas med av försäljarens entusiasm och uppfinningsrikedom.

9

”Jag utgår ifrån att du vill ha en spishäll och ugn i arbetshöjd.”

Hon nickade och nickade igen när han föreslog kyl och frys med samma front som skåpen. ”Fast inte vitrin, då”, sa han och skrattade.

Femton minuter senare stod hon utanför glasburen med ett prisförslag och en ritning i handen. Dröjande sökte hon sig mot utgången. Den grå dagern höll på att övergå i tidig kväll och överfulla vagnar skramlade förbi henne där hon villrådigt blivit stående utanför svängdörrarna, sur för att hon inte kunde minnas under vilken bokstav hon parkerat. Hennes ­silverfärgade Volvo såg exakt ut som alla andra bilar och hon fick gå en stund fram och tillbaka innan hon hittade rätt. Lättad gled hon in bakom ratten. Hon slängde köksritningen på passagerarsätet och mötte sin egen blick i backspegeln. Huden såg glåmig ut i det avtagande ljuset och hon hade påsar under ögonen. Felicia lutade sig bakåt för att slippa se och startade bilen.

10

2 Gruset knastrade under däcken när Felicia svängde in på gårdsplanen. Hon parkerade utanför sitt garage och sneddade över gräsmattan till porten som vette mot gården. Hon duckade för en lågt hängande gren från ett av de gamla äppelträden och hoppade över den sovande rosenrabatten. Det tunna snölagret som lagt sig föregående natt var nästan borta. Från den trånga avsatsen som delade trappan i två delar tog hon de få stegen förbi Ann-Maries köksdörr och kom sedan ut i det stora och luftiga trapphuset.

Redan när Felicia och Henrik köpte fastigheten bodde Ann-Marie Lind i lägenheten på bottenvåningen. När de fått veta att hon var född där hade Henrik börjat behandla henne som en gammal möbel som behövde poleras och skötas om på alla sätt. Han hade avlagt regelbundna besök och hjälpt till med allt från att byta glödlampor till att köra in den gamla damens bil i garaget. Av doften att döma hade Ann-Marie ägnat dagen åt att baka. Felicia trevade efter ljusknappen och det kalla skenet spred sig över trappan upp till hennes lägenhet. Fönstren i porten mot gatan avtecknade sig som två svarta fyrkanter. Hon grep tag om den släta runda ledstången som säkert suttit där sedan huset byggdes och började sakta ta sig upp. Som vanligt roade hon sig med att se om hon lyckades beräkna den exak11

ta tiden som lamporna var tända. Mest nöjd var hon när hon hann sätta nyckeln i låset, vrida om och trycka ner handtaget innan allt blev svart.

Den här gången hann hon till och med in i hallen. Hon vred strömbytaren av bakelit medsols, men allt som hände var att trappbelysningen slocknade. Ett mindre vackert ord trängde sig över Felicias läppar när hon kom på att hon inte hade några andra lampor än lysröret i köket och det runda matta klotet av glas i badrummet. Gatubelysningen, som de höga nakna fönstren längs husets framsida släppte igenom, fick tjäna som ledljus.

Felicia klev ur skorna och lät ytterkläderna falla till golvet. ”Hängare, skoställ, dörrmatta, hallbord, lampa och spegel”, mumlade hon medan hon gick mot köket.

Skenet från lysröret fick henne att tänka på en tandläkarmottagning så hon släckte genast. På bänken stod stearinljuset som hon funnit kvällen innan och hon trevade efter tändaren som hon visste låg på hyllan till vänster om spisen. I skenet av det ensamma ljuset fyllde hon den vita kaffebryggaren av plast, en relik från hennes studietid. Det tog en kvart att få kaffe och när det äntligen runnit genom filtret var det knappt ljummet.

I samma ögonblick som hon tog i engångsmuggen med kafferänder ekade dörrklockans signal genom de tomma rummen.

Armen förblev utsträckt i luften och med höjda ögonbryn tittade hon mot hallen. Signalen tystnade men bara för att återkomma med förnyad styrka. Felicia gick dit och gläntade på dörren. I springan mötte hon Ann-Maries pigga ögon. ”Får jag komma in?”

Felicia tog ett steg åt sidan och släppte in henne. Med foten föste hon undan jackan och skorna så att den gamla damen inte skulle snubbla.

12

”Men kära nån”, sa Ann-Marie och såg sig omkring. ”Så tomt här är.” ”Ja”, sa Felicia. ”Henrik tog möblerna och jag huset.”

Ann-Marie satte ner korgen hon burit på och dukade upp innehållet på köksbänken. ”Har du någonstans att sitta?” ”Vänta”, sa hon och slank ut genom köksingången till svalen och vidare ut på vädringsbalkongen. Som hon hoppats stod de två rangliga trädgårdsstolarna kvar. Hon torkade dem nödtorftigt med toalettpapper innan hon ställde dem framför köksbänken. Ann-Marie slog sig ner och höll fram påsen med kanelbullar. Ur de blommiga kopparna steg doften av nybryggt kaffe. Felicia var tvungen att vända sig bort och svälja hårt för att hindra tårarna från att svämma över. ”Så huset är ditt nu?”

Felicia nickade kort. ”Vet du”, fortsatte Ann-Marie. ”Den där byggherren ville riva. Han hade sagt upp oss allesammans innan kontraktet ens var påskrivit.” ”Jag vet”, mumlade Felicia och undrade för säkert hundrade gången vad hon tänkt på när hon sagt till mäklaren att hon ville behålla huset, ett hus som en man med mycket större erfarenhet ville jämna med marken. Hon hade inte varit vid sina sinnens fulla bruk. Det kunde hon inte ha varit. Felicia hade utan att märka det ätit upp en bulle och redan satt tänderna i nästa. ”Vad roligt att du tycker om mina bullar”, sa Ann-Marie och hällde upp mer kaffe. ”Jag är född här i huset”, fortsatte hon. ”Det var far min som byggde det.” ”Jo, jag vet.”

Felicia torkade bort några smulor från kinden och undrade 13

om hon borde ha dåligt samvete när hon ångrade att hon tagit över huset. ”Han var skräddare och höll till där Lollo filar naglar nu.”

Felicia lyssnade medan Ann-Marie pratade på om sin far som hade haft en klumpfot och därför inte ansetts duga någonting till. Efter tre år som lärling hade han avlagt sitt gesällprov och kunnat titulera sig skräddare. Det hade gått bra för honom och han hade låtit bygga huset på Vättergatan. Ryktet om den duktige skräddaren spred sig och kunderna kom från både när och fjärran. ”När det var avlöningsdags på vapenfabriken stod far utanför porten och haffade dem som inte betalat i tid.” Anne-Marie skrattade. ”Då fick man lämna tillbaka sin överrock.” ”Sydde han dina kläder också?” undrade Felicia och bet i den tredje bullen. ”Jo.” Ann-Marie drog lite på det. ”Men han sydde bara barnsliga klänningar till mig. Inte alls sådana fina som fanns på bild i skyltfönstret.”

Felicia kunde se hur Ann-Marie stått där och tjurat när hon inte fått som hon velat. Dragen av envishet fanns ristade i det fåriga ansiktet och bakom det mjuka utanpåverket såg Felicia den vilja av stål som hon redan anat i de gråblå ögonen. ”När far blev för gammal för att sy sålde han verksamheten till Anderson & Sheppard.” ”Till Anderson & Sheppard”, ekade Felicia. ”På Savile Row?” Hon måste hört fel. ”Ja, på Savile Row i London”, bekräftade Ann-Marie. ”Men de är berömda i hela Europa!” ”Jag sa ju att han var duktig. En av fars specialiteter var rockar med raglanärm.”

Hon lät nästan lite förtrytsam.

14

”Nähä, dags att jag går ner till mig. Du är välkommen att titta in när du vill, kanelbullar och kaffe är den bästa trösten när livet kör ihop sig.”

Ann-Marie plockade raskt ihop sina saker och var utanför dörren innan Felicia hunnit tacka henne ordentligt. Handfallen stod hon kvar och lyssnade till fotstegen som försvann nerför trappan och på tystnaden som bredde ut sig i lägenheten. Allt som hördes var susandet i rören när hyresgästen på våningen ovanför öppnade en vattenkran.

Det oväntade avbrottet hade för en stund fått henne att glömma sina möbelbekymmer. Hon slog sig ner på golvet i arbetsrummet. Med utsträckta ben och ryggen mot väggen öppnade hon datorn. Skärmen blinkade till och hon skrev in sitt lösenord i skenet från lampan som var kopplad till en usb-port.

Denna smarta anordning var en present från Henrik, en av få användbara saker hon fått av honom under årens lopp. Vanligtvis hade han kommit hemstormande med ett alldeles för stort och alldeles för dyrt blomsterarrangemang som vittnade om att han kommit ihåg hennes födelsedag i sista minuten.

Hon klickade sig fram bland möblerna och fann skinn­soffan Stockholm, den såg bättre ut på bild än i verkligheten. Om hon knep ihop ögonen kunde hon nästan föreställa sig den i rummet mot gården. Dit in nådde inte trafikbullret från gatan och som extra ljudisolering fanns brandväggen mot grannfastigheten.

Kanske skulle hon inreda rummet som ett kombinerat vardagsoch arbetsrum? Någonstans måste hon börja. Hon lade till soffan på sin digitala inköpslista. Därefter fyllde hon på med soffbordet trots att det enligt hennes tycke var för lågt samt några onödiga hyllplan som hon sett i varuhuset. Hur många hyllor behövde hon och hur skulle hon placera dem? Hon ställde ifrån 15

sig datorn på golvet innan hon gick genom de tomma rummen.

Eftersom hon inte hade något att mäta med fick hon använda sig själv som måttstock. Med sina hundrasjuttiotre centimeter nådde hon inte ens halvvägs upp mot taket. Hon böjde nacken bakåt och började skratta. Hyllorna skulle verkligen se tokiga ut, men det gick nog att vänja sig.

Sedan blev hon stående mitt på golvet med armarna hängan­ de utmed sidorna. Månens kalla sken träffade den vita kakel­ ugnen i hörnet. Hon borde låta se över den och eldstaden i sovrummet. Tänk att sitta på golvet framför en värmande brasa,­dricka te och arbeta. Hon försökte erinra sig om det fanns kakelugnar i de andra lägenheterna och skämdes när hon insåg att hon inte visste. En enda gång hade hon passerat genom husets alla skrymslen och vrår. Det var den där dagen för länge sedan då hon och Henrik blivit visade runt av en ivrig mäklare som hade påpekat att de inte fick elda utan en föregående besiktning. Henrik var inte den som hade prioriterat mysiga stunder i lågornas sken så någon besiktning hade det aldrig blivit.

Felicia tog svängen om köket och laddade om kaffebryggaren. Medan hon väntade på att den skulle göra sitt skrev hon en inköpslista. Kylskåpet gapade tomt och utan mat skulle hon inte orka ta itu med arbetet som väntade. Om hon så skulle bli tvungen att sitta på golvet skulle hon redan i morgon börja med att läsa romanen som förlaget skickat över till henne.

Kunde hon inte bestämma sig för vilka möbler hon ville ha så borde hon åtminstone tjäna lite pengar.

16

3 Karlshamn, sommaren 1861 Solen sken från en klar himmel och mellan husväggarna stod luften nästan stilla. Nanny höll sig i skuggan. Ändå kände hon svetten rinna mellan skulderbladen och hon var torr i munnen.

Snart var hon framme vid huset som låg i hörnet där Drottning­ gatan korsade Hamngatan.

Hon böjde nacken bakåt och tittade upp mot raden av fönster på andra våningen. Några av dem stod öppna. Nanny flyttade sin väska från den ena handen till den andra, gick över gatan, fortsatte in genom ett valv och kom in på gården. Stanken från utedassen slog emot henne och hon nöp till om näsborrarna, men släppte genast taget. Någon kunde se henne från ett av de många fönstren och tro att hon var så förnäm att hon inte tålde lukten av lite skit.

Trappan bakom dörren som stod på glänt ledde upp till familjen Schmidts våning. Herrskapet gick in genom den dubbla porten mot gatan och sedan uppför den breda stensatta trappan med smidesräcke. Den vägen hade Nanny gått tillsammans med sin mor förra gången hon var här. På nåder hade de blivit insläppta och sedan hade Nanny fått veta att hon i fortsättningen förväntades använda köksingången.

17

Trappstegen knarrade för varje steg hon tog och när hon kommit halvvägs hörde hon en dörr öppnas och strax tittade kokerskan ner på henne från trappans krön. ”Lilla barn”, sa hon. ”Jag kommer och hjälper dig.”

Nanny släppte väskan och sprang på lätta fötter med flätorna dunkande mot ryggen uppför de återstående trappstegen.

Hon såg fram emot att få träffa fru Åkerman och alla barnen. I köket blev hon bjuden på en skopa brunnskallt vatten och hon drack så häftigt att hon satte i halsen och frustade vilt. Kokerskan räckte henne en handduk, men hon såg inte det minsta arg ut eller ens irriterad och Nanny torkade av sig. När hon var klar sköt kokerskan henne framför sig genom serveringsgången och in i matsalen. Därifrån kunde Nanny se in i nästa rum och in i nästa också. Hade det inte varit för den stängda pardörren kunde hon säkert ha sett ännu fler rum på rad. Framme vid det öppna fönstret i rummet efter matsalen satt fru Åkerman. Den svarta klänningen var knäppt ända upp i halsen och Nanny såg pärlor av svett på fruns panna när hon tittade upp från handarbetet. ”Det är varmt”, sa frun och torkade sig med en spetsnäsduk. ”Undrar om någon skulle tycka illa vara om jag bröt sorgen”, fortsatte hon vänd mot kokerskan som skakade på huvudet och gick därifrån.

Sedan mätte hon Nanny med blicken. ”Du ser frisk och robust ut”, sa hon. ”Men jag tror allt att du behöver en ny klänning, eller kanske två. Hur har du det med skor?” ”Jag har bara dessa, frun”, sa Nanny och höll fram sin ena fot. ”Då får det bli ett besök hos skomakaren också.”

Nanny kunde inte låta bli att le och fru Åkerman log tillba18