9789113037318

I

I I

I

I

I

I

I

I

I

I I

I

NATTENS CIRKUS

I

I

I

I

I

I

I

I I

I

I

I

I

I

I I

I

ERIN

I

MORGENSTERN I

I I

I

I

NAT T E N S C IRK U S ER IN MO RG E NSTE RN Översättning: Jan Risheden

isbn 978-91-1-303731-8 © Erin Morgenstern 2011 This translation published by arrangement with Doubleday, an imprint of The Knopf Doubleday Publishing Group, a division of Random House, Inc. Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: The Night Circus Översättning: Jan Risheden Omslag: John Fontana Omslagsillustration: Helen Musselwhite Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

Oväntad post New York, februari 1873

M

annen med artistnamnet Prospero Besvärjaren brukar ta emot en ganska omfattande korrespondens via teaterkontoret, men det här är första gången ett kuvert adresserat till honom innehåller ett självmordsbrev, och det är även det första brev som anländer omsorgsfullt fastnålat på en femårig flickas kappa.

Advokaten som har eskorterat flickan till teatern vägrar att förklara saken trots teaterdirektörens enträgna frågor, utan lyfter bara hastigt på hatten och lämnar henne där.

Teaterdirektören behöver inte läsa namnet på kuvertet för att förstå vem flickan ska till. De klara ögonen som tittar fram under ett moln av ostyriga, bruna lockar är en mindre, öppnare version av magikerns egna.

Han tar hennes hand, omsluter hennes små, lealösa fingrar med sina egna. Hon vägrar att ta av sig kappan trots att det är varmt på teatern och skakar bara envist på huvudet när han frågar henne varför.

Direktören tar med sig flickan till sitt kontor, för han vet inte vad han annars ska göra med henne. Hon sitter tyst på en obekväm stol nedanför raden med inramade affischer för tidigare produktioner, omgiven av lådor med kvitton och biljetter. Direktören hämtar en kopp te med en extra bit socker i åt henne, men den får stå kvar orörd och kallna på skrivbordet.

Flickan rör sig inte, skruvar sig inte på stolen. Hon bara sitter där, blickstilla med händerna i knäet. Blicken är riktad neråt, fäst vid hennes kängor som inte riktigt når ner till golvet. Den ena är lite skavd på tån, men snörena är knutna i oklanderliga rosetter.

Det igenklistrade kuvertet hänger från näst översta knappen på hennes kappa tills Prospero kommer.

Hon hör honom innan dörren öppnas, tungt klampar han genom hallen, till skillnad från direktören som flera gånger har kommit och gått med kontrollerade steg, tyst som en katt.

1

”Det har kommit … ett paket till er”, säger direktören samtidigt som han öppnar dörren och visar in trollkarlen i det lilla trånga kontorsrummet innan han slinker iväg för att ta hand om andra ärenden.

Han hyser ingen önskan att bevittna vad det här mötet ska leda till.

Magikern står i dörren med en bunt brev i ena handen och sin svarta slängkappa av sammet böljande bakom sig, med det häpnadsväckande vita fodret som ett vattenfall från axlarna. Han söker av rummet med blicken, på jakt efter en ask inslagen i papper eller en trälåda. Det är inte förrän fl ickan tittar upp på honom med hans egna ögon som han inser att det var henne teaterdirektören syftade på.

Prospero Besvärjarens omedelbara reaktion när han träffar sin dotter är ett rättframt: ”Helvete också.”

Flickan vänder åter blicken mot sina kängor.

Magikern stänger dörren efter sig, lägger ifrån sig breven bredvid tekoppen på bordet och betraktar fl ickan.

Han rycker kuvertet från hennes kappa, men nålen stannar ståndaktigt kvar i knappen.

På kuvertet står visserligen hans artistnamn och teatern som adress, men brevet som ligger inuti hälsar honom med hans dopnamn, Hector Bowen.

Han skummar igenom innehållet. Om den som skrivit det hoppats uppnå någon känslomässig reaktion så misslyckas detta kapitalt. Det enda han fäster någon vikt vid är det som han anser vara relevant: att fl ickan som nu överlämnats i hans vård naturligtvis är hans egen dotter och att hon heter Celia.

Mannen som kallar sig Prospero Besvärjaren skrockar. ”Hon borde ha döpt dig till Miranda”, säger han. ”Fast hon var väl inte klipsk nog att komma på det.”

Flickan lyfter blicken igen. De mörka ögonen är smala under lockarna.

Tekoppen på bordet börjar darra. Den lugna ytan bryts av krusningar samtidigt som sprickor slingrar sig över glasyren, och sedan kollapsar koppen i en hög av blommiga porslinsskärvor. Kallt te fyller tefatet och droppar ner på golvet efter att ha lämnat klibbiga spår på det polerade träet.

1

Magikerns leende försvinner. Han vrider på huvudet och tittar på bordet med rynkade ögonbryn, och det utspillda teet börjar rinna tillbaka upp från golvet. De spruckna bitarna reser sig och formerar sig på nytt runt vätskan tills koppen återigen står där hel. Mjuka virvlar av het ånga stiger från teets yta.

Flickan stirrar på tekoppen med stora ögon.

Hector Bowen tar sin dotter om ansiktet med sin behandskade hand och granskar hennes min innan han släpper henne. Fingrarna lämnar efter sig långa, röda märken på kinderna. ”Du kan bli intressant”, säger han.

Flickan svarar inte.

Han gör åtskilliga försök att ge henne ett nytt namn under de följande veckorna, men hon vägrar att lystra till något annat än Celia. * Flera månader senare, när han slutligen bestämmer sig för att hon är redo, skriver magikern själv ett brev. Han anger ingen adress, men det når ändå sin mottagare på andra sidan oceanen.

Ett vad gentlemän emellan London, oktober 1873

D

enna kväll är det dags för den sista föreställningen i en mycket begränsad rad framträdanden. Prospero Besvärjaren har inte hedrat Londonscenen med sin närvaro på ganska länge, och bokningen gäller endast en vecka, utan matinéföreställningar.

Fastän biljetterna betingar ett orimligt högt pris blir de raskt slutsålda, och teatern är så fullpackad att många av kvinnorna sitter med sina solfjädrar framför urringningarna och fläktar bort den tunga värme som fyller luften, trots att en höstlig kyla råder utomhus.

Vid ett tillfälle under kvällen förvandlas alla dessa solfjädrar plötsligt till små fåglar som bildar flockar och kretsar runt i teatern till dånande applåder. När fåglarna i tur och ordning återvänder och som prydligt hopvikta solfjädrar faller ner i respektive ägares knä blir applåderna bara högre. Vissa är alltför överväldigade för att klappa, de stirrar bara på solfjädrarna av spets eller fjädrar och vrider dem runt, runt i sina händer utan att längre bry sig det minsta om värmen.

Mannen i grå kostym som sitter i vänstra logen applåderar inte. Inte åt det här numret, inte åt något annat nummer under hela kvällen. Han iakttar mannen på scenen med en stadig, granskande blick som aldrig viker undan under hela föreställningen. Inte en enda gång lyfter han sina handskklädda händer för att klappa. Han höjer inte ens ett ögonbryn åt bedrifter som lockar fram applåder, flämtningar eller då och då ett förvånat tjut, från resten av den hänförda publiken.

När föreställningen är över kryssar mannen i den grå kostymen med lätthet fram genom trängseln i teaterns lobby. Obemärkt glider han in mellan draperierna till en dörr som leder till omklädningsrummen bakom scenen. Scenarbetare och påkläderskor låter honom passera utan att så mycket som ägna honom en blick.

När han når dörren i slutet av korridoren knackar han på den med silverskon på sin promenadkäpp.

1

Dörren svänger upp av sig själv och uppenbarar ett gyttrigt omklädningsrum kantat med speglar som alla ger sin bild av Prospero ur olika vinklar.

Hans frack ligger slängd över en sammetsfåtölj, och västen hänger oknäppt utanpå hans spetskantade skjorta. Den höga hatten som medverkar i flera nummer under föreställningen hänger på en hatthängare vid dörren.

Mannen själv såg yngre ut på scenen, hans ålder doldes av rampljusens skarpa sken och tjocka lager smink. Ansiktet i spegeln är fårat och håret gråsprängt. Men det är något ungdomligt i det leende som dyker upp på hans läppar när han får se mannen som står i dörren. ”Du tyckte att det var helt förfärligt, eller hur?” frågar han. Han tar inte blicken från spegeln utan riktar sig till den spökaktiga, grå spegelbilden. Han torkar tjocka puderrester ur ansiktet med en näsduk som kanske en gång varit vit. ”Det är ett nöje att träffa dig också, Hector”, säger mannen i den grå kostymen och stänger tyst dörren efter sig. ”Du tyckte att varenda minut var föraktlig, det vet jag”, säger Hector Bowen med ett skratt. ”Jag höll ögonen på dig, så försök inte förneka det.”

Han vänder sig om och räcker fram handen, men den gråklädde tar inte emot den. Då rycker Hector på axlarna och gör en dramatisk gest mot den motsatta väggen. Sammetsfåtöljen glider fram ur ett hörn belamrat med koffertar och färgglada näsdukar medan fracken svävar upp från den likt en skugga och lydigt hänger in sig i ett klädskåp. ”Sitt, för all del”, säger Hector. ”Den är tyvärr inte lika bekväm som de en våning upp, är jag rädd.” ”Jag kan inte påstå att jag uppskattar sådana uppvisningar”, säger mannen i den grå kostymen. Han tar av sig handskarna och dammar av fåtöljen innan han sätter sig. ”Att presentera manipulationer som konster och illusioner. Och ta inträde.”

Hector slänger den puderindränkta näsduken på ett bord fullt med penslar och sminkburkar. ”Inte en enda person i publiken tror för ett ögonblick att det jag gör där uppe är på riktigt”, säger han med en gest åt scenen till. ”Det är

18

det som är charmen. Har du sett vilka anordningar dessa magiker bygger upp för att utföra ens de mest triviala knep? De är ett stim fiskar som klätt sig i fjädrar för att övertyga publiken om att de kan flyga, och jag är helt enkelt en fågel mitt ibland dem. Publiken märker ingen skillnad, annat än att jag är bättre på det.” ”Det gör inte företaget mindre lättsinnigt.” ”De där människorna står på kö för att bli mystifierade”, säger Hector. ”Jag kan mystifiera dem bättre än de flesta andra. Verkar onödigt att låta tillfället gå förlorat. Och man tjänar bättre på det än man kan tro. Vill du ha något att dricka? Det ska finnas flaskor någonstans här i bråten, men jag är inte helt säker på att jag har några glas.” Han börjar rota igenom det som ligger på ett bord, skjuter undan tidningshögar och en fågelbur utan fågel. ”Nej, tack”, säger mannen i den grå kostymen. Han skruvar på sig i fåtöljen och stöder händerna på käppen. ”Jag tyckte att din föreställning var egendomlig, och publikens reaktion något förbryllande. Du saknade precision.” ”Jag får inte vara för bra om de ska tro att jag är en lika stor bluff som de andra”, säger Hector med ett skratt. ”Tack för att du kom och genomled min föreställning. Jag är förvånad över att du över huvud taget dök upp, jag hade börjat ge upp hoppet. Den där logen har varit reserverad för dig hela veckan.” ”Jag tackar sällan nej till en inbjudan. I ditt brev stod det att du har ett förslag till mig.” ”Ja, det har jag sannerligen!” säger Hector och slår ihop händerna med en skarp smäll. ”Jag hoppades att du skulle vara intresserad av en omgång av spelet. Det var alldeles för länge sedan vi spelade. Men först måste du träffa mitt nya projekt.” ”Jag hade fått intrycket att du hade slutat undervisa.” ”Det hade jag också, men det här var ett enastående tillfälle som jag inte kunde motstå.” Hector går bort till en dörr som nästan döljs av en hög golvspegel. ”Celia, raring”, ropar han in i rummet bredvid innan han återvänder till sin stol.

Strax därpå uppenbarar sig en liten fl icka i dörren. Hon är alldeles för fint klädd för den kaotiska omgivningen. Rosetter och spetsar, lika perfekt som en docka i ett skyltfönster frånsett ett par ostyriga lockar

1

som har flytt ur flätorna. Hon stannar tvekande på tröskeln när hon ser att hennes far inte är ensam. ”Det är ingen fara, älskling. Kom in, kom in”, säger Hector och vinkar in henne. ”Det här är en kollega till mig, du behöver inte vara blyg.”

Hon tar några steg in i rummet och niger perfekt, med den spetskantade klänningsfållen svepande över de nötta golvbrädorna. ”Det här är min dotter Celia”, säger Hector till mannen i grå kostym och lägger handen på fl ickans huvud. ”Celia, det här är Alexander.” ”Trevligt att råkas”, säger hon. Hennes röst är knappt mer än en viskning och djupare än man kunnat vänta sig av en så liten fl icka.

Mannen i den grå kostymen svarar med en artig nick. ”Jag skulle vilja att du visar min kollega vad du kan göra”, säger Hector. Han drar upp ett fickur i silver med en lång kedja ur västfickan och lägger det på bordet. ”Sätt igång.”

Flickans ögon blir stora. ”Du har sagt att jag inte får göra det inför någon annan”, säger hon. ”Jag var tvungen att lova.” ”Den här herren är inte vem som helst”, svarar Hector med ett skratt. ”Inga undantag, sa du”, protesterar Celia.

Faderns leende bleknar. Han tar tag om hennes axlar och ser henne strängt i ögonen. ”Det här är ett mycket speciellt fall”, säger han. ”Var snäll och visa mannen här vad du kan göra, precis som på lektionerna.” Han föser henne mot bordet där klockan ligger.

Flickan nickar allvarligt och vänder sin uppmärksamhet mot klockan medan hon håller händerna hårt knäppta bakom ryggen.

Strax efter börjar klockan sakta rotera, vrider sig i cirklar på bordsskivan medan den drar kedjan efter sig i en spiral.

Sedan lyfter klockan från bordet, svävar upp i luften och hänger där som om den flyter i vatten.

Hector tittar på mannen i grå kostym för att se hans reaktion. ”Imponerande”, säger mannen. ”Men tämligen enkelt.”

Celias ögonbryn rynkas över de mörka ögonen och klockan spricker så att kugghjulen flyger åt alla håll. ”Celia”, säger hennes far skarpt.

2

Hans tonfall får henne att rodna och mumla en ursäkt. Kugghjulen flyter tillbaka till klockan och lägger sig på plats så att fickuret blir helt igen, med visare som tickar fram sekunderna och minuterna som om ingenting hade hänt. ”Det var onekligen mer imponerande”, erkänner mannen i den grå kostymen. ”Men hon har ett hetsigt temperament.” ”Hon är ung”, säger Hector och klappar Celia på huvudet utan att bry sig om den mörka blick han får. ”Hon har inte ens studerat i ett år.

När hon är fullärd kommer hon att vara helt enastående.” ”Jag skulle kunna ta vilken gatunge som helst och lära dem det hon visade mig. Att hon skulle vara enastående är helt och hållet din egen åsikt och lätt att motbevisa.” ”Ha!” utropar Hector. ”Då är du alltså villig att spela.”

Mannen i den grå kostymen tvekar bara ett ögonblick innan han nickar. ”Då blir det någonting aningen mer komplicerat än förra gången.

Ja, jag kanske är intresserad”, säger han. ”Eventuellt.” ”Självklart blir det någonting mer komplicerat!” säger Hector. ”Jag har en naturbegåvning att spela med. Det sätter jag inte mot något enkelt.” ”Naturbegåvningar är ett diskutabelt fenomen. En gynnsam läggning, kanske, men medfödd förmåga är oerhört sällsynt.” ”Hon är min dotter, självklart har hon medfödd förmåga.” ”Du medger ju att du har undervisat henne”, säger mannen i den grå kostymen. ”Hur kan du då vara säker?” ”Celia, när började du din undervisning?” frågar Hector utan att se på henne. ”I mars”, svarar hon. ”Vilket år, raring?” tillägger Hector. ”I år”, säger hon, som om detta är en ovanligt dum fråga. ”Åtta månaders undervisning”, förtydligar Hector. ”Vid knappt sex års ålder. Om jag minns rätt börjar du ibland undervisa dina egna elever lite tidigare än så. Celia är tveklöst längre kommen än hon skulle vara om hon inte varit en naturbegåvning. Hon fick klockan att levitera på första försöket.”

Mannen i den grå kostymen vänder blicken mot Celia.

21

”Du hade sönder klockan av misstag, inte sant?” frågar han och nickar mot klockan som ligger på bordet. Celia rynkar pannan och svarar med en knappt märkbar nick. ”Hon har anmärkningsvärd förmåga för sin ålder”, säger han till Hector. ”Men ett sådant temperament är alltid en olycklig variabel.

Det kan leda till impulsivt beteende.” ”Antingen växer hon ur det eller så lär hon sig kontrollera det. Det är ingen större sak.”

Mannen i den grå kostymen håller blicken fäst på fl ickan, men det är till Hector han talar. I Celias öron bildar ljuden inte längre ord, och hon blir förbryllad när faderns svar är lika otydbart. ”Skulle du satsa din egen dotter?” ”Hon kommer inte att förlora”, säger Hector. ”Jag föreslår att du letar upp en elev som du kan stå ut med att skiljas från, om du inte redan har en till övers.” ”Jag förmodar att hennes mor inte har någon åsikt om det hela?” ”Du förmodar helt rätt.”

Mannen i den grå kostymen betraktar fl ickan en lång stund innan han talar igen. Hon förstår fortfarande inte vad han säger. ”Jag förstår din tro på hennes förmåga, men vill uppmana dig att åtminstone överväga risken att du kan förlora henne om tävlingen inte utfaller till hennes fördel. Jag ska leta upp en spelare som utgör en verklig utmaning för henne. Annars finns det ingen anledning för mig att gå med på att delta. Hon kan inte vara garanterad att segra.” ”Det är en risk jag är beredd att ta”, säger Hector utan att ens snegla på dottern. ”Om du vill kan vi göra en formell överenskommelse här och nu.”

Mannen i den grå kostymen tittar på Celia, och när han talar förstår hon plötsligt orden som kommer ur hans mun igen. ”För all del”, säger han och nickar. ”Han gjorde så jag inte kunde höra vad ni sa”, viskar Celia när hennes far vänder sig mot henne. ”Jag vet, raring, och det var inte särskilt hövligt”, säger Hector medan han leder henne närmare fåtöljen där mannen sitter och granskar henne med ögon som är nästan lika ljusa och grå som hans kostym.

22

”Har du alltid kunnat göra sådana saker?” frågar han med en blick på fickuret.

Celia nickar. ”Min … min mamma sa att jag var djävulens barn”, säger hon tyst.

Mannen i den grå kostymen böjer sig fram och viskar något i hennes öra, så tyst att hennes far inte hör. Ett litet leende får hennes ansikte att ljusna. ”Räck fram höger hand”, säger han och lutar sig tillbaka i fåtöljen.

Celia räcker genast fram handen med handflatan uppåt, osäker på vad hon har att vänta sig. Men mannen i den grå kostymen lägger ingenting i hennes öppna hand. Istället vänder han hennes hand och tar en silverring från sitt eget lillfinger. Han trär den på hennes ringfinger, trots att den är för stor för hennes tunna fingrar, medan han håller om hennes handled med den andra handen.

Hon öppnar munnen för att uttala det uppenbara faktum att ringen, även om den är väldigt fin, inte passar, men inser då att den håller på att krympa på hennes finger.

Hennes förtjusning över förändringen krossas av smärtan som följer när ringen fortsätter att dra ihop sig runt hennes finger. Metallen bränner sig in i hennes hud och hon försöker dra undan handen, men mannen i den grå kostymen håller hennes handled i ett fast grepp.

Ringen blir tunnare och bleknar bort. Kvar är bara ett klarrött ärr runt Celias finger.

Mannen i den grå kostymen släpper hennes handled och hon backar, drar sig undan till ett hörn där hon står och stirrar på sin hand. ”Duktig fl icka”, säger hennes far. ”Jag kommer att behöva lite tid för att förbereda min egen spelare”, säger mannen i den grå kostymen. ”Självklart”, säger Hector. ”Ta den tid du behöver.” Han tar av en guldring från sin egen hand och lägger den på bordet. ”Tills du hittar din egen.” ”Du föredrar inte att utföra ceremonin själv?” ”Jag litar på dig.”

Mannen i den grå kostymen nickar. Han tar upp en näsduk ur fickan, tar upp ringen utan att röra vid den och stoppar den i fickan.

23

”Jag hoppas att du inte gör det här bara för att min spelare vann den förra utmaningen.” ”Givetvis inte”, säger Hector. ”Jag gör det här för att jag har en spelare som kan slå vem du än väljer att ställa emot henne, och för att tiderna har förändrats så mycket att det är intressant. Dessutom tror jag att en jämförelse av det totala antalet segrar blir till min fördel.”

Mannen i den grå kostymen bestrider inte detta, utan fortsätter bara att betrakta Celia med samma skärskådande blick. Hon försöker gå utom synhåll för honom, men rummet är för litet. ”Jag antar att du redan har tänkt ut en skådeplats?” frågar han. ”Inte precis”, säger Hector. ”Jag tänkte att det skulle vara roligare om vi lämnar det lite mer fritt när det gäller skådeplatsen. Ett överraskningselement, skulle man kanske kunna säga. Jag är bekant med en teaterdirektör här i London som borde kunna åstadkomma någonting ovanligt. Jag ska ge honom en vink när tiden närmar sig, så är jag säker på att han hittar något passande. Det är bäst att hålla det på neutral mark, även om jag tänkte att du kanske skulle uppskatta att vi påbörjar det hela på din sida av pölen.” ”Och vad heter denne herre?” ”Chandresh. Chandresh Christophe Lefèvre. Det sägs att han är oäkta son till en indisk pris eller någonting i den stilen. Modern var någon lösaktig ballerina. Jag har hans kort någonstans här i röran. Du kommer att gilla honom, han är väldigt framsynt. Rik, excentrisk. Lite överdriven, lite oförutsägbar, men det hör väl till när man har ett konstnärligt temperament.” Högen med papper på ett av borden prasslar och rör sig tills ett ensamt visitkort letar sig upp till ytan och seglar genom rummet. Hector fångar upp det och läser det innan han räcker det till mannen i den grå kostymen. ”Han anordnar helt fantastiska fester.”

Mannen i den grå kostymen stoppar kortet i fickan utan att så mycket som titta på det. ”Jag har inte hört talas om honom”, säger han. ”Och jag är inte förtjust i att hålla denna typ av arrangemang inför publik. Jag ska ta det under övervägande.” ”Dumheter, publiken är halva nöjet! Den medför så många begränsningar, så många utmaningar att arbeta kring.”

2

Mannen i den grå kostymen begrundar detta en kort stund innan han nickar. ”Har vi någon klausul om redovisning av motståndare? Det vore inte mer än rätt, med tanke på att jag är medveten om vem du har valt som spelare.” ”Jag tycker inte att vi har några klausuler över huvud taget, förutom det grundläggande förbudet mot inblandning, utan bara ser vad som händer”, säger Hector. ”Jag vill tänja på gränserna den här gången. Ingen tidsgräns heller. Jag kan till och med låta dig få första draget.” ”Då så. Vi är överens. Jag kommer att höra av mig.” Mannen i den grå kostymen reser sig och borstar osynligt damm från ärmen. ”Det var ett sant nöje att träffa er, miss Celia.”

Celia niger igen, lika perfekt som förra gången, medan hon iakttar honom med vaksam blick.

Mannen i den grå kostymen lyfter på hatten mot Prospero. Han slinker ut ur rummet och sedan ut från teatern, rör sig som en skugga längs trottoaren som fortfarande är full med folk.

I sin omklädningsloge skrockar Hector Bowen för sig själv medan hans dotter står tyst i ett hörn och tittar på ärret på sin hand. Smärtan försvann lika snabbt som själva ringen, men det röda ärret är kvar.

Hector tar silveruret från bordet och jämför tiden med väggklockans. Han vrider sakta upp klockan, betraktar visarna när de snurrar runt urtavlan. ”Celia”, säger han utan att ta blicken från klockan, ”varför vrider vi upp klockan?” ”För att allting behöver energi”, reciterar hon lydigt, fortfarande fokuserad på sin hand. ”Allt som vi vill förändra måste vi tillföra ansträngning och energi.” ”Utmärkt.” Han skakar klockan försiktigt och stoppar ner den i västfickan. ”Varför kallade du den där mannen för Alexander?” frågar Celia. ”Vilken dum fråga.” ”Han heter inte så.” ”Och hur kan du veta det?” frågar Hector sin dotter. Han lyfter

2

hennes haka så att hon ser på honom och försöker tolka blicken i hennes mörka ögon.

Celia stirrar tillbaka på honom och vet inte riktigt hur hon ska förklara det. Hon frammanar bilden av mannen i sin grå kostym med de ljusa ögonen och det stränga utseendet och försöker komma på varför namnet inte passar honom. ”Det är inget riktigt namn”, säger hon. ”Inte något som han alltid har burit med sig. Det är ett namn han bär som han bär sin hatt. Så att han kan ta av sig det om han vill. Som Prospero är för dig.” ”Du är faktiskt ännu klyftigare än jag vågat hoppas”, säger Hector utan att bry sig om att förneka eller bekräfta hennes tankar om hans kollegas namn. Han tar den höga hatten från hängaren och sätter den på hennes huvud, där den glider ner och döljer hennes frågande ögon i en bur av svart siden.