Issuu on Google+

20.28

Sida 1

var adelsmannen Per Brahe den äldres (1520‒1590) och han visste vad

han talade om. Som Gustav Vasas systerson och kusin till Erik XIV och

Johan III hade han själv kunnat göra anspråk på den kungliga tronen, men gjorde det aldrig. I stället gav Per Brahe sitt ständiga stöd åt dessa maktfullkomliga kungar. Biografin I skuggan av tronen skildrar hans och adelns betydelse för Vasakungarna – en historia som aldrig tidigare berättats.

Han var den försiktige, allvarlige och problemlösande person som

»För modern Margareta måste händelser-

kungamakten så väl behövde i sitt statsbyggande. Men vad var det egent-

om i sitt liv – och som hon skulle komma

ligen som drev Per Brahe att leva sitt liv i maktens skugga – med blodbad,

att uppleva. Hon förlorade inte bara en

Dackefejd och Sturemord? Vid sin död lämnade han efter sig ett unikt

make, utan också sin far (Erik Johansson),

material som förklarar gåtan; skriften Oeconomia återspeglar hans när-

två morbröder och andra släktingar. Hon

het till makten, Trösteboken skildrar relationen till liv och död och i Krö-

hade dessutom tre små barn att ta hand om, nu som änka och utan någon egentlig inkomst att tala om. Brodern var på rymmen och det var bara en tidsfråga innan också han tillfångatogs, fängslades och avrättades. […] Här, i kölvattnet av blod-

Per

na 1520 ha varit det värsta hon varit med

badet, börjar historien om mannen i skuggan av tronen, Per Brahe.«

nikan träder hela Gustav Vasas värld fram. Dessa personliga testamenten

i kombination med författaren Bo Erikssons nya forskning ger en blixtrande insikt i renässansens grymma maktsfär.

www.prismabok.se

ISBN 978-91-518-4720-7

Bo Eriksson • I skuggan av tronen

»Lita inte på någon, men håll dig på god fot med alla och envar!« Orden

FOTO KRISTINA SVENSSON

09 02 11

Brahe

Per Brahe skyddsomslag.qxd:Layout 1

Bo Eriksson

bo eriksson är författare och fil. dr i historia vid Stockholms universitet. Han sitter i styrelsen för De Svenska Historiedagarna och har skrivit flera historiska böcker. På Prisma har tidigare utgivits Lützen 1632: ett ödesdigert beslut (2006).

I skuggan av tronen E N B I O G RAF I Ö V E R

P E R B RAH E D.Ä.

Målning av Per Brahe d.ä., ca 1581. Konstnär okänd. Foto Göran Schmidt/Skoklosters slott. Omslag : Carl Åkesson


Bo Eriksson

I skuggan av tronen en biografi Üver per brahe d.ä.

I skuggan av tronen050209.indd

3

09-02-09

10.07.21


Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2009 Bo Eriksson och Prisma, Stockholm Redaktör: Lena Malmsten-Bäverstam, Ordblick Kartor och släktträd: Stig Söderlind Formgivning inlaga: Lena Malmsten-Bäverstam, Ordblick Formgivning omslag: Carl Åkesson Tryckt hos Bookwell i Finland , 2009 ISBN: 978-91-518-4720-7

I skuggan av tronen050209.indd

4

09-02-09

10.07.22


Braheätten fram till blodbadsåret –

Per Brahe är utan tvekan Braheättens förgrundsgestalt. Det var han som introducerade ätten i den snäva svenska rådsaristokratin och gav den ett respektingivande namn och en förnäm boning i kungariket Sverige; en position den behöll ända tills dess utslocknande , då den sista brahen gick ur tiden och nyckeln till gravvalvet under högtidliga former kastades i vattnet utanför Rydboholm. För - och -talens ätteläggar vilade något majestätiskt, ja, nästan något bibliskt över den gamle anfadern – Per var en annan namnform av Petrus, ”klippan”. Hans tavla hängde först i raden av släktporträtt på Skokloster, Visingsborg, Bogesund, Rydboholm och på de andra slotten och borgarna som tillhörde eller på annat sätt stod till Brahemedlemmarnas förfogande. Det vilade onekligen en speciell adelsglans över den grevliga vapenskölden. Brahe var den mäktigaste, största och finaste adelssläkten i Sverige och med en självklarhet som inte ens ättens främsta motståndare ifrågasatte bar Brahe siffran  på Riddarhusets interna indelning i klasser. Inte undra på att generationer av brahar stående vid alla de avbildningar och mäktiga släktsymboler som fanns i husen runt om i landet, byggnader som inte stod de kungliga slotten långt efter, funderade över vem som hade föregått den gamla patriarken. Fanns där någon ännu äldre stamfader? Eller kanske – en stammoder? Med respekt höjde man sitt champagneglas och skålade för den gamle riksdrotsen samtidigt som idéerna bubblade fritt. De törstande ättlingarna hade flera källor att släcka sin längtan med. Historien om Braheättens förflutna utgjorde ett aldrig sinande flöde av myter, drömmar och storslagna förhoppningar. Sin början, själva urkällan, hade myten i -talets nyvaknade intresse för genealogi, det vi idag ofta kallar släktforskning. Tre personer, tre vitt skilda miljöer, tre oriktiga svar på gåtan om Braheättens genealogiska förflutna bidrog till att göra ätten större än vad den i själva verket var. Myten trängde undan sanningen. 

I skuggan av tronen050209.indd

Avs1:16

09-02-09

10.07.22


Braheätten fram till blodbadsåret

Myten – en svensk historia Hennes nunnedräkt var sliten men doket var nytt. Hon frös och drog därför kappan tätare omkring sig. Den påtagliga kylan fick den gamla kvinnans redan krumma fingrar att fumla än mer med pappersbreven som låg i högar framför henne. Plötsligt: en efterlängtad värme spreds i hennes kropp. I skenet av osande talgdankar fann hon underst i en av buntarna det dokument hon länge sökt efter i klostrets arkiv. Hon studerade brevet noga och jämförde dess vidhängande sigill med de andra hon redan funnit. Två upphetsningens blommor begynte spira på hennes insjunkna och bleka kinder. Jodå, brevet var äkta och innehållet bevisade det hon länge misstänkt. Den heliga Birgittas släkt var långt ifrån utdöd och en av hennes nu levande ättlingar hette – Per Brahe. Kvinnan, vars namn var Birgitta Andersdotter från Lödöse, var nunna vid Vadstena kloster i början av -talet. Vadstena var ett dubbelkloster med både munkar och nunnor som bedjande i sina celler och tyst promenerande i de långa mörka korridorerna förde ett medeltida arv vidare. Birgitta axlade nunnedoket den  februari år ; hon invigdes och välsignades av biskop Henrik i Linköping. Vadstenadiariet, ett kalendarium som fördes av det manliga klosterfolket i syfte att förteckna uppgifter om vissa händelser, berättar om novisen: ”Hennes omkostnader och prebende skänkte på eget initiativ välboren kvinna, fru Birgitta, hustru till den dådkraftige riddaren herr Nils Sture”. Birgitta Andersdotter hade således mäktiga och inflytelserika vänner. Den ”fru Birgitta” som omnämns är mer känd som Birgitta Karlsdotter (Bonde), dotter till självaste Karl Knutsson (Bonde), som var svensk kung –, – samt –. Kungadottern Birgitta var fint gift, med riksrådet Nils Bosson (Sture), egentligen ätten Natt och Dag. ”Fru Birgitta” hade själv varit nunna i Vadstena på -talet men utträdde senare ur klostergemenskapen. Vad fick en barnlös nunna, gynnad av en kungadotter och med ett liv intimt sammanbundet med klosterregler att intressera sig för genealogi i största allmänhet och för Braheätten i synnerhet? Svaret ligger i hennes liv som klostersyster i Vadstena. Birgitta Andersdotter var en kvinna med makt och precis som alla andra av hennes klostersystrar uttryckte hon den bakom en grå, sliten 

I skuggan av tronen050209.indd

Avs1:17

09-02-09

10.07.22


i skuggan av tronen

ordensdräkt. Iklädandet av nunnedoket vid Vadstena innebar inte att leva i ensamhet eller ens i tyst avskildhet, att begrunda tillvarons mysterier fjärran från världsliga bekymmer. I det stora Birgittinordens moderkloster gjorde sig alltid den stora världen påmind. I själva verket utgjorde Vadstena en aldrig slumrande nyhetsredaktion för händelseutvecklingen i landet; en massmedial funktion som följde av att klostret var en av landets största jordägare. Ville man veta vad som pågick i landet och vad kungarna Erik av Pommern eller Karl Knutsson (Bonde) hade för sig, var nunnorna i Vadstena rätt personer att uppsöka, men, självklart, mot en skälig ersättning till klostrets verksamhet. Hennes sysslor bestod därför inte enbart av att mata tandlösa åldringar, lägga tygremsor på variga sår hos stadens fattiga och utslagna, ombesörja klostrets trädgårdsodling, bedriva stilla andaktsläsning och läsa fromma böner om världens och människans frälsning, det var bara en del av Birgittas arbete som nunna. På henne låg även ansvaret att förvalta det stora ansvar som följde av att vara det största företaget i landet, näst efter det kungliga bolaget Sveriges rike. Allteftersom hon växte in i rollen som klostersyster fick Birgitta ta på sig viktiga administrativa uppgifter. Hon blev inte abbedissa, det vill säga chef, men verkade ändå som vad som närmast kan jämföras med en avdelningschef inom ett stort företag. Hon skulle ha koll på företagets tillgångar och leda det dagliga arbetet inom sin del av verksamheten. Som exempel på hennes arbeten i klostrets tjänst kan nämnas det farliga uppdraget hon fick år  att hjälpa det av pest drabbade klostret Nådendal – ett systerkloster i Finland – där  personer mist livet; Birgitta var en av sex nunnor som skickades iväg för att ”hjälpa och reformera”. Vadstena hade filialer utomlands och ibland behövde man från moderbolagets sida skicka ut experter och konsulter för att få igång verksamheten igen. Men hjälparbetet att få det finska klostret på fötter igen var inte utan faror – en syster, Anna Nilsdotter, avled i sjukdom. Trots alla umbäranden och risker stannade Birgitta fem år i Nådendal innan hon återvände hem till moderklostret. Men efter den hemkomsten gjorde hon inga längre resor. I alla fall inga som munkarna noterat. Personkulten var stark inom företaget. Som nunna i Vadstena ingick därför skolning i inte bara latin och kyrkans historia utan även helgonens liv, främst den heliga Birgittas, klostrets och stadens skyddspatrona. Och eftersom Vadstena var en av landets största jordägare – innan reformationens jättevåg drog in över landet på - och -talen och 

I skuggan av tronen050209.indd

Avs1:18

09-02-09

10.07.22


Braheätten fram till blodbadsåret

lämnade klostren i spillror – fanns en stor mängd historiskt källmaterial i form av gamla brev, testamenten, böcker och handskrifter arkiverade. Dessa kunde en studiebegåvad och läsintresserad nunna ägna sina få fria stunder till. Studier som ökade kunskapen om Vadstena och om klostrets grundare var enbart av godo, så länge inget negativt sades om den heliga Birgitta. I hennes efterforskningar om och kring den heliga Birgitta stötte hon på andra, fantastiska uppgifter. Studierna av gamla brev och dokument ledde henne fram till en sörmländsk väpnare vid namn Magnus Larssson – i modern genealogisk litteratur namngiven som Braheättens anfader. Denne väpnare påstod Birgitta ha varit sonsons sonson till den heliga Birgittas far, lagmannen i Uppland, Birger Persson. Och det betydde att Magnus Larssons nu levande (manliga) släkting, Per Brahe, i direkt nedkommande led härstammade ur den heliga ätten. I bevisföringen låg att Magnus Larsson var släkt med en viss Anders till Mohammar, som stod i förbindelse med Birgittasläkten. Det finns bara ett aber; Vadstenanunnan hade fel. Någon sådan förbindelse har aldrig existerat. På ett sätt tänkte hon ändå rätt, men likafullt fel. Birgitta och hennes far tillhörde Finstaätten – namngiven efter helgonets gård i östra Uppland (där hon inte föddes). Genealogisk forskning kan dock visa att Finstaätten dog ut med Peter Israelsson (död tidigast ), och någon koppling till Magnus Larsson har inte gått att finna. Det är den första bristen i beviskedjan; att det saknas historiska belägg. Den andra ligger i metoden. Birgitta utgick från likheter i adelsvapnen, båda släkterna bar örnvingar i vapenskölden. Men sådana liknande bilder och symboler i de adliga sköldarna var dock vanliga, i synnerhet under medeltiden och -talet, varför ett par örnvingar inte kan ses som bevis för ett släktskap. Högt flyger tanken när källkritikens bojor fallit till marken. Ingen skugga må dock falla på nunnan i Vadstena. Efter -talets syn på genealogi som vetenskap var bevisen både prövade och hållbara. Och från hennes sida var inte anledningen till genealogiska efterforskningar efter den försvunna länken att föra fram Braheätten, utan att ge ett bidrag till forskningen om den heliga Birgitta. Birgitta Andersdotter från Lödöse avled den  mars år . I det sorgetåg som gick genom Vadstena fanns säkerligen hennes släktingar. De som reste dit för att medverka i gravläggningen, gjorde det för att 

I skuggan av tronen050209.indd

Avs1:19

09-02-09

10.07.23


i skuggan av tronen

verkligen visa henne sin aktning och respekt. För något arv att tala om kunde de inte förvänta sig att få. Som nunna efterlämnade hon inga egendomar, inga pengar eller silverskedar, inga smycken, inga klänningar eller duntäcken, ja, inte ens en filt. Allt hon tidigare ägt hade hon lämnat vid grinden till den stora byggnaden när hon svor sitt löfte om fattigdom, lydnad och kyskhet – klosterlivets tre raka och hårda regler. De få saker hon kunde kalla sina egna i Vadstena tillföll åter klostret. Notisen om hennes bortgång i Vadstenadiariet – en liten mening inskjuten mellan  februari och  april – lämnar lika lite till eftervärlden. Likväl var hennes arv åt eftervärlden stor. Åtminstone för ätten Brahes vidkommande. I synnerhet Per Brahes barn och barnbarn skulle omhulda myten. På Visingsö finns i den så kallade Brahekyrkan – under medeltiden benämnd Ströja kyrka – två medeltida träskulpturer föreställande den heliga Birgitta. Den ena är från -talets mitt och den andra från -talet; de förnäma bildkonstverken beställdes av Magnus Brahe, en son till Per. På en av Birgittaskulpturerna finns en påskrift som gör gällande att helgonet hör till Braheätten. Det är en storslagen förflutenhet som imponerar – verkligen – då som nu. Golvtiljorna knarrade när mannen kom in i slottsalen. Han gick raskt fram till en stor kista med rejäla järnbeslag, öppnade bryskt locket och sökte med ivriga händer efter något i förvaringsboxens djup. En bit därifrån stod hans arbetsbord på vilket brev och dokument låg placerade i prydliga och ordentliga högar. En svart ämbetskappa vilade över stolsryggen. Eldstaden i ena änden av kammaren stod tom. Någon sådan värme behövdes inte då solen sken ute och en frisk fläkt for genom det varma rummet från de öppna fönstren. En liten gosse på knappa  år kom in i salen bärande på en bricka med några glas, en kanna och ett par sötsaker. Barnet förblev stående i mitten av rummet tills mannen blev varse pojken och upphörde med sitt letande; irriterat pekade han mot bordet vid fönsternischen. Innan tjänstegossen lämnade rummet harklade han sig och som en skolpojke redovisande sin läxa inför en sträng magister meddelade han, att hans kungliga majestät konungen, Gösta, var något försenad, men att han lät hälsa, att herr Rasmus skulle ha registren på de småländska godsen klara att överse och att de nya brev och skrivelser han funnit på de danska ätternas anspråk på desse efternämnde gods också ... vara ... också ... Med röda kinder sökte pojken i minnet efter de avslutande orden, men de var som bortflugna. Han vände sig om och sprang nedför trapporna. Herr Rasmus suckade uppgivet, om det 

I skuggan av tronen050209.indd

Avs1:20

09-02-09

10.07.23


Braheätten fram till blodbadsåret

berodde på pojkens bristande minne eller på att kungen (ånyo) var försenad låter sig inte avgöras. Han fortsatte att gräva i kistan. Mannen med ämbetskappan på sin egen stol på slottet var ingen annan än kanslisekreteraren och krönikeskrivaren Rasmus Ludvigsson (cirka –), främst ihågkommen som ”den svenska genealogins fader”. I vissa fall förses människor oförtjänt av epitet, i Rasmus fall var det honom väl förunnat. Men han fick slita för sitt goda eftermäle. Mycket sittfläsk framför tända ljus långt in på sena kvällar krävdes, och en hel del tidsödande detektivarbete i att finna dammiga, medeltida och svåruttydda dokument på kalla vindar och i fuktiga källare, som råttorna ännu inte lyckats tugga sönder. Eller i en kista på slottet Tre Kronor – varför hade han inte tänkt på den tidigare? Vad Rasmus egentligen ville bli när han i unga år for utomlands för att studera vid Rostock universitet är omöjligt att veta. Men hemma igen hamnade en nyligen examinerad Rasmus i det kungliga kansliet i början av -talet. Där sysselsattes han med sedvanligt kontorsarbete: registrera in och utgående handlingar, skriva och kopiera brev, ansvara för kontorsmaterial samt ta emot klagomål från missnöjda kunder och klienter. Allteftersom åren gick fick han mer kvalificerade uppgifter som till exempel att planera, genomföra och vid behov initiera bebyggelsehistoriska undersökningar. Rasmus Ludvigsson hade funnit sitt kall; att utreda äganderätten till gods som dragits in under reformationen. Det blev ett träget statsarbete som sysselsatte honom resten av livet. Med en flit av icke tidigare skådat slag satte Rasmus Ludvigsson igång ett forskningsprojekt som imponerar. Det bestod av att samla in brev och handlingar från kyrkor och kloster samt upprätta detaljrika släkttabeller och föra noggranna register över de svenska medeltida frälsesläkterna. (Frälse var samtidens beteckning på en skattebefriad person, som regel adelsmän.) Syftet var att kung och krona genom hans efterforskningar skulle reglera återbördandet från kyrkan av frälsemännens jord. Ett arbete som – naturligtvis – vann adlig uppmuntran. En man som uppskattade hans genealogiska efterforskningar var Per Brahe. De båda hade en hel del med varandra att göra, när de i maktens korridorer utbytte en mening eller två om någon adlig kusin till en halvsyster vars son eventuellt kunde göra anspråk på klosterjord. Per Brahes mor, Margareta, hade dessutom ägt (genom arv) en del gods utanför Sveriges gränser. 

I skuggan av tronen050209.indd

Avs1:21

09-02-09

10.07.23


i skuggan av tronen

Ett av Rasmus Ludvigssons specialområden blev snabbt den danska adelns gods i Sverige och det svenska adelsägandet i Danmark. Idag låter det mer som ett ämne för en doktorsavhandling; då var det politiskt brännstoff. För hur jordägandet skulle regleras efter Sveriges utbrytning ur unionen med Danmark-Norge var en känslig fråga för båda länderna. Hans speciella uppdrag i reformationskommissionen har renderat honom det hedersamma eftermälet i svensk historia. Än idag används hans längder och register som underlag för genealogiska utredningar. Men ibland, inte ofta men det händer, bär hans genealogiska stamträd märklig frukt. Som till exempel den falska frukten att Braheätten var släkt med en viss väpnare vid namn Magnus Plata. En person som vi vet väldigt lite om. Vi vet dock att denne frälseman var med i Erik av Pommerns holsteinska fälttåg  och att han finns omnämnd i ett brev från år . Men i förhållande till Brahe förblev Magnus Plata en vildapel. Rasmus Ludvigsson gjorde nämligen samma fel som Birgitta Andersdotter från Lödöse; han såg enbart till likheterna i vapensköldarna – också Plataätten förde två vingar i vapnet – och beaktade inte det historiska sammanhanget och källorna. Bara för att där fanns likheter betydde inte det att det fanns ätteläggar mellan träden. Rasmus Ludvigssons genealogiska undersökningar kom att inspirera efterföljande generationer av historiker. På vetenskapliga vägar fördes myten om Braheätten vidare in i -talet, och därifrån vidare in i vår tid. Hans händer skakade, dock ej på grund av köld utan av ålderdom och hårda umbäranden i livet. Cellen var förvisso möblerad – ett bord, en kista att sitta på och förvara personliga ägodelar: ett litet bokskåp, en hylla på stenväggen bar en trämugg och en tallrik, en överfull potta stod på golvet och allra längst in i det lilla slutna rummet låg en madrass (vilket till och med av honom själv betraktades som en lyx) – men lämnade i övrigt allt att önska för en författare. Istället för professorer att tala med utgjorde hans enda sällskap ett par råttor. Gåspennan var dåligt vässad eftersom han inte fick äga några vassa föremål. Bläcket plumpade sig därför på de få papper han hade kvar. När de finska kalla vintrarna rasade utanför fästningen värmde han sig med drömmar om ett liv i frihet, och med sitt vetenskapliga arbete. Han tittade på vapenskölden med de två örnvingarna och jämförde med den avskrift han nyss fått. De matchade varandra perfekt; som bilden i en spegel. Med skakande händer fattade han åter sin penna och begynta skriva. 

I skuggan av tronen050209.indd

Avs1:22

09-02-09

10.07.23


Braheätten fram till blodbadsåret

Den mörka cellen till trots, mannens historia är en framgångssaga. Mjölnarsonen Johannes Messenius (/–) från Motalatrakten blev innan han ens fyllt  år professor i juridik och rikshistoriograf. Efter studier vid först Birgittaklostret i Vadstena, därefter ett jesuitiskt lärosäte i Braunsberg samt resor till Krakow, Rom, Ingolstadt (promoverades till doktor), Prag, Tübingen, Rostock och Danzig, utnämndes  år gammal Johannes till professor i juridik vid Uppsala år . På grund av meningsskiljaktigheter med en professorskollega – matematikern, experten på hebreiska och biskopen Johannes Rudbeckius – tvingades han packa ned sina böcker och skrivdon i kistan för att söka sig en annan anställning i Stockholm. Någon hade tipsat en ung och nybliven kung Gustav II Adolf om begåvningen som hamnat i en olycklig filosofisk träta med en kollega, varpå Hans majestät konungen erbjöd honom en anställning som chef över rikets arkiv på hösten  – senare även som assessor i det nyligen inrättade Svea Hovrätt (). Johannes Messenius hade inte enbart turen på sin sida. Han var en begåvad och i högsta grad produktiv man. Vid sidan av sina arbeten skrev han flera böcker, som till exempel Sveopentaprotopolis (), en bok om svenska städer – Uppsala, Sigtuna, Skara, Birka och Stockholm – samt en liten skrift om gamla gravstenar, Tumbae (). Johannes hamnade dock i klammeri med rättvisan och fick vänligen ställa sig på andra sidan skranket i domstolen. Det var år . Han anklagades för att stå i förbindelse med det katolska Europa, vilket var strängeligen förbjudet enligt lagen och det protestantiska Sverige som gjorde allt för att driva ut de få kvarvarande katolikerna ur landet. Johannes Messenius var starkt troende, en övertygad katolik, men han var också en intellektuell med stor nyfikenhet som gärna utbytte tankar och idéer med likasinnade. Han skrev därför till lärda jesuiter. Domstolen betraktade detta som likvärdigt med landsförräderi. Som ett tungt hammarslag föll dödsdomen och krossade hans framtidsdrömmar och karriär till smågrus. Tillsammans med sin familj deporterades Johannes till Kajaneborgs fästning i Finland – på livstid. Förvisso benådades han år , men var då i ett sådant skröpligt skick att han dog ett år senare. Mjölnarson, professor vid  års ålder, som tillbringade större delen av sitt liv i fängelse; tänk ändå att en sådan man lyckades tänka klart och skriva rent. Tiden av ofrihet utnyttjade nämligen Johannes Messenius till att skriva böcker. Hans magnum opus, Scondia illustrata (), ett 

I skuggan av tronen050209.indd

Avs1:23

09-02-09

10.07.23


i skuggan av tronen

verk som inte trycktes förrän i början av -talet, tillkom under dessa speciella omständigheter. Han skrev även en bok om den heliga Birgitta. Historiografen Johannes Messenius historievetenskapliga verk bygger mycket på tradition, rena missuppfattningar och feldragna slutsatser. Det fråntar honom inte en central plats inom svensk lärdomshistoria, men det faktum att hans efterforskningar ägde rum i en fängelsecell, förklarar varför han upprepade Rasmus Ludvigssons misstag. Också Messenius trodde nämligen att Braheättens anfader var identisk med väpnaren Magnus Plata. Precis som sina föregångare fann han sitt enda stöd för hypotesen om släktskapet i vapenbilderna. Den övertygelsen om att förbindelsen var äkta levde sedan kvar långt in på -talet, ja, ända fram till -talet, då den källkritiska skolan med bröderna Curt och Lauritz Weibull som frontfigurer och vetenskapspoliser valde att placera Johannes Messenius verk på hyllan för osäker och ”berättande” (tendensiös) historia, och inte på hyllan för ovedersägliga fakta. Tre genealogiska påståenden. Två myter, en om släktskap med heliga Birgitta och en om banden till Magnus Plata. Men bara en sanning. Det är dags att se hur det verkligen förhöll sig med Braheättens förflutna.

Sanningen – en dansk historia I Riksarkivets underjordiska samlingar finns ett dokument som talar emot såväl Vadstenanunnan Birgitta Andersdotter som den svenska genealogins fader Rasmus Ludvigsson och rikshistoriografen Johannes Messenius. Källan, som går att datera till  och är en släktbok, har med största sannolikhet tillhört Per Brahe. Omkring ett praktfullt riksvapen står nämligen med runor: ”Sveriges och Gothes Rigers Vapen MDXLIIII Peter Brade egen hand”. Dokumentet återger den då levande familjetraditionen. För Per Brahe hade dessa runor en extra magisk innebörd eftersom de förslöt sanningen om hans enkla bakgrund. Släktboken, som är en avskrift av biskopen Hans Brasks ”Sveriges och gotes Rikes adels släkt bok”, känner inte någon äldre medlem av ätten än väpnaren Magnus Laurensson. Inget nämns om vare sig den heliga Birgitta, Finstaätten, Birger Persson, Peter Andersson till Mohammar, Magnus Plata eller ens Plataätten. Varför, kan man undra. Anledningen är enkel. Braheättens historia är inte svensk, den är dansk. 

I skuggan av tronen050209.indd

Avs1:24

09-02-09

10.07.23


20.28

Sida 1

var adelsmannen Per Brahe den äldres (1520‒1590) och han visste vad

han talade om. Som Gustav Vasas systerson och kusin till Erik XIV och

Johan III hade han själv kunnat göra anspråk på den kungliga tronen, men gjorde det aldrig. I stället gav Per Brahe sitt ständiga stöd åt dessa maktfullkomliga kungar. Biografin I skuggan av tronen skildrar hans och adelns betydelse för Vasakungarna – en historia som aldrig tidigare berättats.

Han var den försiktige, allvarlige och problemlösande person som

»För modern Margareta måste händelser-

kungamakten så väl behövde i sitt statsbyggande. Men vad var det egent-

om i sitt liv – och som hon skulle komma

ligen som drev Per Brahe att leva sitt liv i maktens skugga – med blodbad,

att uppleva. Hon förlorade inte bara en

Dackefejd och Sturemord? Vid sin död lämnade han efter sig ett unikt

make, utan också sin far (Erik Johansson),

material som förklarar gåtan; skriften Oeconomia återspeglar hans när-

två morbröder och andra släktingar. Hon

het till makten, Trösteboken skildrar relationen till liv och död och i Krö-

hade dessutom tre små barn att ta hand om, nu som änka och utan någon egentlig inkomst att tala om. Brodern var på rymmen och det var bara en tidsfråga innan också han tillfångatogs, fängslades och avrättades. […] Här, i kölvattnet av blod-

Per

na 1520 ha varit det värsta hon varit med

badet, börjar historien om mannen i skuggan av tronen, Per Brahe.«

nikan träder hela Gustav Vasas värld fram. Dessa personliga testamenten

i kombination med författaren Bo Erikssons nya forskning ger en blixtrande insikt i renässansens grymma maktsfär.

www.prismabok.se

ISBN 978-91-518-4720-7

Bo Eriksson • I skuggan av tronen

»Lita inte på någon, men håll dig på god fot med alla och envar!« Orden

FOTO KRISTINA SVENSSON

09 02 11

Brahe

Per Brahe skyddsomslag.qxd:Layout 1

Bo Eriksson

bo eriksson är författare och fil. dr i historia vid Stockholms universitet. Han sitter i styrelsen för De Svenska Historiedagarna och har skrivit flera historiska böcker. På Prisma har tidigare utgivits Lützen 1632: ett ödesdigert beslut (2006).

I skuggan av tronen E N B I O G RAF I Ö V E R

P E R B RAH E D.Ä.

Målning av Per Brahe d.ä., ca 1581. Konstnär okänd. Foto Göran Schmidt/Skoklosters slott. Omslag : Carl Åkesson


9789151847207