9789127117839

Andrej Kurkov, född 1961, är bosatt i Kiev och arbetar som journalist och författare. Natur & Kultur har tidigare givit ut två böcker av Andrej Kurkov: Döden och pingvinen 2006 och Pingvin försvunnen 2007.

Tidigt 1990-tal, Sovjetunionen har vittrat sönder och i det nya självständiga Ukraina försöker den unge Sergej Pavlovitj Bunin febrilt att få tillvaron att gå ihop. Han värvas av en kompis att starta en klubb, där makthavare kan träffas och prata ostört över en enkel bit mat och litervis med sprit. Bunin blir snart själv involverad i det politiska spelet och börjar en lång och riskfylld resa mot toppen.

Moskva, januari 2013. Bunin har blivit utnämnd till Ukrainas president.

Han simmar tillsammans med andra statschefer i en utomhuspool för att fira Romanovdynastins fyrahundraårsjubileum. Han trampar vatten och skålar i vodka med Putin – han är på toppen av sin karriär.

Kort därefter insjuknar Bunin. När han vaknar upp efter en hjärttransplantation förstår han snart att han har förlorat kontrollen. Han har förvandlats till en bricka i spelet om makten, och vet själv inte ens vilka spelarna är. Vad är det som händer bakom hans rygg? Vem är vän och vem är fiende? Och vad är det för främmande föremål som röntgenplåten visar strax intill hans nya hjärta?

Presidentens sista kärlek är en snillrikt sammanflätad politisk satir om makt, korruption, lögner och kärlek. Andrej Kurkovs mest ambitiösa verk hittills erbjuder både brutal humor och innerlig tragik.

Andrej Kurkov Presidentens sista kärlek

Fotograf: Regine Mosimann

Andrej Kurkov

Presidentens sista kärlek

Några pressröster om Andrej Kurkovs Döden och pingvinen och Pingvin försvunnen: »Allegori och ödesdrama av bästa märke. … mästerligt genomfört» Corren » … får läsaren att dels tänka på finländaren Paasilinnas berättelser och dels på Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita.»

Helsingborgs Dagblad »Mycket fängslande och smått surrealistisk historia. … Det är välskrivet och underhållande …»

Expressen

Omslagstypografi: Michael Wall Omslagsillustration: Ian Bilbey Omslag: Harvill Press

ISBN 978-91-27-11783-9 9 789127 117839

1 Kiev. Maj 1975. Söndag natt.

I luften blandar sig dofterna av blommande akacior och kastanjer. Jag är fjorton år. Jag är på väg hem från centrum, lätt berusad. Jag går på en helt folktom gata, Tupolevgatan. Till vänster om mig ligger flygplansfabriken, till höger ligger planket runt grönsaksfabriken. Genom planket anar jag ett konstgjort sken – de tidiga gurkorna och tomaterna i växthusen får inte sova. Långt borta hörs fotsteg. Och så mina egna steg. Jag faller in i de andra stegens rytm. Jag går i takt med någon som är på väg mot mig. Sedan ser jag honom. Han går på andra sidan vägen – vi följer högertrafikregeln (fast jag vet ännu inte om att det finns något sådant som vänstertrafik). ”Vart är du på väg?” ropar jag till den andre pojken som ser ut att vara lika gammal som jag. ”Från Blüchergatan till Svjatosjino!” svarar han. ”Och jag kommer från Saksaganskijgatan!” Sedan ropar vi båda två: ”Lycka till!” och går förbi varandra. Avståndet mellan oss blir allt större. Jag tappar takten och undan för undan försvinner hans steg, liksom starkvinet jag druckit så småningom går ur kroppen. Till höger syns nu vår lilla så kallade park, bakom vilken sextiotalshusen står uppställda som pjäserna på ett schackbräde.

Den första raden är nummer sexton, och jag bor i det andra huset i den andra raden. Arton A. På femte våningen. I fickan ligger nyckeln som jag ska låsa upp dörren med så tyst jag kan.

Men redan när jag kommer in på gården ser jag att det lyser i köksfönstret. Hon sitter uppe och väntar. Det blir tio minuters rabalder. Sedan blir det lugnt igen. Och då har det hunnit bli måndag.

5

2 Kiev. Maj 2015. Måndag.

Fräknarna kom helt oväntat en månad efter operationen.

Först på bröstet. Sedan fortsatte de upp till axlarna och bredde ut sig över underarmarna. Till slut var hela min kropp rödprickig, till och med baksidan av händerna och fingrarna. Hudläkaren bara ryckte på axlarna. Det liknade inte skabb, sa han. Förmodligen var det något genetiskt.

– Har ni fräknar i släkten, herr president? frågade han.

– Vi har haft slaganfall, hjärtinfarkter och mjölkkörtelcancer, sa jag. Inga tvillingar och ingen tuberkulos. Och några fräknar känner jag inte till.

Trots det tittade jag igenom alla släktfotografier som låg i två gamla skinnportföljer högst upp på en hylla. Jag kan fortfarande känna smaken av dammet på tungan. Men jag kunde inte se en enda uppenbart fräknig person på de svartvita fotografierna.

Däremot friskade jag upp minnet av alla systrar, bröder, mostrar och farbröder.

Onkologiprofessorn som man skickade efter åt mig dagen därpå avfärdade idén om hudcancer.

– Cancer uppkommer lokalt, men ni är täckt av fräknar från topp till tå. Oroa er inte. Ni märker väl hur klimatet förändras.

Den globala uppvärmningen … Det kan finnas dussintals orsaker, men er hud är frisk. Men vad är det där för ett ärr? Har ni genomgått en hjärtoperation? Ärret hade blivit min svaga punkt. Direkt efter operationen.

När jag granskade det noga i spegeln märkte jag att strecket som var ärret utgjorde fräknarnas själva epicentrum. Hela det där strecket var faktiskt som en enda utdragen fräken. Fast det låter förstås konstigt, för en fräken är ju en prick, och en prick kan inte vara utdragen.

6

3 Kiev. Mars 2015.

Morgonen efter operationen vaknade jag tidigt. Jag hade en egen tvårumssvit på sjukhuset, och sängen stod precis framför det stora fönstret som vette mot öster. Jag öppnade ögonen men knep genast ihop dem igen. Och då hörde jag fågelsång. Det var ingen modern fågelsång, nej, den lät som om den kom från förr i tiden. Fåglarna sjöng annorlunda förr. Med mer känsla, liksom.

Ni vet, som skillnaden mellan en cd och en gammal repig sjuttioåttavarvare som man har spillt te eller öl på. Sjuttioåttavarvaren låter på något sätt smutsigt, men mer uppriktigt. Fåglarna sjöng också mer uppriktigt förr. Nu trodde jag inte på dem. Liksom jag inte heller trodde på tevenyheterna som meddelade att jag bara var förkyld och att det var därför mitt besök i Malaysia hade skjutits upp till juni.

– Fåglarna sjunger dåligt, sa jag till min assistent som satt på sin post bredvid dörren.

Hans hand gick till det lilla bordet med telefonen. Men så kastade han ännu en ängslig blick på mig. Han nickade och gick ut.

Fem minuter senare hördes ett dämpat buller utanför fönstret.

Assistenten kom tillbaka och bad mig att hålla ut i ytterligare tio minuter.

Efter tio minuter upphörde bullret, och strax därefter satte fåglarna igång att sjunga. Och nu sjöng de faktiskt bra. Gladare och mer optimistiskt.

Fast nu kändes det inte så viktigt längre. Jag frågade assistenten hur de hade lyckats förbättra fågelsången. ”Vi ställde ut tre fågelbord med vitaminberikat foder under ert fönster.”

Denna morgon framför detta fönster mot öster var som en exakt kopia av en annan morgon 1965, då jag hade vaknat och kisat på precis samma sätt. Då hade jag varit ett fyraårigt barn, nu var jag femtiofyra. Landets främsta kirurger hade precis gett mig en helrenovering. Utanför dörren till min sjuksal satt livvakter.

Mina läkare skrev rapporter om mitt hälsotillstånd. Mina assistenter utnyttjade min frånvaro till att pressa fram sina vänners

7

positioner ytterligare lite närmare budgetpengarna. Men det ville jag inte tänka på nu. Jag spelade upp 1965 års fågelsång i minnet och jämförde den med drillarna utanför fönstret. Fräknarna hade ännu inte kommit. Bröstet var hopsnört och liksom intryckt i ett skruvstäd. Såret måste läka. Det hade inget annat val.

4 Kiev. Mars 2015.

8

– Hur står det till med vår sjukling? Överläkaren böjer sig fram över mitt ansikte, och med förvåning ser jag en handsydd ljusblå treudd på bröstfickan på hans snövita läkarrock.

Han är inte mer än femtio år, men det tjocka grå håret som kammats åt sidan i en yvig våg ger honom en nästan patriarkalisk dignitet.

– Här, varsågod. Överläkaren tar upp en Ferrero Rocher-pralin ur rockfickan.

Jag kastar en blick bakom hans rygg. Ingen där. Vilken märklig gest!

– Vad föranleder er att ge mig den där? frågar jag med iskall röst.

– Det är samma för alla, säger han och tar ett halvt steg bakåt.

En pralin per person på den här våningen när jag går ronden.

Och som för att intyga sanningshalten i sitt påstående tar han upp en hel näve små runda chokladpraliner ur den andra rockfickan. Sedan stoppar han genast ner dem igen.

– Det ingår i priset för behandlingen … Eller ni undrar kanske varför det inte är inhemsk choklad?

– Nej. Ge mig den!

Jag har redan lugnat mig och sträcker fram handen för att få min ranson.

– Om ni inte har något emot det kan ni börja ta emot besökare.

Från och med i kväll. Fast inte mer än två timmar per dag.

– Är det inte lite tidigt än? frågar jag förhoppningsfullt.

– Ärligt talat är det det, men er stabschef är på mig hela tiden.

Säg åt honom själv, om ni kan!

Jag suckar.

– Låt dem komma.

Sedan vänder jag mig till assistenten.

– Har du en lista över besökarna?

Han nickar.

5 Kiev. Maj 1977.

Den mest oväntade presenten på min sextonde födelsedag var en pormaskklämmare. Den fick jag av Zjanna. Hennes pappa hade köpt ett manikyrset åt henne i Syrien, och i det ingick två klämverktyg – ett för stora pormaskar och ett för små. Det för stora pormaskar hade hon behållit själv. Senare visade hon mig det där setet. Det var ett tiotal olika förkromade instrument med pärlemorhandtag. De skulle användas till sådant som att ta bort smuts under naglarna och jämna till nagelbanden. Men vad de två små miniatyrskedarna med hål i mitten var till för kunde hon först inte begripa. Bruksanvisningen var på arabiska men försedd med illustrationer. Och plötsligt förstod hon precis. Hon hade stora pormaskar i pannan, och jag hade små på näsan. Och det var just på näsan jag testade hennes present. Medan gästerna satt runt bordet och skålade för mig stängde jag in mig i badrummet, och tätt inpå min spegelbild satte jag miniatyrskeden mot näsan och tryckte till. En lång, vit pormask trängde genast ut genom hålet som tråden i ett nålsöga och ringlade ihop sig som en liten snok. Jag granskade den besegrade fienden på skeden innan jag torkade av den med en bit toalettpapper och gav mig på nästa.

När jag återvände till bordet var min näsa rödare än en morot. Jag var på lika gott humör som om jag hade druckit en hel flaska roséchampagne. Och mina varmaste blickar gick denna kväll till Zjanna. När mina föräldrar demonstrativt hade lämnat lägenheten för att gå på bio släckte vi ljuset, satte på bandspelaren och proklamerade damernas dans. Zjanna bjöd förstås upp mig.

Det var så våra romantiska möten började. Pormaskarna i hen-

9

nes panna var förresten snart borta. Och jag kom ur puberteten.

Mognade, helt enkelt.

6 Kiev. Mars 2015.

10

Den första besökare som jag tog emot i min luxuösa sjuksal var biträdande premiärministern, tillika ministern för humanitära frågor. En halvtimme före hans besök bar man in två skinnfåtöljer i rummet. Min högteknologiska säng justerades så att jag kunde halvsitta i den. Man satte också fast en bordsskiva på den så att jag hade någonstans att ställa teglaset och lägga pennan och papperet. Listan med besökare fick jag också en halvtimme innan. Jag ögnade igenom den och försökte räkna ut vad en del av de föreslagna besökarna hade gett stabschefen för att han skulle sätta upp dem på listan. Tre av namnen var jag rent allergisk mot. Jag hade inte den minsta lust att fördjupa mig i stålindustrin just nu. De namnen strök jag över. Först därefter lade jag märke till ett obekant kvinnonamn i slutet av listan, och allra sist stod namnet på stabschefen själv – Kolja Lvovitj.

Nåja, tänkte jag och nickade åt assistenten som stod innanför dörren fullständigt orörlig och tyst.

Biträdande premiärministern var en trevlig man, idealist i politiken och pragmatiker i privatlivet.

– Herr president, började han, vi närmar oss en katastrof!

– En humanitär? avbröt jag honom i ett försök att få honom att lägga bort den där inövade tonen och prata som en normal människa.

– Va? Han såg helt paff ut.

– En humanitär katastrof? upprepade jag.

Biträdande premiärministern suckade.

– Ja, sa han. Som ni vet infaller tjugofemårsjubileet av självständigheten nästan samtidigt med hundraårsjubileet av oktoberrevolutionen. Och vi saknar fortfarande både patriotism och nationell pånyttfödelse i vårt land. Om vi inte i god tid före självständighetsjubileet vidtar beslutsamma och ideologiskt grandiosa

åtgärder kommer Ryssland att krossa oss med sitt hundraårsfirande! Jag har några förslag, avslutade han och höll fram en tjock mapp.

– Lägg dem där! sa jag med en nick.

– Jag vill bara helt kort redogöra för …

– Mycket kort!

– Jag har talat med det högsta prästerskapet. De är med på förslaget. Vi måste införa en ceremoni då man med handen på Bibeln svär fosterlandet sin trohet. Tanken är alltså att man delar ut passen åt dem som uppnått myndig ålder i kyrkan, under högtidliga former. Passen delas ut av prästerna. För detta ändamål kommer det att skrivas en särskild bön. På ukrainska, förstås.

– Har du pratat med alla kyrkor?

– Nej, bara med Filaret.

– Och vad ska vi göra med krimtatarerna, katolikerna och de som tillhör Moskvapatriarkatet?

– Ja, alltså, jag tänkte … att man samtidigt skulle kunna göra Kievpatriarkatets kyrka statlig …

– Nu igen?! Du får börja med att ena alla ortodoxa kyrkor, sedan kan vi fortsätta diskussionen!

– Men det är ju omöjligt! utbrast biträdande premiärministern och spärrade upp ögonen i en liksom judisk blick, klok och resignerad och sorgsen på samma gång.

– Du får söka dig nya vägar! rådde jag honom och flyttade blicken till min assistent.

Biträdande premiärministern förstod att hans tid var ute.

– Påminn mig om de där två jubileerna när besökstiden är slut, befallde jag assistenten när den förste besökaren hade gått.

7 Moskva. Januari 2013.

Till firandet av Romanovdynastins fyrahundraårsjubileum reste vi i två höghastighetståg. Det första var målat i den ukrainska flaggans färger, och det andra i den ryska flaggans. När vi

11

12

testkörde dem tittade jag på från en helikopter och kunde inte annat än gripas av hänförelse. Likt två långa flaggor körde tågen två mil på trehundra meters avstånd från varandra. När jag satt där i helikoptern tänkte jag att det hade varit ännu mer effektfullt att låta dem köra på två parallella spår, och då hade heller ingen kunnat anklaga mig för att ringakta Ryska federationen.

Eftersom det ryska tåget fick köra bakom det ukrainska, alltså.

Men det är väl det man har fiender till, för att i varje situation hitta någon anledning till att provocera dem.

Det var bara de allra starkaste som valdes ut till den officiella ukrainska delegationen. Under hela december månad tränade de i Kontja-Zaspa på kvällarna. Tack vare militärens avspärrningar kunde träningen hållas utan att den fria pressen fick nys om saken. Ändå skördade den sina offer. Vattentemperaturen var plus en grad, och lufttemperaturen minus tio. Efter det tredje träningstillfället hamnade hälsodepartementets statssekreterare på sjukhus, varpå han senare pensionerades. (Jag lade genast detta på minnet och beslöt mig för att införa obligatoriskt vinterbadande för alla höga befattningshavare. Ett utmärkt tillfälle att göra en medicinsk gallring bland alla dessa ärelystna gamla gubbar!) De övriga deltagarna genomgick kursen med större framgång. Själv var jag redan en erfaren vinterbadare, och hade så varit långt innan jag tillträdde mitt höga ämbete. Om jag hade fått som jag ville hade delegationen endast bestått av medlemmar i föreningen Vinterbadandets vänner, men precis som på den gamla sovjettiden bestod denna förening av människor som var mycket förnuftiga men som hatade politik och politiker. Nu förstår jag dem bättre.

Genast efter den pompösa mottagningsceremonin på Kievstationen i Moskva viskade min assistent till mig att resan hade drabbats av vissa störningar – en journalist från Nya Kievbladet hade betalat lokföraren och säkerhetsvakterna för att få åka med i loket till det ryska flaggtåget. Där hade han supit alla fulla, fått lokföraren att köra farligt nära det första tåget och till och med dragit i tågvisslan några gånger. I den ryska kvällspressen behandlades det inträffade som en metafor för de rysk-ukrainska förbindelserna. Man framhöll särskilt att Ukraina med sitt ekonomiska och geografiska läge hindrade Ryssland på dess väg mot

det förenade Europa. Lyckligtvis var det åtminstone en tidning som hade tagit med den ukrainske ambassadörens kommentar.

Ambassadören hade bara yttrat en enda fras. Men vilken fras sedan! ”Albanerna har inget emot att stå utanför det förenade Europa, trots att de bor precis i mitten av det!”

Det där med albanerna var en överdrift, tänkte jag när jag tittade igenom tidningarna framför öppna spisen i gästresidenset i Barvicha. Men det var ändå bra gjort! Jag måste belöna honom på något sätt. Enda sättet att slå tillbaka när man blir angripen är att göra det helt kort, med en enda fras. Långa utläggningar är det ingen som lyssnar på.

– Ta hit en flaska whisky! bad jag assistenten.

– Kläderna till ceremonin har kommit, sa assistenten med en nick mot dörren och reste sig ur sin stol.

– Ta hit dem också!

Resegarderoben av brunt brasilianskt skinn var uppenbarligen en gåva. Liksom utstyrseln till morgondagens högtidliga firande.

Jag föreställde mig morgondagens rubriker i den nationalistiska pressen på hemmaplan. Visst, Romanovdynastin hade förtryckt det ukrainska folket. De hade förbjudit det ukrainska språket. Men de hade också byggt upp ett imperium, och för att göra det krävs mer än en nation. Grannländerna måste förslavas. Eller för att uttrycka det annorlunda – integreras i den egna nationens territorium.

Den skotska whiskyn Balquhidder var en äkta single malt som hade lagrats i en och samma ektunna i fyrtio år. Det läste jag på etiketten.

Vid sidan om den öppna spisen låg en trave ved med en annan etikett: ”Rysk björkved. Made in Finland.”

Jag sa åt assistenten att fråga skogsbruksministern om vi också levererade rysk björkved till Ryssland, och i så fall till vilket pris.

Om inte ville jag veta varför.

Ceremoniutstyrseln bestod av ett par badbyxor i den ukrainska flaggans färger, en matchande frottébadrock med den ljusblå treudden på bröstfickan samt en frottéhandduk.

– Vad tycker du? frågade jag assistenten.

– En furstlig gåva, sa han försiktigt.

13

Jag log. Assistenten hade helt rätt, även om han inte hade menat det bokstavligt.

8 Kiev. Mars 2015.

Hon var i fyrtioårsåldern, kvinnan vars namn stod näst sist på besökslistan. Och hon kom inte in till mig ensam, utan i sällskap av Kolja Lvovitj.

– Vad gäller det? frågade jag trött.

– Jag vill bara presentera en person för er, sa stabschefen försiktigt.

Jag hajade till. Kolja Lvovitj betedde sig misstänkt artigt och korrekt, som om han ville göra gott intryck på kvinnan.

– Maja Vladimirovna Vojtsechovskaja, yttrade han respektfullt och vände blicken mot kvinnan.

– Trevligt att träffas. Vad gäller saken?

– På grund av ert hälsotillstånd är det ännu för tidigt för er att fatta vissa beslut …

– Vad menar du?

– Med er tillåtelse ska jag förklara allting i morgon eller övermorgon. Adjö.

Kvinnan log vänligt och gav mig en nick till avsked innan hon lämnade rummet. Kolja Lvovitj följde efter henne.

– Ta reda på vem det där var och vad det handlade om! beordrade jag assistenten.

9 Moskva. Januari 2013.

14

En enorm utomhusbassäng – en exakt kopia av den bassäng på vilken man hade återuppbyggt Frälsarkatedralen – hade anlagts i Sparvbergen.

På morgonen låg Moskva inbäddat som i bomull och glänste

vitt som ett sagans förtrollade kungarike. På borgmästare Luzjkov den yngres order hade man förbjudit alla privatbilister att ge sig ut på vägarna före klockan tio. Den morgonen genomfördes nämligen en sightseeingtur över staden med ett femtiotal stora helikoptrar. Den jättelika staden såg ovanligt välkomnande ut från tusen meters höjd. De vita, snötäckta gatorna och avenyerna liknade frusna kanaler. Så högt uppifrån var det omöjligt att inte förälska sig i Moskva.

Vid bassängkanten stod ett antal provisoriska små stugor av trä. De var inte mer än omklädningshytter, men på varje dörr hängde en flagga. För att gästerna skulle hitta rätt.

Jag hade redan bytt om till högtidsbadbyxor, badrock och tofflor när jag greps av en känsla av olust. Jag kände mig liten, obetydlig och svag. Det måste ha varit en effekt av flygturen över Moskva. Det hade de räknat ut bra, de ryska experterna på politisk psykologi. Till och med tidpunkten för flygturen var noga planerad. Och nu stod jag där framför dörren. Bakom den låg en matta som ledde fram till badstegen i den istäckta bassängen, i vilken man hade huggit ut en stor, trevlig vak med jämna kanter, utsmyckad med gran- och tallruskor. Varsågoda och skåda Ryssland – först från tusen meters höjd och sedan i form av en isvak.

Ett uråldrigt rike, bistert, kallt, påstridigt, triumferande.

Det knackade på dörren. Det var min trogne assistent. Jag vet inte vad han heter, och jag vill inte veta det heller. Efter de otrevligheter jag råkade ut för med hans föregångare har jag bestämt mig för att hålla en viss distans. Och det bästa sättet att hålla någon på distans är att inte veta någonting om honom. Varken för- eller efternamn eller var han kommer ifrån. Då kan han inte heller komma med några krav eller klagomål. Ett klagomål från vem? Från en man utan namn?!

Snön under mattan knarrade i takt med mina steg. En behaglig kyla kröp in under badrocken. Till höger om mig gick Storbritanniens unge premiärminister, ledaren för det konservativa partiet, på en likadan matta och i en badrock i den brittiska flaggans färger. Till vänster närmade sig Kim Jong Il med försiktiga steg. Han hade åldrats betydligt det senaste året.

Men var fanns president Putin själv? Jag sökte honom med blicken men såg bara hundratals suddiga ansikten och kamera-

15

objektiv. Men där! På andra sidan bassängen stod en omklädningsstuga som var större än alla de andra, och på dess tak vajade den ryska flaggan.

Det iskalla vattnet brände skönt i skinnet. Den här vaken var reserverad för statscheferna. Övriga inbjudna fick hålla till i den stora bassängen, som man knappt kunde se från vår vak. Man skymtade bara en massa små bord med champagne och snittar som flöt omkring med tre eller fyra meters mellanrum.

I statschefernas bassäng fanns inga bord. Det gjorde mig lite ledsen, eftersom jag plötsligt kände av det helt naturliga behovet av att ha något att sätta emot kylan. En sexa god ukrainsk vodka hade suttit fint. Men på grund av mitt yrke är jag van att motstå mina begär. Det finns alltid saker jag skulle vilja göra. Jag skulle vilja höja pensionerna och lönerna, betala ut gruvarbetarnas innestående löner och göra landet lyckligt och blomstrande.

Men när jag grips av sådana begär brukar Kolja Lvovitj eller någon annan dyka upp och förklara för mig att ett rikt land är lika med en fattig regering. Och en fattig regering är lika med en fattig president med billiga bilar och dåliga presidentplan, en president som i slutändan helt saknar respekt hos kollegerna på den politiska världskartan.

Alla statscheferna simmade runt i vaken och väntade. Så spelade man upp Rysslands nationalsång och dörren till den största stugan slogs upp. Ner på mattan steg de ryska viddernas härskare. Han hade inte förändrats. Lika mager och kortvuxen som alltid. Ett år tidigare hade han återvänt till makten efter fyra års uppehåll. Ukraina hade hälsat honom som en tsar och gett honom en kilometerlång strandtomt på Krim i present. Det var enda sättet att komma undan det fullständigt kriminella Centret för bevarandet av Krims natur, som myndigheterna i Simferopol inte hade lyckats göra något åt. Men så fort de första ryska specialisterna anlände för att ta gåvan i besittning försvann hela ledningen för detta centrum spårlöst.

Den förste Putin närmade sig i vaken var USA:s nye president.

Sedan skulle han prata med Kazakstans president innan han slutligen simmade fram till mig.

16

10 Kiev. Mars 2015. Klockan 2.45.

– Vakna, vakna!

Någon skakade mig ur sömnen som man skakar en griskulting ur en säck.

Det högg till i bröstet och handen sträckte sig genast efter dosan med den röda larmknappen som låg bredvid mig på sängen.

– Brådskande nyheter! ropade Kolja Lvovitj med darrande röst.

– Vad är det? frågade jag och försökte fokusera min yrvakna blick på hans runda ansikte. Jag noterade att han var helt nyrakad. Då kunde det i alla fall inte vara krig.

– Guvernören i Odessa måste genast bort, smattrade han. Igår var han i Chis˛ina˘u och diskuterade våra gränser med moldavierna. Han lovade dem tre kilometer motorväg.

– I utbyte mot vad då?

– Ännu oklart.

– Och hur vet du allt det här? Har vi folk på plats i Moldavien?

– Vi har vänner där, svarade Kolja Lvovitj.

– Vilka är våra vänner nu för tiden?

– Herr president, detta är mycket allvarligt! Jag har redan utformat ett dekret – det är bara att skriva under.

– Vem ska ersätta honom?

– Brudin.

– Men han är väl en gammal klasskamrat till dig!

– Just därför föreslår jag honom. Jag rekommenderar inte någon som jag har känt mindre än tjugo år. Jag kan ju inte bara ta in vem som helst från gatan.

– Nej, det har sina risker. Nåja. Lämna kvar dekretet. Jag ska titta på det i morgon bitti.

Kolja Lvovitj gick. Jag kastade en sur blick på assistenten, som satt och sov på sin stol bredvid telefonen. Han hade inte hört ett ord av samtalet, och jag fick lust att skrika åt honom. Men jag visste ju inte vad han hette, och det bar mig emot att skälla ut honom som ett namnlöst kreatur.

17

Jag kunde inte somna om. I stället kom jag att tänka på den där kvinnan. Vad var det nu hon hette? Maja Vladimirovna?

Vem var hon? Kunde det här vara någon liten listig intrig som den gode stabschefen hade kokat ihop? Maja … Det var ju bara mars. Hon var tidig …

Jag log. Hela kroppen fylldes plötsligt av livsglädje och energi.

Jag kastade en kudde på assistenten. Han flög upp och gav mig en förskrämd blick.

– Sitt inte och sov! skrek jag åt honom.

11 Kiev. Juli 1983. Fredag.

18

På restaurang Dubki i Syrets firas denna kväll fyra bröllop samtidigt. Tre av nödtvång (bruden är gravid) och det fjärde är en lågmäld tillställning med ett brudpar modell äldre – brudgummen är i femtioårsåldern och bruden runt trettio. Gästerna är få, inte mer än åtta. De sitter stillsamt runt tre små bord som har ställts ihop till en rektangel. Man skulle kunna tro att det bara är några gamla vänner som träffas över en bit mat om det inte hade varit för att en av de manliga gästerna, röd i ansiktet och iklädd en randig tredelad kostym med silverfärgad, löst knuten slips, då och då ropar: ”En kyss! Vi vill se en kyss!”

Mitt bröllop firas av nödtvång. Därför är det bara Sveta och jag och några släktingar runt bordet. Det gör inget, tänker jag. Om ett par dagar ska jag fira på riktigt. Med vänner och utan fru!

Det är så varmt i Kiev att asfalten kokar. Lukten känns ända in på restaurangen. Bara om man håller vodkaglaset precis under näsan försvinner den. Gör man detsamma med champagneglaset stannar asfaltlukten kvar.

Det kanske är något slags tecken, tänker jag och skär av en bit av min panerade färsbiff med den slöa kniven. Asfaltlukten kan vara en metafor för familjelivet.

Jag tittar på klockan som jag fick av min blivande svärfar i förrgår. Den har stannat. Jag har ingen lust att dra upp den, för då börjar den genast räkna av minuterna på mitt nya, ofria liv.

Så småningom kommer jag att skilja mig och börja betala underhåll. Och klockan ska jag demonstrativt lämna tillbaka till mina före detta släktingar. Men för tillfället sitter jag där jag sitter, och stämningen pendlar mellan påtvingad lycka och en sorg som hos en vis gammal jude.

12 Kiev. Mars 2015.

– Vem är den där kvinnan? frågar jag Kolja Lvovitj samtidigt som jag slevar i mig mannagrynsgröt med jordgubbssylt.

– Överläkaren har bett att ni ska få ytterligare ett par dagar för att återhämta er. Sedan ska jag berätta.

– Går du bakom min rygg?

– Vad är det ni säger, herr president!

Kolja Lvovitj skakar på huvudet så att lockarna som husets frisör fixat åt honom i morse kommer i oordning. Benan hamnar fel. Den hårdsprejade, monolitiska vågen splittras, och en del av kalufsen faller ner i pannan. Han känner det och stryker håret på plats igen.

– Har någon talat om för dig att du liknar en ung Berija? frågar jag.

– Vad är det för ett konstigt humör ni är på idag? Ni har väl aldrig sett Berija! Och vad då ung? Jag är i alla fall äldre än ni!

– Jag vet väl hur Berija såg ut. Och förresten handlar det inte om porträttlikhet, det var snarare symboliskt menat …

Jag ser hur Kolja Lvovitj börjar koka inombords. Leendet stannar kvar i det runda ansiktet, men ögonen har fått en kylig glans.

– Om ni bara visste hur mycket jobb jag har med att städa upp efter er! utbrister han nästan argt. Och så kan ni inte ens skriva under det där lilla dekretet om vållande av ekonomisk skada för staten. I två månader har det legat!

– Jag skriver inte under någonting när jag är nedsövd! Och med ditt lilla dekret skulle minst tio farliga brottslingar slippa ut ur fängelset!

19

– Vad är det för brottslingar vi talar om? En före detta president, två premiärministrar och några andra småpåvar! Om ni inte skriver under kommer ni själv att hamna i finkan så småningom.

– För vad då?

Jag kastar en blick på assistenten, som sitter bredvid telefonbordet vid dörren. Stackaren, han är alldeles blek och låtsas läsa en bok. Synd att jag inte kan se omslaget.

– För att ha orsakat staten en förlust på minst tre miljarder euro!

– Så mycket?! Har jag gjort det?

Jag skjuter undan gröttallriken och försöker haka loss bordsskivan från fästena på sängen.

– Om ni inte har gjort det än så kommer ni att göra det. Eller så gör någon annan det åt er – men ansvaret är ert! Skriv under dekretet! Det handlar ju bara om att höja beloppsgränsen för åtalbara brott till tio miljarder euro! Alla kommer att följa lagen och ingen hamnar i fängelse!

– Dra åt helvete, din idiot! skriker jag, uppretad till vansinne.

Tallriken flyger i golvet och går i kras.

Assistenten rusar upp. Hans bok ramlar ner på golvet, och nu ser jag att det är Gogols Döda själar. Trevligt att han bildar sig.

Kolja Lvovitj far ut ur rummet som en kork ur en flaska. Överläkaren dyker upp i dörröppningen. Efter honom kommer en städerska med sopborste och skyffel.

– Det är ännu för tidigt för er att ägna er åt statliga angelägenheter i någon större utsträckning, säger läkaren lugnt och kastar en blick på boken som ligger på golvet.

Assistenten böjer sig ner, plockar upp boken och stoppar ner den i lådan på telefonbordet.

13 Kiev. Svjatosjino. 31 december 1977.

20

Klockan är elva på kvällen. Vi har en nätkasse med en flaska mousserande vin, naturligt nedkyld eftersom det är så kallt ute.

Andrej Kurkov, född 1961, är bosatt i Kiev och arbetar som journalist och författare. Natur & Kultur har tidigare givit ut två böcker av Andrej Kurkov: Döden och pingvinen 2006 och Pingvin försvunnen 2007.

Tidigt 1990-tal, Sovjetunionen har vittrat sönder och i det nya självständiga Ukraina försöker den unge Sergej Pavlovitj Bunin febrilt att få tillvaron att gå ihop. Han värvas av en kompis att starta en klubb, där makthavare kan träffas och prata ostört över en enkel bit mat och litervis med sprit. Bunin blir snart själv involverad i det politiska spelet och börjar en lång och riskfylld resa mot toppen.

Moskva, januari 2013. Bunin har blivit utnämnd till Ukrainas president.

Han simmar tillsammans med andra statschefer i en utomhuspool för att fira Romanovdynastins fyrahundraårsjubileum. Han trampar vatten och skålar i vodka med Putin – han är på toppen av sin karriär.

Kort därefter insjuknar Bunin. När han vaknar upp efter en hjärttransplantation förstår han snart att han har förlorat kontrollen. Han har förvandlats till en bricka i spelet om makten, och vet själv inte ens vilka spelarna är. Vad är det som händer bakom hans rygg? Vem är vän och vem är fiende? Och vad är det för främmande föremål som röntgenplåten visar strax intill hans nya hjärta?

Presidentens sista kärlek är en snillrikt sammanflätad politisk satir om makt, korruption, lögner och kärlek. Andrej Kurkovs mest ambitiösa verk hittills erbjuder både brutal humor och innerlig tragik.

Andrej Kurkov Presidentens sista kärlek

Fotograf: Regine Mosimann

Andrej Kurkov

Presidentens sista kärlek

Några pressröster om Andrej Kurkovs Döden och pingvinen och Pingvin försvunnen: »Allegori och ödesdrama av bästa märke. … mästerligt genomfört» Corren » … får läsaren att dels tänka på finländaren Paasilinnas berättelser och dels på Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita.»

Helsingborgs Dagblad »Mycket fängslande och smått surrealistisk historia. … Det är välskrivet och underhållande …»

Expressen

Omslagstypografi: Michael Wall Omslagsillustration: Ian Bilbey Omslag: Harvill Press

ISBN 978-91-27-11783-9 9 789127 117839